Bröderna Mörk/Romanen 1
| ← Förhistorien III |
|
II. → |
ROMANEN
I.
Tio år hade förgått, under hvilka de båda
bröderna vande sig vid att stå som främlingar
för hvarandra. Under denna tid hade äfven
Björknäs fått värdinna i huset. Detta skedde
knappa två år efter det att majoren och Brite
flyttat in på Kolsäter. En stor skillnad fanns
emellertid mellan de båda hushållen. Medan
ägaren till Kolsäters stora gods fortfarande
endast hade en enda arfvinge till den
förmögenhet, hvilken så oförmodadt blifvit hans, befann
sig barnskaran på Björknäs i ständig tillväxt.
Och mera än en gång kunde den lilla Mina
Charlotta med sitt spetsiga leende säga:
— Du är lycklig du, min kära Brite, som alltid kan hålla dig så ungdomlig och vacker.
Brite var emellertid icke lycklig öfver detta förhållande. Hon böjde sig under nödvändigheten och koncentrerade i stället sin kärlek på lille Erling, hvilken föräldrarna efter tidens sed uppfostrade strängt, men i hvilken de sågo sin ögonsten. Men som en brist kände hon denna alltför tidiga ofruktsamhet, och i ensamma stunder sörjde hon ofta däröfver. Af den moderlighet, som hon icke fick skänka åt en talrik barnskara, och som var hennes väsens behof, däraf fingo godsets underhafvande sin del. Brite sökte dem icke. Hon gjorde inga påträngande besök i de fattigas stugor. Hon vande dem i stället att gå till sig, och på detta sätt blef Brite redan tidigt något af en ungmor, hos hvilken alla, som behöfde henne, funno sitt stöd.
Ibland kunde det hända, att Brite häri enligt Karl Henriks mening gick en smula för långt. Då kunde han göra en grimas, uttryckande en blandning af sympati och förargelse, sägande:
— Går vi på så här, då växer oss folket öfver hufvudet.
Men i sitt hjärta beundrade han Brite både för hennes praktiska förstånd och hennes goda hjärta, och i hvad som rörde barmhärtighetsverk lät han hustrun råda. Lätt hade han vunnit lifvets goda, och att se för gnidigt på penningen var icke Karl Henriks sak.
Karl Henrik var nämligen alls icke typen för en dåtida svensk godsägare af gamla stammen. Liten och satt, med raska — i våra dagar skulle man säga »en smula nervösa» — rörelser gick han omkring på ägorna. De forna löjtnantsmustascherna hade den nuvarande majoren efter tidens sed låtit breda ut sig öfver kinderna i runda, tätklippta polisonger. Endast hakan var bar och slätrakad, denna korta, runda haka, hvilken darrade, när han blef upprörd, vare sig det kom af vrede, sorg eller fröjd. Buskiga sköto ögonbrynen fram under en panna, hvilken åldern ännu blott lätt hade fårat. Sin egendomliga karaktär fick ansiktet dock af ögonen, hvilka väl kunde tindra muntert nog, men ofta också röjde det drag af svårmod, som låg på botten af majorens väsen.
I grunden kunde majoren nämligen aldrig finna sig till rätta med att ha blifvit en rik och ansedd man, inför hvilken människorna krusade, om ock han gjorde sitt bästa för att i det yttre upprätthålla sin ställnings värdighet. Detta drag älskade Brite mer än något annat hos sin man, och hon glömde heller aldrig hur upprörd hon sett honom den gång, då lyckan i form af ett stämpladt papper föll öfver dem, och det långsamt blef dem klart, att de lyfts upp ur fattigdomen för att taga plats bland familjens rika. Själf hade Brite aldrig smakat annat än fattigdom. Att den kunde kännas som en stor olycka, hade hon under sin ungdoms lycka aldrig ens vetat. Hennes kvinnliga instinkt lärde henne nu, att det måste kännas annorlunda för den, hvilken som hennes man varit född, om icke till rikedom, så dock till välstånd.
Detta minne satt djupt inom Brite, och därför bar hon som på en hemlig skräck, att fattigdomen en dag kunde komma tillbaka. När hon gick ensam i de stora rummen eller satt i sitt lilla kabinettet med den hvita och blå möbeln, där ifrån hon kunde se ut öfver parken och sjön, kunde denna fruktan komma öfver henne, så att hon blef kall af skräck. Värst var det, när höststormarna blåste och snön ännu icke fallit med sin stämning af afskildhet från världen och stilla lugn. Då längtade hon stundom som ett barn att slippa sitta ensam, och när då majoren kom hem från kontoret eller skogarna, föll Brite honom om halsen, som om hon fruktat att aldrig få se honom mera. Men aldrig ville Brite erkänna, att dylika utbrott af plötslig ömhet framkallades af hennes blotta inbillning, hvilken ensamheten satte i rörelse. Dagen om gick Brite mestadels ensam med sina sysslor, och hennes bästa sällskap var Erling. När sommaren kom, och gästrummen någon gång stodo tomma, då upplefde de båda makarna sina bästa stunder. Då följdes majoren och Brite åt på vägarna i parken eller sutto på soffan nere vid sjön under den stora lönnen, som planterats där långt före gamle excellensens tid, ingen visste af hvem. Stundom gingo de också längre bort, följande den väg, som ledde ut mot vildparken, där stigarna blefvo trängre, och snåren stodo oröjda kvar. Det var samma väg, hvilken de gått en gång den afton, då de första gången kört upp på Kolsäters gård. Aldrig kunde de gå där, utan att minnena från fordom kommo tillbaka. En gång hände det, att Erling följde föräldrarna på deras promenad just på denna väg. Han var då stora gossen, finhyllt, spädt byggd, men spänstig i sina rörelser och med det slags brådmogna väsen, som utmärker barn, hvilka växt upp utan syskon.
Då sade Karl Henrik till gossen:
— Kan du minnas, att du icke alltid bott på Kolsäter?
Erling såg upp, och ett fundersamt uttryck kom i hans ansikte.
— Nej, svarade han.
Efter att ha tagit sig en funderare, tillade han dock:
— Jag minns, att jag kom åkande här en gång, och rundt omkring var det mycket folk. När vi kom fram, sa pappa att jag var trött. Därför fick jag gå till sängs, men där låg jag länge vaken och kunde inte somna, därför att jag låg och tittade på gardinen. Det var en kvarn på den och en jägare. Det minns jag. Men före den kvällen minns jag ingenting.
— Du var också så liten då, svarade Brite. Bara två år.
Erling hade gärna önskat att få veta mera. Ty att det låg något bakom faderns fråga, det anade han. Men dåtidens människor berättade ej mycket om sig själfva för sina barn. Därför visste Erling heller ingenting annat, än att han hela sitt lif hade bott på Kolsäter.
— Det kan vara så godt det, sade Karl Henrik. Desto fortare slår han rot.
Strax därefter vände han sig om mot sin hustru och sade:
— Jag har ett bref i fickan från Nils Göran. Jag har icke brutit det än.
De hade kommit tillbaka fram mot stora byggnaden, och i samma nu fick Erling syn på kusken och sprang bort till honom. Det var nämligen en stor dag för Erling. Ty han visste att just denna afton skulle hästarna badas på den plats, där gamla vintervägen mellan alar och tallar ännu i dag skär ned emot Lommen.
Kusken var majorens trotjänare, hade en gång i tiden varit hans ordonnans och som gammal militär hette han Spets. När majoren flyttade till Kolsäter, tog han Spets med sig, emedan han tyckte om att under första tiden hafva åtminstone en tjänare, hvilken var en gammal bekant.
Spets var nu en smula till åren. Men när han först kom till Kolsäter, gjorde hans vaxade mustascher och militäriska pli ett starkt intryck på hela godsets kvinnohjärtan. Nära och fjärran kallades han »vackra kusken», och hushållsmamsellen måste för hans skull mer än en gång öfva extra tillsyn öfver fönstren till pigkamrarna. Brite blundade för dessa hans svagheter, emedan han var majorens favorit, och hon gjorde mera än ett försök att få vackra kusken gift, hvilket dock ständigt misslyckades.
När tal blef om sådant, stramade Spets upp sig och sade:
— Som ärlig ungkarl har jag lefvat, och som sådan vill jag ock dö. Ännu så länge tycka flickorna om mig.
Spets var och förblef ohjälplig. Men rida kunde han, köra spann och slå klatsch med stora spannpiskan. Därför beundrade Erling honom, och en stund efter sedan han sprungit bort från föräldrarna, visade han sig, ridande barbacka vid sidan af sin vän kusken, medan unghästarna sprunga lösa efter dem genom allén. Julisolen stod i sin nedgång, och doften från lindarna fyllde luften kring terrassen.
På den gröna spjälsoffan, bakom hvilken mossrosorna blommade, sutto Karl Henrik och Brite. Majoren vek samman brefvet, hvilket han långsamt och noggrant genomläst, och i det han kastade en något bekymrad blick på sin hustru, sade han:
— Nils Göran skrifver, att han och Mina Charlotta kommer i nästa vecka.
Det var alltid med en viss motvilja, som majoren meddelade sin hustru, att brodern och svägerskan skulle komma på besök. Ty han visste, att Brite fick draga värsta lasset under dessa dagar. Själf gladde sig majoren städse oskrymtadt åt att återse brodern. Visserligen hade åren och omständigheterna skilt bröderna åt, och efter Nils Görans giftermål träffades de ännu mera sällan än förr. Måhända var det en ren lycka, att de båda godsen lågo på sex mils afstånd från hvarandra, och att besöken alltså icke kunde blifva för täta. Ej heller kunde Karl Henrik neka inför sig själf, att de sista sammanträffandena mellan honom och brodern varit en missräkning. Så fort en dag förgått eller två, inställde sig gärna en kyla dem emellan, hvilken det kostade majoren en verklig ansträngning att icke låtsa sig märka. Och dock kände sig Karl Henrik innerst glad, när han nu visste, att brodern skulle komma. Ty den gamle Nils Göran var det han längtade att återse, den Nils Göran, hvilken alltid lefde kvar inom honom själf, så ofta minnet af den sista sommarens obehag hade fördunstat.
Brite visste allt detta mycket väl, och därför att hon kände i takt med sin man ända in i hans illusioner, hade hon icke hjärta att säga honom emot och yppa den misstämning, hvilken vid denna underrättelse bemäktigade sig henne. Småpratande om, huru allting skulle ordnas, sutto makarna där, medan skymningen föll omkring dem och läderlapparna lockade af majorens hvita hatt susade öfver deras hufvuden. Först när de skulle gå in, smålog Brite och sade:
— Du tror väl inte, att det kan inträffa, att Mina Charlotta får något förhinder?
Majoren föll genast in i samma ton.
— Nej, svarade han med en grimas. Fordra inga orimligheter af ödet.
Tankfull gick Brite denna afton sin vanliga rond omkring rummen på nedra botten för att se till, att luckorna voro stängda. Ståtlig såg hon ut, där hon gick. Åren hade nästan förskönat henne, och själfva den fyllighet, hvilken kommit med dem, gaf endast intryck af hälsa och kraft. Medan hon gick där, tänkte hon för hundrade gången på, att hennes man var för god för denna världen. Så gammal han var, såg han Nils Göran med samma ögon ännu, som när ungdomen förenade dem, och det behöfdes blott, att brodern kom, för att Karl Henrik med hela den bekymmerslöshet, som var honom egen, skulle gå brodern till mötes.
Med en viss kvinnlig förtrytelse tänkte Brite på detta, och medan dessa tankar sysselsatte henne, kom hon in i sängkammaren. Den stora mahognisängen i alkoven, den väldiga trymån, de tunga snidade möblerna — vid skenet af det enda ljuset, som brann, tedde sig allt detta nu, då Brites inre var i jäsning, nästan spöklikt. Hon såg tillbaka på alla de år, som gått, och det föreföll henne, som om den enda mörka skuggan öfver hennes och hennes mans lif kom från denne Karl Henriks broder. Brite var icke längre den blyga unga kvinna, hvilken en gång darrande trädt sin okände svåger under ögonen. Bakom hennes numera jämna och behärskade yttre lefde dock samma veka känslighet kvar, och den behärskade hennes natur lika starkt, äfven om den ej tog sig samma uttryck som under den första ungdomen.
Aldrig hade Brite talat öppet med sin man om brodern. Aldrig skulle hon haft hjärta att göra det. Men så ofta hon blifvit förberedd på dessa besök, hvilka återkommo på bestämda tider, hade Brite känt sitt hjärta snöras samman af en oro, hvilken hon icke kunde förklara. Noga hade hon granskat sin man och tänkt: »Anar han ingenting?»
Medan Brite låg sysselsatt med dessa tankar, lyssnande efter att höra mannens steg i spiraltrappan, somnade hon in, och när hon vaknade till den nya dagen, voro dessa tankar ännu icke försvunna. Lugnt gick hon dock till sina sysslor, och när hon såg majoren med förnöjd min vandra vägen fram, som ledde till inspektorsbyggnaden, återkommo tankarna starkare än förut. »Hvem vet?» tänkte Brite på samma gång. »Kanske förstår Karl Henrik, när allt kommer omkring, mera än han vill säga åt mig?»
Åtminstone trodde sig Brite märka, att mannen denna gång med mindre ifver än vanligt talade om glädjen att åter få träffa sin bror. Hade ej höskörden pågått just då, och det ena lasset efter det andra rullat in öfver stenarna på ladugårdsbacken, hade dagarna säkert släpat sig fram ännu långsammare, än hvad fallet var. När söndagskvällen kom, och alla gingo till hvila, låg öfver hela gården i Brites ögon en stämning, liknande förkänslan af en olycka.
Olyckan kom också, fastän i annan form än Brite hade tänkt. Den kom måndagsnatten, då Brite och Karl Henrik vaknade vid, att Tilda, huspigan, stod halfklädd vid herrskapets säng med en lykta i handen och hviskade: »Det brinner.» Yrvaken sprang majoren ur bädden. »Hvar?» ropade han. »Svara, människa!» Pigan stod förskräckt midt på golfvet och kunde icke få fram ett ord. I detsamma hördes ute från gården röster blandade med ljudet af brådskande steg, och öfver bullret ljöd vällingsklockans klämtande ringning. I ett nu hade majoren slitit ned gardinen. Hela rummet lystes upp af ett flammande eldsken. »Det är ladan, som brinner,» ropade Brite. »Ladugården ligger tätt intill.»
Men majoren hörde henne icke. Han hade redan försvunnit utför spiraltrappan ned till sig. När han kom ut till brandstället, hade folk redan börjat samlas. Från ladugården hördes råmandet från de vettskrämda kreaturen, som följda af skällande vallhundar rusade ut i den närliggande hagen.
Bruket låg en kvarts timmes väg från själfva herrgården. Torpen lågo spridda omkring på de milsvida ägorna. Långt bort i skogarna, där träden glesnat kring glänta eller äng, där floden svällde ut i ett tjärn, som torkat upp till åker, där odlingen trängt undan skogen och brutit bygd — där bodde de alla. Långa voro afstånden, trånga och mörka stigarna. Blott dessa skogens invånare själfva kunde där vid nattetid leta sig fram. Därför kom heller ingen annan hjälp än från gårdens egna statare och från bruket, dit rättaren sändt bud, emedan det svaga ljudet från vällingsklockan icke trängde så långt.
Därför kunde ej heller ladan, som brann, räddas. Och hade ej höet detta år måst bärgas halftorrt, skulle ladan ha stått i ljus låga med ens. Nu arbetade sig lågorna mödosamt fram, och blott på den ena långväggen gapade ett förrädiskt hål, genom hvilket en jätteorm af eld slingrade sig fram för att nå taket. Taket brann för öfrigt redan. Tegel efter tegel föll rasslande ned, omedelbart följda af rökmassor, som hvirflade upp. Genom sidornas bjälkar började den röda elden småningom lysa fram, och i hvarje ögonblick fruktade man att se den knastrande byggnaden störta samman i en enda rykande massa.
Svarta och sotiga, klädda i långa skjortor, som de stått framför härdarna, kommo smederna, från bruket, där hamrarnas dån hade förstummats. Tysta och vakna på faran togo de plats i den långa kedjan af kvinnor och män, hvilken var bildad från brandstället och ned till sjön. Ämbar på ämbar langades upp och tömdes i den stora brandsprutan, som trampades af åtta man, och där majoren själf tagit plats och förde befälet öfver den myllrande skaran.
Brite hade krupit samman bakom sin man. Med ögon, som lyste af oro, betraktade hon skådespelet framför sig, såg hur lågorna flammade upp mot den mörka skogsranden, kastande gnistor och brinnande spånor vida omkring. En känsla af fasa behärskade henne. Den förlust, som gården led, förstorades i hennes inbillning. Den ångest, hon så länge burit ensam, blef henne inför denna nattens skräcksyn öfvermäktig. Blek och skälfvande, kände hon tanken, hvilken dök upp inom henne och pinade som salt i öppet sår: »Detta är bara början,» tänkte hon. »Snart brinner också gården.» Det var fattigdomen, hon såg grina fram emot sig ur lågorna, och dock tänkte hon härvid icke på sig själf, utan på mannen, hvilken aldrig skulle kunna bära att blifva fattig på nytt.
Redan hade folket arbetat en god timme. Då vände sig majoren till sin hustru och sade:
— Låt flytta ut en drickestunna och säg åt pigorna att bära kring mat.
Som han sagt detta, grep han själf slangen och riktade den mot ladugårdens vägg, hvilken börjat att ryka. En lycka var det, att kreaturen därinne för länge sedan voro bragta i säkerhet. Men Brite hörde icke mannens ord. Fången i sina egna tankar stod hon, och när majoren vände sig om, hade hustrun ännu icke rört sig ur stället.
— Hvarför gör du icke, som jag säger? sade han lågt och barskt.
Utan att svara ett ord vände sig Brite om och gick. Och majoren hade i nästa ögonblick glömt, hvad som passerat.
I detta nu gick nämligen som en darrning genom hela den arbetande skaran af kvinnor och män. En röst hade ropat:
— Yx-Lars!
Det var skogvaktarn, som fått se honom. Från sin plats nära den hotade ladugården, höjde sig skogvaktaren senig och axelbred med det mörkskäggiga ansiktet lysande rödt mot eldskenet och pekade med utsträckt arm mot den öppna ladugårdsdörren. Ropet fortplantade sig från man till man genom hela den långa kedjan ned till sjön, och de, som voro för långt borta för att kunna se, syntes vilja bryta kedjan för att ila fram och få veta, hvad ropet gällde. Med möda återställdes disciplinen på nytt.
Detta kom af, att en fråga fanns obesvarad, en fråga, hvilken ingen uttalat högt, men som alla gjort sig. »Hvem har antändt ladan?» lydde denna frågan. »Utan orsak bryter ingen eld ut.» Och alla visste det väl, att med bart ljus hade ingen klok människa gått in, där det nybärgade höet låg.
Yx-Lars stod där emellertid på tröskeln till ladugården. Hvarifrån han kommit, visste ingen, och ingen hade heller sett honom gå in. Inne i ladugården måtte han ha legat gömd, och att han vågade sig ut nu, betraktade alla som ett rent under.
Ty Yx-Lars var rädd för folk. Yx-Lars hade dåligt samvete och vågade icke se någon i ögonen. I stugan, som höll på att ramla af ålder, bodde han långt borta i skogen, och öfver hans åkrar, som förr burit säd, växte nu tistlar och ogräs. Kom man på stigarna, hvilka ledde till Korpvattnet eller Dödtjärnen mötte man honom ibland. Han gick då och pratade högt för sig själf, som om han läst förbannelser öfver dem han mötte, och ansiktet såg ut som bara smuts och skägg. Inne i stugan, där han bodde, hade ingen främmande på många herrans år satt sin fot. Ty det behöfdes bara, att någon kom nära den mark, hvilken Lars betraktade som sin, för att han dök fram bakom knuten och hytte med yxan. Slagit någon hade han aldrig, och därför lät länsman honom också gå i fred. Men ingen kunde vara säker, att han inte en vacker dag högg till, och därför skydde honom folket och kallade honom för Yx-Lars.
Sådan hade han blifvit, sade de gamla, därför att han så långt någon kunnat minnas, gått och pysslat med andra människors elakhet och ljugit ihop ondt, som han sade, att andra hade begått. Elakhet såg han omkring sig öfverallt, och så ren var ingen, att icke Yx-Lars skyllde honom för satansverk och rackarknep. Barnen gåfvo sig därför hemifrån, så fort de kunde komma bort. Utsocknes flyttade de, och ingen hörde sedan af dem. Den sista, som öfvergaf honom, var hustrun. Och när hon gick, bars hon bort i en svart kista och sänktes i jorden. Hon var nog, den, som haft det värsta med Lars. Och sedan den dagen förföll han och blef till en utböling, som alla måste sky.
Huru han blifvit sådan han nu var, därefter frågade ingen. Ty föga lönar det att forska efter, hvarifrån ondskan kommer. Men där han nu stod i dörren till den tomma ladugården och spanade ut mot ladan, som brann, kunde alla se, hur han mumlade för sig själf och riste med händerna, som ville han förvärra olyckan med sina onda böner.
Det såg nästan ut, som hade Yx-Lars gått i sömnen. Ty trefvande framför sig med händerna, gick han till sist rätt fram mot laduväggen och stirrade in i elden, alldeles som om den hade lockat honom till sig. Fast ingen bland folket unnade honom bättre, steg dock bland hela skaran vid brandstället nu ett skri af förfäran. Ty i samma stund slogo lågorna ut genom taket, inhöljde hela huset i en enda flamma, och med dån och brak störtade bjälkarna ihop i den gnistrande röken, som för ett ögonblick nästan lyckades kväfva eldens kraft. Hade icke då skogvaktaren sprungit till och med våld ryckt Yx-Lars undan, så hade han gått rätt in i elden, som bländat honom. Skogvaktaren måste lyfta honom upp och bära honom undan, och hela tiden hväste Yx-Lars och bet omkring sig som ett elakt djur. Först när majoren kom och röt till åt honom att sansa sig, blef han tyst. Och när majoren då frågade honom, om det var han som anlagt branden, såg det ut, som om han vaknat upp och besinnat sig.
— Jag var inne i ladan, sade han. Och jag hade stål med mig.
— Och så slog du eld? frågade majoren.
— Det gjorde jag nog.
— Hvarför gjorde du så?
— Jag var ensam därinne. Det var mörkt, och jag frös.
Mera kunde ingen få ur Yx-Lars. Men de, som hörde honom, menade, att kunde man få ställa sig galen, när man gjort något illa, var det ingen, som behöfde sota för det värsta brott.
Nu bröt morgonsolen fram öfver Lommens vatten, öfver parkens gamla träd och skogshöjderna bakom densamma. Framför inspektorsbyggnaden förplägades de alla, smeder och drängar, jordarbetare och torpare, män, kvinnor och barn, hvilka hjälpt till att släcka och nu trängdes kring de i hast uppställda slagborden, hvilka stodo fulla med mat.
Majoren kastade en sista blick på den rykande askhögen, hvilken pålitliga män blifvit satta att vakta, så att elden ej skulle flamma upp på nytt och spridas vidare. Därpå gick han upp till herrgården för att berätta Brite, att all fara var öfver.
Han fann henne i sängkammaren, där hon krupit ihop på en stol vid fönstret, klädd som hon varit på natten ute vid brandstället. Hon huttrade som af köld, och syntes ej höra, att mannen kom in.
— Brite, sade majoren förvånad. Hvarför sitter du här?
Då vaknade Brite ur sin bedöfning. I det hon reste sig upp, försökte hon le emot majoren och lyckades.
— Det blir att köpa hö för vintern, sade han småleende. Värre är dess bättre olyckan icke.
Ett par timmar senare kördes Yx-Lars bort från Kolsäter. Skogvaktaren var den, hvilken blifvit betrodd att forsla honom till länsman. Länsmannen tog brottslingen i förvar, och därmed försvann Yx-Lars från trakten för alltid. Han dog i fängelset, och kojan, som låg i skogen, där bäcken rinner fram på väg till Korpvattnet, multnade småningom ner och ramlade samman, emedan ingen ville flytta dit in. Ej heller gjorde någon af de bortflyttade sönerna eller döttrarna anspråk på arfvet.