←  I.
Bröderna Mörk
av Gustaf af Geijerstam (1858-1909)
III.  →


[ 87 ]

II.


Fru Olivia Krabbe, född Mörk, änka efter framlidne landtmätaren Jöns Jakob Krabbe, gemenligen kallad farbror Jakob, bodde på en liten föga gifvande landtegendom, som hette Torp. Med gammal svensk herrgårdsfart körde man med parhästar dit från Kolsäter på en timme.

Fru Krabbe hette i hela trakten, åtminstone ibland herrskapsfolk, ingenting annat än moster Olivia, och fast hon hörde till de fattiga medlemmarna af släkten Mörk, var hennes inflytande detta oaktadt mycket stort. Hon var en glad gammal gumma, som icke försmådde guds gåfvor hvarken af vått eller torrt och hade ett temperament utan like. Detta temperament grundlade hennes välde öfver människor. Och med det hade hon också öfvervunnit världen från den stund, då hon gifte sig med en fattig adelsman, som kommit på sned och fått sluta som landt[ 88 ]mätare, sedan släkten tröttnat att betala hans beryktade kalas och växlande spelskulder. Det var Jakob Krabbes person och hans sångröst, som en gång gripit den storväxta, blonda flickan, hvilken hade lika lätt för gråt som för skratt, och var lika rapp i vändningen, vare sig det gällde dans eller arbete. När Jakob Krabbe fått sig ett glas eller två, helst en smula öfver strecket, och sedan satte sig till pianot och sjöng, då släpptes alla onda andar lösa, som kunna pina en människosjäl, då doftade hela rummet sommar och sol, då spelade linden, då drillade näktergalen. Då bröt skrattet ut i en brakande yra, som förtog både vett och sans. Sångare var han till lif och själ, och många voro de hjärtan, i hvilka han sjungit sig in. Muntrare bröllop än moster Olivias med hennes Jakob hade ingen sett.

Men när kärleksyran var förbi, då förstod moster Olivia snart, att med sång och glädje födas inga hungrande munnar. Därför blef hon en arbetsmänniska som få, och det lilla mannen förtjänade eller gården gaf, det visste hon få att räcka. Fyra söner hade hon utrustat och sändt ut i världen, och döttrar hade hon inga haft. »Och väl var det,» sade den gamla frun, »ty hvad finns väl värre än fattiga flickor?» Men [ 89 ]sitt lynne hade hon vetat behålla, och detta kunde icke ens kufvas af de långa vintrarnas enformighet, då hon brukade sitta ensam på Torp, sedan mannen dött och sönerna länge sedan flugit ur boet. Gråta och skratta kunde hon som förr, och när hon blef rörd, tillrade tårarna utför hennes feta kinder och ned på de hvitstärkta mössbanden. Men skrattade hon, då gungade formligen hela hennes enorma kroppshydda som ett haf i storm, och skrattet slutade gärna med, att tårarna äfven då började rinna.

Om denna praktfulla gamla dam berättades emellertid en historia, hvilken först hade hviskats fram bland släktens kvinnliga medlemmar, därefter i en förtrolig stund af någon bland de äldre gifta fruarna berättats för hennes man samt på detta sätt slutligen funnit vägen till herrkretsarna.

Historien var den, att moster Olivia kom till sin bästa väninna gamla öfverstinnan på Bytofta, hvilken var en munter fru som hon själf, och äfven hon känd för att icke skräda orden. Hon kom mellan nyåret och trettondagen, som hennes vana var, och gamle Jakob Krabbe hade dött på senhösten. Han dog af slag, som naturligt var, tung och ovig som han blifvit på gamla dagar. I änkedok och full sorgdräkt kom moster Olivia och hade icke en gång aflagt det hvita [ 90 ]pipkråset och armmuddarna. Naturligtvis blef den första förmiddagen allvarlig nog, och de båda damerna talade länge om döden, jordelifvets sorger och alltings förgänglighet.

Men plötsligt började moster Olivias mun att dragas till något, som liknade ett leende, och en munter glimt lyste upp hennes tårögda ansikte. Förtroligt lutad fram öfver kaffebrickan, hviskade hon följande:

— Men aldrig kan jag ändå glömma, hur salig Jakob dog. Det var sista dagen han lefde. Då satte han sig upp i sängen och ropade mig till sig. Och som jag kom fram, tog han om mig och kramade mig, så jag satt som i ett skrufstäd. Och jag visste inte hvad jag skulle ; tänka om gubben. »Herre Gud, Jakob,» sa jag, »hvad är det åt dig? Vi är ju gamla människor.» Därmed släppte han mig och föll pladask tillbaka mot kudden. Och kan syster tänka sig — när jag då såg närmare på honom, var han död.

Det var icke utan, att änketårarna hade blandats med skratt vid denna historia, ett dämpadt skratt vid minnet af ungdomens och kärlekens i nöjen. Muntert som gamle Jakob lefvat hade han dött. Men hur historien egentligen hade blifvit bekant, var hela släkten en gåta. Ty öfverstinnan på Bytofta hade heligt lofvat, att [ 91 ]icke för någon berätta, hvad moster Olivia förtrott henne om sin Jakobs sista stunder, och gumman försäkrade vid alla tillfällen själf, att aldrig hade denna historia gått öfver hennes läppar.

Men bekant var den inom släkten, och den skadade icke moster Olivia. Hon läste sin bibel, sin psalmbok och Kajsa Warg, for till kyrkan om söndagarna för att få höra den vackra sången och orgeln samt tänka på gamle Jakob, hvilken nu sjöng sina sånger bland änglarna i himmelriket. När hon kom hem, kritiserade hon obarmhärtigt prosten i Bonga, som var akademiskt lärd och predikade efter ett schema, komplett obegripligt för hela församlingen. Utan att skräda orden och utan att sky någon, lefde moster Olivia sitt lif fram, och hemligheten i hennes makt öfver människor och goda ställning i trots af fattigdomen låg dels i hennes sparsamhet, dels i hennes goda hufvud och otroligt frispråkiga tunga. Aldrig gaf hon ut ett öre för mycket, och aldrig köpte hon något, som icke var strängt nödvändigt. Äfven nu, när hon satt ensam på gården och kunnat unna sig litet mera af lifvets goda, drack hon hvar morgon kaffe kokadt på ollon, och åt rågmjölsgröt till kvällen. Men inflytande fick hon, därför att hon såg så [ 92 ]bra och aldrig stack under stol med, hvad hon tyckte. Det andra hviskade i vråarna, det sade hon högt och väjde inte ens för att låta vederbörande höra sin mening midt i ansiktet. Sådant gjorde moster Olivia alls icke för att förbättra världen eller människorna omkring sig. Därtill var hon alldeles för klok. Hon gjorde sådant helt enkelt för sitt eget nöje och emedan det roade henne. Om världen omkring henne var god eller dålig, bekom henne inte alls. Men det var hennes lust att genomhyfla en syndare och se, hur han vred sig under hennes muntra och skarpa sanningar. Aldrig pärlade orden lättare än då ur hennes mun, och aldrig var hennes skratt mera smittande och i grunden godsint.

Sådan var moster Olivia. Hon var dessutom en dundergumma i allt hvad hushållsgöromål heter. Som hon kunde ingen brygga öl eller punsch, stöpa talgljus eller sköta om ett hushåll i slakttiden. I alla frågor, som rörde bak eller syltning, var hon ett orakel, och hennes likörer af plommon eller rönnbär voro vida berömda. Det var en stor och eftersökt grace, när hon före de stora högtiderna ville göra besök hos någon af släkten och förestå sysslorna. Då fanns ingen husmor som hon, och inte heller var det värdt för någon, hvem det vara månde, [ 93 ]att då lägga sin näsa vare sig i baktråget eller bryggkitteln. Henne visade moster Olivia snart, hvar David köpte ölet.

Ett orakel var hon äfven i mycket annat. Hon kunde koppa och slå åder, lägga på blodiglar, sköta sår och spjälka benbrott. »Vore det inte för att jag inte vill gå socknens barnmorska i handteringen, kunde jag nog gå i land med barnsängar också,» brukade moster Olivia säga. »Mina egna har då alltid gått som en dans.» Dessutom kunde hon spå i kaffe och kort. Men den konsten idkade hon ogärna och i hemlighet. Ty som hon själf uttryckte saken: »Prästen har nog ett och annat att säga om moster Olivia ändå, utan att hon också skulle idka trolldom och häxeri och kanske få stå kyrkoplikt på gamla dagar.» Men stod hon på spänd fot med prästerskapet, så stod moster Olivia i stället i så mycket bättre vänskapsförhållande till doktor Roeler på Korsberga. Om honom hade hon endast goda ord att säga, men så hade doktorn också mera än en gång hänvisat svårläkta sårpatienter till den läkekunniga änkefru Krabbe på Torp.

Ja, sådan var moster Olivia, och det är gifvet, att en dylik person kunde hvarken förbigås eller glömmas af släktingarna. Ingen önskade heller sådant, ty hvar hon kom, följde henne [ 94 ]glädjen. Också plägade hon alltid inbjudas, då långväga främmande gästade Kolsäter för att med sitt goda humör och sina tusen historier friska upp umgänget, hvilket under det enformiga landtlifvet i längden kunde blifva segslitet nog. Och hade Brite fått sin vilja fram, skulle hon nog helst ha velat skicka efter moster Olivia genast och förmått henne att stanna hela tiden, då familjen på Björknäs gästade dem, för att slippa de långa tête-à-têterna med svägerskan, hvilka för henne voro ett pinsamt tålamodsprof. Men då båda dessa damer öppet vidgingo, att de ej öfverdrifvet älskade hvarandra, var en sådan plan naturligtvis outförbar.

Som det nu var, fick Brite vara glad, att Nils Göran och hans hustru af en ren händelse anlände ett par dagar senare, än ämnadt var. Därigenom fingo de häftiga intrycken efter eldsvådan tid att lägga sig, och hon själf rådrum att ordna allt till mottagandet af de långväga gästerna.

Det var lördagsafton, när brukspatronens på Björknäs ändtligen körde upp på Kolsäters gård. Nykrattad låg trädgården, och när vagnen körde till stallet, började trädgårdsdrängen sitt extra arbete att på denna lördagskväll för andra gången kratta gården fin. Öfver hufvud lyste [ 95 ]hela Kolsäter denna dag så putsadt och rent, som om storhelg väntade. Hvita fläktade gardinerna öfver fönstren, hvilka öppnats på krok, fläckfria glänste golfven med sina nydammade gångmattor, nyskuradt glänste allt som var af koppar och silfver, mässing eller så kallad simpel metall. Fönstren stodo fullsatta med en rikedom af fuchsior och pelargonier, och öfver blomfatens kanter hängde tunga rosor, ordnade af Brites konstförfarna hand.

Men ingenting kunde dock förliknas vid den omsorg, som blifvit nedlagd på ordnandet af de båda gästrummen, hvilka voro bestämda att bebos af Nils Göran och hans hustru under deras vistelse på Kolsäter. Den gula björkmöbeln var blankpolerad, liksom luckorna på de gamla rosiga kakelugnarna. Öfver toalettbordet hängde den nystrukna slöjan som en hvit luftig sky, och när Brite betraktade de långa hvita handdukarna, hennes bästa spetslakan, vikta öfver de brokiga sidentäckena, de höga svällande kuddarna, alabastervaserna med alla årstidens doftlösa trädgårdsblommor, valda för att icke gästerna skulle behöfva frukta att vakna med hufvudvärk — då måste hon säga sig själf, att denna gång borde ej ens svägerskans skarpa blick finna något ämne för anmärkningar.

[ 96 ]När herrskapet gjort toalett och kommo upp i salongen, där värdfolket väntade, yttrade också Mina Charlotta, i det hon satte sig ned i soffan:

— Mycket nätt, min goda Brite, verkligen mycket nätt.

Detta var i svägerskans mun ett högt loford, och Brite tog också emot det med sitt bästa småleende. Tack vare denna lyckliga början aflöpte också denna första afton tämligen väl. Under supén, som serverades i stora matsalen på nedra botten, mörknade det dock plötsligt så häftigt, att ljusen måste tändas i de stora silfverkandelabrarna, och i ett nu skakades hela huset af en väldig åskknall, beledsagad af en blixt, som skar fram mot det mörka molnet så tydligt, att viggarna lyste blåhvitt.

Brite kastade en skrämd blick på sin man, som om hon bedt honom om hjälp. Hon var rädd för åskan som ett barn, och hon hade önskat att Karl Henrik skulle ursäktat henne och hjälpt henne att få gå upp till sig och vara ensam med sin rädsla. Men majoren gaf i stället sin hustru en skarp blick, hvilken betydde, att han befallde henne stanna. Brite behärskade sig därför, och medan pigorna gingo omkring och stängde alla fönster, tyckte hon sig känna [ 97 ]sitt hufvud svindla, medan därute regnet strömmade ned.

Supén gick emellertid till ända utan vidare äfventyr, och åskans skrällar ljödo allt svagare och på afstånd. En smula blek gick Brite vid svågerns arm tillbaka upp i salongen, medan Karl Henrik värdigt kom efter dem, förande fru Mina Charlotta. Klädd i sina bästa kläder, gick Erling sist, stängande dörrarna efter de båda paren. I salongen slog sig nu sällskapet ned, och då gångarna i parken voro uppblötta, föreslog Karl Henrik svägerskan att man skulle göra musik. Till vänster om den lilla frun tog han plats, i det han af artighet lämnade åt henne att spela diskanten. Och från den präktiga flygeln, hvilkens lock stod öppet, klingade nu tonerna. Ett par af Beethovens ouverturer samt till sist scherzot ur en symfonie af Haydn, satt för piano à quatre mains. Redan själfva flygeln var vid denna tid en raritet. Men så förstodo också de spelande att uppskatta detta. Tyst vid det enda fönster, som stod öppet, satt Erling, lyssnande med vidöppna, klara ögon och blickande ut i den skumma parken, där regndropparna föllo från träden, och den våta jorden ångade af värme och fruktbarhet.

Fulla och rena strömmade tonerna ut i det [ 98 ]stora rummet med dess tunga mahognimöbler och de mörknade gamla holländska taflorna, hvilka prydde väggarna i detta Kolsäters praktrum. Af musikens trollmakt fördes nu dessa människor tillsammans, som hade ingenting på jorden någonsin skilt dem åt. Brite satt rak och tyst. Spetsarna, på hvilka hon virkat, hvilade mot den mörka sidenkjolen, som omslöt hennes knä. Och Nils Göran, för hvilken musiken egentligen var ett lidande, sjönk ned i en ensam fåtölj. Där satt han tålmodig och lät maten sjunka, njutande af den tanken, att Mina Charlotta gjorde furore.

Aldrig visade sig heller Mina Charlotta mer till sin fördel, än när hon satt vid pianot. Liten till växten var hon, så liten, att man vid hennes åsyn ibland ofrivilligt kom att tänka på en dockfigur, och ingen kunde se på henne, att hon under ett tioårigt äktenskap födt fyra barn till världen. Hennes händer voro så fina och små, att det tycktes ett underverk, när man hörde det starka anslaget från dessa fina fingrar, hvilka knappast syntes räcka till för att omfatta oktaven. Men dessa händer voro dock kraftiga nog, och det sades om dem, att de utdelat mera än en örfil till lata tjänare och uppstudsiga underhafvande. Kloka och hvassa voro de små gråa ögonen, [ 99 ]hvilka blickade fram ur ett finskuret ansikte, omgifvet med ett kastanjebrunt hår, som tidigt börjat skifta i grått, och dessa ögon voro aldrig i hvila. De spelade omkring öfver allt och upptäckte allt. De afspeglade en ständig oro, och den lilla bestämda munnen gaf också uttryck häråt. Den kunde berätta om alla och allt, och den var icke blott van att befalla, den gjorde det så att säga af instinkt. En obeskriflig oro utgick från denna lilla ampra kvinna, och ingen kom henne nära, utan att liksom smittas däraf. Såg hon ett veck på en duk, ett dammkorn på en atenienne eller en knut på ett gardinsnöre, anmärkte hon det genast, hemma eller borta, och vid hennes sida låg ständigt en liten svart, silkeshårig ondsint King-Charles. Bijou hette han, och det hörde till Nils Görans skyldighet att, när matmodern icke hade tid, hvarje afton promenera juvelen i trädgården. Björknäs hade blifvit som förvandladt, sedan Mina Charlotta kom dit och långt därförinnan. Ty ännu under förlofningstiden började hennes inflytande att göra sig gällande. Det var, som om Nils Görans ursprungligen milda lynne blifvit skärpt genom henne. Aldrig föreföll han heller riktigt i sitt esse, då hustrun var närvarande, och en viss torr-rolighet, hvilken eljest utmärkte den få[ 100 ]ordige mannen, försvann alldeles. Utan att ana det följde Nils Göran hustruns minsta vink, lydde henne blindt och accepterade som sina hennes förklaringar af människor och förhållanden. Den hjärtats kyla, hvilken andra iakttogo hos den lilla frun, kallade Nils Göran förnämhet och distinktion. Och de talrika utbrotten af oresonlig vrede voro i hans ögon alltid åtminstone fullt berättigade af omständigheterna. Omsättningen bland tjänstfolket och de underhafvande blef raskare än någonsin förr varit brukligt på gamla Björknäs. Kallare blef också umgänget med gamla vänner. Tommare utåt blef Nils Görans hela lif. Han själf ensam märkte ingenting af allt detta, och den enda anmärkning, någon hört honom tillåta sig gent emot hustrun, var denna: »Tranquillement, goda Charlotte, tranquillement.»

På detta och på mycket annat tänkte Brite, där hon satt i soffhörnet och glömde sina spetsar. Därvid erinrade hon sig både nytt och gammalt, och omedvetet hvilade hennes ögon härvid på svägerskan. Mina Charlotta satt framåtböjd på pianostolen, där två digra nothäften voro lagda som underlag, för att hennes händer skulle komma i jämnhöjd med tangenterna. Som om hon spelat sin oroliga själ till ro, såg hon ut. Karl Henrik betraktade henne förstulet, där han satt och [ 101 ]skötte basen. Hans ögon hade en barnslig, lycklig glans, och Brite visste, hur nöjd han var åt den sällsynta njutningen att finna någon, med hvilken han kunde spela à quatre mains. När de sista tonerna af scherzot förklingat, låg det stora rummet i mörker. Blott de båda ljusen vid flygeln lyste upp de spelande och föllo på den lilla fruns ansikte, hvari dragen slätats ut, blifvit milda och nästan fromma, som om allt, hvad under hvardagen vanställde dem, glidit bort för musikens allmakt. Efter slutackordet satt hon ett ögonblick tyst, och hon blundade, som om hon velat njuta af inre syner.

Blott ett kort ögonblick satt Mina Charlotta så. När hon reste sig upp, var hon densamma som vanligt, stack Nils Göran för hans brist på musiksinne och beklagade sig öfver, att den stora satsen i ouvertyren ej gått i tempo. Därpå tog hon omständligt godnatt. Väluppfostrad och med lysande ögon kom Erling för att lysa farbror och faster utför trappan. Tacka för musiken vågade han ej. Men hans sinne var i uppror. Fastern bestod honom en snabb, pröfvande blick och utbrast:

— Är det möjligt, att du får vara uppe så sent?

Därmed gick hon med små trippande steg [ 102 ]genom rummet, följd af Nils Göran, hvilken gick vid hennes sida, lång och en smula krökt af vanan att ständigt böja sig ned för att lättare kunna höra och tala med hustrun. Brite måste le, när hon såg, med hvilken förbittrad rodnad Erling mottog fasterns tillrättavisning.

När dörren stängts efter de båda gästerna, drog majoren djupt efter andan och utbrast:

— Nå, i dag gick det ju bra.

— Åja, svarade Brite i samma ton. Musiken är en god afledare. Den tämjer henne.

— Men inte dig, tycks det, svarade majoren och kysste sin hustru.

Musiken kunde emellertid icke ständigt tillgripas och söndagen, som kom, blef lång.

Hvardagarna voro bättre, men långsamma nog ändå, och värst var det för Brite, när herrarna både för- och eftermiddag lämnade damerna allena. Då sutto Brite och Mina Charlotta timme efter timme i den stora salongen. Mina Charlotta var rädd för drag och satt äfven sommartiden ogärna ute. Och då blef Brite ibland så beklämd, att hon kände sig nästan hysterisk. Men allra värst var det dock, när svägerskan föll på den idén att göra husvisitation, som Karl Henrik kallade det. En gång vid hvarje besök skulle detta gifvet ske. Då snokade Mina [ 103 ]Charlotta igenom hela huset från vinden och ned i källarvåningen. Hon tittade in på biljarden, där den gamla samlingen af broncer från excellensens tid stod uppställd kring väggarna. Biblioteket gick hon igenom och ville ha besked om, hvarför skåpet med de franska gravyrerna alltid var så noga tillåst. Hon fann vägen in i majorens arbetsrum, slog sig ned vid bordet, där den stora jordgloben hade sin plats, och beundrade den gamla snidade chiffonjén. Hade inte klaffen varit stängd, skulle hon säkert äfven ha letat igenom lådorna. Ja, ända ner i vinkällaren kom hon, och det såg ut som om hon räknat buteljerna därvid. Men ännu lifligare intresse visade hon för klädkammare och linneskåp och de skatter, hvilka gömdes i den magnifika skulpterade ekkistan, hvilkens värde Mina Charlotta räknade i tusental. Som en liten hvit råtta kilade hon fram, och Brite förstod, att hade hon kunnat med blicken gnaga sönder hvad hon såg, hade hon gärna gjort det. Så gröna lyste hennes ögon.

Brite tyckte faktiskt, att ingenting, som fanns i hennes hus, hade samma värde, sedan svägerskan därpå fått kasta sina blickar. Återkommen till sin plats i salongen, satt Mina Charlotta där, pustande efter strapatserna i de många trapporna och smuttade på ett glas hallonsaft. Sidenman[ 104 ]tiljen låg öfver hennes små skuldror, därför att hon var varm och fruktade att förkyla sig.

— Ja, min kära Brite, sade hon då. Det är godt att få ärfva. Eller det måtte åtminstone vara det. Ty jag har aldrig erfarit något slikt. Men jag får ändå säga, att den saken måtte ha sina nacksidor. Jag säger bara: Gud ske lof, att det inte är jag, som ska hålla reda på allt hvad här finns. Ty det är ju, som om gamle excellensens ande spökade här än i dag. Det är hans mattor, hans draperier, hans samlingar och hans möbler, ja, Gud hjälpe mig, är det inte hans gamla madeira och portvin och margaux också. En alldeles charmant margaux för resten! Vore det jag, skulle jag aldrig kunna sofva här lugnt, och utan ljus skulle ingen få mig att gå hvarken i trappor eller korridorer.

Ungefär så hade Mina Charlotta uttalat sig, redan första gången hon besökte Kolsäter, och aldrig underlät hon, att vid sina förnyade besök upptaga detta ämne. Saken var den, att hon aldrig kunnat smälta den oväntade lösningen på arffrågan efter gamle excellensen. Att Karl Henrik, som förslösat hvad han ägde och hade och satt i skuld öfver öronen, på detta sätt blifvit i stånd att häfda sin plats som familjens caput, var en orättvisa, hvilken hon hade svårt att förlåta [ 105 ]Försynen. Och icke minst grämde det henne, att Nils Göran, hvilken eljest plägade kunna lyssna på ett förståndigt ord, fortfarande var så svag för denne broder, hvilken ödet så orättvist hade gynnat. Mina Charlotta var icke den, som kunde hålla tillbaka, hvad hon tänkte. Hon var en rättfram natur, och därför sade hon också sin mening rent ut.

— Min goda Brite — så föllo denna gång hennes ord — när jag går här, kommer mig gamle excellensen i tankarna. Jag kan inte hjälpa det. Gud vet hur han lefde på sista tiden, och hur han kom på den idén att göra testamente som han gjorde. Tror du verkligen, att han var vid sina sinnens fulla bruk?

Brite hade hört dylika anspelningar förr, och hon hade gömt dem inom sig. Ty så mycket visste hon om sin man, att komme ett sådant ord för hans öron, skulle det aldrig kunna göras godt igen. I allmänhet böjde hon städse undan för svägerskans sarkasmer och låtsade sig icke märka de oupphörliga nålsting, hvarmed denna kryddade sina ord. En god människa drar som bekant gärna det kortaste strået i umgänge med en elak, och det var icke fritt, att Mina Charlotta ansåg svägerskan, om icke för enfaldig, så dock för allt annat än skarpsynt [ 106 ]och intelligent. »En alltför snäll och beskedlig liten varelse», brukade hon också kalla henne inför andra. Men denna gång beslöt Brite att icke gifva tappt, och inom sig förvånad öfver det yttre lugn, hvarmed hon själf talade, svarade hon:

— Du har förr sagt mig: sådana ord mera än en gång, bästa Mina Charlotta. Jag börjar nästan tro, att du menar något med dem.

Mina Charlotta blef så perplex öfver dessa svägerskans ord, att hon icke fann annat svar än att klappa Brite på armen och säga:

— För all del, goda Brite! Det var inte meningen att på något sätt säga något, som kunde vara choquant eller dig desagreabelt.

Men Brite fortsatte lugnt:

— Det gläder mig att höra. Ty menade du allvar med detta, skulle det betyda, att Karl Henrik och jag med orätt kommit i besittning både af Kolsäter och mycket annat.

Under dessa ord hade emellertid Mina Charlotta hunnit att återvinna sin fattning och hennes ögon hade ett fullt naturligt uttryck af dygdig fasa, när hon svarade:

— Hade jag anat, att du så kunnat uppfatta mina ord, skulle jag assurement aldrig ha uttalat dem.

Detta var fulla sanningen. Ty Mina Char[ 107 ]otta hade vant sig tro, att när Brite tog emot hennes stickord, detta kom sig af, att hon ingenting begrep. Och upptäckten, att motsatsen kunde vara fallet, verkade på denna lilla dam formligen uppskakande. Brite förstod den verkan hon gjort och svarade lugnt:

— Då är allting godt och väl, kära Mina Charlotta.

Hvarpå svägerskan genmälde:

— Det var då för innerligen väl. Jag blef verkligen altererad.

Emellertid var efter detta samtal icke allt så godt och väl, som de båda damerna sökte inbilla hvarandra. Och trots energiska försök att hålla samtalet vid lif, blefvo pauserna dem emellan denna förmiddag längre än vanligt och middagen stel, pinsam och präglad af en besvärad stämning. Både majoren och Nils Göran förstodo, att någonting måtte ha passerat mellan fruarna. Lyckligtvis hade ingendera haft tillfälle att träffa sin hustru på tu man hand. Eljest kunde möjligen redan då den explosion ha inträffat, hvilken dock hvar och en uppriktigt önskade undvika.

I de ord, hvilka Mina Charlotta uttalat, låg nämligen mera allvar, än ens Brite kunde förstå. Utan grämelse kunde Mina Charlotta aldrig återse [ 108 ]Kolsäter eller tänka på gamle excellensen, och det var en öfvertygelse, hvilken bitit sig fast inom henne, att hade rätt varit, skulle Karl Henrik aldrig ensam blifvit ägare af detta gods. Det var icke blott förlusten af Kolsäter, hvilken grämde henne, det var minnet af den enda gång, då Nils Göran, hvilken var så betänksam och behärskad, brutit ut emot henne själf. Den gången hade verkligen Mina Charlotta blifvit skrämd och på fullt allvar gifvit vika i något, hon med all makt ville drifva igenom. Och emedan denna händelse inträffade under hennes eget äktenskaps första tid, gjorde den också på Mina Charlotta ett så mycket djupare intryck. Åtta runda dagar hade hon nämligen strax efter smekmånaden gått och grubblat öfver detta olycksaliga testamente. Under dessa dagar förminskades hvad hon själf och Nils Göran ägde och blef helt obetydligt i jämförelse med denna stora förmögenhet, hvilken så oväntadt öfverflyttats på en svåger, som hon till på köpet alltid betraktat med ringaktning. När tanken mognat inom Mina Charlotta, gick hon en kulen aprilafton beslutsamt in i sin mans rum, och väl inkommen där, sade hon på tal om testamentet: »Det beror ju på dig själf, om du skall låta saken ha sin gång eller icke.» Då spratt [ 109 ]Nils Göran till, där han satt vid skrifbordet. »Hur menar du?» utbrast han. »Jag menar,» svarade hans hustru, »att det är mer än sannolikt, att gamle excellensen inte var vid sina sinnens fulla bruk, när han skref ett sådant testamente, och detta vore säkerligen lättare, än du tror, att få styrkt.» Men då sprang Nils Göran upp från skrifbordet, och hans ansikte var hvitt: »Menar du, att jag af en så lumpen anledning skulle börja process mot min egen bror?» I fullt uppror stödde han sin knutna hand mot skrifbordet, så att knogarna hvitnade, och så nygift han var, utbrast han till sist, i det han lutade ett förvridet ansikte ned emot hustruns: »Hvem är du egentligen?» Som om han ångrat dessa ord, tillade han lugnare: »Gå nu! Jag behöfver vara ensam.» Skrämd gick Mina Charlotta ut ur mannens rum, på en hel vecka tilltalade Nils Göran icke sin hustru, och Mina Charlotta började frukta, att hon för alltid förlorat makten öfver sin man.

Men hon återtog den dock. Under några kvalfyllda dagar hade Nils Göran sett sin hustru, sådan hon verkligen var. Men denna bild mäktade han icke fasthålla. Skulle han gjort detta, hade ju själfva marken, hvilken han trampade, glidit undan hans fötter. Ångerfull, att han miss[ 110 ]känt, vände han tillbaka till henne, och med åren bleknade den lilla händelse, hvilken en gång synts honom så betydelsefull, och försvann med allt det, hvilket tiden förtär. Kvar stannade i stället det högmodiga medvetandet af egen ädelhet, då han vägrat göra sak mot sin broder, och sida vid sida därmed frodades ett slags ringaktande känsla af, att broderns hela lif liksom var byggdt på en lycklig slump. Ja, så fint var det nät af kvinnlig list, hvilket omspann Nils Göran, att han stundom räknade sig själf till förtjänst, att broderns lycka icke blifvit rubbad.

Mina Charlotta odlade allt detta hos sin man, och när hon på sista åren tillät sig att inför honom anspela på dessa förhållanden, visste hon, att hennes ord ej längre möttes af ogillande. Nära hvarandra, som äktenskapet för två människor, hade Nils Göran och hon kommit, och äfven i fråga om tycken och meningar skilde de icke längre på mitt och ditt.

Det var alltså en ömmare punkt, än hon själf visste, som Brite under detta samtal kommit att vidröra. Och hur behärskadt samtalet mellan de två damerna blifvit fördt, hade det dock legat något i svägerskans hela uppsyn och väsen, hvilket på Brite gjorde starkare intryck än någonsin hennes ord. Instinkten sade henne, att under [ 111 ]dessa ord låg en verklighet gömd, ännu fulare än den, mot hvilken hennes själfförsvar varit riktadt. Och Brite måste göra våld på sig för att bli denna misstanke kvitt. Redan då anade emellertid Brite hela sanningen.

Och just sanningen var det, hvilken under dessa dagar för hvarje pris måste glömmas. Den räddande ängeln kom i moster Olivias praktfulla gestalt.

Nu hade nämligen umgänget mellan syskonen varat tillräckligt länge, för att man utan omsvep kunde unna sig att späda upp släktglädjen med lifligare element. Också hade det redan från början varit meningen, att just samma eftermiddag, som det farliga samtalet svägerskorna emellan ägt rum, aflägga det traditionella besöket på Torp och inbjuda moster Olivia att följande dag komma öfver till Kolsäter.

Så hade städse skett, så ofta bröderna med fruar träffat samman på Kolsäter, och i denna sed ingick dessutom en biafsikt, hvilken egentligen skulle kallas hemlig, men som icke desto mindre var noga bekant för alla de medspelande, hur väl de än hvar för sig utförde sina roller.

Hur det än var med förhållandet familjerna emellan, satte dock bröderna personligen stort värde på att träffas, och dem emellan rådde en [ 112 ]tyst öfverenskommelse, att de hade roligast på tu man hand, när fruarna voro borta. Därför ålåg det Brite som en helig plikt att anordna utflykten till Torp på så sätt, att herrarna fingo stanna ensamma. Och Brite gjorde detta så mycket hellre, som åkturen i likhet med musiken plägade verka rogifvande på svägerskans nerver. Vore de väl framme vid Torp, åtog sig moster Olivia resten.

Alltså var stämningen lifligare än någonsin, när Spets körde fram med fuxarna och den nya droskan, hvilken ståtade med nytt mörkblått kläde på sitsen och hade skinande nedfälld suflett. Bröderna hjälpte själfva fruarna att taga plats, Mina Charlotta till höger i vagnen och Brite, som värdinnan anstod, till vänster. Bijou låg, väl inbäddad i en brokig schal, på bocken bredvid kusken.

Just som damerna skulle stiga upp i vagnen, vände sig emellertid Mina Charlotta till sin man och sade med en hviskning, som emellertid mycket väl hördes:

— Var för Guds skull försiktig i kväll, lilla Nils Göran.

Brite utbytte en snabb leende blick med sin man, och Karl Henrik strök tankfullt sina polissonger. I detsamma rullade droskan bort, och [ 113 ]bröderna kunde ej undertrycka ett leende af gemensam lättnad.

Därefter utvalde de ett par duktiga käppar ur käpphyllan i tamburen och begåfvo sig ut på den sedvanliga skogspromenaden, hvilken företogs för att gifva aptit till supén.

Vägen ledde förbi det vida fältet, där hvetet, som stod i ax, blågrönt och högt böljade för den ljumma sommarvinden. På andra sidan gärdet låg björkhagen, där en matta af ormbunkar rörde sig mellan björkarnas hvita stammar. Och där björkhagen slutade, tog skogen vid, milsvidt sträckte den sig bort öfver höjder, myrar och berg. Tätare växte den, ju längre bort de kommo från gärden och ängar. Där åsen höjde sig som en mur mellan de båda vandrarna, tystnade ljudet från hamrarna vid verket, hvilket förut följde dem. Rundt om dem susade vinden i skogen, och granarnas toppar sattes i gungning af vinden och böjde sig, när blåsten kom.

På den smala körvägens barr gingo de båda bröderna tigande framåt. Nils Göran var påfallande allvarlig, och mer än en gång såg det ut, som hade han haft något på hjärtat, hvilket han velat yppa för brodern.

Nils Göran var en man i sin bästa ålder, [ 114 ]blott ett par och fyrtio år gammal. En smula framåtlutad hade han länge gått, lång och mager som han var. Att det kommit litet grått i håret och de korta raka polissongerna under årena, var icke annat, än hvad som var att vänta. Men Karl Henrik lade märke till, att brodern såg trött ut, och ett par gånger stannade han, som hade promenaden besvärat honom.

— Mår du inte väl? frågade han därför.

— Jo bevars, kom svaret. Det är bara en smula andtäppa, som understundom besvärar mig.

På hemvägen, där det bar utför, gick Nils Göran påfallande lättare. Och som bröderna långsamt gingo framåt, sida vid sida, började skogen småningom att utöfva sin upplifvande inverkan på deras sinnen. Blåbärsriset täckte marken långt in under granarna, och uppför de väldiga gryten, där gräfsvin och räf hade lyor, bredde sig den fuktiga mossan. Under bron silade sig den uttorkade bäcken fram, och där träden glesnade, blånade höjderna i fjärran.

Som de gingo här, försvann mellan bröderna det, hvilket under hvardagen skilde dem åt, ströks ut och liksom tystnade inför skogens stora stillhet. Andra stämmor började tala, stämmorna från barnaåren, då ännu intet af det spelat in, [ 115 ]som gör lifvet fult. Till och med intrycket, att brodern åldrats, försvann för Karl Henrik, och lycklig, att aftonen syntes blifva, hvad han väntat af densamma, gick han vid broderns sida vägen fram, hvilken från den brända ladutomten ledde ned till Kolsäters gård.

— Det var en oväntad olycka med branden, sade Nils Göran.

— Å, svarade Karl Henrik lätt. Det kunde varit värre. I år finns åtminstone hö att köpa.

— Jaja, svarade brodern, om man har råd att räkna på det viset.

Gadden, som låg i dessa ord, märkte majoren icke, eller låtsade icke märka den. Förnöjd förde han brodern fram till terrassen och gick själf ut i köksdepartementet för att tillse, att alla anordningarna öfverensstämde med de befallningar, han gifvit. Ty denna dag var en hemlig festdag, en af dem, då inga af husets hvardagsvanor fingo vara bestämmande.

I hvardagslag gick det nämligen måttligt till på Kolsäter, och i synnerhet hölls måtta med dryckjom. Brännvin serverades endast till middagens smörgåsbord, och till supén dracks aldrig annat än te eller mjölk. På eftermiddagarna utgjordes trakteringen sommartid af den rikedom på frukter, hvaraf trädgård och orangeri öfver[ 116 ]flödade. Krusbär och vinbär, bigarråer och körsbär, de mörka morellerna och de gula söta körsbären, meloner, drufvor, persikor och aprikoser buros upp i kvantiteter och insattes i stora kristallskålar på fönsterbordet i salongen. Där bredvid stod, liten och oansenlig, en bricka med punschkaraff och tjocka, stora glas. Men aldrig bjöds häraf mera än det andra glaset, och äfven detta skedde icke, med mindre särskilda anledningar förelågo.

Denna undantagsafton serverades emellertid supén uppe i ett hörn af biljardsalen. Glasdörrarna, hvilka ledde ut till balkongen, ställdes öppna, så att sommarluften fritt kunde strömma in. Tilda, som varit i huset sedan gamle excellensens tid, var den enda, hvilken tilläts att vara närvarande vid dessa gillen. Och äfven hon var ålagd att icke infinna sig, förrän majoren ringde, samt att, så snart hon utfört hvad henne ålåg, ögonblickligen draga sig tillbaka. Fet och ljudlös rörde hon sig i rummet, och hennes allvarliga ansikte var uttryckslöst, som om hon hvarken hört eller sett. I ett upprymdt ögonblick hade Nils Göran döpt dessa samkväm till »brödrafyllen», ett ord, hvilket stannade mellan herrarna såsom föga passande för salongen. Och när majoren denna afton kom tillbaka från sin öfverläggning [ 117 ]med korta Marie, hvilket i hvardagslag var husmamsellens smeknamn, myste han af belåtenhet och försäkrade brodern, att aftonen borde blifva till belåtenhet.

Småpratande följdes de båda herrarna därefter upp till biljarden. Strängeligen var det förbjudet för någon, vare sig inspektor eller rättare, trädgårdsmästare eller kusk, att denna afton störa majoren. Därför stängdes biljarddörrarna, men som det ännu var dager ute, tändes inga ljus.

Med en viss högtidlighet satte sig därefter herrarna till bords, och anrättningen framför dem vittnade i sanning om, hvad huset förmådde. Den kallades bröderna emellan för sexa, och gjorde skäl för sitt namn. Där saknades hvarken sillen med de färska potäterna, rädisorna eller den gamla kumminosten, hvilken förvarades i dukar, blötta i brännvin, och skars upp ny för hvarje gång, den kom på herrskapets bord. Den fyrkantiga flaskan med sol, måne och stjärnor på glaset var fylld med findoftande gammalt sädesbrännvin och hade halsband af silfver. Där stodo de gamla pokalerna af olika former och storlekar, venetianskt och bömiskt glas, hvilka eljest förvarades i väl stängda glasskåp och blott vid stora högtider kommo i bruk. Och kring det låga fatet [ 118 ]med rosor, hvilket stod midt på den bländhvita duken, bredde sig en mångfald af assietter, innehållande alla de otaliga små rätter, i hvilka korta Maries kokkonst kulminerade.

När assietterna afätna och högeligen gillade flyttats från bordet, då förde majoren den högra handen öfver sitt ansikte, som hade han velat dölja den belåtenhet, hvarmed han väntade på att höra Nils Göran gnägga. Detta var uttrycket för det skratt af belåtenhet, hvilket nu ovillkorligen måste undslippa brodern. Det kom också. Ty in bars ett fat, fylldt med kräftor. Och öfverraskningen var fullständig, därför att tiden för kräftor strängt taget icke var inne. Men hur det nu tillgått, hade de dock i hemlighet anskaffats. Stora som små humrar lågo de på det gamla blåa fatet af ostindiskt porslin, och fatet bars icke tillbaka, förrän bröderna fått beundra dess botten, där små näpna kinesiskor sutto snedögda under en spetsig pagod.

Och hur smakade icke det doftande rhenvinet på de lagom saltade kräftorna med sin tillsats af dill! Innan de visste ordet af, var flaskan tom och gaf plats för det dunkla chateauxvinet i den dammiga buteljen, där spindelväfven omsorgsfullt vårdats som vittne om varans ålder och värdighet. Detta vin var aftonens [ 119 ]glanspunkt och njöts endast i långsamma, afmätta klunkar efter steken. Det befanns nämligen, att äfven skogvaktaren hade hedrat sig. Punktligt hade han infunnit sig med de präktigaste andungar, hvilka serverades med svart vinbärsgelé och några märkvärdiga salta gurkor, äfven de en specialitet för korta Marie. Nils Göran påstod, att rödvinet just genom dem fick en smak och en arom, som af intet annat kunde uppnås. Slutligen saknades icke heller fruktskålen, hvaraf dock herrarna njöto mera sparsamt, egentligen som en förevändning att få afsluta supén med ett glas madeira, hvilkets årtal Tilda hemlighetsfullt hviskade i Nils Görans öra.

Icke ens efter supén blef det tal om att tända ljus. Röd och rund stod månen öfver den mörka, taggade skogskanten, och öfver parkens träd hvilade en underbar ljusskymning. Bröderna flyttade sig därför närmare de öppna balkongdörrarna, och emellan dem ställdes det lilla bordet med korta Maries bålblandning af finaste franska konjak och vin. Stort rykte om sig hade denna bål. Den sades nämligen icke rusa mera än önskvärdt var, lägga sig som bomull kring hjärtat och samtidigt vara nyttig för magen. Så sutto bröderna nu, och inom dem verkade vinets goda ande. Ingen störde dem heller. Fritt [ 120 ]kunde de tala eller tiga. Högtidligt utbragtes de frånvarandes skål, och Nils Göran var så upprymd, att han citerade fru Lenngren: »Min hustrus skål för det hon ej är här», hvari Karl Henrik med lagom hjärtlighet instämde. Och nu kommo minnena fram.

Inom dem lefde det gamla Björknäs upp och deras egen ungdom med det. Om fadern begynte de att tala, fadern, sådan de mindes honom efter moderns död. Af modern själf hade Karl Henrik blott ett svagt minne, Nils Göran, som var den yngre, mindes henne icke alls. Tung skulle deras ungdom synts för hvem som sett den eller hörde den skildras. För dem själfva var den full af muntra minnen, färgad som den var af den makt, hvilken förnyar lifvet. Som i ett oåtkomligt fjärran hade fadern stått för deras barnaögon. Främmande hade besörjt deras uppfostran. Endast vid högtidliga tillfällen kallade salig brukspatronen sina söner till samtal. När sådant skedde, var det för att gifva dem förmaningar, uttala sitt missnöje eller meddela dem sin vilja. Ingen mer än Karl Henrik hade någonsin ostraffadt trotsat den, och äfven han hade till sist bränt fingrarna på trotset. Småleende påminde de hvarandra om, hur de fruktat dylika tête-à-têter. En hård fader hade den gamle varit [ 121 ]dem, och en hård man var han desslikes. Obekymrad om, hvad sönerna visste eller icke visste om hans privata lif, gick han sin väg fram. I flygelbyggningen lät han pojkarna bo. Och där sutto de vid boken och sina latinska krior eller ock spelade de schack och räf och hörde under de långa vinterkvällarna magistern läsa högt för dem gammal svensk poesi eller berätta om resor i främmande länder, dem magistern själf aldrig hade sett, länder, där man jagade lejon och red på elefanter, tämde vilda hästar och sköt rödskinn vid skenet af brinnande stockhus. Klädd i sin gamla slitna nattrock och med den långa pipan i handen, mindes de magistern gående fram och åter på golfvet, småmysande och berättande eller tigande och grubblande, ständigt öfvervakande sina pojkar. Under många år mindes de honom så, och det de erfarit af ömhet och godhet i barnaåren, därför kunde de tacka honom. Den största sorg, de i pojkåren erfarit, var, när han lämnade dem. En kulen vintermorgon med barmark och skarp frost hade detta skett, och i inspektorstrillan, som höll vid flygelbyggnaden under den stora kastanjen, satt magistern med ullschalen om halsen och de stora vantarna pådragna. Så länge pojkarna kunde se honom, hade han gråtit och snutit sig om hvartannat. [ 122 ]Hvad hade det väl blifvit af honom? Försvann från deras synkrets gjorde han i samma stund han for, och tomt kändes det då.

Men under den tid de och magistern bebott den låga flygelbyggnaden, kommo vagnar eller slädar med gäster, och först långt efter midnatt körde de galonerade kuskarna sina druckna herrar hem. Kvinnor kommo också, mystiska damer med plymer och band, klädda i brokiga färger. De kommo och foro sin väg, och hvad husfolket hviskade om detta slags gäster, nådde äfven till gossarnas öron. Men värst var den natten, då trädgårdsmästarens dotter dränkte sig i ån och blef funnen en mulen sommarmorgon. Några karlar med långa båtshakar stakade efter hennes kropp, medan trädgårdsmästaren själf stod krokig och barhufvad på bron och stirrade ned i det mörka, rinnande vattnet medan hans gråa hårtestar flögo för blåsten. Tysta och darrande stodo gossarna långt därifrån. Alltsammans sågo de, men gå fram vågade de ej. Till sist blef flickan funnen och den liflösa kroppen dragen upp på land. Marken fuktades af vattnet, som stridrann ur hennes kläder och hår. Tysta buro karlarna den döda bort under äppelträden och förbi stallet, där statbyggningen låg, försvunno de med sin börda. Öfver gården [ 123 ]och alla dem, hvilka bodde där, kom som en nattens mara, hvilken tryckte allas bröst och hindrade dem från att sofva. Då hörde gossarna för första gången ord, hvilka kommo dem att frukta för faderns lif. Länge efteråt drömde de om natten ohyggliga drömmar och väntade, när de vaknade, att få höra om dåd, som begåtts, eller sprutto till i sömnen, därför att de trodde sig se stora byggningen brinna.

Men af allt detta blef intet. Det enda, som skedde, var, att gården fick en ny trädgårdsmästare, och att länsman ett par gånger åkte upp på gården med galonerad mössa, trakterades och inkallade några af de underhafvande till förhör eller stryk.

Allt detta mindes bröderna denna kväll, allt det, som knutit dem samman den tid, då hjärtat är mottagligt för alla intryck, öppet och vekt. Okallade kommo minnena fram, väfdes samman med känslan af naturens skönhet omkring dem. Högre hade månen stigit, röd satt den bakom grenarna af den stora almen och skimrande föll den öfver fliken af Lommens vatten, som glimtade fram mellan trädens skymning. Icke en fläkt rörde sig ute, stilla och tyst blef äfven allt inom dessa två bröder, hvilka lifvet skiljt, och som nu gemensamt mindes sin ungdom. [ 124 ]Intet af dessa minnen, ej ens det dystraste, hade längre någon brodd. Fångade voro de af det fabelskimmer, som barndomens minnen få, äfven de svartaste. Ej heller föll ens ett hårdt ord om fadern emellan dem. Till och med majoren, som lefvat i delo med den gamle långt före myndighetsåldern, hade glömt hvarje agg. För de båda bröderna var fadern en människa, hvilken haft sina fel, han som andra. Dem hade döden bragt i förgätenhet. För dem var han nu och alltid fadern, som stod öfver lof och tadel, fadern, hvilken gifvit dem lifvet och hvilken de voro pliktiga att vörda, fadern, till hvilken de ännu sågo upp som till den, hvilken lefvat länge före dem och hvilkens namn de äfven nu nämnde, endast varsamt och med respekt.

Ej ens som barn hade de egentligen underkastat denne fader någon granskning. Om han gjorde det ondt var eller ej, tillkom Gud att döma, icke hans barn. Hade de någon gång i tysthet dömt honom, tego de helst med sådant. Och så mycket mera gladdes de, när han någon gång kallade dem till sig, som om ingenting händt, och visade dem godhet. En skicklig ryttare var han, och aldrig hade majoren känt sig stoltare, än när han som gosse första gången befanns värdig och färdig att vid faderns sida spränga fram öfver gär[ 125 ]dena på den gamla svarta dragonhästen, hvilken fadern hade på stall. En väldig jägare var han också. Och af honom hade bröderna lärt jaktens tjusning och hemligheter. Sköt man bom, vankades en örfil, och stod man och sof på passet, så att räf eller hare oskadd fick kila förbi, kunde det hända, att brottslingen med skam och vanära skickades hem för att i hälsosam ensamhet begrunda sin oskicklighet. Spänning var det alltid på de jakter, där fadern var med. Och Gud nåde den, som ej gjorde sin skyldighet. Men så lärde de också konsten både att locka orrfågel och vakta morkullor på strecket, skjuta höken i flykten, gå på spårsnö samt lura gräflingen ur grytet.

— Ja, sade Nils Göran till sist, det var andra tider då.

Och så kommo de vandrande på minnets stigar, alla de olika män och kvinnor, hvilka bröderna sett i sin ungdom och aldrig kunde glömma. De kommo muntert och lätt, som lefde de ännu. Och medan minnena kommo, blefvo majoren och brukspatronen till pojkar igen. De kallade hvarandra för Kalle och Nisse, de korta pojknamnen, hvilka med åren kommit ur bruk och blifvit glömda. Och de skrattade högt vid minnena af dessa män och kvinnor, hvilka ingen [ 126 ]numera kunde minnas med samma glädje som de. Det var farmor, som hade skägg på hakan och såg bister ut öfver glasögonen, så att till och med pappa måste stå på tå och vara ödmjuk. Det var skogvaktaren, som begagnade så mustiga ord och sköt svalan i flykten med lodbössa. Farbror Janne var också med. Han, som fick flera gäddor på drag än någon fiskare, och som satt i släden med Nils Göran en kväll vid jultiden och i kolmörkret plötsligt ref af sig skinnmössan, när de körde förbi Mörtsundas hemliga paviljong, som vette utåt stora landsvägen. »Såg farbror någon?» utbrast då den häpne Nils Göran. »Nej,» svarade gubben. »Men om någon af flickorna var där, måste hon naturligtvis fram till fönstret, när hon fick höra bjällrorna. Och tänk dig så häpen hon skulle bli då, när hon trodde, att jag hade sett henne.» Därmed skrattade farbror Janne, så att Nils Göran gnäggade högt ännu vid minnet. Jaja, farbror Janne var död nu. Men hans rykte lefde. Och efter honom kommo de andra. Tant Ulla, som bodde på Färjenäs och höll hundgård, där hon försörjde alla hundar, som ingen annan ville låta lefva. Farbror Jakob, som hade sina små svagheter, men var moster Olivias man och därför måste hållas högt i ära. Tänk bara, hur han svarade faster Sofie-Louise, [ 127 ]som aldrig hade fått några barn och frågade honom till råds, hur hon skulle kläda sig till maskeradbalen på Jonstorp. »Lägg en kudde på magen, lilla Sofie-Louise,» sade farbror Jakob, »så känner ingen människa igen dig.» Och det var ändå bland farbror Jakobs mindre saftiga roligheter. Värre funnos, och allesammans blefvo berättade. Rödmosig och treflig manades öfverste Hertzen upp ur grafven, han, som otaliga gånger hade legat på dödsbädden, aldrig gjorde annat än skötte sin hälsa och i tjugu år gick omkring och talade om, att han snart skulle dö. En gång påstods det, att prästen vid ett sådant tillfälle gifvit honom nattvarden i bröd och brännvin, emedan intet vin fanns i huset. Resten drack prästen ur själf och somnade salig på soffan midt emot öfverstens säng. Nästa morgon var gubben Hertzen kry som ett vinterny och körde prästen på porten. Fem maggördlar och tre ylletröjor vred han af sig, när han om sommaren någon gång gick i sjön. »Si, jag lägger mig till med en ny maggördel hvart femte år,» påstod gubben. Mager och senig var han, och nittio år blef han, innan han ändtligen dog. Och prästen sen, samma präst, om hvilken brännvinshistorien gick. Han var en sträng herre, när han kom på predikstolen, och timglaset vände han både en och två gånger, [ 128 ]utan att en enda människa vågade vare sig somna eller kny. Bönderna höll han i tukt och förmaning, dundrade om lag och evangelium gjorde han och var hemmastadd med helvetet, som om han kartlagt det själf.

Alla fingo de lif igen, alla lefde de upp i minnena, och medan bröderna talade, började dimman sakta stiga öfver Lommen. Som ett flor låg den öfver stränderna, och för morgongryningen, som kom skogen att rodna, bleknade månen. Men då var också sista droppen i bålen slut. Röda i ansiktena, leende och en smula högljudda tackade bröderna hvarandra för en glad afton.

Då var det emellertid, som om hvardagen återtagit något af sitt välde. Styfva och raka stodo de båda herrarna på hvar sin sida om det lilla bordet och skakade längre än nödvändigt hand öfver den tömda bålen.

— Tack för i kväll, Nils Göran, sade Karl Henrik.

— Tack själf, Karl Henrik, svarade Nils Göran.

Därmed stängde majoren balkongdörren och bröderna gingo tyst och försiktigt ned genom biljardtrappan, letande sig väg till sina sofrum. Pojkarna från fordom, Kalle och Nisse, lämna[ 129 ]des kvar bland cigarröken, som låg tjock öfver biljardsalen och först nästa dag ordentligt skulle vädras ut.

Brite hade gjort sin sak bra. Hon hade fört svägerskan in i det inre gästrummet och förmått henne att stänga dörren till det yttre, där Nils Görans bädd stod tom. Emellertid gjorde hennes försiktighetsmått icke tillfyllest. Hvad som under natten passerade inne på gästrummet fick visserligen egentligen ingen veta. Men korta Marie låg gärna vaken, när hon gjort något extra lyckadt. Sådant var nämligen för henne förbundet med sinnesrörelse. Och hon hade tyckt sig höra, hur Bijou skällde, när brukspatron öppnade gästrummets dörr, som alltid ville knarra. Hur länge herrskapet sedan hviskat med hvarandra, eller hvad de sagt, kunde hon inte veta. Ty strax därefter hade hon somnat.

Brite vaknade också, när majoren kom in. Sömndrucken såg hon upp emot honom och frågade hur aftonen förlupit. Och majoren blef henne icke svaret skyldig.

— Innerst är Nils Göran ändå den gamle, svarade han strålande.