Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter/Metromanien, eller Vers-Vurmen/Femte akten
| ← Fjerde akten |
|
Den Talande Taflan → |
FEMTE AKTEN.
FÖRSTA SCENEN.
DAMIS, (ensam.)
Det är en gruflig storm som härjar i mitt sinne:
Jag finner hvarken ro i trägårn eller inne.
En ångest följer mig, en skräck, ett vankelmod,
Som ger mig föga hopp att utgången blir god.
Min pjes till denna stund mig syntes bland de bästa:
Nu finner jag den svag, och full af idel fel;
Till planen illa ställd, till dialogen stel,
Och skrifven med en styl, att ömkas åt det mesta!
Också förutser jag förkastelse och skam.
Der, strax en somnad loge; der, hela raden fram,
Kritiker, gäspningar, och sorl af obenägna;
Allarm ifrån parterrn, med stampning och med rop;
Sufflören hufvudyr, aktörerna förlägna.
Och slutligt, akt från akt, siffleradt alltihop!
Se der, hvad mig, alltren, med skräck för tanken ställes.
(ser på klockan.)
Det är just nu, just nu, den stund då domen fälles.
Jag är, som på tortur, minut ifrån minut.
Nej, nej, den här metién, ger jag goddag till slut!
Hur stor den äran är och huru ljuft hon smakar,
Att vinna skaldens pris och tros ett stort genie,
Betalar hon dock ej de qval hon förorsakar,
Ty, faller nu min pjes, är det med mig förbi.
Först skall bespottelsen mig säkert inte spara; —
Sen björnar, samma skock! — dernäst, hvad skall jag svara
Den hulda farbrorn der, som lagt så fina råd
Att skaffa mig logis, en tid på konglig nåd?
Men hvad, af allt ändå, går hjertat innerst nära:
Hur kan jag synas mer, hur vågar jag det väl,
Inför den skönas blick, som herrskar i min själ,
Jag, Snillets fallna son, och auktor utan ära?
Men, hände hvad som helst, blott jag mitt öde vet!
Dess väntan, ej dess dom, är den hvarpå jag klagar.
Hvar stund som jag förtärs i denna ovisshet,
förkortar, på ett år till minsta, mina dagar.
ANDRA SCENEN.
DAMIS. FRANCALEU. BALIVEAU.
FRANCALEU.
Så, vill ni sätta tro, en ann gång äfvenväl,
Till era spådomar, mer än till mina skäl?
Jag bad Er följa med och göra som vi alla.
Den som vill se, sa’ jag, skall ta i akt sin tid.
Nu står ej tillfället att mera återkalla,
Ty den der nyheten tog fan alldeles vid.
DAMIS, (afsides.) (till Francaleu.)
Se så! min dom är fälld. Jag andas! — Nå, min Herre,
Den föll?
FRANCALEU.
Platt ner.
DAMIS.
Platt ner?
BALIVEAU.
Pladask!
DAMIS.
Så mycket värre!
De ha väl spelt igen som kältringar, helt visst.
BALIVEAU.
Allt nog: siffleringen var allmän; först och sist!
DAMIS.
Och äfven rättvis?
BALIVEAU.
Nå, att auktorn ej lär gilla,
Den dom Publiken fällt, det kan man förutse.
Den sämsta stympare tror ej han skrifver illa.
FRANCALEU.
Den här tör väl bli trög att tillstå det, kanske.
Och bör just ej, för det, få namn af öfverdådig;
Ty aldrig var, vet Gud, publiken mindre nådig.
Hur vill man dömma om en pjes, det frågar jag,
Vid stoj af en parterr, så upprörd som i dag?
Åh! vi ha sett förut kabaler; — men af tusen,
Har ingen rasat förr, på så förskräckligt vis.
Författarn, det är klart, var gifven här till pris,
Åt köpta hvisslare från alla kaffehusen,
Jag tror från alla torg och gathörn i Paris!
Emedlertid, godt folk, midt under detta väsen
Af hostor, näsors dån, och ömsom hörda rop
Af skrikare om ljud, och skrikare mot pjesen,
Så fann jag dock en del...
BALIVEAU.
Fan! jag fann alltihop
Eländigt.
FRANCALEU.
Illa dömdt! förmycket, är förmycket.
Den röjde, påstår jag, tvertom en öfvad hand.
Der funnos...
(Damis tystnar med uppmärksamhet.)
Vissa rim...
(Damis vänder sig bort igen med förtrytelse.)
Ja, vissa rim ibland,
Som gåfvo värde nog, ren de, åt hela stycket.
BALIVEAU.
Det bästa råd ändå, för auktorn lär väl bli
Att gömma väl sitt namn, och af sin motgång lära
Att öfverge i tid en vådlig konst, hvari
Han har att vänta sig så liten vinst af ära.
DAMIS.
Han kunde göra det, om segern krönt hans hopp.
Man hvilar ärofullt, när man till målet hunnit;
Och ren af lagrar höljd, man hör förlåtligt opp,
För nya lagrars vinst, att våga dem man vunnit.
Men, då hans ära qväljs af låga afundsmän,
Då bör han träda fram på stridens fält igen,
Och genom segrars glans dem sluteligen tvinga,
Att vörda den förtjenst de stämplat att förringa,
Och att bli sjelfva de som mest beundra den.
En styrman, för sin konst, behöfver stormens fara,
Och lär, af skador klok, att sig för dem bevara.
Så skalden. Samma lott var alltid, äfven hans:
Det är från fallets brant han lyfter sig, med glans;
Till hvad han än ej var, men blifvit född att vara!
FRANCALEU.
För hin! det kallar jag att tala, det ändå,
Som hjelte och poët af rätta stora slaget.
Se bara, hur geniet ger hjeltemod också!
(till Baliveau.)
Ni står förvånad, ni, och bagsnas vid det draget!
(till Damis.)
Men slikt hör blott till oss, auktorer, — Inte så,
Min medbror?
TREDJE SCENEN.
FRANCALEU. BALIVEAU. DAMIS. MONDOR.
MONDOR, (afsides till Damis med snyftningar.)
Elakt nytt!
DAMIS.
Vet ren! — mitt bref? du bar’et
Väl riktigt fram, och strax?
MONDOR.
Helt riktigt. Här är svaret.
DAMIS, (tar emot brefvet, beser utanskriften och vänder sig derefter till Francaleu och Baliveau.)
Jag får ett bref, förlåt, som afbryter vår strid,
Och som jag, en minut, går afsides och läser.
Vi vilja, om Er täcks, derefter språkas vid
Om annat, för en stund, än poesi och pjeser.
(han går ut med Mondor.)
FJERDE SCENEN.
FRANCALEU. BALIVEAU.
FRANCALEU.
Den gossen gör mig lust: det är ett stort genie.
BALIVEAU.
För det han är besatt af samma vurm som ni.
FRANCALEU.
För det han aldrig sagt ännu, — det tillstå alla, —
Ett ord som annat folk.
BALIVEAU.
Det är förbannadt snällt!
Och klokt isynnerhet.
FRANCALEU.
En styrman! ... stridens fält! ...
Och hur vi lyfta oss ... igenom det vi falla! ...
Hvad tycks? ni hörde sjelf?
BALIVEAU.
Åh nej! jag tänkte då,
På de der orderna jag hoppades att få.
FRANCALEU.
Min själ, så ung han är, hans like får man leta.
De stora slitas ren om honom, skall ni veta.
BALIVEAU.
Jag fick dock temlig klart ert löfte, tyckte jag,
Nyss, medan pjesen gafs, och äfven förr i dag.
FRANCALEU.
Ja, gör han någon pjes, så irrar jag mig mycke,
Om inte den blir då ett verkligt mästerstycke.
Kabalen skall få svårt att bita fast i den.
BALIVEAU, (med otålighet.)
Men orderna, min Gud! jag frågar en gång än,
Hur blir det? har jag hopp? — om inte mer, så svara...
FRANCALEU.
Åh, ge Er ni tillfreds! med det har ingen fara.
I qväll, i denna qväll skall saken vara gjord.
Det har han lofvat mig; jag litar på hans ord.
Var säker han vet sätt att vägarna förkorta.
Än mer: jag vill slå vad om allt hvad ni begär,
Att sjelfva orderna alltredan äro här,
Och finnas i det bref han öppnar nu der borta.
BALIVEAU.
Det bref han öppnar? Hvem?
FRANCALEU.
Den unga mannen der.
BALIVEAU, (förvånad och handfallen.)
Hva ba’?
FRANCALEU.
Men är ni döf? vårt snille der, poëten,
Som nyss gick härifrån.
BALIVEAU.
Hvem? Herr de l’Empirée?
FRANCALEU.
Hvem annars?
BALIVEAU, (med ironisk harm.)
Det är han, som haft den höfligheten,
Att arbeta för mig, i den här saken? — He?
FRANCALEU.
Alldeles. Då han såg hur dråpligt väl ni spelte,
Blef han förtjust i Er, som rättvist var, — och fann,
Att om ni kunde fås att ta vår värfning ann,
Så vunne man, i Er, en stor aktör som felte.
Jag åter, glad att se hans ren så varma nit,
Jag tänkte på er sak, och hur med sin kredit,
Han kunde bli, för den, rätt nyttig på sitt ställe:
Gaf honom alltså del af allt som rörde Er,
Så om ert bryderi för er förlupna sälle,
Som om de orderna ni önskade, med mer.
Ni tror ej, till hvad grad han fann er klagan vigtig,
Och hur han tog i allt så liflig del, min själ,
Som frågan hade rört hans egen sak...
BALIVEAU, (förargad.)
Farväl.
FRANCALEU.
Hur nu?
BALIVEAU.
Åh! ni har gjort mirakel.
FRANCALEU.
Är ni riktig?
Det tycks ej så, ibland.
BALIVEAU.
Min själ, det vore ni,
Som verkligt mer än han, långt mer, förtjente bli...
Men det är jag som är den galnaste af alla.
FRANCALEU.
Men man förklarar sig emellan vänner. — Nå?
Hvad är det nu igen för jäsning i er galla?
Allt går ju bra, rätt bra?
BALIVEAU.
Bra? nej för tusan då!
Allt går tvertom, gunås, så rasande som löjligt.
Vet ni att han — just han — den hedersmannen der,
Oraklet, hvars kredit ni nyttjat i det här,
Är sjelf den slyngeln just vi talt om!...
FRANCALEU, (bestört.)
Är det möjligt?
BALIVEAU.
Se gå! Förvånas nu och undra Er ihjel
På hur jag spelte nyss bestörtningen så väl;
Jag skulle råkat fan, och inte studsat värre.
FRANCALEU.
Min häpnad liknar er. Men säg mig nu, min Herre,
Hvad har er brorson gjort? hvad har han felat i,
Som gör honom förtjent att målas ut så illa?
En ung berömlig man, studerande och stilla,
Af smak och vitterhet, af seder och genie!
En skatt, en phénix just!...
BALIVEAU.
En galning, liksom ni!
Förlåt mig, men det der förtjente ni att höra.
Ty borde ej af män som vi, jag frågar Er,
De unga tuktas opp till klokhet, vida mer,
Än tvertom styrkas i det galna som de göra?
Hör det till Er, att ge olydnaden försvar?
Han skall då göra vers, den här, i all sin dar?
Förnuftigt lefnadssätt, och vacker väg till lycka!
Att anses för en vurm, förryckt af poesi,
En half besatt skribler, som små och stora tycka
Sig ha till lofligt mål, för allt slags gäckeri.
Det kallar ni förtjenst; och dertill är ni fri.
Men såge man förut hvem som blef född att rimma,
Och hvilka skulle få den oseden en dag,
Så svär jag på, vid Gud! det borde vara lag,
Att redan strypa dem i sjelfva födselns timma!
Min brorson kunde bli en aktad embetsman;
Han blir en stackare nu blott, som hvar han kan,
Får söka, dörr från dörr, den hjelp som han behöfver;
Och dertill har ni gjort, ni, mer än någon ann.
Det är ett kristligt verk: lyckönska Er deröfver.
FRANCALEU, (med deklamation.)
O man af ringa ljus! ej värdig, långt ifrån,
Den glans som sprids till Er, från sådan fosterson!
Hvad är det, vet ni det, för text som ni predikar?
Ett folkprat, ständigt fördt af Er och era likar,
Förtrutne på att se de vittra yrkens glans!
Men vet, att Sångmöns gunst, att minnets lagerkrans,
Och konstens ädla verk som stämplats af talangen,
Ge nog så upphöjd rang som nånsin embetsrangen;
Vet ändtlig...
BALIVEAU.
Och ni sjelf, som här ger lexor, vet,
Att aktning bor ej qvar, i lag med uselhet.
Ni, som af lyckans lån, fått nog för era dagar,
Lef ni för nöjet blott, och välj det som är störst.
En rik må göra vers och prose, som han behagar;
En annan tänke på att kunna lefva först:
Hvad tjenar lagern till, mot hunger och mot törst?
Jag skall då se med köld, det ville ni begära,
Min brorson, rasa fram till tiggarstafvens ära?
Och hur hans tid förstörs på dessa drömverk blott?
Må vara. Nyttje han den fria rätt han äger,
Och sörje sedan de, för vården om hans lott,
Som slitas nu alltren om honom, som ni säger.
För mig, må han förgås. Farväl.
FRANCALEU.
Nå, nå: dröj qvar!
Ni talar till en vän, som är beredd på svar,
Och hoppas visa Er, att allt är inte heller
Så dröm i poësin, som ni Er föreställer.
Om jag har trodt mig se, (och deri har jag rätt)
Hos Damis en talang, som jag med känsla prisar,
Så hedrar jag hos Er, och i det nit ni visar,
Ett, kanske fördomsfullt, men redligt tänkesätt.
Jag tillstår att hans konst mer pryder än den båtar.
Men, — hvad ej lyckan skänkt, bör vänskap lägga till:
Jag ger honom, kort sagdt, min dotter, om ni vill,
Med ett af mina gods, och hundra tusen plåtar.
BALIVEAU, (ytterst förvirrad.)
Ni ... ger ...
FRANCALEU.
En sådan dröm är artig nog, kanske;
Min dotter har förstånd, — är täck — ni skall få se...
(till någon af Betjeningen som visar sig.)
Lucile skall komma hit, säj, det är min befallning.
(i det han åter vänder sig till Baliveau.)
Nå? löper bloden än i lika häftig svallning?
Jag tror att molnet flytt från pannan, nu likväl.
Hur är det? ni är rörd?
BALIVEAU.
Det är jag; och med skäl!
Ni är, uppriktigt sagdt, ett underverk bland vänner.
Se der, hvad minst af allt jag kunde tänka på,
Och visst, bland vackra drag, det vackraste jag känner!
Men finn då äfven mig, förlåtlig nog också.
Vi tyda ödets bok, så godt som vi förstå,
Och gissa illa till hvad af en framtid gömmes.
Hvad jag i all min tid beständigt såg, det var,
Att hvem som gör af vers sitt kall i våra dar,
Förgäts, och lemnas der, jemväl när han berömmes.
Af Damis fann jag det, alltså, ej visligt gjordt.
Men då ert ädelmod för honom är så stort,
Och lyckan visar sig så oförmodadt nära...
FEMTE SCENEN.
FRANCALEU. BALIVEAU. DAMIS.
FRANCALEU, (till Damis.)
Kom, kom, — det skall bli ni en annan gång också,
Hvars förord jag begär vid hofvet, på min ära.
Nå? de der orderna som Herrn fick löfte på!
Ni har dem säkert nu? —
DAMIS, (till Baliveau.)
Har ni förrådt mig då?
BALIVEAU.
Nog, Damis. Vare allt emellan oss förgätit.
Vår ädelsinta värd, förlikar oss igen.
En lycka ämnas dig, och vet, så stor är den,
Att minsta hopp derom bordt synas oss förmätit;
En lott som, ens i dröm, du aldrig förutsåg!
Du hedras, med ett ord, af Herrn, med namn af måg.
- (Damis synes förvirrad. Baliveau fortfar.)
- (Damis synes förvirrad. Baliveau fortfar.)
Der står du helt bestört! det har du skäl att vara.
Den ändring i din lott är stor, som vunnit rum.
Men erkänslan, likväl, förblir ej länge stum,
Och borde funnit ord att redan sig förklara.
(sakta till Damis.)
På knä då, säger jag, för din välgerningsman!
DAMIS.
Min farbror, ... jag får lof...
BALIVEAU.
Hvartill?
DAMIS.
Att vara sann.
Jag dyrkar hos Lucile förtjensterna, behagen,
Allt som ger könet glans och gör en lycklig man.
Men sällheten deraf, ty värr, är mig betagen.
Förråda svuren tro, det kan, det får ej ske,
Och jag har ingått, jag, en ann förbindelse.
FKANCALEU, (förtruten.)
Se så!
BALIVEAU, {till Francaleu.)
Der har ni nu, den man som ni berömde
För klokhet, stadgadt vett, och seder och genie!
Som var en phénix nyss, en skatt! — Nå? dömmer ni,
Ännu, om hans förtjenst, så klokt som ni då dömde?
(till Damis.)
Att dårhuset alltren, en sådan galning gömde!
Fördömd var den minut, och olycklig för mig,
Som gjorde, till min skam, min bror till far åt dig.
(han går.)
SJETTE SCENEN.
FRANCALEU. DAMIS.
FRANCALEU.
Min Herre, poësin har friheter; — men denna,
Tycks öfvergå sin gräns, det nödgas jag bekänna.
Er farbror, mellan oss, har ändtlig rätt en gång.
DAMIS.
Ni vet att böjelsen är fri, och tål ej tvång.
Min farbrors missnöje mot mig, är rätt beklagligt.
Jag inser äfven ert. Men jag är säker på,
Att ni, med mina skäl, förhöll Er lika så.
Ty jag har hört Er sjelf, rätt ofta, nästan dagligt,
Med ljusning nämna den som ger mitt hjerta lag,
Och prisa henne mer, ni sjelf, långt mer än jag.
FRANCALEU.
Hon är mig alltså känd? och namnet, om Er täckes?
DAMIS.
Åh! hennes namn, för Er, är längesen ej nytt.
Det är, för den talang af hvilken det är prydt,
Bekant, så vidt omkring Merkurens läsning sträckes.
Der är det som hon lyst, och som vårt ömma band
Vid snillets altar knöts af kärleksgudens hand.
FRANCALEU.
Hvad fan? ... ha, jag förstår! nu är jag der jag ville...
Det skulle vara hon, den vittra Sångmön då,
Som lämnat oss med prof, månadtligt, af sitt snille,
Och vi så mången gång beundrat...
DAMIS.
Begge två!
FRANCALEU.
Hon, den der tionde, af våra Nios gille,
Som i en landtlig styl så lekande och täck...
DAMIS.
Just hon; alldeles hon.
FRANCALEU.
Mamsell Meriadec
De Qvimper?
DAMIS.
I Bretagne! — Var billig nu, och svara:
Har jag förståndet qvar? och bör jag väl, — förlåt,
Uppoffra hennes hand, för hvilkens det må vara?
FRANCALEU, (storskrattande.)
Tag mig i famn, ha, ha!
DAMIS.
Ni skrattar, men hvaråt?
FRANCALEU.
Åt farbrorn der, som strax grep till med blixt och dunder,
Men ingenting är skämdt; han skall nog stillas. Kom!
DAMIS.
Han inser nog sitt fel, är jag försäkrad om,
Så snart han blott kan fås att höra våra grunder.
FRANCALEU.
Nej, nej. Det är ni sjelf, som just för egen del,
Skall öfvertygas om och skratta åt ert fel.
DAMIS.
Och meningen till slut, med hvad så klyftigt ordas?
FRANCALEU.
Att giftermålet kan på intet sätt fullbordas.
DAMIS.
Fullbordas? hvarför ej?
FRANCALEU.
För det går inte ann.
DAMIS.
Säg ni allt hvad ni vill!
FRANCALEU.
Gör ni allt hvad ni kan!
DAMIS.
Men jag har satt mig det i hufvet.
FRANCALEU.
Kan väl vara.
Men det får ni ta ut igen, det täcks ni tro.
DAMIS.
Nej, på min heder, nej!
FRANCALEU.
Jo, på min heder, jo!
Slå vad. —
DAMIS.
Om hvad ni vill.
FRANCALEU.
Ni tappar.
DAMIS.
Ingen fara.
FRANCALEU.
Men om af något skäl, som ni ännu ej vet,
Personen vore här af den beskaffenhet...
DAMIS.
Af hvad beskaffenhet personen ock befinnes.
FRANCALEU, (afsides.)
Är karln besatt? —
DAMIS.
Jag går, att strax ge prof derpå.
FRANCALEU.
Men ända till Bretagne behöfs det inte gå.
DAMIS.
Till Rom, för hennes skull! se så är jag till sinnes.
Jag är beredd på allt, hvad helst må hända sig.
FRANCALEU.
Nå så bered Er då, att gifta Er med mig!
Ty det är mina vers, som varit här i fråga,
Mig, som ni är så kär, så dödligt kär uti!
Här ser ni alltså nu — här, här, — hvad tycker ni?
Det täcka föremål ni utvalt för er låga!
DAMIS.
Ni skämtar inte, nu?
FRANCALEU.
Nej, Damis, inte mer.
Det har jag temligt gjort, då jag har narrat Er,
Bedragen af den masqve jag lyckligt visste bära,
Att qväda, — jemt ett år, — min fägring och min ära.
Nå bra! vårt äktenskap, det slå vi opp i dag.
Jag är förhindrad, jag: ni ursäktar förfallet.
Min dotter har, kanske, mer gåfvor för det kallet,
Och blir väl ett parti, för Er, så godt som jag.
SJUNDE SCENEN.
FRANCALEU. DAMIS. LUCILE. LISETTE.
FRANCALEU, (till Damis i det Lucile visar sig.)
Säj, har hon ingenting, tycks Er, som kunde löna
Att byta bojor för?
DAMIS, (afsides.)
Aha! Lisette är med;
Och alltså slut, gunås, på anonymens fred!
(till Francaleu.)
Hon är charmant!
FRANCALEU, (till Lucile.)
Hit fram! Kom närmre, hon min sköna.
Se här den som jag valt, och ger dig nu till man.
Jag hoppas att du sjelf ej valde någon ann.
Hans snille...
LISETTE.
Stanna der! — hans snille! — låt oss sätta
Kors öfver det, nu först.
FRANCALEU.
Håll mun.
LISETTE.
Jag får berätta...
FRANCALEU.
Gör inte gräl, Mamsell. Jag får berätta, jag,
Att hon har ljugit nog, alltren för mig i dag.
DAMIS, (afsides till Francaleu.)
Befall att hon går ut; hon skulle bara göra...
FRANCALEU, (till Lisette.)
Gå.
LISETTE.
Ja. — men först en sak som ni får lof att höra!
FRANCALEU.
Jag hör på ingenting.
LISETTE.
Men jag vill höras, jag.
(visar Damis.)
Der står författarn, — der! — som hvisslats ut i dag.
DAMIS.
Nu kan hon vara qvar.
FRANCALEU.
Det oförskämda stycket!
DAMIS.
Har rätt.
LISETTE, ('till Lucile.)
Stå bara fast. Dorante är genast här.
(hon går.)
ÅTTONDE SCENEN.
FRANCALEU. LUCILE. DAMIS.
FRANCALEU, (till Damis.)
Har rätt! Hvad säger ni?
DAMIS.
Jag säger som det är.
FRANCALEU.
Nå väl. I sådant fall, förundrar det mig mycket,
Men ändrar ingenting af hvad jag lofvat Er.
Så vettig, hoppas jag, lär ock min dotter vara.
LUCILE.
Min far.
FRANCALEU.
Nå?
DAMIS, (till Lucile.)
Tillåt mig, min fröken, att förklara...
LUCILE.
Min Herre, tillåt mig ett ord förut, jag ber.
(till Francaleu.)
Det är ej tid, min far, att dölja något mer.
Min tystnad blef ett brott, om den ej redan blifvit.
Att af mitt egit val min sällhet fick bero,
Se der, det glada hopp hvartill jag fäst min tro,
Se der, den ädla lag ni sjelf Er föreskrifvit!
Så äfven blir en far oss alltid dubbelt kär,
Ju mer med dyrkan lydd, ju mindre sträng han är.
Den enda lag för mig, som ni till vilkor gjorde,
Var den, att vara sann, så enkelt sann jag borde,
Och lemna åt er blick att läsa i min själ!
Det fordrar då min pligt, ej mindre än mitt väl.
FRANCALEU, (afsides.)
Jag spår mig intet godt, af det der företalet.
(till Lucile.)
Nå?
LUCILE.
Bland den ungdoms-tropp, som alltså kom i valet...
FRANCALEU.
Se så!
LUCILE.
Min bästa far! en enda vänlig blick,
Som skänker mig det mod jag nu behöfver äga!
FRANCALEU.
Föll tycket på en ann? — Rätt illa, om så gick.
Det var just det, mitt barn, du bordt från början säga.
LUCILE.
Men när den enda just, som undantogs af Er,
Var den som nu, för mig, blef dyrbar framför alla?
FRANCALEtJ, (med allvarsamhet.)
Och det, mot hvad så strängt du hörde mig befalla?
Mot alla mina skäl?
LUCILE.
Ni har dem inte mer.
Det var, till ert förbud, min far, den enda grunden,
Att han var trodd förut af andra löften bunden.
Men vet, det var åt mig, som han sin dyrkan gaf.
Förneka mig då ej, att finnas rörd deraf!
Tag åter ett förbud, som blott af misstag gällde,
Och nyttja ej, mot mig, ert faderliga välde.
Förena sällheten med lydnaden för Er.
Men skulle ert beslut ej kunna ändras mer,
Så unn mig att min sorg i klostrets mörker gömma.
Låt mig gå dit, min far, ur verldens krets igen;
Det var blott en minut, som jag var säll i den.
O, må jag finna mod, att den för evigt glömma!
FRANCALEU.
Hvad hon är dum, hos oss, den fars-känslan, ändå!
Jag är ju ren tillreds att gråta, jag också.
DAMIS.
Så följ, med ädelmod, den rörelse ni känner,
FRANCALEU.
När blef Dorante och ni, på nytt så goda vänner?
DAMIS, (lemnar ett bref som han tar opp ur fickan.)
Finn godt, att detta blir den enda hämd, jag tar.
FRANCALEU.
Men fan! han har ju då en chikanör till far,
Som söker min ruin alltjemt, och varit källan,
I många år, för mig, till tusen slags förtret...
DAMIS.
Läs, läs, det här gör slut på tvisten Er emellan.
NIONDE SCENEN.
FRANCALEU. LUCILE. DAMIS. DORANTE. LISETTE.
DORANTE, (kastar sig för Francaleus fötter.)
Hör, jag besvär Er det, vid hvad ni kärast vet;
Hör, och förkasta ej den känsla jag bekänner;
Jag dyrkar er Lucile...
FRANCALEU.
Min Herre, glömmer ni,
Hvad termer till hvarann, er far försatt oss i?
DORANTE.
Jag vet att han och ni, tillförne voro vänner.
En usel tvist har stört de bästa tänkesätt.
Men det är gjordt: min far skall afstå från sin rätt,
Och våra fordringar ge vika inför era.
Jag flyger till hans knän, från era, med beslut
Att göra Er igen till vänner, som förut;
Och kan jag inte det, — att sjelf ej lefva mera.
(till Damis.)
Det skall ej gagna dig det låga brefvet stort,
Förrädare! som nyss, mot alla hederns lagar
Du skrifvit till min far.
DAMIS.
Ja! skrifvit, har jag gjort,
Och Herrn kan läsa opp hans svar, om han behagar.
FRANCALEU, (läser.)
”Ni målar med så ädla drag
”Den älskvärda Luciles förtjenster och behag,
”Att jag ej bör, jag det bekänne,
”Förundras, om min son är lifligt rörd af henne.
”Hans sak, med sådan väns bemedling och försvar,
”Kan ej förloras hos en far.
”Jag ger ej blott hans val det samtycke ni yrkar;
”Ert ädla förespråk, förbinder mig också.
”Er sak blir alltså nu, och den lär ni förstå,
”Att skaffa, åt er vän, den skönhet som han dyrkar.
”Var hos Herr Francaleu, jag ber,
”Så nitisk medlare, som ni är van att finnas.
”Mitt bifall har jag ren med glädje lemnat Er.
”Må hans med lika lätthet vinnas!
”En gåfva åt min son af sådan dotters hand,
”Säg honom, sliter förr vår tvist, om han behagar,
Ӏn alla Domstolar och Lagar,
”Och knyter mellan oss på nytt det vänskapsband,
”Som fordom oss förent i våra yngre dagar.”
Metrophile.
FRANCALEU,
Nå, efter hvar och en gör allt hvad göras kan,
Far, flicka, vän, rival, — kort sagdt, på en gång alla;
Och Damis låter sjelf, alltså, sin talan falla,
Så älska ni Lucile, och gift Er med hvarann!
DORANTE.
(till Francaleu.)
Min far! ... O, min Lucile! Jag äger Er omsider!...
DAMIS.
Och, som jag smickrar mig, med fordna tänkesätt,
Af aktning för en vän, som afstår från sin rätt?
DORANTE.
Som äger den, till hat mot mig, för alla tider!
Mia vän, du ser i mig...
DAMIS.
En lycklig!
DORANTE.
En barbar,
En brottslig, inte mer sin egen aktning värdig!
Jag är ett villdjur.
DAMIS.
Nej, i höfligare ord:
Du är fransos och kär; der är din målning gjord!
DORANTE.
En ursinnig, tvertom, som utan fog var färdig,
Just då du verkade så ädelt för mitt väl,
Att låta hvissla ut din pjes!
DAMIS, (förundrad.)
Jag är med skäl
Bestört af hvad jag hör, och kunde billigt tycka,
Att öfver loflig gräns fiendtligheten gått.
(pekar på Lisette.)
Men hon, förräderskan, var dertill skulden blott,
Och jag är hämnad nog, då jag har gjort din lycka.
DORANTE.
Nej; inte nog! — Paris skall se med vaknad syn,
Mot en förtjenst som din, kabalens oförrätter.
Jag har, i aftal qvar, tvåhundrade biljetter:
I morgon ges din pjes, och den skall gå till skyn!
DAMIS.
Spar dig en verksamhet som nu blir öfverflödig.
Det onda, vet du väl, till någonting är godt.
Mitt fall har gjort mig tjenst; ty jag har deraf fått,
Om mig och min talang, den insigt som var nödig.
Ges pjesen än en gång; rätt bra: jag vädjar då,
Från skådarn störd af gny, till skådarn som hör på,
Men blir hans dom sig lik, ändå till alla delar,
Då, — är den rättvist fälld, och gälle utan nåd!
Jag öfverger en konst hvartill talangen felar,
Och ger, i lika fall, hvar auktor samma råd.
FRANCALEU.
(skämtsamt, och i det han klappar Damis på axeln.)
Nå, om så är, kamrat, att våra stycken klandras,
Låt oss bli lärare i konsten: det går an.
Och finnas våra vers odugliga, välan:
Så låt oss ta oss för, att dömma öfver andras!