Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter/Om gast- och skrockdikten
TREDJE STYCKET.
Om Gast- och Skrock-Dikten.
Då inbillningens, eller med sitt nya namn fantasiens, oinskränkta regering i vitterheten nu för tiden så ifrigt hyllas, under det att förnuftets och reflexionens landsflykt ur poesiens rike med triumf bådas, har jag trott dessa föregående anmärkningar icke otjenliga, att hemställas till besinnande. Men hvad som, i afseende på dikten och dess natur, endast afviker ifrån sundt omdöme eller upplysta tänkesätt, är likväl ringa att akta emot det slags bruk deraf, som verkligen förnedrar sinnet under all ernådd förnuftsvärdighet. Det är härom, som det nu följer att säga något. Jag skall göra det i samma goda afsigt, och med lika frihet som i det föregående.
I sanning, då man betraktar den slags sällsamma vitterhet af all möjlig återkallad vidskepelse, hvarigenom vår tid begynt att utmärka sig, kan man ej mera fela att inse, till hvad grad de gamla förnuftsgränsorna befinna sig i allting från grunden upprifna. Vid geniets brist, eller bristen af nog kraftiga sätt att verka på slappa eller grofva sinnen, står man ej mer som förr rådlös och handfallen. Man har tillflykten färdig och öppen i mystikens drömmar och andeverldens tomma skuggbilder, till och med i dess gröfsta fasor. Och hvad man bland förnuftigt folk skulle tillförene blygts att berätta eller ens lyssna till; ja, hvad sjelfva den lägsta hopen redan hade begynt att förakta och skämmas före, det har blifvit just i våra dagar valdt till ämnen för talangens penslar och målningskonst.
Ogerna ville jag genom exempel härpå synas förolämpa namn af annars högt värde. Jag skall emellertid välja två eller tre främmande författare af rang, just för att lemna orörd vår egen medelmåtta, och emedan det är blott den högre förtjensten som klandret ej kan skada, efter det, om ock rättvist, alltid lemnar qvar tillräckliga grunder för högaktningen. Talangens fel äro aldrig talangen sjelf; men dålighetens synder utgöra just sjelfva dåligheten.
Begynnom med den berömda Bürger. Hvem känner ej tillika med detta ryktbara namn, äfven den odödliga gastsång, hvari fästmannens ridande spöke lyfter sin sköna opp till sig i sadeln, och under ett beständigt ropande: Hurrah! die todten reiten schnell! far af med henne i oafbrutet fyrsprång till kyrkogården, och släpar henne med sig ner i grafven, der hon ger opp andan af förskräckelse? Öfver hela Tyskland håller man denna spökdikt för ett mästerstycke, och det måste beklagligen medgifvas, att den poetiska talang som deri röjer sig, äfven till stor del rättvisar ett sådant omdöme.
Man skulle åtminstone hoppas att ohyggligheten, gräsligheten knappt kunde drifvas längre, och att de här funnit sin gräns; men man bedrar sig. Den som det tror, läse blott die Braut von Korinthus af den ännu mera prisade Goethe. Det är i detta poem, som älskarn (jag vämjes att säga det) fullbordar äktenskapet med sin sköna efter hennes död, vid ett nattligt besök ur grafven som hon gör honom; under det att flickans mor lyssnar utanför dörren på deras vexlande suckar, underliga läten, och hela kärlekskampen. Efter förmälningsakten reser den rysliga bruden sig opp ur sängen i hela sin längd, och håller ett tal till modren, hvari hon förkunnar henne, att den älskade ynglingen nu måste dö, efter att hafva uppfyllt hennes begär, och sedan hon fått suga hans hjerteblod; men att för sin del tvingade samma begär henne, att ännu i lika afsigt besöka andra ynglingar, som måste till mängd stupa för hennes kärleksbrånad.
Det är vidrigt att fortsätta berättelsen; men man anmärke, att flickan, uppfödd i hednisk tro, hade blifvit tvungen till kristendomen och dödt i kloster. Under nattbesöket hos sin älskare hade hon sutit till bords med honom, och väl smakat af vinbägarn med sina bleka läppar, men för ingen del velat njuta det hvita brödet. Sjelf hade hon derefter lagt sig hos honom i sängen, med förställd varning att ej röra hennes kalla lemmar: en varning som den unga häftiga mannen illa efterkom. Nu begärde hon slutligen af sin mor, att i stället för den begrafning på kristna sättet, som hon hade erhållit, upptagas ur grafven och brännas efter gammalt bruk, för att sedan derefter förenas med sin älskare hos deras gamla hedniska gudar. — Och detta låter författaren sägas af en död, som likväl i det målet redan borde veta sanningen.
Den berömda författarinnan till boken om Tyskland och tyska litteraturen talar ej med ovilja om detta poem. Också må den unga mannens ståndaktighet vid sin förbindelse, och hans oskrämda kärlek verkligen till fördel vittna om honom. Detta bevisar passionens höjd och hör till könets segerhäfder; men jag tror ej, att det är ur den synpunkten som saken bör bedömmas. Med förmodligt rättare afseende på sjelfva diktslaget och dess förhållande till förnuft och smak, frågar jag deremot hvarje läsare som äger dem, hvad han tror sig böra tänka om den vällustiga gastens historia? I sanning om man äfven från det råaste tidehvarf knappast skulle vänta sig en vitterhetslemning af sådan beskaffenhet, borde det då vara möjligt, att den kunde tillhöra våra egna dagar? att af dylika stycken det ena efter det andra skulle finna bifall och beundran, och att sådant skulle hållas för sann och djup snillekraft? Eller skola vi då af sjelfva geniets hand ombildas, jag säger ej blott till behag och tycke för ett af de lägsta och skamligaste diktslag som låta tänka sig; men till alla de dumma sinnesfasor, alla de grofva, förvända, hiskliga begrepp om en osynlig natur, som så länge utgjort våldets och bedrägeriets betsel på människorna, och som kostat förnuftet så långa mödor, ja äfven faror att utrota?
Vore vidskepelsens återställda makt allvarligen ändamålet för denna slags vitterhet, huru ville man väl då inför samhällsvettets domstol möjligen försvara den? Hyser man åter verkligt ej afsigten, att på nytt upplifva dessa galenskaper; skall allt detta vara blott lek och tillfälligt inbillningsspel, då, i himmelens namn, hvilket lustspel för inbillningen, ett lik ur grafven, ett otuktigt qvinnospöke, som uppretar en ung mans brånad till den onaturligaste beblandelse, för att derunder suga hans hjerteblod, och som går att sedan fortsätta samma vackra spel med en mängd andra ynglingar! Ligger ej redan en den djupaste förnedring för vår tid i sjelfva grofheten, sjelfva vederstyggligheten som man bjuder oss till sinnesnöje, i stället för hundrade slags upphöjda nöjen af förnuft och ädel känsla, som vi förut åtnjutit med vitterhetens hittills erkända mästare? Och från denna högre odling, som redan hade börjat utbreda sig till alla klasser, kan man, bör man tåla att nedflyttas till jemlikhet i oförnuft med den råa tanklösa dräggen af samhället, som tvertom hellre borde småningom upplyftas till sundare begrepp och ädlare sinnesart?
Kanhända skall jag redan synas hafva för länge uppehållit mig härvid, men ännu ett ord äge jag dock lof att tillägga. Förlåtom någon ung talang, att i sin oerfarenhet försöka någon gång äfven effekten af detta förkastliga slag. Men är det ej en skam för män af geniets pröfvade gåfvor, män af redan vunnet rykte och påstådd filosofisk anda, att på detta sätt, likasom efter plan, arbeta på förpöblandet af sitt tidehvarf, endast af det usla begäret, att verka starkare och lättare på mängden af brutala och förståndslösa sinnen? Ty se der, utan omsvep sagdt, rätta hemligheten. Arbeten af sann och hög anda verka vanligen blott på en ringare del af förädlade läsare, och födas dessutom ej med det ömniga flöde, som ett ständigt skrifveri fordrar. Gastpladdret deremot fördrar ringa möda, men verkar vidsträckt, verkar på dräng och piga, på hela den grofva menigheten. Emellertid om sådana medel till effekt på menniskosinnet anstå män af geni och hög kallelse, då i sanning vet jag ej heller hvarföre det skulle föraktas såsom pojkstreck, att utpassa förbigående i mörka smygvrår, omhöljd af hvita lakan, med kritadt ansigte och eldkol i munnen. Det är samma välde öfver menniskodumheten, som man i begge fallen fröjdas att utöfva.
Emellertid hafva en Bürgers och en Goethes namn ej förfelat sin verkan på hundrade små vurmande hufvuden, inom och utom deras kära fädernesland. Hopar af härmare hafva ej dröjt att skockas i spåret efter dem, alla färdiga att gifva förnuftet afsked, och att efter så goda mönster arbeta på tidehvarfvets förädling, genom de herrligaste käringsagor. Har man änskönt ej alltid mäktat uppnå hela den berömda gräsligheten af de nyss anförda mönstren, så har man dock åtminstone brutit vackra lansar mot förnuft och sundt vett, genom upplifvande af en mängd odödligt pöbelskrock. Ju högre rum öfver denna klass af skribenter, jag i alla afseenden gerna lemnar åt den danska författaren af Hakon Jarl och andra tragiska taflor, ju mera finner jag mig förundrad, att han sjelf ställt sig likasom i rad med dem, genom flera stycken af detta slag. Såsom slutligt exempel vill jag blott nämna ett enda deribland, men som en poet, af författarns talang, skall en dag, när mod-yran försvunnit, kanhända sjelf undra öfver att hafva skrifvit; detta icke korta poem bär namn af Valravnen, som vill ungefär säga Dödskorpen: en ond trollvarelse, törstande eftet kristet blod, och som hade af en prinsessa i sjönöd vunnit ett missförstådt löfte om det foster hvarmed hon befann sig hafvande. Barnet blir en prins, och uppväxer intill tjugonde året obesvärad af dödskorpen. Blott en enda gång har han kommit in genom fönstret till drottningen, som då satt i sin sorg och stirrade på aftonsolen, men icke gjort annat än sjungit en slagdänga för henne. Genom korstecknets bruk hade han för den gången låtit afvisa sig. Men nu börjar det rätta äfventyret.
Prinsen har sett en prinsessa från Norrige vid namn Minona, blifvit kär, vunnit genkärlek, och vill nu segla till Norrige, för att såsom brudgum hemföra henne. Under otålig väntan på skeppet och beredelserna, möter han en gammal käring i skogen, som lemnar vid hans fötter skråpuken af en stor fogel, den han ikläder sig, och reser dermed strax af luftvägen till Norrige. Under vägen hinnes han af dödskorpen, och nu är han förlorad. Genom sina böner utverkar han sig likväl dödskorpens tillstånd, att få till afsked besöka sin käresta, emot hederslöfte att inom vissa stunder infinna sig för att uppätas. Så mycket gör likväl dödskorpen för denna gången, och för att (som han säger) märka honom, att han hugger ut det ena ögat på honom, och dricker ut hälften af hans hjerteblod. Med ett öga mindre, och hälften af hjerteblodet, flaksar den stackars prinsen, så godt han kan, fram till prinsessans jungfrubur, tar ett bevekande afsked af henne, och infinner sig derefter åter på det utsatta stället. Dödskorpen sliter honom i små bitar, hvaraf blott en ringa del stannar qvar ospisad på strandbrädden.
Förtviflad öfver sin älskares öde, ber prinsessan med ifver till himmelen, att Han, med hvilken hon genom dopet blifvit förenad, och som låtit Petrus gå på vattnet, ville nu också låta henne genom luften följa sin Harald. Knappt har hon slutat sin bön, förr än, på samma sätt som det skett med prinsen, men icke mer af en gammal käring, utan af en ung vacker herdinna, skråpuken af en stor fogel lägges till hennes fötter, hvilken hon ikläder sig, och väpnad med en stor duktig trägårdssax, ger sig åstad luftvägen att söka dödskorpen. Under farten hör hon sin väns klagolåt, ser strandbrädden färgad af hans blod; störtar dit ner, men finner af hela den blodiga måltiden ingen annan lemning, än hans frånslitna högra hand, som hon tar upp, gömmer i barmen, och flyger derefter vidare fort. Ändteligen råkar hon dödskorpen, som hon ej felar att sönderklippa i många bitar. Hon klipper, heter det, som hon klippte i snö, och klipper på köpet sönder äfven alla småfåglar, som visa sig omkring henne, och som hon kan möjligen räcka; hvarpå hon, efter väl beställd sönderklippning, upptages i ett moln till himmelen, (så långt af poemet låter sluta sig) med den blodiga handen på bröstet, och den stora trägårdssaxen i sina segrande händer.
Man bör ej tro detta poem skrifvit med en stil, svarande emot innehållet. Beklagligen kan man ej deri misskänna en sann poets pensel och färgor. Säkert är då allt detta, lär man säga, idel skämt och satirisk rolighet? Nej, det är ett riktigt allvarsamt stycke, utan all flärd i sin mening, och syftande som allt af detta slag på uppväckandet af menniskans inre heliga skrockkänsla. Ty se der filosofiens närvarande höjd! Derefter uppträde någon tviflare och bestride mig menniskans perfektibilitet.
Tilläfventyrs skall man finna sig benägen, att anse allt detta såsom blotta nyhetsförsök af en och annan särskilt författare. Man bedrar sig: det är beklagligen andan af sjelfva tidehvarfvet. I den ena nationens litteratur efter den andra mötas vi af samma fenomen. De stora talangernas period synes vara i det mesta tilländalupen, och den skrifvande massan har fältet inne; den vill nu i sin ordning stifta lagar, och vill blott hafva en vitterhet sådan, som den kan för sin del åtnjuta och åstadkomma. Derifrån detta allmänna återfall ner till den lägsta folksmaken, dessa vilda rop emot fordna reglor eller fordna mästare, hos oss och annorstädes. Hatare af en odlingsgrad, som man hvarken strax födes till, eller inhämtar med de första skolbegreppen, och med hvilken man blott genom fortsatt god läsning, mycken egen tanke och länge öfvade gåfvor småningom införlifvas, har man kastat sig, för ginhetens skull, i främmande nyheter, ropat efter andras rop, på snillekrafter och effekter långt öfver de förut vanliga, hvartill det himmelska fröet påstås ligga nedgömdt i menniskosinnet, ehuru hitintills skamligen qväft och nertrampadt af förståndet och fransyska smaken, geniets tvenne usla fiender. Detta himmelska sinnes klenod, kallar man efter tyska formuläret Genialitet, och hvarje ung uppeldad hjerna felar ej, att taga sina vildaste drömmar för just denna dyrbara skatt, som man försäkrar oss att Pope och Voltaire hvarken vetat om eller förstått att värdera.
Följden har blifvit den som borde väntas, och ur denna Pandoras ask, Nya Tyska Genialiteten, (lemnom åt den äldre och sanna all skyldig vördnad,) hvilken vitterhet hafva vi ej sett framströmma och vidt omkring utbreda sig? Talom ej om detta odödliga febuseri i stil och skrifart, som synes hafva blifvit vår särskilta lott; hållom oss vid vårt ädla ämne, pöbelskrocket. Om jag deraf anfört blott tre exempel, vare man försäkrad, att det ej skett af brist på trettio, och att äfven en tunga af jern, (om någon bra käring vore dermed försedd) skulle utnötas att berätta alla vår tids profstycken af detta slag: alla bördiga, det förstår sig, från fantasiens egna tyska gudarike; alla inspirationens äktaste barn, och religionskänslans heliga slägtingar; endast hindrade af det nedrigt tänkande förståndet, att långt för detta hafva beredt verldens glädje och njutning.
Icke nog: man begär allt starkare och starkare intryck. Skrocksagan och spöksynerne bli med tiden, äfven de, någonting vanligt och kraftlöst. Också har den tyska genialiteten redan funnit sig föranlåten, att komma till sin sista utväg, djefvulen sjelf, som nu mera begynt att personligen spela sin rol i våra romaner, dramer, legender, o. s. v. Det bedröfligaste är, att äfven andra talanger, såsom musikens och teaterspelets börjat låna sig till försköning af dessa uselheter; och att råheten under tyllen och vigognen erhållit derigenom en förevändning, att dela utan skam samma hemligt älskade njutning med råheten under kommisset och blaggarnet.
Det är sant, att sedan Fredriks vålnad och Alonzo den tappre (begge två öfversättningar, och begge gjorda af en äldre tids berömda skalder), vet jag ej att vi hos oss, ägt i det rätta stora gastslaget någonting af större ryktbarhet. Emellertid har ifvern för hela denna slags vitterhet, i alla sina grenar, visserligen aldrig varit ibland vår unga skaldeflock större, än under de sednare åren, och en mängd små försök, längesedan tryckta i poetiska häften af olika namn, vänta blott på köpare för att vittna om idogheten deri. Har också framgången ej ännu svarat emot bemödandet, hoppas man att den stora verldsrevolutionen som i allting förestår, skall i sinom tid medföra den, och att tidens anda skall snart äfven hos oss göra sin makt gällande.
Kanhända bor en sådan väntan icke heller finnas orimlig. På sin gamla grund hvilar nu mera ingenting orubbadt. Allt jäser och omskakas: naturverlden, politiska verlden, sjelfva tankeverlden. Man vet i sanning ej hvad ödet ämnar, om sommarn skall bli vinter, fransoser tyskar, Locke en stympare, Svedenborg en halfgud, och käringsagan filosofi. De gamla förnuftsgrunderna uppryckta, och med förakt utvräkta ur sjelfva filosofien, i hvad ämne (så smickrar man sig) skulle man väl understå sig att längre erkänna dem? Jag nekar ej till allt detta, och man kan, som sagdt är, ej veta ödets vägar. Emellertid hafva dessa vägar hitintills alltid varit medelbara. Ödet har till sitt stora ändamål, gastsagans upplifvande, betjent sig i Tyskland och annorstädes af en Bürger, en Goethe en Oehlenschläger med flere andra utmärkta snillen. Så snart någonting dylikt äfven hos oss inträffar, skall jag begynna att frukta hvad som torde förestå. Intill dess, och såsom allt hittills visat sig, skulle man ej tvertom tycka sig finna likasom en hemlig vilja hos ödet, att skydda oss mot galenskapen genom sjelfva hennes nervlöshet hos oss, och att kanske (hvad veft man?) bevara detta gamla landet vid sitt goda vett i litteraturen, likasom nyss tillförene vid sitt politiska sjelfbestånd?
Uppriktigt sagdt, är det väl med en vitterhet, sådan vi sett den under snart ett tiotal lemnas åt boklådorna, och merendels förblifva der i troget förvar, som man bort hoppas att uttränga den äldre, stundom förträffliga, hvaraf vi redan begynte att kunna berömma oss? Har man kunnat förnuftigtvis smickra sig, att hos redan talrika läsare af Horatius och Virgilius, af Pope och Voltaire, af Kellgren och Oxenstjerna, hinna mycket långt i smakens omskapning, med Hafsfrun och Necken, med den Mörka skogen, Ljungbyhorn, Varulfven, och hvilken vet alla de öfriga namnen? En viss jurnal har yttrat, i afseende på Svenska Akademiens Handlingar, att alla dessa författare, (med undantag af blott tvenne som nämnas) skola i nästa tidehvarf alldeles upphöra att läsas. Detta må vara möjligt, men säkrare synes utan tvifvel, att läsningen af en ännu större del nya författare aldrig skall begynna.
Rätta olyckan vid allt detta förblir alltid, att poesier af den halt, som dem vi nyss omtalat, kunna merendels på stund göras af hvarje begynnare; men icke sådana som Kellgrens och Oxenstjernas, icke sådana som de begge Skaldebrefven Till dem som söka ett odödligt namn, Sången öfver Gustaf 3:djes Bildstod, Uppfostraren, Svea, Husliga Sällheten, att ej uppräkna flera. Lägg till, att då hvarje försök af sednare slaget skulle af oförmågan strax röja hela dess vanmakt och blottställas för åtlöjet, finner en skrocksaga, en pöbeldikt, en gastfasa, ehuru uselt rimmad, alltid en viss klass af läsare, på hvilken den kan hoppas att göra effekt, redan för blotta skrockets skull. Alla falska, öfverdrifna, grofva, halfvilda, hiskeliga, med ett ord, alla förkastliga slag och sätt, hafva ej annat ursprung än detta samma: den tanklösa hopens lättare och vidsträcktare bifall. Äfven den sanna talangen har ofta ej kunnat motstå retelserna deraf.
I sanning, utan uppsåtlig beräkning på sjelfva vildhetens, sjelfva öfverdriftens, sjelfva förnuftlöshetens starkare verkan på en viss klass läsare, skulle ej, jag frågar det, förkastligheten af allt detta falla, med minsta bruk af sundt omdöme, strax och klart i ögonen? Lät också talangen sjelf nyttja dessa olofliga medel, och effekten deraf blifva i dess hand så stor den kan blifva. Men ehuru en författare må prisa sig af, att hafva åstadkommit hvad man kallar starka intryck på en slötänkt eller öfverrumplad menighet, vare sig genom vildheten, rysligheten af det som föreställes, eller skrifartens excentriska natur; hvilken förtjenst kan han dock deraf tillegna sig, om han är skyldig framgången (hvad nästan alltid sker) åt blotta orimlighetens kraftigare påstötning, och om läsarn, i fall ej af djurisk råhet, måste vid nästa tanke rodna för sitt nöje? Menniskan är ej två sinnespersoner, evigt åtskilda från hvarandra, en blott passiv, skakad och fröjdad af alla inbillningens intryck, som blott hafva lif och väckelsekraft, och en annan, dömmande och gillande efter förnuft och rätthet. Hon är begge delarna, men begge i ett och tillhopa, så snart hon nemligen uppnått sin rätta bildning; ett mål, hvartill hon antingen hunnit eller skall komma, och hvarefter all effekt af geniets yrken måste beräknas, eller hålla tillgodo att förr eller senare vräkas och föraktas. Vore ej då bättre att genast söka det sunda, fast litet strängare omdömets bifall, som ändå slutligen skall medföra den enda sanna stämpeln af värde och varaktighet? Eller skulle det så förhålla sig, att effekternas kraft och liflighet på intet sätt låta förena sig med det visare omdömets fordringar? Mig synes tvertom, som hela snillets konst i alla tider bestått i denna förening, och som alla stora författares arbeten vore derpå lika så många talande bevis.
Medgifvom att dessa omdömets fordringar medföra band och tvång; att band och tvång, utan skicklighet och vana att bära dem, vanligen qväfva kraftens uttryck och liflighetens; och att oförmågan under dessa fjettrar skall blifva löjlig, eller åtminstone finna sig missaktad och vanprisad. Medgifvom att alla större effekter i vitterheten skola på sådant sätt nödvändigt blifva svårare och rarare, då man ej har lof att söka dem det minsta utom gränsen af förnuft och ädlare sinnesbildning, följakteligen icke ett steg inom råhetens, ryslighetens, vanvettets, pöbelskrockets och den vilda hänförelsens område. Deraf följer visserligen, medgifvom det äfven, att under sådana villkor, icke hvar mystisk ordprånglare i rim och meter, icke hvar sammanfösare af oförståndigt fras- och bildmakeri, icke hvar excentrisk stojare, eller hvar författare af gastballader, skrockdikter, röfvarehistorier, slagdängor, blåskägg och annan pigläsning, skall komma att passera för ett geni, och taga rangen af Pope och Voltaire: men jag ser i sanning ingen skada deri för det menskliga samhället. Det är tvifvelsutan sant, å andra sidan, att om förvillelsen gör löjlig, gör blotta renlärigheten icke heller odödlig. Jag glömmer alltså ej heller den fara jag sjelf löper; men skulle också jag som skrifver detta, oaktadt den bättre väg jag sökt följa, likväl böra finnas vid slutlig dom kanhända på det högsta blott en passabel rimmare, men böra förlora rummet bland nationens verkliga skalder, så ser jag i sanning ej heller deri något stort lidande, då en lägre förtjenst, i fall dock någon, icke bör kunna räknas någon till förebråelse. Det är i förträfflighetens natur, att ej kunna tillhöra en hvar. På alla tider har hon varit sällsynt genom sin svårighet; och det rätta stora onda vore, om minnet af hennes fordringar kunde på någon tid till den grad utplånas, att hon med förtrytelse slutligen helt och hållet försvunne från ett tidehvarf, som ej mera förstod att hvarken värdera, eller ens igenkänna henne.