Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter/Om den gamla götiska dikten
FJERDE STYCKET.
Om den gamla Götiska Dikten och den nya
Smaken för detta slags Vitterhet.
I bredd med det nyss omtalta orimliga skaldeslaget och med behaget dertill, är jag långt ifrån att sätta den hos oss så ifrigt uppvaknande kärleken för den götiska fornåldren. Den förra smaken är låg och förkastlig; den sednare kan vara berömlig: och det vore blott öfverdriften deri som kunde böra finnas klandervärd.
Såsom ämne för kunskap och forskning, förtjenar det götiska fornstudium visserligen alltid sin aktning. Från poetiska sidan visar sig åter dess förtjenst något mera omtvistelig, oaktadt den stora mening derom, som man bemödar sig att hos oss väcka och underhålla.
Vid betraktande såväl af den ifver hvarmed detta sker, som af sorgfälligheten att påkläda nästan alla ämnen, åtminstone alla svenska ämnen, den götiska forndrägten, så långt någon lapp deraf låter möjligen inpassa och bruka sig, — vid betraktande häraf, säger jag, skulle man ej tro sig tydligt nog röja, huru allt detta instämmer med hela den öfriga anläggningen till en ny vitterhetslära? eller skulle det vara en dikt, att en sådan ny vitterhetslära någonsin varit å färde? Vi hafva alltså blott drömt om en så kallad ny Skola, med ändamål att nedstörta från litteraturens thron den gamla Horatsiska, Popiska, Voltairiska kulturen, för att i stället uppsätta den unga fosforiska gallimatian, eller till behaglig omvexling, sjelfva rama folksmaken. Men om meningen verkligen ej varit, att hos oss återföra denna sistnämda, med alla sina herrliga förlustelser ur den äldre och yngre råhetens poetiska grundsköte, hvad har man då menat, och hvartill under tolf års tid alla konst-lexor, alla häftiga åtgärder af just denna samma åsyftning? Hvartill predikningarne om fantasiens höga egenmäktiga gudaflygt, och om förderfligheten af förståndets medverkan dervid? Hvartill skriket om dumheten af hvad man kallar korrekthet, öfvadt skrifsätt, riktighet i språk och mening? Hvartill det löjligt affekterade föraktet för nyare tiders bästa författare, med deremot svarande entusiastiska beundran för alla gamla slagdängor och gatvisor, som gjort hitintills våra pigors och drängars omissunnade vällust? Hvartill spökfasorna, och upplifvandet af allt gammalt pöbelskrock? Hvartill ändteligen inbillningens möjligaste tillbakaflyttning till de mörkaste och råaste tidehvarfven, och dess idkeliga umgänge med föremålen deraf?
Från den aktning för dessa åldriga tider och föremål, som ett billigt tänkesätt ålägger att hysa, ärnar jag visserligen ej söka afvända någon; men då jag redan yttrat mig om en och annan af de ofvannämda punkterna, skall jag begagna samma rättighet, att ännu tillägga ett ord om denna sistnämda.
Det är ej utan, att ju den så kallade götiska fornverlden äger, genom olikheten af gudalära, lefnadssätt och händelselopp, någonting till form och färgor starkt afstickande från våra tider, och befinner sig, såsom hvarje tid af råare sinnlighet, på vist sätt gynnande för den poetiska målningen. Äfven genom de begrepp om sedernas enfald och allvarlighet, om frihetsnit, löftestro, oförskräckt mod, och flera slags värdiga tänkesätt, som vi fästa vid denna gamla kämpetid, glänser den från en moralisk sida, som låter af skalden med fördel använda sig. Det må således ej nekas, att ju dessa aflägsna åldrar erbjuda ämnen till vissa taflor, som böra, under talangens hand, medföra sin verkan. Jag tror blott för min del, att alla dessa taflor, så långt de skola behålla sin äkta forngötiska pregel, böra anses såsom målningar af ett eget och för oss redan främmande eller föråldradt slag, godt för sig, till omvexling eller kontrast, men som ej torde böra ideligen upprepas; minst med hemligt eller kungjordt anspråk, att uttränga vår egen tids egentliga vitterhet.
Skulle således något verkligt geni, af särskilt behag till den götiska fornverlden, helst välja derur föremålen för sin pensel, följe det i sådant fall sin böjelse, och njute beröm efter den urskillning som visas i valet, och den talang som röjes i utförandet. Men påstår någon på samma grund äfven, att häri hafva igenfunnit en af de rätta stora hufvudkällorna för sann poesi hos oss; fordrar någon att våra skalder böra från den grekiska och romerska gudadikten, oförtöfvadt och af uppriktigt hjerta omvända sig till den gamla nordiska; våra konstnärer följa samma visa efterdöme; våra ögon och vår inbillning hädanefter omkringstängas med idel föremål ur de götiska tiderna; och då alla ämnen svårligen kunna väljas derur, åtminstone mythen, bilderna, språkarten öfverallt inblandas; påstår någon, i korthet sagdt, att med undantag af spökeriet, trollskrocket och den nya filosofiska mysticismens höga molnkretsar, vår tankes och känslas rätta poetiska umgängelse måste för öfrigt evinnerligen vara i Eddan och Sagorna: då fruktar jag uppriktigt, att en sådan plan för vår vitterhet, smakar mera af en viss ny skolas afsigter och önskningar, än af upplyst nit och sundt omdöme.
Hvad först och egentligen angår den gamla götiska gudadikten, tillstår jag för min del oförstäldt, att den alltid förekommit mig såsom grof och vild emot den grekiska, och till flera delar såsom en förskämning deraf, sådan den synes böra väntas af ett rått och obildadt folkslag. Jag är ej okunnig om hvad en Herder och efter honom andra skrifvit till fördel för detta diktslag, och om den stora tjenligheten deraf för de bildande konsterna. Oaktadt Herders synnerliga behag till Idunas äpplen (verkligen ej af den götiska diktens minst lyckliga härmningar), har jag dock svårt att finna deras företräde framför Hebes nektarkopp; eller hvarföre denna allmänt kända och brukliga dikt skulle behöfva hos oss ombytas mot en annan, ända hittills förgäten och obrukad.
Lika så litet inser jag hvarför, i fråga om bildande konst, Jupiter på sin olympiska thron, med sin blixt i handen och sin örn vid fötterna, skulle böra gifva vika för Oden på sitt högsäte Hlidskjalf, i sitt silfverslott Valaskjalf, eller ridande öfver bron Bifrost på sin åttafotade häst Sleipner, vore det ock med sitt skepp Skidbladner i fickan.
Mars, med kask och spjut och sköld, åkande på sin stridsvagn dragen af vilda frustande hästar, likasom Venus i sin Char, med sitt förspann af flygande dufvor, synas mig ämnen för konstnärns hand, dem jag icke tror att målaren eller bildhuggaren skulle böra utbyta, hvarken emot Thor med sitt bälte, sin hammare och sina jernhandskar, dragen af bockar, eller mot Freja i sin vagn, förspänd med kattor.
Promethé fastsmidd vid spetsen af Kaukasus, med örnen som söndersliter hans barm, har äfven synts mig, uppriktigt sagdt, af något ädlare uppfinning, än Loke, bunden vidöppen på spetsarna af tre klippstenar, med tarmarne af sina egna söner, en orm hängande öfver honom, som spyr gift i ansigtet, och hans hustru som sitter bredvid honom med ett embar att låta ettret rinna i. Den halta Vulkan ger mig löje, icke afsky, men Tyr med sin af bitna hand, är nära att göra det.
Jag kan ej neka, att beskrifningen om verldens daning hos Ovidius behagar mig mera, än Bores söner som dräpa Jätten Ymer, och göra jorden af hans kött, hafvet af hans blod, bergen af hans ben, stenarna af hans tänder, ändteligen himlen af hans hjernskål, som de vrida på fyrkant, och sätta under hvardera af de fyra hörnen en af dvärgarna Öster, Vester. Söder och Norr. Jag har tyckt mig finna en förtjusande mening i den grekiska Kärleksgudinnans gördel, sammanvirkad af idel behag, löjen och förföriska retelser; men jag har beklagligen deremot ej kunnat finna någon minsta mening i FenrisUlfvens kedja eller fängselband, hopgjordt af kattfjätens ljud, qvinnans skägg, fiskens andedrägt och fågelns spott. Just sådan synes mig tvertom, på alla tider och orter, den vilda grofhetens snillelek.
Vore jag målare eller bildhuggare, skulle jag åtminstone icke välja till ämne för min talang, hvarken Vallhallsgeten, som skaffar karet fullt af mjöd åt Gudarna, eller Thors nattherberge i tummen på jetten Skrymers handske, eller hans försök att lyfta Utgårda-Lokes katt, eller huru han brottas med käringen Elle, som dock visserligen ej utgöra de sämsta ställen af den götiska mythen. Det gifves andra, som i det afseende kunde nämnas, t. ex. Thors resa till Jätten Gejröd, då han vadande öfver ån Vime finner vattnet gå öfver skullrorna, och när han ser opp blir varse jettens dotter midt öfver sig, som står med en fot på hvardera strandbrädden, och förorsakar åns stigande. Thor, heter det, tog opp en bergsklyfta och slängde, mot henne, sägande: I ursprunget skall Å stämmas; hvarefter tillägges, att han träffade der han syftade, och hjelpte sig sedan snart öfver vattenflödet. Jag föreställer mig ej, att det är med afseende på detta eller dylika ämnen för de bildande konsterna, som den götiska gudadikten begynt så ifrigt anbefallas åt våra artisters uppmärksamhet.
Att äfven vissa ädlare ämnen kunna derur framsökas, vill jag ej bestrida. För något tillfälle och till särskilt ändamål, må ett sådant val vara för konstnären både lämpligt och hedrande. Få lära dock de ämnen ur götiska dikten vara, som uppgå i förträfflighet mot alstren af den grekiska bildningsgåfvan. Om konstnärn äger smak och urskillning, skall han väl alltså i allmänhet svårligen välja till föremål för sin talang det gröfre och vildare, framför det vida fullkomligare, eller afsöndra sig från den europeiska konstodlingens allmänt erkända bildskola, för att bortslösa sin skicklighet på en mörk tids sällsamma undersagor, föga kände utom de nordiska fjällarna, och äfven inom dem nästan totalt förgätna af sjelfva detta folks egna afkomlingar. Ingen Sergel skall åtminstone samtycka dertill. Detta vore dock patriotiskt, säger någon; men äfven i dessa ämnen synes mig det verkliga fosterlandsnitet äga andra och klokare sätt att visa sig på.
Ännu andra skäl finnas, och förtjena att nämnas. Visserligen kan målaren eller skulptören bilda en grekisk Jofur eller Venus, tillägga dem götiska attributer, och kalla dem Oden och Freja; men hvad blir deraf vårt, utom namnen? och med hvad rätt kallar man detta Nordisk Konst? Dessa råhetens diktfoster, afsöndrade genom ett svalg af sekler ifrån kulturens tidehvarf, och under hela tiden af vår progressiva hyfsning, aldrig, förrän i våra dagar, genom talangens bearbetning närmade till oss och införlifvade med våra föreställningar, — hvad kan artisten, då han nu på en gång väljer dem till föremål, hafva att i dem uttrycka, som han icke måste begynna med att låna åt dem, från en fullkomligare myth och en högre konstodling? Huru kan han skillra dem i deras rätta och ursprungliga sanning, utan grofhet, eller i modern försköning, utan uppenbar förfalskning? Än våra monumentala konstprodukter, våra medaljer till exempel? Skola äfven de begynna att tecknas med ett Mimershufvud, en gren af Ygdrasil, en Galt Gullinborst, o. s. v.? Eller skola de fortfara att bära det grekiska bildspråket, under det att litteraturen ikläder sig ett helt annat, och äfven skulpturen och målningen egna sig att uttrycka helt andra mythiska föremål?
Ifrån konsterna, låtom oss nu komma till vitterheten, vårt egentliga föremål. I ämnen af högt allvar, tror jag hvarken den grekiska eller nordiska gudadiktens otjenlighet behöfva bevisas. Allt hvad som antingen genom allmänt förnuft, eller tidens upplysning ej kan vara möjlig sanning, måste, hvarhelst allvar och sanning sökas, nödvändigt stöta eftertanken. Jupiter och Oden, Mars och Thor, Neptun och Niord, brukade som personer i en verklig handling, blifva här en lika barnlek: och den som tror (ännu en gång påmint), att dikten så beskaffad kan i allvarsamt ämne, såsom blott poetisk prydnad, användas och begagnas, förråder derigenom en lika stor brist på omdöme och på kännedom af menniskosinnet.
Att åter annorlunda förhåller sig i vissa blott lustbara ämnen, detta har i ett af de föregående stycken af denna afhandling redan blifvit anmärkt. Jag tror mig ej behöfva upprepa något deraf.
Men i allmänhet är den gamla mythens bruk (grekisk eller nordisk), icke egentligen detta, i vår moderna skaldekonst. Den är der vida mindre både använd och användlig, såsom ett slags verklig gudaverld, hvarur man lånar de högre varelserna i en episk handling, för att leda den och gifva underbarlighet deråt, än såsom ett blott bildspråk i allmänhet, hörande till hvad man kallar stilens poesi, och hvartill förrådet af någon slags myth, (den ena eller andra) svårligen låter af skalden umbära sig. Man kan i sanning, för att dömma rätt i detta ämne, icke nog klart öfvertyga sig, först: huru litet en gammal myth, på hvilken ingen mera tror, låter nyttja sig såsom något allvarligt guda-system; men ock dernäst, af huru angeläget och oumbärligt bruk den kan deremot vara till denna så kallade stilens poesi, hvarigenom den nakna tanken klädes till skön bildsyn, och förvandlas från blott tänkbar mening till åskådlig sak eller personlighet. Om poesiens natur nödvändigt fordrar detta, så lemnar ock ingenting dertill så mångfaldiga och tillika ypperliga utvägar, som en myth, full af det bildande snillets hela bästa rikedom, och af de förflutna seklernas skönaste föreställningar. En sådan myth utgör för skalden likasom ett lefvande förråd, hvarur han i hundrade fall lånar med fördel bildformer och personligheter, att för ögonblicket upplifva sin föreställning, utan att kunna beskyllas för orimligheten, att allvarsamt antaga existensen deraf. Sådan är nemligen naturen af dessa mythens foster, att de aldrig qvarblifva på scenen såsom verkliga varelser, utan endast framskymta för inbillningen, och försvinna tillika med uttrycket, upplösande sig genast i en blott tankemening.
Så säger man t. ex. om en beundrad segerhjelte, att det är Mars under en dödligs hamn, om en mäktig konungs vrede, att det är Jofur, som slungar sin åska; om en intagande skönhet, att hon följes af Gracerna, eller att Venus lånat henne sitt bälte; om en poet, att han är Sånggudinnornas fosterson; om solen, att det är Dagens Gud, som kommer att upplifva naturen; utan att likväl hvarken Mars eller Jupiter, eller Gracerna, hvarken Apollo eller Muserne, för öfrigt spela någon rôl i poemet, och utan att man med allt detta menar annat, än tapperhet, makt, behag, talanger och solsken. I lika mening brukade, (det vill säga endast för att upplifva uttrycket, och såsom hastiga, försvinnande bildsyner) finner man öfverallt, Morgonrodnans tårar, Zefirens vingar, Parnassens höjder, Kastalens bölja, Vishetens egid, Neptuns treudd, Tvedrägtens äpple, Karons båt, Glömskans flod, att ej fortsätta den långa listan af alla dessa poetiska figurer. Visserligen, om man så vill, lieux communs under medelmåttans pensel, men icke så under talangens, och ehvad man må säga, aldrig för skalden umbärliga. Man kan ej tvista om poesiens hvarken behof eller rättmätiga bruk af ett sådant lefvande språk. Frågan är alltså blott om valet af det ena eller andra slaget deraf, när flera kunna gifvas; och förnuftsregeln blir väl här för skalden nödvändigt den samma som för artisten: den skönaste bildverlden, det skönaste, det mest odlade bildspråket, som tillika är för inbillningen det minst främmande. Ty äfven här måste bekantskapen med språkslaget, och vanan dervid, nödvändigt föregå njutningen af hvad som föreställes.
När man då redan från århundraden äger i skaldekonsten ett sådant bildspråk, hvarmed inbillningen haft tid att införlifva sig, lönar det säkerligen ej mödan att utdömma och med besvär upprycka alla dessa inrotade och älskade föreställningar, för att utbyta det ena skuggverket emot det andra; i synnerhet ej det bättre och genom all odling förskönade, emot det sämre och ofullkomligare. Hittills har den grekiska mythen varit den allmänt gillade. Alla forntidens dyrbaraste konstminnen, hela den europeiska snilleodlingen tala detta samma bildspråk, och en liten folkstam vid polen skulle i sin verldsvrå, och ur en mer än tusenårig natt, vilja framleta ett aldeles eget, halfvildt, odanadt af talangens mästerhand, obekant för andra folkslag, ja, hvad mera är, som för oss sjelfva återstår att lära och vänja oss vid! Äro vi då genom våra sena framsteg, fåheten af våra goda författare, sjelfva vårt språks ringa allmänlighet, icke redan förut nog söndrade från de öfriga nationerna, och vår litteratur nog likgilltig för dem? Böra vi genomen poesi, till myth och bildspråk, främmande för dem, ännu mer försvåra bekantskapen, och troligtvis alldeles upphäfva den?
Jag hör tros och påstås, att egenheten deraf skulle tvertom gifva oss förtjensten af originalitet, och mera vända uppmärksamheten på oss, än all gammal slentrian, införd och bibehållen genom härmningen af andra länders vitterhet. För min del fruktar jag, att man i det fallet illa förstår, både hvad man kallar slentrian, och originalitet. Den förra ligger aldrig i bibehållandet af det allmänt erkända goda och rätta i slag och sätt, utan i medelmåttans triviala natur, som ehvad slag eller sätt hon brukar, ej har förmåga att gifva lif och nyhet åt hvad hon gör, och som endast nöter på allt, utan att någonsin sjelf skapa något. Hvarje verklig skapelse är deremot alltid nyhet, vore ock slaget och formen deraf sedan årtusenden sedda och vanliga. Hela den vackra och lifliga naturen skulle eljest ej vara annat, än en stor evinnerlig slentrian; ty ingenting är väl i allmänhet mera det samma, än hennes produktioner. Men är hon ej det oaktadt förtjusande ny i hvar skön blomma, hvarenda vacker sommarmorgon, genom de alltid friska och lifliga behagen deraf? Det är blott naturen och geniet, som på det sättet förstå konsten att vara alltid nya, under en beständig likställighet. Den stora konstnärens nyhet ligger derföre särdeles i de tusende särskilta dragens alltid ovanliga hållning och effekt; medelmåttans nyhet deremot i de stora allmänna formernas förvridning eller plumpa omställning. Men tror man då, att hon skall blifva gudomlig hos oss, endast hon får sig en annan råare diktsaga, några förgätna namn, och några gammalmodiga språkformer att slipa med.
Hvad originalitet angår, så aktom oss att anse derföre alla afsprång från det bättre och ädlare, hvaråt ledsnaden vid en lång njutning af detta bättre kunde förskaffa ett visst omoget bifall. Det gifves grofva eller slappa sinnen, som behöfva till nöje och väckelse icke det sköna, utan det nya och sällsamma, och som gerna såge, att vitterhetens hela utseende förvandlade sig lika så ofta och oförmodadt, som teaterns i en tysk dram. Den förträffliga Fru Stael, visserligen utan att skydda eller gilla sådana okloka förvandlingar af ett lands smak och litteratur, ville deremot finna på en och samma tid alla dessa afvexlingar hos nationerna sinsemellan, och att hvart och ett folkslag, utan att söka likna ett annat, hade sin egen särskilta poesi, likasom sin egen olika jordyta, eller klädedrägt. Det är sant, att den europeiska vitterheten skulle, sålunda varierad, verkligen komma att framställa ett stort och angenämt skådefält, hvaröfver ett geni, med sådana vingar som Fru Staels, skulle finna tillfälle att företaga en den mest förtjusande lustfärd. Såsom en tillställning för betraktarns nöje vore alltså detta fullkomligt bra; jag vågar blott tvifla på, att derigenom vore lika väl sörjdt för hvart lands särskilta litteratur, hvilken förmodligen icke är till, för att utgöra en afstickapde kontrast emot de öfrigas, utan för att upplyfta nationen till den allmänna högre odlingens ära och njutningar. Fru Stael, sjelf född att gifva eftersyn af förträffligheten, visste fullkomligen, att den, oaktadt sina skiljaktiga slag, likväl förblifver alltid den samma till grunder och lagar, och att föga någon afvikande sällsamhet visar sig någonstädes, som ej utgör en större eller mindre synd emot detta slags hemliga grundförnuft. Originaliteten i denna mening vore då för ingen nation önskvärd. Den var alltid moder till litteraturens slutliga förderf, och dess foster, riktigt fullgångit, heter barbari. Med ett ord: felet i ett lands vitterhet, är aldrig att vara af ett slag, redan gammalt och öfverallt antagit, utan tvertom att vara af ett, som genom sin natur icke kan blifva någondera.
Efter denna korta afvikning, vändom tillbaka till den götiska mythen. Hvar och en inser utan svårighet, att jag här talar om den, icke sådan den naturligen förenar sig med något verkligen forngötiskt ämne, som kunde väljas af skalden, och till hvilket bruk den må äga under talangens hand sitt goda poetiska värde; utan om dess allmänna införande i stället för den grekiska dikten; om dess bruk såsom ett annat och för oss tjenligare bildspråk, i alla ämnen der man varit van att hittills använda det grekiska. Det är detta som jag ej kan för min del gilla, och hvarom jag går att fortsätta yttrandet af min oförgripliga mening.
Hvar och en myth föddes alltid i ett visst nödvändigt förhållande till det folkslagets begreppsodling och bildningsgrad, hos hvilket den uppkommit; hänförer sig i allting derpå, och kan ej, öfver mellanrymden af många sekler, flyttas till ett helt annat folk, eller helt olika tidehvarf, utan under tvenne villkor för möjligheten, hvaraf det ena eller andra synes mig böra äga nödvändigt rum.
Antingen måste nemligen mythen, tillika med det fordna folkets litteratur och snillebildning, hafva blifvit hos någon nyare nation, redan från början af dess egen vitterhet, antagna till mönsterskola, och hafva under tidernas lopp införlifvat sig med dess tankeodling, dess poesi och bildningsspråk: detta fall var hittills alla europeiska nationers och vårt eget. Eller om så ej är; om mythen uppvuxit hos ett gammalt vildt folkslag, och skall, efter många seklers glömska, på en gång upplifvas och införas hos en efterverld af helt skiljaktig odling; då och i sådant fall låter ombytet visserligen ej göra sig, utan att det nyare folkets tankedaning, tillika med hela dess vitterhet och bildningsspråk, måste likasom med våld brytas och tvingas till enlighet med den gamla återförda skaldearten. Jag ser ej huru detta skulle kunna hvarken bestridas eller undvikas.
Men huru och genom hvad medel sådant måste ske, har man också tänkt nogsamt derpå? Ty blir det väl på annat sätt möjligt, än först och främst genom ombyte af nästan alla gamla älskade tankebilder i de främmande, som skola införas, och som antingen illa svara deremot, eller i fall någon gång af en viss likhet, dock alltid utgöra, ett gröfre och ofullkomligare uttryck deraf? Ja, vore detta ens nog, och måste ej omskapningen fortsättas, genom ett ännu hårdare medel, genom frånsöndring och uppoffring af hela den mängd begrepp och föreställningar, som icke blott öfverskrida den gamla skaldekonstens förråd och möjlighet att uttrycka, men ej heller kunna dermed på minsta sätt förlikas och sammanbindas?
Det vore således ej nog, att vi skulle nödgas i vår skaldekonst förvandla Olympen till det gamla Hlidskjalf; Jupiter med sin blixt och sin örn till Oden med sina två korpar Hugin och Munin, Apollo till Dellings son Dag, med sin häst Skinfaxe, hvars man upplyser jorden; Elysén till palatset Gimle, byggt på verldens södra ända; Pluto till Hel med sitt bord hunger, sin knif svält, sin säng sjukdom och sin tärna långsamhet; att ej omröra hela det öfriga ädla utbytet. Men skulle vi ej derutöfver jemväl nödgas afsäga oss allt hvad ej den götiska råheten kunnat ens ana, ännu mindre tänka och bilda? ty hvad äger den väl motsvarande till det grekiska snillets tusende lifliga diktbilder, som blifvit sedan seklers tid den europeiska kulturens snart sagdt oumbärliga skaldespråk? Hvad äger den t. ex., som skulle uttrycka eller ersätta Kärleken med sitt koger och sina pilar, Pallas med sin egid, Venus med sitt bälte, Vesta med sia heliga låga, Neptunus med sin treudd, Themis med sin vigtskål, Furierna med sina bloss, Apollos lager, Phaetons fall, Ikars flygt, Pandoras ask, Proteus' förvandlingar, Parnassen, Melpomene, Thalia, alla Sångmöerna, alla Gracerna, med ett ord, nästan hela det fordna grekiska bildverket, så fullt af behag och stundlig tillämpning. Eller skulle vi kanhända blanda tillhopa begge mytherna, och göra deraf en osammanhängande väf, af groft och fint om hvarandra?
Ännu en gång, vägrom ej en tillbörlig rättvisa åt den götiska mythen, som hvarken saknar sitt värde, eller sin fortfarande brukbarhet i sådana fornämnen till hvilka den naturligen hör; men stannom dervid, och öfvergifvom den omogna och löjliga förhoppningen, att deri finna en egen och för oss lämplig nordisk skaldedrägt, äfven åt vår tids högre odling och tankedaning. Ställ mig dessa gamla grofhuggua diktbilder på nödigt afstånd ifrån mig, det vill säga, så långt bort i forntidens skymning, som de rätteligen böra: ställ mig dem, säger jag, i sitt sammanhang med hela den gröfre och vildare bildningen af deras eget tidehvarf: jag vill då söka, äfven jag, att lämpa mig derefter, och att låna så långt jag kan, detta tidehvarfs ögon och tänkesätt. Men sträck ej heller deras bruk längre; gif dem ej rum och rôler i en hel annan tanke- och sinnesverld, der ingenting står med dem i enlighet och sammanhang. Inblanda dem ej i ämnen af vida yngre och från dem skiljaktig natur; ämnen, hvarest helt andra slag af begrepp och känslor göra dessa forngötiska snillelån lika så obehöriga att finna rum, som blaggarnstrådar i en silkesväfnad, eller för att kanske uttrycka mig lämpligare, som kinesiska figurer i taflor af modern europeisk målningskonst.
Dessa föregående reflexioner leda naturligtvis slutligen, ifrån den götiska gudadikten i synnerhet, till hela den forngötiska händelseverlden i allmänhet, sådan den med sin urgamla daning af bruk, seder och tänkesätt, till och med af uttryck, ordformer och kämpespråk, begynt att med ifver framsökas till ämnen för vår närvarande skaldekonst. Jag har redan medgifvit möjligheten af någon sådan taflas större effekt, genom den starkt afstickande skiljaktigheten från vårt eget tidehvarf; ty hvarje mera främmande föremål, väl skillradt, har den förmånsrätten att för ögonblicket starkare reta uppmärksamheten. Men just äfven för samma orsak böra dessa taflor icke mångfaldigas, icke hvart man ser möta ögat; med ett ord, denna prisade fornverld icke göras till poetens beständiga ämne och föremål, tankar och inbillning icke till den helt och hållet tillbakaflyttas, och der instängas: emedan deraf uppkommer först och främst, i stället för nyhetens, ovanlighetens behag, just motsatsen deraf, en tröttande enformighet.
Jag är icke utan erfarenhet af det slags nöje hvarmed man läser de gamla kämpasagorna, och har äfven stundom njutit föreställningar hämtade derur. Manligheten, stoltheten, hjeltekraften, ehvar de röjas, fela ej att medföra denna verkan, och tyckas få likasom en yttre synbarare stämpel, genom det litet hårdare i sederna hos dessa gamla dugtiga forngubbar, och deras okrusade sätt att handla och yttra sig. Emellertid höra manligheten, hjeltekraften äfven till andra tidehvarf, ja till de mest odlade, och de som sett dem af riktig mästarehand målade i denna högre glans, skola ej lätteligen förmås, att länge eller alldeles uppoffra det fullkomligare sinnesnöjet, för det oförnekligt lägre, endast starkare afstickande genom den litet gröfre tidsprägeln: en egenskap, som likväl svårligen i stånd att behaga genom sig sjelf, kan det blott genom kontrasten med det hos oss vanliga. Förvandla nyheten åter till vanlighet igen, genom ofta upprepad åsyn, och taflan skall snart förlora hela sin effekt. Man skall då ledsna vid de beständigt råare formerna, begynna att träffas i detta målningssätt blott af hvad man deri saknar, och fordra med otålighet tillbaka det bättre, som man för nyhetens korta retelse uppoffrat och öfvergifvit.
Det är sant, jag vet det väl, att äfven den vildaste natur låter stundom med fördel skillra sig; men man ihågkomme dervid, att också den vildaste natur äger sitt ädlare målningssätt. Så t. ex. skillrar Curtius Schyterna, så Voltaire både Amerikaner och Schyter. Men det är ej sådana taflor af forntiden, eller af de vildare folkslagen, som nu mera gillas. Våra unga konstdomare finna ej deri den sanna naturen, efter hon är der målad endast med sina ädlare drag. Det är tvertom just sjelfva hvardagsnaturen, i hela sin gröfre sinnlighet, som af dem fordras. Denna finna de pittoresk i sin råhet, och tro, att hvad som gör någon gång vid första åsynen effekt för nyhetens skull, måste alltid göra det, följaktligen just detta vara det rätta skaldeslaget. Sjelfva råheten skulle alltså blifva ett villkor för det större behaget. Verkligen synes det vara en af den nya lärans grundsatser, att då förståndets uppodling, sedernas, tänkesättens, smakens förfining, varit (efter dess mening) just det som förderfvat poesien, är det också dessa som måste med omsorg derifrån uteslutas. För att äga sann skaldekonst, skulle vi således till slut verkligen böra söka den i de grundkällor, hvartill vi af våra unga läromästare vanligen ledas: spökeriet, trollsagan, eller då man ville hålla sig vid den naturliga verlden, i den sälla åskådningen af hvad vi voro till sinnesbildning och lefnadssätt för fjorton eller sexton sekler tillbaka. Emellertid, och då dertill skulle fordras ingenting ringare, än att till en början afsäga oss, och från vår vitterhet likasom bortskära, hela den stora del af menskliga tankekretsen och känslobildningen som kulturen tillagt, med ett ord, allt hvad en sednare verld kan äga under nya och ädlare former stort och vördnadsvärdt, rörande eller behagande, så är det troligt, att en sådan plan för vår vitterhet torde ännu för någon tid möta svårigheter. Det skall alltid, åtminstone länge, gifvas en stor klass af helt annan bildning än den man ville införa, och som föga tillfreds med den beständiga målningen af en råare natur, skall vända sig med trötthet derifrån, för att söka sitt sinnesnöje i någonting af ädlare slag. Starkotter Aludräng, eller Starkotter Storverks Son, likamycket, som vandrar in i konungasalen med sin kolsäck på ryggen, och utdelar politiska lärdomar; Agne, som sjelfva bröllopsnatten upphänges drucken i sin egen guldkedja af sin ädla brud, på samma ö i Mälarn der Stockholm nu står; Ragnar, som gifter sig med vallhjonet Kraka, eller som i rustningen af sin ludna becktröja strider emot vilddjuret, bryter sig in i borgen, och gör sig till herre af den förståndiga Thora Borgarhjort; Bergthor Smed, som skall smida kronan åt Hakon Jarl, men förlorar märket, och påstår sedan, i det han passar den, att han icke smidt kronan för stor, utan att Hakons hufvud är för litet; — alla dessa märkvärdiga saker må finnas äga sitt värde, och synas utgöra den äkta vitterheten. Jag vågar dock tro, att hvem som lärt sig att hos Pope beundra det sublimaste förnuft i skruden af den skönaste poesi; hos Voltaire dessa ojemförliga taflor af tidehvarfven, samhället och menniskan, målade nu med filosofens, nu med den höga skaldens, nu med satirens eller behagens lifligaste penslar; hos Racine konsten att, i det mest förtjusande skaldespråk, som nånsin flutit ur modern penna, göra oss förtroliga med våra egna hjertans innersta rörelser; jag vågar tro, säger jag, att hvem som lärt sig värdera detta ädlare och något olika slag af vitterhet, skall icke så lätt öfvertalas till förakt derföre, och vid läsningen af våra flesta nyare produktioner, icke sällan känna behofvet att återkomma till dessa fordna mästare. Icke att jag ens åt dem ville egna ett uteslutande företräde. Utan tvifvel gifvas i vitterheten ännu andra storheter: Shakespeare, Tasso, Milton njute hvardera sin välförtjenta odödlighet. Äfven det alldeles nya kan äga ett högt värde. Jag är tillreds att vörda mästarn, när och i hvad slag han framträder. Endast göre man ej i vitterheten, likasom i bruk af klädsel, blotta nyheten till det rättas högsta föresyn, och vräke ej med förakt undan de gamla mönstren, från hvilka det alltid skall blifva lättare att himmelsvidt afvika, än att på en enda hårsbredd öfverträffa dem.
En man hade på sitt landtgods anlagt en trägård, som, fastän i början af föga anseende, likväl blef under hans vård år efter år vackrare. Planen, det är sant, åtskilde sig ej ifrån tidens antagna bruk. Gångarna vore snörräta, granar och häckar något snäft afputsade, men träden voro bärande, blomstren trifdes, ställen af liflig grönska fägnade ögat, och löftaken gåfvo en angenäm skugga. Efter någon tid föll egendomen i en arfvinges händer, och fortfor att besökas för den vackra trägårdens skull. Endast några unga män, som förskaffat sig något begrepp om de stora engelska trägårdsparkerna, talade med ägaren beständigt derom, och lågo honom i öronen med sitt beröm öfver den friare skönheten deraf. Snart beslöts att hela anläggningen skulle omskapas. Yxor och spadar sattes i verksamhet; träd och häckar nedhöggos. Men då allt detta var gjordt, och den nya skapelsen skulle framträda, fanns ingen som förstod huru saken skulle utföras; stället befann sig utan tjenlighet, och ägaren utan medel till företaget. Några dåliga försök gjordes, som blott väckte åtlöje, och hvarvid man snart tröttnade. Det gamla var borta, det nya hade ej framgång; sjelfva platsen lemnades snart i ödesmål, och marskog och tistel frodades der den fordna trägården stått.