←  Lyckans gunstling
Charlotte Löwensköld
av Selma Lagerlöf

Arvet
Diligensen  →


[ 208 ]

Arvet.

När Schagerström efter ett treårigt äktenskap hade mistat sin älskade hustru, befanns det, att hon efterlämnade ett testamente, av innehåll att allt, vad hon ägde, skulle tillfalla mannen, om hon doge barnlös före honom. Och när boutredningen var gjord och några legat till ålderstigna tjänare och avlägsna släktingar voro utbetalda, så tillträdde Schagerström det väldiga arvet.

På alla de Schagerströmska egendomarna och bruken drog man en suck av lättnad, då denna sak var ordnad. Man tyckte om, att förmögenheten skulle förbli samlad på en hand, och att det var en duktig brukskarl, som skulle få ledningen av de många verken, ansågs som en nådig Försynens skickelse.

Men kort tid efter att Schagerström hade mottagit arvet, började bruksförvaltare, inspektorer, arrendatorer, skogvaktare, alla med ett ord, som hade något att göra med skötseln av hans egendomar, misstänka, att det inte skulle bli någon glädje med det nya regementet. Schagerström fortfor att bo kvar i Stockholm, och det var illa nog, men det hade ju ändå gått för sig, om han hade svarat på deras brev. Detta underlät han [ 209 ]emellertid för det mesta. Det var tackjärn, som skulle köpas, stångjärn, som skulle säljas. Det skulle skrivas kontrakt om leveranser av kol och ved. Lediga platser skulle besättas, byggnader skulle repareras, räkningar betalas. Men från Schagerström kom det varken brev eller pengar. Ibland svarade han, att meddelandet hade anlänt och att besked skulle lämnas, men sådant uteblev alltid.

Det uppstod en förfärlig villervalla efter bara några veckor. Somliga förvaltare blevo sittande med händerna i kors, andra togo sig för att handla på eget bevåg, och detta var nästan ännu sämre. Överallt ansåg man, att Schagerström inte var rätte mannen att hålla tillhopa den stora förmögenheten.

Den, som var mer missnöjd än någon annan, var kanske brukspatron Fröberg på Kronbäcken. Schagerström hade alltid varit hans gunstling, och han väntade sig stora ting av honom. Så djup sorg han än hade känt över att den glada och strålande unga flicka, som hade växt upp i hans hus, inte fanns kvar i livet, så hade det dock varit en tröst för honom, att hennes egendomar, som han så länge hade förvaltat, dessa givande gruvor, dessa drivande forsar, dessa vackra herresäten, dessa väldiga skogsvidder, dessa rikedomsalstrande smedjor och hyttor, hade kommit i goda händer.

Han visste, att Schagerström var väl förberedd för sin ställning som stor godsägare. Under [ 210 ]första året av deras äktenskap hade han och hustrun vistats i utlandet och detta på förmyndarns inrådan. Av de brev, som de hade skrivit till honom, förstod han, att de inte hade förnött tiden med att springa på gallerier eller för att bese gamla minnesmärken. Nej, dessa två förståndiga människor hade studerat bergverk i Tyskland, fabriker i England, boskapsskötsel i Holland. De hade varit outtröttliga. Schagerström hade ibland beklagat sig. »Vi fara förbi de härligaste platser», hade han skrivit, »utan att ge oss tid att bese dem. Vi tänka endast på att samla in nyttiga kunskaper. Det är Disa, som är den pådrivande kraften. Jag, min stackare, skulle endast vilja leva för vår kärlek.»

De sista åren hade de varit bosatta i Stockholm. Där hade de köpt sig ett stort hus, inrättat sig på det präktigaste, utövat en obegränsad gästfrihet. Det var återigen på förmyndarns inrådan. Schagerström var nu en matador. Han skulle komma att umgås med de högsta i landet, och han måste skaffa sig världsvana, göra bekantskap med inflytelserika människor, förvärva de styrandes förtroende.

Man kan förstå, att patronen på Kronbäcken, fastän han numera inte hade något att göra med Schagerströms affärer, ändå skulle ta illa vid sig. Han ville nödvändigt komma till tals med Schagerström, höra vad som fattades honom, förmå honom att ta itu med sitt arbete.

[ 211 ]En vacker dag kallade han till sig en av sina bruksbokhållare, en ung man, som hade kommit till Kronbäcken ungefär samtidigt med Schagerström och hade varit hans synnerligen gode vän och kamrat.

»Hör nu, beskedliga Nyman», sade han, »det måtte vara något på tok med Schagerström. Beskedliga Nyman skall genast fara till Stockholm och hämta hit honom. Det går an att ta min resvagn. Om beskedliga Nyman kommer tillbaka utan honom, blir han uppsagd.»

Bruksbokhållar Nyman stod där alldeles perplex. Den plats han innehade på Kronbäcken ville han inte mista för något pris i världen. Han var egentligen en duktig karl, men ganska lat, och det hade lyckats honom att göra sig oumbärlig för fruntimmerna på Kronbäcken till den grad, att han nästan hade sluppit ifrån kontorsarbetet. Han skulle spela whist med gamla frun, läsa högt för de unga mamsellerna, rita mönster åt dem, följa dem på deras ridturer och vara deras trogne och lydige kavaljer. Beskedliga Nyman skulle vara med överallt, då det var fråga om någon förströelse. Han var också alldeles nöjd med sin värld och ville inte veta av någon förändring.

Bruksbokhållar Nyman for alltså till Stockholm för att rädda både sig själv och Schagerström. Han reste genom natt och dag, kom fram en morgon vid åttatiden, tog in på ett värdshus, beställde genast hästar för återfärden, åt en bit [ 212 ]mat och begav sig därpå till Schagerströms bostad.

Han ringde på och bad betjänten, som öppnade, att han skulle få tala med Schagerström. Betjänten svarade genast, att husbonden inte kunde råkas. Han var utgången.

Bruksbokhållarn sade sitt namn och bad hälsa, att han var ditskickad i ett viktigt ärende från brukspatron Fröberg. Han skulle komma igen om en timme.

Om en timme vände han mycket riktigt tillbaka. Han åkte till Schagerströms bostad i den Fröbergska resvagnen med friska hästar förspända, nödig matsäck inpackad, alldeles redo således för en Värmlandsresa.

Men då han kom in i tamburen, stod betjänten där och hälsade från Schagerström, att bruksbokhållarn skulle komma tillbaka senare på dagen. Det var ett sammanträde, som hindrade.

Bruksbokhållarn tyckte, att det fanns något tvunget och förläget i mannens ton. Han började frukta, att han ljög för honom. Han frågade var det där sammanträdet skulle hållas.

»Herrarna är samlade här inne i stora salongen», svarade betjänten, och herr Nyman såg, att det verkligen hängde en hel mängd hattar och överrockar i Schagerströms tambur.

Han tog genast av sig sin egen kapprock och hatt samt räckte dem till betjänten.

»Här måtte väl finnas något rum, där jag kan [ 213 ]sitta och vänta», sade han. »Jag har ingen lust att löpa omkring på gatorna. Jag har rest hela natten för att komma fram i tid.»

Det såg inte ut, som om betjänten var särdeles benägen att släppa in honom, men herr Nyman nöjde sig inte, förrän han hade blivit införd i ett litet kabinett, som befann sig utanför stora salongen.

Om en liten stund passerade ett par herrar, som tydligen skulle vara med på sammanträdet, genom rummet, företrädda av betjänten, som slog upp salongsdörrarna för dem. Bruksbokhållar Nyman begagnade tillfället att kasta en blick in i överläggningssalen. Han såg en mängd gamla, fina herrar sitta kring ett stort bord, fullastat med handlingar. Han tyckte sig också märka, att dessa handlingar voro skrivna på stämplat papper.

»Vad i all sin dar?» tänkte han. »Det där såg ju ut som idel köpekontrakt och gravationsbevis. Schagerström måtte hålla på med någon stor affär.»

Strax efteråt kom han att tänka på att han alls inte hade sett till Schagerström själv bland dem, som hade suttit vid det stora bordet.

Vad kunde nu detta betyda? Om Schagerström inte tog del i stämman, så borde han väl kunna tala med honom, Nyman.

Återigen kom en av de herrar, som skulle övervara sammanträdet, in i kabinettet. Det var en ung kunglig sekter, som bruksbokhållarn hade [ 214 ]råkat på Kronbäcken på den tiden, då kunglig sektern som så mången annan for där i friarärenden. Han skyndade sig fram för att få säga ett par ord till honom.

»Å, se beskedli... jag menar bruksbokhållar Nyman!» sade kunglig sektern. »Roligt att råkas här i Stockholm. Hur står det till på Kronbäcken?»

»Kunde inte kunglig sektern laga så, att jag finge tala med Schagerström?» sade bruksbokhållarn. »Jag har rest genom natt och dag i ett viktigt ärende, och nu kan jag inte en gång få råka honom.»

Kunglig sektern såg på klockan.

»Jag är rädd för att herr Nyman får ge sig till tåls ett par timmar, innan det kan vara slut där inne.»

»Vad i all världen håller de på med?»

»Jag vet inte om jag har rätt att tala om det ännu.»

Bruksbokhållarn tänkte på den angenäma platsen, som han innehade på Kronbäcken såsom fruns och döttrarnas allt i allo, och han vågade sig på en djärv gissning.

»Jag vet ju, att Schagerström ämnar göra sig av med sina egendomar», sade han.

»Jaså, ni har redan fått nys om saken nere vid bruken», sade kunglig sektern.

»Ja, så mycket vet vi, men vi har inte hört vem som skall köpa dem.»

»Köpa dem!» utropade kunglig sektern. »Inte [ 215 ]är det tal om något köp. Allt skall skänkas bort till fromma stiftelser, till Frimurarbarnhuset och änkekassor och annat slikt. Men farväl nu! Det är jag, som skall sätta upp donationsbreven, sedan herrarna där inne har blivit ense om villkoren.»

Bruksbokhållarn sväljde och sväljde, som en fisk, som har blivit uppkastad på landbacken. Om han komme hem med sådana nyheter, skulle gubben Fröberg bli så förargad, att han, Nyman, inte skulle få stanna en dag till på den behagliga platsen. Vad skulle han hitta på? Vad skulle han göra?

Just som kunglig sektern höll på att försvinna genom den öppnade dörren, skyndade herr Nyman fram och grep honom i rockärmen.

»Kan inte kunglig sektern säga Schagerström, att jag måste tala med honom? Säg, att det är viktigt! Säg, att Gammalhyttan har brunnit!»

»Jo visst, naturligtvis. En sådan olycka!»

Ett par ögonblick därefter stod på dörrtröskeln en liten gråblek man, till ytterlighet avmagrad och med rödsprängda ögon.

»Vad är det du vill?» vände han sig till bruksbokhållar Nyman kort och strävt, liksom en, som inte tycker om att bli störd.

Bruksbokhållarn stod där återigen och sväljde och kunde inte få ord för sig. Jaså, detta var Schagerström. Någon ståtlig eller vacker man hade han aldrig varit, men han hade haft något obeskrivligt gott med sig, då han hade gått omkring [ 216 ]på Kronbäcken, fylld av sin kärlekslängtan. Nu blev herr Nyman nästan rädd för den forne kamraten.

»Vad var det du sade?» återtog Schagerström. »Har Gammalhyttan brunnit?»

Bruksbokhållarn hade endast ämnat begagna sig av den lilla nödlögnen för att få komma till tals med Schagerström. Men helt plötsligt bestämde han sig för att inte bekänna kort ännu på en stund.

»Ja», sade han, »det har brunnit på Gammalhyttan.»

»Vad är det, som har brunnit? Är det stora byggningen?»

Bruksbokhållarn såg skarpt på Schagerström. Ögonen voro stirrande, och håret hade börjat glesna vid tinningarna.

»Det är inte tillräckligt med boningshuset», tänkte han, »nej, här behövs en ordentlig uppruskning.»

»Å nej, det är inte så väl, höll jag på att säga.»

»Smedjan då?»

»Inte den heller, utan den där stora, eländiga bruksbyggnaden, där du hade tjugo familjer inhysta. Två hustrur har blivit innebrända, en hundra människor är utan tak över huvudet. De, som är räddade, har kommit ut splitt nakna utan kläder och skodon. Det lär vara ett förfärligt elände där nere. Jag har inte sett det själv. Jag blev hitskickad för att hämta dig.»

[ 217 ]»Förvaltarn har inte skrivit om detta», sade Schagerström.

»Det lönar sig ju inte att skriva till dig. Börjesson skickade bud till gubben Fröberg för att be om hjälp, men gubben tyckte, att det var för mycket för honom. Detta måste du själv reda ut.»

Schagerström gick fram till dörren och ringde på betjänten.

»Jag skall genast resa till Värmland», sade han. »Säg till Lundman, att han gör i ordning vagnen!»

»Med förlov», sade herr Nyman, »jag har brukspatron Fröbergs resvagn med friska hästar stående utanför porten. Om du bara vill sätta på dig reskläderna, så kan vi fara vilket ögonblick som helst.»

Schagerström tycktes på väg att lyda honom, men helt plötsligt strök han med handen över pannan.

»Sammanträdet!» sade han. »Det är verkligen viktigt. Jag kan inte fara förrän om en halvtimme.»

Men det var inte bruksbokhållar Nymans mening, att han skulle få tid på sig att skänka bort sina egendomar.

»Ja, en halvtimme kan ju inte ha så mycket att betyda», sade han. »Men för dem, som ligger ute på kalla marken nu under höstkylan, kan den vara lång nog.»

»Varför ligger de ute på kalla marken?» sade Schagerström. »De har ju stora byggningen.»

[ 218 ]»Börjesson visste väl inte om han tordes lägga in dem där.»

Schagerström tvekade ännu.

»Jag undrar allt om Disa Landberg skulle ha stannat för att avsluta ett sammanträde, om hon hade fått sådana nyheter.»

Schagerström gav honom ett otåligt ögonkast. Han gick in i salongen, men kom strax tillbaka.

»Jag har sagt dem, att sammanträdet måste uppskjutas på en vecka», sade han.

»Kom nu!»


Det vore synd att säga, att bruksbokhållar Nyman hade någon särdeles angenäm resa, då han i Schagerströms sällskap färdades neråt Värmland. I synnerhet pinades han av att han hade ljugit om branden och ville gärna ha bekänt sin nödlögn för Schagerström, men tordes inte.

»Om jag talar om för honom, att det inte finns några innebrända eller hemlösa», tänkte han, »så vänder han tvärt tillbaka till Stockholm. Det är den enda hållhake jag har på honom.»

Han undrade om det inte kunde vara någon möjlighet att få Schagerström på andra tankar, och fördenskull lät han tungan löpa och berättade en hel mängd småhistorier ifrån bruken. Det var gamla trotjänare, som hade fällt roliga och träffande yttranden, det var sluga kolkörare, som hade lurat oerfarna inspektorer, det var rykten om att man hade upptäckt stora [ 219 ]malmfyndigheter i närheten av Gammalhyttan, det var skildringar från en auktion, där ofantliga skogsvidder hade gått bort för rent vrakpris.

Han talade liksom för att rädda livet, men Schagerström, som måtte ha tyckt, att Nymans bemödanden att väcka hans bruksägareintressen blevo alltför tydliga, avbröt honom.

»Jag kan inte behålla mina egendomar. Jag ämnar skänka bort dem. Disa skulle inte tro, att jag sörjde henne, om jag toge emot allt det där.»

»Du borde inte ta emot det som en glädje, utan som ett kors», sade bruksbokhållarn.

»Jag orkar inte», svarade Schagerström i en sådan ton av förtvivlan, att den andre inte vågade fortsätta.

Nästa dag fortgick det på samma sätt. Bruksbokhållarn hade väntat, att Schagerström skulle krya till sig, då han kom ut ur staden, då han såg sig omgiven av åkrar och skogar, men ingen förbättring märktes. Han började verkligen bli orolig för sin gamle kamrat.

»Han gör det inte länge», tänkte han. »Så snart som han har gjort sig av med arvet, kommer han att lägga sig ner och dö. Han är alldeles förstörd av sorg.» Och det var verkligen inte bara för att rädda sin egen plats utan också för att hjälpa den forne vännen, som han än en gång sökte bringa honom på andra tankar i fråga om arvet.

»Tänk på alla dem, som har arbetat för att skaffa ihop den här förmögenheten!» sade han. »Tror [ 220 ]du, att de har gjort det bara för sin egen skull? Nej, deras mening var, att när så mycken makt blev samlad på en hand, så skulle därmed kunna åstadkommas något stort, något, som vore till nytta för hela provinsen. Men du vill stycka och skänka bort. Det kallar jag samvetslöst. Jag tycker inte, att du har rätt till det. Jag tycker, att du skall ta din börda på dig och sköta om det, som är ditt.»

Han kunde inte märka, att hans ord hade minsta verkan, men han fortsatte helt modigt.

»Kom ner till oss i Värmland och arbeta! Du är för god att ligga och roa dig i Stockholm om vintrarna och bara resa ner till bruken om somrarna och slå dank. Nej, kom du och se till dina egendomar! Du kan tro, att det behövs.»

Han verkligen beundrade sin egen vältalighet, men Schagerström avbröt honom än en gång.

»Nej, hör på, beskedliga Nyman!» sade han litet försmädligt.

Bruksbokhållarn blev röd över hela ansiktet.

»Ja, jag vet nog, att jag inte har någon rätt att predika», sade han, »men jag äger inte ett öre, jag kan ingen väg komma. Jag tycker, att jag har rätt att göra mig livet så behagligt, som det står i min makt. Men om jag ägde så mycket som en nypa jord... Du skulle se, om jag läte den gå ifrån mig.»

På den tredje dagens morgon voro de framme. De körde in på Gammalhyttans herrgård vid [ 221 ]sextiden på morgonen. Solen sken glatt på trädens gula eller bjärtröda kronor. Himlen var strålande blå. Den lilla sjön, som utbredde sig nedanför gården, tittade fram blank som en stålskiva under ett lätt dimhölje.

Ingen människa kom för att taga emot dem. Medan skjutsbonden begav sig till bakgården för att leta reda på stalldrängen, begagnade bruksbokhållarn tillfället att bikta sig.

»Bry dig inte om att tala med Börjesson om eldsvådan!» sade han. »Det har aldrig varit någon. Men jag måste hitta på något sätt att få dig med hit ner. Fröberg sade, att jag skulle få mitt avsked, om jag inte hade dig med mig.»

»Men de innebrända, de hemlösa?» sade Schagerström, som inte så hastigt kunde kasta om sina tankars gång.

»Det har aldrig funnits några», sade bruksbokhållarn i full förtvivlan. »Vad skulle jag ta mig till? Jag var tvungen att ljuga, för att du inte skulle hinna att skänka bort dina egendomar.»

Schagerström såg på honom kallt och intresselöst. »Du har naturligtvis menat väl», sade han, »men det hela var ganska onödigt. Jag reser tillbaka till Stockholm, så snart som friska hästar har blivit förspända.»

Bruksbokhållarn suckade, men han teg. Det var ingenting att göra. Spelet var förlorat.

Emellertid kom skjutsbonden tillbaka. »Här finns inte en karl på gården», sade han. »Jag [ 222 ]träffade en käring, som påstod, att förvaltarn och allt bruksfolket är ute på älgjakt. Drevfolket gick ut klockan fyra i morse. Det var så brått, att stalldrängen inte hann att ge hästarna deras morgonfoder. Herrarna hör hur de stampar.»

Det hördes verkligen ett dånande buller från stallet, där de hungriga djuren förde så mycket oväsen, som det var dem möjligt.

En liten svag rodnad uppsteg på Schagerströms kinder.

»Jag skall be skjutsbonden vara så god och ge dem mat», sade han och lämnade mannen en drickspenning.

Han såg sig omkring på gården med nyvaknat intresse.

»Det ryker inte ur hyttan», sade han.

»Hyttan är nerblåst för första gången på tretti år», sade herr Nyman. »Det fanns ingen malm. Vad skulle man göra? Börjesson går på jakt, han, som du ser, med allt sitt folk. Jag undrar inte på honom.»

Schagerström blev ännu en smula rödare. »Står smedjan också?» frågade han.

»Det är jag viss om. Smederna är ute som drevfolk. Men vad angår det där dig? Du skall ju skänka bort alltsammans.»

»Ja visst», sade Schagerström helt undfallande. »Det angår mig inte alls.»

»Det är de fina herrarna i Frimurarbarnhusets [ 223 ]styrelse, som skall ta itu med det här och inte du», sade bruksbokhållarn.

»Ja visst», sade Schagerström återigen.

»Bryr du dig om att gå in?» frågade herr Nyman och gick fram mot boningshuset. »Du förstår, att här har varit tidig frukost i dag, då jägarna drog åstad. Fruntimmer och tjänstflickor sover ut efter mödorna.»

»Du behöver inte väcka dem», sade Schagerström. »Jag reser genast.»

»Hallå!» ropade herr Nyman i detsamma. »Se dit, se dit!»

Man hörde ett skott smälla av. Från parkhållet kom en älg framstörtande. Den var träffad, men fortsatte sin flykt. Ena frambenet hängde förlamat och släpade och slängde, medan djuret skumpade åstad på de tre andra.

Ögonblicket därefter skyndade en av jägarna fram ur parken. Han siktade och fällde djuret med ett välriktat skott. Älgtjuren störtade stönande till marken bara ett par steg från Schagerström.

Skytten närmade sig långsamt och liksom tvekande. Det var en lång man med mycket god hållning.

»Det är kapten Hammarberg», upplyste herr Nyman.

Schagerström lyfte ögonen och såg skarpt på den långe jägaren. Han kände igen honom genast. Det var den där samme rödlätte, ljushårige officern, som hade en så underbar makt över [ 224 ]kvinnorna, som de alla tyckte om, fastän de väl visste, att han var en lymmel, en skurk kunde man nästan säga. Schagerström skulle aldrig glömma hur den karlen hade försökt ställa sig in hos Disa Landberg, då hon ännu var ung flicka, hur han liksom hade förhäxat henne, hur hon hade tillåtit honom att promenera med henne, rida med henne, dansa med henne.

»Hur vågar den uslingen sig hit?» mumlade han.

»Ja, det lär inte du kunna förhindra», sade herr Nyman i en allt annat än beskedlig ton.

Minnena stormade över Schagerström. Den där kaptenen, som torde ha gissat sig till hans kärlek för arvtagerskan, hade pinat honom, förlöjligat honom, skrutit inför honom med sina skurkstreck, liksom för att Schagerström skulle känna det dubbelt bittert, att Disa Landberg fick en sådan man. Han bet ihop tänderna och såg alltmer bister ut.

»Kom fram, för tusan, och ge djuret dödsstöten!» ropade han åt kaptenen.

Han vände ryggen åt honom i detsamma, gick mot boningshuset och bultade på med kraftiga slag.

Förvaltar Börjesson och de andra jägarna hade nu också kommit fram ur parken. Bruksförvaltarn kände igen Schagerström och skyndade upp till honom på förstubron.

Han fick en förkrossande blick av Schagerström.

»Jag säger ingenting om det andra», sade [ 225 ]Schagerström, »ingenting om att hyttan är nerblåst och att smedjan står och att djuren inte fodras. Det kan vara mitt fel likasåväl som herrns. Men att herrn låter den uslingen kapten Hammarberg jaga på min mark, det är inte mitt fel. Och nu har herrn sitt avsked.»

Med de orden återtog Schagerström husbondeväldet över sina gods, och det dröjde länge, innan han på nytt tänkte på att lämna det ifrån sig.