David Copperfield/Del II/Kapitel 15

←  Doras tanter

David Copperfield av Charles Dickens Översättare: Carl Johan Backman Ofog

Ännu en återblick  →

FEMTONDE KAPITLET.
Ofog.

De förekommer mig nästan som om jag, ehuru detta manuskript icke är bestämt för andra ögon än mina egna, icke borde omtala huru ivrigt jag, i känslan av mina plikter mot Dora och hennes tanter, arbetade med den förskräckliga stenografien och allt som stod i sammanhang därmed. Till det som jag redan nedskrivit om min ihärdighet vid denna tidpunkt av mitt liv och om en tålig och ihållande energi, som då började att utveckla sig hos mig och som jag vet vara den starkaste sidan i min karaktär, ifall den över huvud taget äger någon styrka, vill jag endast tillägga, att jag vid en blick tillbaka just i dessa finner källan till mina framgångar. Jag har haft mycken framgång i världsliga ting; många människor ha arbetat vida mera, utan att ha haft hälften så stor framgång; men jag skulle aldrig ha kunnat uträtta vad jag uträttat, om jag icke hade vant mig vid punktlighet, ordning och flit och om jag icke beslutit att koncentrera alla mina bemödanden endast på ett enda föremål i sänder, utan att fråga efter huru tätt i hälarna ett annat skulle komma att följa efter. Gud skall veta, att jag icke skriver detta för att berömma mig. Den människa, som undersöker sitt liv så som jag här undersöker mitt, från blad till blad, måste sannerligen vara en god människa, om hon skall kunna undgå det bittra medvetandet om många anlag som blivit försummade, många tillfällen som blivit förspillda, många vrånga och oriktiga känslor, som ständigt fört krig i hennes hjärta och för vilka hon dukat under. Jag skulle tro, att jag icke äger en enda naturlig gåva, som jag icke missbrukat. Vad jag vill säga, är helt enkel det, att vad jag än sökt uträtta här i livet, det har jag av alla mina krafter bemödat mig att göra väl; att vad jag än ägnat mig åt, har jag åt detta ägnat mig hel och hållen och ständigt, i stort som smått, gått allvarligt till väga. Jag har aldrig ansett möjligt att någon medfödd eller förvärvad skicklighet kan undvara redlig flit och strävsamt arbete, så framt den vill nå sitt mål. Utan dessa egenskaper kan icke något mål uppnås på denna jorden. Vissa lyckliga anlag och lyckliga tillfälligheter kunna bilda de båda sidorna av den stege, på vilken somliga människor stiga uppåt; men pinnarna i denna stege måste vara av ett ämne, som kan tåla nötning och slitning, och ingenting kan ersätta grundligt, ivrigt och uppriktigt allvar. Att aldrig använda endast den ena handen på något varpå jag kunde använda hela mitt jag och att aldrig tänka lågt om mitt arbete, vilket det än var — detta finner jag nu ha varit mina gyllene levnadsregler.

För huru mycket av de vanor, som jag nu uppställt som levnadsregler, jag har Agnes att tacka, det vill jag icke här upprepa. Med tacksam kärlek går min berättelse nu över till henne.

Hon kom på ett fjorton dagars besök till doktorns. Mr Wickfield var doktorns gamle vän, och doktorn önskade tala med honom och muntra upp honom. Man hade talat därom med Agnes då hon senast var i staden, och detta besök var resultatet därav. Hon och hennes far följdes åt. Det förvånade mig icke synnerligen att få höra av henne att hon hade åtagit sig att skaffa en bostad i närheten åt mrs Heep, vars reumatism behövde förändring av luft och som gärna ville njuta av denna nya luft i ett sådant sällskap. Icke heller förvånade det mig, att Uriah redan dagen efter såsom en trogen och lydig son kom med sin mor för att föra henne in i den nya bostaden.

»Ser ni, master Copperfield», sade han, sedan han påtvungit mig sitt sällskap under en promenad i doktorns trädgård, »då en person är kär, är han alltid en smula svartsjuk eller vill åtminstone ha det älskade föremålet i sikte.»

»På vem är ni nu svartsjuk?» frågade jag.

»Tack vare er, master Copperfield», svarade han, »är det för närvarande inte någon bestämd person — åtminstone inte någon manlig individ.»

»Menar ni således att ni är svartsjuk på en kvinnlig individ?»

Han sneglade på mig med sina elaka röda ögon och skrattade.

»Sannerligen, master Copperfield», sade han — »jag borde egentligen säga mister, men jag vet att ni ursäktar min gamla ovana — ni går mig så på livet, att ni drar upp mig som en korkskruv. Nå ja, jag kan gärna säga er», fortfor han och lade sin fisklika hand i min, »att jag i allmänhet icke är någon fruntimmerskarl och att jag aldrig varit det i fråga om mrs Strong.»

Hans ögon hade nu en grön färgskiftning, i det de med gemen illslughet sneglade på mig.

»Vad menar ni?» frågade jag.

»Jo, ser ni, master Copperfield», svarade han med ett torrt grin, »fastän jag är jurist, så menar jag för ögonblicket precis vad jag säger.»

»Och vad menar ni med er blick?» frågade jag lugnt.

»Med min blick! Bevare mig, Copperfield, ni går mig riktigt hårt på livet! Vad jag menar med rmin blick?»

»Ja», sade jag, »med er blick.»

Han tycktes vara särdeles road och skrattade så hjärtligt som det enligt hans natur var honom möjligt att skratta. Sedan han en stund med handen skrapat sin haka, yttrade han långsamt, med nedslagna ögon och handen alltjämt på hakan:

»Medan jag ännu endast var en ringa skrivare, såg hon ständigt ned på mig. Hon skulle ständigt släpa min Agnes med sig fram och tillbaka och var alltid god vän med er, master Copperfield, men jag, jag var alltid alltför långt under henne för att bli bemärkt.»

»Nå», sade jag, »om vi nu antog att förhållandet verkligen vore sådant.»

»Och under honom också», fortfor Uriah mycket eftertryckligt och med ett betänksamt tonfall, medan han fortfor att skrapa sin haka.

»Känner ni då inte doktorn bättre», sade jag, »än att ni kan tro, att han ens visste av att ni fanns till, då ni inte stod mitt för hans ögon?»

Han gav mig åter en sneglande blick och förlängde sitt ansikte ännu ytterligare för att med större bekvämlighet kunna skrapa det, medan han svarade:

»Å, bevars, jag menar inte doktorn. Nej, inte honom, stackars karl! Jag menar mr Maldon!»

Jag kände mitt hjärta nästan stå stilla. Alla mina gamla tvivelsmål och farhågor i denna punkt, hela doktorns lycka och frid, hela den härva av möjlig oskuld eller skuld, vilken jag ej kunde reda, allt såg jag i ett ögonblick prisgivet åt denne skurks förvrängningar.

»Han kunde aldrig komma in på kontoret utan att huttla med mig och befalla mig», sade Uriah. »Jo, han var minsann en riktigt fin herre han! Jag var mycket ringa och ödmjuk — och jag är det än — men jag tyckte inte om sådant där — och jag gör det inte nu heller.»

Han upphörde med att skrapa sin haka och sög in sina kinder, till dess de tycktes mötas invändigt, medan han hela tiden fortfor att snegla på mig.

»Hon är, kantänka, en av de där älskvärda damerna», fortfor han, sedan han återgivit sitt ansikte dess vanliga form, »som helst vill slippa vara vän med sådana som jag, det vet jag mycket väl. Hon är just den rätta personen till att få min Agnes att rata en sådan som jag. Jag är, som sagt, inte någon fruntimmerskarl, master Copperfield, men jag har i alla fall länge haft ögon i huvadet. Vi simpelt folk ha i allmänhet fått ögon — och vi begagna dem till att se med.»

Jag försökte se lugn och likgiltig ut, men jag kunde på hans ansikte märka att det icke just lyckades mig.

»Jag ämnar inte låta segla mig i sank, Copperfield», fortfor han, i det han med ondskefull triumf drog upp den del av sitt ansikte, där hans röda ögonbryn skulle ha suttit, ifall han haft några, »och jag ska göra vad jag kan för att göra ett slut på den där vänskapen. Jag tycker inte om den. Jag tvekar inte att tillstå för er, att jag har en något butter natur och önskar att hålla påfluget folk på avstånd. Jag vill inte utsätta mig för att bli föremål för intriger, ifall jag kan hindra det.»

»Ni intrigerar alltid själv och inbillar er förmodligen av denna anledning, att alla andra göra detsamma», sade jag.

»Kanske, master Copperfield», sade han. »Men jag har en bevekelsegrund, såsom min kompanjon plägade säga, och jag håller fast vid den med både näbbar och klor. Fast jag är ringa och ödmjuk, tillåter jag ändå inte att man trampar på mig alltför mycket. Jag tål inte att folk kör i vägen för mig, master Copperfield — de få lov att vackert hålla åt sidan.»

»Jag förstår er inte», sade jag.

»Å, gör ni inte?» svarade han med en av sina ryckningar. »Det förvånar mig, master Copperfield, eftersom ni annars har så lätt för att fatta. Jag ska en annan gång söka att förklara mig tydligare. — Är inte den där ryttaren, som ringer på portklockan, mr Maldon?»

»Jo, så ser det ut», svarade jag så likgiltigt jag kunde.

Uriah tystnade tvärt, stoppade sina händer mellan sina stora knäskålar och skrattade så att han låg dubbelviken. Det var ett fullkomligt stumt skratt — icke ett ljud undslapp honom. Hans vidriga beteende, och i synnerhet hans sista rörelse, gjorde ett så obehagligt intryck på mig, att jag utan vidare krus vände mig bort och lämnade honom dubbelviken mitt i trädgården, lik en fågelskrämma, som är i saknad av ett stöd.

Det var icke denna afton, utan, efter vad jag mycket väl erinrar mig, den följande, vilken var en lördag, som jag tog Agnes med mig för att hälsa på Dora. Besöket hade på förhand blivit uppgjort med miss Lavinia, och Agnes väntades till tedags.

Jag svävade mellan stolthet och oro, stolthet över min lilla söta fästmö och oro över huruvida Agnes skulle tycka om henne eller ej. Under hela vägen till Putney, medan Agnes satt inuti och jag utanpå diligensen, tänkte jag mig Dora i var och en av de täcka uppenbarelser jag så väl kände, i det jag än bestämde mig för att jag helst skulle vilja se henne så som hon hade sett ut vid det eller det tillfället, och än blev oense med mig själv, om jag inte hellre ville se henne sådan som hon hade sett ut vid ett annat tillfälle, så att jag till slut höll på att få feber av idel oro.

Jag hyste icke något tvivel om att hon ju i alla händelser skulle komma att se bra ut, men det slog så ut, att jag aldrig förr hade sett henne se så bra ut. Hon var icke i salongen, då jag presenterade Agnes för hennes tanter, utan hon hade blygt smugit sig bort. Jag visste emellertid nu var jag skulle söka henne, och jag fann henne även ganska riktigt med händerna för öronen bakom samma tråkiga gamla dörr.

Till en början ville hon alls icke gå in och därefter bad hon om fem minuters anstånd efter min klocka. När hon slutligen trädde sin arm i min, för att följa mig in i salongen, var hennes förtjusande lilla ansikte blossande rött och hade aldrig varit så täckt. Men då vi kommo in i rummet och det åter blev blekt, var hon ännu tusen gånger vackrare.

Dora var rädd för Agnes. Hon hade berättat mig, att hon visste att Agnes var »alltför förståndig». Men då hon såg henne på en gång så glad och så allvarlig, så tankfull och så god, uppgav hon ett litet rop av glad överraskning, slog ömt sina armar kring Agnes' hals och lade sin oskyldiga kind mot hennes ansikte.

Jag hade aldrig varit så lycklig och så glad som då jag såg dessa två sitta vid varandras sida, som då jag såg min lilla älskling så naturligt se upp till dessa hjärtegoda ögon och som då jag såg den ömma, vackra blick, varmed Agnes betraktade henne.

Miss Lavinia och miss Clarissa delade på sitt vis min glädje. Det var det trevligaste tebord man kunde tänka sig. Miss Clarissa intog högsätet. Jag skar för och bjöd omkring den med anisfrön beströdda sockerkakan — de små systrarna hade ett fågelaktigt tycke för att plocka upp frökorn och hacka på socker. Miss Lavinia såg på med en välvillig beskyddaremin, som om vår lyckliga kärlek helt och hållet varit hennes verk, och vi voro fullkomligt belåtna med oss själva och med varandra.

Agnes' milda glättighet vann allas hjärtan. Hennes lugna deltagande för allt vad som var Dora kärt, det sätt varpå hon gjorde bekantskap med Jip (som genast besvarade hennes inviter), hennes skalkaktiga skämt, då Dora var för blyg för att intaga sin vanliga plats vid min sida, hennes blygsamma, otvungna behag, som framlockade en mängd små rodnande tecken till förtroende hos Dora, allt detta satte kronan på nöjet inom vår lilla krets.

»Jag är så glad över att ni håller av mig», sade Dora sedan vi druckit vårt te. »Jag trodde inte att ni skulle göra det, och nu behöver jag mer än någonsin bli avhållen, sedan Julia Mills har rest.»

Detta har jag, i förbigående sagt, glömt att omnämna. Miss Mills hade rest, och Dora och jag hade gått ombord på en stor ostindiefarare vid Gravesend för att taga farväl av henne, och vi hade fått syltad ingefära och guava och andra dylika läckerheter till frukost och lämnat miss Mills gråtande på en fällstol uppe på skansen, med en stor, ny dagbok under armen, i vilken hennes egna betraktelser vid åsynen av oceanen skulle förvaras under lås och nyckel.

Agnes sade, att hon fruktade att jag hade givit henne en dålig orlovssedel, men detta motsades med bestämdhet av Dora.

»Ack nej», sade hon och skakade sina lockar åt mig, »det var idel lovtal. Han har så höga tankar om ert omdöme, att jag var riktigt rädd för det.»

»Mitt goda omdöme kan inte öka hans ömhet för vissa personer som vi känna», sade Agnes med ett leende, »det är inte värt att fråga efter.»

»Jo, skänk mig det, om ni kan», sade Dora på sitt inställsamma sätt.

Vi gjorde oss lustiga över Doras behov att bli avhållen, och Dora sade, att jag var en gås och att hon inte alls tyckte om mig, och den korta aftonen flög bort på spindelvävsvingar. Tiden närmade sig, då vagnen skulle komma. Medan jag stod ensam vid kaminen, kom Dora smygande in för att giva mig den vanliga ljuva lilla kyssen innan jag gick.

»Tror du inte att jag möjligen kunnat bli bra mycket förståndigare, Doady, om jag för länge sedan hade haft henne till vän?» frågade Dora, medan hennes klara ögon strålade mycket klart och hennes lilla högra hand fingrade på en av knapparna i min rock.

»Min älskling, sådana dårskaper du talar!» sade jag.

»Tycker du att det är dårskaper?» genmälde Dora utan att se på mig. »Är du säker på det?»

»Naturligtvis är jag det.»

»Jag har glömt», fortfor Dora, ännu alltjämt fingrande på knappen, »på vad sätt Agnes är släkt med dig, du kära, stygga gosse.»

»Det är inte någon släktskap». svarade Jag, »men vi ha blivit uppfostrade tillsammans som syskon.»

»Det förvånar mig att du någonsin kunde bli kär i mig», sade Dora och började fingra på en ny knapp i min rock.

»Det kom sig kanske därav att jag inte kunde se dig utan att älska dig, Dora.»

»Men antag att du aldrig hade sett mig!» sade Dora och övergick till en annan knapp.

»Antag att vi aldrig hade blivit födda!» svarade jag muntert.

Jag undrade vad hon tänkte på, medan jag med tyst beundran betraktade den lilla fina hand, som arbetade sig upp för knapparna i min rock, det lockiga håret, som vilade mot mitt bröst, och de långa ögonhåren över hennes nedslagna ögon, vilka höjdes en smula medan de följde hennes lekande fingrar. Slutligen hade hon helt och hållet lyft upp sina ögon mot mina, och hon stod på tå för att, tankfullare än vanligt, giva mig den dyrbara lilla kyssen — en, två, tre gånger — varefter hon skyndade ut ur rummet.

Inom fem minuter därefter kommo de alla tillbaka, och Doras ovanliga tankfullhet var nu alldeles försvunnen. Hon beslöt skrattande att Jip skulle visa alla sina konster innan vagnen kom. De upptogo åtskillig tid — icke så mycket på grund av deras mångfald utan snarare av Jips motvilja — och allt var ännu icke slut då vagnen hördes köra fram till porten. Agnes och hon togo nu hastigt, men mycket hjärtligt avsked av varandra; Dora skulle skriva till Agnes, som icke finge bry sig om ifall hennes brev voro dumma, det förbehållet gjorde hon, och Agnes skulle skriva till Dora. Det andra avskedet togs vid vagnsdörren, och det tredje då Dora, trots alla miss Lavinias föreställningar, sprang ut och ännu en gång erinrade Agnes om skrivningen och skakade sina lockar åt mig, där jag satt på kuskbocken.

Vi skulle stiga ur diligensen i närheten av Covent Garden och fara med en annan diligens till Highgate. Jag längtade otåligt efter den korta vandringen mellan de båda vagnstationerna, för att få höra Agnes berömma Dora. Ack, vilket beröm det var! Hur kärleksfullt och varmt anbefallde hon icke åt min innerligaste omsorg den täcka varelse, som jag hade vunnit och vars okonstlade behag hon framställde i den allra fördelaktigaste dager! Hur allvarligt lade hon mig icke på hjärtat — likväl utan det ringaste anspråk i tonen — det ansvar jag hade åtagit mig i avseende på det fader- och moderlösa barnet!

Aldrig, aldrig hade jag älskat Dora så innerligt och sant som jag gjorde denna afton. Då vi åter hade stigit ur och i den stjärnklara aftonen vandrade fram utefter den tysta vägen till doktorns hus, förklarade jag för Agnes, att jag för denna sällhet hade henne att tacka.

»När du satt bredvid henne», sade jag, »tyckte jag dig vara hennes skyddsängel lika väl som min, och sådan förefaller du mig även nu, Agnes.»

»En vanmäktig, men trofast ängel», svarade hon.

Den klara tonen i hennes röst gick raka vägen till mitt hjärta, så att jag fann det helt naturligt att yttra:

»Den gladlynthet, som är egendomlig för dig, Agnes, — ty jag har aldrig upptäckt den hos någon annan — har, efter vad jag märkt i dag, blivit så återställd att jag börjat hoppas, att du är lyckligare i ditt hem.»

»Jag är lyckligare i mig själv», sade hon; »jag är så glad och lätt om hjärtat.»

Jag såg på det lugna, uppåtvända anletet och tänkte att det var stjärnorna som gåvo det ett så ädelt utseende.

»Det har inte skett någon förändring hemma», sade Agnes efter ett ögonblicks tystnad.

»Inte någon ny hänsyftning på — jag vill så ogärna bedröva dig, Agnes, men jag kan inte låta bli att fråga — på det vi talade om, då vi sist skildes åt?»

»Nej, ingen», svarade hon.

»Jag har tänkt så mycket därpå.»

»Du måste tänka mindre därpå. Kom ihåg att jag litar på att uppriktig kärlek och sanning till slut skola segra. Hys inte några farhågor för min skull, Trotwood», tillade hon strax därefter; »det steg du fruktar för, skall jag aldrig taga.»

Ehuru jag tror att jag aldrig under lugn överläggning hade hyst någon verklig fruktan därför, var det dock en obeskrivlig tröst för mig att mottaga denna försäkran från hennes egna sanningsälskande läppar, och detta sade jag henne.

»Och då nu detta besök är förbi», sade jag — »ty det kan hända att vi inte en gång till kunna få vara ensamma med varandra — hur länge skall det då sannolikt dröja innan du åter kommer till London?»

»Sannolikt mycket länge», svarade hon; »jag tror att det blir bäst — för pappas skull — att jag stannar hemma. Vi komma sannolikt inte att så snart återse varandra; men jag ska' skriva flitigt till Dora, och på detta sätt kunna vi ofta höra av varandra.»

Vi stodo nu på den lilla gården till doktorns hus. Det var redan tämligen långt lidet på aftonen; det var ljus i mr Strongs rum, och Agnes pekade på det och tog godnatt av mig.

»Var inte orolig över våra sorger och bekymmer», sade hon och räckte mig sin hand. »Jag kan inte vara lyckligare över något, än över din lycka. Om du någonsin kan skänka mig bistånd, så var övertygad att jag skall bedja dig därom. Måtte Gud ständigt vara med dig!»

I hennes strålande leende och i dessa sista toner av hennes glada röst tyckte jag mig åter se och höra min lilla Dora i hennes sällskap. Jag stod en stund, med hjärtat fullt av kärlek och tacksamhet, och betraktade stjärnorna och började därefter att gå långsamt framåt. Jag hade beställt mig nattläger på ett anständigt värdshus strax bredvid och stod redan i begrepp att gå ut genom porten, då jag, i det jag händelsevis vände om huvudet, såg ljus i doktorns arbetsrum. Med en viss självförebråelse kom jag nu att tänka på att han kanske hade arbetat på ordboken utan min hjälp, och för att se om det verkligen förhöll sig så och för att i alla händelser säga honom godnatt, ifall han ännu satt ibland sina böcker, vände jag om, gick sakta genom förstugan och tittade in, sedan jag försiktigt hade öppnat dörren.

Den första person jag såg vid det matta skenet från en med skärm försedd lampa, var till min överraskning Uriah. Han stod strax invid lampan och höll den ena av sina knotiga händer över sin mun, medan den andra vilade på doktorns bord. Doktorn satt i sin arbetsstol och dolde sitt ansikte i händerna. Mr Wickfield, som tycktes vara mycket förvirrad och nedslagen, lutade sig fram och berörde tveksamt doktorns arm.

För ett ögonblick trodde jag att doktorn var sjuk, men då jag i denna tanke hastigt närmade mig ett steg, mötte jag Uriahs blick och såg vad som var å färde. Jag skulle velat draga mig tillbaka, men han gjorde en rörelse för att kvarhålla mig, och jag stannade.

»I alla händelser», yttrade Uriah med en vridning på sin vämjeliga kropp, »böra vi hålla dörren stängd. Vi behöva ju inte låta hela staden veta det.»

Med dessa ord gick han på tåspetsarna bort till dörren, som jag hade lämnat öppen, och stängde den omsorgsfullt. Därefter kom han tillbaka och intog sin förra ställning. Han försökte tydligen att i sin röst och sitt sätt inlägga ett medlidsamt nit, som åtminstone i mina ögon var olidligare än vilken annan min som helst han kunde ha sökt att taga på sig.

»Jag har ansett för min plikt, master Copperfield», sade Uriah, »att göra doktor Strong uppmärksam på det som ni och jag redan talat om. Ni förstod mig likväl inte riktigt då, skulle jag tro.»

Jag gav honom en blick men icke något svar och sade, i det jag gick fram till min gode, gamle lärare, några ord som jag trodde kunna tjäna honom till tröst och uppmuntran. Han lade sin hand på min axel, såsom han plägade göra medan jag ännu var en helt liten gosse, men lyfte icke upp sitt grå huvud.

»Eftersom ni inte förstod mig, master Copperfield», fortfor Uriah på samma tjänstvilliga sätt, » vill jag, eftersom vi äro bland vänner, taga mig den friheten att yttra, alt jag fäst doktor Strongs uppmärksamhet på mrs Strongs uppförande. Det strider mycket mot min natur, det försäkrar jag er, Copperfield, att blanda mig uti någonting så obehagligt, men som det nu är, blanda vi oss verkligen allesammans i något som inte borde vara. Det var detta jag menade, sir, den gången då ni inte förstod mig.»

Det förvånar mig nu, då jag erinrar mig hans hånfulla leende, att jag icke grep honom i kragen och sökte att skaka liv och anda ur kroppen på honom.

»Det torde nog hända, att jag inte uttryckte mig fullt klart», fortfor han, »men det gjorde inte ni heller. Vi voro naturligtvis båda fallna för att skjuta ett sådant ämne långt ifrån oss. Men nu har jag beslutit att tala tydligt, och jag har sagt doktor Strong — sade ni något, sir?»

De sista orden gällde doktorn, som hade dragit en djup suck. Detta ljud skulle kunnat röra varje hjärta, tyckte jag, men det gjorde icke något intryck på Uriah.

»Sagt doktor Strong», fortfor han, »att envar kan se, att mr Maldon och den älskvärda och intagande dam, som är gift med doktor Strong, äro alltför vänliga mot varandra. Det är verkligen på tiden (då vi ju nu alla blanda oss i det som icke bör vara) att doktor Strong får veta, att detta var klart som dagen för alla redan innan mr Maldon reste till Ostindien; att mr Maldon endast av denna anledning hittade på förevändningar för att få komma tillbaka samt att han endast av denna orsak ständigt kommer hit. Då ni kom in, sir, uppmanade jag just min kompanjon» — mot vilken han nu vände sig — »att på sitt hedersord säga doktor Strong, om han inte länge sedan varit av samma tanke. Nåväl, mr Wickfield, var nu god och säg oss det. Ja, eller nej, sir! Nå, kompanjon?»

»För Guds skull, käre doktor», sade mr Wickfield och lade åter sin tveksamma hand på doktorns arm, »lägg inte för mycken vikt på någon misstanke, som jag möjligen kan ha visat!»

»Se där, ja!» utbrast Uriah och skakade på huvudet. »Där ha vi ju den sorgliga bekräftelsen, inte sant? Även han! En så gammal vän! Herre Gud, Copperfield, medan jag inte var annat än skrivare på hans kontor såg jag honom så visst tjugu gånger som en förarga sig och bli orolig (och det var även mycket riktigt av honom som far; jag kan sannerligen inte tadla honom därför) vid tanken på att Agnes blandade sig i något som inte borde vara.»

»Min bäste Strong», sade mr Wickfield med darrande röst, »min gode vän, jag behöver inte säga er, att det varit mitt stora fel att hos envar uppsöka en ledande bevekelsegrund och mäta alla handlingar efter samma inskränkta måttstock. Det är sannolikt i följd av detta mitt fel som jag kommit på de misstankar jag hyst.»

»Ni har hyst misstankar, Wickfield!» sade doktorn utan att lyfta upp sitt huvud. »Ni har hyst misstankar.»

»Seså, tag nu bladet från munnen, kompanjon!» yrkade Uriah.

»Ja, en gång gjorde jag det verkligen», sade mr Wickfield. »Jag — Gud förlåte mig — jag trodde ni själv gjorde det.»

»Nej, nej, nej!» svarade doktorn i en ton av den mest gripande sorg.

»Jag trodde en tid, att ni önskade få Maldon ut ur landet för att åstadkomma en önskvärd skilsmässa.»

»Nej, nej, nej!» svarade doktorn. »Det var för att göra Annie en glädje, för att skaffa hennes barndomsvän er utkomst. Inte för något annat.»

»Jag märkte det sedan», sade mr Wickfield. »Jag kunde inte tvivla därpå, då ni sade det. Men jag trodde — jag besvär er att komma ihåg det där inskränkta uppfattningssättet, som varit min skötesynd — att i ett fall där det var en så stor skillnad i ålder…»

»Se detta är det rätta sättet att framställa saken på, master Copperfield!» sade Uriah med ett inställsamt, vidrigt medlidande.

»…kunde möjligen en så ung och intagande dam, hur uppriktig hennes aktning för er än må vara, endast av världsliga bevekelsegrunder ha låtit bestämma sig att träda i äktenskap med er. Jag fäste intet avseende vid de otaliga känslor och omständigheter, som allesammans torde ha syftat till det bästa. För Guds skull, kom ihåg detta!»

»Hur välvilligt han framställer det!» sade Uriah och skakade på huvudet.

»Jag betraktade henne ständigt från en enda synpunkt», sade mr Wickfield; »med vid allt som är er kärt, min gamle vän, besvär jag er att besinna vilken det var. Som jag nu inte kan undgå det, måste jag tillstå…»

»Ja, det finns ingen annan utväg, mr Wickfield, nu då det kommit så långt», sade Uriah.

»Måste jag tillstå», fortfor mr Wickfield och såg hjälplöst och förvirrat på sin kompanjon, »att jag misstänkte henne och att jag stundom, om jag ska säga hela sanningen, inte tyckte om att Agnes stod på en så förtrolig fot med henne, då jag såg vad jag såg eller i min sjukliga fantasi inbillade mig se. Men jag har aldrig nämnt detta för någon människa och aldrig velat att någon skulle få veta det. Och ehuru det är förfärligt för er att höra», sade mr Wickfield djupt förkrossad, »skulle ni likväl hysa medlidande med mig, om ni visste huru förfärligt det är för mig att säga det.»

Med den innerliga godhet, som låg i hans natur, sträckte doktorn ut sin hand, vilken mr Wickfield med nedböjt huvud endast ett ögonblick höll i sin.

»Jag medger», inföll Uriah vid den tystnad, som nu uppstod, och slingrade sig som en ål, »jag medger att detta är ett bra obehagligt ämne, men eftersom vi kommit så långt, bör jag taga mig friheten att nämna, att Copperfield även märkt det.»

Jag vände mig nu om mot honom och frågade huru han vågade åberopa sig på mig.

»Å, det är vackert av er, Copperfield», sade Uriah med en slingring, som gick genom hela kroppen, »och vi veta alla vilken älskvärd karaktär ni har, men ni vet att ni i samma ögonblick som jag i går talade med er härom visste vad jag menade. Ni vet att ni förstod vad jag menade, Copperfield. Neka inte till det! Ni förnekar det i en god avsikt, men gör det i alla fall inte, Copperfield.»

Jag såg den gode doktorns milda ögon vända sig emot mig och kände att bekännelsen om mina forna misstankar och farhågor stod alltför tydligt skriven på min panna för att kunna döljas. Det tjänade ingenting till att bli ursinnig. Jag kunde icke göra det gjorda ogjort. Säga vad jag ville, kunde jag ändå icke motsäga det.

Vi blevo åter tysta och fortforo att vara det, till dess doktorn reste sig upp och gick ett par tre slag fram och tillbaka över golvet. Han återvände därefter till sin stol, och i det han lutade sig mot ryggstödet och då och då förde sin näsduk till ögonen med en öppen ärlighet, som i min tanke gjorde honom större heder än varje försök till förställning, sade han:

»Jag har varit mycket tadelvärd. Jag tror att jag varit mycket tadelvärd. Jag har utsatt en person, som ligger mig ömt om hjärtat, för frestelser och förtal — jag kallar det förtal, även om det endast legat i någons innersta tanke — för vilka hon aldrig skulle kunnat bli föremål, om inte jag hade varit.»

Uriah Heep lät höra ett slags snyftning, förmodligen för att uttrycka sitt deltagande.

»För vilka min Annie aldrig skulle kunnat bli föremål, om inte jag hade varit. Mina herrar, jag är gammal nu, som ni veta, och jag känner i afton, att jag inte har mycket att leva för, men med mitt liv — ja, med mitt liv — går jag i borgen för den ädla dams tro och heder, som varit föremål för detta samtal!»

Jag tror icke att det förkroppsligade idealet av all ridderlighet, den skönaste och mest romantiska gestalt, som en målare någonsin lyckats framställa på duken, skulle ha kunnat yttra dessa med en mera gripande och rörande värdighet än den fule gamle doktorn gjorde.

»Men jag är inte beredd att neka», fortfor han — »ja, jag har måhända utan att veta det varit i viss mån beredd att medgiva — att jag mot vett och vilja lockat denna dam till ett olyckligt äktenskap. Jag är själv alldeles ovan att göra iakttagelser, och då iakttagelserna av flera personer av olika ålder och levnadsställning allesammans endast alltför tydligt stämma överens, kan jag inte tro annat än att dessa måste vara säkrare än mina.»

Jag hade ofta, såsom jag på ett annat ställe omnämnt, beundrat hans hjärtliga sätt mot sin unga maka, men den aktningsfulla ömhet han vid detta tillfälle ådagalade vid varje hänsyftning på henne och det nästan vördnadsfulla sätt, varmed han visade ifrån sig det allra ringaste tvivel på hennes dygd, höjde honom över all beskrivning i mina ögon.

»Jag gifte mig med denna dam, medan hon var ytterligt ung», fortfor doktorn. »Jag tog henne till min hustru, innan hennes karaktär ännu hade hunnit bli fullt utvecklad. Så vitt den var det, hade det varit min lycka att utbilda den. Jag kände hennes far mycket väl. Jag kände även henne själv mycket väl. Av kärlek till hennes vackra och dygdiga egenskaper hade jag lärt henne vad jag kunde. Om jag begått någon orätt mot henne, såsom jag fruktar att jag har genom att (ehuru oavsiktligt) draga fördel av hennes tacksamhet och tillgivenhet, så ber jag henne i mitt hjärta om förlåtelse därför.»

Han gick ånyo ett slag över golvet, och då han hade kommit tillbaka till sammma ställe som förut, höll han sig fast vid stolen med ett tag, vilket, liksom hans dämpade röst, skälvde av stundens djupa allvar.

»Jag ansåg mig som en tillflykt för henne från livets faror och växlingar. Jag inbillade mig att hon, så olika vi än voro till år, ändock kunde leva ett lugnt och belåtet liv med mig. Jag underlät inte heller att taga i betraktande den tid då jag skulle lämna henne fri och ännu ung och vacker, men med ett mera mognat omdöme — nej, mina herrar, på min heder — jag gjorde det inte!»

Hans trofasthet och högsinthet spredo liksom en förklaringsglans över hans oansenliga yttre. Varje ord, som gick över hans läppar, hade en kraft, som inga yttre företräden hade kunnat skänka.

»Mitt liv tillsammans med denna dam har varit mycket lyckligt. Ända till denna kväll har jag ständigt haft anledning att välsigna den dag, då jag handlade så orätt emot henne.»

Hans röst, som blev osäkrare, då han yttrade dessa ord, förstummades för några ögonblick. Därefter fortfor han:

»Nu, då jag en gång väl vaknat upp ur min dröm — jag har under hela mitt liv på ett eller annat sätt varit en stackars drömmare — inser jag hur naturligt det är, att hon med saknad skulle tänka på sin barndomsvän och jämnåring. Att hon betraktar honom med en viss oskuldsfull saknad, med vissa menlösa tankar på vad som kunnat vara, ifall jag inte hade funnits, detta är, fruktar jag, endast alltför sant. Mycket, som jag sett, utan att fästa mig vid det, har under denna sista, prövningsfulla timme framställt sig i en ny dager. Men utöver detta, mina herrar, får denna dams namn aldrig ställas i samband med ett ord, en halvdragen ande av misstanke.»

För ett ögonblick blixtrade hans öga, och hans röst var fast; han tystnade åter för en kort stund och fortfor därefter som förut:

»Det återstår nu endast för mig att med all den undergivenhet, som står i min förmåga, bära medvetandet av den olycka jag åstadkommit. Det är hon som borde ge förebråelser, och inte jag. Det är min plikt att skydda henne för missförstånd, grymma missförstånd, vilka inte ens mina vänner kunnat undvika. Ju mera tillbakadraget vi leva, desto bättre kan jag uppfylla denna plikt. Och när den tid kommer — måtte den komma snart, ifall så är Hans nåderika behag — då min död skall befria henne från tvång, skall jag tillsluta mina ögon med obegränsad tillit och kärlek och låta henne, då utan sorg, gå gladare och ljusare dagar till mötes.»

Jag kunde icke se honom för de tårar, som framlockades i mina ögon av hans innerlighet och godhet, vilka lika mycket prydde som pryddes av den enkla naturligheten i hans sätt. Han hade närmat sig dörren, då han tillade:

»Mina herrar, jag har visat er mitt hjärta. Jag är övertygad att ni skola respektera det. Vad vi sagt i afton får aldrig mera upprepas. Wickfield, låna mig en gammal väns arm medan jag går uppför trappan.»

Mr Wickfield skyndade till honom. Utan att växla ett ord, följdes de långsamt åt ut ur rummet, medan Uriah stod och såg efter dem.

»Nå, master Copperfield», sade Uriah, i det han ödmjukt vände sig till mig, »saken tog just inte den vänding man kunde ha väntat sig, ty den lärde gamle herrn en sådan förträfflig man han är! — är så blind som en läderlapp, men den familjen är nu makad ur vägen, skulle jag tro!»

Jag behövde endast höra ljudet av hans röst för att bli retad till ett ursinne, vars make jag aldrig känt, varken förr eller sedan.

»Skurk», sade jag, »vad menade ni med att inblanda mig i edra usla ränker? Hur vågade ni, falske usling, åberopa er på mig, som om vi hade lagt råd därom med varandra?»

I det vi nu sålunda stodo ansikte mot ansikte med andra, såg jag så tydligt av den halvkvävda skadeglädjen i hans ansikte vad jag redan så tydligt visste ― att han nämligen trugat på mig sitt förtroende enkom för att göra mig sorgsen och olycklig och i denna sak enkom hade lagt ut en snara för mig — att jag icke längre kunde styra mig. Hela hans långa, magra kind låg så inbjudande framför mig, och jag slog till den med min flata hand med en sådan styrka, att det sved i mina fingrar, som om jag hade bränt dem.

Han grep om min hand med sin, och i denna ställning stodo vi och sågo på varandra. Vi stodo länge på detta sätt, så länge att jag fick se de vita märkena efter mina fingrar försvinna för den mörka rodnaden på hans kind och göra denna ännu mera blossande röd.

»Copperfield», sade han slutligen med andlös röst, »har ni tagit avsked av edra sinnen?»

»Jag har tagit avsked av er», sade jag och vred min hand ur hans. »Ni usle hund, jag vill inte vidare veta av er!»

»Vill ni inte?» svarade han, tvingad av smärtan i kinden att föra handen dit. »Kanske att ni inte blir i stånd att undvika det. Men är inte detta otacksamt handlat av er?»

»Jag har tillräckligt ofta visat er att jag föraktar er», svarade jag, »och jag har nu låtit er se det ännu tydligare. Vad behöver jag väl vara rädd för att ni ska göra er omgivning så mycket ont ni förmår? Vad annat gör ni väl någonsin?»

Han förstod mycket väl denna anspelning på de konsiderationer, som hittills förmått mig att lägga band på mig i mitt förhållande till honom. Jag tror för min del att varken örfilen eller anspelningen skulle ha undfallit mig, om icke Agnes på eftermiddagen hade gjort mig trygg genom sin försäkran. Men detta betyder föga.

Åter uppstod en längre tystnad. Medan han såg på mig tycktes hans ögon antaga varje färgskiftning som kan göra ögon fula.

»Copperfield», sade han, i det han tog sin hand bort från kinden, »ni har alltid varit emot mig. Jag vet att ni alltid har motarbetat mig hemma hos mr Wickfields.»

»Ni kan gärna tro vad ni behagar», sade jag, ännu i högsta förbittring. »Om det inte är sant, så är det er själv endast så mycket värdigare.»

»Och likväl har jag alltid tyckt om er, Copperfield», sade han.

Jag bevärdigade honom icke med något svar, men i det jag tog min hatt och skulle till att gå för att söka mitt nattkvarter, ställde han sig mellan mig och dörren.

»Copperfield», sade han, »det måste vara två till att tvista. Jag vill inte vara den ena.»

»Drag för fan i våld!» sade jag.

»Säg inte så! Jag vet att ni sedan kommer att ångra det. Hur kan ni sänka er så djupt som att visa ett så elakt lynne? Men jag förlåter er.»

»Ni förlåta mig!» upprepade jag föraktfullt.

»Ja, det gör jag, och ni kan inte undgå det», svarade Uriah. »Att tänka sig att ni kunde anfalla mig, som ständigt visat mig som er vän! Men det kan inte uppstå någon tvist, där det inte finns två parter, och jag vill inte tvista med er. Jag vill vara er vän i trots av er själv. Och nu vet ni vad ni har att vänta.»

Nödvändigheten uti att föra detta samtal (som av honom fördes mycket långsamt, av mig däremot mycket häftigt) uti en dämpad ton, för att icke störa huset på en opassande tid, tjänade icke till att mildra min stämning, ehuru min vrede började svalna. I det jag endast yttrade, att jag icke väntade mig annat av honom, än vad jag alltid hade väntat och varuti jag ännu aldrig hade blivit gäckad, öppnade jag dörren emot honom, som om han varit en stor valnöt, som blivit ditlagd för att knäckas, och gick ut ur huset. Men han sov icke heller där i huset, utan i sin mors bostad, och innan jag hade gått många hundra steg hann han upp mig.

»Ni vet, Copperfield», sade han mig i örat (jag vände icke på huvudet), »att ni är i en alldeles falsk ställning»; ― vilket jag kände vara sant och som följaktligen endast gjorde mig ännu mera förtretad — »ni kan inte berömma er av vad ni gjort, och min förlåtelse kan ni inte undvika. Jag ämnar inte tala om det för mor eller för någon levande varelse. Jag har fast beslutit att förlåta er. Men det förvånar mig, att ni kunde lyfta er hand mot en person, som ni vet vara så ödmjuk.»

Jag kände mig endast föga mindre moraliskt dålig än han. Han kände mig bättre än jag kände mig själv. Om han hade slagit igen eller öppet förnärmat mig, skulle det ha varit en lindring och ett rättfärdigande för mig, men nu hade han lagt mig på en sakta eld, som marterade mig hela natten.

Då jag kom ut på morgonen, ringde det till ottesång, och han vandrade fram och tillbaka med sin mor. Han tilltalade mig som om ingenting hade hänt, och jag var tvungen att svara. Jag förmodar att jag hade givit honom ett tillräckligt hårt slag för att skaffa honom tandvärk; i alla händelser var hans ansikte ombundet med en stor silkesnäsduk, vilken, då hatten var fasttryckt uppe på den, var långt ifrån att försköna hans utseende. Jag hörde att han på måndagsmorgonen hade begivit sig till en tandläkare i London och fått en tand utdragen. Jag hoppas att det var en med riktigt stora rötter.

Doktorn föregav, att han icke mådde rätt väl och höll sig för sig själv en betydlig del av varje dag medan besöket varade, och först åtta dagar efter sedan Agnes och hennes far hade rest återtogo vi vårt vanliga arbete. Dagen innan detta skedde lämnade mig doktorn med egen hand en hopviken, men icke förseglad biljett. Den var adresserad till mig och ålade mig i några få, vänliga ord att aldrig hänsyfta på det som hade försiggått den där aftonen. Jag hade meddelat det åt min tant, men icke åt någon annan. Detta var icke ett ämne som jag kunde diskutera med Agnes, och Agnes själv hade ganska säkert icke den ringaste aning om vad som hade förefallit.

Icke heller är jag säker om att mrs Strong då hade det. Flera veckor förgingo innan jag märkte någon förändring hos henne, och den närmade sig långsamt, som ett moln då det icke blåser. I början tycktes hon undra över det ömma medlidande, varmed doktorn talade till henne och över att han önskade att hon skulle ha sin mor hos sig för att åstadkomma ett litet avbrott i hennes livs tråkiga enformighet. Ofta kunde jag, då vi voro sysselsatta och hon satt i vår närhet, se henne göra ett uppehåll i sitt arbete och betrakta honom med det minnesvärda uttrycket i sitt ansikte. Efteråt såg jag henne stundom resa sig upp med ögonen fulla av tårar och gå ut ur rummet. Så småningom föll en dyster skugga över hennes skönhet och tilltog med varje dag. Mrs Markleham var nu en ständig medlem av familjen, men hon bara pratade och pratade och såg ingenting.

Allteftersom denna förändring försiggick med Annie, som förr hade varit liksom en solstråle i doktorns hus, blev han själv äldre till utseendet och allvarligare, men blidheten i hans sinne, den stilla vänligheten i hans väsen och hans kärleksfulla omsorg om henne ökades, såframt de kunde ökas. Jag såg honom en gång tidigt om morgonen på hennes födelsedag, då hon kom in för att sätta sig vid fönstret medan vi arbetade (vilket hon alltid hade gjort, men nu började göra med ett skyggt och osäkert uttryck, som jag fann högst rörande), fatta hennes panna mellan sina händer, kyssa den och hastigt gå bort, alltför upprörd för att stanna kvar. Jag såg henne stå som en bildstod, där han hade lämnat henne och därefter böja ned huvudet, knäppa ihop händerna och gråta, jag kan icke säga vilka bittra tårar.

Efter denna tilldragelse förekom det mig stundom som om hon ämnade tilltala mig, då vi händelsevis voro allena, men bon yttrade aldrig ett ord. Doktorn hade alltid något nytt förslag till hennes förströelse utomhus i sällskap med hennes mor, och mrs Markleham, som tyckte mycket om nöjen och mycket lätt blev missbelåten med allt annat, gick med stor beredvillighet in på dessa förslag och utbredde sig i ljudliga lovtal, medan Annie själv, håglös och nedslagen, endast gick dit man förde henne och icke tycktes intressera sig för någonting.

Jag visste icke vad jag skulle tro, och min tant, som vid åtskilliga tillfällen i sin ovisshet måste ha tillryggalagt över hundra mil, visste det lika litet. Men det märkvärdigaste av alltsammans var, att den enda verkliga tröst, som banade sig väg till denna familjesorgs hemliga region, trängde sig fram i mr Dicks person.

Vad han tänkte om saken eller vad han hade observeat, det kan jag lika litet förklara som han själv skulle kunnat hjälpa mig att utreda härvtråden därtill. Men såsom jag redan nämnt i min berättelse om mina skoldagar, kände hans vördnad för doktorn inga gränser, och den sanna tillgivenheten, till och med den som något bland de lägre djuren hyser för människan, är alltid åtföljd av en finhet i känsla och uppfattning, som lämnar det skarpaste förstånd långt bakom sig. Till detta hjärtats förstånd, om jag så får uttrycka mig, hade en klar stråle av sanningen trängt in på den rakaste vägen.

Han hade under många av sina lediga stunder med stolthet återtagit sitt privilegium att spatsera av och an i trädgården, med doktorn i sällskap, så som han hade varit van att vandra fram och tillbaka på doktorns promenad i Canterbury. Men sakerna hade icke väl tagit denna vändning förrän han begagnade alla sina fritimmar (och han steg tidigt upp för att få så många flera sådana) till dessa ambulatoriska idrotter. Om han hade varit övermåttan lycklig, då doktorn läste för honom i det där underbara verket, ordboken, var han nu alldeles förtvivlad, då doktorn icke tog upp det ur fickan och började. Då doktorn och jag voro sysselsatta, plägade han nu vandra fram och tillbaka med mrs Strong och hjälpa henne att sköta sina favoritblommor eller rensa trädgårdssängarna. Jag förmodar att han sällan talade tio ord i timmen, men hans tysta och stilla deltagande och hans uttrycksfulla ansikte funno ett omedelbart svar i bådas bröst; den ene visste att den andre höll av honom och att han höll av båda, och på detta sätt blev han vad ingen annan kunde ha blivit — en föreningslänk dem emellan.

Då jag tänker mig honom vandrande med sitt outgrundligt djupsinniga ansikte fram och tillbaka med doktorn, förtjust över att bli överhopad med de hårda orden i ordboken; då jag tänker mig honom släpande stora vattenkannor efter Annie; med ett par riktiga björnlabbar till handskar på händerna liggande på knä för att uträtta ett tåligt, mikroskopiskt arbete mellan de små blomsterstånden; bättre än någon filosof skulle kunnat, uti allt vad han gjorde, uttryckande en finkänslig önskan att vara hennes vän och strilande sympati, tillitsfullhet och tillgivenhet genom vartenda hål i vattenkannan; då jag tänker på hur han aldrig förvillade sig i dessa ljusare ögonblick, då olyckan talade till hans hjärta, hur han aldrig förde den olycklige kung Karl med sig in i trädgården, hur han aldrig slappades i sin tacksamma tjänstvillighet, aldrig glömde att någonting var i olag och att han skulle ställa det tillrätta igen — blygs jag nästan över att jag vetat att han icke var vid sitt fulla förstånd, i synnerhet då jag betänker huru litet jag uträttat med mitt.

»Ingen annan än jag, Trot, vet vad han går för!» plägade min tant helt stolt yttra, då vi samtalade därom. »Dick ska nog ännu komma att utmärka sig!»

Innan jag avslutar detta kapitel måste jag nämna ännu en sak. Medan de främmande ännu voro kvar hos doktorns märkte jag att postbudet varje morgon kom med två eller tre brev till Uriah Heep, vilken eftersom det nu var ferietid, stannade vid Highgate ända till dess de andra reste, och att dessa skrivelser alltid voro affärsbrev från mr Micawber, som nu skrev en flytande juridisk handstil. Av dessa obetydliga omständigheter trodde jag mig kunna draga den glädjande slutsatsen att det gick mr Micawber väl i händer, och jag blev till följd därav högst förvånad, då jag ungefär vid samma tid erhöll följande brev från hans älskvärda maka:

»Canterbury, måndag afton.

Ni torde utan tvivel bli överraskad, min bäste mr Copperfield, då ni mottager denna skrivelse — ännu mera då ni lär känna dess innehåll, och ännu mera då ni får höra det förbehåll jag gör, nämligen att detta måste anses meddelat i största förtroende. Men mina känslor som maka och mor behöva tröst och som jag icke vill rådgöra med min familj (som mr Micawber redan förut icke kan fördraga), vet jag ingen av vilken jag bättre kan begära råd, än av min vän och forne hyresgäst.

Ni torde veta, min bäste mr Copperfield, att ömsesidigt förtroende ständigt rått emellan mig och mr Micawber (vilken jag aldrig skall övergiva). Mr Micawber kan möjligen någon gång ha utfärdat en revers utan att först ha frågat mig till råds, eller möjligen kunnat missleda mig i avseende på den tidpunkt då förbindelsen var förfallen. Detta har verkligen hänt. Men i allmänhet har mr Micawber icke haft några hemligheter för kärlekens barm — jag syftar på hans hustru — och har oföränderligen, varje gång vi gått till vila, genomgått dagens tilldragelser.

Ni kan därför själv föreställa er, min bäste mr Copperfield, hur bittra mina känslor måste vara, då jag nu meddelar er, att mr Micawber blivit helt och hållet förändrad. Han är tyst och förbehållsam. Han är hemlighetsfull. Hans liv är en mystär för deltagarinnan i hans fröjder och sorger — jag syftar åter på hans hustru — och om jag försäkrade eder, att jag, med undantag av att jag vet att han tillbringar det på kontoret från morgon till kväll, vet mindre därom än om det par i månen, vilket enfaldiga barn efter en dum saga, som de hört, föreställa sig bärande en så, skulle jag endast använda ett populärt föreställningssätt för att uttrycka ett verkligt faktum.

Men detta är ännu icke allt. Mr Micawber är butter och vresig. Han är sträng. Hans hjärta är främmande för vår äldsta son och dotter, han är icke vidare stolt över sina tvillingar, ja, han betraktar med ett kallt öga till och med den oskyldiga främling, som senast blev en medlem av vår krets. Penningmedlen till vårt uppehälle, nedprutade till det yttersta, kan jag endast med stor svårighet erhålla av honom, och till på köpet med den förfärliga hotelsen, att han skall arrangera sig på annat sätt (så lyda hans ord), och han vägrar hårdnackat att giva något slags förklaring över ett handlingssätt, som skulle kunna beröva en förståndet.

Detta är hårt att bära. Detta är hjärtslitande. Om ni, som känner mina svaga krafter sådana som de äro, vill giva mig ett råd om huru ni tror att dessa bäst skulle användas i en så brydsam belägenhet, skall ni ytterligare öka den tacksamhetsskuld i vilken jag redan står hos er. Med hälsningar från barnen och ett leende från den i sin ovetenhet lycklige främlingen förbliver jag, bäste mr Copperfield,

 Er bedrövade
Emma Micawber.»

Jag kände mig icke berättigad att giva en hustru med mrs Micawbers erfarenhet något annat råd, än att hon skulle söka vinna mr Micawber med tålamod och godhet (vilket jag visste att hon i alla händelser skulle göra); men brevet fick mig att tänka mycket på honom.