Diana (1904)/Del 1/Kapitel 03
III.
HURU SVÅRT DET EMELLANÅT KAN VARA ATT SKILJA DRÖM FRÅN VERKLIGHET.
Innan Bussy föll, hade han hunnit stoppa sin näsduk innanför skjortan och knäppa värjgehänget ofvanpå som ett slags förband öfver det djupa, svidande såret i hans sida, hvarur blodet flöt som en brännande ström. Men då han gjorde det, hade han redan förlorat tillräckligt med blod för att duka under för den vanmakt, som grep honom.
Vare sig nu att hans öfverretade hjärna bibehöll sin verksamhet under den öfriga kroppens vanmakt, eller att vanmakten upphörde och efterföljdes af en feber, som i sin tur gaf vika för ny vanmakt, så måste vi nu berätta hvad Bussy såg eller trodde sig se under denna timme af dröm eller verklighet, ett ögonbliks ljusning mellan två nätter af djupaste mörker.
Han befann sig i ett rum med skulpterade möbler, freskomåladt tak och figurer på väggarna. Dessa figurer voro framställda i alla möjliga attityder; somliga af dem buro blommor i händerna och andra spjut, och alla tycktes sträfva att på ett hemlighetsfullt sätt kunna uppnå taket. Mellan rummets båda fönster hade ett strålande, ljust kvinnoporträtt sin plats, men det föreföll Bussy som om porträttets ram icke vore någonting annat än en dörrpost. Han låg orörlig, fjättrad vid sängen som af en osynlig makt, ur stånd att göra den minsta rörelse och beröfvad bruket af sina öfriga sinnen utom synen, betraktande de blomsterbärande figurerna med deras fadda leende och de spjutbärande med deras löjligt morska uppsyn. Hade han sett dessa gestalter förut, eller såg han dem nu för första gången? Detta var någonting som han icke kunde få klart för sig, därtill var hans hufvud för oredigt.
Plötsligt föreföll det honom som om kvinnobilden steg ut ur ramen — en förtjusande varelse, klädd i lång dräkt af hvitt ylle, sådana som änglarna bruka bära på taflor — och nalkades hans säng. Hennes blonda hår föll ned öfver hennes axlar, hennes ögon voro svarta som agat och hade långa sammetslena ögonfransar, hennes hy hade den skäraste rosenfärg. Denna kvinna var så utomordentligt vacker och hon sträckte sina armar mot honom på ett så lockande sätt, att Bussy gjorde en våldsam ansträngning för att kunna kasta sig till hennes fötter. Men han kände sig fängslad vid sin bädd lika ohjälpligt som liket ligger fängsladt i grafven, medan den odödliga anden stiger till högre rymder.
Detta tvingade honom att närmare betrakta sitt läge, och det föreföll honom, som om den präktiga sängen vore ett skulpteradt mästerverk från François I:s tid med omhängen af hvit sidendamast, broderad i guld.
Vid åsynen af den vackra kvinnan förlorade Bussy allt intresse för figurerna på väggarna och i taket. Kvinnoporträttet blef nu det enda i världen för honom, och han försökte att se det tomrum, som hon hade lämnat efter sig i ramen. Men framför denna ram sväfvade ett moln, som dolde den och som hans ögon omöjligt kunde genomtränga. Hans blick riktades ånyo på den mystiska, förtjusande uppenbarelsen, och i sin hänförelse försökte han improvisera en vers till hennes ära.
Men plötsligt var den härliga gestalten försvunnen, en mörk figur trädde mellan henne och Bussy. Och denna figur gick med tunga steg och sträckte händerna framför sig som en blindbock.
Bussy kände att vreden steg honom åt hufvudet. Han greps af ett sådant raseri mot den ovälkomne besökaren, att han mycket säkert skulle ha kastat sig öfver honom, om han haft förmåga att röra sig. Vi måste till och med tillstå, att han gjorde ett försök därtill, men detta visade sig fullkomligt gagnlöst.
Medan han förgäfves sökte lösgöra sig från det läger, vid hvilket han tycktes vara fjättrad, hörde han den nykomne tala.
— Är jag ändtligen framme nu? frågade han.
— Ja, svarade en stämma så ljuf, att den satte hvarenda fiber i Bussys hjärta i dallring, och nu kan ni ta bort bindeln.
Bussy gjorde en ansträngning för att se efter, om den ljufva röstens ägarinna var identisk med det vackra porträttet, men hans försök var fruktlöst. Han såg nu endast framför sig ett ungt och behagligt manligt ansikte, som kastade förvånade blickar omkring rummet, sedan bindeln tagits bort.
— Drag för tusan, karl! tänkte Bussy.
Han försökte uttrycka denna tanke i ord eller i gester, men det ena var honom lika omöjligt som det andra.
— Aha, nu förstår jag, sade den unge mannen och närmade sig sängen. Ni är sårad, min herre, eller hur? Men vi skola väl försöka att lappa ihop er igen.
Bussy ville svara, men han insåg att detta var en omöjlig sak. Hans ögonglober simmade i iskall dimma och det stack i hans fingerspetsar, som om de genomborrades af hundratusen knappnålar.
— Är såret lifsfarligt? frågade nu den ljufva rösten, med ett utryck af beklämning och smärtsamt intresse, som lockade tårar i Bussys ögon. Denna röst måste tillhöra damen på porträttet.
— Det vet jag inte än, svarade den unge mannen, men jag skall snart säga er det. Nu har han emellertid svimmat.
Detta var allt hvad Bussy kunde uppfatta. I nästa ögonblick tyckte han sig höra frasandet af en klädning aflägsna sig. Kort därefter erfor han en känsla som om ett glödgadt järn trängt in i hans sida, och så förlorade han fullkomligt allt medvetande.
Efteråt kunde han omöjligt beräkna hur länge denna vanmakt räckt.
Men då han åter kom till sans, blåste det kallt omkring honom och grofva, missljudande röster skuro i hans öron. Han öppnade ögonen för att se efter, om det var figurerna på väggarna, som grälade med dem däruppe i taket, och under förhoppning att det vackra porträttet måtte finnas kvar, vände han på hufvudet och såg sig om åt båda sidor. Men där fanns nu hvarken väggar eller tak. Och porträttet var fullkomligt försvunnet. Vid Bussys högra sida stod en gråklädd karl med hvitt förkläde, uppdraget under lifremmen och fläckadt af blod, till vänster hade han en munk, som stödde hans hufvud, och framför honom mumlade en gammal kvinna sina böner.
Bussys kringirrande blick stannade snart på en stenmassa, som reste sig framför honom, och medan han försökte se efter huru hög den kunde vara, kände han igen Temple med dess murar och torn. Och ofvanför fängelset lyste himmeln kylig och klar, lätt förgylld af den uppgående solens strålar.
Bussy låg helt enkelt på gatan, eller snarare vid randen af en vallgraf, och denna vallgraf var den som fanns framför Temple.
— Å, tack skall ni ha, godt folk, sade han, för att ni haft besvär med att bära mig hit! Jag behöfde naturligtvis frisk luft. men det kunde ha gått för sig lika bra genom att öppna fönsterna, och jag hade det mycket bekvämare i min säng med de guldbroderade hvita sidenomhängena än här på bara marken. Men det gör detsamma! I min ficka finns det ungefär tjugo écus i guld, tror jag — såvida ni inte redan ha tagit er betalning, hvilket egentligen vore ganska klokt. Tag dem, mina vänner, tag dem!
— Men vi ha alls inte haft något besvär med att bära er hit, ädle herre, sade slaktaren, ni låg här förut, just här — och vi funno er här, när vi gingo förbi i dagningen.
— Å tusan! sade Bussy. Och den unge doktorn — var han också här?
De kringstående utbytte betydelsefulla blickar.
— Han yrar ännu, sade munken och skakade på hufvudet. Därefter vände han sig till Bussy och sade: Min son, jag tror att ni skulle göra väl i att bikta er.
Bussy betraktade munken med förbluffad min.
— Här fanns visst ingen doktor, stackars unge herre, sade den gamla kvinnan. Ni låg här ensam och öfvergifven, nästan så kall som en död. Ser ni, det har snöat i natt, men platsen där ni har legat är svart.
Bussy kastade en blick ned åt sin ena sida, som gjorde ondt: han kom ihåg att han hade fått ett värjstyng, stack handen innanför jackan och fann sin näsduk på samma plats där han lagt den öfver såret, kvarhållen af värjgehänget.
— Det var besynnerligt, sade han.
Hans omgifning hade redan begagnat sig af hans frikostighet och var nu i färd med att dela innehållet i hans börs, under upprepade utrop af medlidande.
— Nå, det är bra, sade han, när delningen var gjord. Var nu så snälla och för mig till mitt hotell, mina vänner.
— Ja visst, ja visst, stackars unge herre, sade den gamla kvinnan. Slaktaren är så stark, så — och så har han en häst, som ni kan rida på.
— Är det sant? frågade Bussy.
— Det är dagens sanning, förklarade slaktaren, och både jag och min häst stå till er tjänst, ädle herre.
— Men i alla fall, sade munken, skulle ni göra väl i att bikta er, medan slaktaren går efter sin häst.
— Hvad heter ni? frågade Bussy.
— Broder Gorenflot, svarade munken.
— Nåväl, broder Gorenflot! sade Bussy och satte sig upp, jag hoppas att den stunden ännu inte är kommen. Men var snäll och skynda er, slaktare! Jag fryser och jag skulle gärna vilja komma hem och värma mig.
— Hvad heter ert hotell?
— Hôtel de Bussy.
— Hvad! utropade alla på en gång. Hôtel de Bussy?
— Ja, hvad är det för märkvärdigt i det?
— Är ni af herr de Bussys män?
— Jag är han själf.
— Bussy! ropades det rundt omkring bland folkmassan, som små- ningom hade samlats omkring dem. Herr de Bussy! Den tappre Bussy, smekungarnes plågoris … Lefve Bussy!
Den unge krigaren lyftes i triumf på de närmast ståendes axlar och bars på detta sätt till sitt hotell, medan munken gick sin väg, räknande sin andel af guldmynten, skakande på hufvudet och mumlande:
— Ja, om det var den store slagskämpen de Bussy, så förvånar det mig inte, att han inte ville bikta sig.
Sedan Bussy väl hade kommit hem, skickade han efter sin vanliga kirurg, och denne fann blessyren fullkomligt ofarlig.
— Men säg mig, sade Bussy, har såret blifvit omskött förut?
— Det kan jag verkligen inte säga bestämdt, svarade doktorn, men nog är det fullkomligt friskt.
— Nå, är blessyren tillräckligt allvarsam för att ha kunnat förorsaka yrsel? frågade Bussy.
— Mycket säkert.
— För tusan! utbrast Bussy. Skulle således de där väggarna med sina blomsterbärande och spjutförande figurer, taket med freskerna, den skulpterade sängen med de guldbroderade sidenomhängena och porträttet mellan fönstren, den tillbedjansvärda blonda damen med svarta ögonen och doktorn — blindbocken, som jag ville köra på dörren — inte ha varit annat än feberfantasier? Är det kanske inte heller verklighet att ag har slagits med kungens smekungar? Hvar var det jag slogs, egentligen? Jo, nu mins jag! Det var i närheten af Bastiljen, bortåt rue Saint-Paul. Jag höll mig med ryggen mot en mur, och muren var en port, och porten gick lyckligtvis upp. Jag stängde den med stor ansträngning och såg, att jag befann mig i en gång. Sedan kommer jag inte ihåg någonting där, utom att jag svimmade. Kan jag ha drömt det öfriga? Det är frågan. Och min häst! Han ligger säkert död på stridsplatsen. Var snäll och skaffa hit någon, doktor!
Doktorn kallade in en betjänt.
Bussy frågade och fick veta, att det stympade, blödande djuret hade släpat sig till hotellets port, där man hade funnit det på morgonen. Denna oroande upptäckt spreds som en löpeld i hotellet och Bussys hela tjänstepersonal, som afgudade sin husbonde, hade begifvit sig ut för att söka efter honom. De flesta af dem voro ännu icke återkomna.
— Det är således endast porträttet och hvad som står i samband med det, som skulle vara en dröm, sade Bussy till sig själf. Och det var det nog också. Ty hvad finns det för sannolikhet i att ett porträtt stiger ut ur sin ram och konverserar med en läkare med förbundna ögon? Det är ju idel galenskaper. Men när jag tänker tillbaka på det, så var det i alla fall ett förtjusande porträtt. Det hade …
Han började i minnet genomgå alla porträttets detaljer och kände därunder sitt hjärta genombäfvas af de ljufva rysningar, som på samma gång värma och utgöra en plåga. .
— Och allt detta skulle jag ha drömt! utropade Bussy, medan doktorn förband hans blessyr. Guds död! Det är omöjligt — man har inte sådana drömmar. — Jag skall gå igenom alltsammans ännu en gång.
Och han upprepade för hundrade gången:
— Låt se! Jag var på balen och Saint-Luc varnade mig för att jag skulle bli öfverfallen i Bastiljens närhet. Jag var tillsammans med Antraguet, Ribeirac och Livarot. Jag skickade dem ifrån mig. Jag red utmed kajen till Grand-Châtelet o. s. v. Vid hötel des Tournelles upptäckte jag folk, som väntade på mig. De rusade emot mig och stympade min häst. Det blef en ursinnig strid. Jag kom in i en gång och kände mig sjuk och sedan — ja, det är detta sedan, som dödar mig! Efter detta sedan kom en feberyrsel eller en dröm! Och till sist, fortsatte han med en suck, vaknade jag upp invid vallgrafven utanför Temple, där en munk nödvändigt ville bikta mig.
Bussy försökte nu att under ett par ögonblicks tystnad bättre reda sina minnen.
— Nå, det gör detsamma, sade han. Tror ni, att jag behöfver hålla mig inne i fjorton dagar för den här skråman också, så som jag måste göra sist, doktor?
— Det beror på. Jag undrar, om ni kan gå obehindradt? sade doktorn.
— Jag? Jo, det kan ni lita på, sade Bussy. Det käns som om jag hade kvicksilfver i benen.
— Försök!
Bussy hoppade ur sängen och bevisade sitt påstående genom att göra en hastig tur omkring rummet
— Nå, det går ju bra, sade doktorn. Men rida får ni inte, och inte heller får ni gå tio mil den första dagen,
— Ni är en krona till doktor! utropade Bussy. Jag såg emellertid en annan i natt — ja, jag såg honom mycket tydligt, hans drag äro inristade i mitt minne, och om jag någonsin träffar honom mer, så skall jag känna igen honom, det svarar jag för.
— Jag råder er emellertid att inte söka efter honom, herr de Bussy! Ett värjstyng förorsakar alltid en smula feber — det borde ni veta, som nu har fått er tolfte blessyr.
— Herre Gud! utropade plötsligt Bussy, som ej kunde tänka på annat än det nattliga mysteriet och nu fick en ny idé, tänk om min dröm begynte utanför porten i stället för innanför den? Kanhända det lika litet fanns gård och trappa som säng med guldbroderade sidenomhängen och damporträtt? Kanske de där stråtröfvarne, som öfverföllo mig, trodde att jag var död och buro mig helt vackert till Temple, för att vilseleda obehöriga vittnen? I så fall har jag naturligtvis drömt allt det öfriga. Rättfärdige Gud! Om det är de, som ha framkallat denna dröm, som upprör hela min själ, som söndersliter mitt hjärta, som dödar mig — då svär jag också, att jag skall slita dem i stycken hverenda en!
— Men, min bäste herr de Bussy, sade doktorn, om ni vill bli snart bra igen, får ni inte uppskaka er så där!
— Naturligtvis utom den redlige Saint-Luc, fortfor Bussy utan att lyssna till doktorns ord. Med honom är det en annan sak, han har handlat som en vän mot mig. Också skall mitt första besök gälla honom.
— Men inte förrän i afton efter kl. fem, förklarade doktorn.
— Må vara! sade Bussy. Men jag skall säga er, att det alls inte kan skada mig att komma ut och se folk — skall jag däremot hålla mig stilla och i ensamhet, så skall det göra mig sjuk.
— Det kan nog vara möjligt, sade doktorn. Ni är i alla fall en högst egendomlig patient. Gör som ni vill, herr de Bussy! Men en sak måste jag rekommendera till er benägna åtanke: skaffa er inte en ny blessyr, innan denna blir läkt.
Bussy lofvade, att han skulle göra hvad han kunde för att efterkomma doktorns förmaning, och sedan han hade gjort toalett, sade han till om sin bärstol och lät föra sig till hôtel Montmorency.