Diana (1904)/Del 2/Kapitel 38
| ← Herr de Monsoreau tar nya försiktighetsmått |
|
Ute på spioneri → |
XXXVIII.
HERTIGEN KOMMER PÅ VISIT I DET LILLA HUSET VID DES TOURNELLES.
Upphetsning kan hos somliga människor gälla för verklig passion, alldeles som vargens och hyenans hunger ha en viss likhet med mod.
Det var påverkad af en dylik känsla som hertigen af Anjou — hvars harm gick öfver alla gränser, då han upptäckte, att Diana ej längre fanns på Méridor — hade begifvit sig till Paris. Han var nu nästan förälskad i denna unga kvinna, och det just därför att hon ständigt rycktes ifrån honom.
Hans hat till Monsoreau, hvilket förskref sig från den dag, då han hade fått veta, att denne hade förrådt honom, hade nu öfvergått till ett ursinnigt raseri, hvilket var så mycket farligare, därför att han, på grund af sin kännedom om grefvens energiska karakter, ville vara färdig att slå till utan att blottställa sig själf.
Å andra sidan hade hertigen icke sagt farväl åt sina politiska förhoppningar, långt därifrån. Öfvertygelsen om hans egen vikt och betydenhet hade snarare tilltagit än tvärtom, och så snart han kom tillbaka till Paris hade han åter börjat med sina smygande, hemlighetsfulla stämplingar.
Ögonblicket var gynnsamt. Ett stort antal vacklande konspiratörer, som helst vände kappan efter vinden, skyndade nu att samla sig omkring hertigen af Anjou, uppmuntrade af den sorts triumf, som konungens svaghet och änkedrottningens slughet hade förskaffat François och hans anhängare. Omärkliga, men kraftiga trådar förbundo hans sak med Guisernas. De tre bröderna af Guise höllo sig däremot försiktigt i skuggan och iakttogo en tystnad, som i ytterlig grad oroade Chicot.
För öfrigt ägde aldrig några politiska utgjutelser rum mellan hertigen och Bussy — mellan dem rådde ett hyckladt vänskapligt förstånd, det var allt. Hertigen kände en obestämd oro, då han såg den unge ädlingen hos Monsoreau, och han harmades öfver att se Bussy åtnjuta den misstänksamme öfverhofjägmästarens förtroende.
Han oroades också af att se Dianas vackra ansikte stråla af en glädje och en friskhet, som gjorde henne dubbelt tillbedjansvärd.
Hertigen visste, att det är solen, som ger blommorna färg och doft — och att kärleken har samma förskönande inverkan på kvinnorna. Det var tydligt och klart att Diana kände sig lycklig, och för en så afundsam och illvillig människa som hertig François, föreföll andras lycka nästan som ett brott.
Född prins, hade han på mörka krokvägar nått sin nuvarande maktställning. Han var alltid färdig att begagna våld, vare sig i fråga om kärlek eller hämnd, därför att våldshandlingar alltid hade lyckats för honom. Med Aurilly till rådgifvare kom han snart på den tanken, att det vore en skam för honom att låta hindra sig i sina begärelser af så löjliga orsaker som en äkta mans svartsjuka och en kvinnas afsky.
En natt hade han sofvit illa och haft obehagliga drömmar. Han kände nu, att hans passion för Diana ej lämnade honom någon ro, och så snart han var klädd, befallde han fram sin häst. Han skulle besöka herr de Monsoreau.
Man underrättade honom om, att öfverhofjägmästaren hade flyttat till rue des Tournelles. Hertigen smålog. Det var flykten från Méridor, som upprepades om igen.
Han frågade — för formens skull — hvar herr de Monsoreaus nya bostad var belägen. Och när man svarade, att huset låg vid place Saint-Antoine, sade han till Bussy, som åtföljde honom:
— Eftersom han har flyttat till des Tournelles, så låt oss besöka honom där.
Eskorten sattes i gång och hela kvarteret Saint-Antoine kom i rörelse för att betrakta det lysande följet. Hertigen var nämligen numera alltid åtföljd af tjugufyra unga ståtliga adelsmän, af hvilka hvar och en medförde två lakejer, alla till häst.
Hertigen kände mer än väl till det lilla huset och dess ingång, Bussy kände det ännu bättre.
De stannade utanför porten, hoppade ur sadeln och gingo in i gången och uppför trappan. Men hertigen gick in i rummen och Bussy stannade utanför.
Däraf kom det sig att hertigen, trots sina furstliga privilegier, icke träffade någon annan än herr de Monsoreau, som tog emot sin gäst liggande på en chäslong, medan Bussy däremot togs emot af Diana, som mötte honom med öppna armar och slöt honom ömt i sin famn, medan Gertrude stod på vakt.
Monsoreau, som alltid var blek, blef askgrå i ansiktet, då han fick se hertigen. Han kunde omöjligt få se en pinsammare syn.
— Ers höghet! utbrast han skälfvande af kväfd förbittring. Ers höghet under detta låga tak! Det är verkligen en alltför stor ära för en så ringa person som jag.
Grefven gjorde sig knappt besvär med att dölja sin harm.
Hertigen tycktes emellertid icke lägga märke till den. Han närmade sig den sjuke med ett småleende på läpparna.
— Hvar jag än har en vän, som lider, besöker jag honom för att få veta, hur det står till med honom, svarade han.
— En vän, sade ers höghet, tror jag?
— Ja, min käre grefve. Hur är det med er?
— Mycket bättre, ers höghet! Jag kan vara uppe och gå omkring hvart jag vill — om åtta dagar är jag säkert fullkomligt återställd.
— Är det er läkare, som. har ordinerat Bastiljens luft åt er? frågade hertigen med den oskyldigaste min i världen.
— Ja, ers höghet.
— Hade ni det inte bättre i er förra bostad?
— Nej, ers höghet. Det kom alldeles för mycket folk på besök. Och det blef tröttsamt i längden.
Monsoreau uttalade dessa ord med ett eftertryck, som hertigen mycket väl märkte. Men han låtsade likväl om ingenting.
— Här har ni visst ingen trädgård att fala om, kan jag se! sade han.
— Jag saknar det inte — kunde inte tåla trädgården därborta, svarade Monsoreau.
— Men hvar promenerar ni då, min käre Monsoreau? frågade hertigen.
— Jag promenerar inte alls, ers höghet.
Hertigen bet sig i läppen och kastade sig vårdslöst i en stol.
— Vet ni, att kungen har fått mottaga en massa ansökningar om er syssla? sade han efter en kort tystnad.
— Och hur har man motiverat dem, ers höghet?
— Många anse er ju för död.
— Å! Men jag är öfvertygad om, att ers höghet upplyser dem om, att jag lefver!
— Jag? Jag har ju inte alls med saken att göra. Och om ni begrafver er här, så är ni naturligtvis officiellt död.
Monsoreau bet sig i läppen.
— Nåja — då får jag väl förlora min syssla! sade han.
— Säger ni det?
— Ja, det finns saker, som jag håller mera på än den.
— Ni tycks verkligen vara mycket oegennyttig, min käre Monsoreau!
— Jag följer min natur, ers höghet!
— Nå, i så fall har ni kanske ingenting emot att kungen får veta er tanke om saken?
— Hur skulle han få veta den?
— Å! Om han frågar mig, så måste jag ju upprepa för kungen, hvad ni sagt.
— Bevars! Sade man honom allt, som säges i Paris, så skulle han inte ha nog med ett par öron.
— Nå, hvad är det då, som säges i Paris? utbrast hertigen och vände sig mot Monsoreau så häftigt, som om han blifvit stungen af en orm.
Monsoreau insåg nu, att samtalet började ta en alltför allvarsam vändning för en konvalescent, som icke kunde röra sig fritt. Han kufvade sin sjudande harm och antog en likgiltig min.
— Hur skall en stackars invalid, som jag, kunna veta det? sade han. Jag vet ju knappast något af hvad som händer! Men hans majestät har egentligen inte rättighet att förebrå mig, att jag nu försummar min tjänst.
— Huru så?
— Därför att min olycka på sätt och vis är hans fel.
— Hvad menar ni?
— Herr de Saint-Luc, som gaf mig den ödesdigra stöten, är ju en af hans majestäts bästa vänner, eller hur? Och det är af kung Henri själf, som han hade lärt den fint, hvarigenom det lyckades honom att genomborra mig. Hur kan jag veta, om det inte skedde på kungens hemliga önskan?
Hertigen af Anjou böjde halft medgifvande på hufyudet.
— Ni kan ha rätt, sade han. Men kungen är i alla fall kungen.
— Så länge han är det, ja — eller hur? sade Monsoreau.
Hertigen ryckte till.
— Apropos, sade han, grefvinnan de Monsoreau bor väl också här?
— Hon är sjuk, ers höghet! I annat fall skulle hon ha haft den äran att lägga sin ödmjuka vördnad för ers höghets fötter.
— Är hon sjuk? Det är beklagligt!
— Ja, ers höghet!
— Antagligen af sorg öfver att se er lida?
— Detta var kanske första orsaken. Därtill kom sedan ansträngningen vid flyttningen.
— Vi få hoppas, att hennes opasslighet snart går öfver, min käre grefve. Ni har en utmärkt skicklig läkare.
Han steg upp.
— Ja, doktor Rémy har verkligen skött mig med utomordentlig skicklighet och omsorg.
— Han är ju egentligen i Bussys tjänst?
— Ja, men herr de Bussy har varit nog vänlig att afstå honom åt mig för en tid.
— Ni tyckes vara på mycket god fot med Bussy?
— Herr de Bussy är min bäste — ja, jag kan så godt säga min ende vän, svarade herr de Monsoreau kallt.
— Adjö, min käre grefve! sade hertigen och lyfte upp den tunga portieren, för att gå.
I detsamma såg han en flik af en sidenklädning försvinna inom dörren till ett annat rum. Bussy stod på sin post midt i förstugan.
Hertigens misstankar tilltogo i styrka,
— Nu ge vi oss af! sade han till Bussy.
Bussy gick, utan att svara, raskt utför trappan, för att ge eskorten order att bereda sig till affärd. Han var kanske nöjd att få dölja sin rodnad för hertigen.
Då hertig François blef ensam, tog han ett par steg inåt korridoren, där han hade sett fliken af sidenklädningen försvinna.
Men då han vände sig om, stod Monsoreau blek och skälfvande på tröskeln till sitt rum,
— Ers höghet är stadd på orätt väg, sade han kort.
— Å, det ser jag nu — tack! stammade hertigen.
Han gick utför trappan kokande af vrede.
Under hela den långa vägen tillbaka utbytte han och Bussy icke ett enda ord.
Bussy tog afsked af hertigen utanför hans hotell.
När hertigen hade gått in och befann sig ensam i sitt kabinett, kom Aurilly sakta insmygande,
— Jag blef lurad — af den äkta mannen! sade hertigen häftigt, då han fick se honom.
— Och kanske också af hennes älskare, ers höghet! sade musikern.
— Hvad är det du säger?
— Sanningen, ers höghet!
— Fortsätt!
— Jag hoppas, att ers höghet skall förlåta mig, ty jag gjorde det ju för att tjäna ers höghet! sade Aurilly.
— Jag förlåter alltsammans på förhand!
— Sedan ers höghet hade gått upp till grefven, ställde jag mig på lur under ett skjul där nere på gården …
— Nå, såg du någonting?
— Jag såg genom fönstret en kvinnlig gestalt, som stod med hufvudet nedlutadt. Jag såg ett par armar omkring hennes hals — och jag hörde tydligt ljudet af en kyss!
— Hvem var han? Såg du honom? Kände du igen honom? frågade hertigen.
— Man kan omöjligt känna igen ett par armar, ers höghet! Och utom dem såg jag ingenting annat än ett par handskar.
— Men handskar kan man känna igen, för böfveln! utbrast hertigen.
— Jag tyckte verkligen, att …
— Att du kände igen dem? Hvad?
— Det är egentligen endast ett antagande, men …
— Säg ut, människa!
— Jag tyckte bestämdt, att jag kände igen herr de Bussys handskar, ers höghet!
— Guldbroderade buffelskinnshandskar, eller hur? utbrast hertigen, som nu plötsligt hade fått hela sanningen klar för sig.
— Just så! Guldbroderade buffelskinnshandskar var det! sade Aurilly.
— Bussy! Ja, ja — det är han! Det är Bussy! Bussy! skrek hertigen ursinnig. En förblindad fåne har jag varit! Men nej, jag var inte blind, fastän jag hade svårt att tro honom om en sådan djärfhet …
— Förlåt, ers höghet, men det vore kanske försiktigare att ej tala fullt så högt, förmanade Aurilly.
— Bussy! upprepade hertigen på nytt. Han påminde sig tusen graverande omständigheter, som hade passerat tämligen obemärkta, men som nu föreföllo honom ha en kolossal betydelse.
— Ers höghet bör ej stadga sin öfvertygelse alltför hastigt, sade Aurilly. Man skulle ju kunna tänka sig, att älskaren hade varit gömd förut i grefvinnans rum.
— Ja visst! Men i så fall skulle också Bussy ha sett honom — Bussy, som stod på post ute i förstugan.
— Det är sant, ers höghet!
— Och handskarna, ser du — handskarna!
— Också sant! Och kyssen! Och dessutom hörde jag äfven …
— Hvad då?
— Tre små ord.
— Säg dem! Säg!
De lydde så: I morgon afton!
— Ack, min Gud!
— Om vi nu återtaga våra observationer, som ha varit afbrutna för en tid, så ha vi alla utsikter att lyckas.
— Vi börja på nytt i morgon afton, Aurilly!
— Ers höghet har endast att befalla?
— Godt! — Å, Bussy! mumlade hertigen med sammanbitna tänder, förrädiske Bussy, som bedrar din herre! Bussy, som går och gäller för typen af en ädling! Bussy, den rättrådige Bussy, som inte vill, att jag skall göra mig till kung af Frankrike!
Hertigen log sitt djäfvulska leende och afskedade Aurilly för att få ostörd öfverlämna sig åt sina tankar.