Diana (1904)/Del 2/Kapitel 39
| ← Hertigen kommer på visit i det lilla huset vid des Tournelles |
|
Herr de Monsoreau får hertigens underskrift och dessutom ett vänskapsfullt löfte → |
XXXIX.
UTE PÅ SPIONERI.
Hertigen af Anjou och Aurilly stodo fast vid sitt beslut. Hertigen kvarhöll Bussy i sin närhet hela den följande dagen, så att den unge adelsmannen ej skulle kunna företaga någonting utan att hans herre visste det.
Bussy å sin sida var mycket belåten med att hans tid var så upptagen. Den gick fortare därigenom, och han kunde så mycket säkrare räkna på att få aftonen ledig. Misstankar hyste han ej.
Klockan tio på kvällen svepte han in sig i sin kappa, tog sin repstege under armen och styrde kurs mot det håll, där Bastiljen var belägen.
Hertigen hade ingen aning om, att Bussy hade haft sin repstege gömd i hans förmak. Lika litet kunde han föreställa sig, att någon vågade gå ensam ute på stadens gator. Han var öfvertygad om att Bussy först skulle bege sig hem till sitt hotell, för att hämta häst och följeslagare, och därför gjorde han sig ingen särdeles brådska. Han förspillde minst tio minuter — och under tiden hade Bussy, drifven af kärleken, redan tillryggalagt tre fjärdedelar af vägen.
Djärfva människor ha vanligen lycka med sig. Bussy mötte ingen på vägen och vid framkomsten såg han ljus i Dianas fönster — det öfverenskomna tecknet.
Han slungade stegen upp mot balkongen. Den var försedd med sex krokar, och någon af dem skulle väl alltid haka sig fast.
När Diana hörde det buller, som stegen åstadkom, släckte hon sin lampa och öppnade fönstret, för att göra fast stegen.
Det var gjordt inom ett par sekunder.
Diana såg sig uppmärksamt omkring ute i dunklet, hon spejade åt alla håll.
Där tycktes vara fullkomligt öde.
Och hon gaf nu Bussy ett tecken att allt var klart.
Bussy sprang uppför de tio stegen två och två om sender — således på fem sekunder.
Ögonblicket var synnerligen lyckligt valdt, ty just medan Bussy sprang uppför stegen, gick herr de Monsoreau utför trappan efter att ha stått och lyssnat i minst tio minuter vid sin hustrus dörr. Han stödde sig på en förtrogen tjänare, som ganska händigt skötte den sjuke, då Rémy ej var till hands.
Och den dubbla manövern utfördes med så stor precision, att Monsoreau öppnade dörren till gatan i samma ögonblick som Bussy drog upp stegen och Diana stängde fönstret.
Herr de Monsoreau befann sig således ute på gatan. Men gatan var, som vi veta, tom och öde, och han såg ingenting.
— Du har väl inte bedragit mig? frågade Monsoreau sin ledsagare.
— Nej, ers nåd! svarade tjänaren. Jag har nyss varit i hertigens stall, och hans stallmästare, som är min gode vän, berättade, att hans höghet hade befallt fram två hästar nu i kväll. Men det kan ju hända, att han ämnade sig åt annat håll.
— Det är inte troligt, förklarade Monsoreau med mörk min.
I likhet med alla andra svartsjuka, trodde han naturligtvis, att den öfriga mänskligheten ej hade något annat att beställa, än att pina och plåga honom.
Han såg sig omkring på nytt.
— Det hade kanske varit ännu bättre om jag hade stannat i Dianas rum, mumlade han. Men om de ha öfverenskomna signaler, skulle hon naturligtvis ha underrättat honom om min därvaro, och jag hade inte upptäckt någonting. Det är nog bäst att jag följer min första föresats och spionerar utanför. Följ mig nu till det omtalade gömstället, där du påstår att jag skall kunna se allt.
— Kom ers nåd, sade betjänten.
Monsoreau stapplade framåt, stödjande sig på sin ledsagares arm.
Ungefär tjugu eller tjugufem steg från ingången — åt det håll, där Bastiljen var belägen — låg en stor stenhög efter rifna byggnader. Den användes som fästning af grannskapets barn, då de lekte röfvare och fasttagare.
Midt uppe i denna stenhög hade befjänten inrättat en utkik, där två personer med lätthet kunde gömma sig. Han bredde ut en kappa och Monsoreau satte sig på den.
Betjänten kröp ihop vid sin husbondes fötter.
En skarpladdad musköt var placerad bredvid dem. Betjänten ville spänna hanen, men Monsoreau hindrade honom därifrån.
— Vänta litet! sade han. — Det hinna vi alltid med! Vi måste komma ihåg att det är ett kungligt villebråd vår jakt gäller, och att dödsstraff väntar den som kommer sin hand vid honom.
Med ögonen brinnande som vargens, då denne ligger på lur utanför en fårfålla, stirrade Monsoreau ömsom upp mot Dianas fönster och ömsom bortåt gatorna i närheten, Ty han ville öfverraska hertigen och han fruktade på samma gång att själf bli öfverraskad.
Diana hade försiktigt dragit för de tjocka fönsterdraperierna, så att endast en smal ljusstrimma vid ena sidan tillkännagaf, att någon ännu var vaken i det för öfrigt totalt mörka huset.
Monsoreau hade icke suttit tio minuter i sitt gömställe, då två ryttare närmade sig från rue Saint-Antoine.
Utan att säga ett ord pekade betjänten på dem.
— Ja, jag ser, sade Monsoreau.
De båda ryttarna hoppade ur sadeln vid hörnet af Hôtel des Tournelles och bundo sina hästar vid ett par af järnringarna, som voro indrifna i muren till detta ändamål.
— Jag tror, att vi komma sent, ers höghet, sade Aurilly. Han gick hit direkt och han hade tio minuters försprång — han är säkert redan däruppe.
— Må vara! sade hertigen. Men om vi inte ha sett honom gå in, så få vi åtminstone se honom gå därifrån.
— Ja, men när? sade Aurilly:
— När det behagar oss, förklarade hertigen.
— Är det tillåtet att fråga, hur detta skall gå till, ers höghet?
— Det går mycket lätt! Om en af oss — du, till exempel — bultar på porten under förevändning att fråga, hur det står till med herr de Monsoreau. Alla älskande bli skrämda af buller. Nå du går in genom dörren, och han flyger ut genom fönstret … Och jag står kvar och ser honom springa sin väg.
— Än herr de Monsoreau? Hvad gör han?
— Ja, det vete böfveln! Men han är ju min vän, och jag kan naturligtvis vara angelägen att få veta hur han mår, därför att han såg så klen ut i går — det är ganska enkelt, tycker jag.
— En ypperlig idé, ers höghet — den kan inte vara snillrikare, förklarade Aurilly.
— Hör du hvad de säga? frågade Monsoreau sin betjänt.
— Nej, ers nåd, men de komma hitåt, och det kan inte dröja länge innan vi urskilja orden.
— Därborta är en stenhög, som skulle vara ett förträffligt gömställe för ers höghet, sade Aurilly.
— Ja, men vänta litet! Jag vill se efter, om man inte kan se in i rummet genom springan vid gardinen.
Diana hade, som vi veta, åter tändt sin lampa, och en smal ljusstråle trängde fram på sidan om gardinen. Hertigen och Aurilly vredo och vände sig på alla möjliga sätt under minst tio minuter, för att försöka se in i Dianas rum, men det var förgäfves.
Under deras gymnastiska öfningar sjöd herr de Monsoreau af förbittring. Allt emellanåt lade han sin iskalla hand på musköten.
— Skall jag behöfva tåla detta? mumlade han. Måste jag fördraga hvarje skymf? Nej, nej, det är slut med mitt tålamod. Guds död! Jag får hvarken sofva eller vaka eller ens plågas i ro, därför att den eländige hertigen hyser en usel passion för min hustru! Jag är ingen medgörlig träl, jag är grefve de Monsoreau — och kommer den uslingen hitåt, så skjuter jag honom! Tänd luntan, René!
Hertigen hade nu ändtligen kommit underfund med att det var omöjligt för honom att se bakom gardinen, och han ville just gå till stenhögen och gömma sig där, medan Aurilly skulle bulta på porten, då lutspelaren plötsligt glömsk af allt hvad etiketten fordrade, lade sin hand på hertigens arm.
— Hvad är det åt er, herre? frågade hertigen förvånad.
— Kom! Kom hit, ers höghet! bad Aurilly.
— Hvad i all världen är det?
— Ser inte ers höghet någonting som lyser därborta till vänster? Kom! Kom, för all del!
— Jag tycker mig verkligen se en gnista bland de där stenarna.
— Det är mycket säkert den brinnande luntan till en musköt, ers höghet!
— Aha! utbrast hertigen, Men hvem böfveln kan ligga gömd där?
— En af Bussys vänner eller tjänare, förmodligen. Låt oss gå härifrån! Vi ta en omväg och smyga oss hit igen från ett annat håll. Den gömde gör troligtvis larm — och så få vi se Bussy flyga ut genom fönstret.
— Du har rätt, sade hertigen. Kom!
De gingo öfver gatan igen till den plats, där de hade bundit sina hästar.
— Nu gå de sin väg, sade Monsoreaus betjänt.
— Ja! svarade Monsoreau. Kände du igen dem?
— Jag tyckte precis att det var hertigen af Anjou och herr Aurilly.
— Det slår in! Men jag skall snart bli ännu säkrare på min sak.
— Hvad vill ers nåd göra?
— Kom med!
Under tiden hade hertigen och Aurilly vikit af åt rue Saint-Cathérine i afsikt att vända tillbaka längs trädgårdarna och komma igen från Bastiljboulevarden.
Monsoreau gick tillbaka in och gaf befallning, att hans bärstol skulle göras i ordning för en utflykt.
Det gick alldeles så som hertigen hade förutsett.
Det buller, som Monsoreau åstadkom vid sin återkomst, skrämde Bussy på flykten. Ljuset släcktes plötsligt i Dianas rum, fönstret öppnades, stegen fasthakades och släpptes ned, och Bussy måste aflägsna sig alldeles som Romeo, men utan att, som han, ha fått se dagen gry och höra lärkan.
Just då han satte foten på marken och Diana kastade ned stegen, kommo hertigen och Aurilly fram till Bastiljens hörn.
De hunno nätt och jämt urskilja en skugga, som sänkte sig mellan himmel och jord nedanför Dianas fönster. Men skuggan var i nästa ögonblick försvunnen bortom hörnet af rue Saint-Paul.
— Men vi väcka ju hela huset, ers nåd! sade René.
— Hvad frågar jag efter det? svarade Monsoreau häftigt. Det måtte väl vara jag som är herre här — och jag har väl rättighet att gå in här såväl som hertigen af Anjou!
Bärstolen var snart i ordning och det dröjde icke länge förrän herr de Monsoreau befann sig utanför hertigens hotell, där han alltid hade fritt tillträde. I samma ögonblick som hertigen drog af sig stöflarna, stod Monsoreau på tröskeln till hans rum, anmäld af en lakej.
Om åskan hade slagit ned framför François af Anjou, kunde han ej ha blifvit mera öfverraskad, än han blef vid denna anmälan.
— Herr de Monsoreau! utbrast han likblek och med darrande röst.
— Ja, det är jag, ers höghet, förklarade Monsoreau med ett våldsamt försök att behärska den vrede, som kom blodet att koka i hans ådror.
Denna ansträngning var så påkostande, att herr de Monsoreau kände sina knän svikta. Han sjönk maktlös ned på en stol vid dörren.
— Ni tar lifvet af er, käre vän, sade hertigen. Ni är sannerligen så blek, att det ser ut som ni skulle svimma när som helst.
— Nej, nej — det gör jag inte, ers höghet! Jag har för tillfället alltför viktiga saker att meddela. Om jag svimmar efteråt — det kan ju hända!
— Nå, men hvad har ni då att säga, min käre grefve? frågade hertigen helt häpen och förskräckt.
— Ingenting inför främmande öron, förklarade Monsoreau.
Hertigen afskedade hela sin omgifning, till och med Aurilly.
Han och Monsoreau voro allena.
— Ers höghet har varit ute i kväll? frågade Monsoreau.
— Ja, som ni ser, min käre grefve!
— Ers höghet borde inte gå ut på gatorna så här dags!
— Hvem har sagt er, att jag har varit på gatorna?
— Ers höghets kläder ä' ju dammiga …
— Herr de Monsoreau! sade hertigen med en tonvikt, på hvilken man ej kunde misstaga sig, har ni händelsevis en syssla till utom öfverhofjägmästaretjänsten?
— Som spion, menar ers höghet? Jag kan inte neka för det. Det är en syssla som litet hvar fuskar i nu för tiden — mer eller mindre — och jag som andra!
— Nå, hvad inbringar den sysslan, grefve Monsoreau?
— Att jag får veta hvad som händer.
— Det var märkvärdigt, sade hertigen och närmade sig ringklockan, för att kunna tillkalla hjälp, om så behöfdes. Nå, hvad är det ni har att säga mig? Ni tillåter väl att jag sätter mig?
— Håna inte en skröplig, men trogen och tillgifven vän, som kommer till er vid en sådan tid och i ett sådant tillstånd, för att göra er en tjänst! Att jag har satt mig, ers höghet, beror uteslutande på att jag är oförmögen att stå på mina ben.
— En tjänst, sade ni? Vill ni göra mig en tjänst?
— Ja!
— Men så tala då! Hvad är det?
— Jag kommer till ers höghet som sändebud från en mäktig furste.
— Från kungen?
— Nej! Från hans höghet hertigen af Guise.
— Aha! sade hertig François. Det var en helt annan sak. Kom då närmare och tala sakta!