Don Quijote förra delens senare hälft/35
| ← Trettiofjärde Kapitlet |
|
Trettiosjätte Kapitlet → |
TRETTIOFEMTE KAPITLET.
Som handlar om den häftiga och ohyggliga strid, hvilken D. Quijote hade med några rödvinsläglar, jämte slutet af berättelsen om Den dåraktiga Förvetenheten.
Föga mera återstod att läsa af berättelsen, när Sancho kom ut alldeles bestört ur den kammare, där D. Quijote hvilade, och skrek högt: »Skynden er, mina herrar, att bispringa min husbonde, som är invecklad i den hetsigaste och mest hårdnackade strid mina ögon någonsin skådat. Så sant Gud lefver, har han icke gifvit jätten, prinsessan Micomicónas fiende, ett sådant hugg, att det tagit af honom hufvudet alldeles intill bålen, som om det varit en rofva!»
— »Hvad säger ni, käre vän?» sade prästen och afbröt läsningen af hvad som återstod af berättelsen. »Är ni vid edra sinnen, Sancho? Hur knäfveln kan det vara möjligt som ni påstår, då jätten är två tusen mil härifrån?»
I detsamma hörde de ett förfärligt oväsen i kammaren och hur D. Quijote skrek: »Vänta, din stråtröfvare, din spetsbof, din kanalje, här har jag dig fast, och din kroksabel skall icke båta dig!» och de lät som om han högge väldiga hugg mot väggarna. Sancho sade: »Det är inte värdt att bli stående här och lyssna, utan stigen in och skiljen de stridande åt eller hjälpen min husbonde, fast nu tör det väl knappt längre behöfvas, ly utan tvifvel är jätten redan död och håller på att inför Gud aflägga räkenskap för sitt förflutna lastbara lefverne. Jag såg ju blodet rinna på marken och hufvudet afhugget och nerfallet på ena sidan och det är så stort som en stor vinlägel.»
— »Jag vill vara dödens man, sade nu värdshusvärden, om inte D. Quijote eller D. Fanikroppen med sitt svärd har huggit in på någon af rödvinsläglarna[1], som stodo påfyllda vid hans hufvudgärd, och det utrunna vinet är nog det som den här beskedliga karlen tror vara blod!»
Med dessa ord gick han i rummet, och alla de andra efter honom, och de träffade D. Quijote i den sällsammaste utstyrsel i världen. Han stod i skjortan, och denna var icke så tillräcklig att den framtill alldeles skylde låren, medan den baktill var sex fingers bredd kortare; benen voro mycket långa och magra, hårbevuxna och ej särdeles rena; på hufvudet hade han en nersmord röd lufva, som tillhörde värden; kring vänstra armen hade han lindat det där sängtäcket som Sancho ännu hyste agg till, — han visste nog själf hvarför, — och i högra handen höll han sitt blottade svärd, med hvilket han högg omkring sig åt alla håll, under det han yttrade sådana ord som om han verkligen kämpat med någon jätte. Och det löjliga var att hans ögon icke voro öppna, ty han sof alltjämt och drömde blott att han var i strid med jätten; föreställningen om det äfventyr han var i färd med att bringa till slut var nämligen så liflig, att den kom honom att drömma att han redan hunnit fram till riket Micomicóna och var i full kamp med sin fiende, och han hade gifvit vinläglarna så väldiga hugg, i den tron att han därmed träffade jätten, att hela rummet var fullt af vin. När värdshusvärden fick se detta, vardt han så ond att han rusade på D. Quijote och började med knuten näfve bulta på honom så pass att, om Cardenio och kyrkoherden icke hade tagit riddaren ifrån honom, skulle han med detsamma hafva gjort slut på kriget mot jätten. Men detta allt oaktadt vaknade icke den stackars riddaren förr än barberaren hämtade en stor kittel med kallt vatten från brunnen och kastade det öfver honom, så att det rann efter hela kroppen; däraf vaknade ändtligen D. Quijote, men ändå icke till så fullt medvetande att han märkte huru det var fatt för honom.
Dorotea, som såg hur kort och lätt klädd han var, ville icke gå in och åse gin kämpes strid mot hans vederdeloman. Sancho gick och letade rundt om på golfvet efter jättens hufvud, och, när han ej fann det, sade han: »Jag vet nog att det är trolleri med allting här i huset, ty förra gången, just på samma ställe där jag nu står, gaf man mig en mängd orfilar och knuffar, utan att jag visste hvem det var som gaf mig dem, och inte kunde jag heller få syn på någon; och ny syns inte hufvudet till här, som jag dock såg afhuggas med mina egna ögon, och blodet frusade ur kroppen som ur en springbrunn.»
— »Hvad för blod och hvad för springbrunn talar du om, du Guds och alla helgons fiende?» sade värdshusvärden. »Ser du inte, din skurk, att blodet och springbrunnen inte äro annat än de här vinläglarna, som ligga här genomstungna, och jag önskar jag finge se hans själ flyta i helvetet som stack hål på dem!»
— »Jag vet ingenting, jag, svarade Sancho; jag vet bara att det går nog så galet för mig, för det här hufvudets skull, som jag ej kan få rätt på, att mitt grefskap kommer att smälta bort liksom salt i vatten.» Sancho var således värre däran i vaket tillstånd in hans herre i sofvande, och det vållade de löften som hans husbonde gifvit honom.
Värdshusvärden var alldeles förtviflad öfver att se vapendragarens bondlugn och den skada hans herre tillställt, och svor att nu skulle det ej aflöpa som förra gången, då de gåfvo sig af utan att betala, och nu skulle hans ridderskapsprivilegier icke ha kraft att befria D. Quijote från att gälda både nytt och gammalt, ända till kostnaden för de nya svickorna, som måste anbringas på de fördärfvade läglarna. Kyrkoherden höll D. Quijote i händerna, och denne, som trodde att han nu fört äfventyret till lyckligt slut och befunne sig inför prinsessan Micomicóna, föll på knä för kyrkoherden och sade: »Fullväl kan Eders Höghet, högborna och frejdade härskarinna, från denna dag lefva trygg för att den illasinnade varelsen kan tillfoga eder något ondt; och äfven jag är från denna dag fri från det ord jag gaf eder, alldenstund med hjälp af Gud Allsmäktig och genom hennes ynnest, i hvilken jag lefver och andas, jag till fullo inlöst detsamma.»
— »Var det inte det jag sa’? utbrast Sancho, när han hörde detta; jo visst, för full var jag inte: där kunnen I se om inte min herre har gjort kål på jätten! Nu har jag mitt land på det torra![2] och grefskapet är det klart med!»
Hvem kunde väl låta bli att skratta åt bådas, herrens och tjänarens, dårskaper? Och alla skrattade de äfven utom värdshusvärden, som önskade sig hin i våld; men till slut förmådde barberaren, Cardenio och kyrkoherden så mycket, att de med icke ringa besvär fingo D. Quijote i säng, där han åter insomnade med tecken till utomordentlig utmattning.
De läto honom sofva och gingo ut till värdshusporten för att trösta Sancho öfver att han icke funnit jättens hufvud; men ännu mera fingo de att göra med att blidka värden, som var utom sig öfver sina vinläglars plötsliga aflidande, och värdinnan ropade under tjut och gråt: »Ja, i en olycklig tid och en olycklig stund kom denne vandrande riddaren i mitt hus, som jag vånnar jag aldrig hade sett för mina ögon, så dyrt som han kostar mig! Förra gången gaf han sig af utan att betala för ett dygns kvällsvard, nattlogis, halm och hafre, för sig och vapendragaren och en kamp och en åsna, under förevändning att han var en äfventyrsriddare — och pockers äfventyr må Vår Herre ge honom och alla äfventyrare i världen! — och att han därför inte var skyldig att betala någonting, för att så stod det beskrifvet i det vandrande ridderskapets gästgifveritaxor.[3] Och för hans skull kom sedan den här andra herrn och tog med sig min svans, och den har han då lämnat igen, så han är säkert fyra styfver mindre värd än förr och alldeles renrakad, så han duger inte till det min man vill ha honom till; och på änden och slutet hugger han mina läglar fördärfvade och spiller mitt vin, så jag vånnar jag såge hans blod spilldt med! Men det ska’ de då inte inbilla sig, vid min fars ben och min mors salighet, att de inte ska betala mig det slant för slant, eller skulle jag inte heta som jag heter och inte vara min mors dotter!»
Dessa och liknande utlåtelser hade den harmsna värdinnan, och hennes rara piga Maritornes hjälpte till efter förmåga. Dottern teg och smålog emellanåt för sig själf. Kyrkoherden ställde allt till rätta, i det han lofvade att på bästa möjliga vis godtgöra deras förlust, så väl af läglarna som af vinet, och i främsta rummet försämringen af svansen, på hvilken de satte så stort värde.
Dorotea tröstade Sancho med den tillsägelsen att, om och när det visade sig vara sant att hans herre huggit hufvudet af jätten, lofvade hon honom att, så snart hon såge sig med fred i sitt land, gifva honom det bästa grefskap där funnes. Därmed tröstade sig Sancho och försäkrade prinsessan att hon kunde lita på att han hade sett jättens hufvud, och att till yttermera visso det hade ett skägg som nådde jätten till midjan, och att, om det nu inte komme fram, så vore det därför att allt som hände där i huset gick till med trolleri, såsom han själf hade fått pröfva på en gång förnt, då han legat där öfver natten. Dorotea sade att hon trodde detsamma, och att han icke skulle vara ledsen, ty allt skulle så väl och lyktas så bra man kunde önska.
Sedan sålunda alla lugnat sig, ville kyrkoherden afsluta läsningen af novellen, emedan han såg att föga återstod. Cardenio, Dorotea och alla de andra bådo honom att läsa den till slut, och, som han både ville bereda andra ett nöje och för egen del fann det i läsningen, fortsatte han berättelsen, som lydde sålunda:
»Det gick sedan så att Anselmo, i sin öfvertygelse om Camillas dygd, lefde ett gladt och bekymmerslöst lif, och Camilla visade med flit Lotario en mulen uppsyn, på det Anselmo skulle tro på motsatsen af den känsla hon hyste för den förre, och till ytterligare bestyrkande häraf bad Lotario om tillstånd att icke mer besöka hans hus, då det tydligt visade sig att Camilla pinsamt berördes af hans åsyn. Men den bedragne Anselmo sade att det finge han på inga villkor göra, och sålunda vardt Anselmo på tusen vis sin vanäras tillverkare, ehuru han trodde sig vara sin lyckas smed.
Under tiden hade Leonelas belåtenhet med att se sig hafva ett visst berättigande för sina egna kärleksäfventyr gått så långt, att hon alldeles hänsynslöst och otygladt jagade efter sitt nöje, litande på att hennes härskarinna öfverskylde det, ja till och med gaf henne råd huru hon utan fruktan skulle kunna tillfredsställa sitt begär. Men ändtligen hörde Anselmo en natt någon gå i Leonelas rum och, när han ville gå ditin för att se hvem det var, märkte han att man höll igen dörren för honom; detta gjorde honom ännu ifrigare att öppna den, han använde så mycken kraft att han stötte upp den, och han kom in just lagom för att se huru en karl hoppade genom fönstret ut på gatan. Han ville raskt skynda efter för att hinna fatt honom eller känna igen honom, men lyckades icke med någotdera, ty Leonela fattade honom med båda armarna och sade till honom: »Lugna dig, husbonde, tag icke illa vid dig och följ icke efter honom som sprang ut: han hör mig till, och det så pass att han är min make.»
Anselmo ville icke tro henne, utan, blind af vrede, drog han sin dolk och hotade att nedstöta henne, på samma gång han tillsade henne att bekänna sanningen; annars skulle han döda henne. I sin ångest och utan att rätt veta hvad hon sade, svarade hon: »Döda mig icke, herre, så skall jag omtala för dig viktigare saker än du kan föreställa dig.» — »Säg dem genast, genmälde Anselmo; hvarom icke, är du dödens barn.» — »För ögonblicket är det omöjligt, sade Leonela så uppskrämd som jag är, låt mig vara tills i morgon, så skall du af mig erfara något som skall sätta dig i förvåning. Och var viss på att den som hoppade ut genom fönstret är en ungersven här i staden, som gifvit mig sin hand på att blifva min äkta man.»
Härmed lugnade sig Anselmo och var villig att vänta så lång tid, som hon bedt honom om, ty han trodde sig icke skola få höra något som vore till men för Camilla, emedan han var så öfvertygad och viss om hennes oförvitlighet. Han lämnade därför rummet, där han instängde Leoncela med tillsägelse att hon icke skulle komma ut därifrån förr än hon sagt honom hvad hon hade att säga.
Han begaf sig sedan genast till Camilla för att berätta för henne — såsom han också gjorde — allt hvad som förefallit med hennes kammarjungfru och det löfte hon gifvit honom att omtala för honom stora och viktiga saker. Om Camilla vardt förskräckt eller icke, behöfver ej sägas: den ångest hon erfor var så öfverväldigande — ty hon trodde verkligen, såsom det ju var anledning att tro, att Leonela ämnade berätta för Anselmo allt hvad hon visste om hennes otrohet, — att hon icke hade mod att vänta för att se om hennes misstanke var ogrundad eller ej, och redan samma natt, när hon trodde Anselmo vara insomnad, hopsamlade hon sina bästa juveler jämte något penningar och, utan att märkas af någon, lämnade hon sitt hem och begaf sig till Lotarios bostad, för hvilken hon berättade allt som var på färde, och bad honom att bringa henne i säkerhet eller att tillsammans med henne begifva sig till något ställe där de kunde vara trygga för Anselmo.
Den bestörtning, i hvilken Camilla försatte Lotario, var sådan att han icke kunde svara henne ett ord och än mindre besluta sig för hvad han skulle göra. Till slut bestämde han sig för att föra Camilla till ett kloster, där en hans syster var priorinna. Camilla gick in därpå, och med den skyndsamhet saken fordrade förde han henne till klostret och kvarlämnade henne där; han själf aflägsnade sig likaledes genast från staden, den, utan att underrätta någon om sin bortresa.
Ifrig att få veta hvad Leonela hade att säga honom, uppsteg Anselmo i dagningen, utan att märka att Camilla icke fanns vid hans sida, och gick dit där han lämnat Leonela instängd. Han öppnade rummet och gick in, men fann ingen Leonela; han fann endast ett par hopknutna lakan i fönstret hvilka röjde att hon på den vägen släppt sig ned och gett sig af. Han återvände strax ganska ledsen för att omtala det för Camilla, och, när han icke fann henne i sängen eller hela huset, vardt han alldeles förfärad. Han frågade husfolket efter henne, men ingen kunde gifva honom besked om hvad han önskade veta. Medan han gick och sökte Camilla, råkade han få se att hennes lådor stodo öppna och att de flesta af hennes juveler saknades, och däraf förstod han ändtligen hela sin olycka och att Leonela ej var orsaken därtill. Sorgsen och dyster begaf han sig, som han gick och stod och utan att afsluta sin klädsel, till sin vän Lotario, att för honom berätta sitt missöde; men, när han icke heller träffade denne och betjänterna sade honom, att deras herre under natten försvunnit hemifrån och tagit med sig alla de penningar han hade inne, då trodde han att han skulle mista förståndet, och till råga på alltsammans fann han, när han kom tillbaka hem, ingen enda af sina manliga och kvinnliga tjänare, utan huset öde och tomt. Han visste ej hvad han skulle tänka eller säga eller göra, och småningom omtöcknades allting för hans förstånd. Han betraktade sitt läge och såg sig i ett ögonblick utan hustru, utan vän, utan tjänare, öfvergifven, som han tyckte, af Himlen öfver sig, och framför allt beröfvad sin ära, ty af Camillas flykt insåg han att den var förlorad.
Slutligen, efter en lång stund, beslöt han att begifva sig ut på landet till den vännen, hos hvilken han vistades, när han själf gaf anledning till att hela denna olycka stämplades. Han stängde sitt hus, steg till häst och begaf sig med beklämdt mod på vägen; men knappt hade han färdats hälften däraf, när han, plågad af sina tankar, nödgades afstiga och binda sin häst vid ett träd, vid hvars stam han sjönk ned under ömma och vemodiga suckar. Där dröjde han nästan tills det kvällades. Vid den tiden såg han en man till häst komma från staden och, efter att hafva hälsat på honom, sporde han honom hvad nytt som hördes i Florens. Stadsbon svarade: »Jo, den sällsammaste nyhet som på länge hörts därstädes, ty det berättas offentligen att Lotario, den förtrogne vännen till den rike Anselmo, som bodde nära intill Sankt Johannis, i natt bortfört Camilla, Amnselmos hustru, och att icke heller denne senare står till finnandes. Allt detta har en Camillas tjänarinna omtalat, hvilken guvernören i natt påträffade, när hon höll på att släppa ner sig utför ett lakan från fönstren i Anselmos hus. Jag vet i själfva verket icke så noga huru saken tilldrog sig; jag vet bara att hela staden är i förundran öfver denna händelse, emedan man ej kunde vänta sig något sådant af den innerliga och förtrogna vänskapen mellan dem båda, hvilken påstås hafva varit så stor att man kallade dem de två vännerna.» — »Vet man kanske, sade Anselmo, hvilken väg Lotario och Camilla hafva tagit?»
— »Man har icke en aning därom, svarade stadsbon, ehuru guvernören användt all möda på att spåra dem.» — »Gud vare med eder, min herre!» sade Anselmo. — »Och med eder äfven!» svarade stadsbon och red vidare.
Genom dessa olyckstidningar kom Anselmo hart nära att icke blott mista förståndet, utan äfven lifvet. Han reste sig så godt han kunde och uppnådde sin väns hus, hvilken ännu icke kände till hans olycka; men, när denne såg honom komma gulblek, aftärd och insjunken, förstod han att Anselmo nedtrycktes af något svårt lidande. Anselmo bad att man måtte höra honom till sängs och gifva honom nödiga skrifdon. Så skedde och han lämnades sängliggande och ensam, ty så önskade han, liksom äfven att man skulle stänga dörren. När han nu såg sig ensam, började föreställningen om hans olycka att göras honom så tung, att han klart insåg att det led till slutet med hans lif, och därför träffade han anstalt om att efterlämna en underrättelse om orsaken till sin så besynnerliga död. Han begynte skrifva; men, innan han hunnit anteckna allt hvad han önskade, tröt honom andedräkten och han lämnade lifvet under tyngden af den smärta, som hans dåraktiga förvetenhet förorsakat honom.
När husets ägare såg att det redan var sent och att Anselmo ej ropade, beslöt han att gå dit in för att få veta om hans illamående tilltog, och fann honom liggande framstupa med halfva kroppen i sängen och den andra delen öfver skrifbordet, på hvilket det skrifna papperet låg öppet; han höll ännu pennan i handen. Värden trädde närmare, efter att först hafva kallat honom vid namn, och, då han fattade honom vid handen, ej fick något svar och fann honom utan lifsvärme, märkte han att hans vän var död. På en gång förvånad och bedröfvad tillkallade han husfolket för att se den olycka som drabbat Anselmo, och läste sedan papperet, hvilket han igenkände såsom egenhändigt skrifvet af honom och som innehöll följande ord:
»Ett enfaldigt och dåraktigt begär har beröfvat mig lifvet. I fall underrättelsen om min död kommer till Camillaa öron, må hon veta att jag förlåter henne, ty hon var icke förpliktad att göra underverk, lika litet som jag hade någon tvingande orsak att fordra att hon skulle göra sådana. Och då jag själf varit min vanäras upphofsman, finnes ingen anledning …»
Så långt hade Anselmo skrifvit, och man kunde däraf förstå att just på detta ställe slutade hans lif, innan han kunnat sluta meningen. Följande dag underrättade hans vän Anselmos anhöriga om hans död; de visste redan hans olycksöde och kände äfven det kloster, där Camilla vistades och redan var nära däran att åtfölja sin man på den resa, som ingen undgår, icke af sorg öfver budskapet om sin makes frånfälle, utan öfver de underrättelser hon erhöll om den frånvarande vännen. Det berättas att, fastän änka, hon icke ville lämna klostret, men ännu mindre aflägga nunnelöfte, tills icke långt därefter hon emottog underrättelse att Lotario hade stupat i en strid, som Monsieur de Lautrec vid den tiden utkämpade mot den store Fälthöfvitsmannen Gonzalo Fernandez af Córdoba i konungariket Neapel[4], dit den för sent af ånger kvalde vännen hade begifvit sig. När Camilla erfor detta, aflade hon klosterlöftet och slöt kort därefter sitt lif under sorgens och svårmodets stränga tuktan. Sådant var det slut de alla fingo, ett slut sådant det måste komma af en så vanvettig början.
— »Berättelsen behagar mig ganska bra, sade kyrkoherden; men jag kan inte tro att det är en verklig tilldragelse; och är den diktad, så har författaren gjort en dålig dikt, ty det låter ej tänka sig att det finnes en så enfaldig äkta man att han vill anställa ett så farligt rön som Anselmo. Om detta fall hade framställts mellan en älskare och hans älskarinna, hade det kunnat gå an; men mellan man och hustru har det något omöjligt i sig. Men beträffande berättelsens stil, misshagar den mig icke.»
- ↑ rödvinsläglarna. Det spanska ordet är cueros, och därmed menas hela oxhudar, på hvilka hufvudet samt fötterna till ofvan knäleden borttagits och som sedan hopsytts och försetts med ett sprund upptill för påfyllning och en kran eller svicka nere i bringan för aftappning; de begagnas allmänneligen som vinbehållare och, när de ligga upplagda i rad bredvid hvarandra på sitt nederlag, såsom man kan få se öfverallt på utskänkningsställen i Spanien, bibehålla de ännu någon likhet med oxar, som lagt sig ned på marken. Dessa cueros äro således icke alldeles detsamma som vi skulle mena med lädersäckar, men å andra sidan motsvara de icke heller riktiga läglar, för så vidt dessa äro laggkärl. Emellertid har detta ord ansetts som det lämpligaste, och dess användande här vinner något stöd däraf, att detsamma med liknande betydelse begagnats i den senaste öfversättningen af Nya Testamentet (Matt. 2: 17, Mark 2: 22, Luk. 5: 37) för att återgifva det grekiska ordet ὰσχός, hvilket just betyder detsamma som det spanska cuero.
- ↑ Ciertos son los toros, egentl. = nu är det säkert att här blir tjurfäktning, och sedan i allmänhet som visshet om, att något kommer att inträffa, för hvilket man lifligt intresserat sig, vare sig med hopp eller fruktan.
- ↑ Gästgifveritaxor. Det spanska ordet är arancel, som betyder regel hvarefter något beräknas, företrädesvis pris och belopp af lifsmedel, m. m., däraf i allmänhet taxa, tariff, och särskildt tulltaxa, tulltariff. Men denna sist nämnda betydelse är tydligen icke den rätta på detta ställe utan här afses just den första, eller, närmare bestämdt, taxan på det pris som resande hade att betala för de lifsförnödenheter, som tillhandahöllos dem på värdshusen.
- ↑ Detta är ett misstag af Cervantes. Lautrec kom till Italien först 1512, och då hade den store Fälthöfvitsmannen redan för flera år sedan återkallats till Spanien.
| ← Trettiofjärde Kapitlet | Upp till början av sidan. | Trettiosjätte Kapitlet → |