Don Quijote förra delens senare hälft/34
| ← Trettiotredje Kapitlet |
|
Trettiofemte Kapitlet → |
TRETTIOFJÄRDE KAPITLET.
Hvari berättelsen om den dåraktiga förvetenheten fortsättes.
»Liksom man plägar säga att det är illa ställdt för en krigshär utan general och för en fästning utan kommendant, så säger jag att det är mycket sämre ställdt för en ung fru utan hennes man, när ej de giltigaste anledningar utgöra ett förfall. Jag befinner mig utan eder i ett så ledsamt läge och så urståndsatt att uthärda er frånvaro att, om ni icke snart kommer, måste jag begifva mig till mina föräldrars hem, äfven om jag därvid lämnar edert hus utan tillsyn; ty den man, hvilken ni lämnade mig som tillsyn, i fall han nämligen stannade i denna egenskap, ser, tror jag, mera på eget nöje än på hvad eder angår. Och då ni har ett godt förstånd, behöfver jag icke säga mera, och det vore icke ens bra att jag sade mera.»
Detta bref fick Anselmo och förstod däraf, att Lotario redan hade gripit verket an och att Camilla måtte hafva svarat så som han önskade, och, öfvermåttan glad åt denna underrättelse, skickade han Camilla muntlig hälsning att hon för ingen del finge ändra bostad, emedan han med det snaraste skulle återvända. Camilla förvånades öfver Anselmos svar, som satte henne i större förlägenhet än förut: stanna hemma vågade hon ej, men än mindre begifva sig till sina föräldrar, ty i förra fallet lopp hennes heder fara, och i det senare handlade hon mot sin mans befallning. Till sist bestämde hon sig för det som slog sämst ut för henne, nämligen att stanna, med föresats att icke undvika Lotarios närvaro, för att ej ge tjänstfolket anledning till prat; och redan förtröt det henne att hafva skrifvit till sin man det hon skref, då hon befarade att han kunde tro att Lotario i hennes uppförande märkt någon lättfärdighet, som föranledt honom att åsidosätta den aktning han var henne skyldig. Men medveten om sin dygd, förlitade hon sig på Gud och sin redliga afsikt och ansåg sig därmed stark nog att under tystnad kunna motstå allt hvad Lotario kunde säga henne, utan att göra sin man något vidare meddelande, för att icke inveckla honom i bråk och ledsamheter. Ja, hon funderade till och med på något sätt att urskulda Lotario hos Anselmo, när denne frågade henne efter den anledning, som förmått henne att skrifva brefvet.
Under dessa mera ärbara än kloka och nyttiga tankar satt hon dagen därpå och lyssnade till Lotario, som denna gång vardt så enträgen att Camillas ståndaktighet började vackla, och hennes kyskhet hade mer än nog att göra med att hjälpa ögonen att icke förråda något kärligt medlidande, som Lotarios ord och tårar hade väckt i hennes bröst. Allt detta märkte Lotario, och allt tände hos honom kärleksglöd. Kort sagdt, honom tycktes det nödvändigt att, medan Anselmos frånvaro gaf honom tid och tillfälle därtill, eftertryckligare sköta belägringen af denna fästning, och alltså gjorde han med loftal öfver hennes skönhet ett anlopp på hennes själfkärlek; ty det finnes ingenting som fortare öfverväldigar och nedbryter den kvinnliga fåfängans torn med dess stolta befästning än denna fåfänga själf lagd på smickrande tungor.[1] Också underminerade han hennes kyskhets klippa med all flit och med sådana medel att, äfven om Camilla varit af brons, hade hon måst falla. Lotario grät, bad, lofvade, smickrade, envisades och ljög med så varma känslor, med tecken till sådan uppriktighet, att han bragte Camillas sedesamhet att stranda och lyckades vinna en seger som han minst hoppades och mest atrådde. Camilla kapitulerade, Camilla gaf sig; men ej var det så underligt, när icke heller Lotarios vänskap höll stånd! Ett tydligt exempel, som visar oss att man besegrar kärlekens lidelse endast genom att undfly den och att ingen bör inlåta sig i kamp med en så mäktig fiende, emedan för att besegra hans om också blott mänskliga styrka man behöfver gudomliga krafter.
Leonela, men hon ensam, fick kunskap om sin frus svaghet, ty de båda svekfulla vännerna och nyblifna älskande kunde icke dölja den för henne. Lotario ville icke omtala för Camilla Anselmos plan eller att denne hade gifvit honom tillfälle att komma därhän, på det hon ej måtte underskatta hans kärlek och tro, att han blott af en händelse, utan öfverläggning och icke med afsikt, hade sökt hennes gunst.
Efter få dagar återkom Anselmo hem, men märkte nu icke hvad som fattades där, nämligen det som han minst vårdat och mest skattat. Han gick genast att besöka Lotario och träffade honom hemma; de omfamnade hvarandra, och den ene frågade om den andre hade lif eller död att förkunna honom.
— »De nyheter jag kan meddela dig, min vän, sade Lotario, äro att du har en hustru, som är ett värdigt föredöme och en krona för alla dygdiga hustrur. Allt hvad jag sagt henne har varit som taladt för vinden; löftena hafva försmåtts, gåfvorna icke mottagits; några hycklade tårar, som jag göt, gjorde hon ordentligt narr af. Kort och godt, liksom Camilla är ett inbegrepp af all skönhet, så är hon ett förvaringsrum för kyskhet, belefvenhet, tukt och alla de dygder, som kunna göra en ärbar kvinna prisvärd och lycklig. Tag du tillbaka dina pengar, min vän, ty här har jag dem utan att hafva behöft röra dem; Camillas oskuld är icke fal för så lumpna ting som skänker eller löften. Var nöjd, Anselmo, och anställ inga flera prof än dem du redan gjort; har du torrskodd kommit öfver det haf af svårigheter och misstankar, som pläga och kunna hysas af kvinnorna, så gif dig icke åter ut på nys vedervärdigheters djupa ocean och anställ icke med en annan lots något rön om det fartygs duglighet och hållbarhet, som Himlen låtit falla på din lott för att ombord därpå befara detta lifvets haf, utan räkna du på att du redan är i säker hamn, förtöj dig där vid en klok varsamhets ankar och blif liggande, tills man kommer att kräfva dig på den skuld som intet mänskligt frälse kan fritaga sig för att gälda.»[2]
Anselmo vardt särdeles belåten med hvad Lotario hade att säga och trodde därpå, som om det varit orakelsvar; men han bad honom ändock att ej upphöra med företaget, äfven om det blott vore af nyfikenhet och för ro skull samt han icke dädanefter använde så uttryckliga bemödanden som dittills. Han önskade endast, att Lotario måtte skrifva några verser till henne, för att prisa henne under namnet Chloris; själf skulle han låta Camilla veta att Lotario vore förälskad i en dam, hvilken han gifvit detta namn för att kunna sjunga hennes lof med den hänsyn till det passande, som tillkomme hennes dygd. Och ville Lotario ej göra sig besvär med att skrifva verserna skulle han själf göra det.
— »Det behöfves visst icke, sade Lotario, ty sånggudinnorna äro mig ej så föga hulda att de icke några stunder på året besöka mig. Säg du till Camilla hvad du nu har nämnt om min föregifna kärlek, så skall jag nog skrifva verserna! om de också ej blifva så goda som ämnet förtjänar, skola de åtminstone blifva de bästa jag kan åstadkomma.»
Det blef vid detta aftal mellan den förvetne och den trolöse vännen, och, när Anselmo kommit hem, frågade han Camilla om det, som hon undrade på att han icke längesedan hade frågat henne, nämligen om anledningen hvarför hon skrifvit det brefvet, som hon skickade till honom. Camilla svarade, att det förefallit henne som om Lotario betraktade henne något friare än då Anselmo var hemma, men att hon redan funnit sitt misstag och trodde att det blott varit inbillning af henne, ty nu undveke Lotario att besöka henne och att vara på tu man hand med henne. Anselmo sade att hon kunde vara fullkomligt trygg för denna misstanke, emedan han visste att Lotario vore förälskad i en förnäm fröken där i staden, hvilken han firade under namnet Chloris, och, äfven om så icke vore, behöfde man ändock icke frukta något på grund af Lotarios redlighet och den stora vänskap som rådde mellan båda. Och hade icke Camilla varit underrättad af Lotario om att det där kärleksförhållandet till Chloris var uppdiktadt och att han blott hade berättat det för Anselmo för att kunna ägna några stunder just åt att sjunga Camillas lof, hade hon utan tvifvel fallit i svartsjukans förtviflansfulla nät; men, emedan hon redan var förberedd, gjorde detta skrämskott henne ingen förtret.
Dagen därefter, medan de tre sutto till bords, bad Anselmo att Lotario skulle uppläsa något af de stycken som han diktat till sin älskade Chloris, ty, eftersom Camilla icke kände henne, kunde han tryggt säga allt hvad han ville. »Äfven om hon kände henne, svarade Lotario, skulle jag ingenting fördölja; ty, Där en älskare prisar sin dam som skön och tadlar henne som grym, gör han hennes goda namn och rykte ingen skada; men vare härmed huru som helst, så kan jag säga att jag i går författade en sonett till denna Chloris’ otacksamhet, och så här lyder den:
ut öfver dödlige sin spira sänker,
jag, fylld af kval, på Chloris’ grymhet tänker
och vill om den med Himlens gudar tala.
och daggen pärlor uppå blomstren stänker,
ej dagen lindring åt mitt hjärta skänker,
åt sorgen får det än sin gärd betala.
med lodrätt glöd från himlatronen falla,
blott ymnigare tårar ögat gjuter.
ty döfva för min sorg stå gudar alla,
och Chloris grymt sitt öra för mig sluter.
Sonetten behagade Camilla väl, men Anselmo ännu bättre,
ty han berömde den och sade, att den damen vore alldeles
för grym, som icke besvarade så sant uttryckta känslor.
Hvartill Camilla anmärkte: »Således är allt, som förälskade sjunga,
sanning?» — »Såsom skalder tala de icke sanning, svarade
Lotario; men som förälskade mäkta de icke ens uttrycka hela
sanningen af sina känslor.» — »Därom är intet tvifvel»,
inföll Anselmo, blott för att stödja Lotarios yttranden och gifva
dem större vikt hos Camilla, hvilken var lika obekymrad om
Anselmos konstgrepp som förälskad i Lotario; och, då hon
kände sådan glädje af allt som angick Lotario samt dessutom
var öfvertygad om att hans önskningar och verser blott gällde henne och att hon var den verkliga Chloris, bad hon honom
att läsa ännu en Sonett eller andra verser, om han kunde
några. »Nog kan jag en sonett till, svarade Lotario, men jag
tror ej att den är så bra som den första eller, rättare sagdt,
mindre dålig än den; och I kunnen lätt döma därom, ty den
lyder som följer:
blott starkare i dödens fjättrar slås jag.
Af kärlekskrankhet vid din fot förgås jag,
och ej för sådant dödskval skall jag rysa.
men därför dig att glömma ej förmås jag;
af dystra skuggors kalla famntag nås jag,
dock i mitt hjärta städse din bild skall lysa.
hur grymt du än må med min kärlek leka;
min tröst den blir i högsta nödens timma.
på okändt haf, hvars vilda vågor vräka,
där hamn ej vinkar, inga stjärnor glimma!
Äfven denna andra sonett berömde Anselmo, liksom han
gjort med den första, och på detta vis gick han på och fogade
länk till länk af den kedja, som lade hans ära i bojor och
band; ty när Lotario som värst vanhedrade honom, just då
sade han honom vara mest hedrad, och sålunda kom det sig
att så många trappsteg Camilla gick utför till medelpunkten
af sin förnedring, dem gick hon i sin mans tanke uppför till
höjden af dygd och godt rykte. Härunder inträffade att, när
Camilla en gång, som ofta annars, var ensam med sin tärna,
hon sade till denna: »Jag blyges, kära Leonela, när jag
betänker hur föga jag förstått att taga min värdighet i akt, i
det jag ej ens lät Lotario med någon tids väntan förvärfva
den fulla besittning af min kärlek, som jag så snart skänkte
honom.[3] Jag befarar att han måste förakta min snarvillighet
eller hellre mitt lättsinne, utan att inse huru omöjligt han
gjorde det för mig att kunna motstå honom.»
— »Det må du ej bekymra dig öfver, min härskarinna, svarade Leonela, ty det har ingen betydelse och innebär ingen anledning till förminskad aktning att man snart ger hvad man ger, när det som ges verkligen är godt samt i och för sig värdt att skattas högt. Man plägar till och med säga att snar gåfva är dubbel gåfva.»
— »Men, invände Camilla, man plägar också säga att det som kostar litet värderas föga.»
— »Det ordet gäller icke för dig, svarade Leonela; ty såsom jag hört sägas, flyger kärleken emellanåt och går en annan gång till fots; med den ene springer han i full fart, med den andre går han i sakta mak; somliga gör han ljumma, andra sätter han i eld och lågor; några sårar, andra dödar han; i ett ögonblick begynner han sin längtans bana, och i samma ögonblick genomlöper och slutar han den; på morgonen börjar han en fästnings belägring, på kvällen har han bragt den att ge sig, ty det gifves ingen makt som kan motstå honom. Och, när så är, hvarför tar du så illa vid dig eller hvad fruktar du? Det måste ju hafva gått Lotario på samma sätt, då kärleken tager min husbondes frånvaro till medel för att besegra eder båda.[4] Och det var tvång att under denna hans frånvaro det afgjordes som kärleken hade bestämt, utan att draga ut på tiden tills Anselmo hunne komma tillbaka, så att till följd af hans närvaro saken sedan stannade på halfva vägen; ty kärleken har ingen bättre hjälpare att verkställa sina anslag än tillfället; af tillfället begagnar han sig vid alla sina företag, isynnerhet vid början. Allt detta känner jag väl till, och det mera af erfarenhet än af hörsagor, och det skall jag berätta dig någon gång, señora, ty äfven jag är af ungt kött och blod. Dessutom, fru Camilla, öfverlämnade och gaf du dig icke åt honom så snart, att du icke förut af Lotarios ögon, suckar, ord och löften samt gåfvor hade lärt känna hela hans själ och af den och af hans dygder insett huru värd han var att älskas. Nåväl, nu förhåller det sig så; låt då icke sådana där ängsliga och enfaldiga tankar storma in på dig, utan var du viss på att Lotario älskar dig, liksom du älskar honom, och lef glad och nöjd därmed att, när du nu råkat i kärlekens garn, han som håller dig fast där är en man af värde och förtjänst, och att han icke blott har de fyra S som man påstår att riktiga älskare böra ha[5], utan ett helt fullständigt alfabet. Vet du det icke, så hör på och du skall få se hur jag läser upp det för dig utantill. Lotario är, så vidt jag kan se och efter hvad jag tror, artig, beständig, chevaleresk, duktig, erkännsam, frikostig, glädtig, högsinnad, ihärdig, klok, lärd, modig, nykter, ordhållig, plikttrogen, kvick rik, det som de fyra SS betyda, nämligen skarpsinnig, ståndaktig, sorgfällig, stolt, och sedan trogen, ung, vacker; X passar icke för honom, ty det är en sträf bokstaf; ypperlig i allt; Z kunna vi räkna med under S, efter det uttalas som ett sådant.»
Camilla skrattade åt sin tärnas alfabet och ansåg henne för ännu erfarnare i kärlekssaker än hon sade; det tillstod hon också själf, i det hon yppade för Camilla hurusom hon hade en kärlekshandel med en ung man af familj i samma stad. Camilla vardt bestört däröfver, emedan hon fruktade att detta vore den väg, på hvilken hennes egen ära kunde löpa fara. Hon ansatte henne för att få veta, om deras förhandlingar gått längre än till ord. Leonela, icke just förlägen, utan ganska fräck, svarade att det hade de visst gjort; ty det är en gifven sak att matmoderns felsteg betager tjänarinnan all blygsel, och att, när denna ser frun stappla, det icke gör henne någonting om hon själf haltar och frun vet af det. Camilla kunde ej göra annat än bedja Leonela hålla tyst med hennes förhållande för den som hon uppgaf vara sin älskare, och att bedrifva sina egna saker med all hemlighet, så att de icke komme till Anselmos eller Lotarios vetskap. Leonela svarade att det skulle hon göra; men hon höll sin lofven på sådant vis, att hon besannade Camillas farhåga att för hennes skull förlora sitt goda rykte. När nämligen den sedeslösa och fräcka Leonela såg att hennes matmoders uppförande icke var som förr, fördristade hon sig att införa sin älskare i huset och behålla honom där, i förlitande på att, äfven om Camilla finge se honom, hon icke skulle våga röja honom; ty den stygga olägenheten, jämte andra, medföra härskarinnans synder, att hon blir trälinna under sina egna pigor och tvingas att öfverskyla deras lättfärdighet och skamliga uppförande. Så gick det också med Camilla, som, fastän hon både en och flera gånger märkte att Leonela hade sin älskare hos sig i ett rum af huset, icke allenast icke vågade banna henne, utan skaffade henne läglighet att gömma honom och undanröjde alla hinder, på det hennes man ej måtte få ögonen på honom. Men hon kunde ändå ej undanröja dem så, att icke Lotario en gång såg en karl komma ut ur huset i dagbräckningen.
Lotario kände ej igen karlen och trodde först att det måtte vara ett spöke. Men, när han såg honom gå framåt, draga upp kappan samt omsorgsfullt och försiktigt hölja sitt ansikte däri, öfvergaf han sin enfaldiga tanke och föll på en annan, som hade blifvit allas deras undergång, om icke Camilla funnit på råd däremot. Det föll icke Lotario in att den karlen, som han sett komma ur Anselmos hus på en så opassande tid, kunde ha kommit dit för Leonelas skull, ja han kom ej ens ihåg att det fanns en Leonela till i världen; han trodde endast att, liksom Camilla varit medgörlig och lättsinnig med honom, hon också var det med en annan. Ty sådana följder drar en dålig kvinnas dålighet med sig, att hon icke längre finner förtroende till sin heder hos just den, åt hvilken hon, förledd af hans böner och försäkringar, öfverlämnat sig, och att denne tänker att hon ännu beredvilligare öfverlämnar sig åt andra, och sätter ofelbar tro till hvarje misstanke, som i detta hänseende uppstår hos honom. Och det ser alldeles ut som om Lotario i detta ögonblick mistat allt sitt sunda förstånd och alla hans förnuftiga tankar försvunnit ur hans minne; ty utan att förmå fatta någon sådan, som varit lämplig eller ens förståndig, utan att besinna sig, skyndade han till Anselmo innan denne ens stigit upp, och oförmögen att tygla sig samt förblindad af det svartsjuka raseri, som tärde på hans hjärta, och färdig att dö af begära att få hämnes på Camilla, som ej på mista vis hade förorättat honom, sade han till honom: »Vet, Anselmo, att jag i flera dagar kämpat med mig själf och gjort våld på mig för att icke meddela dig en sak, som jag numera ej förmår eller anser riktigt att dölja för dig. Vet att Camillas ståndaktighet nu är besegrad och underkastad allt hvad jag vill göra med henne, och, om jag dröjt att yppa för dig detta förhållande, har det varit för att utforska, om det verkligen var ett lättfärdigt begär hos henne eller om hon gjorde det för att ställa mig på prof och utröna om den kärlekshandel, som jag med din tillåtelse börjat med henne, företagits på fullt allvar. Jag föreställde mig också att, om hon varit den hon borde och som vi båda trodde henne vara, hon redan skulle hafva underrättat dig om min kurtis för henne; men, då jag nu sett att hon dröjer därmed, finner jag att hon menat ärligt med de löften hon gifvit mig att, när du nästa gång aflägsnar dig hemifrån, skänka mig ett samtal i förrådskammaren (och det var sant att Camilla där plägade tala med honom). Men jag vill icke att du öfveriladt utöfvar någon hämnd, ty än så länge är synden begången endast i tanken, och det vore ja möjligt att från detta till verkställighetens ögonblick Camilla komme på andra tankar och att ångern vaknade i stället. Och därför, eftersom du i allt eller till någon del alltid har följt mina råd, så följ och iakttag ett som jag nu vill gifva dig, på det du utan att bedragas och med moget öfvervägande[6] må kunna komma till insikt om hvad du anser lämpligäst för dig. Låtsa att du skall resa bort på ett par dagar, såsom du stundom plägar, och ställ så till att du håller dig dold i förrådskammaren, där väggbonader och andra saker, bakom hvilka du kan gömma dig, erbjuda dig mycken läglighet, så skall du få se med dina egna ögon, — och jag med mina — hvad Camilla vill. Är det då den dålighet, i fråga om hvilken det finnes mer anledning till fruktan än hopp, så kan du i tysthet, med klokhet och förstånd vara en hämnare öfver den skymf du lider.»
Häpen, bestört och förvånad vardt Anselmo öfver Lotarios ord, ty de öfverraskade honom på en tid då han minst väntade att få höra dem, enär han redan ansåg Camilla som segrarinna öfver Lotarios förställda angrepp och redan började njuta segrens ära. En lång stund stod han tyst, stirrade mot golfvet utan att blinka och sade till slut: »Du har handlat, Lotario, som jag väntade af din vänskap; jag skall i allt följa ditt råd; gör som du vill och iakttag den förtegenhet, hvilken, som du väl förstår, höfves i ett så oförtänkt fall.»
Lotario lofvade honom det och, när han lämnade Anselmo, ångrade han fullständigt allt hvad han sagt honom, emedan han insåg huru fåviskt han handlat, då han kunnat hämnas på Camilla utan att tillgripa en så grym och vanhederlig utväg. Han förbannade sitt oförstånd, förebrådde sig sitt lättsinniga beslut och visste ej hvilket medel han skulle använda för att göra det gjorda ogjordt eller gifva saken en dräglig utgång. Till slut beslöt han sig att omtala alltsammans för Camilla och, som tillfälle därtill icke saknades, träffade han henne samma dag ensam; så snart hon såg att hon ostördt kunde tala med honom, var det hon som sade till honom: »Vet, käre Lotario, att jag har ett bekymmer i hjärtat, som pinar mig så, att jag tycker det vill brista i bröstet på mig, och ett underverk är det om ej så sker, ty Leonelas oblyghet har nu gått därhän att hon hvarenda natt släpper in en sin älskare och behåller honom hos sig till dager; detta sker naturligtvis på bekostnad af mitt goda rykte, då en hvar som ser honom komma ut ur mitt hus på så ovanliga timmar, har fritt fält att döma däröfver som det faller honom in. Och hvad som mest plågar mig är att jag icke kan straffa eller banna henne, ty den omständigheten, att hon har reda på vårt förhållande, har lagt en tygel i munnen på mig, så att jag måste tiga med hennes, och jag fruktar att häraf kan uppstå någon olycka.»
Strax i början, när Camilla sade detta, trodde Lotario att det var en fint för att inbilla honom, att den karlen han sett utkomma var Leonelas och ej hennes egen älskare; men, ny han såg henne gråta och sörja och bedja honom om hjälp, satte han tro till att det var sant och vardt därigenom ytterligt ledsen och ångerfull. Icke desto mindre svarade han Camilla, att hon skulle vara obekymrad, ty han skulle nog träffa anstalt att kväsa Leonelas fräckhet; han omtalade också för henne hvad han, eggad af sin ursinniga svartsjuka, hade sagt till Anselmo och huru de aftalat att denne skulle gömma sig i förrådskammaren, för att därifrån tydligt se huru trolös hon var mot honom. Han bad henne förlåta denna dårskap och råda honom huru han skulle kunna godtgöra den samt lyckligt komma ur den krångliga labyrint, i hvilken hans obetänksamhet försatt honom.
Camilla vardt förfärad öfver det som Lotario berättade henne, och med stor harm och många förståndiga ord bannade hon honom för hans onda tankar om henne samt för den enfaldiga och brottsliga plan han förehaft; men, som kvinnan af naturen vida mer än mannen har rådighet både till godt och ondt, ehuru den brister henne när hon med berådt mod skall utkläcka planer, så fann Camilla genast på ögonblicket ett sätt att hjälpa denna till utseendet så ohjälpliga sak och sade åt Lotario att sörja för, att Anselmo följande dag måtte gömma sig på det omtalade stället; just däraf att han gömde sig tänkte hon nämligen hämta läglighet för dem båda att framdeles utan öfverraskning kunna förnöja sig med hvarandra. Och utan att låta honom få veta det minsta af hvad hon tänkte göra, tillsade hon blott Lotario att hålla sig färdig att, när Anselmo väl vore gömd, komma så fort Leonela kallade honom, och att på allt hvad hon komme att säga honom han borde svara så som han skulle hafva svarat, om han icke vetat att Anselmo lyddes på honom. Lotario yrkade att hon skulle fullständigt förklara sin plan för honom, på det han med större trygghet och försiktighet måtte iakttaga allt hvad han såge nödigt. »Jag försäkrar, sade Camilla, att det icke är något annat att iakttaga än att svara mig, allt efter som jag frågar.» Camilla ville nämligen icke på förhand låta honom få veta hvad hon ämnade göra, emedan hon fruktade att han icke skulle vilja följa det beslut, som syntes henne så godt, och i stället följa eller söka något annat, som omöjligt kunde vara så godt.
Därmed gick Lotario; dagen därpå reste Anselmo bort under förevändning att besöka sin vän på landet, och kom tillbaka för att gömma sig, hvilket han kunde göra med allsköns bekvämlighet, då den med flit lämnades honom af Camilla och Leonela. Där befann han sig således nu på sitt gömställe, i sådan sinnesskakning som den kan tänkas vara hvilken väntade att med egna ögon se sin heder alldeles sönderstyckas och som var i fara att förlora sitt högsta goda, som han trodde sig äga i sin älskade Camilla.
När nu Camilla och Leonela voro säkra på att Anselmo var gömd, gingo de in i förrådskammaren, och knappt hade Camilla satt foten därin, då hon med en djup suck sade: »Ack kära Leonela! vore det icke bättre, innan jag verkställer det som jag ej vill meddela dig, på det du ej må söka förhindra det; vore det icke bättre, säger jag, att du toge Anselmos dolk, som jag bedt dig om, och med den genomborrade detta ärelösa bröst? Men nej, gör det icke, ty det är ej rätt att jag får umgälla en annans brott. Först önskar jag veta hvad Lotarios oblyga och fräcka ögon kunnat se hos mig, som gifvit honom anledning till den dristigheten att för mig yppa en så lastbar önskan, som han för mig uppenbarat med förakt för sin vän och vanära för mig. Ställ dig där vid fönstret, Leonela, och ropa på honom, ty utan tvifvel står han på gatan och väntar att få sätta sin onda afsikt i verket; men först skall min egen sättas i verket, trots det att den är lika grym som hederlig.»
— »Ack, min härskarinna! svarade den sluga och väl inlärda Leonela; hvad vill du väl göra med denna dolk? Vill du kanske taga lifvet af dig, eller af Lotario? Hvilketdera som helst, kommer det att lända till mistning af ditt goda namn och rykte. Bättre är att du döljer din skymf och icke ger denna otäcka karlen anledning att komma in här i huset och träffa oss ensamma; betänk, señora, att vi äro svaga kvinnor och han är karl och en tilltagsen karl, och, som han kommer med sådant ondt uppsåt och är förblindad af sin passion, skall kanske, innan du hinner utföra din föresats, han begå något som vore värre för dig än om han toge ditt lif. Ve öfver min husbonde Anselmo, som velat lämna denna oförskämda människa ett sådant insteg i sitt hus! Och om du, señora, nu dödar honom, såsom jag tror att du ämnar göra, hvad skola vi göra med honom, sedan han är död?»
— »Hvad? min vän, svarade Camilla; vi låta honom ligga, och Anselmo får begrafva honom; det är icke mer än billigt att han på en ledig stund gör sig det besväret att skaffa sin egen vanära under jorden. Kalla hit honom, gör det ändtligen, ty så länge jag dröjer att taga tillbörlig hämnd för den skymf han tillfogat mig, tycker jag mig bryta mot den trohet jag är skyldig min make.»
Allt detta åhörde Anselmo, och för hvarje ord Camilla talade förändrades hans tankar; men när han hörde att hon var besluten att döda Lotario, ville han träda fram och visa sig, på det hon ej måtte göra något sådant. Dock kvarhölls han af begäret att se hvad som månde varda slutet på ett så modigt och ärbart beslut, ehuru med föresats att framträda tids nog för att hindra dess utförande.
Under tiden öfverfölls Camilla af en häftig vanmakt och kastade sig på en säng, som stod i rummet, hvarvid Leonela utbrast i bitter gråt, sägande: »Ve mig olyckliga, om jag nu skulle råka så illa ut att hon där doge i mina armar, denna blomma af all dygd i världen, kronan för ärbara kvinnor, och all kyskhets förebild!» med mera dylikt, som ingen kunde hafva åhört utan att anse henne för den mest bedröfvade och trogna tjänarinna på jorden, och hennes husfru för en ny och hårdt förföljd Penelope. Snart återkom Camilla från sin vanmakt och, när hon hämtat sig, sade hon: »Hvarför går du icke, Leonela, och kallar hit den trognaste vän till sin vän, som solen någonsin skådat eller natten dolt? Fort, spring, skynda dig, gå åstad, på det att icke genom ditt dröjsmål min vredes eld måtte slockna och den rättmätiga hämnd, hvarpå jag hoppas, aflöpa blott med hotelser och förbannelser.»
— »Nu går jag efter honom, señora, sade Leonela, men först måste du gifva mig den där dolken, på det att du icke under min frånvaro företager något, som alla de, hvilka hålla af dig, måste begråta i hela sitt lif.
— Gå trygg, kära Leonela, något sådant skall jag icke göra, svarade Camilla; ty om jag också i ditt tycke är enfaldigt oförvägen som så håller på min ära, skall jag ej vara det till den grad som denna Luecretia, hvilken påstås hafva tagit lifvet utaf sig utan att hafva begått något felsteg och utan att förut hafva dödat den, som bar skulden för hennes olycka: skall jag dö, så dör jag, men då skall det också vara efter att hafva fått upprättelse och hämnd på honom, som föranledt mig att komma hit och gråta öfver hans djärfva tilltag, hvilket uppkommit så alldeles utan mitt förvållande.»
Leonela lät mycket bedja sig, innan hon gick efter Lotario; men slutligen gjorde hon det, och under mellantiden tills hon kom tillbaka fortfor Camilla, liksom om hon hade talat för sig själf, och sade: »Gud hjälpe mig så visst! Hade det icke varit klokare att jag afvisat Lotario, såsom jag gjort så många gånger förr, än att gifva honom anledning, såsom jag nu gjort, att anse mig för lättfärdig och dålig, åtminstone så lång tid som det kommer att taga mig för att få honom ur sin villfarelse? Utan tvifvel hade det varit bättre; men ja skulle icke få någon hämnd, och min mans heder ingen upprättelse, om han, tvående sina händer i oskuld, helt sakteliga makade sig bort från det rum, dit bans onda lustar drogo honom in. Nej, må den förrädaren med sitt lif betala hvad han med så okyskt begär åtrådde! må världen få veta, — om det någonsin kommer till dess kunskap, — att Camilla icke allenast bevarade troheten mot sin make, utan äfven hämnades honom på den som djärfdes att förbryta sig på hans heder. I alla fall tror jag dock det hade varit bättre att underrätta Anselmo härom; men jag försökte ju göra det i det bref jag skref till honom ut på landet, och, när han icke skyndat afhjälpa det onda jag påpekade för honom, har det väl, som jag tror, varit därför att han af ren godhet och tillit icke ville, icke kunde tro att i en så bepröfvad väns bröst kunde rymmas något slags tanke som strede mot hans ära. Jag själf trodde det icke heller efteråt under flera dagar och skulle aldrig hafva trott det, om icke hans fräckhet hade gått så långt att hans gåfvor, dem han ej gjorde någon hemlighet af, samt hans stora löften och oupphörliga tårar tydligt uppenbarat det för mig. Men hvartill tjänar det nu att anställa dessa betraktelser? Behöfver kanske ett modigt beslut någon rådplägning? Nej, för visso. Bort därför med all fruktan![7] hit med hämnden! Låt den trolöse inträda, må han komma, närma sig, dö, och må det bli slut på honom, hände så hvad hända vill! Ren kom jag i dens våld, som Himlen gaf mig till min egen, ren vill jag också skiljas från honom, och i värsta fall skall Jag skiljas badande i mitt kyska blod och i det orena blodet af den falskaste vän, som vänskapen någonsin skådat i världen.»
Sägande detta gick hon af och an i rummet med dragen dolk, med så osäkra och häftiga steg samt med sådana åtbörder, att det alldeles såg ut som om hon mistat sitt förstånd och icke vore en svag kvinna, utan en ursinnig bandit.
Allt detta åsåg Anselmo, där han stod gömd bakom några väggbonader, och förvånades däröfver och tyckte redan att hvad han sett och hört var tillräcklig förklaring för ännu svårare misstankar; ja, han kunde hafva önskat att profvet med Lotarios eftersändande måtte uteblifva, emedan han befarade att någon bråd olyckshändelse kunde tillstöta. Han var äfven redan i begrepp att röja sig och framträda för att omfamna sin maka och taga henne ur hennes villfarelse, men han hejdade sig, ty han såg Leonela komma tillbaka ledande, Lotario vid handen.
Så snart Camilla varseblef honom, drog hon med dolken ett långt streck framför sig på marken, och sade: »Lotario, gif akt på hvad jag säger dig: om du understår dig att öfverskrida det streck du här ser eller ens komma det nära, så i samma ögonblick jag märker att du ämnar det, i samma ögonblick ränner jag i mitt bröst denna dolk, som jag håller i handen. Men, innan du svarar mig ett ord härpå, vill jag att du hör på några andra ord af mig, så skall du sedan få svara hvad du helst gitter. Först och främst vill jag att du skall säga mig, Lotario, om du känner min man Anselmo och hvilken mening du hyser om honom; och för det andra vill jag också veta om du känner mig. Svara mig på detta och var icke förlägen och fundera icke heller länge på hvad du bör svara, ty det är ju inga kinkiga ting jag spörjer dig om.»
Lotario var ej så enfaldig att han icke förstod hvad Camilla ämnade göra, redan från första stund då hon tillsagt honom att ombestyra att Anselmo skulle gömma sig, och därför lämpade han sig efter hennes plan med så mycken urskillning och så i lagom tid, att de båda hade kunnat låta denna hopgjorda tillställning gälla för den vissaste sanning. Han svarade henne alltså på följande vis: »Icke trodde jag, sköna Camilla, att du kallat mig för att fråga mig om saker, som ligga så fjärran från den afsikt, med hvilken jag kommer hit. Om du gör det för att uppskjuta med den ynnest du lofvat mig, hade du kunnat undanhålla den tidigare, ty efterlängtad lycka blir oss så mycket mera till kval, ju närmare vi hafva hoppet att få äga henne. Men på det att du ej må säga att jag icke besvarar dina frågor, så förklarar jag att jag känner din make Anselmo och att vi känna hvarandra sedan våra spädaste år; men icke har jag lust att säga hvad du lika väl känner om vår vänskap, för att ej själf göra mig till vittne om den oförrätt kärleken kommer mig att begå mot honom, kärleken som är en så kraftig ursäkt för ännu svårare felsteg. Dig känner jag och hyser för dig samma aktning som han; ty vore det ej så, skulle jag sannerligen icke för mindre företräden än dina handla i strid mot hvad jag är skyldig mig själf och en uppriktig vänskaps heliga lagar, dem jag bryter och kränker för en så mäktig fiendes skaull som kärleken.»
— »Om du tillstår detta, genmälde Camilla, du dödsfiende till allt som med rätta förtjänar att älskas, med hvilken uppsyn vågar du då visa dig för henne, som du vet vara den spegel, hvari dens bild skådas, i hvilken du borde spegla dig på det du måtte inse med huru föga skäl du förorättar honom! Dock ve mig olyckliga! nu förstår jag hvad som kommit dig att taga så ringa hänsyn till hvad du är dig själf skyldig: det måtte väl hafva varit någonting fritt i mitt sätt, ty lättsinne vill jag ej kalla det, eftersom det icke kommit af öfverlagd föresats, utan af en oaktsamhet, sådan som kvinnor ofta oförvarandes kunna begå, när de tro sig icke hafva någon att behöfva taga sig i akt för. Hvarom icke, så säg: när, du falska människa! har jag väl besvarat dina böner med ett ord eller ett tecken, som hos dig kunde väcka den minsta skymt af hopp att jag skulle uppfylla dina skändliga önskningar? när hafva icke dina kärleksglödande ord alltid af mina ord allvarligt och strängt afvisats och ogillats? När hafva dina stora löften och än större gåfvor af mig blifvit trodda eller emottagna! Men, som det är klart, att ingen kan framhärda länge i sina kärlekssträfvanden, om han ej styrkes därtill af någon förhoppning, vill jag tillskrifva mig själf skulden för din oförskämdbet, eftersom utan tvifvel någon min oaktsamhet så länge har styrkt din kärlek, och så vill Jag då låta den bot och det straff, som du förskyllat, gå ut öfver mig själf. Och på det du må se att, när jag är så grym emot mig, jag omöjligt kan vara annorlunda emot dig, har jag velat få dig hit för att vara vittne till det offer jag tänker göra åt min så aktningsvärde mans förolämpade heder, som kränkts af dig med så berådt mod som möjligt, och äfven af mig därigenom att jag icke med tillräcklig omsorg skytt tillfället — i fall jag verkligen gifvit dig något — att främja och gilla dina onda afsikter. Jag säger än en gång: den farhåga jag hyser, att någon min oförsiktighet alstrat en så vanvettig tanke hos dig, är hvad som mest plågar mig och som jag mest längtar att med mina egna händer bestraffa, ty, om en annan hämnare gjorde det, skulle törhända min skuld blifva mera känd i det offentliga. Men, innan jag gör detta, vill jag, själf döende, döda och taga med mig någon som fullständigt skall tillfredsställa mitt hämndbegär; och där på andra sidan, det må nu vara hvar det vill, får jag då skåda hvilket straff en opartisk och omutlig rättvisa ådömer honom, som bragt mig i detta förtviflade läge.»
Som hon sagt detta, rusade hon med otrolig våldsamhet och vighet på Lotario med blottad dolk och ett så ögonskenligt bemödande att stöta den i hans bröst, att han nästan vardt tveksam huruvida dessa känsloyttringar voro falska eller menade på fullt allvar; ty han vardt nödsakad att använda både skicklighet och styrka för att hindra Camilla att träffa honom. Med sådant lif spelade hon detta besynnerliga och skamliga uppträde, att hon, för att förläna detsamma sanningens färg, till och med ville gifva det en anstrykning af sitt eget blod; ty, då hon såg att hon icke kunde träffa Lotario eller låtsade att hon icke kunde det, utbrast hon: »Efter ödet icke tillåter mig att uppfylla min rättmätiga önskan, skall det åtminstone ej ha makt att förhindra mig att göra det till någon del», och ansträngande sig på allt vis för att frigöra sin med dolken beväpnade band, som Lotario fasthöll, gjorde hon den lös och, riktande spetsen åt ett ställe där den icke kunde åstadkomma något djupt sår, stötte hon in den ofvanför veka lifvet på vänstra sidan tätt intill skuldran samt nedsjönk därpå som vanmäktig till marken.
Leonela och Lotario stodo häpna och bestörta öfver en sådan tilldragelse och tviflade på verkligheten af hvad som inträffat, ännu när de sågo Camilla ligga utsträckt på marken badande i sitt blod. Förfärad och andlös skyndade Lotario i största hast fram för att draga ut dolken; men när han såg det obetydliga såret, hämtade han sig från den fruktan han dittills hyst och föll ånyo i förundran öfver den sköna Camillas förslagenhet, klokhet och utomordentliga uppfinningsförmåga. För att skyndsamt utföra hvad som erfordrades å hans sida, började han hålla en lång och sorglig veklagan öfver Camillas kropp, liksom om hon varit död, hvarvid han utöste mångfaldiga förbannelser icke blott öfver sig själf, utan äfven öfver den som varit anledningen till att bringa honom i sådant läge; och, som han visste att hans vän Anselmo lyddes på honom, sade han sådana saker, att en hvar som hört honom skulle hafva tyckt mycket mera synd om honom än om Camilla, till och med om han ansett henne för död.
Leonela tog henne i sina armar och lade henne på sängen, bedjande Lotario att skaffa någon som i hemlighet kunde förbinda Camilla; hon bad honom likaså om hans råd och mening angående hvad de skulle säga Anselmo om detta hans hustrus sår, om han händelsevis komme innan hon blefve frisk igen. Lotario svarade att man kunde säga hvad man ville, ty han kunde icke gifva något råd som dugde; han tillsade henne endast att söka stämma blodet; för eocen del begåfve han sig någonstädes, där inga människor mer skulle få se honom, och med alla tecken till häftig smärta och sinnesrörelse lämnade han huset.
Men, när han fann sig allena och på ett ställe där ingen kunde se honom, slog han alltjämt kors för sig af förundran öfver Camillas listiga påhitt och Leonelas så väl därtill passande sätt att skicka sig. Han tänkte på huru fullt viss Anselmo nu skulle vara att han ägde en ny Porcia till maka[8], och han längtade att träffa honom för att i gemensamt samspråk prisa den största osanning och skenbaraste sanning som någonsin kunnat upptäckas.
Leonela stämde under tiden, såsom det blifvit henne tillsagdt, blodet på sin härskarinna, hvilket dock ej var mera än hvad som behöfdes för att göra hennes bedrägeri trovärdigt: hon tvättade såret med något vin, förband det så godt hon kunde och fällde, under det hon skötte om henne, sådana yttranden som, äfven om inga andra liknande hade föregått, kunde hafva varit tillräckliga att öfvertyga Anselmo om att han i Camilla ägde ett verkligt dygdemönster. Till Leonelas ord kommo nu också andra af Camilla, som kallade sig feg och klenmodig, emedan just i rätta ögonblicket mod fattats henne att beröfva sig ett lif, som var henne i så hög grad förhatligt. Hon frågade sin tärna till råds om hon skulle berätta hela denna händelse för sin älskade make eller ej; men denna sade henne att hon ingenting borde säga, ty annars skulle hon försätta honom i nödvändighet att hämnas på Lotario, något som ej kunde ske utan stor fara för honom, och en snäll hustru vore förpliktad att icke gifva sin man anledning till stridigheter, utan fastmer att undanrödja alla sådana, så vidt det vore henne möjligt.
Camilla svarade att hon fullkomligt gillade hennes mening och skulle följa den, men i alla fall vore det så godt att hitta på hvad man skulle säga åt Anselmo om såret, som han ju icke kunde undgå att märka. Härtill genmälde Leonela att hon icke förstode sig på att ljuga, ens på narri. »Och jag, min vän, svarade Camilla, huru skall jag förstå mig på det, jag som icke skulle drista att uppfinna eller understödja en osanning, om det så gällde mitt lif? Och, när vi nu icke vela huru vi skola komma ifrån den här saken, så blir det väl bäst att säga honom rena sanningen, så att han icke kommer på oss med någon oriktig framställning.»
— »Var obekymrad, señora, svarade Leonela; tills i morgon skall jag fundera på hvad vi skola säga honom, och kanske, efter såret är där det är, kan du dölja det så att han icke får se det, och Himlen skall vara så nådig att gynna våra afsikter, som äro gå rättrådiga och dygdiga. Lugna dig, min dyra härskarinna, och försök att stilla din sinnesrörelse, så att herrn icke finner dig uppskakad, och lämna så det öfriga åt min och Himlens omsorg, som alltid kommer goda förehafvanden till hjälp.»
Anselmo hade stått ytterst uppmärksam för att både med ögon och öron följa uppförandet af detta sorgespel, hvars innehåll var ett mord på hans ära, och med så ovanligt och verksamt känslouttryck uppträdde personerna däri, att de tycktes hafva förvandlats till fulla verkligheten af de roller, som de dock blott spelade. Han längtade mycket efter nattens ankomst och att få tillfälle att lämna huset och få träffa sin trogne vän Lotario, för att i hans sällskap lyckönska sig till den kostliga pärla han funnit i öfvertygelsen om sin hustru dygd. De båda kvinnorna sörjde för att honom gafs tid och lägenhet att komma ut, han försummade den icke och gick genast att uppsöka Lotario, och, när han träffat honom, då låter det sig sannerligen icke beskrifvas huru många gånger han tog honom i famn, hvad allt han berättade honom om sin belåtenhet och huru mycket han prisade Camilla.
Allt detta åhörde Lotario utan att kunna visa några tecken till glädje, ty för hans minne framställde sig tanken på huru bedragen Anselmo var och huru oförsvarligt han själf förorättade honom. Och, fastän Anselmo såg att Lotario icke var glad, trodde han det vara därför att Lotario lämnat Camilla sårad och varit skuld därtill; han sade därför till honom, bland annat, att han icke skulle vara ledsen för tilldragelsen med Camilla, ty utan tvifvel vore såret obetydligt, eftersom fruntimren aftalat att hemlighålla det för honom, och följaktligen vore ingenting att frukta. I stället borde Lotario hädanefter fröjda sig och glädjas med honom, då han genom Lotarios åtgärd och bistånd såg sig lyftad till den högsta sällhet han kunde önska sig, och han önskade att de för framtiden ej skulle hafva andra förströelser än att till Camillas lof författa verser, som som skulle föreviga hennes minne hos kommande tidehvarf. Lotario prisade hans goda föresats och sade, att han för sin del skulle hjälpa till att uppföra en så härlig byggnad.
Härmed blef Anselmo den på smakfullaste sätt bedragne äkta man, som kunde finnas i hela världen. Med egen hand förde han själf till sitt hem den som grundligt förstört hans goda namn, men hvilken han ansåg för medlet till dess förhärligande; Camilla mottog honom med skenbart mörk uppsyn, ehuru med glädje i själen. Detta bedrägeri räckte en tid bortåt, tills efter några få månaders förlopp lyckans hjul vände sig, den dittills med så mycken illfundighet dolda förbrytelsen kom i dagen och Anselmo med lifvet fick betala sin dåraktiga förvetenhet.
- ↑ Stället är oklart stiliseradt i originalet: å ena sidan framställes den kvinnliga fåfängan som ett belägradt torn, å andra sidan som fiendens anfallsvapen.
- ↑ Döden tänkes här som en skatt, pecho, den en hvar förr eller senare måste betala, äfven om han eljest icke var skattskyldig, pechero, utan frälse. Jämf. not. 2 till 16:e kap. här ofvan.
- ↑ I originalet står: la entera posesion que le dí tan presto de mi voluntad. De tre sista orden böra tagas som bestämning till posesion, och ej öfversättas: med min vilja eller af egen vilja.
- ↑ Det spanska uttrycket, rendiros, är något tvetydigt och skulle äfven kunna fattas reflexivt, så att meningen blefve: att I ömsesidigt besegrat hvarandra. Men omöjligen synes det kunna öfversättas med besegra dig (Camilla), då Leonela hela tiden säger tú (och icke vos eller os) till sin härskarinna.
- ↑ De fyra S syftade på de med denna bokstaf begynnande spanska orden sabio vis, förståndig, solo uteslutande (hyllande den älskade), solicito sorgfällig, oaflåtligt uppmärksam, secreto tystlåten. De förekomma i fjärde sångens 14 stanz af den i 6:e kap. här ofvan nämnda dikten Angelikas tårar af Barahona de Soto, samt dessutom ofta äfven ordspråksvis. Att de icke här, lika litet som hela det följande alfabetet, kunnat öfversättas troget, säger sig själft, då det ju först och främst gällde att äfven finna någorlunda passande ord för hvar särskild bokstaf. — Beträffande X heter det i texten, att det är letra áspera, och så står det i alla tre originalupplagorna; men det skulle väl ändå kunna hända, att Hartzenbusch har rätt i sin förmodan att författaren själf skrifvit letra aspada, d. v. s. egentligen en bokstaf i form af ett liggande eller Andreas-kors, men här = en stygg bokstaf, emedan af inkvisitionen dömda botgörare plägade föras i procession iklädda en dräkt, som var utstyrd fram och bak med ett liggande kors i rödt och gult; ett dylikt i rödt fanns äfven på de till bålet dömdes dräkt, sambenito, som dessutom äfven hade djäflar och eldslågor afbildade. Det kunde således något vanärande sägas vidlåda ett dylikt kors, och följaktligen äfven bokstafven X, som har dess form.
- ↑ Den spanska texten har i alla tre originalupplagorna medroso advertimiento, där medroso väl får antagas vara fel för maduro. Ett dylikt antagande får ej anses allt för vågadt, då t. ex. i stället för det nyss i noten 4 nämnda ordet rendiros i samtliga nämnda upplagor läses rendirnos, hvilket är omöjligt för meningens skull.
- ↑ Bort därför med all fruktan! I originalet står: Afuera pues traidores! Men strax därefter tillsäger Camilla att den trolöse skall komma in, o. s. v. och, om äfven afuera här är taget i bildlig bemärkelse, är det föga troligt, att en stilist som Cervantes skulle hafva gjort sig skyldig till en sådan blunder som att låta detta afuera (ut, bort med!) nästan omedelbart åtföljas af entre (må han komma in). Hartzenbusch förordar därför temores i st. f. traidores, och denna läsart hade redan i slutet af förra århundradet angifvits af den grundlige kännaren af sitt modersmål D. Gregorio Garcés.
- ↑ Porcia, en dotter till Cato Uticensis och gift med sin kusin Marcus Junius Brutus, var en ädel kvinna och står för eftervärlden som et mönster af trogna hustrur, i det hon, sedan hennes man efter slaget vig Philippi störtat sig på sitt eget svärd, följde honom i döden genom att svälja glödande kol (år 41 före Kristi födelse).
| ← Trettiotredje Kapitlet | Upp till början av sidan. | Trettiofemte Kapitlet → |