Don Quijote senare delens förra hälft/13
| ← Tolfte Kapitlet |
|
Fjortonde Kapitlet → |
TRETTONDE KAPITLET.
Hvaruti äfventyret med Skogsriddaren fortsättes, jämte det förnuftiga, ovanliga och behagliga samtal som ägde rum mellan de båda vapendragarna.
Riddare och vapendragare hade nu skilts åt; de senare berättade för hvarandra sina lefnadsöden, de förra sina kärleksäfventyr; men historien omförmäler först tjänarnas samtal och fortsätter därpå med det mellan herrarna. Således berättar den att, så snart vapendragarna aflägsnat sig ett stycke från herrarna, sade Skogsriddarens tjänare till Sancho: »Ett mödosamt lif är det som vi vapendragare åt de vandrande riddarna tillbringa och framlefva, värde herre; vi äta i sanning vårt bröd i vårt anletes svett, hvilket ju är en af de förbannelser som Gud lagt på våra första föräldrar.»
— »Man kan också säga, tillade Sancho, att vi äta det i våra kroppars kyla, ty hvem uthärdar mera hetta och mera köld än de vandrande riddarnas stackars vapendragare? Och det vore ändå inte så illa i fall vi åtminstone finge mat, eftersom
om blott man har att äta;
men ibland kan det hända att en hel dag förgår, eller till och med två, utan att vi få någon frukost i munnen, utom vinden som blåser in i den.»
— »Allt det där kan ändå tålas och fördragas, sade han från Skogen, genom hoppet om en kommande belöning, ty, om den vandrande riddare, i hvilkens tjänst vapendragaren är, icke har allt för stor otur, så erhåller vapendragaren förr eller senare såsom belöning allra minst ett präktigt ståthållarskap öfver någon ö, eller också ett grefskap af den goda sorten.»
— »Jag, genmälde Sancho, har redan sagt min herre att jag är belåten med ståthållarskapet öfver någon ö; och han är så ädelmodig och frikostig att han lofvat mig det vid många skilda tillfällen.»
— »Jag, sade han från Skogen, nöjer mig med ett domprosteri för mina tjänster, och min herre har redan skaffat mig ett, och det som heter duga.»
— »Då, sade Sancho, måtte Ers Nåds herre vara riddare på kyrkligt manér, efter han kan tilldela sina trogna vapendragare dylika förmåner; min är däremot blott och bart lekman, ehuru jag minns när förståndiga, fastän enligt mitt förmenande illasinnade personer ville tillråda honom att sträfva efter att bli ärkebiskop, men han ville inte bli annat än kejsare, och jag var den gången mycket rädd att han skulle kunna få för sig att vilja ägna sig åt Kyrkan, emedan jag inte är behörig att inneha några prebenden, för jag skall säga Ers Nåd rent ut, att, fast jag ser ut som en människa, så är jag ett för stort fä för att höra Kyrkan till.»
— »Däri misstar sig verkligen Ers Nåd, sade han af Skogen; ty ö-ståthållarskapen äro inte alltid de bästa. Det finns somliga som äro snedvridna, andra fattiga, några dystra, och, kort sagdt, äfven det stoltaste och bäst ordnade har med sig en tung börda af bekymmer och olägenheter, som den stackaren, hvilken fått ståthållarskapet på sin lott, tager på sina skuldror. Vida bättre vore det om vi, som åtagit oss denna fördömda tjänst, lugnt begåfve oss hem igen och roade oss med trefligare sysselsättningar, sådana som till exempel med jakt och fiske; ty hvilken vapendragare på jorden är väl så fattig att han inte har i sin ägo en liten häst och ett par jakthundar och ett metspö, för att roa sig med i sin by?»
— »Mig fattas ingenting af det där, svarade Sancho. Visserligen har jag ingen häst, men jag har en åsna, som är dubbelt så mycket värd som min herres häst. Gud gifve mig ett dåligt år, om det också blefve det nästa, i fall jag skulle byta bort henne mot honom, till och med om man gåfve mig fyra skäppor korn i mellangift. Ers Nåd tror väl att det är skämt att min grålle — ty min åsna är grå till färgen, — är värd så mycket; och jakthundar skulle då inte fattas mig, eftersom sådana finnas till öfverflöd i min by, och därtill kommer också att jakten är roligast, när den sker på andras bekostnad.»
— »Rent ut och uppriktigt sagdt, herr vapendragare, återtog han från Skogen, har jag beslutat mig att ge på båten de här riddarnes galna tillställningar och att laga mig hem till min by igen och uppfostra mina små barn af hvilka jag har tre så vackra som tre orientaliska pärlor.»
— »Två stycken har jag, sade Sancho, som kunna uppvisas för påfven själf, i synnerhet flickan, som jag, om Gud är skall uppfostra till grefvinna, fastän hennes mor är emot det.»
— »Och hur gammal är den nådiga fröken, som uppfostras till grefvinna?» frågade han af Skogen.
— »Femton år, kanske två mer eller två mindre, svarade Sancho; men hon är lång som en lans, frisk som en majmorgon, och stark som en arbetskarl.»
— »Detta är egenskaper, svarade han från Skogen, som äro tillräckliga för att bli inte blott grefvinna, utan till och med en nymf i den gröna skogen. Åh, sån’t litet as! hvad den slynan måtte ha för kraft i kroppen!»
Men härpå svarade Sancho något förargad: »Hon är inte något as[1], inte heller har hennes mor varit det, och med Guds hjälp skall ingendera bli det, så länge jag lefver; tala därför anständigare, ty, eftersom Ers Nåd blifvit uppfostrad bland vandrande riddare, hvilka äro höfligheten själf, tyckas mig era ord inte rätt passande.»
— »O, huru Ers Nåd missförstår det som är ämnade till loford, herr vapendragare!» återtog han af Skogen. »Huru! vet ni inte att, när en adelsman på arenan ger tjuren en duktig lansstöt[2] eller när eljest någon uträttat något förtjänstfullt, plägar folket ropa: ’Åh, si’cket as te’ göra det bra!’ Och det som i detta uttryck ser ut som en skymf, det är just ett utmärkt beröm, och ge ni fan, señor, de söner och döttrar, som ej uträtta sådana ting som förtjäna att man kan tilldela deras föräldrar dylika loford.»
— »Ja, jag skall så göra, gaf Sancho till svar; men på sådant vis och af samma skäl skulle Ers Nåd kunna vräka på mig och barnen och hustru min att vara as allesammans, för allt hvad de säga och göra är så ypperligt att det förtjänar dylika loford; och, för att jag åter skall få råka dem, ber jag Gud frälsa mig från alla dödssynder, hvilket blir detsamma som att fria mig från den vådliga vapendragartjänst, i hvilken jag nu råkat för andra gången, lockad och narrad af en börs med hundra dukater, som jag en dag hittade långt inne i Sierra Morena; och nu sticker djäfvulen fram för mina ögon här och där, om inte på den ena sidan så på den andra, en påse med guldmynt, så att jag tycker mig för hvartenda steg kunna nå den med handen, och jag tar den i famn och bär den hem och så lånar jag ut på räntor och köper mig jordagods och mår som en prins; och, så länge som jag tänker på det, finner jag alla de vedermödor lätta och drägliga dem jag utstår hos min galning till husbonde, som jag vet har mera i sig af dårhushjon än af riddare.»
— »Just därför säger ordspråket, genmälde han af Skogen, att snålheten bedrar visheten. Men om vi skola tala om dem, så finns det i hela världen ingen större narr än min herre; ty han hör till dem om hvilka det heter: annat folks börda bryter ryggen på åsnan.[3] Ty, för att återgifva en annan riddare det förstånd han förlorat, gör han sig till narr och flackar omkring och söker något som, då han funnit det, jag inte är säker på att det kommer honom så väl till pass.»
— »Kanske han är kär?»
— »Ja är han så, svarade han af Skogen; och det i en viss Casildéa af Vandalien, en fröken som är den hårdaste och på samma gång möraste[4] på hela jordens rund; men hennes hårdhet är det egentligen inte där skon klämmer honom, se det kommer nog att visa sig innan många timmar förgått.»
Sancho genmälde härpå: »Ingen väg är så jämn att där inte finnes någon stötesten eller ojämnhet att snubbla mot. Hos grannas kokas det också bönor[5], men hemma hos mig kittelvis. Dårskapen har säkerligen flere anhängare och snyltgäster än förståndet, men, om det är sant som man plägar säga, att det är en tröst att ha kamrater i olyckan, så kan jag trösta mig tillsammans med Ers Nåd, eftersom ni tjänar en herre hvilken är lika förryckt som min.»
— »Ja förryckt, men tapper, svarade han af Skogen; och vida större skälm än förryckt och tapper.»
— »Det är inte min, svarade Sancho; jag kan försäkra er att hos honom finns ingenting af den inpiskade skälmen, tvärtom har han ett hjärta fullt af enfald.[6] Han är inte i stånd att göra någon något ondt, snarare hvar man godt, och i honom finns intet svek; ett barn kan inbilla honom att det är natt på ljusa dagen, och för denna hans enfald har jag honom kär såsom min ögonsten och kan inte förmå mig att öfverge honom, äfven om han gör aldrig så många galenskaper.»
— »Allt det där är mycket bra, min herr broder, sade han af Skogen; men, om en blind leder en blind, är det ju fara värdt att de båda falla i gropen. Bättre är det att vi i god ordning dra oss ur spelet och bege oss hem till vår krubba, ty den som söker äfventyr finner inte alltid behagliga.»
Sancho spottade tidt och ofta, och, efter hvad det syntes, var det ett slags tjockt och en smula torrt spott; och, då den medlidsamme skogsvapendragaren såg detta, sade han: »Mig tyckes att af pratandet låda våra tungor vid gommen, men jag har ett slemlösande medel hängande på min hästs sadelbom, och det är någonting förträffligt.» Han steg upp från marken och kom strax därpå tillbaka med en stor vinbälg och en pastej som mätte en half aln; och detta är ingen öfverdrift, ty den innehöll en kanin, så stor att Sancho, då han kände på pastejen, trodde att det var en hel bock och icke bara en killing. När Sancho såg den, sade han: »Och sådant har Ers Nåd med sig?» — »Hvad trodde ni då? svarade den andre; jag är väl ingen sådan där vapendragare som lefver på vatten och bröd? Bättre munförråd har jag med mig på hästländen än en general för med sig, då han är på marsch.»
Sancho åt utan att låta bedja sig två gånger, och slukade i mörkret i sig bitar så stora som knutarna på ett tjuderrep och sade: »Ja Ers Nåd är en ärlig och riktig vapendragare; ni är lik en kvarn som alltid är i rörelse och mal, ni är präktig och frikostig, såsom denna festmåltid visar, hvilken, om den också inte kommit hit genom trolleri, åtminstone ser ut som om den gjort det. Ni är inte barskrapad och eländig som jag, hvilken i min matsäck inte har något annat än en bit ost, som är så hård att man kunde slå in skallen på en jätte med den, och bredvid den ligga ett par dussin johannisbröd och lika många hassel- och valnötter, tack vare min herres tarflighet och tack vare den åsikt han hyser och den regel han håller fast vid, att vandrande riddare inte få uppehålla och nära sig af annat än torkad frukt och fältets örter.»
— »I sanning, min broder, återtog han af Skogen; min mage lämpar sig inte för mjölktistel, vildpäron och stensöta. Våra herrar må ha det på sitt vis med sina åsikter och riddarlagar och må äta hvad dessa lagar föreskrifva; jag har en påse kallmat med mig, och här har jag vinbälgen hängande vid sadelknappen för den händelse den skulle behöfvas eller inte, och jag ägnar den sådan dyrkan[7] och har den så kär, att sällan ett ögonblick förgår utan att jag kysser den tusen gånger och trycker den intill mig.»
Med dessa ord räckte han vinbälgen åt Sancho, och denne lyfte upp den, satte den för munnen, och kikade därefter i en kvarts timme på stjärnorna och, när han slutat dricka, lade han hufvudet på sned, uppgaf en ljudlig suck och sade: »Ack, så’nt litet as till vin! se det kan man kalla äkta!»
— »Ser ni nu, sade han af Skogen, huru ni för att berömma vinet kallade det as?»
— »Ja bevars, svarade Sancho, jag medger att jag nu inser att det inte är någon smädelse att kalla någon för as, när man därmed menar ett beröm. Men säg mig, så sant Gud måtte hålla vid lif hvad ni har kärast, är inte vinet från Ciudad Real?»
— »Ni är en ordentlig vinproberare! svarade han af Skogen; därifrån är det verkligen[8], och det är redan åtskilliga år gammalt.»
— »Och det vill ni tala om för mig? sade härpå Sancho; tro bara inte att det ligger för högt för mig att vara kännare i fråga om vin. Är det inte präktigt, herr vapendragare, att jag af naturen har en så god och medfödd instinkt på at känna vin att, om man låter mig lukta på hvad som helst, jag genast gissar rätt på dess växtort, ursprung, smak och varaktighet samt de förändringar det bör genomgå, jämte alla andra omständigheter som kunna komma i fråga vid vin? Men det är inte så mycket att undra på, ty jag har haft i min släkt på fädernet två de ypperligaste vinkännare som La Mancha sett på många år, och som bevis härpå skall jag berätta hvad som en gång hände dem. Man lät dem båda profva vin ur ett fat, och bad dem afgifva sitt omdöme om vinets tillstånd, beskaffenhet, godhet eller dålighet. Den ene profvade det med tungspetsen, den andre bara höll det för näsan. Den förste sade att vinet smakade järn, den andre att det snarare smakade af läder. Ägaren sade att fatet var rent och att ingenting blandats i vinet, hvaraf det kunnat få smak af järn eller läder. Detta oaktadt vidhöllo de båda utmärkta vinkännarna sitt påstående. I tidernas längd blef vinet utsåldt, och, då fatet rengjordes, hittade man däri en liten nyckel som hängde vid en läderrem. Däraf kan Ers Nåd se om en man, som härstammar från sådana förfäder, kan afgifva sitt omdöme i dylika mål.»
— »Just därför vidhåller jag, sade han af Skogen, att vi skola sluta upp med att söka äfventyr, och, då vi ha godt hembakadt bröd, vilja vi inte springa efter tårtor, utan i stället återvända till våra hemvist, där Gud nog träffar oss, om han så vill. Tills min husbonde kommit till Zaragoza, stannar jag i hans tjänst, sedan skola vi nog allesammans komma sams med hvarandra.»
Korteligen, så mycket pratade och så rundligt drucko de båda hederliga vapendragarna, att det slutligen blef nödvändigt att sömnen band deras tungor och lindrade deras törst, ty att släcka den helt och hållet var omöjligt. Och liggande på detta sätt, hvardera af dem med handen på den nästan tömda vinbälgen och med de hälftuggade matbitarna i munnen, sjönko de i sömn; och där vilja vi för denna gång lämna dem för att berätta hvad som tilldrog sig mellan Skogsriddaren och honom af den Sorgliga Skepnaden.
- ↑ Att Sancho blir stött öfver att höra sin dotter tituleras så vanvördigt, kan ju ej förtänkas honom; men det löjliga är att han själf vid ett föregående tillfälle (sid. 222 i delen I. 2 yttrat sig i alldeles samma ordalag om Dulcinea af Toboso, när han erfor att denna icke var någon prinsessa, utan helt enkelt Lars Corchuelos dotter, och att han än en gång (strax i början af 21:a kapitlet af denna del) använder samma uttryck för att ge luft åt sin förtjusning öfver Quiterias hår. Originalet har hideputa, hvilket betyder skökobarn samt af Stjernstolpe och A. L. återgifvits med ett ungefär likadant ord; det brukas än i dag alldeles på samma sätt som af Sancho och hans stallbroder, dels såsom skällsord, dels såsom ett burleskt uttryck af belåtenhet. På detta ställe, liksom på de två andra nyss anförda, är det tydligen den senare skiftningen i betydelsen som skall återgifvas, och den skall återgifvas på ett sätt, som ej förefaller främmande för andra öron; öfversättaren försökte förra gången med ett anfäkta, men här är detta för matt, det kan användas af hvem som helst, och för att åtminstone något så när få fram det komiska i hela uppträdet fanns ej annat råd än att i öfversättningen liksom i originalet lita till »die göttliche Grobheit».
- ↑ Tjurfäktningar hörde i äldre tider till »adeligt folks öfning», och det var därför ej ovanligt att unga män af högsta börd uppträdde som aficionados, d. v. s. som amatörer. Nu åter förekomma sådana ytterst sällan, och denna nobla (!) sport bedrifves nästan uteslutande af personer med långvarig yrkesbildning, toreros. Den viktigaste rollen har naturligtvis den som dödar tjuren och som därför heter el matador (dödaren) eller numera med ett finare namn el espada (värjan); dessa åtnjuta det största anseende, öfverhopas med dyrbara presenter och inbjudas till prinsar, hertigar, markiser, grefvar, kort sagdt öfverallt i le beau monde.
- ↑ Cuidados ajenos matan al asno = andras bekymmer döda åsnan.
- ↑ La mas cruda y las mas asada señora = den råaste och genomstektaste dam; men crudo betyder också gryn, hård, hvaremot asado icke har någon annan betydelse än stekt och därför synes ha kommit med blott som en vapendragarewitz af tarfligaste slag.
- ↑ Det spanska ordspråket lyder: en otras casas cuecen habas, y en la mia á calderadas; ofta begagnas blott förra hälften med lydelsen: en todas partes cuecen habas = öfverallt kokas det bönor, d. ä. så går det till litet hvarstädes (och hemma hos mig allravärst).
- ↑ Sp. Un alma como un cántaro, eg. en själ som ett krus, d. v. s. som man kan hälla i hvad och huru mycket som helst, som allting »går i.»
- ↑ Spanskan har: y es [la bota] tan devota mia, som Braunfels återger med und sie ist mir so zugethan. Det kan ej vara tu tal om att denna öfversättning är fullt korrekt; men ändå må det vara tillåtet att misstänka, att den hederlige Tomé Cecial menat det på annat vis: i hans mun torde devota här betyda icke (fromt) hängifven, utan den hvilken man själf är fromt hängifven, hvilken man ägnar sin dyrkan. Det blir åtminstone i detta fall det rimligaste.
- ↑ Vinet från Ciudad Real måtte ha varit Cervantes’ älsklingsvin, enär han med välbehag omtalar det äfven på andra ställen i sina skrifter.
| ← Tolfte Kapitlet | Upp till början av sidan. | Fjortonde Kapitlet → |