Don Quijote senare delens förra hälft/14
← Trettonde Kapitlet |
|
Femtonde Kapitlet → |
FJORTONDE KAPITLET.
Hvaruti äfventyret med Skogsriddaren vidare utvecklar sig.
Sedan D. Quijote och Skogsriddaren haft hvarjehanda samspråk med hvarandra, sade, så förmäler historien, han af Skogen till D. Quijote: »Slutligen, herr riddare, vill jag omtala för er, att mitt öde eller, rättare sagdt, mitt fria val bragte det därhän att jag förälskade mig i den oförlikneliga Casildéa af Vandalien; jag kallar henne oförliknelig, ty hon har icke sin like, hvarken i anseende till kroppsstorlek eller förnäm börd och skönhet. Denna Casildéa, som jag nu beskrifvit, vedergällde mina redliga afsikter och anspråkslösa önskningar därmed att hon tvingade mig, liksom Herkules tvangs af sin styfmoder, att inlåta mig i mångahanda farliga äfventyr, och för hvarje gång jag lyckligen bestått ett sådant lofvar hon mig att med mitt fullbordande af nästa äfventyr äfven mina förhoppningar skola nå sin fullbordan. Men mina vedermödor hafva jämt och samt länkat sig så den ena till den andra att de numera äro oräkneliga och att jag icke vet hvilken af dem som skall bli den där sista, som skall bilda begynnelsen till mina redliga sträfvandens belöning. En gång befallde hon mig att utmana den beryktade jättinnan i Sevilla, som heter Giralda och som är så dråplig och stark såsom varande af metall, och som, utan att flytta sig ur stället, är den rörligaste kvinna på jorden och den värsta att svänga sig.[1] Jag kom, jag såg, Jag segrade och tvang henne att hålla sig stilla på samma fläck, ty under mera än en vecka blåste endast nordanvindar. Det var också en gång som hon befallde mig att väga i händerna de urgamla, väldiga tjurstoderna i Guisando[2]; ett uppdrag som bättre passade att gifva åt arbetskarlar än åt riddare. En annan gång befallde hon att jag skulle störta mig och intränga i afgrundshålan vid Cabra[3] — en oerhörd och fruktansvärd fara! — och afgifva åt henne fullständig beskrifning på allt hvad dess mörka djup inneslöte. Jag förmådde den oroliga Giralda att stå stilla, jag vägde tjurarna i Guisando, jag störtade mig ned i afgrunden och hämtade fram i ljuset hvad som låg förborgadt i dess djup; men mina förhoppningar förblefvo lika döda som förut, och hennes befallningar och hennes förakt så lifliga som någonsin. Kort och godt, slutligen befallde hon mig att genomtåga alla Spaniens provinser och att tvinga alla vandrande riddare, som färdas omkring i dem, att bekänna att hon ensam är den med skönhet rikast utrustade af alla kvinnor, som lefva nu för tiden, och att jag är den tappraste och mest förälskade riddare på hela jordens rund; och till följd af denna begäran har jag redan genomvandrat större delen af Spanien och har därstädes besegrat många riddare, som fördristat sig att motsäga mig. Men det hvaraf jag mest yfves och berömmer mig, är att jag i envig har öfvervunnit den ryktbare riddaren D. Quijote af la Mancha och tvungit honom att erkänna att min Casildéa är skönare än hans Dulcinea, och jag är öfvertygad om att jag med denna enda seger besegrat alla riddare på jorden; ty denne D. Quijote, om hvilken jag talar, har besegrat dem alla, och, då jag besegrat honom, så hafva hans rykte, hans namn och hans ära öfverflyttats och fullständigt öfvergått till min person,
Således hafva de nu blifvit öfverförda på min räkning och äro mina egna, alla denne D. Quijotes oräkneliga bedrifter.»
D. Quijote blef helt förundrad öfver att höra Skogsriddaren tala så, och tusen gånger var han på vippen att tillropa honom att han talade osanning, och redan hade han på tungspetsen ordet: ni ljuger! Likväl behärskade han sig så godt han förmådde, emedan han ville tvinga honom att med egen mun bekänna sin lögn, och följaktligen sade han ganska lugnt till honom: »Herr riddare, att Ers Nåd besegrat D. Quijote af la Mancha, därpå tviflar jag; det torde väl ha varit någon annan som liknat honom, ehuruväl få finnas som äga någon likhet med honom.»
— »Jaså, inte det? återtog han af Skogen: vid den himmel som är öfver oss! jag kämpade med D. Quijote och besegrade och öfvervann honom. Han är en man af högrest gestalt, med magert ansikte, långa skrumpna lemmar, gråsprängdt hår, något böjd örnnäsa, stora svarta och nedhängande mustascher; han drager i fält under namn af Riddaren af den Sorgliga Skepnaden och har till vapendragare en bonde vid namn Sancho Panza; han belastar ryggen och styrer tyglarna på en berömd häst vid namn Rocinante; och slutligen har han till sitt hjärtas härskarinna en viss Dulcinea af Toboso, som en tid hetat Aldonza Lorenzo, liksom jag kallar min Casildéa af Vandalien, eftersom hon heter Casilda och är från Andalusien.[5] Om alla dessa bevis ej äro tillräckliga för att bestyrka sanningen af mitt påstående, så är här mitt svärd, som skall förmå otron själf att sätta tro därtill.»
— »Stilla er, herr riddare, sade D. Quijote, och hör på hvad jag will säga er. Ni måste veta att denne D. Quijote, om hvilken ni talar, är den bäste vän jag har i denna världen, och det till den grad att jag kan säga, att han är lika mycket värd för mig som mitt eget jag. Efter den omständliga och tillförlitliga beskrifning ni gifvit mig på honom, kan jag ej tro annat än att han är densamme som ni besegrat; men å andra sidan är det ögonskenligen och påtagligen omöjligt att det kan vara han, såvida det icke förhåller sig så att, eftersom han har många trollkarlar till fiender, isynnerhet en som ständigt förföljer honom, en af dessa antagit hans gestalt för att låta sig besegras, och dymedelst svekfullt beröfva honom det rykte, som hans dråpliga bedrifter hafva förskaffat och vunnit åt honom i jordens alla hittills upptäckta länder. Och till bekräftelse häruppå vill jag äfven låta eder veta att besagda trollkarlar, hans fiender, för ej längre än två dagar sedan förvandlat den sköna Dulcineas af Toboso gestalt och person till en smutsig och gemen bondflickas, och på samma sätt hafva de nog också förvandlat D. Quijote. Och, om allt detta icke är tillräckligt för att öfvertyga eder om mina uppgifters sanning, så står här D. Quijote själf för att med väpnad hand försvara den, till fots eller till häst eller på hvad annat sätt ni behagar.»
Med dessa ord reste han sig upp och lade handen på svärdfästet, i förbidan på det beslut som Skogsriddaren ärnade taga. Och denne svarade, likaledes med lugn, afmätt ton, och sade: »En god betalare är icke ledsen för att ställa pant.[6] Den som en gång, herr D. Quijote, kunnat besegra er förvandlad, den kan också hoppas öfvervinna er i egen person. Men, som det icke höfves riddare att utföra sina vapenbragder i mörkret, såsom stigmän och rånare, vilja vi afvakta dagens inbrott, på det att solen må skåda våra bedrifter, och villkoret för vårt envig skall vara att den besegrade underkastar Sig segrarens godtycke, på det att den senare må efter behag förfara med honom, dock så att hvad som ålägges honom bör vara tillständigt för en riddersman.»
— »Jag är mer än nöjd med detta villkor och denna öfverenskommelse», svarade D. Quijote. Med dessa ord begåfvo de sig till sina vapendragares hviloplats och funno dem snarkande och i samma tillstånd som när sömnen öfverraskade dem. De väckte dem och befallde dem att hålla hästarna färdiga, emedan de i soluppgången skulle utkämpa en blodig envigskamp, som väl knappt torde finna sin like. Vid denna underrättelse förfärades Sancho och vardt stel af fasa, ty han fruktade för sin herres lif, på grund af de bedrifter som han hört den andre vapendragaren berätta om sin; utan att säga ett ord gingo emellertid båda och uppsökte sina ök, och då begaf det sig att alla tre hästarna och grållen redan hade fått väder af hvarandra och stodo alla på ett ställe.
Under vägen sade han från Skogen till Sancho: »Ni bör veta, min broder, att i Andalusíen bruka inte kämparna, om de äro sekundanter vid något envig, stå lugnt bredvid och lägga händerna i kors, under det att de stridande mäta sig med hvarandra; utan, på det att ni må veta det på förhand, säger jag er att, medan våra herrar slåss, måste också vi kämpa och hugga hvarandra i små bitar.»
— »Den plägseden, herr vapendragare, svarade Sancho, torde kanske förekomma och vara öflig hos de stråtröfvare och slagskämpar som ni talar om, men med vandrande riddares vapendragare kan något sådant inte komma i fråga; åtminstone har jag aldrig hört min herre tala om någon liknande plägsed, och han kan likväl utantill alla det vandrande ridderskapets stadgar. Jag vill visst tro att det är sanning och uttrycklig föreskrift att vapendragarna kämpa med hvarandra, medan deras herrar kämpa, men jag ämnar inte följa den, utan hellre erlägga den plikt som kan vara bestämd för dylika fredsälskande vapendragare, och denna, det är jag säker på, kan inte gå till mera än två skålpund vax, och hellre vill jag betala dessa två skålpund, ty jag vet att de komma att kosta mig mindre än det linneskaf, som jag måste använda för att förbinda mitt hufvud, hvilket jag redan anser såsom sönderslaget och klufvet i tu. Och hvad som dessutom gör all strid alldeles omöjlig för mig är att jag inte har något svärd, ty jag har aldrig i mitt lif burit något sådant.»
— »Därför vet jag ett godt råd, sade han från Skogen; här har jag två linnesäckar af samma storlek, ni tar den ena och jag den andra, och så trumfa vi på hvarandra med slag af säckarna, det blir ju lika vapen.»
— »På det sättet må det då gärna gå för sig, sade Sancho, ty en sådan strid tjänar snarare till att klappa dammet af oss än att tillfoga oss sår.»
— »Nej, så får det inte gå till, återtog den andre; ty, på det att vinden icke må ta säckarna med sig, måste vi stoppa in i dem ett halft dussin trefliga, glatta kiselstenar, som väga lika mycket på hvartdera hållet, och på det viset kunna vi dänga på hvarandra utan att tillfoga hvarandra värk och sveda.»
— »Nå, så anfäkta far min! sade Sancho; se bara hvad för slags sofvel eller kardad bomullspastej[7] han stoppar i säckarna, för att inte våra skallar skola bli söndertröskade och våra benknotor malda till stoft! Men, skulle de också vara fulla med silkeskokonger, så må ni veta, värde herre, att jag ändå inte inlåter mig i någon strid; våra herrar må slåss och ge till hur de komma ifrån saken, men vi vilja dricka och lefva lustigt, ty tiden drager nog försorg om att taga lifvet af oss, utan att vi behöfva söka några retmedel att göra slut därpå, innan den rätta tiden och stunden därtill kommer eller det af mognad faller från trädet.»
— »Men allt detta oaktadt, genmälde den från Skogen, måste vi slåss åtminstone en halftimme.»
— »Visst inte, återtog Sancho, jag skall väl inte vara så ohöflig och otacksam att jag inlåter mig i gräl med den som jag ätit och druckit med, saken må nu vara aldrig så obetydlig. Och när man dessutom inte känner någon vrede och förargelse, så hvem tusan skulle ge sig till att slåss utan all anledning?»
— »Därför, sade han från Skogen, vill jag föreskrifva ett riktigt verksamt medel, som består däri att, innan vi börja slåss, jag helt sakta närmar mig Ers Nåd och ger er tre eller fyra duktiga örfilar, så att ni tumlar i backen, och med dem skall jag nog få er att väcka er vrede, om den också sofve hårdare än en sjusofvare.»
— »Mot den utvägen vet jag en annan, sade Sancho, som inte står tillbaka för den; jag tar en knölpåk, och, innan Ers Nåd hinner väcka min vrede, vill jag med ett kok stryk insöfva er vrede så, att den aldrig mer vaknar upp utom möjligen i en annan värld, där man tillräckligt vet att jag inte är den som låter spela mig på näsan af någon, och enhvar må se till att sköta sitt. Det klokaste torde emellertid vara att hvar och en låter sin vrede hvila; ty ingen kan skåda den andre i hjärtat, och mången går ut efter ull och kommer klippt hem, och freden är välsignad af Gud och kifvet förbannadt; ty, om en jäktad, plågad och instängd katt förvandlas till ett lejon, så vete Vår Herre hvad jag, som ju är en människa, kan bli förvandlad till. Och härmed vill jag också genast från början låta er veta, min nådige herr vapendragare, att allt ondt och fördärfligt, som skulle kunna följa af vår strid, kommer att skrifvas på er räkning.»
— »Mycket bra, svarade han från Skogen; Vår Herre låter det väl bli dager, och då få vi se vidare.»
Under tiden började redan tusentals fåglar drilla i träden och tycktes med sina mångfaldiga glada sånger bjuda en välkomsthälsning åt den friska morgonrodnaden, som redan från österns dörrar och balkonger visade sitt älskliga anlete och ur sina lockar skakade en oräknelig mängd flytande pärlor, i hvilkas ljufva vätska blommorna badade sig och äfven tycktes utgjuta och låta nedregna fint hvitt pärlstoft. De smidiga pilträden utsvettades vederkvickande manna, källorna porlade muntert, bäckarna sorlade, skogarna lifvades och ängarna prunkade rikare än förut i den gryende morgonens glans. Men knappast gjorde dagsljuset det möjligt att se och urskilja föremålen, förrän det första som visade sig för Sancho Panzas blickar var Skogsvapendragarens näsa, hvilken var så stor att den nästan ställde hela hans kropp i skuggan. Det berättas verkligen att hon varit ofantligt stor, krökt på midten, alldeles öfversållad med vårtor och mörkblå till färgen som ett mullbär, och hon hängde mer än två tum ner öfver munnen på honom. Storleken, färgen, vårtorna och krökningen på denna näsa gåfvo hans ansikte ett så rysligt utseende att, när Sancho fick se det, han slog omkring sig med händer och fötter liksom ett barn i fallandesjukan, och föresatte sig i sitt hjärta att hällre taga emot tvåhundra örfilar än att uppväcka detta vidunders vrede för att slåss med det.
Under tiden betraktade äfven D. Quijote sin motståndare och fann att denne redan påsatt sin hjälm och nedfällt visiret, så att hans ansikte icke syntes; likväl gaf han akt på att det var en groflemmad, men icke särdeles reslig karl. Öfver rustningen bar han öfverrock eller vapentröja af ett, som det tycktes, ytterst fint guldtyg, öfversållad med små månar at glänsande spegelglas, hvilka förlänade honom ett öfvermåttan ståtligt och präktigt utseende; på hjälmen vajade en stor mängd gröna, gula och hvita fjädrar; lansen, som han ställt upp emot ett träd, var mycket lång och tjock och försedd med en stålspets af nära en half alns längd. Allt detta iakttog och märkte D. Quijote, och af hvad han sett och skådat drog han den slutsatsen att riddaren måste vara mycket stark; men det oaktadt lät han ej skrämma sig som Sancho Panza, utan sade med mycken värdighet till Spegelriddaren: »Om eder stora stridslystnad, herr riddare, icke förkväfver eder artighet, så beder jag eder vid densamma att något litet lyfta på visiret, på det att jag må se om edert anletes käckhet svarar till edert öfriga väsende.»
— »Antingen ni nu såsom segrare eller besegrad går ur denna strid, herr riddare, svarade Spegelriddaren, får ni mer än tillräcklig tid och tillfälle att se mig; och, om jag nu ej uppfyller er önskan, så är orsaken den att jag anser mig tillfoga den sköna Casildéa af Vandalien en betydlig skymf med att dröja så lång tid som jag behöfver för att lyfta mitt visir, utan att tvinga er till ett medgifvande af det som ni väl vet att jag fordrar.»
— »Men, medan vi stiga till häst, sade D. Quijote, kan ni väl säga om jag är den D. Quijote, som ni påstod eder hafva besegrat.
— »På detta svara vi er, genmälde Spegelriddaren, att ni liknar densamme riddaren som jag besegrat liksom det ena ägget liknar det andra; men, eftersom ni säger att ni förföljes af trollkarlar, vågar jag inte med visshet afgöra huruvida ni är den jag menar eller ej.»
— »För mig är detta tillräckligt, genmälde D. Quijote, for att komma mig att tro att ni varit offer för ett bedrägeri; för att likväl fullständigt taga eder därutur, så låtom våra hästar föras fram, och inom kortare tid än ni behöft för att lyfta edert visir skall jag, såvida Gud och min härskarinna och min armstyrka stå mig bi, skåda edert ansikte, och ni kommer att få se att jag icke är den besegrade D. Quijote som ni tror.»
Härmed afslutade de sitt samtal och bestego sina hästar, och D. Quijote vände Rocinante för att få så mycket utrymme på fältet som erfordrades för att, sedan han åter gjort vändning, sammandrabba med sin motståndare, och detsamma gjorde Spegelriddaren. Men D. Quijote hade ännu ej hunnit rida tillbaka mer än tjugufyra steg, då han hörde sig anropas af Spegelriddaren, båda gjorde halt på halfva vägen, och Spegelriddaren sade till D. Quijote: »Betänk väl, herr riddare, att villkoret för vårt envig är att, som jag förut nämnt, den besegrade kommer att öfverlemnas åt segrarens fullkomliga godtycke.»
— »Det villkoret känner jag redan till, genmälde D. Quijote; dock med det förbehåll att hvad som ålägges och anbefalles den besegrade icke får öfverskrida ridderlighetens gränser.»
— »Nej, det förstås», svarade Spegelriddaren.
I detta ögonblick föllo D. Quijotes blickar på vapendragarens märkvärdiga näsa, och han blef icke mindre förvånad än Sancho, utan tvärtom i så hög grad att han ansåg vapendragaren för ett missfoster, eller för en människa af alldeles nytt slag, som eljest ej förekommer i världen.
När Sancho såg sin herre rida tillbaka för att taga sats, ville han ej stanna kvar ensam hos den stornäsige; ty han var rädd för att, om den näsan gåfve hans egen blott en enda knäpp, skulle det bli slut på allt kämpande från hans sida, eftersom han vare sig af stöten eller af förskräckelsen komme att falla till marken. Han sprang efter sin herre, fattade Rocinante i stigbygelsremmen, och, då han ansåg ögonblicket vara inne för att D. Quijote skulle vända om till anfall, sade han till honom: »Jag bönfaller hos Ers Nåd, käre herre, att, innan ni gör helt om för att drabba samman, ni hjälper mig upp i det här korkträdet, hvarifrån jag mycket behagligare för min egen del och bättre än här nedifrån marken kan åskåda den tappra dust som Ers Nåd ärnar utkämpa med denne riddare.»
— »Jag tror snarare, gade D. Quijote, att du vill i höjden och upp på läktaren[8] för att utan fara kunna åse tjurfäktningen.»
— »Jag säger som sanningen är, gaf Sancho till svar, det där åbäket till näsa, Som den här vapendragaren bär på; inger mig ångest och fruktan, och jag törs inte stanna kvar hos honom.»
— »Det är visserligen sådan, sade D. Quijote, att, vore tag icke den jag är, skulle den också skrämma mig. Kom därför, så skall jag hjälpa dig att klättra upp dit du vill.»
Medan D. Quijote hjälpte Sancho upp i korkträdet, tog Spegelriddaren så mycket utrymme för sitt anlopp som han ansåg nödigt, och, troende att D. Quijote gjort detsamma, inväntade han hvarken den sedvanliga trumpetstöten eller någon annan signal till stridens början, utan vände om sin häst, som hvarken var mera lättfotad eller af bättre utseende än Rocinante, och red i dess snabbaste galopp, som var ett måttligt traf, framåt för att drabba samman med sin motståndare; men, då han såg denne upptagen af att hjälpa Sancho med klättringen, drog han betslet åt sig och gjorde halt midt i anloppet, hvarför hans häst var honom ytterst tacksam, emedan han ej mera kunde röra sig. D. Quijote, som trodde att hans motståndare rede emot honom med största hastighet, tryckte kraftigt sporrarna i Rocinantes länder, de eländiga, och satte härigenom sådan fart i honom, att historien nämner detta såsom den enda gången då han setts hafva galopperat en liten smula, ty de andra gångerna var det blott ett omisskänneligt traf, och ingenting mera. Med denna rasande, hittills exempellösa häftighet stormade han fram till det ställe där Spegelriddaren höll och var upptagen med att köra sporrarna in i sin häst ända till knapparna[9], utan att han kunde få den en tumsbredd från den fläck där han stannat under anloppet. I detta gynnsamma ögonblick och tillfälle anträffade D. Quijote sin motståndare besvärad af sin häst och sysslande med lansen, som han ej förstod eller ej hade tillräckligt rådrum att fälla. D. Quijote, som ej gaf akt på dessa olägenheter, drabbade i all trygghet och utan all fara Spegelriddaren med en så kraftig stöt, att denne mycket mot sin vilja kastades öfver hästländen och föll så hårdt till marken att han hvarken rörde hand eller fot, utan låg där liksom död.
Knappt såg Sancho honom falla, då han asade sig ned från sitt korkträd och i fullt språng skyndade fram till sin herre, hvilken steg af Rocinante, gick fram till Spegelriddaren löste upp remmarne på hans hjälm, för att se efter om hän var död och för att den friska luften skulle fläkta på honom i händelse han kanske ännu vore vid lif, och såg .…. Hvem kan omtala hvad han såg, utan att hos hvar och en som hör det uppväcka förvåning, undran och fasa? Han såg, så berättar historien, det lifslefvande ansiktet, gestalten, uppsynen, anletsdragen, bilden och hela perspektivet af — kandidaten, Simson Carrasco! Och, som han fick syn på honom, ropade han med hög röst: »Kom hit, Sancho, och skåda här hvad du kommer att se och aldrig kunna tro; skynda dig, min son, och gif akt hvad svartkonsten förmår, hvad häxmästare och trollkarlar kunna uträtta.»
Sancho kom till stället och, när han såg kandidaten Simson Carrascos ansikte, korsade och signade han sig tusen gånger. Under hela tiden gaf icke den fallne riddaren något lifstecken från sig, och Sancho sade till D. Quijote: »Jag håller före, nådig herre, att för alla fulla fall bör Ers Nåd ta sitt svärd och stöta det i halsen på denne som ser ut som kandidat Simson Carrasco; kanske dräper ni i hans person någon af era fiender trollkarlarna.»
— »Du talar ej illa, svarade D. Quijote, ty ju färre fiender, desto bättre.» Men, just som han drog sitt svärd för att sätta i verket Sanchos råd och anvisning, kom Spegelriddarens vapendragare springande, nu utan näsan som gjort honom så hisklig, och ropade med hög röst: »Betänk hvad ni gör, herr D. Quijote; ty den man som ni har liggande framför era fötter är er vän kandidaten Simson Carrasco, och jag är hans vapendragare.»
Då Sancho såg honom utan sin förra vanskaplighet, sade han till honom: »Än näsan då?» Han svarade: »Här har jag den i fickan!» Och han stack ned handen i högra byxfickan och drog upp en lösnäsa af lackeradt papp och med det beskrifna utseendet, och, då nu Sancho närmare betraktade den, ropade han i högsta förundran: »Heliga Maria, statt mig bi! Är det inte Tomé Cecial[10], min granne och gode vän?»
— »Jo, det är jag visst!» svarade den näslöse vapendragaren. »Jag är Cecial, käre vän och stallbroder Sancho Panza! och jag skall genast berätta dig alla konster, knep och ränker, hvarmed jag blifvit narrad hit; men bed och bönfall först hos din nådige herre att han inte rör, misshandlar, sårar eller dödar Spegelriddaren som han har för sina fötter; ty det finnes ej minsta tvifvel om att det ju är den dumdristige och obetänksamme Simson Carrasco från vår by.»
Under tiden hade Spegelriddaren åter kommit till sans, och, när D. Quijote såg detta, höll han sin blottade svärdsspets öfver hans ansikte och sade till honom: »I ären dödens man, riddare, om I icke erkännen att den oförlikneliga Dulcinea af Toboso i skönhet öfverträffar eder Casildéa af Vandalien. Dessutom måsten I lofva att, såvida I kommen med lifvet från denna dust och detta fall, begifva eder till den stora staden Toboso och å mina vägnar inställa eder för min dame, på det hon må göra med eder efter sitt behag och godtfinnande. Men, om hon skänker eder friheten, skolen I sammalunda vända tillbaka för att uppsöka mig, och spåren efter mina bedrifter skola tjäna eder till vägledare och föra eder dit där jag vistas, och där skolen I meddela mig hvad som mellan eder och henne förefallit. I öfverensstämmelse med de villkor vi fastställde före vår strid, öfverskrida dessa icke det vandrande ridderskapets stadgar.»
— »Jag erkänner, sade den fallne riddaren, att en smutsig och i sömmarna uppsluppen sko tillhörande Dulcinea af Toboso är mera värd än Casildéas ovårdade men snygga skägg, och lofvar att begifva mig dit och återvända från hennes person till eder och afgifva för eder full och omständlig redogörelse för allt det I mig befallen.»
— »Likaledes skolen I erkänna och tro, tillade D. Quijote, att den af eder besegrade riddaren ingalunda var eller kunde vara D. Quijote af La Mancha, utan någon annan som liknade honom; liksom äfven jag erkänner och tror att I, fastän I liknen kandidaten Simson Carrasco, dock icke ären han, utan någon annan som liknar honom och som mina fiender fört i min väg i hans gestalt, på det att jag måtte hämma och tygla min vredes häftighet samt med mildhet njuta äran af min seger.»
— »Allt detta erkänner, tycker och tror jag alldeles såsom I det erkännen, tycken och tron», genmälde den ledbrutne riddaren. »Jag ber, låten mig resa mig upp, om nämligen stöten af mitt fall tillåter mig det, hvilket tilltygat mig ganska illa.»
D. Quijote och Spegelriddarens vapendragare Tomé Cecial hjälpte honom upp. Sancho tog icke sina ögon från den senare och sporde honom om saker, hvarpå svaren gåfvo honom tydliga bevis att han verkligen var den Tomé Cocial som han utgaf sig för; men hos Sancho hade hans herres påstående, att trollkarlarna förvandlat Spegelriddarens gestalt till kandidat Carrascos, uppväckt ängsliga föreställningar, hvilka ej tilläto honom att tro på sanningen af det han såg med sina egna ögon. Korteligen, både herre och tjänare förblefvo i samma villfarelse, och Spegelriddaren och hans vapendragare, förargade och illa däran, lämnade D. Quijote och Sancho i afsikt att uppsöka någon by, där de kunde plåstra om hans sårnader och få hans refben spjälade.
D. Quijote och Sancho fortsatte därpå åter sin väg till Zaragoza, och här lämnas historien om dem, för att berätta hvilka Spegelriddaren och hans stornäsige vapendragare voro.
- ↑ Cervantes låter Skogsriddaren här med flit lägga sina ord så listigt, att D. Quijote tror det vara fråga om en verklig jättinna af kött och blod, medan däremot hvarje spansk läsare vet, att la Girolda egentligen betyder vindflöjel, men att så äfven kallas dels en staty af Tron öfverst på domkyrkotornet i Sevilla, hvilken kan vrida sig ikring och sålunda tjänstgör som vindflöjel, dels ock tornet själft. La Giralda säges vara volteriza, d. v. s. som snurrar omkring, (så som en rättskaffens väderflöjel ägnar och anstår,) däraf sedermera ostadig, vankelmodig, och det är i denna senare betydelse D. Quijote fattar ordet. Likaså han denne tolka den andres ord så, att La Giralda är så dråplig och stark, som om hon vore af metall, medan de snarare betyda att hon verkligen var af metall. — Det följande »jag kom, jag såg, jag segrade» är Cesars bekanta veni, vidi, vici, här med stor komisk verkan tillämpadt på Skogsriddarens bragd, hvaremot hans upplysning om, att det på en hel vecka blåste endast nordanvindar, — det kunde ju för öfrigt ha varit hvilken vind som helst, blott han ej slog om, — väl får anses hafva varit sagd sotto voce.
- ↑ Guisando är en liten stad i Gamla Kastilien. Där fanns förr ett Hieronymiterkloster, i hvars vingård stodo fyra urgamla djurgestalter af granit och af vida mer än kroppsstorlek, naturligtvis illa åtgångna i tidernas längd, så att det var svårt att bestämma om de verkligen skulle föreställa tjurar. Dylika stora granitstoder af tjurar, kalfvar och vildsvin lära förekomma äfven i Segovia, Avila och andra ställen på spanska halfön; deras ursprung tillhör en förhistorisk tid, och deras betydelse är numera alldeles okänd.
- ↑ Cabra är en stad med ungefär tio tusen invånare i provinsen Córdoba. I dess närhet finnes den här omtalade la sima de Cabra, en vidsträckt underjordisk håla med blott liten öppning i jordytan och ett djup, som af en man, hvilken år 1693 nedsteg där, uppgafs till 143 varas (= 120 meter), men vid en, enligt Braunfels, år 1841 verkställd noggrann undersökning befanns uppgå ända till ungefär 500 fot (= 148 meter). Öfver hålans uppkomst har man ännu ingen nöjaktig förklaring.
- ↑ Dessa båda rader hade i alla föregående upplagor tryckts som prosa, tills Spanska Akademien i sin upplaga af 1819 anmärkte, att de med ringa förändring äro tagna från början af D. Alonsos de Ercilla berömda hjältedikt La Araucana (första gången tryckt 1569).
- ↑ andalien är nämligen detsamma som Andalusíen, hvars namn härledes från folkslaget Vandaler, som nägon tid (i fjärde århundradet) voro bosatta där.
- ↑ D. v. s. den som vill uppfylla sin plikt gör ingen svårighet vid att ställa hvilken säkerhet som fordras.
- ↑ Sancho säger martas cebollinas, och cebollinas (lökaktig, som har något med lök att göra) är hans uttal af cebellinas (sobel). Således menar han väl sobelpäls, men, hur det nu är, få kommer nog också hans kära lök honom i tankarna, och därmed äfven annan mat; det är därför troligt att i det näst följande uttrycket copos de algodon cardado ordet copos visserligen kan som vanligt betyda tåtte (d. v. s. så mycket ull eller lin, som på en gång viras kring spinnrockskaflen), men att för Sancho däri äfven blandat sig något af en numera föråldrad betydelse, hvilken af Covarrubias och Baretti angifves som »en stor pastej af allt slags kött, såsom höns, dufvor, rapphöns, ox- och fårkött, fläsk, m. m.» Om man erinrar sig huru Sanchos håg står jämt till mat, torde denna uppfattning icke befinnas alltför vågad.
- ↑ Originalets andamio har förr betydt jämväl ett slags skor med korksulor, och subir en andamio kunde således vara »att höja sig på korksulor» såsom en skämtsam vändning för att stiga upp i ett korkträd. Sannolikt har uttrycket blifvit valdt just med hänsyn till denna dubbelmening.
- ↑ Fordomdags bestod sporren af en pigg med en knapp något bakom spetsen, för att hindra denna att tränga för djupt in. Ett annat sätt var att piggen sköt ut från en skifva, hvilken gjorde samma tjänst som knappen; se fig. 173 på sid. 347 i andra delen af Hans Hildebrands monumentala verk Sveriges Medeltid.
- ↑ Cecial betyder stockfisk, och därjämte en tunn och mager karl.
← Trettonde Kapitlet | Upp till början av sidan. | Femtonde Kapitlet → |