Drabanten/Del 1/Kapitel 11
| ← Fröken Rudensköld. |
|
Trollkarlen och Spåmannen. → |
ELFTE KAPITLET.
Också en sammansvärjning.
Med det svar Netherwood erhöll af Armfelt, då han på Liljeholmen öfverlemnade hertigens bref till fröken Rudensköld, begaf han sig tillbaka till hertigen samma väg, som han kommit. Vid Södermalmstorg hade en mängd nyfikna menniskor samlat sig omkring hans störtade häst. Äfven en polisbetjent hade infunnit sig. För denne gaf Netherwood sig till känna och öfvertalade honom att draga omsorg om djuret. Anländ till slottet, instälde han sig i drabantsalen och erhöll kort derefter företräde hos hertigen, till hvilken han, ehuru i mildare ordalag, framförde Armfelts helsning.
Netherwood var en man af ganska ovanliga egenskaper. Han var beräknande och slug, skarpsinnig och djerf, tapper ända till öfvermod. Han var likväl ej noga om de medel han begagnade, emedan han saknade ett verkligt chevaleriskt sinne. Hans lefnad är full af äfventyrliga och oförvägna företag. I Sverige satte han hela riket i oro, när han under hofvets vistande på Drottningholm 1795 en afton, då han utkom från den flygelbyggnad, der mamsell Slottsberg bodde, blef, enligt egen uppgift, tagen för hertigen och hotad med döden. Ett skott lossades äfven, men i stället att träffa hans hjerta, träffade det hans rockskört. Man vet att hela historien var en tillställning af honom sjelf; också lemnade han fäderneslandet kort derefter. Anländ till Frankrike, ingick han i Napoleons armé såsom husar. Vid en vedettbevakning dödade han en fiendtlig kurir, bemägtigade sig några vigtiga papper och befordrades. Då Napoleon gick till Egypten, var Netherwood anstäld som adjutant hos honom. Vid belägringen af S:t Jean d'Acre var han den förste på stormstegen. Som belöning derför blef han hemskickad till Paris med troféerna. »Jag sänder er», skref öfvergeneralen till direktorium, »dessa troféer med min adjutant, Netherwood, svensk. Det är ej möjligt att vara tapprare än han.» 1801 var han såsom fransk brigad-general hemma på ett besök i Sverige. Sedan han återkommit till Frankrike, sändes han till S:t Domingo, i anledning af negerupploppet derstädes. Han mördades der af en neger. Huru kort detta sammandrag af hans lefnad än är, målar det dock hans karaktär.
Hertigens kärlek till fröken Rudensköld undgick icke hans skarpsinniga blick. Han insåg att deraf kunde vara något att göra, men huru? Han grubblade derpå utan att likväl komma till någon slutsats.
Tanken lemnade honom ernellertid icke. Oupphörligt återkom den såsom den vändpunkt, omkring hvilken alla de öfriga vände sig.
Dagen efter föregående tilldragelser blef han befald att hemta Alm i högvakten och föra honom till Reuterholm.
Vid inträdet till arrestanten fann han honom lidande och bekymrad. Efter att hafva förestält sig, att han redan gripit lyckan i vingfjädrarne, samt drömt om idel guld och gröna skogar, hade slaget att förflyttas till högvakten träffat honom alt för djupt. Han tyckte sig nu sakna till och med hvarje halmstrå för sin framtid. För karaktärer sådana som hans gäller det alltid: ju högre bergets spets, desto djupare derunder.
Netherwood fann honom försjunken i tankar vid ett skrifbord, med papper framför sig och penna i handen, utan att ens märka, att någon närmade sig.
Vid det att Netherwood lade sin kraftiga hand på hans axel för att väcka honom ur hans frånvarande tillstånd, for han förskräckt upp, stirrande omkring sig.
Netherwood hade emellertid kommit att kasta en blick på det framför honom liggande papperet; men Alm hade knappast märkt det, förrän han med en i ögonen fallande rädsla nästan ville kasta sig öfver och fatta det. Netherwood drog deraf lika ögonblickligt den slutsatsen, att papperet innehöll något sat-tyg, hvadan han med ena handen hejdade honom och sjelf grep papperet med den andra.
Alms ansigte blef askgrått.
— Hvad betyder det här? yttrade emellertid Netherwood efter att ha betraktat skrifvelsen. Det är ju en befallning, egenhändigt skrifven af hertigen sjelf, hvari han befaller ert frigifvande. Hvad vill det säga? Den är ju till och med undertecknad, jag tror af hela hofpersonalen. För tusan, hvarför sitter ni då qvar här?
— Barmhertighet, bad Alm, barmhertighet!
— Jag förstår er ej. Hvarför ber ni mig om barmhertighet?
— Gör mig ej olycklig. Jag ber, återgif mig detta papper. Jag har ej menat något ondt dermed.
— För tunnor tusan, karl!
Netherwood förstod ingenting, men det var just vid sådana tillfällen, som han brukade draga till med uttryck, som åtminstone dundrade. På Alm verkade de emellertid, som om de äfven varit laddade med en blixt.
— Jag skall bekänna allt — allt — blott ni tillåter mig att rifva sönder papperet.
— För skock tunnor granater, bekänn bara!
— Saken är helt enkel, skrifvelsen är falsk.
— Falsk! dundrade Netherwood.
— Jag har skrifvit den sjelf.
— Ni!
— Ack, ja, ja!
— Är det möjligt, att ni till sådan likhet kan efterhärma…
Netherwood afbröt sig. En tanke flög, visserligen ännu såsom ett aflägset, svagt ljus, genom hans hufvud; men ljuset kom allt närmare och närmare.
— Ni skall följa mig till baron Reuterholm, yttrade han slutligen.
— Min gud, ni ämnar förråda mig!
— Bah! Förråda er! Hvartill skulle det gagna mig? Jag är ingen förrädare. Jag kom hit för att föra er till Reuterholm. Så der, följ mig nu!
— Ni förråder mig icke?
— Er skrifkunnighet ligger 1 godt förvar hos mig. Få se, hvad deraf kan bli. Äfven jag har idéer.
Netherwood förde Alm till Reuterholm och återvände derefter på sin post; men han förblef tyst och tillbakadragen inom sig. Hans kamrater sågo med förundran på, huru han vandrade grubblande af och an, ej mera den öppne och oförskräckte glade mannen som vanligt. Med tecken af belåtenhet lemnade han dem snart.
Då Alms besök hos Reuterholm var slut, och han utkom i Bollhusgränden, mötte honom Netherwood.
— Hvad blef ert öde? frågade han.
— Jag är fri.
— Ämnar ej baron använda er vidare?
— Jag kan ej svara derpå. Han syntes sjelf osäker.
— Ni är emellertid fri. Godt! Har ni lust att göra lycka, äfven utan baron Reuterholm?
— Lycka? Ni kan ej erbjuda den åt någon, som upprigtigare skall omfatta hvarje tillfälle att förtjena den. Jag har sökt den, söker den och skall söka den så länge jag lefver. Säg mig endast, hvar jag kan finna dess blotta skugga, och jag gör redan endast derför allt, hvad ni begär af mig.
— Ni är kanske en ibland de der moralisterna, som af samvetsskrupler ej våga aflossa ens ett skott i luften. Ni ser på mig. Förstår ni mig icke? Rent ut då? Att ni, som jag och alla hederliga karlar, har samvete, begriper jag, men är det finhyldt som en sextonårig flickas, eller grofbarkadt som en soldats?
— Mitt samvete är en soldats, herre, och alla som stå emellan mig och min lycka, äro mina fiender. Jag gör bara min pligt, då jag spetsar upp dem på bajonetten.
— Ni menar på pennan.
— Lika mycket, på hvad som helst.
— För lif och lycka ropade det i Alms själ: va la banque!
— Kom! uppmanade honom Netherwood. Jag skall visa er lifvet och lyckan!
Mamsell Slottsberg bodde vid denna tid ganska obemärkt i hörnet
af Svartmangatan och Kinstugugatan, tvenne trappor upp, med utsigten
åt båda dessa gator. Denna qvinna, som sedan erhöll ett slags
ryktbarhet, hade i sina yngsta år varit dansös vid kongl. operan utan att
förvärfva sig något utmärktare namn såsom Terpsichores gunstling.
Redan då var hon emellertid namnkunnig för sin skönhet, och sanning
är äfven, att hon egde en blick, i lyckliga stunder så smäktande, att
glänsande daggdroppar, fulla af vällust, liksom glimmade i den, en mun,
så förförisk, att det tycktes, som om en brinnande kyss gungade der
bland glödande löften om sällhet, samt slutligen äfven en barm, så
svällande, att man tyckte det en förtrollande hand bäddat af rosor och
liljor dessa kuddar endast för kärlekens hemligaste drömmar.
Skådebanan var icke hennes fält; den var endast för henne ett medel och
tillfälle att ådagalägga sina behag. I samma stund som hon märkte,
att hon kunde vinna långt större triumfer, oberoende af allt, som den
offentliga scenen erbjöd henne, lemnade hon också teatern. Ifrån denna
stund tillhörde hon de fria, åtminstone var hon fri i valet af de bojor,
hvari hon ständigt lät fängsla sig och sjelf fängslade. Tiden gick, och
dess omutliga magt började nu att plundra en och annan af hennes
ungdomsskönhets friskaste blommor. Men hvad hon derigenom
förlorade i ungdom, hade hon vunnit i erfarenhet och förstånd, och hon
hade aldrig varit intressantare än vid denna tidpunkt af sitt lif.
Då händelsernas gång nu tvinga oss att inträda hos henne, sitter hon vid fönstret i det inre rummet, lekande med en mops i sitt knä. Vid hennes sida står en gammal qvinna med hvit uppsatt mössa på sitt hufvud.
— Fy, Zamor! skall du bitas; tycker du att det är fasoner af en så liten stackare som du; fy!
— Det är rätt af honom; hvarför skall du reta honom?
— Derför att det roar mig, tant. Gif mig en bit socker, så skall tant få se, att han nog blir god igen.
— Socker, mera socker! Som vi skulle ha råd, vi, att föda en hundvalp med bara socker. Vi ha på hela veckan ej fått in en enda skilling, kom ihåg det.
Emellertid bar hon fram ett sockerskrin.
— Låt Zamor nu äta upp alltsammans, så att vi sjelfva i morgon bittida få dricka kaffe utan socker. Det behöfs ingenting mera.
— Ingen fara, tant. Jag skall nog skaffa pengar, jag. Hoppa, Zamor!
— Så har du sagt länge, du, och ändock har det ej blifvit något af. Du har växt mig alldeles öfver hufvudet, flicka, och så blir du med hvarje dag allt fulare och fulare. Jag har spått bara elände, och det blir nog slutet, det också.
— Stilla, Zamor, stilla, hör du! Ett, tu, nå-å… hvad vågar du göra … pil!
— Hvad skall du till exempel med den fattiga stackarn, som nu löper här?
— Jag älskar honom, tant. Sitt, Zamor!
— Har man hört på maken? Har du råd att älska någon, du?
— Avance, Zamor!
— Nej, det här står jag ej längre ut med. Det är för mycken lättsinnighet, för mycken likgiltighet. Jag kan just spricka af förargelse.
— Hvad var det jag sa?
— Hvad du sade?
— Ja visst, mins ni ej längre det, tant?
— Nej.
— Att Zamor nog skulle bli god igen, bara han fick en bit socker. Ser ni, han är redan spak som ett lam, och gör allt, hvad jag vill. Jag förstår mig på sådant der, jag. Först näpst och så litet socker. Det är min regel. Med den gör jag hvilken karl som helst så spak, så spak, att jag kan linda honom om mitt finger, ja, till och med lille Zamor.
Gumman var nära att utbrista i verkligt raseri, då dörren i detsamma öppnades och Netherwood inträdde. Åsynen af honom hejdade dat hotande utbrottet. Deremot stötte mamsell Slottsberg till Zamor, så att han föll i golfvet, och hastade med otvetydig glädje emot honom.
— Välkommen, välkommen, Netherwood! ropade hon. Hvad du har varit rar på senare dagarne. Ack, jag tänkte nästan, att du redan skulle ha öfvergifvit mig, och du kan väl förstå, att det alltid blandar sig litet förtrytelse med i sådana föreställningar. Nå, sätt dig ned nu, och stå ej så stel, som stode du på post vid hertigens dörr.
— Lemna oss, min fru! Jag vill vara ensam med Charlotte. Det är sant, jag har en bekant derute. Ni kan hålla honom sällskap, tills jag kallar er.
— Ha, ha, ha! skrattade mamsell Charlotte, då hon blef ensam med Netherwood, såg du gummans min? Nu var hon icke god, du.
— Intet skämt nu, min vän, jag har angelägna saker att rådgöra med dig om. Sätt dig ned och var så förståndig som möjligt.
— Hvad i guds namn nu? Skola vi tala om allvarsamma saker?
— Ja, om du kan.
— I sanning, jag vet ej det; jag mins icke en gång, om jag någonsin talat allvarsamt med en karl.
— Försök, och det lyckas dig kanske.
— Men hvad är då fråga om? Har påfven gift sig, eller har stor-sultan blifvit enkling? Har hertigen haft någon andesyn eller hertiginnan fått tvillingar? Skämt å sido likväl, jag skall försöka att vara förståndig; men du säger ingenting.
— Jag väntar till dess du talat slut.
— Nåväl, nu är jag bara öra, öra från hjessan till fotabjället; ett längre öra kan du aldrig få att höra på dig.
— Jag tycker om, när mina åhörare ha' långa öron. Du hör mig således?
Mamsell Slottsberg tryckte skalkaktigt tillhopa sina läppar för att tillkännage, att hon verkligen ämnade tiga.
— Jag har upptäckt en vigtig sak, började Netherwood, då han såg hennes beredvillighet att lemna gehör åt hvad han ville förtro henne, en sak, som skulle kunna leda till stora och för mig troligtvis lyckliga följder, endast jag kan behandla den rätt.
— Hvad har du då upptäckt? Det måste vara förfärliga saker; du ser nästan grym ut.
— Jag ber dig, gyckla ej. Jag har upptäckt, att hertigen-regenten älskar med passion ett fruntimmer.
Mamsell Slottsbergs ögon flammade till och hennes ansigte glänste af glädje.
— Min Gud, det är väl icke mig heller?
— Lugna dig, min sköna. Denna gången öfverskattar du ditt värde. Å nej, hertigen har åtminstone nu blickarne högre rigtade. För tusan — men jag vet ej, om jag vågar nämna för dig hvem hon är. Du kan ej bevara en hemlighet.
Ehuruväl en stråle af egendomlig färgbrytning fortfarande lekte i mamsell Slottsbergs öga, sjönk hon likväl åter ned på sin plats, liksom återkommen från en lika plötsligt väckt som plötsligt försvunnen drömbild.
Betänksamt stirrade hon icke dess mindre en stund framför sig.
— Du sade, yttrade hon emellertid, dragande liksom efter andan, att jag icke kunde bevara en hemlighet. Pröfva mig, pröfva mig! Men på hvad sätt skulle denna passion väl kunna gagna dig? Det är mig litet omöjligt att inse.
— Du förstår väl, att hertigen alltid skall ha svårt att sjelf nalkas det ifrågavarande fruntimret, emedan uppmärksamheten är för mycket fäst på honom; kunde jag derför… du begriper väl nu… sammanföra dem, så skulle naturligtvis båda två stanna i förbindelse hos mig.
— Du är fyndig, märker jag; men älskar det der fruntimret också hertigen?
— Det tager jag för afgjordt. Det är ej så lätt att motstå en hertig, eller hvad tror du sjelf? I det fallet är du den bästa domarinnan.
Mamsell Slottsberg svarade ej, men nedslog sina ögon.
— Jag känner ganska litet de egenskaper, hvaraf ett qvinnohjerta är sammansatt, fortsatte Netherwood, och det måtte, min själ, ej vara så lätt för någon att ta reda på. Men en varm, brinnande kärlek, en hertigs öppnade famn, lycka och rikedom äro lockmedel, som alltid göra sig gällande.
— Du har rätt, ingen qvinna skall kunna motstå allt det der, åtminstone vore det omöjligt för mig. Men…
— Saken beror således i sjelfva verket på möjligheten att kunna sammanföra dem?
— Det var också derom jag tänkte fråga dig. Kanske är det icke så lätt, det.
— Jag tager för afgjordt, att de älska hvarandra, eller åtminstone kunna komma att älska hvarandra, men förutsätter derjemte, att de inför alla andras ögon vilja dölja sina tänkesätt. Det är ju klokt och riktigt resoneradt.
— Saken intresserar mig. Den är liksom en liten smula i mitt fack.
— Det är också derför jag kommit hit.
— Nu var du söt och älskvärd, Netherwood.
— Jag kom hit för att ge dig en roll, som endast du kan utföra.
— I dag är du rigtigt förtjusande. Ack, Netherwood, jag har aldrig älskat någon så mycket som dig. Säg bara hvad du vill jag skall göra, och du skall få se.
— Att du icke skämmer bort saken. Jag tror det. Men afbryt mig ej nu. Jag förutsätter vidare, att parterna sjelfva skola förlåta mig, i fall jag begagnar mig af små nödlögner — förstås i deras namn — men också till deras eget bästa.
— När det är för deras eget bästa, är det ju intet ondt deri.
— Du finner det äfven, du. Det gläder mig, emedan jag tror att du förstår dig på sådant der. Dessa nödlögner, eller hvad de må kallas, böra dessutom vara så beskaffade, att de om möjligt hindra hvarje återgång och brytning parterna emellan, och snarare inveckla dem allt mer och mer i ett förtroligt och hjertligt förhållande till hvarandra.
— Och du lofvar mig, att jag får vara med om allt det der? Min gud, hvad det skall bli roligt! Jag inser blott ej, huru du skall kunna utföra den der saken.
— Min plan är följande. Jag skrifver eller låter skrifva ett bref från det der fruntimret till hertigen, deri jag låter henne säga, att hon medgifver ett möte.
— Hertigen har då länge fiskat efter den obevekliga?
— Ganska länge.
— Och du är säker på din sak. Du förstår väl att hvarje ord i ett sådant bref måste vara afvägdt med den största noggrannhet, eljest bär det genast på tok.
— Jag är säker på hvad jag säger. För egen del upptäckte jag det först helt nyligen, men har sedan som en klok diplomat talat vid hans förste kammartjenare, och denne har berättat mera än jag behöfde. Summa summarum, hertigen är ursinnigt kär, men har, och det är det bästa af alltsammans i denna sak, ej något förtroende för sin vän Reuterholm. Skälet dertill kan jag ej utfundera.
— Kanske svartsjuka?
— Det är ej gerna möjligt; men lika mycket. Jag skrifver, som jag yttrade, att hon…
— Låtit beveka sig.
— Och beviljar ett möte.
— Vågar du gå så långt. Du är mer än dristig.
— Antingen skall jag låta bli hela saken, eller också skall jag på en gång taga ut steget ända till målet.
— Men om du ådrager dig hertigens vrede i stället för bifall?
— Det behöfver jag ej frukta af det enkla skälet, som jag redan sagt dig, att han älskar och skall förlåta allting, blott det uppfyller hans önskningar.
— Förstår jag dig rigtigt, måtte din afsigt vara att bedrifva saken med ett förfalskadt bref?
— Så är min mening. Det är enda sättet att erhålla någon sådan skrifvelse.
— Saken har två sidor. Om hertigen och det der fruntimret verkligen älska hvarandra, så skola de nog förlåta en sådan förfalskning, derom är äfven jag öfvertygad; men du synes ej vara lika säker på, att hon älskar hertigen, som att hertigen älskar henne.
— Deri har återigen du onekligen rätt.
— Förstår du då icke, att hon, ifall hon nu ej finner sig belåten med denna tillställning, genast skall upptäcka brefförfalskningen och använda den såsom ett medel icke blott att rättfärdiga sig i andras, utan äfven i hertigens ögon och i och med detsamma störta dig. Hertigens kärlek skall i detta fall just bli den värsta stötestenen, emedan ju mera han älskar henne, desto säkrare kan man äfven vara öfvertygad om, att han blindt skall uträtta hennes ärenden. Den der planen synes mig allt för farlig.
— Och likväl måste den duga. Jag eger ingen annan.
— Icke så hastigt blott; låt oss tänka och öfverlägga. Du kom ju hit för det.
— Låt då höra dina tankar.
Netherwood var otålig. Charlotte såg fundersam ut.
— Skulle det ej vara bättre, att du personligen vände dig till hertigen och sade honom helt upprigtigt, att om han befalde dig, skulle du kunna skaffa honom ett möte med henne, som han älskar. Du vore då i tillfälle att lägga dina ord allt efter omständigheterna.
— Nej, nej! Jag vill ej åtaga mig ett dylikt sammanträffande; jag skulle sannerligen ej hafva mod dertill. Fördömdt likväl, jag tyckte att min plan var så förträfflig. Hvad skall man göra nu? Mitt förstånd står stilla.
— Det gagnar till ingenting att misströsta. Så trasslig fans ännu aldrig en härfva, att den ej egde någon uppslagsända; att bli ond och förargad är detsamma som att vräka alltsammans öfver bord. Nej, låt oss tänka på saken en gång till. Tre gånger är jemt, påstår ju ordspråket. Kom hit, Zamor!
Zamor lydde och hoppade upp i hennes knä.
— Nå, min snälla Zamor, kan du ge oss ett godt råd, så skall du få den här sockerbiten.
Och hon lade en bit socker på bordet bredvid sig, så nära kanten, att Zamor kunde betrakta den. Också tycktes han ganska väl förstå sin matmor.
— Vov, vov! skälde han.
— Duger ej, min käre Zamor. Du vill gå bröstgänges till väga, alldeles som Netherwood. Nej, min herre, här gäller det att vara fin af sig.
Zamors ögon vidgade sig och blefvo allt större och större, under det han betraktade sockerbiten.
— Hittar du på något fyndigt sätt att få ned sockret, så är det ditt, Zamor.
— Vov, vov! skälde han åter.
— Tyst, har jag sagt, och dervid slog hon till honom med ett lätt slag på nosen. Frågan gäller att taga sockret på ett fiffigt, ett fyndigt sätt.
Zamor såg först på sin matmor och sedan på sockerbiten. Derpå sträckte han ut ena tassen och lade den på nedre ändan af en halsduk, hvars öfre del låg kastad öfver det lilla bordet. Och allt som han tryckte ned sin tass, skred duken ned och dermed också sockerbiten emot kanten.
Charlotte hade händelsevis lagt den just på ena kanten af dukens öfre del.
— Zamor är en klok hund, Netherwood. Han blottställer sig ej, men kniper sin sockerbit ändå, ser du.
I detsamma föll biten från bordskanten, och Zamor mottog den i sitt öppna gap.
Netherwood tittade efter sin hatt. Han tyckte ej om detta skämt. Hvartill gpapnade det, då man hade annat att tänka på? Det förtröt honom dessutom, att Charlotte hade med några få, men, som han insåg, ganska riktiga anmärkningar omintetgjort en plan, som kostat honom så mycket hufvudbry. Charlotte märkte också ganska väl hans missnöje, men låtsade ej bry sig derom.
— Du tycker ej om Zamor, började hon med ett illa doldt leende på sina läppar. Han har eljest gifvit dig en liten lektion, som du borde lägga märke till.
— Tyst, Charlotte, du vet att jag ej lider osmakligt gyckel.
— Jag skämtade ej nu, utan jag talade om en lektion.
— Hvilken lektion?
— Om Zamors naturligtvis.
— Du förargar mig till döds.
— Så säger gamla tant också. Gud tröste mig; jag synes vara enkom född för att förarga er båda två.
Jemförelsen retade ännu mera Nerherwood; han tog nu sin hatt, i synbart beslut att aflägsna sig.
— Bra, Netherwood, skrattade Charlotte åter, det är verkligen med hatten i hand, som du bör bocka dig för Zamor och komplimentera hans uppfinningsförmåga. Han har visat oss bästa sättet att krafsa kastanjerna ur elden. Se så, bocka dig nu!
— Man skulle kunna tro, att du vore vansinnig.
— Förstod du då icke Zamor?
— Han skälde.
— Det var dumt af honom.
— Han krafsade ner sockerbiten.
— Ja, deri låg mycket förstånd, emedan han gjorde det utan att sjelf hvarken visa sina tänder eller blottställa sm egen värda person.
— Du måste förklara dig tydligare, om jag skall förstå ett enda ord af allt, hvad du pratar. Till saken!
— Till saken då. Du vill draga den största möjliga fördel af hertigens kärlek till ett visst fruntimmer, hvars namn jag är ovärdig att få veta.
— Rigtigt.
— Du vill vinna dessa fördelar utan att blottställa dig sjelf.
— Också rigtigt.
— Då duger det ej att du gör… men blif nu ej ond igen… som Zamor först gjorde. Fy, i dag är du tråkig, du drar ej en gång på munnen åt mig.
Ingen muskel i Netherwoods ansigte förändrades. Om han varit gjuten af brons, kunde han ej varit orörligare.
— Jag tiger, fortsätt du, yttrade han.
Orden ljödo så kalla och entoniga, som om han talat med läppar af metall. Charlotte tystnade och såg på honom; och först nu fann hon, att han icke hade sinne för något annat än för den plan, som hvälfde sig i hans hufvud. Hon öfvergaf också att skämta längre, ehuru det var hennes högsta nöje, och föresatte sig att blifva allvarsam.
— Efter hvad jag tycker, bör planen så uppgöras, att du icke synes i den, men att hertigen, hertigen sjelf, befaller dig att föra det der fruntimret till sig.
— Nåväl, säg mig då också medlet dertill.
— Du skrifver ditt bref, alldeles så som du först ämnade, i det der fruntimrets namn.
Netherwood log försmädligt.
— Då stå vi ju åter på samma punkt.
— Alldeles icke; du lemnar blott icke fram det sjelf, utan det må hertigens egen herr kammartjenare göra. Faller sig icke det långt bättre?
— För fan, att jag ej kom att tänka derpå. Jag är en dum åsna.
— Alldeles det, min herre, men en omtänksam försyn har också stält mig vid er sida, på det att ni ej skulle vara alldeles vanlottad.
— Men huru skall man få brefvet i kammartjenarens händer? Det är en svårighet, som du kanske ej tänkt på?
— Ingenting är lättare. Jag skickar gumman derute, tant, med brefvet. Hon vet, hvad hon gör, hon.
— Det tror äfven jag.
— Om brefvet skrifves förståndigt, och du passar på, då det framlemnas af kammartjenaren, så bör du med det insteg du redan eger hos hertigen kunna räkna på att få emottaga hans förtroende.
— Du är en diamant, som jag med tiden skall infatta i guld, det svär jag.
— Misslyckas affären under sådana omständigheter, så drabbar ansvaret åtminstone icke dig. Hvarifrån har brefvet kommit?
— Från kammartjenaren.
— Och hvarifrån har han fått det?
— Från din så kallade tant.
— Men hvem är, och hvar finnes då min tant?
— Förträffligt. Hon är en obekant storhet, som kommit och försvunnit. En kyss, Charlotte, en, två, tre, tusende, om du vill, Charlotte!
Charlotte skrattade åter.
— Ser du, hviskade hon, att Zamors lektion icke var så rasande. Då han så der näpet knep sockerbiten, rann planen upp i mitt hufvud. Kanske du nu är mera böjd att komplimentera honom än nyss? Men lugna dig likväl. Ännu återstår mycket. Huru tänker du bete dig till exempel med det der fruntimret?
— Henne enleverar jag; det är tydligt, det. Har jag hertigens befallning, så vågar jag hvad som helst utan att frukta någonting.
— Åter en dårskap. Du glömmer bort, att brefvet skall vara från henne, och att våld således ej duger, samt att hon måste behandlas med uppmärksamhet.
— Låt mig höra din tanke?
— Jag kan ej säga den nu; men jag åtager mig, att, sedan du först fått hertigens befallning, skaffa henne i dina händer. Är du nöjd dermed?
— Jag har numera således endast hertigen på min del; knappast nog honom.
— Och jag tager det der fruntimret på mig.
— Du delar besväret med mig, jag skall också dela belöningen med dig.
— Topp derpå! men nu till brefvet. Hvem skall skrfva det?
— Mannen står derute. Vill du se honom? Han är en mästare att härma stilar. Fan till karl! Han har en olika penna för oss allihopa.
— Försigtighet är likväl bäst, äfven här. Känner du honom rigtigt?
— Tillräckligt. I en sådan här liten galanterisak har jag ingenting att frukta af honom.
— Låt honom emellertid ej veta, hvems stil han härmar. Är hertigen kär, gissar han nog sig fram. Sätt intet namn under brefvet.
— Vi äro alltså nu fullkomligt öfverens, och jag ser ingenting, som vidare återstår för oss att öfverlägga. Om en timme är jag tillbaka.
— Än namnet då på det der fruntimret?
— Det skall du få veta, när jag aflemnar brefvet. Jag är rädd om henne, hon är just det innersta af min hemlighet.
Innan Netherwood aflägsnade sig, införde han likväl Alm till Charlotte.
— Denna gången, yttrade han, får jag blott tillfälle att presentera er för lyckans gudinna; nästa gång skall ni få göra hennes närmare bekantskap. Nu måste ni följa mig.
Gumman, tant Bertha, som hon äfven kallades, såg med förtrytelse efter Netherwood, som alltid behandlade henne på ett oartigt, nästan föraktligt sätt.
— Förmådde du att fjälla honom? började hon, då hon inträdde.
— Hoppa, Zamor!
— Alltid Zamor och blott Zamor; jag tror du är tokig i hundrackan. Har du fått några fyrkar af honom? frågar jag dig.
— Upp med fötterna, Zamor! Så der, bra, lille Zamor! Du blir snart mästare i ditt fack, men den tid kan komma, då du får föda dig sjelf, och då är det godt att ha' kunskaper.
— Om du ej svarar mig på ögonblicket, så kastar jag valpen ut genom fönstret.
— Försvara dig, Zamor!
Zamor skälde.
— Mitt hufvud kan spricka af förargelse. Elaka varelse, du tager lifvet af mig.
Vreden flammade ur hennes ögon och förtrytelsen blekte hennes kinder. Med armbågarne i sidan stod hon, snarlik en retad hexa, inför Charlotte. Charlotte hade dock ej hjerta att se henne längre i detta ursinniga tillstånd.
— Jag har en hemlighet att anförtro er, började hon nu.
— Otacksamma, äreförgätna, skändliga!
— En stor lycka väntar oss.
— Lättsinniga skrymterska, skamlösa menniska!
— En hemlighet och en lycka. Ni hör ju ej på mig, tant.
Netherwood dröjde ej. Efter en timme återkom han med brefvet. Gumman hade under tiden lugnat sig. Charlotte hade lagt sina ord så, att nyfikenheten intagit vredens plats och beherskade henne nu lika oinskränkt. Utan att hon fick veta, hvad frågan egentligen angick, sade Charlotte henne, att hon skulle bära bort ett vigtigt bref, att det skulle aflemnas till någon af slottsknektarne, att hon skulle iakttaga den strängaste hemlighet, att deras lycka berodde på hennes klokhet, att saken angick stora och lysande framtidsplaner, att, i fall allt gick bra, hon kunde vara förvissad om att i alla sina dagar få dricka kaffe morgon, middag och afton, och att Zamor då äfven kunde få äta så mycket socker han behagade. Brefvet var redan försegladt, med ett yttre omslag till hertigens kammartjenare. Sedan tant Bertha mottagit sina instruktioner, begaf hon sig af.
— Du gör dig färdig att gå, anmärkte Charlotte till Netherwood.
— Jag har förbannadt brådtom, svarade han. Jag skall ju passa på, när brefvet framlemnas till hertigen.
— Må så vara, men har du ej också något angeläget att säga mig?
— Nej!
— Tiden synes mig likväl nu vara inne, då jag bör få veta, hvem det ifrågavarande fruntimret egentligen är, såvida jag skall kunna vidtaga de mått och steg, som äro nödvändiga för mitt uppdrag.
— Död och helvete! Det är lättare att slåss med ett helt kompani än att intrigera mot en enda qvinna. Så när hade jag glömt bort det der. Det ifrågavarande fruntimret är fröken Rudensköld.
Vid detta namn spratt Charlotte till.
— Du synes förundrad, känner du henne?
En viss oro uttryckte sig i Charlottes ansigte; men hon mötte likväl Netherwoods frågande utseende med ett obesväradt uttryck i sin blick.
— Visst icke, svarade hon. Jag blott öfvertänkte sättet att narra henne.
— Den affären har du öfvertagit, och jag litar fullkomligt på dig. För öfrigt tycker jag att det icke skall blifva någon konst. För tusan, du är ju en qvinna.
Fröken Rudenskölds namn hade gjort ett besynnerligt intryck på Charlotte. I stället för det leende, som vanligtvis tronade på hennes läppar, hade allvaret der slagit sig ned. Hon sysselsatte sig ej helle med sin favorit Zamor, utan försjönk i tysta, man skulle kunna säga djupsinniga betraktelser. Dessa betraktelser utvecklade sig likväl ej lugnt och jemt inom henne. Ansigtets rörliga minspel antydde, att de voro uppblandade med otålighet, ledsnad, förtrytelse, oro, och alla dessa små egendomligheter, som vanligtvis ingå i en nyckfull qvinnas öfverliggningar och omöjliggöra hvarje klokt beslut. Af hennes utseende kunde man ej sluta, om hon hyste fiendtliga eller vänliga tänkesätt för fröken Rudensköld. Då tant Bertha återkom och glad berättade, att hon i en af de mörka gångarne uti slottets jordvåning lyckats aflemna brefvet till en vaktbetjent, förblef likväl Charlotte alldeles likgiltig och besvarade endast den gamlas omständiga berättelse med stirrande blickar. Den pratsamma och eljest så glada Charlotte tycktes nästan ha förlorat målföret och försjunkit inom sig sjelf. Ett par, tre timmar senare inträffade äfven Netherwood ånyo. Belåtenheten lyste ur hans ögon.
— Allt har gått efter önskan, ropade han. Jag uppehöll kammartjenaren med hvarjehanda prat, då han skulle framlemna brefvet, till dess hertigen, som jag såg närma sig, hann fram till oss. Han mottog brefvet, bröt och läste det; jag märkte, hvilket mtryck det gjorde. Efter läsningens slut såg han sig omkring, då jag genast begagnade mig af tillfället och frågade, om han befalde någonting. På en vink följde jag honom, och nu uppdrog han åt mig att kl. 10 i morgon afton stanna med en vagn på sidan om prinsessans palats samt med all möjlig försigtighet föra ett beslöjadt fruntimmer till slottet och införa henne i ett litet rum uti en af sidoflyglarne, som han anvisade. Men hvad kommer åt dig, Charlotte, du ser ej glad ut?
— Jag har tänkt på, att vi kanske ändå ej handla så rigtigt.
— Prat! Frågan gäller blott litet kärlek.
— Men det gäller ändå ett fruntimmers heder.
— Ett fruntimmers heder beror just af hennes kärlek. Antag att fröken Rudensköld icke älskar hertigen, nåväl, så reder hon sig nog med honom.
— Men det der brefvet, du, det är ändå en förfalskning, hvilken vi begått.
— Du skämtar åter, märker jag. Förmodligen känner du ej till den tid, då våra riksråd helt öppet och med riksståndens bifall sjelfva skrefvo konung Adolf Fredriks namn, och det under handlingar, gällande hela riket. Det kan man kalla förfalskning; hvad jag gjort är blott ett oskyldigt medel i en obetydlig kärleksaffär.
— Du anser således en sådan der förfalskning alldeles i sin ordning?
— Icke just det; men man kan ej lägga katekesen till grund för alla sina handlingar. Litet galanteri må åtminstone vara tillåtet. Om man vore rigtigt noggrann, skulle man ej få göra någonting. För tusan, jag känner ej igen dig mera. Tänker du bli en sirapssyster, Charlotte?
Charlotte syntes ej rigtigt gilla hans åsigter, men utbröt icke desto mindre i ett omåttligt skratt. Kanske ville hon derigenom dölja sina innersta tankar.
— I morgon afton således, upptog han åter ämnet.
— Klockan tio.
— Jag har uppgjort en liten plan för min del Jag lagar så, att ett eller ett par ljus ställas i fröken Rudenskölds fönster. Då vet du att jag är der.
— Bra!
— När ljuset släckes, då har jag lyckats.
— Och jag möter dig på gården.
— Du menar henne.
— Sagdt!
Vi anse oss här böra nämna, att denna lilla sammansvärjning emot
fröken Rudensköld uppgjordes dagen före de händelser, som vi i nyss
föregående kapitlen beskrifvit, således kort före Mauritz Dörings
sammanträffande med Vincent.
Läsaren torde erinra sig att Vincent, då han slutat sin toilett, mottog en hemlig och angelägen skrifvelse, buren till honom af hertigens förste kammartjenare. Denna skrifvelse underrättade Vincent om, att fröken Rudensköld bifallit ett möte med hertigen, jemte tid och ställe der det skulle ega rum. Kammartjenaren hade öfverkommit det Netherwoodska brefvet och derur hemtat sin kännedom samt skyndat att afgifva sin rapport, ehuru det icke kunde ske förrän samma dag enleveringen skulle ega rum.
Jemte hvad läsaren redan af det föregående har sig bekant om innehållet af det med fröken Rudenskölds handstil skrifna brefvet, bör äfven nämnas, att man för att gifva saken ett så mycket trovärdigare utseende anmodat hertigen att infinna sig samma afton hos sin syster, prinsessan Sofia Albertina, med tillägg, att han då ännu ytterligare genom uppgifna tecken skulle få veta, huruvida det vore möjligt för fröken Rudensköld att komma, eller om några hinder uppstått. I det förra fallet skulle hon bära en brosch af guld med ett brinnande hjerta i halskragen, i det senare skulle broschen saknas.
Netherwood visste sig ej hafva lofvat något annat, än han egde förmåga att hålla.