Drabanten/Del 2/Kapitel 01
| ← Weisenburg och Vincent. Furstinnan. |
|
Hertigens Sanctuarium. → |
FÖRSTA KAPITLET.
En allmän blick på den franska revolutionen.
Europas allmänna angelägenheter antogo en allt mer och mer storartad och vidtutseende karaktär. Den franska revolutionen hade blifvit en eruption för hela det franska folkets alla lidelser. I revolutionen andades nationen med samma feberglödande lungor och talade med samma brinnande språk. På ruinerna af det instörtade samhället kommenterade man menniskans rättigheter med en ursprunglighet, liksom om slägtet först nu uppstått, vare sig ur sin vagga eller ur sin graf. Mägtiga och stora idéer, som tidehvarfvet dittills burit under sitt hjerta, stormade våldsamt fram, på en och samma gång förstörande och skapande: förstörande i sina handlingar, skapande i sina föreställningar.
Hvarje revolution är alltid ett undantag från det allmänna rättstillståndet. I samma mån som samhället likväl råkat in på större eller mindre afvägar från menskligt rigtiga grundsatser, i samma mån är också detta undantag mer eller mindre berättigadt. Nu var det äfven det.
Alla revolutioner af mera ingripande vigt och betydelse hafva en bestämd uppgift, och den franska hade äfven sin. Den hade att revidera det af absolutismen missbrukade diplom af magtfullkomlighet, hvarigenom denna magtfullkomlighet under århundradens lopp förvandlats från en begränsad mensklig, till en inkräktande gudomlig. Den hade att utjemna de många olika kast- och klassvälden, hvilka liksom parasitväxter under tidernas längd vuxit upp och nu frodades på det allmännas bekostnad. Den hade att nedrifva alla de skiljaktiga cellbygnader af prerogativ och undantagsförhållanden, som desorganiserade all likställighet inför lagarne och jemlikhet i företagsamhet och arbete. Den hade att skingra och rena den irreligiösa och osedliga miasma, som förpestade det sociala tillståndet, samt att inblåsa en friskare och ny anda i form och lif. Stora uppgifter saknades icke. Ingen politisk verldsomhvälfning har någonsin haft större.
Revolutionen var emellertid icke allenast ett samvete, utan äfven en passion. Den var ett samvete till sina motiv och uppgifter; den var en passion i sitt uppträdande och handlingssätt. Icke kom den såsom ett beräknadt och lugnt hvardagsarbete, utan såsom en åska om natten med sina ljungeldar; icke kom den såsom en värmande och lysande eld, utan såsom ett vulkaniskt utbrott, i båda fallen lika hejdlös som våldsam, lika fasansvärd som ödesdiger. Verlden uppmätes icke mera med någon som helst vanlig måttstock. Den enskilda menniskan är i sitt raseri redan oberäknelig, huru mycket mera skulle icke då ett helt folk vara det? Lidelserna mångdubbla hvarandra i oändlighet, allt efter som känslan trycker på hjertat. Raseriet, förbittringen och vreden hafva icke allenast sin egen logik, utan äfven sin egen lagbok. Logiken kan öfverhoppa afgrunder för att komma till slutsatsen; lagboken kan klippa af ett våld och en orättvisa med ett annat våld och en annan orättvisa. I passionens stund är verkställighetssättet så kort och knapphändigt, som den ögonblickligt verkande och försvinnande blixten.
Låt vara att många fasansvärda och himmelsskriande brott knyta sin förbannelse kring revolutionens blodiga panna, men icke mindre, tvärtom, oerhördt större och fasansvärdare hafva det obegränsade magtinnehafvet och det blinda våldet i ett fåtals händer under århundradens lopp begått. Låt vara att sansculotten predikade från guillotinen sina dystra och hemska läror; men icke mindre hemska och dystra hafva despotism och tyranni med isande kallblodighet förkunnat från sina tortyrkamrar, stupstockar och bål.
Vill man rättvist bedöma slägtets handlingar under en viss tidsföljd, så tillkommer oss dels att undersöka de föranledande orsakerna, dels äfven framfarna tider, huruledes de i motsatta eller liknande förhållanden tillvägagått. Sålunda måste tidehvarfvens brottmålshistoria i sin utsträckning afvägas af och förmedelst samma vattenpass. Endast genom jemförelser kommer man till begreppet om hvarje saks verkliga höjd och djup.
Lägger man envåldsmagtens tyranniskt råa och grymma gerningar på den ena vågskålen och revolutionens — så fasansvärda de äfven må vara — på den andra, så skola säkerligen de senare befinnas bra lätta emot de förra.
Ett stort folk är ett stort haf; en hel mensklighet är ett verldshaf. Alla de oändligt mångfaldiga förändringar, som det ena kan undergå, undergår äfven det andra.
Brusar det i djupet och stormar det i skyn, så vräker det der hafvet förkrossande sina vågor emot hvarandra, förstörande och begrafvande allt omkring sig.
Någon barmhertighet finnes icke.
Endast vid stjernorna derofvan och de ur tidehvarfven i stora händelser uppskjutande fyrbåkarne hafva mensklig förtröstan och vishet då att söka styrka och ledning för sitt omdöme och sin blick.
Lugnar sig åter det upproriska djupet och klarnar åter den stormfylda rymden, så afspeglar också åter det böljande hafvet i sitt icke mindre mägtigt tilltalande lugn himmelen med sitt allt upplysande och värmande solljus.
Barmhertighet finnes då öfverallt.
Under revolutionens fortgång var slägtet ett sådant der upproriskt verldshaf.
Någon skonsamhet fans icke.
Från verldshistorisk synpunkt sedd, efter att snart nog ett helt århundrade förgått, träder omdömet också i allt väsentligt på dess sida.
Våra ädlaste historieförfattare hafva redan äfven gjort det.
Liksom en stark ström med egna vågor går, för att så uttrycka oss, på dess bottendjup en ny, för slägtena mer tillfredsställande och välsignelsebringande flod af omedelbara, enkla och naturliga rättsbegrepp fram, flödande ur häfdernas renaste källådra, mensklighetens till sjelfmedvetande uppenbarade hjerta.
De styggelser och lidelser, den förvirring och det vanvett, som till slägtets förnedring deremot gåfvo händelserna ett så dystert skaplynne, voro väl väsentligast endast de lössläppta stormarnas, den fullkomliga upplösningens, den helt och hållet upprifna samhällsordningens oberäkneliga verk.
Huru djupt man derför än må beklaga, javäl! till och med afsky alla de ohyggligheter, hvarpå revolutionen var så rik, kan man likväl icke undgå att beakta och akta det höga, i sjelfva verldshändelsen sig uppenbarande, försynens mägtigt ledande finger.
För öfrigt kan man i revolutionen väl se en våldsam tvekamp på lif och död emellan en gammal och en ny tid, så motsatta hvarandra, att afgörandet dem emellan ovilkorligen kräfde den enes eller andres undergång. Och under antagande, att den gamla tiden gått segrande ur tvekampen hade den blodiga straffdomen säkerligen icke blifvit mindre grym och fruktansvärd, än den blef nu, då den nya tiden triumferade.
De hemliga ordnarne, sällskapen eller klubbarne började genast med revolutionens första rörelser sitt arbete. På samma gång de inlade sina afsigter i den, gåfvo de den äfven ledning och eftertryck. De, som höllo sina sammankomster i det vid St. Honorégatan upphäfda Jakobinerklostret, antogo namnet jakobiner: på samma sätt antogo äfven andra klubbar namn efter de upphäfda kyrkor eller kloster, hvarest de sammanträdde, som feuillanter, cordelierer o. s. v.
Redan den 14 Juni 1789 stod pariserbefolkningens tänkesätt väpnadt mot monarkien.
Dess första knytnäfsslag af vrede i fransk jord var Bastiljens stormande och fall.
Hastigt och beslutsamt genomfördes härefter många stora och genomgripande förändringar.
Den sedermera så segrande tricoloren utvecklades bland annat vid denna tid för första gången. Den är sammansatt af staden Paris’ färger, blått och rödt, hvartill på general Lafayettes förslag den hvita, huset Bourbons, lades, för att beteckna konungens och nationens — ännu då existerande — gemensamma förbund.
Grunderna utarbetades till borgarbeväpningen eller till det i revolutionen sedermera så djupt ingripande nationalgardet.
Detta garde blef revolutionens träd på både godt och ondt.
Det ena steget följde nu på det andra.
Parlamentens domsrätt upphäfdes, vidare klostren och de andliga ordnarne.
Hela Frankrike erhöll i Februari 1790 en helt och hållet ny geografisk indelning.
Censuren afskaffades och pressen erhöll fullkomlig frihet, men pressens frihet föll i stället i en vida värre censur, nämligen i partiernas.
De om en ädel patriotism vittnande dekret, som för öfrigt tillkommo under den verldshistoriskt vigtiga natten mellan den 4:de och 5:te Oktober, följdes, då solen gick upp, af det icke mindre verldshistoriska tåget till Versailles af den mest blandade pariserdrägg, som derifrån efter begångna mordgerningar till Paris återförde i triumf — med en hedersvakt, hvilken på sina pikar bar den kungliga lif-vaktens hufvuden — monarken och hans gemål.
Reuterholm, som då vistades i Paris, deltog i detta tåg vid dess återkomst från Versailles.
Jakobinernas inflytande var i ständigt stigande.
Emissarier i massor afsändes till Europas öfriga länder för att predika uppror mot tronerna och jemlikhet bland folken.
Revolutionen utbröt nu äfven i Brabant, men stillades efter några få veckor.
Federationsfesten den 14 Juli 1790, då på marsfältet i Paris biskopen af Autun (Talleyrand) i spetsen för 300 med trefärgade skärp omgjordade prester framför det midt på platsen uppresta och åt fäderneslandet helgade altaret invigde de 83 departementens fanor, blef i det blodiga drama, som i öfrigt spelades, alltid en glanspunkt af gripande hänförelse och högtidlighet.
Nationalförsamlingen emottog vid detta tillfälle bland annat officielt och högtidligt en deputation, som det uppgafs, från patrioter inom verldens alla länder.
Allting hvirflade, såsom fattadt af ett skydrag. Konungens vanmagt var numera afgjord. Monarkiens upphäfvande var snart ej annat än blott en ögonblickets fråga. Konungafamiljens flykt natten emellan den 20 och 21 Juni 1791; hans efterlemnade skriftliga veto emot revolutionen, hvari han vädjade till utlandet och efterverlden; familjens tillfångatagande och återförande, se der de tilldragelser, som, den ena följande tätt på den andra, spände hvarje muskel i revolutionens arm och väpnade den ända till tänderna.
Från denna stund var det slut med allt förtroende till konungen. En monark får icke misslyckas, om han vill fly.
Skymfad och hånad af de vilda hoparne, har ingen brottsling gjort ett gräsligare intåg i Paris, än det konungen gjorde på femte dagen efter sin flykt.
Redan från början af 1790 hade man haft underrättelser om att de franska emigranterna dels vid de europeiska hofven arbetade för åstadkommandet af en koalition emot Frankrike och dels äfven för att inom landet söka framkalla en kontrarevolution.
Man erfor nu att de gjort Coblenz och Worms till härdar för sina ränker. Omkring ett 60,000-tal ansågs uppehålla sig i de rhenska och nederländska provinserna.
Den allmänna öfvertygelsen, att konungen och drottningen stodo i hemlig förbindelse med dessa emigrantrörelser, ökade förbittringen emot dem.
Den kungliga magten suspenderades nu.
Jakobinerklubbens inflytande blef allt större. Benämningen »sans culotte» — byxlös — uppkom vid denna tid. Gatorna blefvo allt mer och mer valplatser för ständigt återkommande tumult.
Kejsar Leopold den andre af Österrike, drottningens af Frankrike broder, följde med djupt deltagande de olyckor, som hopat sig kring den franska konungafamiljen.
Öfverläggningar och aftal egde rum mellan honom och andra magter i Padua den 6 Juli 1791 och slutligen i Pilnitz den 27 Aug., samma år.
Från Padua utfärdade kejsaren en rundskrifvelse till alla europeiska hof, hvari han uppfordrade dem att gemensamt förklara, det de ville göra konungens af Frankrike sak till sin egen, samt med förenade krafter hämma allt våld han lede, och icke längre fördraga upprorets framgång.
I Pilnitz, der kejsaren af Österrike och konungen af Preussen sammanträffade med hvarandra, lofvade de emigranterna, hvilka hoptals der infunnit sig, väpnadt bistånd. Manifest utfärdades äfven härifrån till de öfriga magterna, och flera af dem anslöto sig äfven. Kejsarinnan Catharina af Ryssland och konung Gustaf den tredje af Sverige uttalade bland andra öppet sina sympatiska afsigter.
Redan i Juni månad samma år uppehöll sig konung Gustaf af Sverige en tid i Aachen, man uppgaf för att sköta sin helsa, men i sjelfva verket dertill endast och allenast föranledd af tilldragelserna i Frankrike och de planer, som då upptogo hans tankar.
Konungens vistande i Aachen var samtidigt med den franska konungafamiljens företagna flykt från Paris. Afsigten var väl, att Gustaf skulle med öppna armar möta Ludvig vid gränsen.
Konungens uppträdande i Aachen tilldrog sig för öfrigt allas, såväl monarkernas som folkens, uppmärksamhet.
Kärlek och hat kommo honom der till del, allt efter som man tillhörde den ena eller den andra af de åsigter, som sig emellan då delade verlden.
Med samma förbittring, som det revolterade Frankrike hitintills betraktat Leopold af Österrike, började det nu äfven att betrakta konung Gustaf. Brissotte gaf i nationalförsamlingen deråt äfven röst och ord.
Konung Gustaf den tredjes död, säger en historieförfattare, blef härmed också nu beslutad.
När den franska konungafamiljens flykt misslyckades, återvände Gustaf till Sverige.
Under allt detta pulserade emellertid revolutionen oafbrutet med samma feberaktiga glöd.
En ny konstitution utarbetades och antogs i Sept. 1791.
I spetsen för eller såsom inledning till denna författning fann man en afhandling om menniskans rättigheter. Goda saker förekommo äfven i den. Men teorien är ett, den praktiska tillämpningen en annan. Sålunda fann man valfriheten väl bokstafligen erkänd; men sjelfva_ valen beherskades och afgjordes icke desto mindre af faktionerna. Den nya kammaren blef också icke ett uttryck af nationalviljan, utan fast hellre en lekboll för dem. De deputerade uppgingo till ett antal af 745, af hvilka omkring hälften utgjorde advokater.
Revolutionens jäsande qvicksilfverpelare steg allt högre och högre.
Nya klubbar uppväxte: berget, slätten och kärret.
Blodsmännen Robespierre, Danton, Collot d'Herbois, Guillotin, Marat o. s. v. blefvo allt allsmägtigare och allsmägtigare.
Den röda jakobinermössan blef nu ett igenkänningstecken för alla äkta röde. Marseljäsen — denna Rouget de l'Isles berusande inspiration tillkom, väckande stridslust och hänförelse. Frihetsträd planterades öfverallt, och kring dem samlades massorna och höllo brinnande tal. De våldsamma lidelserna hade knapt mera några gränser. Allt bestående skulle störtas; all bildning och förmögenhet nedtrampas och sköflas.
Endast de lägsta klasserna betraktades numera såsom verkliga patrioter.
I den långa och dystra kedjan af grymma dagar under den första revolutionen utgjorde den 20 Juni 1792 en hemsk mellanlänk.
Konungen hade vägrat underskrifva en af nationalförsamlingen utfärdad akt om borgerliga ordningen för presterna.
En oöfverskådlig folkmassa af förstädernas sämsta utskum, väpnad med pikar, uppmarscherade berörda dag, den 20 Juni, kring slottet och inträngde i konungens rum i afsigt att tvinga honom att underteckna akten.
Med en martyrs ståndaktighet trotsade han vid detta tillfälle våldsamhet, hotelser och hån. Det var då man påsatte honom den röda jakobinermössan.
Icke desto mindre vägrade han aktens underskrifvande.
I de vid konferensen i Pilnitz till hvarandra anslutande magternas handlingssätt låg likväl alltjemt något sväfvande och obeslutsamt.
Tvänne märkliga, plötsligt inträffade dödsfall bidrogo äfven icke så litet dertill.
Kejsar Leopold afled, såsom många antaga af förgift, den 15 Februari 1792, och Gustaf den tredje föll knapt en månad senare eller derpå följande 13 Mars för det mördande skottet.
Dessa två monarkers, de enda två, hvilka med verklig ridderlig och oförvillad samt oegennyttig och innerlig hängifvenhet ville hasta till den franska konungafamiljens räddning, dessas så oförutsedda och hastiga bortgång har allt utseende, för att så yttra oss, af en väl planerad och beräknad tillfällighet.
Verlden är full af gåtor. Vi hafva två här, som se ut som en enda.
För franska monarkien blef dessa två mäns bortgång alltid en grym missräkning och förlust.
Leopolds efterträdare, Frans den andre öfvermodig, häftig och hetsig blef endast ett retningsmedel, som påskyndade den slutliga katastrofen.
På franske ministerns hotande depescher svarade kejsar Frans med bittert och bitande begabberi.
Franska folkets fosterlandskärlek eger och har alltid egt den kraftigaste bundsförvandt i den nationella stoltheten. Stoltheten uppbär detta folks, om vi så få yttra oss, suveränitetsmantel, såsom vore den en allsmägtig konungs.
Verldshändelsernas af lidelsefulla stormar upprörda böljor reste sig således allt mer och mer skummande mot hvarandra.
Sedan Frankrike förgäfves fordrat af Österrike de beväpnade emigranthoparnes förvisande från Trierska och andra gränsländer; sedan Österrike formligt d. — 7 Februari 1792 — förbundit sig med Preussen att längs franska gränsen uppställa sina krigshärar; sedan det i flera manifest uttryckligen förklarat, att monarkerna sinsemellan slutit en förening till tronernas upprätthållande och folkfrihetens kufvande o. s. v.; var det nu också franska folket som fordrade krig.
Konungen af Frankrike försattes härigenom i den mest beklagliga mellanhand.
I Ségurs — den äldres — historia yttras härom följande:
»Konungens ställning blef allt mer och mer vidt utseende. Det var för honom lätt att förutse, att, om han beträdde krigets väg, skulle han vid minsta motgång anklagas att hafva inkallat statens fiender i skötet af Frankrike, eller att — å andra sidan — om han vägrade att gifva vika för sina ministrars hetsighet, så skulle man förebrå honom att vara i godt förstånd med utländingarne. I denna brydsamma belägenhet, tillägger Ségur, gjorde han, hvad han alltid sågs göra: han gaf vika för den ström, som var honom närmast, och förklarade — under nationalförsamlingens högljudda bifallsrop — konungen af Ungern och Böhmen (kejsaren af Österrike) krig.»
Flere historieförfattare uppfatta konungens handlingssätt visserligen från en helt annan synpunkt; men denna af oss nu anförda är den hederligaste och vackraste, och vi tro derför äfven att den är den rigtigaste.
Krigsförklaringen utfärdades den 20 April 1792.
Frankrikes tillstånd då var på det högsta förvirradt; nationen var splittrad, kassorna tomma, anförarne odugliga och opålitliga och misstroendet allmänt.
Den af ingen magt förutsedda eller ens anade, så plötsligt tillkomna krigsförklaringen väckte inom hela Europa den största öfverraskning och bestörtning. Allmännast betraktade man den såsom ett, af en så upplöst nation som Frankrike då var, till vansinne gränsande öfvermod.
Revolutionens fiender njöto också i förväg af en nästan outsäglig tillfredsställelse att — utan att sjelfva ha nödgats taga första steget — Frankrike sålunda sjelft beredt dem tillfälle att sätta sina trupper i marsch. Revolutionen i Brabant hade blifvit qväfd på ett par veckor; stort mera, tänkte de, kunde ej heller behöfvas för att qväfva revolutionen i Frankrike.
Preussen var allt för afundsjukt på Österrike att tillåta det ensamt skörda äran af de förbidade snabba och lysande segrarne och upptog derför Frankrikes mot detsamma så oförsigtigt kastade stridshandske, såsom hade det sjelft träffats af den, samt utfärdade sin krigsförklaring efter vidtagna mått och steg tvenne månader derefter eller den 25 Juni.
Kriget hade sålunda utbrutit. Hertig Ferdinand af Braunschweig, en på hufvudets och hjertats vägnar rikt utrustad furste, som, bildad i Fredrik den stores skola och omstrålad af segrarne från sjuåriga kriget, stod i högt anseende hos sina samtida, inryckte kort derefter med en förenad preussisk-österrikisk armé i Lothringen, till hvilken 20,000 franska emigranter slöto sig. Då hertigen uppbröt den 25 Juli, utfärdade han ett manifest, fullt af hotelser och förolämpningar emot nationalförsamlingen.
Dessa nya kränkningar ökade ännu mera det franska folkets redan förut tillräckligt sjudande förbittring.
Tvenne franska härar stodo redan beredda till försvar vid gränserna.
Talrika skaror af fosterlandsförsvarare strömmade dessutom oupphörligt till från alla deler af riket, för att inträda i de djupa leden.
Franska folket grep snart, man kan väl säga mangrant, till vapen.
Emellertid antågade de preussiska kolonnerna, och deras framryckande ökade dagligen jäsningen inom landet.
Inom klubbarna och från alla offentliga samlingsställen genljödo våldsamma anklagelser emot monarken och hans familj. Man misstänkte dem fortfarande för hemliga förbindelser med fienden.
Inom riket funnos vid denna tid ej mindre än 40,000 jakobinerklubbar.
Sådant var Europas utseende vid den tid Armfelt, efter erhållen permission att uppehålla sig vid baden i Aachen för att undet loppet af tre månader der sköta sin helsa, begaf sig af till utlandet.
Så motsträfvigt han än först betraktade tanken att lemna fäderneslandet, så torde man dock, med det lefvande intresse han hyste för allmänna angelägenheter, kunna antaga, att föreställningen att på närmare håll få blicka in i och i bästa fallet kanske äfven få ett ord med i de verldsvigtiga förvecklingarna, slutligen blef för honom ganska förföriskt anslående och kärkommen, allra helst vid tanken på att tiden för hans bortovaro ändå alltid inskränkte sig till endast trenne månader.
Stora menskliga strider draga alltid hvarje varmhjertadt och lifligt sinne med underbar magt till sig.
För öfrigt hade han ju alltid en hedersaffär att äfven i Aachen uppgöra med Vincent.
Sin resa till utlandet företog han i slutet af Juli månad.
Innan han likväl lemnade fäderneslandet, hade han, som man kan säga, organiserat ett litet arrièregarde af trofasta bundsförvandter, alla liksom han tillgifna Gustaf III:s minne och den politik, för hvilken han träffats af den dödande kulan. Bland dem räknade man Toll, Gyldenstolpe, Ruth, Lagerbring, Låstbom, Franc, Aminoff, Ehrenheim, Nordin o. s. v. Fröken Rudensköld var naturligtvis nu äfven en ibland dem. Det band, som sammanhöll dem, var ej något annat, än att bevaka den unge konungens intressen. De fruktade, och kanske till och med icke alldeles utan alla skäl, äfven för hans lif. Alla erkände de för öfrigt Gustaf Mauritz Armfelt såsom sin chef, dertill lika villiga som förbundna, sedan Gustaf den tredje, som de väl visste, i det på sin dödsbädd uppsatta, ehuruväl sedermera förkomna[1] andra testamentet insatt äfven honom i det för den unge konungen förordnade förmynderskapet. Innan han lemnade landet, lofvade man honom jemväl att i enskilda brefunderrättelser träget och skyndsamt meddela allt hvad som här tilldrog sig. För korrespondensens betryggande gång hade man uppgjort en särskild plan, hvarigenom man trodde sig icke behöfva befara att densamma skulle kunna falla i några främmande händer. Äfven vi vilja för tillfället akta denna deras korrespondens-hemlighet.
Emellertid lemna vi nu Armfelt för att återvända till det svenska hofvet.
- ↑ I baron Hamiltons på Boo memoirer förekommer följande: »Konungen hade vid krigets (1788) början emot Ryssland uppsatt ett testamente, uti hvilket han förordnade sin broder, hertig Carl, till förmyndare för sin son, i händelse af konungens frånfälle. Men under konungens sista sjukdom hade han gjort ett annat testamente, enligt hvilket förmynderskapet var förordnadt att under hertigens presidium med rättighet af 2:ne röster bestå af Riksdrotset, baronerna Armfelt och Taube, grefve Ruth, biskop Wallqvist, lagman Håkansson m. fl. När riksdrotset återkom till slottet, aflemnade han båda dessa testamenten i hertigens händer. Hertigen, som icke afvetat det sist författade, blef deröfver bekymrad, under det han genomläste det framför spiselden. Han yttrade sig derom till generalen grefve Klingspor, sedermera fältmarskalken, hvilken gaf det rådet: que Monseigneur est bien prét du feu; hvilket följdes så, att det sista testamentet kastades i elden, och hertigen blef ensam förmyndare.