Drabanten/Del 2/Kapitel 02
| ← En allmän blick på franska revolutionen. |
|
Åtgärder och följder. → |
ANDRA KAPITLET.
Hertigens Sanctuarium.
Underrättelsen att Armfelt verkligen lemnat fäderneslandet och befann sig på utländsk botten emottogs af Reuterholm med sann glädje. Han kände sig liksom befriad från en tung börda och andades lättare än på mången dag. Under denna sin sinnesstämning emottog han ett besök af hofmarskalken Adlerstjerna.
Reuterholm och Adlerstjerna hade också närmat sig hvarandra på den senare tiden. Ju mera de lärde känna hvarandra, desto mera värderade de äfven hvarandra.
Adlerstjerna begärde ingenting bättre. Reuterholms sol stod redan så högt, att hertigen sjelf försvann i dess glans.
— Ni är hög frimurare, tilltalade honom Reuterholm. Ni känner den ed, som binder er, och jag betviflar ej er fullkomliga tystnad. Hela mitt lif har varit frimureri. Hela min politik är frimureri. Allt, hvad jag gör och säger, är frimureri. Får jag bedöma mig sjelf, skulle jag vilja säga, att jag är profet och statsman på en och samma gång. Jag behöfver likväl emellanåt någon att rätt upprigtigt förtro mig åt. Har ni mod att vara min vän?
— Herr baron kan tryggt och lugnt förlita sig på mig.
Reuterholm utvexlade derunder frimuraretecknet med Adlerstjerna.
— Låt mig t. ex. nu höra, återtog Reuterholm, hvad ni tänker om min ställning?
— Ni styr landet.
— Tror ni det?
— Konungen är blott en yngling och hertigen-regenten blott en skugga.
— Men skall det väl så äfven alltid förblifva?
— Efter hvad jag förstår, beror det af er sjelf.
— Sedan Armfelt nu lemnat landet, är jag egentligen ensam.
— Det enda, som man ej får glömma, är att Armfelt skall återkomma efter tre månader, då hans permission tagit slut.
Reuterholm spratt till.
— Återkomma? Nej, nej! Han skall och får icke mera återkomma.
Adlerstjerna betraktade Reuterholm med en stadig blick, i afsigt att utforska hvad dessa så bestämdt uttalade ord skulle betyda.
Reuterholm märkte det och vände sig på klacken ifrån honom.
— Armfelt lärer väl icke, anmärkte emellertid Adlerstjerna, förblifva utrikes längre än han behöfver. Han är en allt för sjelfständig och fri man.
— Sjelfständig och fri? afbröt honom Reuterholm. Visserligen; — men det är väl ändå det, som vi få se.
Han gick återigen ett hvarf kring rummet, hvarefter han tvärt stannade framför Adlerstjerna.
— Jag har en plan, en tanke. Hör mig! Det ligger i min hand att i dag för alltid eller åtminstone för många tider aflägsna honom från fäderneslandet, men skall jag göra det eller icke? Bemärk att det är det första steget på en vigtig väg. Hvad gjorde ni, herr grefve, i mitt ställe? Låt mig höra.
— I ert ställe, baron, svarade Adlerstjerna, skulle jag icke betänka mig ett enda ögonblick. Utan allt tvifvel eger ni i honom en dödsfiende; och sina dödsfiender är bäst att hafva så långt borta ifrån sig som möjligt.
— Ni säger det.
— Om förlåtelse likväl, herr baron; men konungen kan börja längta efter sin vän. Kanske frågan äfven bör betraktas från sådan synpunkt.
— Konungen? Er anmärkning är rigtig. Men äfven en konung kan bindas.
— Tror ni er derom, baron? Jag ber er vara upprigtig. Utan upprigtighet kan jag ej yttra mig. Säg, tror ni er kunna binda vår unge konung, jag menar med säkra och kraftiga band?
— Jag tror det.
— Nåväl, herr baron, bind honom då. Men bind honom så, att han icke kan slita sig lös ur edra händer. En konung, som man bundit, men som lyckas att bryta sig lös, är ett lejon, som sluppit ur buren. Är ni säker på er hand och edra redskap, så bind.
— Ni är en praktisk man.
— Vidlyftiga teorier ha aldrig varit min sak.
Adlerstjerna var verkligen en man, högaristokratisk till sina tänkesätt samt för öfrigt en beslutsam och fast karaktär. Hvarest han fann öfverensstämmelse i dessa egenskaper, dit hän drogs han af en sympatisk magt. I sina allmänna åsigter om konungamagten tillhörde han för öfrigt frihetstiden. Reuterholms så bestämda ord anslogo honom derför. Visserligen insåg han också genast att en af Reuterholm redan uppgjord plan förefans, men af hvad beskaffenhet var den? Ett visst retsamt intresse uppstod dervid hos honom, och han kunde icke helt och hållet undertrycka ett visst litet bemödande att söka få reda derpå.
— Planen bör likväl vara väl anlagd, herr baron, yttrade han också efter en stund, om den skall lyckas. Att jaga bort en djerf och snillrik man från sitt fädemesland och att binda en ung konung, dertill fordras ganska ovanliga krafter.
Reuterholm gick ånyo af gammal vana ytterligare ett slag upp och för ned i rummet. Helt visst hvälfde han i sitt hufvud Adlerstjernas sista ord.
— Lika mycket, förklarade Reuterholm derefter. Under alla händelser förlitar jag mig på er. Kom i afton upp till hertigen. Vi träffas i hans sanctuarium.
Vill man taga kännedom om, huruledes och vid hvad tid det
svenska frimureriet uppkom, så har man endast några ganska få, osäkra
och knapphändiga spår att följa.
En svensk frimurarekalender för åren 1806 och 1808 omförmäler emellertid att det skall, öfverflyttadt från England, ha till oss inkommit redan under konung Inge den yngres tid år 1125.
Man förtäljer för öfrigt att 81 arkitekter skola under loppet af det nionde korståget ha blifvit sända såsom deputerade från den franska logen Chevalier d'Orient ou de l'Epée, hvilka, försedda med rekommendationer till dåvarande prelaten i Upsala, invigde honom i ordens mysterier för att desto kraftigare förmå honom att elda nitet för det heliga landets eröfring. Vid detta tillfälle skola åtskilliga handlingar rörande orden och dess mysterier ha blifvit nedlagda i en marmorvård samt sålunda förflyttade och nedsänkta i en källare under slottet tre kronor, för att förvaras till en kommande tid.
Härmed och med åtskilliga andra lika sväfvande uppgifter må nu emellertid vara huru som helst. Enligt det svenska frimureriets egen antagna och tryckta uppgift skall det, räknande sina anor från Skotland, ha hit inkommit 1730. Äfven från denna tid äro likväl underrättelserna högst knapphändiga. I ett tyskt arbete hafva vi sett uppgifvas, att en frimuraremedalj 1746 skall ha blifvit slagen med anledning af Gustaf den tredjes födelse. Stora svenska landtlogen grundlades af kanslirådet Carl Fredrik Ekleff, i egenskap af landtstormästare. Dess invigning skedde den 25 December 1759. År 1773 inträdde hertig Carl af Södermanland i logen samt åtog sig först såsom landtstormästare och sedermera i egenskap af högste styresman hufvudstyrelsen öfver det svenska frimureriet.
Före hertigen var Gustaf den tredje en kort tid ordens högste beskyddare.
Från begynnelsen bestod det svenska frimureriet endast af trenne grader; men under hertigens styrelse tillkommo ytterligare nio, så att det i närvarande stund består af tolf.
I Bibliogr. Lexion för 1837 förekommer bland annat följande:
»Under Gustaf den tredjes tidehvarf hade i Sverige utbildat sig en sällsam böjelse för mysticism, blandad med fritänkeri, emedan ytterligheter vanligtvis ligga hvarandra nära. Visserligen hade Svedenborg genom sina snillrika visioner bidragit att gifva sin tid och sitt land håg för de öfversinliga funderingarna, men så långt hade väl hvarken han eller någon annan väntat att hans ideer skulle urarta, att sjelfve konungen, den eljest så klarseende Gustaf den tredje, skulle låta draga sig vid näsan af föregifna andebesvärjare. Hans bror Carl hade gjort bekantskap med några skotska frimurare och blef denna ordens ifrige befrämjare. Gustaf invigdes också i hemligheterna: men ansåg dem på intet vis farliga. Carl visste bättre att begagna sig af svenskarnes vurm för ordnar, hvilken här tillika underblåstes af den håg för det mystiska, som tillhörde tidehvarfvet. I Carls händer befann sig således en kedja af förtrogna bröder, hvilken sträckte sig igenom hela Sverige och lydde sin högste styresman med ett förtroende, för hvars beskaffenhet de flesta medlemmarne sjelfva icke gjorde sig rätt reda.»
»Men Carl sjelf liknade trollmannen, som Göthe beskrifver: han hade uppkallat andar, men han glömde, att han sjelf befann sig i deras våld. Män med slugare hufvud än Carl förstodo att just igenom ordens hemliga magt gripa hans själ och beherska den.»
Konungen såväl som hertigen tillhörde således från början frimureriet båda två. Men den förre gjorde det, så mycket han äfven hängaf sig deråt, likväl icke såsom hertigen till sin egentliga lifsuppgift. För konungen var och blef frimureriet väl en mägtig, tilldragande detalj, hvaremot det för hertigen var och blef en genom hela hans lif gående hufvudsak. De orediga och magtlystna lidelser, som arbetade inom honom, funno i frimureriets mysterier ett naturligt omhölje[1].
Frimureriet blef år efter år en allt mer och mer till och med vigtig sak. I frimurarnes konklaver förde konungen eller hertigen en kort tid vexelvis ordet, tills hertigen snart uteslutande gjorde det. En ung Plommenfelt, nyligen hemkommen från utlandet, en »lögnare och narr», n. b. enligt Fersens omdöme, framlade förslag, hvarigenom Sverige skulle genom frimureriet kunna vinna millioner och förskaffa hertigen betydliga inkomster. Hertigen förespeglades stormästareskapet öfver Europas alla frimurareordnar samt att åter till lif kunna uppväcka tempelherrarne. Plommenfelt jemte grefve J. G. Oxenstjerna afsändes i denna angelägenhet äfven till Tyskland. Ett frimurerisammanträde egde derefter eller 1778 rum på Maltesholm i Skåne, till hvilket åtskilliga utländingar instälde sig. Under öfverläggningarne der erkände man hertigen såsom generalstormästare för de europeiska logerna. Hans högtidliga upphöjelse dertill firades i Stockholm å stora börssalen den 15 mars 1780. Salen var dekorerad på det prydligaste samt försedd med tron och tronhimmel. Det allra heligaste deri var anordnadt såsom Salomos tempel beskrifves i bibeln. Omkring 400 frimurare voro närvarande vid tillfället. Hertigen hade låtit åt sig förfärdiga en särskild drägt, blå och röd, med röda chavader, och ett stort axelgehäng af drap d'or[2]. Han antog vid detta tillfälle titel af Salomos vicarie och general-härmästare. Då han på aftonen i samma utstyrsel besökte teatern, hade han knapt hunnit in i sin loge, förrän alla damerna började ropa: Se kung Salomo! Af denna praktfulla, om ock litet löjliga ceremoni skördades likväl blott försmädelse. Från utlandet ingingo protester, gycklande med den svenska logen och dess stormästare. Men om man dermed äfven snart öfvergaf detta uppslag, öfvergaf man likväl icke sjelfva saken. Det sätt, hvarpå man dock fullföljde nu angifna afsigter, är emellertid af allt för litet intresse, att vi dermed skulle taga läsarnes tid i anspråk. De, som hafva sinne att dermed sysselsätta sig, få vi hänvisa till Axel v. Fersens historiska skrifter, äfvensom till Elis Schröderheims anteckningar o. s. v.
Ordensvurmeriet spred sig emellertid allt mer och mer, framför allt inom hertigens hof. Sjelf talade han numera snart sagdt om ingenting annat än om gengångare, ljussken, stjernor och eldkulor, som han nattetid såg i sitt rum. Flere af hans omgifning hade också uppenbarelser, och inom kort trodde hertiginnan, damerna och hofvets ungdom derpå, anhållande att blifva intagna i frimurareorden, i hopp att blifva profeter och trollkarlar. Ingenting vrider menniskornas hufvuden rundt omkring så lätt och fullkomligt, som hvad de icke begripa.
Ett ganska vigtigt steg till en stor och ingripande förändring vidtogs likväl under hand.
Frimureriet saknade ännu då en verkligt organiserad ledande vilja, all egentlig sammanhållande och bestämmande inre kraft. Det rörde sig såsom en projektil, hvars centrum ej ligger i midten, oegentligt än hit än dit.
Vare sig att det var hertigens egen ingifvelse, eller att ingifvelsen kom från någon af hans vänner, lika mycket; men ett beslut sattes snart i verket för att åstadkomma en sådan der verklig medelpunkt, hvaromkring i afmätta och harmoniska proportioner allt det öfriga kunde sluta och röra sig.
I sådan afsigt grundlades och uppstod hertigens så kallade sanctuarium.
Detta sanctuarium — ett slags kapell — en liten helgedom — anlades på slottet i hertigens egen våning. Ehuruväl naturligtvis i ganska diminutiva proportioner, liknade det så mycket som möjligt det innersta och heligaste i Salomos för alla ordensvurmar vid denna tid ständigt hägrande tempel.
Äfven här hade man ett förhus eller ett yttre församlingsrum, också det till sina ytterväggar fyrkantigt såsom i Salomos tempel. Inuti var förhuset deremot genom tjocka murar afrundadt, så att det närmade sig till en något oegentlig elips.
Att förhusets ovanligt tjocka väggar med sina många nischer för öfrigt måtte haft sitt eget ändamål, kan gerna ej betviflas, ehuru det numera väl för alltid förblifver en oafgjord sak[3].
Från förhuset inkom man i bönrummet. I midten deraf stod funten. På sidorna derom voro flere rum, tre på hvardera sidan. Från bönerummet kom man till det allra heligaste. Detta, det allra heligaste, var afdeladt i tvenne särskilda afdelningar. Den första af dem var äfven den största. Alldeles såsom i Salomos tempel stod rökaltaret också här i midten af rummet, samt ljusastaken till höger och skådebrödsbordet till venster derom. Ljusastaken hade sju armar med hvar sin lampa, betecknande de sju planeterna. På skådebrödsbordet lågo tolf bröd, utmärkande djurkretsens tolf himmelstecken och solens årliga gång. De tretton olika slags rökelser, som funnos i rökelsekaret, betydde att det är gud, af hvilken allting härflyter och hvilken alltsammans tillhörer. Längre fram i rummet höjde sig fyra pelare. Sjelfva fonden bakom dem utgjordes af en förlåt eller tapet, som öfverraskade genom sin glänsande färgprakt, skimrande i himmelsblått, purpur, skarlakan och snöhvitt linne, hvilka fyra färgföreningar skulle föreställa elementerna. Skarlakanet betecknade elden, linnet jorden, den himmelsblå färgen luften, och purpurn hafvet. När man drog förlåten åt sidan, inkom man i helgedomens allra innersta. Det var ganska enkelt. Dess enda prydnad utgjordes af ett altare, omgifvet af trappsteg, samt deröfver Kristi kors. Emellan sidorummen och sjelfva templet sträckte sig för öfrigt ett galleri, som på de tre yttre sidorna omgaf helgedomens tvenne innersta delar. Några fönster funnos ej. Väggarne inneslöto helgedomen i ett ogenomträngligt mörker[4].
»Herran hafver sagt, att han vill bo i mörkrena».
Den stora ingången till templet låg i öster.
»Huru resa mästarne? Från öster till vester.»
Sådant var hertigens så kallade sanctuarium.
Det var här, invid ett altare, icke upplyst af guds strålande sol, utan af rykande lampor; det var här, inom murar, icke återgifvande en lefvande och fri natur, utan tvärtom fullkomligt uteslutande henne; det var här, bland kyrkliga attributer, icke tillhörande den kristna evangeliska trosläran, utan mosaismens Jehovabekännelse; det var här, under ceremonier, icke väckande och lifvande till högre och ädlare andlig frihet, utan fast hellre med dystra eder fjättrande hvarje inre sjelfrörelse dertill; det var här, som hertigens själslif och skaplynne trifdes som bäst, här, som hans tankar lånade sina intryck, och här, som hans handlingar togo sin rigtning.
Men sådan skulle den instängda luft och det komprimerade mörker vara, för så vidt ordensväsendet skulle kunna utveckla sig så, som det den tiden gjorde, i öfverensstämmelse med den vidskepelse, som ända till den yttersta förvirring bemägtigade sig tro och tänkesätt.
Alltjemt iklädande sig yttre religiösa former och under åkallande af ett högre väsen, hängaf man sig här åt de så kallade hemliga vetenskaperna, teosofi, cosmosofi, kabbalistik, alkemi, somnambulism och magnetism, på hvilka såsom grundvalar frodades, man kan väl säga, vetenskapliga bedrägerier af både sorglig och narraktig egenskap, såsom gudomliga uppenbarelser, andeskåderi, besvärjelser, profetior, spådomar, guldmakeri, nummerlotteripunkteringar o. s. v.
I detta sanctuarium uppträdde tid efter annan också predikande och lärande charlataner sådana som en Plommenfelt, en Björnram, en Halldin, en Boheman, en Collin, en Ulfweklou, en Silfverhjelm m. fl.
I sådan rigtning arbetade man också företrädesvis inom detta sanctuarium.
Frimureri var visserligen den allmänna benämningen man gaf sitt arbete, men det frimureri man här idkade, var både vanslägtadt och vanskapadt. Tidsandans öfvervägande vantro och tvifvel hade öppnat alla dörrar för svärmeri och mysticism. Magtlystnad och äregirighet, vinstbegär och fåfänga samt blindhet och vidskepelse gjorde sig det till godo. Sjelfva charlatanismen blef på en och samma gång en slags vetenskaplig yrkesgren och ett medel å ena sidan till ära och utmärkelse och å den andra till löjeväckande förbistring.
Frimureriet var i och för sig ingenting annat än liksom en slags allmän förberedande invigning till allt det öfriga. Enär detsamma från århundraden tillbaka egde en stor häfd och högt anseende, behöfde man det till täckmantel för sina förehafvanden. Frimureriet var således väl det första steget, men långt ifrån det sista. Då man tillegnade sig dess namn och insigter, våldförde man det. I otaliga former och förändringar sökte svärmeriet också oupphörligt att öfverbjuda detsamma. Bredvid och öfver de ursprungliga och äkta frimuraregraderna bygde eller bearbetade enskilda lidelser och afsigter den ena bilogen bredvid den andra, hvar och en förkunnande nya hemligheter och ny visdom. Man arbetade i verklig rococostil på Salomos tempel.
Ordensvurmeriet har aldrig kunnat få en lämpligare adept än hertig Carl. Af naturen var han, har man sagt, ovanligt väl disponerad för kommunikation med andeverlden. Må vara! Men att vara ovanligt väl disponerad för en sådan kommunikation innebär väl egentligen ingenting annat, än att vara ovanligt väl disponerad för fantastiska och sjukliga föreställningar, och i samma mån brist på sundt omdöme. I synnerhet i början af hans lefnad återkommo tätt och ofta, har man vidare sagt, besynnerliga eller ovanliga drömmar eller visioner, och förgick ej någon natt, då han ej trodde sig erfara verkningar af andars närvaro, som för honom förkunnade en framtid full af ära och magt. Må så äfven vara! Amsagor och barnsjukdomar torde väl i hans spädaste år ha verkat på honom som på andra barn.
Då vi säga, att charlatanismen aldrig kunnat få en lämpligare adept än hertig Carl, vilja vi också dermed endast säga, att han egde allt för stora luckor eller tomrum ej mindre i sin själsodling än i hela sin karaktär, för att han under de förhållanden, hvari han var uppfostrad, någonsin såsom en intelligent, fristående personlighet skulle kunna gå en egen sjelfständigt medveten väg. De hemliga vetenskaperna fingo också icke i honom någonting annat än en ganska blind slaf.
Från den stund hans sanctuarium uppkom, blef det i all hufvudsak nära nog hans hela verld.
Med sina själsfränder tillbragte han der företrädesvis sin tid, upptagen af magiska arbeten, besvärjningar, underbara syner, uppenbarelser, förutsägelser, svärmerier och drömmar.
Man sysselsatte sig, säger en aktad samtida, med monstruösa magiska system, illustrerade af gengångare, umgänge med andar och omedelbar korrespondens med det högsta väsendet o. s. v. som »vanhedrade våra förfäders tidehvarf och som ej borde finna plats inom vår upplysta tid».
Under alla dessa all sund och sann uppfattning af verld och lif förmörkande och sjukliga, förvildande och förvirrande sysselsättningar glömde man icke att i de politiska partiernas och sina egna intressens tjenst indraga alla märkliga lysande framtidsförhoppningar och föreställningar, hvarför särdeles ett svagt hufvud alltid är tillgängligt.
Sålunda förespeglade man hertigen under loppet af flera år i tusende olika vexlingar konungslig magt och höghet. Magiska uppenbarelser förkunnade dem, profetiorna talade derom och underbara syner anspelade alltjemt derpå. De alltid svassande och sväfvande tal, som höllos inom logen, voro fyrverkerier af bara kronor och spiror. Men man stannade icke dervid. För att gifva illustrationerna en verklig möjlighet, för att icke säga antaglighet, måste de hafva någon slags fast och säker bakgrund. Man gaf dem äfven det. Och såsom en sådan bakgrund framhöll man alltjemt hans egen broders, Gustaf den tredjes, på ett eller annat sätt, per fas et nefas, störtande från tronen. Och allt detta lät hertig Carl smaka sig oändligt väl.
Oppositionen, yttrar Bergman-Schinkel, bildade sig under frimureriets täckmantel.
I Frankrike hade man samtidigt en alldeles liknande företeelse i det sätt, hvarpå hertigen af Orleans jemväl med frimureriet bemantlade sina fiendtligheter emot Ludvig den sextonde.
Hertigen sjelf emottog vid denna tid äfven enskilda skrifvelser, hvari man, enligt hans egen uppgift i bref till Ulfweklou, förebrådde honom denna likhet.
För att en liten smula fullständigare fästa bilden vid duken, måste vi anföra några drag.
Märkligt nog börjar hertigens egentliga bearbetningar i här angifven rigtning först efter den tid, då man erhöll visshet om att Gustaf den tredje hade att förvänta en arfvinge. Att de efter Gustaf Adolfs födelse växte med ständigt ökad hastighet, må man härvid äfven bemärka.
Redan i början af år 1780 hade det kommit så långt med hertigens föreställningar att öfvertaga magten, att han, vid den tid konungen beslutat sin resa till Italien och för alla händelsers skull uppgjorde sitt testamente, yttrade:
— Må han skrifva — det är ett illa användt papper; efter hans död skall det blifva min affär.
Björnram, som sedan 1782 öppet brutit med konungen, synes till en början hafva varit hertigens apostel.
På Rosenberg skall han hafva anordnat ett mystiskt arbete, som naturligtvis ledde till beräknade resultat af god effekt.
Arbetet bestod i en slags sållning.
Under det man framstälde diverse frågor, vred man ett såll på något eget sätt och fick olika svar allt efter de olika ställningar sållet intog.
Bland svar vid detta tillfälle erhöll man äfven det, att hertig Carl en dag skulle bli regerande i Sverige, samt att konungen skulle få en oförmodad och hastig död.
Mot hösten år 1783 anlände Ulfweklou till Stockholm.
Han föregaf sig till den högsta grad af fullkomlighet ega i sin magt alla möjliga hemliga vetenskaper och konster. Han blef också genast utmärkt af hertig Carl.
Äfven han tillerkändes apostlaskapet i sanctuarium.
Hans inflytande öfver hertigen var till en tid allsmägtigt.
En dag inkallades hertigen i helgedomen af Ulfweklou, då denne högtidligt smorde honom — liggande på knä vid altaret — till konung öfver Sverige och Norge.
»Sörj icke» — talade Ulfweklou derunder till hertigen »sörj icke mera för Gustaf, den nuvarande konungen, ty jag hafver förkastat honom och hans afföda, efter som han har hållit sig till det, som af verlden är, och förkastat mig; derför skall jag hämnas uppå honom. Och jag hafver satt honom sitt vissa mål före, deröfver han intet skrida skall; han har gjort sig andra gudar, de honom intet hjelpa kunna, derför skall jag icke mera tänka på honom, utan genom menniskohand skall han utaf verlden gå, såsom den sitt välde genom list, konst och bedrägerier sökt befästa»[5].
Det var äfven under Ulfweklous inflytande, som skattgräfningarna egde rum i ett hus på Österlånggatan, hvarest man trodde att nedgräfda skatter skulle finnas. Sedan huset på hans ifriga yrkande blifvit af hertigen inköpt, fortgick arbetet der flera år. För kontrollen dervid hade man i sanctuarium upprättat ett ordentligt tjenstgörings-reglemente Sålunda hade man tillsatt 1:o) ett hemligt råd: Ulfweklou och Håkan Persson[6]; 2:o) uppsyningsmän vid arbetet: hertig Carl, Fr. Sparre, Ruth, Oxenstjerna och Stenbock; 3:o) dito vid finansverket: Bonde och Chierlin samt 4:o) adjutant vid hemliga rådet: Reuterholm. Utstyrda i särskilda uniformer och tågande efter särskildt ceremoniel, såg man nu, så länge arbetet varade, dessa reguliert infinna sig i källarne och der intaga de dem anvisade platser.
En Silfverhjelm representerade inom detta sanctuarium magnetismen.
Han hade i Frankrike af Mesmer sjelf lärt sig konsten.
Återkommen till fäderneslandet, vann han inom kort stor ryktbarhet.
Magnetism och spådom blefvo också genast på modet.
Hertigen, som var synnerligt mottaglig för alla de underbara vetenskaper och konster, hvarmed denna tid trampade det sunda förnuftet under fötterna, egde naturligtvis äfven en synnerlig benägenhet att falla i magnetisk sömn.
Då Silfverhjelm en gång magnetiserade honom, berättar Bergman-Schinkel, talade han följande »märkliga» ord:
— När riksskeppet håller på att förgås i stormen, då tar den gamle styrmannen i rodret och för det in i säker hamn.
Reuterholm, som äfven då var närvarande, upptecknade genast orden.
Att hertigen, då han vaknade upp och förnam hvad han hade sagt under det han sof, deraf erfor ett »outplånligt intryck», hör alldeles till den tidens kostym.
Drömmar rinna som strömmar, säger man. På samma sätt som de tankar, hvilka företrädesvis sysselsätta oss, och de lidelser, hvilka arbeta i vår själ, afspegla sig i våra drömmar, likaså återstråla strändernas i olika former och färger vexlande höjder och djup samt stjernor och skyar på himmelen i de spegelklara strömmarne.
Natten emellan den 23 och 24 Oktober 1786, således redan omkring 5½ år före Gustaf den tredjes död, drömde hertigen, att Reuterholm inkom till honom, klädd i svart och med mycken alteration samt tog hertigen afsides och sade till honom: nu är det gjordt, nämligen, — detta är efter hertigens egen diktamen — »att det vore allt med kungen.»
Vi anföra detta endast för att visa hvad som både vakande och sofvande säkerligen företrädesvis föresväfvade hertigens tanke. Brödraskapets personallista i detta sanctuarium upptog en hel del af Sveriges adliga namn. Ehuruväl vi icke äro i tillfälle att fullständigt återgifva den, misstaga vi oss säkert icke, då vi här anföra följande: Carl Bonde, C. och J. J. De Geer, Brelin, sedermera adlad, då han antog namnet Glansenstjerna, Ruth, Brahe, Delwig, Bjelke, G. Stenbock, Ehrensvärd, Lewenhaupt, Lejonhufvud, Barnekou, F. Sparre, J. G. Oxenstjerna, A. Aminoff, Cherlin, Plommenfelt o. s. v.
Af dem alla egde likväl ingen ett så allsmägtigt inflytande på hertigen som Reuterholm. Alla trådarne till den tidens hemliga bearbetningar synas ha legat i hans hand. Troende på en omedelbar gemenskap med andeverlden, hängaf han sig redan tidigt åt de så kallade hemliga vetenskaperna. Cagliostro och Mesmer, Weishaupt och Lavater voro hans orakler. Han tillhörde ett stort flertal ordnar. Af de resebref han efterlemnat finner man det. I Frankrike, Tyskland och Italien fans troligtvis intet mera framstående ordensförbund, som han ej tillhörde. Han var magnetisör, andeskådare, illuminat, alchemist o. s. v.
Till hela sitt väsende var han en fiende till konungen, man skulle nästan kunna säga en född fiende. I sitt eget föräldrahem emottog han redan sådana intryck, som skulle göra honom dertill. Vid 1772 års revolution var hans far, den gamle presidenten, boende på sin egendom Svidia i Finland, en bland de förste, som Gustaf lät arrestera. Högmod och magtlystnad regerade honom lika mycket som sonen.
Emellan Reuterholm och hertigen hade intima förhållanden redan ganska tidigt uppstått. Andarne förstodo hvarandra och närmade sig hvarann.
I samma mån Gustaf den tredjes regering blef impopulär och hans fiender mot honom smidde sina ränkor, se vi Reuterholm med några trogna adepter af den s. k. mystiska skolan ur sitt hemlighetsfulla djup framhålla för hertigen en framtid, hvarunder kronor och välden blefvo honom lofvade. Så finna vi detta besynnerliga ordenssällskap tillbringa hela nätter med hertigen i hans s. k. sanctuarium under magiska arbeten, magnetiseringar och besvärjelser. Under denna mask synes Reuterholm också hafva dolt sin hemliga ärelystnad, att en dag komma till magt och anseende, då hertigen efter profetiornas fullbordan skulle beklädas med Sveriges krona.
Vill man blicka in i den tidens politiska interiörer, behöfver man blott taga kännedom om den emellan hertigen och Reuterholm vexlade enskilda korrespondensen.
I de bref, som Reuterholm skref till hertig Carl under det ödesdigra året 1788, då Gustaf till följd af den upprorsanda, som visade sig inom finska armén emot honom, och väsentligt inverkade på hans hastiga afresa derifrån; i dessa bref tillstyrker R. hertigen att, sedan stilleståndet med Ryssland blifvit slutet, komma öfver till Sverige, n. b. med den delen af armén, på hvilken hertigen trodde sig kunna lita, förespeglande att han derigenom blefve herre öfver Stockholm o. s. v. Återigen i den händelse att hertigen icke kunde lita på armén, tillrådde R. honom att icke komma hem, utan »afbida evenementen», som »de façon ou d'autre icke mera kan vara så alltför långt borta». »Pjesen skrider ofelbart till sin denouement», yttrar R. på ett annat ställe. »När den då sker, om konungen då kommer något vid» — — —
»Vi hafva allt ifrån första grundläggningen af Sanct †» (sanctuarium), förklarar R. jemväl i samma bref, »gjort min nådige herres (hertigens) öde till vårt eget».
Hertigen svarade derpå bland annat:
— Jag kan disponera flotta och armé, och en enda vink gör, att jag befinner mig i Sverige med hela styrkan, men detta steg är ett extremt, derföre vill jag veta, huru det står till. Gå i samråd med Oxenstjerna, Bonden och de trogna och för fäderneslandet väl tänkande vänner ni känner. Föreskrif mig hvad ni tycker bäst vara, så är jag färdig till allt.»
Vi öfverlemna åt läsaren att sjelf kommentera hvad vi här anfört. Onekligen ligger väl deri en under egendomliga mysterier mångårigt fortsatt konspiration emot konung Gustaf den tredje. Många antaga på uppgifna skäl äfven att hertigen haft kunskap och förtroende om det mot brodern föröfvade mordet.
Men nog härmed.
Läsaren torde erinra sig, att Reuterholm vid början af detta kapitel
bjöd grefve Adlerstjerna att samma dag på aftonen inställa sig hos
hertigen.
Uppmärksammad af de utaf Reuterholm till en liten del angifna planerna, ville han ej försumma inbjudningen.
På utsatt tid begaf han sig följaktligen äfven dit.
Kommen uppför alla trapporna till hertigens våning, öfverraskades han dock af att alla ingångar voro stängda.
Enär han också förgäfves knackade på, utan att den minsta rörelse hördes inifrån, antog han att något misstag af Reuterholm var begånget, samt beslöt att återvända hem.
Redan på återvägen utför trapporna mötte han en gammal vän och bekant.
— Hvarthän? frågade denne.
— Jag har blifvit inbjuden till hertigen, svarade Adlerstjerna, men slipper ej in.
— Hvem har bjudit?
— Reuterholm.
— Gaf grefven tecken och lösen vid ingången?
— Ah, jag förstår, nej!
— Gif mig dem.
Tecken och lösen gåfvos.
— Följ med mig!
Ingången till hertigens rum öppnades nu genast vid afgifvet tecken och vexlade ord.
Härmed hafva vi endast velat säga, att hertigens våning denna afton var strängt sluten för alla profana.
En gång inkommen i sjelfva rummen, öfverraskades man af den ovanliga prakt, hvarmed de voro smyckade. Visserligen låg det något allvarligt i stilen, men den var derför icke mindre fängslande.
Det stora antal gäster, som rörde sig der, dels klädda i olika lysande ordensdrägter, dels i vanliga då för tiden, gaf det hela ett ännu mera anslående, nästan högtidligt uttryck. Någon sällskaplig lifaktighet förmärkte man dock icke. Gästerna stodo i grupper än här och än der, tyst samtalande med hvarandra. Adlerstjerna, som icke var invigd i hvad som pågick, visste icke hvad han skulle tänka. Alldeles ofrivilligt såg han sig omkring efter Reuterholm. Han upptäckte honom också snart i ett af de innersta rummen och närmade sig honom genast. Då Reuterholm märkte honom, mötte han honom äfven ganska vänligt på halfva vägen.
— Allting förefaller mig så besynnerligt, menade Adlerstjerna, och jag känner mig ej rätt hemmastadd.
— Besvära er icke, bäste grefve; ni är lika mycket hemmastadd här som någon annan.
— Hvad står egentligen på?
— Det skall ni snart erfara.
— Jag har tänkt på edra yttranden i dag på förmiddagen.
— Hvad har ni då tänkt? Haf godheten och låt mig höra.
— Förlåt mig, herr baron; men ehuru jag vridit och vändt frågan hit och dit, har jag ej kunnat fatta att någon magt skall kunna hindra Armfelt att återkomma efter slutet af sin permission.
— Och vidare.
— Att stora hinder väl äfven torde möta vid att binda vårt unga lejon, jag menar konungen.
— Och vidare.
Båda två småskrattade, under det de talade. Det var, som om de hade skämtat med hvarandra.
— Jag tycker att det kan vara nog med det der, jag.
Samtalet blef här afbrutet, utan att Reuterholm hann att lemna något egentligt svar, emedan dörrarne till det rum, hvari de befunno sig, i samma ögonblick öppnades och hertigen inträdde.
Der hertigen stannade i dörren, såg han verkligen ståtlig ut.
Klädd i någon slags tempelherredrägt, med en mantel af purpur kastad öfver sina axlar, uppbar han sitt manliga hufvud på ett sätt, som framkallade vördnad. I detta ögonblick var han till gestalt och utseende verkligen furste.
Vid hans åsyn ordnade sig gästerna, utan att någon derom tycktes erinra, i dubbla leder, från dörren och inåt rummen.
Hertigen betraktade det ståtliga dubbelledet med uttryck, som strålade af glad tillfredsställelse.
— Varen hjertligt helsade, mina bröder!
Efter en stund satte sig alla i rörelse med hertigen och Reuterholm i spetsen. Från synpunkten af de i tåget deltagande personernas antal, var det visserligen icke storartadt; men från synpunkten åter af de män, som deri deltogo, samt deras drägter och sätt, var det lysande.
Vägen gick till hertigens sanctuarium.
I det ögonblick som dörrarne till helgedomen sprungo upp, strömmade ett verkligt litet haf af ljus ögat till mötes.
I det föregående hafva vi redan gifvit läsaren ett utkast till anordningarna der.
Mot den praktfulla och glänsande anblick, som hertigens sanctuarium nu visade, förblifver dock alltid vår teckning en lika ofullkomlig som svag och matt framställning.
Hvad själen är för blick och öga, är ljuset för färg och form. Blick och öga få först uttryck, då själen lifvar dem; färg och form erhålla det också först då ljuset förklarar dem med sin stråle.
I verklig solid rikedom är mycket i våra dagar illusoriskt emot hvad det fordom var; i prakt och glans stå vi dock icke tillbaka. Konsten vet numera att göra mycket af ganska litet.
I den starka belysning, hvari helgedomen strålade, visade det sig att ensamt penseln i ädel och smakfull stil förmått framtrolla de vackraste dekorationer, ornamenteringar och draperier samt här och der med slösande rikedom kastat eller stänkt ut omkring sig liksom ädla och färgskimrande stenar och smycken af den mest omvexlande och öfverraskande prakt.
Förlåten var icke dragen åt sidorna, utan dolde fortfarande sjelfva altaret. Trenne gyllene stolar stodo deremot på en upphöjning emellan pelarne framför förlåten. Då processionen inkom, förde Reuterholm hertigen fram till den mellersta af dem, hvarefter han sjelf tog plats i den andra. De öfriga slogo sig ned i karmstolar på sidorna rundt omkring.
Adlerstjerna, som för första gången var inbjuden att bevista detta enskilda så glänsande sammanträde i, hvad han förestälde sig, frimureriets högsta, hertigens enskilda grad, — om det ens kunde kallas för någon grad — intogs lika mycket af hvad han erfor och såg, som det hos honom framkallade den mest tilldragande och lifliga beundran.
Ehuruväl han, såsom gammal och hög frimurare, hitintills trott sig hafva tillhört landtlogens högsta grad, öfverraskades han nu af att finna, att det fans någon ännu högre än den.
Baron Carl Bonde, en vän och bekant från yngre dagar, hade vandrat vid hans sida under promenaden från hertigens enskilda rum till sanctuarium. Då han för honom förtrodde sin öfverraskning, genmälde denne:
— Var förvissad och öfvertygad om, min broder, att det i verlden ej finnes någon hemlighet, som icke eger en högre öfver sig; ingen mystér, som icke bortom sig eger en annan, ett hufvud högre. Jakobs stege med sina englar är en liknelse dertill. Låt vara att dess första stegpinne finnes här nere, men hvar slutar den öfversta? Innan englarna, den ena efter den andra, sjelfva uppflyttat vingarne se vi ingenting.
Verkliga förhållandet var väl, att sanctuarium åtminstone ännu vid denna tid var någonting alldeles eget i och för sig. Hertigen och hans själsfränder hade tänkt sig en från den öfriga verlden afsöndrad, enskild helgedom, för att obesväradt och fritt kunna öfverlemna sig åt sina svärmerier och afsigter. Att bröderna för öfrigt skulle vara frimurare, var en förutsättning, som föll af sig sjelf.
De i sanctuarium invigde utgjorde väl för öfrigt det stora och hemliga råd eller det råd, som i högsta instansen hade ledningen af alla de frågor, som intimare rörde partiets hemliga planer och afsigter.
Ännu den tiden visste detta stora råd likväl icke, hvad man nu vet, att det egde öfver sig eller kanske rättare inom sig ett ännu hemligare, ännu mera invigdt råd, ett litet heligt tretal, af hvars händer de allra högsta och innersta trådarne sköttes.
Detta tretal utgjordes af hertigen sjelf, Reuterholm och baron Carl Bonde.
När baron Bonde skilde sig från Adlerstjerna, begaf han sig också direkte fram till upphöjningen i fonden och intog till venster om hertigen den tredje stolen.
Allas ögon hade emellertid rigtat sig deråt. Uppmärksamheten var på det högsta spänd.
I och för sig sjelf var hela denna akt någonting ganska ovanligt. Ingen kunde påminna sig, att bröderna i sanctuarium någonsin varit så talrikt samlade, för att, på sätt som allting här angaf, begå en gemensam, verkligt betydelsefull högtid.
Hvad föregick likväl i sjelfva verket? Allt angaf att stunden egde en högre mening. Men hvari bestod den?
Sedan alla intagit sina platser fattade hertigen klubban, liggande på det framför honom stående bordet, och bjöd med tre slag tystnad.
Efter att derefter med några tilltalande, men korta och få ord ha helsat bröderna, uppmanade han brodern Reuterholm att taga till ordet.
Reuterholm reste sig upp. I allmänhet en ståtlig gestalt, med ett manligt, ädelt och intagande utseende, torde han dock sällan ha visat sig så till sin fördel som i detta ögonblick. Under de starkt tecknade ögonbrynen svärmade de blåa ögonen med en glans, att de nästan erinrade om ett par stjernor tätt under tvänne mörka, bågiga skyar. Ansigtsuttrycket var för öfrigt friskare och lifligare än vanligt, ehuru man väl såg, att stolthet och högmod nu som alltid uppburo hans hufvud. Det skarpa draget kring läpparne var försvunnet. I stället svälde de i sin purpur, liksom hade de något verkligt stort och angenämt att förtälja.
Äfven Reuterholm var liksom hertigen iklädd en praktfull ordensdrägt.
Efter att ha kastat en lång och glänsande blick öfver församlingen höjde han sin röst.
— Oss är gifvet, mina bröder, talade han, att i dag fira en af dessa i utvecklingens historia alltid betydelsefulla fester, då i menniskoslägtets tjenst en ny stjerna liksom uppgått och intagit sin plats, då sanningen och rättvisan uttagit ett stort och vigtigt nytt steg, då friheten vunnit en ny seger, och då slägtet, efter att ha förtrampat ormens hufvud, höjer sitt eget, stolt och förhoppningsfullt blickande omkring sig.
— Vi hafva i dag, käre bröder, den 19 Augusti.
Hans stämma ljöd fyllig, klar och ren genom helgedomen.
— I det stora arbetets, den brödrakärleks och upplysnings namn, hvars apostlar vi varit och äro, kan ingen dag vara betydelsefullare än denna.
— Den första tanken till detta sanctuarium tänktes i dag för tjugo år tillbaka.
Denna hans förklaring gjorde ett synbart godt intryck.
— Jag säger icke, mina bröder, att grundstenen i verkligheten då blef lagd till det; jag säger blott, att den första tanken då tänktes dertill.
Ordet till hela den festliga tillställningen var dermed angifvet.
Reuterholm blickade med en viss frimodig tillfredsställelse omkring sig.
Från begynnelsen var uti omätliga evigheter, fortsatte han derefter, den oändlige. Ett äro tre, såsom I väl veten, och tre äro ett. I det allt omkretsande ljuset strålade såsom en evig medelpunkt den eviges tron.
— I outgrundlig jemvigt utgjorde denna medelpunkt det högsta goda. Från densamma utstrålade i oräkneliga radier härlighetens ljus. Hvarje stråle i den oändliga rymden hade en och samma uppgift, den att skapa, det vill säga, att i anda elda och värma till lif.
— Ur den oändliges öfver allt annat och i allt annat fria anda emanerade sålunda frihetens ljus, ljusets frihet.
— Hvad gjorde ljus och frihet? De skapade verlden, de skapade jorden.
— Allt ljus är dock sådant, att det endast behöfver ett föremål för att framkalla sin motsats, skuggan; sådan är äfven all frihet, den behöfver blott röra sig för att framkalla en motrörelse.
Sjelfva skapelsehistorien utgör således frimureriets första uppenbarelseakt i harmoniernas enhet och i lagarnes oändliga vishet.
— Tvekampen var börjad.
— Medelpunkten var dermed icke rubbad; men den försvann bland molnen för de kämpande.
— Verldsfilosofiens heligaste och innersta mystér fortlefde emellertid genom bibelns årtusenden såsom ett traditonelt testamente.
— Då paradisets portar slöto sig bakom den första menniskan, vaknade hon upp till det verkliga lifvet vid foten af ett altare.
— Samma altare var den stjernbild eller fyrbåk, som räddande ledde Noaks ark fram mellan syndaflodens brusande böljor.
— De två pelare, som Henock uppreste, voro två emot himmelen af honom uppsträckta armar, som vittnande framburo inför den oändliges tron, att hans, den eviges, i skapelsen inlagda mysterier och vishet, grundtanke och mål ännu icke förgått.
— Endast om ett enda ögonblick af jemvigt vid denna tid talar bibeln, det nämligen, då Moses befalde: sol, statt stilla! ty då stannade allting ett enda ögonblick omkring sin medelpunkt.
— Visast bland de vise var Salomo.
— Invigd i de eviga mysteriernas djup inlade och invigde han dem i det tempel han bygde.
— Alla de höga och hemliga vetenskaperna nedstego med detta tempel liksom från himmelen till jorden.
— Hvilande på eviga lagars grundval, erhöll verlden i dess heligaste inre, i dess sanctuarium, åter en medelpunkt.
— Salomos tempel — sjelft den största mystér — var likväl icke blott en begränsad verklighet, samlande i sig, såsom jorden, allt ljus, och såsom hafvet, all frihet, utan långt mera. Det var en oändlig symbol.
— Salomos tempel var frimureriets materiella uppenbarelseakt på jorden. Det gaf menniskan symbolik, sinnebilder, tecken och lösen.
— Under årtusenden hafva de visaste bland de vise alltsedan arbetat på att vidga ut öfver all verlden murarne till templet, på det att de skulle omfatta alla samhällen och alla slägter inom sin lika oändliga som heliga krets.
— I öster och i vester, i söder och i norr hafva under detta århundrade hörnstenarne till templet också blifvit åt alla håll utflyttade mera än någonsin förr.
Alla närvarande följde med odelad uppmärksamhet Reuterholms framställning. I blickar och rörelser såg man det djupa intresse han ingaf.
Under det talet fortgick, afbröts han på ett och annat ställe af bifallsrop.
Reuterholm egde också förmåga att begagna sig af ögonblickets lifliga flägt.
— Blicken omkring eder ut i verlden, yttrade han nu med höjd röst, och underbara syner skola varda eder uppenbarade.
— Lyssnen till hvad som sker i stort, ljöd hans stämma ännu högre, och I skolen förnimma basunstötar.
— Tecken och lösen gå kring verlden: tecknet är ljuset, lösen är friheten.
Auditoriet syntes hänfört. Man lutade sig fram liksom för att icke förlora något enda af hans ord.
Reuterholm drog härvid efter andan. Hans blick stannade derunder på hertigen, och det var som om ett förtroendefullt uttryck dervid vexlades. Man skulle nästan kunnat tro, att talet förut varit uppgjordt dem emellan, samt att den framgång det rönte gladde den senare, så uppmuntrande var blicken. Den paus Reuterholm likväl gjorde, väckte åhörarnes otålighet.
— Fortsätt, ropade man, fortsätt!
Hertigen instämde till och med sjelf deri, och den rörelse, som han dervid gjorde, föreföll nära nog såsom ett endast mellan honom och Reuterholm bekant uppmuntrande frimuraretecken.
— Äfven hos oss, höjde han också nu åter sin röst, hafva vi läst menniskans boks hemligheter, äfven hos oss hafva andar talat och profetior gått genom tidehvarfven, äfven hos oss hafva uppenbarelser timat och tecken skett.
— Det är sant, ropade man omkring honom, det är sant!
— Äfven hos oss, fortfor Reuterholm utan att låta afbryta sig, har Salomos tempelbyggnad vuxit upp och ut. Praktfull i sin har moniska enhet stod den omsider också der. Rikets ridderskap hade redan invigt sig till rikets tempelherrar. Tempelordet var också återfunnet. Grundvalen tycktes orubblig och fast. Hvilken erinrar sig ej författningen af …
Längre hann han icke. På en gång reste sig alla upp, liksom lydande dragningskraften af ett enda gemensamt intryck. Det var som om en storm på en gång brutit lös.
— Ja, ja Sjuttonhundratjugo års författning! ja, ja!
Reuterholm erfor sjelf en känsla af hänförelse. Man såg det i hela hans väsende, man hörde det i hans ord.
— Adoniram, byggmästaren … templets arkitekt …
— Friheten, friheten! ropade man omkring honom.
— Adoniram-friheten, ifylde Reuterholm meningen, hade arbetat väl. Templets spiror växte i höjden, under det att konungamagtens spira …
— Bröts till spillror, inföll man åter.
— Under det att konungamagten, tillade han, förvandlades …
— Till en namnstämpel, ljöd det.
— Och altaret …
— Sekreta-utskottet …
— Krossades med templet …
— 1772.
— Frihetens Adoniram låg åter slagen och dödad vid tempeldörren.
Under det Reuterholm i sin stolta sjelfkänsla njöt af det stormande intermesso, som han framkallat, kände han likväl ett verkligt begär att erfara hertigens enskilda mening och omdöme derom. Hans blick flög derför också hastigt öfver till honom. Med en känsla af tillfredsställelse märkte han att hertigen smålog.
Då han åter höjde sin röst, öfverhoppade han likväl flera länkar i sitt tal.
— Salomos härliga tempel må dock störtas! Grundvalarne störta ej. Templet skall alltid uppstå igen, härligare än förr.
— Samma dag, den 19 Augusti 1772, då frihetstidens tempel förstördes af Gustaf den tredjes arm, samma dag började tempelarbetet åter i några behjertade mäns bröst.
— De första murarne till detta sanctuarium voro ingifvelser i ljusets och frihetens tjenst.
— Verlden var uppmätt med vinkelmåttet, framtidens djup pejladt med lodet, verkningssättet utstakadt med triangeln, arbetet började med spaden.
— Allting skapas tre gånger. Tanken och planen utgöra den första skapelsen, arbetet och verkställigheten den andra, fullkomnandet och afslutandet den tredje. Sanctuarium tänktes 1772. I tjugo år har det arbetat. Nu är det fullkomnadt.
— Tanken slog ut sin brödrakedja. Pröfningsordet samlade kring den kubiska stenen sina män. Arbetet fortgick. Allt fick sin medelpunkt i sanctuarium. Lösen och tecken utgingo derifrån. Adoniram uppstod åter ifrån de döde såsom Hiram. Abiram har fallit. Ljuset är åter frihet, och friheten är åter ljus. Sanctuarium har uträttat sitt verk.
— Från och med i dag hafva vi att grundlägga och börja ett nytt arbete.
— Sanctuarium skall flytta ut sina murar till ett Salomos tempel öfver land och folk.
— Medelpunkten skall i sina radier växa ut i cirklar, den ena utanför den andra.
— De hemliga vetenskaperna hafva i våra dagar knutit ett nät af hemliga förbund kring hela verlden. Hvem förklarar oss, hvarest de finnas eller hvarest de icke finnas? Jag har trampat på Frankrikes jord, på Italiens, på Tysklands, jag har äfven trampat på svensk och finsk jord, och templets heligaste hemlighet har ropat ur jorden: ljus och frihet! Savaletts ryktbara håla har tyckts mig ligga under hvarje torfva.
— I forna dagar sade man: staterna äro lika, men menniskorna olika; i våra dagar säger man: menniskorna äro lika, men staterna olika.
— Salomos tempel skall utjemna allt.
Många talare önska gerna litet storm omkring sig. Det är alltid mycket lättare att lägga in en liten klämm, när det stormar omkring oss, än när allt hvilar i solsken och lugn. Måhända var Reuterholm äfven en sådan talare. En talare är ofta nog äfven en skådespelare. Han stannade också nu midt i sin tankegång och såg sig liksom inspirerad omkring. Dervid rigtade han åter sin blick på hertigen, men denna gång stannade den äfven der.
— Vi hafva i dag, utropade han derefter, fattad, som det tycktes, af verklig hänförelse, vi hafva i dag att fira den tjugonde årsdagen af detta sanctuarium. Men hvem skola vi då i första rummet fira? — Hvem? om icke honom, om icke vår hertig! — Och han utsträckte dervid sina armar mot honom.
Reuterholms hänvisning grep hela brödraskapet.
— Ja! ja! ropade man om hvarandra, ja, ja!
— Det var i hans själ som sanctuarium först tänktes.
— Han var städse den fasta pelaren i detta sanctuarium, omkring hvilken vi alla samlades.
— Ifrån första grundläggningen af denna helgedom var hans öde vårt[7] och vårt hans.
— Mägtiga andar hafva talat i detta sanctuarium. Huru troget lyssnade han icke till dem![8]
— Mägtiga profetior hafva här förkunnats. Huru underbart hafva de icke gått i fullbordan!
— Mägtiga uppenbarelser, syner och drömmar hafva här ingripit eldande och ledande i händelsernas gång. Huru djupsinnigt tydde han icke meningen i en allsmägtig försyns underbara hänvisningar!
— Låtom oss, bröder, på denna festliga årshögtidsdag hembära honom hela vår hyllning; låtom oss gifva ett uttryck för alla de känslor af vördnad, som elda våra hjertan och lifva våra tankar! Såsom bröder invigda åt ljusets strid mot mörkret och frihetens mot förtrycket, låtom oss hembära honom vår varma och hängifna tro- och lydnadsed!
Reuterholm hade knappast hunnit att uttala de sista orden, innan han ånyo afbröts af sitt hänförda auditorium.
— Vi svära, ja, ja! Vi svära.
Hertigen reste sig upp. På den upphöjning han befann sig erbjöd han anblicken af en verkligt kraftig gestalt. Den starka belysningen kastade öfver honom en viss förklarande glans. På ett bjudande sätt, nära nog på en och samma gång både tackande och afbedjande, hade han utsträckt sina händer emot de församlade, och det låg onekligen någonting både tilldragande och tillmöteskommande deri. Ännu kom likväl intet enda ord öfver hans mun. Ingen kunde emellertid misstaga sig om, att icke en djup och sann rörelse uppskakade honom. Den så frivilliga hyllningen vittnade säkert inför honom, att de band, som förenade brödraskapet, ännu egde hela sin styrka. Säkert trängde denna uppfattning på honom såsom en erinran om månget öfverståndet arbete, ingifvande på samma gång en tillfredsställande förtröstan till det närvarande och utsigter af löftesfulla framtids-förhoppningar.
En karaktär af det djupaste allvar utbredde sig också nu öfver den lilla församlingen. Alla stormande lidelser hade liksom på en gång försvunnit. Man befann sig i stället såsom midt i en gripande religiös akt.
Förbundets ceremonimästare hade icke heller försummat ögonblicket, utan framträdt med sin staf. Vid ett tecken från honom sjönko också nu alla ned på sina knän.
Hertigen, som ensam bibehöll sin ställning, gjorde korstecknet för sitt bröst och lade derefter handen på sitt hjerta.
Högt förestafvades af ceremonimästaren härefter eden, och med hörbar värme aflades den af hvar och en.
Knappast var eden afslutad, innan helgedomens öfversteprest uppträdde, uttalande välsignelsen deröfver[9].
När alla åter intagit sina platser, höjde hertigen sin röst. Hans stämma ljöd stark och lugn.
— Ingen vet bättre, mina bröder, yttrade han, än hvarje sann frimurare, att tiden är vårt dyrbaraste kapital. Rik på arbete, heter det för oss, men fattig på tid.
— Djupt rörd af den hyllning I egnat mig, sammanfattar jag hela den erkänsla, hvaraf mitt hjerta i detta ögonblick är öfverfullt, i det enkla och korta ordet: tack!
— Vare det sagdt, hvad vår upplyste broder nyss yttrade, att arbetet på Salomos tempel med förnyade ansträngningar nu åter skall börja.
— Vår uppgift är att söka förena alla menniskor till ett gemensamt och trofast brödraskap, utan afseende på de särskilda religioner, hvartill de bekänna sig, de olika statsförfattningar, hvarunder de lyda, eller de skiftande klimatiska förhållanden, som bilda olika vanor, lynnen och plägseder. Vi se i menniskan endast — menniskan[10]. Templet en gång fulländadt och färdigbygdt på denna grundval, skall icke mera kunna störtas af någon öfverrumpling, hur dristigt den än må vara anlagd.
— Då jag inträdde här, visste jag icke hvad I ämnaden mig; deremot visste jag hvad jag ämnade eder.
— Äfven jag har insett och inser, att omtanken om framtiden bjuder oss att med samlade krafter beslutsamt börja och oförtröttadt fullfölja tempelarbetet.
— Framtiden, säger man, är förborgad; men i det uppväxande slägtet står icke desto mindre framtiden alltjemt vid vår sida. Framtiden beror uppå, huru vi uppfostra den.
— Såvidt det i mensklig magt står, skall jag också öfverlåta i edra egna händer att genom uppfostran och ledning bestämma öfver eder egen framtid.
— Vår unge konung har hos mig anhållit att blifva upptagen i brödraskapet.
— Jag har utsatt hans reception till början af nästa år.
— På det han fullt värdig må inträda i templet, rätt djupt och sant inse vigten af förbundets stora och höga uppgifter, rätt fatta dess mysterier och hemliga vetenskap samt receptionen blifva sådan, att bröderna måtte blifva tillfredsstälda med honom, har jag emellertid låtit honom undergå förberedande studier, utan att derför låta honom blicka in i våra mysterier.
— Mina bröder, jag vill i afton öfverlemna honom åt eder. Huru långt han kommit i förhuset i templet, skolen I sjelfva få bedöma. Ceremonimästare, öppna dörren och för honom härin. Jag vet att han väntar derute.
Hertigens tillkännagifvande var en fullkomlig öfverraskning, åtminstone för det stora flertalet; men en öfverraskning, som icke kunde annat än mottagas med den lifligaste tacksamhet och den sannaste glädje. Intet budskap kunde vara välkomnare.
Med förbundna ögon stod snart den unge konungen midt ibland dem vid den ledande s. k. svarte broderns hand[11].
En allsmägtig försyn tyckes stundom liksom roa sig att leka med de arma dödliga. Ett sådant ögonblick var detta.
Genom hela sitt lif vandrade Gustaf den fjerde Adolf med förbundna ögon och liksom ständigt vid handen förd af en svart broder.
Om möjligt, var uppmärksamheten i denna stund ännu mera spänd än förut.
Den unge, ännu under förmyndare stående konungen representerade i denna stund morgonen till en kommande dag. Vid en sådan tid är alltid en konung vida mer föremål för allas undran, än han sedermera blifver. Soluppgången studeras alltid mer, emedan hela dagen då ligger framför oss; solnedgången mindre, emedan dagen ligger bakom oss.
Konungen stod der, ännu en späd och vacklande yngling. Hvem visste hvad det kunde blifva af telningen? Skulle dess krona komma att bestå eller en gång brytas i stormen?
Brödraskapet gladdes åt hertigens ord, att han i den unge konungen ville öfverlemna framtiden i brödraskapets vård.
Den långvariga tystnad, som uppstått, hade emellertid måst framkalla någon otålighet hos konungen. Han gjorde nämligen snart en rörelse för att aftaga sig bindeln.
— Jag vill tala till dig såsom genom en sky, höjde hertigen dervid sin röst. Behåll bindeln på dig!
Gustaf Adolf sänkte genast sin hand.
— Vet du, hvems röst det är, som talar till dig?
— Jag igenkänner den.
— Fullföljer du ännu din önskan att blifva en af de våra?
— Jag fullföljer den?
— Hvarför fullföljer du den?
— För att blifva en tempelherre.
— Hvad förstår du med en tempelherre?
— En stor man.
— Hvad är du sjelf?
— Konung.
Bröderna betraktade hvarandra med något förvånade blickar. Hertigen sjelf kände sig synbarligen förlägen. Svaren öfverensstämde just icke mycket med ritualen.
— Allt för ofullständig är din kunskap om förbundets ledande grundmening, återtog hertigen äfven, att icke vägen emellan dig och templets portar ännu skall vara ganska lång.
— I den bok, som jag fick till genomläsning i går, stod, att frimurarne icke blanda sig i hvad ett lands lagar och stadgar föreskrifva, utan att stadgarne blott bjuda, att hvar och en skall fullgöra och åtlyda desamma samt ära och vörda sin öfverhet, hvarunder han hörer.
En rörelse af öfverraskning gick genom rummet.
Men der står också, att förbundet skall vara en kärlekens mildrande och försonande anstalt.
Den unge konungen besvarade icke denna erinran.
Hertigen tog åter till ordet.
— Hvari bestå frimurarnes hemligheter?
— Det vet jag icke; men det är det jag önskar att få veta.
— Hvad pläga frimurarne dölja och hålla hemligt?
— De dölja konsten att göra under och förutsäga kommande ting[12].
— Hvad är det gamla testamentet för frimurarne?
— Det är A.
— Hvad är uppenbarelseboken?
— Den är O.
— Läser du dem gerna?
— Ja!
— Hvilketdera af dem läser du helst, A eller O?
— O.
—Du har anlag, jag hör det; men ännu återstår dig mycket, hvadan det äfven förestår dig en lång resa från öster till vester, från söder till norr. Jag frågar dig likväl ännu en gång, om du fortfarande önskar att inträda i vårt brödraförbund?
— Ja!
— Betänk dock de stora pligter du ikläder dig; de hårda prof du har att genomgå; de oåterkalleliga förbindelser och oupplösliga eder, som du måste afgifva. Betänk dig väl! Ännu kan du träda tillbaka.
— Nej, jag vill ingå i ert förbund.
— Är du beredd att redan nu aflägga en förberedande tysthetsed?
— Ja!
På en vink af hertigen ordnade sig bröderna i tvänne led, ett på hvardera sidan om den unge konungen, hvarunder de drogo sina värjor, lyfte och utsträckte dem med spetsarne emot hvarandra, så att de bildade liksom ett hvalf öfver hans hufvud, hvarefter ceremonimästaren förestafvade tysthetseden, hvilken af Gustaf Adolf med stadig och hög röst eftersades. Hertigen höll derpå till honom ett kort tal att ej förglömma edens vigt.
— I morgon, tillade han, skall du erhålla nya böcker och nya frågor att studera och begrunda.
Hertigen tystnade här för ett ögonblick. Han tycktes öfverlägga med sig sjelf.
— Den beslutsamhet, som adepten ådagalägger, återtog han derefter, förtjenar något tillmötesgående. Skola vi efter den nu aflagda eden tillåta honom att kasta en flygtig blick in i det innersta af vår helgedom?
— Ske det!
På en gång delade sig också förlåten nu midt itu, hvarje del flygande åt sin sida.
Det allra innersta af sanctuarium framträdde dermed.
Vi hafva sagt att detta det allra innersta var ganska enkelt, samt att dess enda egentliga prydnad utgjordes af ett altare, hvaröfver ett kors höjde sig, utbredande emot församlingen liksom tvänne armar, såsom hade de velat omfamna hvar och en af de närvarande, alla på en gång. Öfver korset stod allra högst: Segra eller Dö! Och tätt derunder: Brödraskap, Frihet, Jemlikhet. På korset läste man: J. N. R. J. På altaret låg bibeln, omgifven å ena sidan af cirkeln och å den andra af den kubiska stenen — här föreställande den filosofiska — och spaden[13].
I samma ögonblick som förlåten delade sig midt itu, löste man bindeln från den unge konungens ögon.
Det starka och klara ljusskenet, som dervid föll såväl på altaret som korset, återkastades ögonblickligt af deras starka förgyllning — men så naturligt det än var — utstrålade likväl ljusets och guldets på en gång förenade glans, såsom genom ett trolleri, alldeles med en förbländande prakt.
Man hörde ett utrop af öfverraskning från den unge konungens läppar.
I det samma slöt förlåten sig åter.
Den glänsande synen försvann, man kan säga, i detsamma som den uppenbarade sig.
— Låt mig veta hvad du såg, sporde hertigen.
— En underbar syn, svarade konungen. Jag vet ej rätt hvad. Det var såsom en syn ur uppenbarelseboken.
Efter att en messa derefter blifvit hållen, återvände man till hertigens rum i samma ordning man lemnat dem.
En ganska inbjudande frimuraremåltid väntade der brödraskapet,
hvarunder Reuterholm och Adlerstjerna sammanträffade i en af
fönsterfördjupningarna.
— Låt mig nu höra er tanke, bad Reuterholm.
— Jag lyckönskar er, baron! Ni har bundit konungen med lika säker hand, som med oslitliga band.
— Säger ni det.
— Ingen magt skakar af sig frimurareeden. Men ändå, Armfelt återstår alltid ännu.
— Tror ni det?
Reuterholm kastade på honom en segrande blick.
— Ni Ni känner då icke, fullföljde han, att Armfelts afsked från sin öfverståthållareplats samt hans utnämning till minister i Italien blifvit, kort efter det ni på förmiddagen lemnade mig, af hertigen underskrifven.
— Ni öfverraskar mig, ehuruväl …
— Hvad vill ni säga?
— I betraktande af Armfelts egendomliga skaplynne kan han blifva lika farlig på afstånd som på nära håll; men hvarför betvifla det, herr baron har kanske icke heller förbisett det.
Reuterholm log.
— Hvart han må taga vägen och hvad han än må göra, så må han akta sig väl. Jag har öfverlemnat honom åt frimurareordens bevakande bröder.
Från Stockholm affärdades i början af September månad 1792
rikskuriren Uggla till Aachen med Armfelts utnämning till svensk
minister plenipontentiär i Italien.
Några dagar senare utnämdes konteramiralen Modée till öfverståthållare i Stockholm.
Den 22 Mars 1793 blef den unge konungen Gustaf den fjerde Adolf upptagen i frimurareorden.
- ↑ Då vi här tala om frimureriet, anse vi oss skyldiga att en gång för alla upplysa derom, att vi endast tala om det, sådant det var före och under tidpunkten för denna berättelse. Våra dagars frimureri är någonting helt annat. Skilnaden emellan frimureriet då och nu är ungefärligen som emellan en åskdiger, molnfyld och stormig natt och en klar, ren dag. Vi få också erinra om, hvad vi redan i ett föregående kapitel härom yttrat.
Med hänsyn dertill att vårt frimureri nu är förvandladt från tre till tolf grader, vilja vi också begagna detta tillfälle för att här återgifva hvad skalden Carl Dahlgren i sitt lilla arbete om det svenska frimureriet derom yttrar, så lydande:
»Lika så litet det låter göra sig att omskapa de tre första graderna i orden till ett nytt med nya och helt andra ceremonier än de gamla, utan att i och med detsamma göra ett kors öfver hela frimureriet, lika så litet tro vi det går an att inom det nödtorftiga omfånget af tre grader nu mera låta orden bestå, sedan högre grader eller afdelningar en gång tillkommit. Dessutom är allt detta, rätt uppfattadt, något blott och bart chimeriskt, ty mer än hvad de tre första graderne i sitt innersta ega att erbjuda, kunna de högre icke hafva att gifva. Hvad alltså ursprungligen meddelades i tre afdelningar, är nu afstyckadt t. ex. hos oss i tolf, hvaraf stormästaren har den högsta, äfvensom hos honom sjelfva grundstenen till byggnaden är förvarad: sanningen och slutet. Föröfrigt må man icke föreställa sig, att ju icke det hela har till sina delar, liksom dessa till det hela, ett inbördes och bestämdt sammanhang, så att allt är liksom trappsteg för att uppkomma till sjelfva målet, dit man sträfvar. Mycket vore härom att säga, ett enda kunna vi dock icke underlåta att påpeka, och som torde undfallit de fleste, nämligen, att alltsammans är sammanfogadt liksom till en drama, ej för något enstaka eller enskildt fall, men för ett allmänt och gemensamt: hela slägtets så väl som hvarje enskild menniskas gång fram till sin bestämmelse.»
Dahlgren afslutar sitt lilla arbete med följande önskan:
»Vår slutönskan är den, att han, som är hela verldens trefaldt store byggmästare, måtte upprätthålla, beskydda, bevara och till sanningens kunskap och utöfning leda vårt samfund och alla dess medlemmar, att broderlig samdrägt, trohet och enighet inom och utom tempelmurarne måtte råda bland oss alla, och det svenska frimureriet, bibehållande sitt gamla allvar, sin manliga kraft och sin varma menniskokärlek, allt mer och mer tillväxa och förkofras till hans ära, som detsamma grundat hafver och till vårt slägtes stigande båtnad och lycksalighet!»
- ↑ Hertigen — yttrar Fersen — hade helt och hållet utseende af en medlem af det gamla chevaleriet, sådant det i våra dagar finnes tecknadt å klöfver knekt i kortleken.
- ↑ Vid en under loppet af de senare årtiondena i slottet företagen reparation, då de gamla tapeterna i ett rum skulle utbytas emot nya, upptäckte man en i väggen väl inpassad liten dörr eller lucka af jern. I nischen eller fördjupningen derinnanför fann man, sedan luckan blifvit uppbruten, ett icke så litet antal böcker, hvaribland tvenne af särdeles utmärkt, praktfull och dyrbar egenskap. Dessa två böcker, till formatet stor folio, voro inbundna i blåa sammetspermar, öfverlastade med silfverornamenter af gedignaste halt. Innehållet var icke mindre lysande. På de vackraste och finaste pergamentsblad innehöllo dessa codices en hel serie af mästerligt utförda gestalter, klädda i rikt färgskimrande ordensdrägter, från den första till den högsta graden. De belysande förklaringarne, som förekommo, motsvarade i fulländad textning allt det öfriga. Titelbladet angaf emellertid icke hvilken orden denna urkund tillhörde. De öfriga mindre böckerna gåfvo dock någon anledning till det antagande, att man hade en af de ordensurkunder framför sig, som, bland andra, förorsakade så mycken misstro emellan konung Gustaf den tredje och hertig Carl. Tillåtes det oss att göra en gissning, skulle vi vilja antaga, att de två stora praktverken utgjorde ritualen till den franska frimurarelogen l'Orient. Hertigens inträde i denna orden väckte nämligen Gustaf den tredjes största missnöje.
Måhända var det i någon af dessa nu angifna nischer, som man upptäckte den lilla boksamling, hvarom vi här nämt.
Förhusets eliptiska form lämpade sig för öfrigt alltid förträffligt för framkallande af så kallade andehviskningar och dylikt.
- ↑ Se Bergman-Schinkels minnen, 3:dje delen, och Josephi historia, 5:te delen.
- ↑ Ulfweklou var liksom Björnram och Reuterholm från Finland. Mången torde anse att det ligger föga eller ingen vigt derpå. För vår del anse vi likväl att den allra största dervid måste fästas. Betänker man de revolutionära rörelser, som vid denna tid bearbetades i Finland t. ex. af det så kallade »Valhalla» förbundet, samt vidare och särskildt af G. M. Sprengtporten, äfven som af den gamle presidenten Reuterholm, far till den här förekommande Reuterholm, samt vidare af Jägerhorn med flere, så torde man utan synnerligt misstag kunna antaga, att såväl Ulfweklou och Björnram som Reuterholm hade sig ganska väl bekant, hvad som der tilldrog sig, och följaktligen derefter kunde uppträda här samt anlägga och sköta sina häfstänger. Att för öfrigt här närmare ingå i någon fullständigare redogörelse för ställningar och förhållanden inom Finland, vore att alltför långt aflägsna oss ifrån vårt ämne, hvadan vi också måste lemna det derhän. Enär förhållandet i allt fall står i en viss beröring med denna del af vårt arbete, och läsaren möjligtvis skulle vilja hafva någon närmare kännedom äfven om denna politiska mystér, så föranledas vi att hänvisa läsaren till ett litet arbete, benämdt: »Anjalaforbundet» af Maunu Malmanen, tryckt 1848.
- ↑ En vid skattgräfningar van bonde från Småland.
- ↑ Se Reuterholms bref till hertig Carl, i Bergman-Schinkels minnen, 2:dra delen, bilagan n:o 9.
- ↑ Uti ett af Reuterholms bref, dateradt Stockholm den 21 Oktober, till hertigen i Finland, åt hvilken konung Gustaf då öfverlemnat högsta befälet öfver armén, läses bland annat följande:
»Huru kraftigt de förenade medationsmagternas sändebud arbeta uppå fredens återställande hos oss, är dock all apparance att man ej så hastigt går in deruti, innan de fina intrigerna hunnit mogna så mycket man önskar, för att åstadkomma en sådan hvälfning i nationen man vill, och emellertid är att befara, det nöden och förtviflan gör en kontra-operation här, som hvarken han blifva douce eller lycklig. Pjesen skrider ofelbart till sin dénouement. När den då sker, om kungen då kommer något vid, och min nådige herre är på andra sidan hafvet i en årstid då ingen öfverfart hit är möjlig, då är allt förloradt, då har det i så många år koncentrerade bittra hatet aldeles fria tyglar att förskansa sig här, i stället att om min nådige herre vore närvarande, med nationens admiration och kärlek, samt med lagerkransen om hufvudet, gjorde det en förskräcklig motvigt för kongl. huset och i synnerhet för min nådige herres person, som efter min tanke vid ett sådant tillfälle bör spela den briljanta roll, hvarom vi så ofta talat i biblioteket.»
- ↑ Hertigen var icke ovan vid sådana ceremonier som denna. Då han i Mars månad 1780 erkändes såsom stormästare öfver Europas alla ordnar, egde en dylik, ehuru ännu högtidligare rum. Det då närvarande brödraskapets antal uppgick till 400, hvaribland många utländingar. Äfven då aflade man med inför hertigen böjda knän sin tro- och lydnadsed. Wingård, pastor i St. Jacobs församling, som då var ordens öfversteprest, förrättade vid berörda tillfälle efter edens afläggande ordentlig gudstjenst med välsignelse och messa. Den scen, som nu egde rum, var alltså ingenting nytt.
- ↑ Se Carl Dahlgren om svenska frimureriet.
- ↑ Den lilla scen, som vi här skildra, är lånad ur jakobinismens historia af Abbé Barruel.
- ↑ Se Dahlgren.
- ↑ Se Abbé Barruel. Vi hafva redan tvått våra händer med hänsyn till frimureriet. Andra tider, andra föreställningssätt. Utan all fråga ingår i hvad vi här skildrat mycket Rosencreutzeri, för att ej säga illuminatism.