Drabanten/Del 2/Kapitel 03
| ← Hertigens Sanctuarium. |
|
Fröken Rudensköld contra Reuterholm. → |
TREDJE KAPITLET.
Åtgärder och följder.
Hofvet hade flyttat ut till Drottningholm.
Vid samma tid som hertigen med sin omgifning inflyttade i slottet, detta Nikodemus Tessins arkitektoniska mästerverk, slog mamsell Slottsberg sig ned i en af de små privata villor i närheten af det ej långt derifrån belägna lilla lekverk till slott, som Adolf Fredrik lät i kinesisk stil uppbygga åt sin gemål, Lovisa Ulrika.
Tillfälle skulle således nu kunna vara oss beredt att söka gifva våra läsare, i bästa fallet, en lifen vacker naturskildring, tillhörande vårt eget härliga, friska och fria fosterland. Mälaren med sina många och vackra öar, Drottningholm, en drottning ibland dem, utgöra väl en bland de praktfullaste taflor man kan önska sig; men för att ej uppehålla våra läsare med allt för många episoder, lemna vi det derhän.
I stället hasta vi uppför slottstrapporna för att taga kännedom om konungens och hertigens helsotillstånd. Rykten af ganska oroande och besynnerlig egenskap hafva nämligen spridt sig i hufvudstaden, och hvart man kommer frågar man derom.
I biblioteket finna vi genast konungen. I sanning, han ser mycket blek och medtagen ut. Helsan måste verkligen vara ganska angripen. Fördjupad i läsningen af en bok, vilja vi likväl ej störa honom. Låtom oss blott titta öfver hans axel och se, hvad det är för arbete, som så fängslat hela hans uppmärksamhet. Johannis uppenbarelsebok? Ja, verkligen!
— Och ingen i himmelen eller på jorden kunde upplåta boken, läste han högt, och icke heller se på henne.
Men låtom oss hasta härifrån till hertigen.
Vi finna honom några rum derifrån, nedsjunken i en soffa. Äfven han ser på det högsta nedslagen ut, för att icke säga slagen. Den stirrande blicken antyder att den är mera rigtad inåt än utåt.
Det tal, som Reuterholm höll i hertigens sanctuarium för det invigda brödrasällskapet, vände sig oupphörligt kring friheten såsom sin medelpunkt. Man skulle derför kunna tro att Reuterholm var ofantligt frihetssinnad, och många trodde måhända det äfven. Ser man litet närmare på talet, skall man dock snart finna att den frihet, som der framhölls, är ingenting mindre än verklig frihet. Friheten förespeglas visserligen i detta tal såsom det principiella lifsvilkoret i allting, men också på samma gång såsom en den fullkomligaste och heligaste ordenshemlighet, omgifven af sitt eget edsvurna prester- och ridderskap, hvilket, endast i den mån det blifvit invigdt och bestått sina prof, fick närma sig helgonbilden. Det fans således mycken frihet i detta tal, men en frihet likväl, som var kringskuren på alla sidor. Helgonet utgjorde endast ett slutet brödraskaps innersta altarbild. Denna uppfattning återljöd äfven genom hela talet. Den så kallade frihetstidens författning utgjorde vid denna tid aristokratiens egentliga afgudabeläte. Något hvar arbetade fortfarande äfven i öfverensstämmelse dermed. »Vagnen», sade man, »måste stjelpa; men man måste ställa om att den stjelper långsamt, för att icke gå sönder».
Mycket misstager man sig säkerligen icke, om man förutsätter att äfven hertigen var invigd i dessa tänkesätt och afsigter. Men äfven med detta antagande är det dock icke sagdt, att icke hertigen kunde hafva stunder, då han obeslutsamt tvekade inom sig sjelf. Måhända skulle man, från denna synpunkt sedt, kunna komma till den förmodan, att mycket af hans ordensvurmeri också var endast ett slags behöfligt rus, för att åtminstone i ett och annat vankelmodigt ögonblick uppehålla hans eget vacklande. Vi säga: måhända; hvem vet?
Reuterholms mod, för att icke säga öfvermod, växte allt mer och mer, sedan han lyckats att aflägsna Armfelt.
Vi veta redan att frimureri och mystik voro de band, hvarmed han ledde hertigen. En starkare, till ett visst gifvet mål ständigt arbetande viljekraft öfver en svagare kom härtill.
Sjelfva det sätt, hvarpå Reuterholm hitintills bemött hertigen, blef, ifrån att ha varit uppmärksamt och smickrande, någonting alldeles motsatt, stundom till och med ohöfligt och sårande, utan att hertigen vågade höja sin röst deremot.
När hertigen i en eller annan regeringsfråga hade en något skiljaktig mening, och argument ej hjelpte, var Reuterholm klok nog att börja tala om andesyner och dylikt, då hertigen föll in i ett svårmodigt grubbel, och spelet var vunnet. I detta fall experimenterade Reuterholm framför allt med den fullkomligaste framgång, när han gjorde Gustaf den tredje och hans tillstånd i andra verlden till föremål för sina betraktelser.
Från psykologisk synpunkt sedt, måste det ha stått ganska illa till med hertigens själstillstånd.
Konflikten mellan Reuterholms hänsynslöshet och hertigens svaghet och vankelmod satte helt säkert ofta hans sjelfkänsla på ganska hårda prof och blef väl åtminstone någan gång ett jemmerrop i hans arma hjerta.
Reuterholm hyste ett brinnande hat, skrifver Toll, till Gustaf den tredjes vänner och fruktade deras öfverlägsenhet. Knapt var han kommen in i affärerna, förrän den ene efter den andre af dem afskedades, flyttades till befattningar i landsorten eller skickades utrikes. Augusti och September månader 1792 voro rika på dylika arrangementer. Ruth, Lagerbring, Schröderheim och Lastbom måste lemna sina befattningar och hufvudstaden. Taube, Franc, Nordin, Wallqvist, Håkansson m. fl. hade samma öde. Den unge konungen fick också han en alldeles ny omgifning, med undantag af sin guvernör, grefve Gyldenstolpe, hvilken uppgifves ha varit en rumlare. Lägger man dessutom härtill, att en eller annan redan utfärdad förordning återtogs samt nya utfärdades, som väckte folkets misshag, så blir kalken än bittrare. Oroande voro väl äfven vid denna tid ofta återkommande oordningar på gatorna samt fiendtliga anslag på husknutarne.
Ett något häftigt uppträde hade med anledning af någon af de här angifna frågorna äfven i dag egt rum emellan hertigen och Reuterholm. Under meningsbrytningen framkom Reuterholm med sin stora slagruta, nämligen med frågan om den mördade konungens tillstånd i himmelriket.
Det på senare tiden icke så sällsynta svårmodet öfverföll hertigen också dervid. För hans andliga öga framträdde den aflidne så lifligt, att han snart stod lika lefvande framför hans kroppsliga. Han skref under; men sjönk ned i sin länstol. Då han återkom till sig sjelf, var Reuterholm borta, och han beslöt att förskaffa sig litet frisk luft, en smula förströelse, någonting, som kunde pigga upp sig. En stråle skimrade också flygtigt och oredigt fram i hans själ, liksom kom den från ett vänligt öga. Men äfven i detta fall var det temligen öde omkring honom. Mamsell Slottsbergs öga var och blef ändå aldrig detsamma som fröken Rudenskölds. Han drog en lång och djup suck, under det att han afsände ett bud till den förra, att han ämnade henne ett besök.
Det är så vi återfinna honom. Men synen är sjuklig och sorglig; låtom oss hasta vidare, hasta ut i parken. Måtte det vara friskare der!
Åter nedkomna till borggården, finna vi i närmaste stora allé till
höger om slottet tvenne promenerande, af hvilka den ene är en
gammal bekant, Netherwood, och den andre en af hans goda vänner, för
öfrigt en kamrat vid den kår, der han är anstäld.
— Jag kan brista sönder af vrede och förtrytelse af allt hvad jag ser och hör, yttrade Netherwood, så baklänges går allting. Men att man skulle vilja göra den unge konungen galen, låter orimligt. Man är nog ändå galen här, tycker jag.
— Sant lärer det likväl vara. Fullkomligt säkert är, att hela medicinska fakulteten är anbefald att komma hitut för att undersöka konungens fysiska och psykiska tillstånd, samt att deröfver afgifva sitt yttrande.
— Hvem har sagt det der?
— Jag har sjelf framfört skrifvelsen derom till generaldirektören Akrell.
— Det är bra starkt; och meningen skulle vara?
— Att få fakulteten att förklara honom oskicklig att blifva konung. Misstager jag mig icke, så kommer fakulteten hit, jag tror i morgon.
Netherwood stampade ursinnigt i marken.
— Visserligen låter det underligt, men om det är sant, hvad jag hört sägas, att Reuterholm redan för ganska många år sedan sökte öfvertala grefve Fersen att ställa sig i spetsen för oppositionspartiet för att under ryskt och danskt protektorat afsätta Gustaf den tredje, återtaga statsförfattningen sådan den var före 1772, samt upphöja hertigen på tronen, så hafva vi väl här endast en gammal tanke, ehuruväl nu uppträdande på annat sätt[1].
— Du har ganska rätt; äfven jag har hört det der.
— Hvad jag vidare med all säkerhet tror mig kunna säga är, att Reuterholms hofverande med friheten och dylikt mera icke är något annat än en, om icke blott maskerad, så fullkomlig sjelfförvillelse. Ganska öppet skall han här om dagen ha yttrat, att det bästa Gustaf lemnat efter sig var just säkerhetsakten af 1789, samma akt, emot hvilken han vid dess införande så häftigt uppträdde.
— Gud tröste oss för den karlen!
De två vännerna gingo en stund stillatigande vid hvarandras sida.
— Vet du, kamrat, min gamla tanke att söka min lycka i ett annat land vaknar upp, då jag rigtigt betänker allt elände här. Ja, ja! Jag måste ut och bort till främmande land. Det blifver alltid det bästa. Bland män duger väl mitt svärd till något. Här intrigerar och pennfäktar man ihjäl hederligt folk. Jag vet att jag velat tjena både hertigen och Reuterholm väl; men hvad har jag för det? Bara jag tänker på befordringssystemet, erfar jag en harm, så att blodet kan spränga ådrorna. Vi ha regementen, som fått 7 à 8 majorer, 3 à 4 öfverstelöjtnanter och 2 öfverstar. Och de nya krigsartiklarne sedan! Att införa det vanärande straffet »katten», kan komma håret att resa sig på hufvudet. Nej, jag måste bort härifrån; jag vill ej smaka katten. Jag hoppades verkligen på hertigen och Reuterholm; men vi ha kommit ur askan i elden.
— Du är förbittrad. Nå ja, jag säger ingenting derom, men omöjligt är det väl ändå icke att konungens själstillstånd kan vara mindre bra. Jag har sjelf sett honom så modlös och rådvill, att han ej tycktes ha reda på någonting. Jag har sett honom skratta såsom en fullkomlig fåne. Ibland gripes han ju äfven af ett svårmod, att han hvarken hör eller ser. Litet underligt är det väl ändå alltid med honom.
— Kan väl vara, men huru skall han kunna bli annorlunda i ett sådant sällskap? Jag var just icke salig kungens vän, men nu får jag uttrycka min saknad, som Lovisa Ulrika uttryckte sin vid Adolf Fredriks död: Das ist vorbei.
Under det de båda vännerna så samtalande vandrade fram och åter i allén, stannade de hastigt vid ett träd, som tilldrog sig deras uppmärksamhet genom ett derpå uppslaget plakat.
— Hvad är det der?
— En ny förordning emot spel och dobbel.
— Äro vi nu der igen? I Frankrike växa frihetsträden icke upp med några kungliga plakat.
Netherwood slet papperet från sin plats och ref det i stycken. Kamraten skrattade rätt godt deråt.
— Apropos denna förordning, inföll han derefter, har du sett det qvicka poem, som i afskrifter nu vandrar man och man emellan med anledning af den utaf hertigen eller kanske rättare af Reuterholm väl en gång utfärdade, men af honom återtagna tryckfrihetsförordningen? Har du?
— Nej! Hvar skall jag få se det?
— Jag har en afskrift deraf. Se här!
Netherwood läste.
— För tunnor tusan, utropade Netherwood under det han läste, det här är ju en alldeles mästerlig satir. Vet du, den förtjenade verkligen att komma i hertigens och Reuterholms egna händer. För fan, låt se! Ah, jag vet en väg. Får jag behålla poemet?
— Gerna!
Netherwoods utseende hade verkligen klarnat upp. Karaktärer af hans natur måste alltid hafva något jern i elden för att vara nöjda. Nu arbetade han af alla krafter i sitt inre. Tankarne vände på jernet, under det att han öfverlade, hvartill han fördelaktigast skulle smida det. Han sade ingenting, men det brann inom honom.
Då de båda samtalande efter en stund skildes åt, tog han med raska steg vägen längre inåt parken. Ämnade måhända äfven han sig till mamsell Slottsberg?
Som det kanske kan roa en och annan läsare att ännu en gång
sammanträffa med henne, som, säga hvad man vill, dock visat sig
icke blott som en glad och liflig grisett, utan äfven att hon egde ett
godt och varmt qvinligt hjerta, vilja vi nu äfven göra ett besök hos
henne.
I förbigående kasta vi således endast en flyktig blick på de vackra svandammarne med sina små konstgjorda öar och simmande stolta svanor, på vattenkonsterna och statyetterna i brons och marmor, på den teatre-de-verdure och labyrint af planterade träd och häckar, hvilka, det ena med det andra, öfver allt här i förenad fransk och engelsk stil så öfverraskande och angenämt fängslar ögat.
Efter att slutligen ha passerat förbi en grotta eller ett eremitage vid sidan af vägen, som leder upp till det s. k. kinesiska slottet, samt äfven förbi berörda lilla trollslott, befinna vi oss snart i en täck och angenäm löfträdsdunge, i hvars midt vi finna en liten villa, också den bygd i någon slags kinesisk smak. Villan består nämligen af ett tält, icke spetstält, utan långtält, uppfördt i den lättaste stil. Nästan inbäddadt bland blommor, skiftande i smekande färgbrytningar, öfverraskade det blicken på ett intagande sätt.
Här måste den regerande féen vara, tänker man, en liten ganska omtänksam Vang pa från det »himmelska riket».
Hvad annat väl?
Men låtom oss utan all anmälan inträda genom de i draperier målade dörrarne och öfverraska vår trollfé.
I sanning, en verkligen charmant liten, ja, må till och med vara, ganska liten våning! Två rum, det är allt.
Det hela utgör dock ett litet verkligt féeri, i rigtigt kinesiskt oegentlig konstnärsmening.
Väggarne äro icke som vanligt tapetserade, utan målade i ljusa färger, öfverdragna med en skimrande lackering. Poetiska fantasier af något bizarr art smycka dem här och der. På ena sidan ser man en hel del unga kinesiska flickor — rätt intagande för öfrigt — under hvarjehanda ställningar stående med sina tåspetsar på i guld glänsande, af höga stänglar uppburna blommor, på en annan spela egendomligt nog blommorna på några slags instrument, under det att flickorna, förvandlade till fjärilar, dansa rundt omkring. Äkta kinesiskt upp- och nedvändt.
Men hvar hafva vi trollféen? Låtom oss öppna nästa dörr. Ah, hon sitter vid sin toilett. Läsaren finner det säkert i sin ordning att vi af grannlagenhet draga oss tillbaka.
I samma ögonblick som vi likväl vända oss ifrån toilettrummet, öfverraskas vi dock af att hafva hertigen midt framför oss.
Hans utseende var, sådan vi nyss sett honom, bekymradt och lidande. Man skulle kunna säga, att han åldrats. Men det är icke alltid dagarne, veckorna, månaderna, ja, icke ens åren, som komma oss att åldras; i detta afseende inverka våra förhållanden, framför allt vår egen själsstämning, oftast vida mägtigare och mera. Sådana härjningar hade väl under dagarnes lopp äfven hemsökt hertigen. Intrycket af hans sista samtal med Reuterholm var för öfrigt säkerligen icke ännu utplånadt.
Men dörren öppnas från toilettrummet och vår tidigare bekantskap, mamsell Slottsberg, utträder derifrån. Mamsell Slottsberg, säga vi; men nej — icke kan det vara hon.
Vid den inträdandes anblick tager hertigen också ett steg af häpnad, för att ej säga af förskräckelse, tillbaka.
Hans utseende, redan dystert och mörkt, blef ännu dystrare och mörkare.
Gestalten, som utträdt, stod der nästan som en vålnad.
— Barmhertige gud! utropade han, en ny syn, en ny uppenbarelse! Fasa efter fasa förföljer mig.
Utropet, som kom alldeles omedelbart öfver hans läppar, uttryckte både fruktan och förtviflan.
Nästan vanmägtig sjönk han derefter ned i den närmast stående stolen.
Öfver den inträdande, lilla egendomliga gestaltens läppar ljöd härvid ett lätt skratt.
För att sätta läsaren i tillfälle att rätt förstå detta lilla qui pro quo, är det nödvändigt att vi här redogöra för ett och annat.
Charlotte — läsaren torde erinra sig att detta var mamsell
Slottsbergs förnamn — var, äfven om hon lagt sina vårfriskaste dagar bakom
sig, ännu allt jemt en lefnadslustig, ung och glad toka, hvars hela lif
och verld utgjordes af ögonblicket. Sådant som det var, var äfven hon.
Sedan hon flyttat ut till Kina och sjelf slagit sig ned i ett litet kinesiskt tält, hade hon fått en idé, en rigtigt kinesisk idé, men som hon tyckte vara alldeles förtjusande. Och om idéen äfven var litet tokig, så öfverlemna sig personer med sådana vanor och lynnen som hennes gemenligen desto mera hängifvet och ifrigt deråt, kanske det till och med ju tokigare de äro. Det hade nämligen fallit henne in, att hon, för att rigtigt ordentligt vara hvad hon tyckte sig böra vara i sin lilla kinesiska verld, äfven sjelf borde vara en liten kinesiska.
Beslut och handling, säger Tegnér, äro ett hos qvinnan.
Så var det åtminstone här.
Anländ några dagar före hertigen till sin asyl, hade hon god tid på sig för att anskaffa sig dels ett nyligen utkommet tryckt arbete om Kina och kinesiskor samt att sätta sig in i sin nya rol, dels också för att förse sig med alla de småbehof, som erfordrades, på det att drägten, naturligtvis för henne det vigtigaste af allt, måtte blifva så trogen som möjligt den allra nyaste kinesiska modejournalen.
Efter att i dag också ha mottagit underrättelsen att hertigen vid utsatt tid ämnade henne ett besök, slog hon sig genast ned vid sin toilett med en liten behagsjuk koketts hela älskvärda liflighet, för att alldeles öfverrumplande förtrolla och förtjusa honom genom att sjelf förvandla sig till ett litet kinesiskt underverk.
Hon hade läst i den bok hon förskaffat sig, att kinesernas religionsstiftare hette Kon-fu-tius. Detta var ju alldeles gudomligt. Allting måste följaktligen ju vara en liten smula konfust i Kina. Någonting högre kunde hon ju ej heller önska sig. När hon också betraktade det lilla kinesiska slottet i granskapet och äfven sin egen lilla villa, så styrkte detta ytterligare hennes uppfattning så fullkomligt, att ringaste tvifvelsmål ej kunde uppstå. Således — konfust — det var den allmänna grundsats, hvarefter hon borde gå. Ack så roligt, att få öfverlemna sig åt sina konfusa fantasier. Hon hade äfven läst att kejsaren af Kina kallades för »himmelens son». Vid tanken derpå klappade hennes hjerta allt högre och högre. Hon drömde sig redan såsom en liten himmelens dotter. Och hvilket härligt språk sedan! Man behöfde ju icke kunna något språk för att tala det. Det var ju ett språk, sammansatt af bokstäfver, kastade om hvarandra, huru man behagade, t. ex. kau lau ju kung fo, pu, Zin-Zin, Tye ze pu zin o. s. v. På fri hand tänkte hon också ut långa meningar, hvarmed hon skulle underhålla hertigen, såsom: Zin-pu-kan-lau-thung-kian-kung-mu-fo-kouc-ki. Hon var förvissad om att hon skulle med ett sådant språk få hertigen att skratta ända till tårar. Nog af, planen föreföll henne alldeles gudomlig. Men toiletten, toiletten, det var dock hufvudsaken. Hon hade läst, att fruntimren i Kina brukade bära på hufvudet en krans, gjord af papper, hvars främre del framsköt i en spets öfver pannan. Och det der var ju alls ingen svårighet att åstadkomma. Hufvudklädseln fullkomnades slutligen med ett slags kinesisk sommarhatt, liknande en käggla eller tratt. Ordentligt nyfiken, huru hon skulle taga sig ut i denna bizarra utstyrsel, kastade hon en blick i spegeln och kunde omöjligt då hon fick se bilden der återhålla ett skratt, så tokig tyckte hon sjelf att den var. Sjelfva drägten var lika lätt både anskaffad och iklädd. Den bestod endast i en vanlig sid och vid rock af något slags hvitt tyg. Då hon läste att kinesiskans sedesamhet förbjöd henne att blotta hals, barm och armar, förtröt det väl henne litet; men hvad var att göra? Ansigtets förvandling var det svåraste. Hon hade läst att kinesiskan har en bred panna, en låg, platt, nedtryckt näsa, en mun af medelmåttig storlek, små, emot näsan i sned riktning gående ögon, stora öron samt olivfärgad hy. Hon förstod att hon icke utan smink och pensel skulle kunna förvandla sig derhän, men hon drog ej heller i betänkande att använda dem. Hvad skulle hon icke vilja göra för hertigen? Enär Charlotte likväl icke var någon egentlig artist, kan man lätt föreställa sig att porträttet icke just blef något verkligt mästerligt konststycke. Det blef som det blef — naturligtvis vanstäldt — hvarmed hon likväl skrattande försonade sig, under liflig föreställning att alldeles förtjusa hertigen med sin lilla komedi.
Lycklig i sin tanke att vara alldeles oöfvervinneligt intagande, kastade hon sista blicken i sin spegel, då hon hörde hertigens steg i rummet utanför.
Sådan trädde hon äfven emot honom.
Hertigens tillstånd hafva vi redan skildrat.
Ännu svårmodigt upptagen af den förvirring, hvarmed oklara föreställningar om Gustaf den tredjes tillstånd i de dödas rike jägtade hans själ, föllo hans blickar på Charlotte.
Fantasien arbetar aldrig så lifligt om dagen som om natten. Och det var natt i hertigens inre. Fantasien hade förespeglat honom detta besök såsom en ljusglimt i mörkret, såsom en blomma på heden, såsom en ros i öknen. Hennes öga hade alltid varit godt och mildt, och hennes mun alltid också en liten ros. Han ville genomstrålas af en blick från det förra och ett leende från den senare. Det var ändå något. Hon kunde för öfrigt pjollra och skämta, och han behöfde det nu.
I det ögonblick som Charlotte utträdde ur sitt toilettrum, ljöd, hafva vi sagt, vid hennes första anblick ett utrop af fasa och förskräckelse öfver hans läppar.
Så var det äfven.
Framför sig hade han icke henne, som fantasien så lifligt tecknat och så lysande färglagt i hans föreställning, utan — ja, hvilken? — en person med bleka, gulaktiga, nästan vissnade anletsdrag och med ögon, dragna i sned ställning emot hvarandra, omgifna af svarta slagskuggor. Ögonblickligt framträdde åter för honom alla de dystra syner och irrbilder, som en stund förut så plågsamt jagat genom hans tankar. Här såg han blott en ny syn, icke mindre hemsk än den föregående. Ansigtet var ett dödsansigte, hvars ögon blickade emot honom ur sina svarta gropar. Och drägten han hann knappast att se den men den böljade som en hvit svepning ned från den lilla gestaltens skuldra och släpade fram på golfvet. Redan förut rubbad ur all inre jemvigt, behöfdes blott ett grand för att helt och hållet förlora den. Det mörka grubblet öppnar i vårt inre alla vägar för de dystraste skuggor. I våra nattliga luftslott följa öfvergångarne så snabbt på hvarandra, att förstånd och förnuft ögonblickligt begrafvas under dem, då de störta in. Ett utrop af fruktan och fasa ljöd också ur hertigens hjerta, under det han omedveten sjönk ned i närmaste stol och slöt sina ögon.
Alltsammans var blott ett ögonblicks verk.
Det skratt, som ljöd från Charlottes sida, minskade icke det hemska intrycket. För hertigen lät det såsom ett hånskratt.
Sedan Charlotte skrattat ut och det af hjertans lust, men fann hertigen fortfarande i samma frånvarande belägenhet, visste hon icke hvad hon skulle tro.
Till en början betraktade hon honom utan att yttra ett ord, men då hon snart förstod, att det inom hertigen måtte försiggå något ganska egendomligt, betogs hon af den största oro. Med verklig förskräckelse föll hon på knä för honom, fattade i hans kläder, och gaf ord åt alla de känslor, som tryckte på hjertat. Långt hann hon likväl ej dermed, förr än hertigen med uttryck af verklig förvirring sprang upp.
— Bort, vålnad, ropade han, bort, trollpacka, bort, bort!
Fattad liksom af en yrsel, störtade han derpå ögonblickligt derifrån[2] Charlotte qvarstod förvånad och slagen. Hvad skulle hon tänka om hans sätt att emottaga henne, hans häftiga utrop och hastiga aflägsnande? Icke kunde det härflyta ifrån hennes så oskyldiga försök att förkläda sig till en liten »himmelens dotter». Det hade ju endast skett för att behaga honom. Huru förklara det då? Sorgsen och bestört blickade hon efter honom. Föreställningen att han måste vara sjuk trängde sig alldeles omedelbart på henne.
Snart hörde hon likväl steg utanför villan, och föreställningen att det var hertigen, som återkom, flög som en stråle genom hennes själ; men då dörren gick upp, inträdde i stället Netherwood. Ehuruväl hon alltid satte värde på honom, kände hon sig denna gången dock oangenämt öfverraskad af hans åsyn. Hon helsade honom ej heller nu så, som hon vanligtvis brukade göra, med utrop af glädje, utan drog sig snarare tillbaka inom sig sjelf. Hennes alla tankar sväfvade fortfarande omkring hertigen, och det tycktes verkligen försiggå någonting rätt egendomligt äfven inom henne.
Han måste vara sjuk, tänkte hon, mycket sjuk.
Netherwood var, som vi veta, mera ett oväder än ett mildväder.
Sjelfva hans kärlek till Charlotte hade snarare varit en fläkt af det förra
än af det senare. Emellertid hade han verkligt hållit af henne, så
mycket som han någonsin var i stånd att hålla af en annan. På det
hela hade hon äfven varit hans enda förtrogna.
Vid åsynen af hennes förklädnad förvånades äfven han.
— För tunnor tusan, yttrade han, hvad du ser ut, Charlotte! Ordentligt som ett troll. Ett ansigte som Per Målares palett, en hufvudbonad som en sockertopp, och en drägt som en svepning. Hvad vill det säga? Sådan du nu är skulle du kunna skrämma hin ondes farmor på flykten.
Charlotte kände sig ganska modfäld. Hertigens besynnerliga beteende stod ännu allt jemt framför henne. Hon hörde väl hvad Netherwood yttrade, men lade knapt nog märke dertill.
— För tusan, fortfor Netherwood, din mening är väl, efter du styrt ut dig på det der sättet, att göra en liten lustresa till blocksberget. För all del, mitt barn, tag då hertigen med, så att du ej må sakna ett godt sällskap.
Då Netherwood nämde hertigen, slog Charlotte upp sina ögon.
— Var god, Netherwood, inföll hon, och tala ej illa om hertigen.
Netherwood betraktade henne litet förundrad.
— Ja så! jag får ej tala illa om honom. Det var mycket! Skall jag kanske berömma honom, derför att han fått af mig det bästa jag kunde ge, dig sjelf Charlotte, utan att han uppvägt gåfvan med någon motsvarande tacksamhet. Skall jag kanske berömma honom, derför att alla andra dragas fram på den så kallade »ärans bana», utan att de gjort honom några tjenster, men jag, som gjort honom den bästa af alla, jag glömmes och förbises. Vackert, vackert, min flicka! Ännu vill min klinga ej rosta i baljan. Jag kommer också hit, för att genom dig spela hertigen ett spratt, som skall kosta honom några sömnlösa nätter. Ser du, jag har här ett poem, som i Stockholm nu löper man och man emellan, ett satans qvickt stycke, ty det saltar hertigen och pepprar Reuterholm på ett sätt, att det rigtigt kan glädja en fattig syndare. Se här skall du få se.
Netherwood upptog det nyss bekomna poemet.
— Hör bara på! Poemet har tillkommit med anledning af den indragna tryckfrihetsförordningen. Hör!
Charlotte både hörde och hörde icke. Alldeles tydligt var hon fortfarande sysselsatt med några egna tankar. Betänksamt började hon dock att aftaga sig sin beklädnad: toppmössan, kransen och svepningen.
Netherwood läste:
Det är förfärligt, skrek herr Carl,
Man vågar bror min klandra!
Det är fördömligt, skrek hans jarl,
När sådant sker af andra.
Oss endast tillhör på hans graf
Att tadlets färger rifva.
Jag var en narr den stund jag gaf
Åt folket lof att skrifva.
— Det är ju alldeles gudomligt. Satiren kan icke bättre svänga sitt svärd kring de der storherrarnes öron. Sjelfva fördöma de nog salig kungen, men tåla gud bevars icke, att någon annan gör det.
Netherwood fortfor:
Det är ju fasligt, skrek herr Carl,
Att folket vågar skrifva!
Det är fördömligt, skrek hans jarl,
Man bör exempel gifva.
Jag sätter mig på stunden ner,
Att en förordning göra:
Ej nog man ej får skrifva mer,
Man får ej heller höra.
Jag har aldrig läst något bättre. I hvarenda rad träffar hugget. Man erinras här om att »Patrioten» af Philipson och »Medborgaren» af Nordensköld i dagarne blifvit indragna. Men hör vidare:
Det är ju fasligt, skrek herr Carl,
Att folket vågar höra!
Det är fördömligt, skrek hans jarl,
Att ha ett sådant öra;
Att bifall och tacknämlighet
Fast tyst åt talar'n skänka,
Ty fast man tiger, man väl vet,
Man kan ej undgå tänka.
— Ja ja men! Nog tänkte man alltid något i Upsala, då man der helt nyligen under löjliga ceremonier tillstälde en begrafningsfest öfver den förlorade tryckfriheten.
Allt efter som Netherwood föredrog sitt poem, blef Charlotte mer och mer uppmärksam.
Poemet var skarpt, hon insåg det, men det ingaf ej henne, såsom Netherwood, någon glädje, utan förtrytelse.
— Det der är oförskämdt, yttrade hon, i högsta grad oförskämdt.
— Huru? Du är väl förtjust i hertigen du, kan jag tro?
— Nåväl, om jag skulle vara det?
Netherwood föll i skratt.
— Du skall få höra fortsättningen, Charlotte.
Och han fortfor att läsa:
Det är ju fasligt, skrek herr Carl,
Att folket vågar tänka!
Det är fördömligt, skrek hans jarl,
Så lydnans lagar kränka.
Ett stort exempel måste ske,
Som skall oss aktning skaffa:
Man talare och hörare
Och tänkare skall straffa.[3]
— Spiken på hufvudet. Förföljelserna t. ex. emot Thorild[4]. Kunde man nu på något fint sätt få detta i hertigens händer, vore det sannerligen ett lustigt spel. Det är det bästa sattyg, jag någonsin läst.
— Du menar det oförsyntaste och simplaste.
— Jag har kommit hit för att bedja dig att vid något tillfälle, som du kan finna lämpligt, helt oförmärkt stoppa det i hertigens ficka.
— Jag? Skäms! Du tror mig om att vara bra nedrig. Att det skulle komma så långt!
Netherwood betraktade henne förvånad.
— Hvad du är annorlunda än förr, Charlotte. Jag känner ej mera igen dig.
— Det gläder mig. Ja, jag är förändrad. Det är icke för tidigt. Utkastad i verlden till en lekboll för fattigdom och behof, fåfänga och darskaper, smicker och förakt, grep jag begärligt efter hvarje litet halmstrå för att hålla mig uppe, men sjönk icke dess mindre allt djupare och djupare. Då jag ser tillbaka, måste jag blunda för mig sjelf. Hela mitt lif har ej varit något annat än förvillelser och lättsinne. Det är förfärligt. Jag har blott en enda liten ljuspunkt der, och det är, gud tröste mig, endast ett litet oskäligt djur, ett stackars kräk, jag menar Zamor. I hela verlden var han den ende som verkligen älskade mig, den ende som var mig sant tillgifven, den ende som skänkte mig en oskyldig glädje, den ende som ingaf mig något godt. Ja, jag är förändrad. Då Zamor dog, erfor jag den första djupa sorg. Och sorgen kom mig att tänka, och tanken kom mig att reflektera, och reflektionen är väl kanske ändå vårt samvete. Jag mins ännu såväl Zamors sista blick. Han såg på mig, och det på ett sätt, att leendet försvann från mina läppar och en tår kom mig i ögat. Gud vet, huru det var; men allt sedan dess har jag ej varit densamma som förut. Men lika mycket. Det der alltsammans är kanske mycket barnsligt. Men jag kan ej hjelpa det. Mera ensamt än någonsin förut, drog sig mitt hjerta allt mera inom sig sjelft och så skilde jag mig ifrån min gamla, så kallade tant, som, hur det var, ändå alltid var en verklig demon, och så blef jag fullkomligt ensam med mig sjelf. Ja, jag är mycket, mycket förändrad. Hertigen blef för mig nu allt, hvad jag egde. Han hade tagit upp mig, jag kan väl säga, från gatan. Skulle jag icke vara tacksam! Han var nu mitt enda halmstrå. Hans godhet emot mig var min enda lugna hamn. Den lilla kärlek han någon gång skänkte mig, födde mig liksom på nytt. Må man förlåta mig att jag säger det; men det var ändå så. Mycket barnsligt! ja, ja! Men barnet behöfver så litet för att ledas in på en bättre väg. Och hertigen har varit så snäll och god emot mig. Jag har så väl insett, att jag ej förtjenat det, men desto mera har det gladt mig. Hans förlåtelse har gjort mig bättre, hans vänlighet har gjort mig lyckligare. Förändrad? ja visst! Jag, som förr aldrig tänkte på någonting, jag har länge icke tänkt på något annat, än att söka skingra de bekymmer, som ibland nedtryckt honom, de moln, som ibland förmörkat hans panna. Och äfven i dag tänkte jag icke på något annat; narrad af alla de kinesiska dårskaperna omkring mig, föll jag på den idén att sjelf förvandla mig till en kinesiska. Min gud, så dum man kan vara! Jag trodde, jag, att jag skulle rigtigt roa honom, och så stötte han mig tillbaka och kallade mig för — gud vet hvad — och sprang full af vrede och förakt ifrån mig, och så kommer du äfven hit och kallar mig för ett ordentligt troll och föreslår mig rigtiga gemenheter.
Så klagade Charlotte.
Netherwoods hjerta anslogs likväl ej häraf. Det var af annan malm, än att återklinga af jemmer. Han skrattade väl ej åt henne, men ryckningar dertill visade sig icke dess mindre i hans läppar.
— Du alldeles förvånar mig, sade han. Jag känner ej igen dig, det är sant; men derför är det ej sagdt, att du är förändrad. Svandammen derute eller ankdammen, som man äfven kallar den, förändrar sig visserligen allt efter väderleken, men den förblifver ändock alltid samma ankdam. Skilnaden i din ställning nu och förr synes mig endast vara den, att du fått en hertig i stället för Zamor. Och gud vet, om du icke förlorat på bytet. Zamor skälde väl ändå alltid, då du var dum; jag vet ej om hertigen gör det? För tusan, jag borde skratta åt dig, men vill i stället tillämpa på dig en rad af hvad jag nyss läste upp: det är förfärligt, skrek herr Carl.
— Ja, vet du, tillade han härefter, jag tycker verkligen att det är någonting förfärligt i allt, hvad jag ser — der och här — rundt omkring. Det är, som om fan sjelf farit i allting på de senaste månaderna. På Stockholms gator får man till och med nu icke gå mer än två och två. Och vi militärer, som sakna enskilda rekommendationer, vi kunna väl säga: hvad skall en gammal krigsman taga sig till i våra dagar, såsom ryttmästare Levin sade, då han öppnade en krogrörelse på Ladugårdsgärdet.
Charlotte for med handen öfver ansigtet. Hennes ögon blixtrade. Påtagligen sökte hon efter ord för att svara honom, men tycktes icke finna några. Upprörd och vredgad slet hon i stället af sig den sista fliken af sin kinesiska utstyrsel och stod nu der i sin derunder burna egna drägt, en lätt promenadrock, som i lätta veck draperade sig omkring hennes mjuka, fina och smärta former. Förvandlingen var icke så litet intagande till hennes fördel.
Lugnare stod hon också nu framför Netherwood.
— Jag har alltid betraktat er, yttrade hon derpå, med en viss aktning, emedan jag alltid trott att ni hyste en liten smula sådan för mig. Det sätt, hvarpå ni nu bemöter mig, förändrar förhållandet. Efter ni hånar den klagan, som jag så oöfverlagdt låtit gå öfver mina läppar, inser jag, att vi ej mera äro något för hvarandra. Må så vara! Kanske det också är det bästa. Hade du ej hånande angripit hertigen, skulle jag ej ha tänkt på mig sjelf. För öfrigt lemnar jag både svandammen och ankdammen derhän. Hvad jag vet är, att en stråle, upplysande och värmande, omsider ändock hittat till dess bölja. Jag säger dig derför: — intet enda ondt ord mera om hertigen, så vida våra vägar icke för alltid skola skiljas åt.
Det låg någonting allvarligt, beslutsamt och bestämdt i Charlottes korta förklaring.
Netherwood hade likväl ingen barmhertighet med henne.
— Du är en komplett toka, yttrade han.
Charlotte stampade i golfvet.
— Icke ett ord mera, förklarade hon.
— Dumheter, återtog Netherwood. Du har fäst dig vid hertigen. Bah, han skall kasta bort dig, som han kastade bort mamsell Eckerman.
— Ske hvad som helst, men han skall likväl ej håna mig. Dertill är han för god. Huru mina öden än må blifva, så har, sedan den tid jag var ditt lydiga redskap, en liten brodd till någonting bättre utvecklat sig hos mig, och ingen, icke ens du, skall trampa ned den.
Netherwood kunde ej återhålla det skratt, som länge arbetat inom honom.
— För tunnor tusan, yttrade han, befinner jag mig då i ett ordentligt dårhus? Galen är kungen, galen är hertigen och galen är du. En skön trio! Jag borde ha förstått, att hertigen hade varit här, när jag på vägen hit såg honom der nere. För tusan, duetten er emellan måtte ha varit intressant, då den slutade dermed att han tog till benen och lemnade dig qvar med bönboken. Gå i kloster, Ofelia! Hertigen sitter redan och väntar på klosterlöftet som en eremit der nere i eremitaget eller grottan, om du så vill. Han såg ordentligt ut som en barfotamunk. Gud tröste oss!
Charlotte spratt till.
— Hertigen i grottan?
Underrättelsen härom gaf en alldeles ny vändning åt hennes tankar.
Hon rörde sig likväl ej från stället.
— Netherwood, yttrade hon, ni är bitter, mycket bitter. Må ni ursäkta mig, men jag vill ännu säga några ord.
Hon drog efter andan, liksom ville hon lätta sitt bröst för hvad som tyngde på hennes hjerta.
— Ni har mot mig, Netherwood, framkastat många hånande och föraktliga uttryck; men om jag till detta ögonblick, i känslan af mina fel, låtit er prata hvad ni behagat, är det likväl från och med denna stund dermed slut. Må andra klandra och ogilla, ja fördöma mig huru mycket som helst; de kunna hafva rättighet dertill: men ni, ni Netherwood, eger ingen sådan rättighet. Andra må i den allmänna meningens namn fördöma mina fel; men ni, som tillgodogjort er dem, som lagt hyende under dem och ockrat på dem, ni eger ingen rätt att klandra mig, än mindre att håna mig. Då ni likväl gör det, bevisar det att ni är sämre än jag. Bättre är alltid den, hvars fel slutligen förvandla sig till en bön eller en tår, än den, hvars fel blifva till ett hånskratt. Nog härmed. Från denna stund äro alla våra förbindelser brutna. Tag med er den ljufva fröjden, att sedan ni krossat instrumentet, ni äfven velat trampa det under edra fötter! Jag skall taga den erinran mig till godo, att kremonesaren måste krossas för att blifva en verklig kremonesare, det vill säga ett instrument med en god och ren ton.
— För öfrigt får jag erinra er, att jag aldrig i er hand var en gåfva till hertigen, utan att jag hängaf mig åt honom af egen fri vilja, utan att ni i ert tillämnade grofva förräderi mot fröken Rudensköld ens hade den minsta aning eller föreställning derom. Med mera lugn kan jag blicka tillbaka på hvad som då skedde än ni. Och nu farväl, Netherwood!
Med en rörelse med handen, bestämd och ändock ganska behaglig, afskedshelsade hon derpå Netherwood, hvarefter hon hastade ifrån honom och in i sitt inre rum.
Netherwood följde henne med ett löje.
— Det är ju fasligt, skrek herr Carl.
Mumlande dessa ord för sig sjelf, vände han sig om på klacken och aflägsnade sig.
Efter några minuter återkom Charlotte.
Rentvagen nu från all den kinesiska färgblandning, som så mycket vanstält henne, strålade åter hennes anletsdrag med sina egna friska och intagande behag. I denna stund var Charlotte kanske vackrare än någonsin. Den lilla strid, som hon under samtalet med Netherwood genomgått i sitt inre, hade helt säkert gifvit ytterligare växtkraft åt de frön af goda tankar och hvarför icke — af ädla föresatser, som måhända länge nog förefunnits inom henne, och hvilka nu grodde och slogo ut sina blommor nästan ögonblickligt. Hennes ansigte tycktes också återstråla af något verkligt godt, hvarigenom det erhöll en lifaktighet, som på det högsta besjälade det.
Nästan utan att märka att Netherwood aflägsnat sig, skyndade hon ned till grottan.
Hertigen fans verkligen der.
Grottan var djup och mörk, och han hade dragit sig tillbaka i det innersta af den.
Hvilande på en gräsbänk, lutade han hufvudet i sina händer.
— Ers höghet, hviskade Charlotte.
— Hvad är det? frågade han. Hvem är det?
— Det är jag, Charlotte.
— Ah, är det du, lilla vän!
Charlotte vågade och ville icke tala om den obehagliga scen, som nyss tilldragit sig dem emellan, och hertigen tycktes knapt nog erinra sig den.
Den vänliga och milda helsning han egnade henne, ingaf henne mod och tillförsigt.
— Ers höghet är sjuk, yttrade hon.
Det har varit så besynnerligt i mitt hufvud. Men jag är bättre nu.
— Ers höghet får ej sitta här i grottan. Den är både fuktig, kall och mörk. Om man ej är sjuk, kan man blifva det här.
— Låt mig vara, Charlotte, jag mår bäst här.
— Ack nej, ers höghet måste följa mig härifrån. Det är så vackert väder i dag. Solen strålar så ljus och varm, och molnen gå så högt.
— Molnen, säger du, molnen?
— De äro så luftiga och klara. Strålarne leka deruppe så lätta som en vårdag. Ers höghet måste taga mig under armen, så skola vi göra en liten promenad kring parken. Det skall rigtigt friska upp ers höghet. Luften är så ren, och vinden spelar så friskt och mildt. Kom nu, ers höghet! Mörkret här lägger sig så tungt på sinnet. Derute, under den klara och höga himmelen, blir deremot sinnet så lätt.
— Alla goda och vackra ingifvelser, ers höghet, komma från ljuset. Hvad vore vi utan ljuset?
— Hela naturen lifvas deraf. Kom nu, ers höghet! Ingen blomma skulle finnas, om ej ljuset funnes.
— Ljuset är verldens största välsignelse. Om natten taga vi så lätt vilse om vägen, om dagen göra vi det icke. Så der, ers höghet, tag mig nu under armen!
Hur hon pratade, gaf hertigen slutligen efter, och Charlotte förde honom nu till en af parkens mest solbelysta och vackra platser. Vandrande der fram och åter, uppbjöd hon hela sin förmåga att förskingra de skuggor, som hade lägrat sig kring hans sinne.
Efter en stund klarnade också hertigens ansigte upp och han smålog emot henne.
Vi lemna dem här.
- ↑ Se Fersen.
- ↑ I Biografiskt lexikon, delen 12, pag 76, läses följande: »Mest sänktes dess — Reuterholms — aktier i opinionen n. b. utom den krets, der afunden kunde verka, i följd af öfvertygelsen hos många, att han använde mysticismen blott för att hålla hertig Carl från regeringsärendena. Riksdrotset gr. C. A. Wachtmeister hade berättat för presidenten i Svea hofrätt, frih. Jos. Sylvander, ett drag, som nära uppgår till det otroliga. Då hertigen började tala om regeringsärender, afbröt R. med mystiska undersökningar, huruvida Gustaf den tredje dött salig. Hertigen kom då i en underlig sinnesstämning och der blef ej tal om offentliga angelägenheter. Men detta ofta användt verkade för mägtigt, så att R. hörde fundering vara å bane, att påfordra läkares yttrande, huruvida riksföreståndarens helsoskick var så godt, att han kunde anses vara i stånd att föra regeringen.
- ↑ Poemet finnes i författarens samlingar. För att döma af utstrykningar och rättelser deri, är exemplaret sjelfva originalkonceptet.
- ↑ Thorild blef arresterad för sina »handlingar emot tryckfriheten» och dömd till 4 års landsflykt.