Drabanten/Del 1/Kapitel 27
| ← Samma scen. Nya vexlingar. |
|
En allmän blick på den franska revolutionen. → |
TJUGOSJUNDE KAPITLET.
Weisenburg och Vincent. Furstinnan.
Konungens storartade upprättelse och afsigter med Döring hade sprungit sönder som en bomb vid målet och endast lemnat förskräckelse och lidande efter sig.
— Underrätta furstinnan, att jag önskar tala vid henne, yttrade Weisenburg till en tjenare, under det han inträdde i ett af de yttre rummen af den våning, som beboddes af furstinnan Raszanowsky.
— Furstinnan är illamående och har tillsagt, att hon ej mottager någon i dag.
— Begif dig in till furstinnan och säg att jag önskar tala vid henne, säg henne, att jag måste det.
Weisenburg var icke mer samme glade och vänlige man, som eljest. Han var befallande, nästan hotande.
Under den stund han väntade gick han häftigt upp och ned i rummet. Hans ansigte uttryckte starka sinnesrörelser, och hans bröst häfde sig högt.
— Hvad vill ni mig? frågade furstinnan, då hon trädde ut ur sitt rum. Att döma af ert utseende, måste ni haft en orolig natt, min herre.
— Hvarför neka dertill, svarade han, fästande sina skarpa ögon på henne. Ja, jag har haft en orolig natt, min fru, en natt, som har räckt i tjugo år. Nu är den slut.
— Jag önskar er då en god morgon, min herre.
— Ni är bitter.
— Och ni är befallande.
— Om jag förtjenar förebråelse, min fru, är det åtminstone icke af er. Ni har nedkallat öfver mitt hufvud alla de olyckor, som en man kan lida, och jag har likväl i öfver tjugo år blindt underkastat mig alla edra önskningar och nycker. Ni väckte kärleken i mitt hjerta och förrådde den och mig, och likväl har jag under loppet af dessa långa år böjt mig under er vilja. För er skull har jag kufvat min rättvisa harm och hämd, för er skull har jag undertryckt de stormande passionerna i mitt bröst, för er skull qväft mitt hjertas rättmätiga fordringar, och varit allt, blott icke mig sjelf. Ni har sett mina qval och lidanden, huru jag kämpat och sönderslitits, huru jag, marterad af ständigt återkommande förebråelser, icke endast blundat för er brottslighet, utan förvandlat mig till tjenstehjon åt anspråk, underhållna af er svaghet och vittnande om er skam. För er skull har jag förvandlat min natur. Den våldsamma passionen i mitt bröst har blifvit vek sentimentalitet och den brusande häftigheten har blifvit svaghet. Jernet har förvandlats till en blomstervidja i er hand och vulkanen till en värmande och lysande brasa för edra fötter. Och mig träffa ej dess mindre edra förebråelser, derför att jag ej längre förmår att under en leende yta dölja, hvad som föregår inom mig.
— Ni är förskräcklig, min herre. Jag vet hvad ni lidit; men ni vet äfven hvad jag lidit.
— Må vara. Jag har också hoppats på detta lidande: ty lidandet brukar härda, för att icke säga förhärda menniskans hjerta; men hos er underhåller det blott en svaghet, som, utan att vara hvarken hat eller kärlek, ständigt vacklar mellan dem. Jag har medömkan med er, min fru.
— Förskoning!
— Öfver tjugo år har jag burit den vanärande skymf, hvarmed ni befläckat er och mig, utan att jag tagit ett steg för att aftvå mig den.
— Ni söndersliter mig.
— Öfver tjugo år, min fru, har jag väntat på den dag, då ni skulle återgifva mig åt mig sjelf, återgifva mig ät min ära och min pligt, åt mitt lugn och min frid.
— O, min gud!
— Öfver tjugo år har mitt öra väntat blott på ett enda ord ifrån edra läppar, det enda ord, som är er och mig värdigt, det enda ord, som kan på ett ögonblick återgälda tjugo års försummelse, ordet — hämnas.
— Ah, min herre.
— Men jag har väntat förgäfves.
Furstinnan stod blek och darrande inför honom.
— Jag har älskat er, min fru, till en höjd, att ingen dödlig så älskat som jag. Kärleken gjorde mig till er skugga först, till er slaf sedan. Ni har kunnat befalla mig att dö, och jag skulle ha dött vid edra fötter. Jorden egde för mig endast en blomma, och denna var ni. Himmelen egde för mig ingen stjerna, "emedan ni ej fans der. Jag förlät att ni bedrog mig; men jag skall aldrig förlåta att ni sjelf bedrogs, emedan jag derigenom känner mig i dubbelt afseende bedragen.
— Af kärlek kar jag räddat er heder inför verldens omdöme, fortsatte Weisenburg; af kärlek har jag undertryckt mitt eget. Hvad vill ni mera, min fru? Fordrar ni, att jag genom hela mitt lif skall släpa bördan af ert brott, och att mitt namn ännu i grafven skall befläckas af dess skugga? Ni glömmer, att jag är en man. Verlden betraktar mig med andra ögon än er och dömer mig också strängare än er. Jag kan säga, att jag af kärlek till er hitintills lurendrejat mig fram, — än under den ena masken, än under den andra — men jag vill ej göra det längre.
— Hvad begär ni då af mig, min herre, låt höra.
— Jag vill hafva hvad ni en gång tillsvurit mig — er kärlek.
Furstinnan fäste en kall och mörk blick på honom.
— Jag fordrar tillbaka, fortfor Weisenburg, endast hvad jag en gång egt.
Utan att svara sänkte furstinnan sitt bleka hufvud.
— Men det är ej nog, min fru, att ni gifver mig tillbaka er kärlek, jag tror ej mera på löften och på. eder; jag vill äfven hafva en underpant, som lugnar mig för framtiden.
— Och hvari skulle den bestå?
En hastig rysning skakade likväl hennes lemmar, då hon framstälde denna fråga.
— Ni känner den allt för väl, min fru, ni skall sjelf ladda pistolen, lägga den i min hand och säga till mig: hämnas!
— Aldrig! aldrig! och furstinnan visade dervid en fasa, som nästan var isande.
Men Weisenburg rubbades ej deraf.
— Då ni inför altaret ånyo lägger er hand i min, fortsatte han, skall ni också veta, att ni lägger den i en, som — dödat…
— Aldrig, aldrig! nej, nej! allsmägtige himmel, måtte du bevara mitt förstånd!
— Himmelen har öfvergifvit er, min fru, det gagnar ej till någonting att åkalla den, den hör er ej mera.
En ny rörelse syntes uppskaka furstinnan, men med stark vilja bekämpade hon den hastigt och närmade sig intill Weisenburg.
— Ni är grymmare än någonsin, yttrade hon, hvarför har ni på en gång nu blifvit sådan emot mig? Äro vi ej båda två desamma som förr?
— Nej, min fru, ingendera af oss är det mera, emedan gårdagen har fört oss längre fram, än vi någonsin förut varit. Ni har sett, huru ert brott gör allt brottsligt omkring er, och huru er vanära träffar den, hvilken ni…
— Barmhertighet! bad hon. Intet ord mera. Ah, du kan icke straffa mig så, att ej mitt samvete redan bestraffat mig ännu förfärligare. I den eviga försynens namn, tyst, tyst!
— Och oaktadt denna händelse, min fru, så djupt gripit er med fasa och förskräckelse, att ni ej förmår att ens höra den nämnas, såg jag likväl — o, blygd och vanära! — då jag blickade in i ert öga, att ni snarare ännu älskar än hatar.
Han tystnade ett ögonblick, nedtryckt af smärta.
— Allt hopp är nu mera ute. Jag eger ingenting att vänta, sedan jag till och med funnit mig bedragen i det ögonblick, hvarpå jag i tjugo år hoppats, såsom på den sista uppgörelsen i en af lidanden pröfvad qvinnobarm, det ögonblick, då allt borde vika för moderskärleken.
Weisenburg afbröt sig åter, men fortsatte derefter.
— Betänk hvilket slag som träffat den oskyldige, och att det kommer —— ifrån er. Betänk, i hvilken stund det träffade honom, i en stund, då lyckan, en lycka, som han sjelf värdigt förtjenat, log med en varm och sann kärleks glödande himmel emot honom; och hvarföre? Derför att han stod på den af ert brott undergräfda marken. Betänk, huru förfärligt er kärlek bestraffar er. Jag vill icke tala om edra egna lidanden — ty ni lider följderna af edra handlingar, men försynen straffar er i honom, i den oskyldige, endast derför att han är frukten af er nesa. Betänk äfven hans framtid, min fru. Han känner icke er. Han vet ej, hvilken osynlig hand det är som till ve och förbannelse inviger hans lif och sköflar med en frostnatts isande kyla rosengården i hans hjerta; men med hoppet och kärleken skall också tron fly ur hans själ, och då han förbannar himmel och jord, är det likväl endast — märk det — endast ert hufvud, min fru, som förbannelsen träffar.
Tillintetgjord nedsjönk furstinnan i karmstolen, vid hvilken hon stödt sig.
— Ni känner hvad jag fordrar af er, återtog Weisenburg; men ni känner icke ännu hvad jag ämnar gifva er. Hör mig.
Weisenburg gick upp och ned i rummet liksom för att återvinna något lugn.
— Jag skall vid korsets fot, min fru, svärja er att inför jord och himmel erkänna er son såsom min. Och om kärlek är nog, skall jorden icke ana ett annat förhållande, och himmelen glömma det.
Weisenburg stannade i detta ögonblick framför furstinnan.
— Nåväl, furstinna, tillade han, svara mig. Hans, er och min heder bero i denna stund på er. Ni tiger.
— Låt mig andas ut, bad hon, låt mig tänka efter — ni vill…
— Att ni sjelf lägger mordvapnet i min hand.
— Jag förstår — jag skall ladda det.
— Att ni säger till mig: hämnas.
— Hämnas? Jal jag säger: hämnas!
— Och er hand…
— Tillhör er.
— Och ert hjerta…
— Det brister. Min gud — för mig härifrån.
— Icke ännu min fru. Ni har vacklat för länge, att jag i detta ögonblick skulle öfverlemna mig åt förhoppningar, endast gifna af en upprörd känsla. För att förvissa mig att ni är öfverens med er sjelf att modigt beträda den bana, som jag utstakat, måste ni våga att ännu en gång se honom och säga honom, hvem ni är, och det öde, som väntar honom. Se här, min fru, här är min handske, det är ni, som skall kasta den till honom. Ni förstår mig.
Furstinnan reste sig upp. På den hvita kinden brann en lätt röd flamma, som dock åter hastigt försvann.
— Jag förstår er. Han kommer således hit.
— Ja, min fru. Jag har anmodat honom derom.
— Och när kommer han?
— Så snart jag är säker på ert hjerta.
— Ni skall blifva det, min herre.
Med högburen panna aflägsnade hon sig ifrån honom för att lemna rummet. Weisenburg följde henne med en blick, som vittnade om den eld, som förtärde honom. Hon hade icke kommit långt, innan han sträckte sina armar liksom medvetslöst efter henne.
— Wanja, ropade han.
Furstinnan blickade tillbaka.
— Jag är grym, säger du, fortsatte han, och du glömmer, huru grym du har varit emot mig. Du har förrådt mig, och jag älskar dig likväl. Wanja, Wanja, hvilken är den olyckligaste af oss båda?
— Se er om, min herre, inföll furstinnan, vi äro icke mera ensamma.
Båda två hade varit allt för mycket upptagna af sitt ämne, att kunna märka det den gamle trotjenaren Cazal inträdt och stannat på tröskeln. Vid hans åsyn återkom Weisenburg till sig sjelf.
— Du har uträttat, hvad jag befalde?
— Ja!
— Nåväl?
— Baron Armfelt läste brefvet och yttrade blott: jag kommer.
— Vidare.
Cazal dröjde, innan han svarade. Han syntes förstämd och förlägen, tvekande, huru han skulle uttrycka sig.
— Du träffade den unge Döring?
— Nej.
— Icke?
— Jag träffade amiralen.
— Säg ut!
— Han var djupt upprörd.
— Ah!
— Stora tårar rullade utför den gamles kinder.
Weisenburg kastade en brinnande blick på furstinnan. Det låg någonting i den, som hade han velat anklaga henne för en ny olycka. Hennes bröst häfde sig högt, hon fattade hans rättmätiga anklagelse.
— Amiralen förmådde knappast tala, fortfor Cazal. Det gick mig till hjertat att se hans sorg. Jag har aldrig sett en smärta, nådig herre, djupare och ändock mildare.
— Och hvar är den unge Döring?
Cazal gjorde en ryckning på axlarne.
— Hvar han är — min gud — hvad vet jag?
Weisenburg vände sig vid detta svar otåligt emot Cazal, och furstinnan tog ut ett steg liksom för att nalkas honom.
I detsamma hördes ljudet af en vagn från gatan.
— Tyst!
Vagnen stannade nu vid porten.
— Det är Armfelt, som kommer. Kanske ni aflägsnar er, furstinna.
— Låt mig först veta, hvar den unge Döring är, bad furstinnan.
Cazal kastade en skygg blick på henne.
— Jag befaller dig, svara mig, hvar är han? upprepade hon.
— Furstinna…
Weisenburg såg hans oro och fruktade, att underrättelsen om en ny olycka skulle allt för djupt uppröra furstinnan.
— Lemna oss, min fru, man kommer redan i trappan.
— Svara mig, befalde hon Cazal.
— Jag har ett bref med mig.
— Tag hit det.
Brefvet var adresseradt till Vincent. Innan Cazal hann att förekomma det, hade furstinnan tillegnat sig skrifvelsen.
— Ni är rädd att jag skall fördölja innehållet.
— Ja.
— Behåll då brefvet, men lofva mig att ej bryta det, förrän vi åter blifva allena. Lofvar ni det?
— Jag lofvar.
Fotstegen i trappan närmade sig allt mer och mer.
— Aflägsna er nu, min fru.
Furstinnan lydde.
Dörren öppnades i detsamma; men det var icke Armfelt som inträdde, utan fröken Rudensköld.
— Jag hade ej väntat er, yttrade Weisenburg, sedan Cazal aflägsnat sig.
Äfven fröken Rudensköld syntes öfverraskad att finna Weisenburg här.
— Ni söker…
— Furstinnan Raszanowsky.
— Hon väckte således ert deltagande i går afton.
— Dertill kan jag ej neka.
— Ni önskar att få ett enskildt samtal med henne?
— Det är verkligen min afsigt. Jag ville göra henne min uppvaktning.
— Furstinnan befinner sig ej rigtigt väl.
— Är hon sjuk?
— Hon är sällan frisk.
— En djup melankoli tyckes förtära henne.
— Ni har sökt att genomskåda henne, min fröken.
— Hon har älskat, icke sant, älskat olyckligt?
Fröken Rudensköld betraktade Weisenburg. Ett kallt leende gled öfver hans läppar.
— Hvilken qvinna älskar icke? svarade han.
— Kan jag få träffa furstinnan?
Weisenburg betraktade henne.
— Ni svarar mig icke.
— Jag tänker på en sak, min fröken.
— Om den rör mig, så låt mig då höra er tanke.
— Ni är svartsjuk, min fröken.
— Svartsjuk?
— Man har sagt mig att furstinnan talade på slottet i går om ett fruntimmer vid namn Wanja. Ni tror att hon känner mer om detta fruntimmer, än hon omtalade, och ni önskar att få veta det.
— Och om så skulle vara?
Man hörde återigen ljudet af steg i trappan.
— Hör ni?
— Någon kommer.
— Känner ni ej dessa steg?
— Det är…
— Det är Armfelts, min fröken. Ni hör det sjelf. Denna raska gång är ingen annans än hans.
— Min gud, jag skulle icke vilja träffa honom.
— Jag förmodar det. Men ni sade ju, att ni af furstinnan ville utforska allt, hvad hon visste om Wanja?
— Det var ni sjelf, baron, som sade det.
— Ni vill veta, i hvilket förhållande Armfelt stod till henne?
— Ni genomskådar mig och förskräcker mig.
— Haf godheten, min fröken, att stiga in här i sidorummet, så skall ni få veta allt, hvad ni vill; men skynda er. Baron Armfelt lägger redan handen på låset — ni hör…
Fröken Rudensköld hade knappast hunnit draga sig tillbaka, förrän Armfelt inträdde.
— Ni har begärt att få tala med mig, yttrade Armfelt, och det föll sig väl, emedan jag också önskade tala vid er.
— Var god och tala, min baron; jag får alltid sedan tid att säga, hvad som ligger mig på hjertat.
Båda blickade stolta på hvarandra.
— Nåväl, min baron, jag vill vara kort — således — haf godheten och upplys mig om, hvem den der Vincent Pauletti egentligen är.
— Skulle ni icke känna honom? Han är min handsekreterare.
— Er handsekreterare? Ni känner alltså hans handstil?
— Ganska väl.
— Jag har här ett tillfälligtvis öfverkommet handbref från honom; var god och säg mig, om han har skrifvit det sjelf.
— Otvifvelaktigt, yttrade Weisenburg, sedan han granskat brefvet.
— Ni är säker derpå, det är godt. Tillåt mig då också fråga er, om ni äfven kännes vid denna handstil?
Baron Armfelt visade ett nytt bref.
— Det är ju min egen.
— Alldeles, brefvet är också underskrifvet med ert eget namn.
Weisenburg förstod allt för väl, hvarthän Armfelt syftade.
— Sedan ni nu erkänt dessa, vill jag äfven visa ett par andra bref.
— Verkligen! Det blir mig oändligt kärt.
— Det ena af dem, fortfor Armfelt, är äfven undertecknadt med ert namn.
— Ja, jag ser det.
— Är det också hans stil, herr baron?
— Var god — vänta litet…
Under det Weisenburg betraktade stilen, drogo sig hans läppar till ett skämtsamt leende.
— Ni skrattar.
— Den skälmen Vincent, började Weisenburg, med hvilken skicklighet har han ej härmat min stil.
— Han har härmat er stil? Nåväl; men hvad säger ni då om det här, under hvilket Vincents namn finnes, men skrifvet med er stil?
Weisenburgs löje ökades.
— Ett diplomatiskt infall, min baron, bara ett diplomatiskt infall.
— Men huru kommer det sig att man aldrig träffar er och Vincent tillsammans?
— Verkligen? Har ni ej gjort det?
— Om man betraktar er noga, baron, då ni tror er obemärkt, är det en förvånande likhet emellan er och Vincent.
— Naturen roar sig med sådant der ibland.
— Man lemnade mig en karniolsring i går afton, och jag erinrar mig att jag sett den begagnad både af er och Vincent.
— Är det möjligt?
— Innan man öfverlemnade den till mig, bar Vincent den på sin hand. Han har — ah, förlåt mig, baron — hvad ser jag — han har också, alldeles som ni, en vårta på samma finger.
— Ni har ypperliga ögon, herr baron.
— Ännu en fråga, min herre. Med posten i dag har jag erhållit en skrifvelse från Altenburg. Man känner er väl der.
— Tror ni det?
— Önskar ni veta, hvad min korrespondent berättar om er?
— Hvarför icke? Han narras väl ej?
— Långt derifrån. Han säger att ni och Vincent äro samme person; att ni under diplomatiens täckelse döljer enskilda afsigter.
— Och det berättar er korrespondent?
— Som ni sjelf kan se. Nåväl, hvad skall jag tro, min herre?
— Hvad ni behagar, herr baron.
— Den karniolsring, som prinsessan lemnade mig, var från er
Weisenburgs ögonbryn rynkades. Armfelt fortfor:
— Hvem är ni?
Det sista leendet försvann från Weisenburgs ansigte.
— Hvem är furstinnan Raszanowsky?
Weisenburgs uppsyn blef allt mer och mer hotande.
— Huru har ni bekommit karniolsringen?
En blixt glänste och försvann i Weisenburgs ögon.
— Hvad vet ni om Wanja, min herre?
En hastig rörelse skakade Weisenburg.
— Det anar mig att alla dessa frågor löpa tillsammans hos er. Förklara er!
Fröken Rudensköld befann sig i ett rum, som endast var afstängdt från den salong, hvari detta samtal fördes, genom en tunn brädvägg. Hvarje ord nådde således hennes öra. Hon begrep också nu, på hvad sätt Weisenburg ville uppfylla sitt löfte att låta henne få kännedom om allt.
— Ni önskar således verkligen att närmare lära känna mig?
— Jag har föresatt mig att ej lemna er, förr än jag gör det.
— Och ni har ej flera skäl till denna föresats, än ni redan sagt.
— Och om så skulle vara?
— Låt mig höra dem alla. Då ni fordrar, att jag skall vara upprigtig emot er, är det billigt, att ni äfven är det emot mig.
— Erinrar ni er, att ni spådde mig en afton hos prinsessan?
— Ganska väl.
— Från den stunden har jag misstänkt er, min herre, och noga följt alla era steg.
— Diplomatien har alltid mer ära och öga än mun och tunga, mer uppmärksamhet än upprigtighet. Ni har således jagat mig och upptäckt…
— Att ni blandat er uti den Reuterholmska politiken emot mig.
— I sanning, verkligen?
— Att all möjlig sekterisk vantro och mysticism, ordensvurmeri och svärmeri användas för att stämma hertigen i den ton, som edra fördelar fordra.
— Ni öfverraskar mig.
— Att Boheman arbetar i denna rigtning både dag och natt, ett lydigt verktyg — jag vet icke åt hvem — kanske åt er.
— Att…
— Att ett förbund gifves, som genom dunkla och oklara anspelningar om gudomliga uppenbarelser, genom antydningar om högre visdom och ett mera omedelbart förhållande till naturens hemligaste och fördoldaste krafter, genom spådomar om menniskors och staters öden, att ett förbund, säger jag, gifves, som med politisk mysticism söker att insnärja furstarne i sina band, för att sedan bakom deras troner styra nationerna.
— Att…
— Att ni funnit i hertigen-regenten en till sin själsrigtning särdeles passande adept för dessa afsigter.
— Att…
— Att hertigen redan öfverlemnat sig i ert våld; att Reuterholm går edra ärenden utan att sjelf veta det.
— Har ni slutat, herr baron?
— Långt derifrån. Ni utsträcker ej edra armar blott till det närvarande, utan äfven till framtiden. I den mysticisms namn, som kommer med uppenbarelsens mask för sitt ansigte, men i hvars fotspår vanvettet följer, skall ni ej stanna blott vid att förlama och förvirra hertigens förstånd, utan äfven sträcka edra verkningar till den unge konungen.
— Vidare, baron! Ni intresserar mig.
Armfelt betraktade Weisenburg med korslagda armar.
— Ni spådde mig en gång, yttrade han.
— Och ni har äfven spått mig.
— Jag har ej glömt det.
— Icke jag heller.
— Jag har nu ryckt masken af er.
— Och ändå vet ni icke, hvem jag är.
— Jag ämnar ej lemna er, förr än jag vet det.
— Deri gör ni fullkomligt rätt, allra helst som ni då äfven torde få reda på, hvem ni sjelf är.
— Huru?
Weisenburg lade nu sina armar i kors öfver bröstet och betraktade Armfelt i sin ordning.
— Erinrar ni er Benediktiner-kyrkan i Krakau?
— Något.
— Lutad emot en pelare stod för något öfver tjugo år sedan en ung man i detta tempel, under det att morgonsången höjde sig från den andäktiga församlingen.
— I sanning, rigtigt! Jag var då helt ung. Den katolska kyrksången förtjuste mig; men…
— Ett fruntimmer förtjuste er ändå mer.
— Visserligen. Ni känner denna händelse. Det okända fruntimret var också i högsta grad hänförande.
Intet ord undgick fröken Rudensköld; det varma, nästan af kärlek svällande i Armfelts röst jagade purpurn från hennes kinder.
— Kände ni detta fruntimmer, fortfor Armfelt, då vet ni att man icke kunde se henne utan att älska henne. Hon var förtrollande, min baron. Endast Boccaccio skulle ha värdigt kunnat teckna och färglägga hennes gestalt, endast Wanja ha varit ett värdigt ideal för hans skönaste dröm.
— Ni såg henne… och…
— Hon tappade sin handske, då hon lemnade kyrkan; jag upptog och lemnade henne den. Våra ögon möttes.
— Snart blef ni bekant i hennes hem?
— Ja, ja!
— Hon var gift…?
— Det är sant.
— Hennes man var borta? Hon bröt sina eder, hon förrådde sin pligt?
— Hon älskade mig.
— Den friska och rena föll ett offer för er?
— Jag älskade henne.
— Under intriger uppfunna af…
— Kärleken.
— Lika mycket. Hennes man blef bedragen och lockades i ett ögonblick af förtviflan, hat och ursinnighet, i en stund, då han ej var mägtig sig sjelf, att medgifva skilsmessa.
Armfelt skilde ej sin blick från Weisenburg. Han började ana hvem denne var.
— Snart berättade honom ryktet att hans unga, frånskilda hustru skulle gifta sig. Underrättelsen var förfärlig. Han älskade henne ännu, älskade henne mer än någonsin. Trots regeringens uppdrag, lemnade han också sin utländska mission och återvände till Polen. Den vanvettige visste ej, hvad han gjorde, han glömde att han ej mera egde en hustru.
Weisenburgs ögon gnistrade. Han drog efter andan för att ej qväfvas.
— Icke nog vanärad af hvad som redan inträffat, hinner han knappast inom gränsen, förrän man berättar honom en tilldragelse, som med outplånlig skymf kränker den svaga, som han älskar, den familj, hvars namn hon återtagit, och honom sjelf, han, som i sitt hjerta ännu kände sig vara hennes enda stöd, hennes ende vän.
Weisenburg var nu helt och hållet den hemske och dystre Vincent, och Vincent brann af hat och hämd.
— Förmälningen skulle firas emellan brottet och sveket. Aftonen var icke blott utsatt, den var inne. Man ville bakom bländverket af en offentlig fest dölja sin blygd och utsåg för vigselakten samma benediktinerkyrka, der man först sett hvarandra. Ingenting sparades för att göra festen så högtidlig som möjligt. Från alla håll strömmade också folket till — nyfiket såsom alltid — för att beundra och se. Man hade öfverenskommit att brudens och brudgummens följe vid gifvet klockslag skulle inkomma från hvar sin sida af templet och mötas vid altaret. Kyrkan var öfverfull af nyfikna, då klockan slog och portarne öppnades. Under klockors ljud och körens sång inträdde brudtåget. Hvilken fasa intog dock icke bruden, då hon — framkommen till altaret — saknade brudgummen. En qvart gick under de förfärligaste marter, utan att någon brudgum kom. Mera död än lefvande bars bruden slutligen ut.
Weisenburg förmådde knappast tala, så djupt grep honom minnet af denna händelse.
Armfelts hufvud sjönk ned.
— Hon hade förrådt sin man och stod nu sjelf förrådd af den, som vanärat henne. Hennes kärlek och lif voro på en gång förvandlade till en enda skymf. Förstår ni, min baron, hvad en sådan skymf vill säga?
— Jag förstår det.
— Öfver tjugo år har hon vacklat mellan kärlek och hat.
Armfelt lade handen på sitt bröst, liksom om han hade velat nedtysta ett oroligt hjertas förebråelser.
— Öfver tjugo år har hennes enda värn och skydd — hennes bedragne man — förbannat störaren af sin lefnads lycka och frid.
Armfelt såg upp.
— Och ändock icke hämnat sig? anmärkte han långsamt.
— Icke hämnat sig, men oupphörligt väntat på stunden för sin hämd.
— Väntat?
— Den förförda blef mor.
— Min gud!
— Blef mor åt en son.
— Som lefver.
— Som vuxit upp och nu är en man — min herre — en född hämnare. Det är på honom vi väntat.
— Tyst, tyst!
— Förstår ni nu, hvem jag är, herr baron?
— Och Weisenburg och Vincent?
— En dubbelmask, min herre, eller två lögner, om ni så vill. Man måste kunna bedraga menniskor — är det ej sant, det, min baron? — för att lyckas i sina planer.
— Ni förolämpar mig…
— Två lögner eller — hvarför icke — två sanningar, den ena verldsmannens, den andra hämdens.
— Ah!…
— Två armar, min baron, den ena diplomatens, alltid beredd att göra en kortkonst, den andra hämnarens, alltid väpnad med en dolk.
Armfelt var upprörd, kanske icke egentligen af Vincents ord, utan snarare af sina egna tankar. Wanja var den tjuserska, som hänfört honom, då han ännu var yngling, hon var hans skönaste ungdomsdröm, hans hjertas första hänförelse, hans kärleks första lefvande vårfantasi. Vincents hotelser hade han både hört och icke hört; han hörde dem så som dånet af en aflägsen åska, under det han i sin själ berusades af minnets skönhet, af Wanjas i förtrollande färgprakt ännu der framstrålande bild. Under tjugo år hade hon varit glömd i hans hjerta; med desto större triumf uppstod hon nu åter. Han såg henne le och rodna, han hörde henne bedja och sucka, han kände henne älska och lida, och han log och rodnade, han älskade och led.
— Hvad ni berättat mig är förfärligt, började nu Armfelt, men hör också mig. Wanja var en annan Julia, jag — en Romeo. Jag såg henne och älskade henne, jag älskade henne och ville lefva och dö för henne. Dagen var inne, då heliga band för alltid skulle förena oss. Festlig glädje smyckade min själ, mitt hjerta var klädt i sällhet. Drömmande kastade jag mig i den vagn, som skulle föra mig till Benediktinerkyrkan. Alla mina tankar voro upptagna af min lycka. Vagnen rullade bort med mig, utan att jag gaf akt derpå. Stunden flög förbi. Jag tyckte mig gunga på ett gyllene moln, genom en himmel, full af klara stjernor. När vagnen stannade, hoppade jag ur för att hasta till altaret; men döm om min förskräckelse, då jag befann mig långt utom staden och genast omgafs af för mig okända personer, hvilka med våld hindrade mig att återvända.
— Ni skulle hellre ha stupat än gifvit er.
— Under den strid, som uppkom, sårades jag af en värjstöt och måste intaga sängen, och då jag sent omsider återkom till Krakau, var Wanja försvunnen.
— Förklara er närmare, min baron.
— Jag var ung och reste den tiden under den sedermera så olyckligt ryktbare Sprengtportens öfverinseende. Han hade upptäckt mitt förehafvande och beslutat att förekomma det samt dragit försorg om mitt bortförande.
— Och ni har förlåtit honom?
— Förlåtit ett brott? Aldrig. Ännu i denna stund brinner jag af harm vid minnet af detta våld.
Båda två förblefvo tysta ett ögonblick.
— Men Wanja, ah, min gud! hvar finnes hon, den olyckliga, intagande Wanja?
Armfelts och Weisenburgs ögon möttes hotande, dystra, mörka.
Vincent uppfattade Armfelts till lif återväckta ungdomsböjelse och han darrade af ökadt raseri.
Han hade ämnat låta Vanja uppträda liksom en hämnande ande ur en tjugoårig graf; men han förutsåg nu, att Wanjas löfte icke skulle kunna bestå emot Armfelts ömhet. Då hon älskat honom, ehuru hon ansett sig förrådd af honom, huru mycket mera skulle hon ej älska honom nu, då hans hjerta ännu tillhörde henne.
— Mitt hjerta klappar, återtog Armfelt, så lifligt, som det klappade, då jag såg henne första gången. Ännu erinrar jag mig dessa kinder, mjuka, som om de varit målade af Rafaëls pensel, dessa ögon, strålande af ett orientaliskt glödande svärmeri, och denna mun, en purpurbädd, der kärleken drömde och log under drömmen.
Armfelt föll alltid lätt in i svärmeri.
Weisenburgs raseri lade sig likväl under det Armfelt talade. Ett kallt löje uttryckte sig i stället i hans ansigte.
— Dåre, tänkte han för sig sjelf; du glömmer att tjugo år, hvälfvande sig kring en enda alltid tärande sorg, sedan dess försvunnit.
Förändringen i Weisenburgs ansigte undgick ej heller Armfelt.
— Ni är förvirrad och förlägen, anmärkte han också, jag förstår er — hon är här. Ni kan ej dölja det. — Hvar är hon, att jag må få se henne?
— Följ mig, bad Weisenburg och öppnade dörren till furstinnans rum.
Då de inträdde, låg hon med ansigtet doldt i sina händer, bedjande framför ett krucifix.
— Wanja, sade Weisenburg. Se upp! Han är nu här.
Armfelt öppnade sina armar. Wanja sänkte sina händer och hennes bleka och marmorhvita, i denna stund iskalla dödsansigte stirrade upp. Armfelt trädde förskräckt tillbaka.
— Furstinnan Raszanowsky! utropade han.
— Armfelt! yttrade hon.
— Omöjligt, ni är icke Wanja, icke den lekande, intagande, vårfriska Wanja. Nej, nej, ni är döden! Ni är mig lika obekant som ert namn.
Wanja stod liksom förstenad.
Furstinnnan uppbar med stolthet sitt hufvud. Ögonen lifvades åter och meddelade ansigtet något af dess forna glans. Det var som en hägring af hennes ungdom hade återkommit. Med flammande glöd betraktade hon Armfelt.
Armfelt deremot tycktes liksom vilja värja sig för ett plötsligt återkommande både minne och intryck, för hvilket han fasade tillbaka.
— Raszanowsky, upprepade han likväl snart. Jag har aldrig känt någon med det namnet.
— Ni skulle icke känna, inföll Weisenburg, ett af Polens ärorikaste och vackraste namn.
— Nej!
— Ehuru alltid en nära anförvandt till detta furstliga hus, förklarade Weisenburg, egde Wanja ännu vid tiden för er bekantskap med henne ingen rättighet till namnet. Förhållandet har förändrat sig. Genom laglig arfsrätt tillkommer det henne nu.
Furstinnans blick hvilade oaflåtligt på Armfelt.
— Armfelt, yttrade hon slutligen, har ni glömt Aachen?
Armfelt for med handen öfver pannan, liksom ville han skingra en för sin själ sväfvande skuggbild.
— Aachen, upprepade han blott.
Weisenburg spratt till. Frågan tycktes liksom ögonblickligt trycka sig in i hans bröst såsom ett smärtande törne.
— Jag skall komma ert svaga minne till hjelp, baron, återtog han också. Wanja har meddelat mig allt, som tilldragit sig emellan henne och er. Under tiden för hennes skiljsmessa från mig sammanträffade ni båda såsom badgäster i Aachen.
— Jag mins, jag mins, mumlade Armfelt.
— Då mins ni säkert en af Aachens vackraste omgifningar, jag menar Ketchenburg. Det var en vacker afton. Wanja och ni hade gjort en promenad till detta ställe. Berusad af hennes och naturens skönhet svor ni vid allt heligt menniskan kan åberopa henne kärlek och trohet i lif och död. Såsom en symbol af er ed gaf ni henne en ring, en röd karniol med ett kors i. Ni svor henne den förbindelse, att hon, i fall ni någonsin öfvergaf eller svek henne, endast behöfde sända er denna ring och ni skulle inställa er för att inför hennes hämnare stånda blodigt ansvar.
— Ni har rätt. Det är sant. Jag erinrar mig det fullkomligt. Jag återfick ringen på slottet i går afton. Den kom från henne, genom er. Jag förstår. När skola vi träffas?
— När Wanja laddat dödsvapnet.
— Skall jag ladda det? sporde furstinnan. Svara mig Armfelt! Afgörandets ögonblick är inne. Svara!
Armfelt betraktade henne med en blick, utan allt uttryck.
— Skottet beror ej af hvilken som laddar, utan af hvilken som skjuter.
Furstinnan sjönk tillbaka i stolen.
Hela den själsspänning, hvari Armfelt varit försatt, hade vid slutet af detta samtal småningom försvunnit. Men i det ögonblick som han tycktes ha för afsigt att vända sig om och likgiltigt aflägsna sig, undergick han på en gång en plötslig förändring. Ansigtet glänste till, och ögonen strålade åter. När någon sol går upp i våra hjertan, visar sig dess morgonrodnad så i våra anletsdrag.
— Hvad är det? utropade han. Ni har bedragit mig Weisenburg. Se, se!
Weisenburg förstod ej hvad denna plötsliga förändring betydde, men märkte att Armfelts blickar stirrade längre in i rummet.
— Der kommer min Wanja med våren i sitt hjerta och våren på sin kind.
Man skulle ha trott att det var en synvilla, men nej, ty en ung, blomstrande gestalt syntes i denna stund verkligen längst bort i rummet.
Onekligen var det något öfverraskande och nästan förtrollande i den just i detta ögonblick så oväntade synen.
Ganska naturlig var den ändå.
I fonden längst in i rummet betäcktes väggen nämligen af en strålande spegel. Synen framträdde ur den.
— Hon kommer, hon kommer!
Som vi veta, hade fröken Rudensköld med olika sinnesrörelser följt samtalets vexlande gång. Då Weisenburg införde Armfelt till furstinnan, tillät nyfikenheten henne icke att längre förblifva der hon var. Hon utträdde således och följde efter Armfelt. Det var också ingen annan än hennes i spegeln midt emot honom återgifna bild, som ett ögonblick föresväfvade honom såsom Wanja.
Fröken Rudensköld hade infunnit sig misstänksam och svartsjuk, men vid slutet af samtalet funnit att hon dertill icke hade anledning. Armfelts i ett uppdrifvet själstillstånd yttrade förmodan, att spegelbilden var Wanja — ung och skön — såsom han ännu erinrade sig henne — behagade och intog fröken Rudensköld på det högsta, och denna glädje gjorde henne mera älskvärd än någonsin. Kanske lifvades hon af den tanken att hafva besegrat en medtäflarinna.
— Hon nalkas mig, återtog ännu en gång Armfelt.
I denna stund stod fröken Rudensköld också leende vid hans sida.
— Hon är hos dig, hviskade hon och lade sin mjuka hand på hans axel.
Den varma andedrägten, de vänliga orden, den hjertliga handtryckningen och de leende blickarne smekte så ljuft Armfelts sinne.
— Låtom oss lemna detta ställe. Här lägger sig en isande kyla kring mitt hjerta.
— Mitt är varmt. Följ mig!
Det intryck Armfelt gjort på Wanja, hade ej undfallit Weisenburg. Af den iskalla blick, som hon kastade efter honom, slöt han att allt vacklande skulle från denna stund upphöra, och att hon hädanefter skulle i Armfelt se lika mycket sin fiende som i honom sjelf sin vän.
Armfelt hade tagit några steg emot dörren, men vände sig åter om; och under en lång stund af tystnad betraktade han nu furstinnan med en blick, full af djup sorg och allvarlig, sann och lefvande smärta.
— Om det verkligen är ni, Wanja, som jag har framför mig, så är ni ett förfärligt offer för er böjelse, yttrade han till henne; men — må gud straffa mig — hjertats röst är mitt ödes röst, och jag kan ej älska annat än ungdom och skönhet. Wanja, hvarför är ni icke mera ung och skön? Arma Wanja!
— Aflägsna er! befalde furstinnan. Den allsmägtige guden skall straffa er.
— Kom! hviskade Armfelt till fröken Rudensköld.
— Vincent, Vincent! ropade furstinnan, så snart Armfelt lemnat dem. Kom hit!
Han nalkades henne.
— Tag mig i handen, Vincent.
Handen brände.
— I tjugo år har du haft rätt, Vincent, i tjugo långa år har jag haft orätt. Från denna stund är jag åter din. Vincent — hämnas oss — hämnas mig och dig — hämnas äfven, du vet hvem, min son!
— Från denna stund är han vår son, tillade Vincent.
Han tystnade, betagen af en djup känsla.
— Men hvar är han, Vincent? Det är sant, låtom oss läsa brefvet.
— Du är då min, åter min, yttrade Vincent och böjde knä för henne.
Han var lycklig. Troheten var hos honom en kärlek, som öfverlefvat sig sjelf. Vincent var i kärlek och hat lika trofast. Han lefde mera af inre än af yttre inflytanden.
— Jag är din, men du skall hämnas oss.
— Jag svär det.
Vincent hade brutit det bref han mottagit.
— Min gud! utropade han, sedan han kastat en blick deri.
— Hvad är det?
— Han tager afsked af mig, han tackar mig för den vänskap jag visat honom.
— Öfvergifver oss!
— Han har uttagit pass på utrikes ort, för att för alltid lemna sitt fädernesland. Han har redan afrest härifrån.
— Hvart?
— Han nämner ej ett enda ord derom.
— Vi måste uppsöka och följa honom.
— Ni har rätt; vi måste göra det.
— Jag är beredd.
— Cazal!
Cazal inträdde.
— Ordna genast allt till vår afresa.
— Skall ske.
Och Cazal aflägsnade sig åter.
— Låt mig läsa brefvet.
Furstinnan läste det.
— Ni återskaffar mig honom, Vincent, icke sant, ni gör det?
— Vid himmelen, jag lofvar det.
— Och ni hämnas mig?
— Jag svär det.
— Och ni är min?
— Vid afgrunden, jag är det.
Slut på Första delen.