Drabanten/Del 2/Kapitel 17
| ← Marie Antoinettes afrättande. Revolutionens segrar. |
|
Politik och kärlek. → |
SJUTTONDE KAPITLET.
Reuterholm närmar sig målet.
December månad är inne, den 17 December.
Vi återfinna Reuterholm i hans vanliga arbetsrum. Under oroliga rörelser vandrade han efter gammal vana fram och tillbaka på golfvet, emellanåt gnuggande sina händer emot hvarandra. Ehuru hans panna tycktes hotande, uttryckte den derjemte en viss stolt otålighet, som gaf honom ett djerft, men ändock ej fullkomligt tryggt utseende. Under pannan böjde sig hans örnnäsa, befallande och dristig[1]. Svärmeriet i hans öga var mer brinnande, mer eldigt än vanligt. Man trodde sig deri läsa icke endast äregiriga drömmar, utan en spänd förbidan, som på ett målande sätt antydde den närvarande stundens betydelsefulla vigt.
— Tillåter herr baron dem att sjelfva öfverlemna depescherna? frågade en tjenare.
Utan att svara, gick Reuterholm ännu ett hvarf omkring rummet. Han tycktes vilja andas ut, för att sedan med mera lugn mottaga de anmälde.
Utan intresse vore det icke att i denna stund blicka in i denne af så många kaotiska böjelser sammansatte man; en man, som ensam ville vara en hel revolution, men också en revolution till förmån ensamt för sin egen räkning; som var jakobin, då det gälde de monarkiska intressena, despot, då det gälde förmyndarestyrelsen, demokrat, då det angick hans aristokratiska fiender, aristokrat, då det rörde hans demokratiska vänner, och i allmänhet en alltid på sig sjelf, men aldrig på andras redlighet troende och styrande medelmåtta. Vi följa dock hellre händelsens gång, än att vidare uppehålla oss med detta ämne.
Reuterholm stannade midt framför en klocka, med ögonen uppmärksamt fästa på siffertaflan, liksom hade han föresatt sig att fördröja de nyss anmäldas inkallande, till dess visaren pekade på ett bestämdt timslag.
Hans otålighet tillät honom icke att fästa ögonen på timvisaren, icke ens på minutvisaren, utan endast på sekundvisaren.
Då Reuterholm slutligen vände sig om, befalde han betjenten insläppa de väntande.
På en gång inträdde också trenne af hertigens drabanter.
— Välkomna tillbaka, mina herrar! helsade han dem. Jag har väntat er.
Hvar och en af dem, den ene efter den andre, aflemnade nu sina depescher.
— Från Neapel, rapporterade den ene.
— Från Rom, den andre.
— Från Hamburg, den tredje.
Då den siste nedlade på bordet sina papper, betraktade Reuterholm honom med en mörk blick.
— Jag har blifvit uppehållen, herr baron, och rår ej för mitt dröjsmål; jag förmodar, att depeschernas innehåll skall rättfärdiga mig.
— Farväl, mina herrar!
Det kalla och högdragna sätt, hvarpå Reuterholm mottog och afskedade dem, var icke ovanligt.
Så snart han blef ensam, stannade han framför bordet, der de erhållna depescherna lågo. Han betraktade dem med en blick, som tycktes vilja läsa innehållet genom deras omslag. Han hade ej vågat låta dem gå genom någon annans hand, utan låtit kurirerna sjelfva öfverlemna dem till sig. Under det han nu betraktade dem, darrade han af en ofrivillig känsla, till hälften fruktan och till hälften nyfikenhet.
— Skola de väl innehålla tillräckliga bevis på Armfelts och hans partis brottslighet? frågade han.
— Skola de uppdaga en konspiration, nog vådlig för det allmänna, att jag må på en gång kunna krossa allt motstånd emot mig och på det tillintetgjorda gustavianska partiets ruiner plantera min fana?
— Hvilka namn skall jag väl här upptäcka? Huru långt skall jag väl finna dem redan hafva gått?
Han tog ett af paketen och vägde det i sin hand; men ett hastigt infall tycktes dervid glänsa till i hans öga, och han tog i den andra en på bordet liggande handling, undertecknad med hans eget namn.
— I detta ögonblick kan jag betrakta mig som en vågskål, hvarpå Sveriges öden ligga.
Och han vägde upp och ned med handlingarna.
— Du sjunker, yttrade han till den hand, hvari paketet låg. Sjunk! tillade han, och ett förfärligt leende smög sig dervid öfver hans läppar.
— Du stiger, talade han deremot till den andra handen, hvari hans egen namnteckning låg. Stig!
Sedan han lagt handlingarna ifrån sig, fattade han ett konvolut, i afsigt att bryta det, men kastade derunder en långsam blick omkring sig. Blicken stannade på dörren till det yttre rummet, och sedan han en stund begrundande betraktat den, reste han sig upp och sköt regeln för.
— Från Hamburg, yttrade han, då han bröt första konvolutet, och några små bref föllo i hans händer.
Tillfredsställelse och glädje uttryckte sig allt lifligare och lifligare i hans ansigte, ju mera han läste.
— De äro fast, utropade han ändtligen. Bregard, du har gjort din sak bra.
Och han läste vidare.
— Hvilket förfärligt hån emot min styrelse, hvilken djerf satir öfver min person, hvilka oförsynta sarkasmer emot hvart och ett af mina regeringsbeslut, hvilket bittert och förolämpande skämt, hvilket förkrossande och oförsynt löje! Ah, hämd!
Hans ansigte förvreds under det grymma intryck, som den sårade egenkärlekens mägtiga känsla framkallade.
— Från Rom! mumlade han, då han grep efter det andra paketet.
— Bra, Piranesi, bra, min vän! utropade han, under det han läste hans rapport; du knyter snaran med skicklig hand kring hans hals; lita också på mig, jag skall veta att draga till knuten. Förträffligt, du är född diplomat. Jag skall belöna dig med en fullmagt på det hvartill naturen verkligen har gjort dig. Bra, Piranesi, bra!
Han hade gömt det största konvolutet till sist.
Då han öppnade det, syntes han på det högsta öfverraskad. Ett litet bref föll nämligen i hans hand, under hvilket han fann Vincents namn, ett namn, som han under loppet af omkring ett och ett halft år ej hört talas om. Men brefvets innehåll förvånade honom ännu mera, icke allenast för de underrättelser från Neapel, som det meddelade, utan fastmer för rubrikerna på de handlingar, hvilka skulle finnas i konvolutet.
Han hade ännu icke slutat brefvet, då han sprang upp från sin plats med ett uttryck af så otålig segerglädje i sitt ansigte, att han för ett ögonblick tycktes beröfvad förmågan att rigtigt ordna sina tankar. Endast ett utrop kom från hans läppar.
En rörelse hördes i detsamma från det angränsande rummet.
Betagen af oro, stirrade han omkring sig.
— Hvem är der? ropade han. Hvem är det?
— Det är jag, herr baron, svarade en röst från sidorummet.
— Jag? jag? Hvem är du? Hvad vill du?
— Hvem jag är? Ingen annan än Alm, herr baron. Hvad jag vill? Jag tyckte att herr baron ropade mig och derför hastade jag hit.
— Bort, bort med dig! Dock nej, vänta litet, jag vill tala med dig.
Sedan han kastat en bordsduk öfver papperen, öppnade han också dörren och insläppte Alm.
— Har du slutat ditt arbete än?
— I det närmaste, herr baron.
— Du får upphöra med det för i dag. Vi ha fått annat att göra.
Reuterholm började härunder att gå upp och ned i rummet. Hans otålighet tillät honom icke att stå stilla. Det fans en oro inom honom, som han icke förmådde beherska.
— Annat att göra?
— Vi måste arrestera — hvad säger jag — arrestera — ha, att jag en gång får uttala det ordet — arrestera dem alla.
— Armfeltarne?
— Skaffa hit polismästaren — nu genast — hör du — på ögonblicket — jag vill tala vid honom.
— Jag gläder mig med herr baron och skyndar genast efter polismästaren.
— Polismästaren? Dröj litet — Ah, nej! icke ännu. Jag måste betänka mig. Du känner Forster, du, har du sagt mig.
— Forster! Skall äfven han arresteras?
En vild och lidelsefull glädje lifvade dervid Alm. Det var afundens hånande tillfredsställelse.
— Alla skola arresteras, alla Armfelts vänner, alla!
— Herr baron, inföll Alm, jag har en nåd att bedja er om.
— En nåd? Hvarom?
— Om Forster skall arresteras, herr baron, så gif mig det uppdraget. Jag är — och Alm sänkte ögat mot golfvet — jag är, förstår herr baron, hans vän — och — och — och han tänker i afton fira sitt bröllop, det vore derför roligt att spela honom det lilla vänsprattet, att förändra hans brudsäng till en arrest.
— Det är bra, att du sjelf ber mig om, hvad jag ändå ämnade befalla dig. Men han skall vara arresterad senast omkring kl. 10 i afton — hör du — jag vill tala vid honom — du för honom hit.
— Det är vid samma tid, som vigseln försiggår.
— Arresteringen skall verkställas utan allt uppseende.
— Så mycket bättre, all den stund jag är bjuden på brölloppet.
— Bra, min vän, bra! Det är något att göra af dig. Således kl. 10 i afton och utan allt uppseende. Jag skall tillsäga polismästaren, att han går dig tillhanda med erforderligt folk.
Forsters lycka hade varit en nagel i Alms öga. Då Alm jemförde sig personligen med Forster, utföll omdömet alltid till hans egen fördel; men deremot, hvilken skilnad emellan deras ställning i verlden. Forster var redan sin egen, oberoende man, då Alm ännu blott var en tarflig och illa aflönad, af andra ständigt beroende skrifvare. Men ej nog dermed. Forster ämnade kröna sin lycka med att nu ingå ett parti med den älskvärda och täcka Marie, hvilken Alm aldrig kunde förglömma att han en afton sjelf kurtiserat på Liljeholmen.
— Och ändå, mumlade Alm mellan sina tänder, då han aflägsnade sig ifrån Reuterholm, gör den goddagspilten ingenting annat än smörjer kräset och sofver sig till sin lycka, under det jag deremot med den mest uppmärksamma ihärdighet oupphörligt planerar och funderar för att göra lycka. Det är ett majestätsbrott emot naturens ordning, det der. Men ändtligen fär jag draga ett streck i hans räkning — skönt — präktigt — hvilka stora ögon han skall göra! Besinna, om jag kunde knipa lilla Marie ifrån honom och värdshusrörelsen med. — Gudomligt! — Hvem kunde likväl tro att hans olycka möjligtvis skulle kunna blifva ett trappsteg för min lycka. Nu skall lyckan likväl icke undgå mig — framåt, Alm, framåt blott!
Så snart Reuterholm blifvit ensam, började han åter granska papperen; men dessa hade redan hos honom uppväckt allt för många hvarandra korsande planer och tankar, att han skulle ega ro att länge sysselsätta sig dermed. De vimlande planerna behöfde ett aflopp.
— Till hertigen! utropade han således och reste sig upp.
Hertigen-regenten stod stödd emot fönsterkarmen och blickade ut
öfver hufvudstaden; men hans tankar flögo åt helt andra håll än hans
blickar.
— Huru bedragas vi ej oupphörligt af vår egen natur, talade han för sig sjelf; man tror sig älska, och man älskar verkligen, men dem man älskar äro ändå blott porslinsbilder i våra hjertan. Den afgud, som det ena ögonblicket uppställes på altaret der, och i hvars tjenst vi tro oss till och med vilja gå i döden, slår likgiltigheten snart i kras, på samma gång som en ny bild uppträder der. Sålunda få vi en hel olymp af små nickande, blott nickande porslinsgudinnor att dyrka. Förunderligt! Men hvarför skulle dock menniskohjertat icke också få liksom naturen sjelf uppblomstra i en mångfald af olika blommor? Utan ett mord dämpar man icke naturens växtkraft, och likväl huru ofta blifva icke vi sjelfva offret, då vi lemna denna växtlighet sin frihet. På samma gång man offrar åt kärleken, offras man äfven sjelf. Kärleken njuter af sin vår, under det att våren oupphörligt försvinner för kärlekens njutning. Nöjet och förderfvet bära olika frukter, men suga sin must ur samma torfva, intill dess torfvan är utsugen. Böjelserna rasa genom våra hjertan. För deras andedrägt uppväxa lustgårdar der, för deras vingslag falla dessa plundrade och vissnade ned. Någon gång, hvilken obekantskap med naturens eviga lagar, någon gång tror man, att man lefvat ut i hjertat och nästa stund, hvilket under likväl, kommer en ny böjelse med en hel verld af ungdomskraft, lifvande det åter. Så dör man i sina känslor och lefver ändock oupphörligt i sitt hjerta. Hvilket fenomen! Våra tycken förändras, men dö icke. Hvarje dag har sin olika soluppgång.
— Jag borde ha älskat nog, och älskar likväl nu mer än någonsin.
Hertigen gjorde det verkligen. Länge tjusad af fröken Rudenskölds behag och bländad af hennes intagande skönhet, älskade han henne nu. Också tillfredsstälde honom ingenting mera. Reuterholms magt var fortfarande visserligen oinskränkt, ja snarare till- än aftagande, men den hvilade nu mera mindre på hertigens obegränsade förtroende och vänskap, än på en allt annat än normal sinnesbeskaffenhet. Hertigen var missnöjd, nästan olycklig, emedan hans kärlek ej besvarades, och han egde ej kraft att bära sin olycka, hans sinne nedtyngdes blott af den. Med förskräckelse såg Reuterholm, att hans öde helt och hållet berodde af en qvinnas infall, och att ett enda ord ifrån hennes läppar för alltid skulle kunna rycka inflytandet ifrån honom. Han hade börjat att bevaka hertigens alla steg och företag och slutade med att göra honom förebråelser, hvarvid han understundom till och med gick förolämpande till väga. Hertigen hade likväl icke mod att slita några band; han lät i stället leda sig af dem alla. Och en viss trötthet och apati instälde sig.
Hösten 1793 uppehöll sig hofvet länge på Drottningholm. Mamsell Slottsberg, som ännu bibehöll sig hos hertigen, hade derunder åtföljt honom och för sin räkning upptagit en af de små flygelvåningarne. Men mamsell Charlotte var ej mera ett tillräckligt tröstemedel mot hans böjelse för fröken Rudensköld.
Fröken Rudensköld glänste också här omgifven af en skönare natur än någonsin. I sitt hjerta en dotter af den, andades hon så friskt och lyckligt i dessa lundar, som svalkades af Mälarens lätta vind. Hon visste icke ännu att hon lefde sitt lifs sista sköna sommarmånad, anade icke att den kommande höststormen skulle sköfla alla blommor äfven i hennes hjerta och instörta hvarje drömd gudabild i hennes själ. Aldrig hade hon varit älskvärdare än nu, aldrig hade hon så strålat som nu; man kunde säga att hon beherskade sin omgifning med glansen af en ljuf och mild vårmorgon. Hertiginnan värderade henne högt, och hertigens kärlek bjöd honom att söka uppfylla alla hennes infall. Hennes vink var också ett trollspö, som förvandlade allt till ett nöje, smyckadt med behag, till en glädje, med friska blommor i flygande lockar.
Men dels visste Reuterholm att så noga bevaka hertigens steg, och dels förstod också fröken Rudensköld att behandla honom så, att han icke ett enda ögonblick fick tillfälle att vidare förklara sin böjelse, än hvad han redan långt förut gjort.
Vi känna de mystiska medel, Reuterholm begagnade, för att hålla hertigen ifrån regerings-ärendena, och huru långt den derigenom framkallade själssjukdomen gick; vi känna äfven huruledes han botades, såvida nämligen man någonsin kan blifva rigtigt botad för en sådan sjukdom.
Alltid låg det emellertid åtminstone hos hertigen någonting qvar på djupet af hans sjuka hjerta, som ingen mysticism förmådde bota; och detta något grep allt mägtigare och mägtigare omkring sig: det var kärleken till fröken Rudensköld.
Innan hofvet återvände till Stockholm, hade hertigen skrifvit ett bref, hvilket han beslutat sända henne. Det var likväl icke det första brefvet, som han tillskref henne, äfven om det blef det sista.
Hertigen var djupt nedslagen. Kärleken gjorde honom melankolisk. Han hoppades icke och ändock hoppades han. Hans föreställningar lekte med hans hjerta. Någon gång målade de ett perspektiv af löftesfulla och ljufva framgångar för honom; vid andra tillfällen omgafs han af ett mörker, fullt af tvifvel och misströstan. Då hoppet lifvades, var det dager i hans själ, då det flydde, var det natt der.
Han hade skrifvit sitt bref i en modig stund. Det hade också blifvit ett afskedsbref.
Alla tro sig förstå hvad kärlek är; hos ingen är den likväl densamma, emedan den tager väsende efter hvars och ens olika karaktär. Hos hertigen var kärleken svaghet. Hade fröken Rudensköld besvarat hans böjelse, skulle hon ha ledt honom som ett barn.
Det var detta, som det gustavianska partiet insåg, och hvarför det fordrade att hon skulle göra ett offer af sin kärlek på politikens altare. Det var också detta, som Reuterholm insåg, och hvarför han fruktade för utgången.
Han hade gjort mer än ett försök att binda henne vid sitt parti, men misslyckats. Han måste alltså störta henne. Det återstod ingenting annat.
Tankfull hvilade hertigen ännu sin panna mot fönsterposten, då dörren öppnades och en trotjenare inträdde.
— Redan tillbaka! yttrade hertigen.
— Jag har fullgjort ers höghets befallning.
— Läste hon brefvet?
— Nej, ers höghet.
— Hon mottog det likväl?
— Hon mottog det och …
— Och …
— Jag vet ej, om jag vågar säga …
— Säg ut, säg ut!
— Hon mottog det och kastade det ouppbrutet på sitt sybord.
Hertigens hufvud sjönk ned på bröstet; men i hjertat frossade vreden bland de förhoppningar, som nyss frodats der.
I denna stund inträdde Reuterholm.
Aldrig hade Reuterholm inträdt till hertigen i sina egna ögon mägtigare än i denna stund. Det syntes på hans yttre, han kände det i sitt inre.
— Ers höghet, började han, jag helsar er från brödernas osynlige stormästare inom den nordiska cirkeln.
Hertigen vände sig hastigt om, liksom han på ett obehagligt sätt blifvit störd i sina betraktelser.
— Han arbetar för oss, ers höghet, arbetar outtröttligt; han ber mig säga er, att ert öde snart skall gå i fullbordan.
— Mitt öde?
— Försynen har bland stjernorna tecknat en krona öfver ert hufvud.
Hertigen blickade endast med kall likgiltighet på Reuterholm. Hvad betydde väl i detta ögonblick en krona för honom? Hans tankar voro upptagna af andra föremål. Reuterholm märkte också att hans ord ej anslogo, och han kastade en forskande blick på hertigen samt anade hvad som försiggick inom honom.
— Jag har förfärliga saker att berätta er, började han åter, i afsigt att upptaga hertigens egna tankar; ni har rätt, ers höghet, att vara bekymrad, att klaga öfver otacksamhet. Man sviker ers höghet.
Hertigens utseende fick vid dessa ord mera liflighet. Det var något, som nu sympatiserade med hans känslor i Reuterholms talesätt, och den anslagna känslan afspeglade sig genast i hans ansigte.
— Otacksamheten, ers höghet, står helt nära er. Akta er!
— Min gud, säger du det? Mitt hjerta tror dig. Du har rätt; det är otacksamt.
Reuterholm var van att blicka in i hertigens inre, och han behöfde endast ett halft svar på sina egna fraser, för att kunna upphäfva hela hans tankegång.
— Hämnas i tid, ers höghet, eljest skall ni sjelf omintetgöra ert ödes fullbordan.
— Ni vet icke, yttrade hertigen.
Men han fortsatte ej sin tankegång, utan vände sig bort, nästan förlägen.
— Jag vet, ers höghet, jag vet allt. Skulle ni icke ligga öppen för mig, nådige herre? Ödet har blott en enda nyckel till våra hjertan. Då det ena öppnas, öppnas också det andra. Jag lider, då ni lider. Jag känner, hvad ni känner. Hör mig, ers höghet!
— Tala, tala!
Reuterholm märkte, att hertigen återvände allt mer och mer under hans inflytande.
— Jag vill tala om otacksamhet, om förräderi. Ve oss, ers höghet, om vi ej i tid nedtrampa i stoftet de förrädare, som hånande våga resa sig emot oss. Ert fall är mitt; mitt fall är ert. Födda tvillingar, under samma stjerna, har försynen stält oss bredvid hvarandra för att försvara hvarandra. Ni är idén, jag är realiteten; ni är hufvudet, jag är armen; ni är den ledande, jag den arbetande kraften. Ers höghet, stunden är inne.
Den patos, hvarmed Reuterholm uttryckte sig, var en hvirfvelvind, hvars verkan hertigen sällan förmådde motstå.
— Från Neapel blåser en förpestad sirocko. Armfelt glömmer icke Sverige.
Då hertigen hörde Armfelts namn, spratt han till. Om han en tid fruktat och aflägsnat honom, hatade han honom nu, emedan han i honom såg det orubbliga hindret emellan sig och fröken Rudensköld.
— Armfelt, ja, jag förstår, Armfelt! Äfven aflägsnad till Europas yttersta ända, är han oss till hinder. Gifves då ingen fläck på jorden, der hans inflytande kunde upphöra, der han ej mer står mig i vägen?
— Jo, ers höghet, det gifves en.
— Vid himmelen, säg mig den, och jag skall förflytta honom dit.
— Ni svär det.
— Jag svär det vid allt heligt, svär det vid tre, fem och sju. Du vet ett ställe, ah, säg mig det.
— Grafven, ers höghet.
Hertigen studsade.
Reuterholm såg hvilket djupt intryck hans ord gjorde, och ville icke låta det gå förloradt.
— Ers höghet, fortfor han också genast, jag är nu i tillfälle att bevisa, det alla våra länge hysta misstankar emot Armfelt öfverensstämma med sanningen.
— Kan du bevisa det?
Hertigen for med handen öfver pannan. En grym tanke hade slagit ned midt i hans eljest fromma hjerta.
— Hör mig, ers höghet. Jag har i dag erhållit underrättelse från Hamburg.
— Från Bregard i Hamburg?
— Han har återskickat flere härifrån till Armfelt afgångna bref, som ganska tydligt bevisa flere personers brottslighet och deras afsigter mot den bestående ordningen.
— Du har dem i din hand? Du har dem?
— Ännu mera. Jag har äfven mottagit en rapport från Rom.
Hertigen erfor en känsla af beundran öfver Reuterholms vaksamhet.
— Äfven från Rom? upprepade han. Ah, Reuterholm, du vakar, medan jag drömmer. Från Rom, säger du?
— Piranesi är en trogen tjenare, ers höghet. Vi måste belöna honom. Äfven han bekräftar Armfelts brottslighet.
— Skola vi då ändtligen lyckas att få fast honom! Ligger min hand en gång på hans axel, så …
— Jag har mottagit ännu vigtigare nyheter.
— Låt höra, låt höra.
Hertigens otålighet tilltog.
— Från Neapel.
— Hvad skrifver man från Neapel?
— Vincent, han som äfven en tid var anstäld här såsom hertigdömet Altenburgs ministerresident, baron Weisenburg, har skickat mig packor af afskrifter, bland hvilka Armfelts revolutionsplan äfven befinner sig.
— I afskrift?
— Som ers höghet anmärker, i afskrift.
— Det är ett dåligt bevis.
— Armfelt har afsändt originalet till Petersburg.
— Du förskräcker mig, skulle kejsarinnan …
— Kejsarinnan gynnar det gustavianska partiet, och handlingarna skulle tillställas henne genom en Abbé Heral och M:r Vignes.
— Hvilken djerfhet! — Och denna revolutionsplan?
— Ers höghet skall sjelf få läsa den.
— Men om kejsarinnan redan har originalet i sina händer och gillar planen?
— Nåväl.
— Vi hafva en armé, menar du.
— Alldeles det.
— Och en flotta.
— Som ej glömmer sina minnen vid Hogland.
— Du har rätt, men i alla fall.
— I alla fall behöfva vi ej frukta kejsarinnan.
— Ej frukta henne?
— Alldeles icke, ers höghet; ty revolutionsplanen …
— Revolutionsplanen, säger du.
— Väntar jag hit med omgående post.
— Originalet?
— Rigtigt, originalet!
— Men det ligger ju i Abbe Herals och M:r Vignes händer.
— Låt så vara; men Abbé Heral och M:r Vignes …
— Hafva förrådt Armfelt?
— Icke det; men …
— Men …
— Båda två hafva blifvit arresterade i Düsseldorf på resan till Petersburg.
— Jag andas åter. Och original-handlingen?
— Som jag sagt, ers höghet, jag har den om ett par dagar, kanske redan i afton.
— Låt oss då icke dröja ett enda ögonblick. Ingen nåd, Reuterholm, kom i håg, ingen nåd. Armfelt må stå sitt kast. Han har sjelf nedkallat straffet öfver sitt hufvud, må det också skoningslöst drabba honom. Det vore ett brott emot min pligt, att af svaghet se genom fingrarne med honom, nej, nej! Lagen skall med allvar handhafvas, hör du det, Reuterholm. Jag vill icke höra talas om någon beskedlighet, någon eftergift. Sträng rättvisa, se der vår pligt.
— Men han är ej ensam, ers höghet, han har flere medbrottslige här hemma.
— I fängelse med dem alla, i fängelse med dem! Man har lekt alltför länge med mig, och det är nu hög tid att visa, det jag ej är en lekdocka, att jag verkligen är deras regent, att min magt …
— Ganska rigtigt, ers höghet, man har alltför länge misskänt ert regentskap.
— Det är det jag säger; man har vågat att misskänna mig; men jag skall visa dem, jag, att jag ej låter narras med mig. Låt mig höra, hvilka de äro!
— Först och främst är det Armfelt.
— Vi rapellera honom genast och sända ut ett par fartyg till Neapel för att återföra honom fängslad.
— Sekreteraren i konungens kansli, Ehrenström.
— Vi arrestera honom!
— General-adjutanten Aminoff.
— Arrestera honom, arrestera honom!
— Källarmästaren Forster.
— I fängelset med honom, i fängelset!
— Öfverste-löjtnanten baron Lilja.
— På högvakten med honom!
— Öfver-postdirektören Franc.
— Arrestera honom, arrestera honom!
— Handlanden Sources.
— Arrestera honom!
— Bokhållaren Signeul.
— Arrestera honom, arrestera!
— General Toll.
— Arrestera, fängsla, slå i bojor …
Hertigen var utom sig. I detta ögonblick skulle han ha vart i stånd att låta fängsla hvem som helst. Reuterholm njöt också af sin framgång, ej betviflande att han från och med denna stund kunde betrakta sig såsom en fullkomligt oinskränkt myndighet. Häftigt vandrade hertigen upp och ned, endast önskande att få höra nya namn uppräknas, för att anbefalla deras fängslande; men hastigt hejdade han sin gång och stannade midt framför Reuterholm.
— Du har icke nämt alla ännu, Reuterholm, eller hur?
— Icke alla, ers höghet.
— Hvilka återstå då?
— Blott en enda, ers höghet.
— Endast en enda? Hör nu, Reuterholm — —
— Ers höghet?
Hertigen syntes besvärad. Han visste icke rigtigt, huru han skulle uttrycka sin mening.
— Till hvad straff tror du att de brottslige efter svensk lag komma att dömas?
— Till döden, ers höghet.
Hertigen gjorde åter ett hvarf kring rummet. Hans hjerta var bekymradt. Mer än en gång öppnade han sin mun för att tala, utan att likväl något ord kom från hans läppar. Han syntes ha kommit in i en labyrint, ur hvilken han ej förmådde reda sig.
— Till döden, upprepade han. Döden, det är dock ett förskräckligt straff, hvad säger du?
— Straffet måste blifva efter brottets beskaffenhet. Lagen är sträng. En konspiration mot er regering.
— Men du har ju blott afskrifter af handlingarna, tyckte jag att du sade …
— Flere originalbref ligga äfven i min hand.
— Och de ha ordentliga underskrifter?
— En stor del, andra sakna det.
— Och revolutionsplanen bekomma vi i afton eller åtminstone snart. Vore det ej en ädel handling, Reuterholm, ifall vi läto nåd gå för rätt? Hvad säger du derom?
Reuterholm såg med fruktan den nya rigtning, som hertigens tankar togo, och han beslöt att i tid motverka dem.
— Ers höghet erinrar sig väl åren 1788 och 89.
— Ja visst, Reuterholm. Det var ett par af mina lyckligaste år. När jag erinrar mig dem, känner jag ändå att jag är född sjöman.
— Ganska rigtigt, ers höghet; men ni erinrar er väl också ätskilliga korrespondenser den tiden, till exempel …
— Till exempel …
Hertigen stirrade härvid nästan förskräckt på Reuterholm.
— Erinrar ni er den konselj, som hölls i Anjala den 20 och 21 September 1788.
— Hvarför påminna mig derom? Hvad vill du säga dermed?
— Påminner ers höghet sig sitt vistande i Lovisa samma år?
— Om jag påminner mig det?
— Ers höghet har väl ej glömt den brefvexling, som till följd af förhållandena då uppstod emellan er och edra vänner?
— Dessa papper, ah, jag kommer i håg dem. De äro desamma, som den der Ehk, Ehk af Ringstaholm, lemnade efter sig, och som på ett så besynnerligt sätt försvunno. Icke sant? De äro ju desamma?
— Rigtigt, ers höghet, dessa papper …
— Dessa papper?
— Om dessa papper, ers höghet, ej kunde återfås med mindre, än att ni öfverlemnade Armfelt åt lagens stränghet; hvad gjorde ni då?
— Bevare mig gud! Hvad skall jag svara, ah, du förskräcker mig …
— Ers höghet, jag vet nu i hvems hand dessa papper ligga.
— Gud i himmelen vare lof!
— Prisa ej för tidigt er lycka. Denne man …
— Reuterholm, min vän, hvem han än är, jag måste hafva papperen.
— Denne man säljer dem icke.
— Men du vet hvem han är?
— Om ni handlar emot edra egna intressen, min furste, så är han er fiende.
— Min fiende?
— Er värste fiende. Han skulle kunna …
— Reuterholm, låt oss fängsla honom, inspärra honom, det är nödvändigt, han är en farlig menniska.
— Han låter ej fängsla sig, ers höghet.
— Hvem är han då?
— Handlar ni deremot i öfverensstämmelse med edra intressen, så är han er vän.
— Du förvånar mig. Min vän, säger du?
— Er varmaste, tillgifnaste vän. Besinna er derför väl och välj emellan hans fiendskap och hans vänskap.
— Hvad skall jag göra? Upplys mig, råd mig!
— Öfverlemna det gustavianska partiet i lagens våld.
— Du menar dermed …
— Åt bödeln.
— Ett ord, Reuterholm; säg mig först, hvilken den mannen är, som är både min värste fiende och min bäste vän. Jag hade väl lust att se honom under hvitögat.
Reuterholm svarade ej genast. I stället gick han ett hvarf omkring rummet, liksom besinnade han sig, men stannade derefter midt framför hertigen, under det han lade sina armar i kors öfver bröstet.
— Ers höghet kan således icke gissa hvem denne mannen är?
— Omöjligt.
— Det är jag, ers höghet; jag sjelf, som nu innehar dessa vigtiga papper.
Reuterholm hade erhållit handlingarna från Neapel, inneslutna i konvolutet från Vincent.
— Papperen ligga i din hand?
— I min.
— Du måste öfverlemna dem åt mig.
— Icke förr, ers höghet, än ni handlar värdigt er och i öfverensstämmelse med edra intressen.
— Du är grym.
— Jag är trogen och upprigtig.
— Låt mig höra hvad du fordrar?
— Ni öfverlemnar i rättvisans händer alla, som tillhöra det emot oss fiendtliga partiet.
— Namnen, namnen!
— Armfelt.
— Bifalles.
— Franc.
— Gerna.
— Aminoff.
— Må ske.
— Förster.
— Samtyckes.
— Toll.
— Ja, ja!
— Lilja.
— Grip honom.
— Ehrenström.
— Oändligt gerna.
— Sources och Signeul.
— Mycket gerna.
— Och …
Reuterholm förstod allt för väl, att det endast var en enda person, som hertigen ville rädda, och att han för öfrigt gerna öfverlemnade de öfriga åt rättvisan; men just denna enda person ansåg Reuterholm farligast för sig.
— Listan är tillräckligt lång nu, Reuterholm; låt oss sluta der.
— En enda återstår ännu, ers höghet, den farligaste af dem alla.
— Den farligaste?
— Den farligaste, jag upprepar detta ord, emedan denna enda är en qvinna.
Hertigen ryckte till. Han hade anat det.
— Men denna enda, Reuterholm, kan icke göra någonting i samma stund de andra blifvit undanröjda.
— Tror ers höghet det?
— Jag är öfvertygad derom.
— På hvad grund?
— På den enkla grund, att denna enda är, du sade det sjelf nyss, en qvinna.
— Men denna qvinna är er oförsonligaste fiende.
Med smärta erinrade sig hertigen nu hela hennes hårdhet emot honom.
— Hon hatar er.
Underrättelsen, att hon likgiltigt kastat hans bref på sybordet, rann honom i sinnet.
— Hon skulle kunna döda er, om Armfelt befalde det.
— Förfärligt! mumlade hertigen, kanske icke egentligen i anledning af Reuterholms yttrande, utan fast hellre på grund af sina egna tysta tankar.
— Vill ers höghet se, hvad hon tänker om er? Jag har tagit några bref med mig. Se här …
— Hon skämtar.
— Läs vidare.
— Hon är bitter.
Hertigens ansigte skiftade färg.
— Hvilka kränkande förolämpningar!
— Hvad säger ers höghet nu?
Hertigens läppar darrade, hans ögon började gnistra.
— Anser ers höghet också nu …
— Tyst Reuterholm. Jag vet hvad du vill säga. Intet ord mera för denna qvinna. Nej, nej, i fängelse med henne. Hon liknar de öfriga. Ah, min gud, huru dåraktig har jag ej varit! Jag trodde att det var äkta guld, men det var endast kattguld. Jag trodde, att det var en ädelsten, och det är blott en gatsten.
— Och ännu känner ni icke allt, ers höghet.
— Icke allt? Har du mera gift att hälla i bägaren, skynda dig, att jag må få tömma allt på en gång.
— Ers höghet känner ej, att hon försålt sina juveler?
— Försålt dem? I hvad ändamål?
— I kärlekens.
— Säg ut, hvad du menar. Jag är icke ett barn, ah, nej! jag är en man.
— Hon har sålt dem, för att värfva anhängare åt Armfelt.
— Allting uppoffrar hon för Armfelt, allt, allt. För ett af dessa smycken skulle jag ha velat gifva en krona. Hvad säger jag dock? Bort, ömkliga svaghet! Svaghet är feghet. Vi skola hämnas, Reuterholm, hämnas, hör du, hämnas! Hämd är kraft, hämd är styrka. Låt oss visa, Reuterholm, att vi äro starka. Barmhertiga försyn, den som alltid kunde vara stark!
Så länge känslan ensam ledde hertigens rörelser, saknade han icke hjerta.
— Vi äro således öfverens, ers höghet?
— Fullkomligt öfverens, således …
— Således arresterar jag fröken Rudensköld.
— Arresterar? upprepade hertigen.
Detta ord innebar en handling, som ånyo förskräckte honom.
— Inspärrar henne på högvakten.
— Inspärrar, säger du.
Denna föreställning var ännu fasansvärd för hertigen. Fröken Rudenskölds tjusande väsende framstod också i detta ögonblick så lefvande för hans själ, att han trodde sig se hennes af eld och snö gjutna former, trodde sig blicka in i hennes såsom en klar och blå himmel strålande öga; ännu mera, under lätta gazer och mellan snöhvita florspetsar tyckte han sig i sin inbillning se, huru hennes barm höjde och sänkte sig, och hertigen slöt sitt öga för att njuta vällusten af sin fantasi, och dermed var hans vrede äfven borta.
Han tänkte icke mera på hennes sarkasmer, han tänkte på hennes leende blickar; han ihågkom ej längre hennes likgiltighet, han erinrade sig endast hennes intagande behag.
Föreställningen var så retande, så skön, så allsmägtig, att han utsträckte leende sina armar liksom emot en verklighet.
I detta ögonblick föll det honom någonting in.
Reuterholm må taga på sin lott Armfelt, Franc, Aminoff, Ehrenström, han må taga dem alla, tänkte han, jag behåller endast för min räkning fröken Rudensköld. Jag skall visa henne den fara, som sväfvar öfver hennes hufvud, men också medlet att rädda sig, och hon skall gripa efter det senare och blifva min.
— Reuterholm, började hertigen åter.
— Ers höghet!
— När ämnar du arrestera de brottslige?
— Redan i natt.
— Det är bra.
— Ers höghet gillar således mitt beslut?
— Fullkomligt; endast med ett enda undantag.
— Och detta undantag?
— Är fröken Rudensköld.
— Ers höghet, ni glömmer bort ert redan gifna löfte.
— Du hör min vilja.
— Ni glömmer att korrespondensen från 88 och 89 ligger i mina händer.
— Jag glömmer ingenting; men nu fordrar jag lydnad.
— Ers höghet!
— Intet ord mera. Mitt beslut är nu fattadt.
— Ni är svag, hertig.
— Jag är nu starkare än någonsin.
— Hvad ämnar ni?
— Jag ämnar — men lika mycket. I afton kl. 11 återkommer du hit. Du skall då få höra mitt bestämda svar. Till dess, farväl!
Reuterholm ville emellertid ej så snart lemna ett fält, öfver hvilket han redan hade trott sig vara segrare, utan protesterade; det gagnade likväl denna gången till ingenting. Kärleken är mägtigare än allt annat.
— Lemna mig, befalde slutligen hertigen, och återkom hit kl. 11 i afton.
Med alla de marter, som en statsman kan erfara, då han känner att hans inflytande vacklar, aflägsnade sig Reuterholm.
En halftimme senare lemnade hertigen, väl insvept i sin kappa, slottet och tog vägen åt prinsessan Sofia Albertinas palats.
- ↑ I början af detta arbete yttrade vi vid beskrifningen af Reuterholms utseende, att hans näsa liknade en örnnäbb, likväl något afbruten eller nedtryckt på ändan. Ett manuskript, som vi nu hafva framför oss, berättar, att han var Paris 1789 och den 5 och 6 Okt. deltog i folkets våldsamma och upproriska anlopp emot Versailles, vid hvilket tillfälle han skulle ha stått bredvid en qvinna, som ovarsamt aflossat ett skott och med kulan tillfogat honom en blessyr i näsan.