←  Reuterholm närmar sig målet.
Drabanten
av Carl Fredrik Ridderstad

Politik och kärlek.
Forsters bröllop.  →


[ 326 ]

ADERTONDE KAPITLET.
Politik och kärlek.

— Nej, mina herrar, nej! yttrade fröken Rudensköld.

Och liksom för att ge ännu mera styrka åt sina ord, lade hon handen på sitt hjerta.

Det var bladet af en lilja, lagdt på en ros.

— Kärleken, min fröken, anmärkte Ehrenström, är likväl först sann, när den är klok.

— Ni talar som den blinde om färgen, min herre. Kärleken är endast sann, då den är djup och trofast.

— Men betänk emellertid vår ställning, inföll Aminoff. Francs anmärkning är ju ganska rigtig. En månads uteblifven post vittnar om att man är oss på spåren.

— Ni är således rädd?

— Men, min ädla fröken, erinrade Franc, så ogerna jag än säger, att ett fruntimmer har orätt, kan jag denna gången likväl ej annat än förena mig med Ehrenström och Aminoff.

— Jag gratulerar till förbundet, mina herrar, återtog fröken Rudensköld, men jag viker icke från mitt ord. Ni stämpla, jag älskar; det är skilnaden mellan oss. Ni handla af intresse, jag af känsla. Ni [ 327 ]beräkna allting, jag känner allting. Ert förstånd bestämmer öfver edra handlingar; hjertat bestämmer öfver mina. Gån I er väg, jag går min. I talen om rykten, om faror, om — gud vet allt, — jag talar om förhoppningar, om mod, om själsstyrka, om kärlek. Våra tankar äro mycket olika. Läggen handen på edra hjertan, mina herrar, och svaren mig på en fråga. I veten att jag hitintills i sjelfva verket utgjort medelpunkten för korrespondensen med er chef, Armfelt; veten att jag utan all fruktan nedskrifvit, hvad ni ej vågat, och likväl, sporde jag er någonsin efter ert egentliga mål, huru långt ni ville gå, gjorde jag det? Sporde jag efter något annat, än när Armfelt skulle återkomma? Och nu, om det är sant, hvad I sägen, nu, då omständigheterna synas hota oss, viljen I rädda er med att uppoffra mig.

— Långt derifrån, min fröken, erinrade Ehrenström, vi vilja ej uppoffra er; vi vilja lägga hela förmyndare-regeringen i edra händer.

— Min herre, jag känner all den förnedring, som denna så vackra fras inbegriper. I viljen kasta mig i hertigens armar som en räddningsplanka för er. Redan ert förslag kränker mig, mycket mer sjelfva saken. Men om min kärlek till Armfelt är ett fel, som kan berättiga er att misskänna mig, så blifver likväl hvarje eftergift för edra önskningar ett brott. Märken också skilnaden, mina herrar, emellan ett fel, som i djupet af hjertat är en dygd, och ett brott, som i samma djup är en last. Min själ revolterar emot er. I sanning, ert förslag upprör mig. Min gud, om jag älskade hertigen, skulle jag egna mitt hela lif åt honom; men jag gör det ej, och likväl fordren I! — Ah, man må säga, att jag varit svag, men man skall ej säga, att jag varit dålig. Den jag älskar, älskar jag öppet och rent, och jag skyr ej att bekänna det, äfven om jag derigenom endast bekänner ett fel, men skrymteri, mina herrar, falskhet — o nej! — hvarje falskt qvinnohjerta inger mig den största afsky. Låt vara, att också jag anar, att faror hota oss. Tron I väl derför, att jag blir klenmodigare? Ju mera jag pröfvas, dess mera mod skall kärleken gifva mig. Det är icke en nyckfull qvinnas pladdrande läppar, som tala till er, det är en känsla. Denna känsla kan dö, men ej låta förnedra sig. Jag blickar lugnare faran till mötes än framgången. Vid tanken på en framgång darrar mitt hjerta af glädje; vid tanken på en fara upphör det att slå. Ack, nej! mina herrar, beredom oss att strida, om det behöfs, men icke att fegt förråda hvarandra.

Då fröken Rudensköld slutade, uppstod en djup tystnad.

Hennes yttrande hade så omedelbart gått från hennes inre, att alla vidare öfvertalningsförsök syntes fullkomligt fåfänga.

Med aktning drogo de sig också tillbaka.

Franc hade lutat sig emot ett litet sybord vid soffan. Då han reste sig upp derifrån, märkte han ett bref deruppå.

— Åh, min fröken, utropade han dervid, ni vet att jag tur, himmelen vare pris och ära, en välbestäld öfver-postdirektör.

— Uttryck er tydligare, min herre!

[ 328 ]— Att jag eger en särskild förmåga att igenkänna alla menniskors handstilar. Det är ju ganska naturligt, det.

— Visserligen; men …

— Det ligger ett litet bref på sybordet, min fröken.

— Rigtigt, jag har glömt det.

— Ni vet, hvem det är ifrån?

— Visserligen! Än sedan?

— Det är från hertigen, min fröken.

— Nåväl?

— Ni korresponderar således också med honom?

Fröken Rudensköld erfor en förtrytelse, som hon endast ganska illa kunde dölja.

— I kunnen läsa brefvet, mina herrar, om I behagen.

— Det är obrutet.

— Desto säkrare ären I att få läsa det sådant jag bekommit det.

— Skulle jag ha förolämpat er, min fröken? Det var ej min afsigt.

Fröken Rudensköld svarade ej, men tog brefvet och bröt det.

— Se här, mina herrar, läsen det.

— Ah, nej! min fröken, ni misskänner oss.

— Jag fordrar, att I läsen brefvet.

— Nej, nej!

— Jag vill det.

Icke utan missnöje med sig sjelf mottog Franc skrifvelsen och läste följande:

»Min fröken![1] Då ni nu lemnar en vistelseort, som er närvaro allena förskönat för mig, ber jag er tillåta att den, som egnar er den mest upprigtiga hyllning, må få inför er ådagalägga sin djupa saknad. Förlåt min djerfhet, om jag ännu en gång återför i ert minne lifligheten af de känslor, ni uppväckt hos mig, och hvilka ni väl dömt till tystnad, men dem dock ej någon magt skall kunna utplåna; nej, hvarken tiden, eller ens den likgiltighet, ni visat mig, skall kunna minska den lågande kärlek, som ni ingifvit mitt hjerta.»

»Frånvaron utöfvar ej inflytande på andra sinnen än sådana, som endast svagt älska, eller sådana, som älska för sin egen skull; men de, som äro genomträngda af en liflig och upprigtig känsla, hemta deraf endast ny styrka; så är förhållandet med mig. Oaktadt ert förakt, er afsky, er likgiltighet, oaktadt jag förlorat hoppet att någonsin se er dela mina känslor, skall jag älska er hela mitt lif igenom.»

»Ursäkta att jag meddelar mig åt er med denna öppenhjertighet; men då jag ej har något att hoppas, har jag ej heller något att frukta; emellertid är ert hjerta känslofullt och ädelt; ni skall kunna dela min smärta och beklaga det onda ni orsakat mig, likasom segraren under[ 329 ]stundom ömkar sig åt fången, som är fastkedjad vid hans triumfvagn. Min enda och sista tröst var att ni skulle låta mig få taga afsked af er i enrum, och om ni tillåtit att jag fått utgjuta mitt hjertas känsla för er, skulle det varit mig ljuft att ännu en gång hafva fått i edra ögon läsa till och med min fördömelse; denna lindring i min smärta innebar något, som smickrade min egenkärlek; men allt har blifvit mig vägradt. De mått och steg ni vidtagit, för att förliden afton undvika min närvaro, och ej mindre det afslag jag denna morgon fått emottaga från er, bevisa tillräckligt, huru litet värde ni sätter på mig. Jag har beslutat att skrifva till er, ty åtminstone skall ej någon mer än ni sjelf veta om, huru det står till i mitt hjerta. Mottag då den sista gärden af min hyllning — var lycklig, äfven på bekostnad af min egen lycka! Ack, att jag kunde, äfven med uppoffring af mitt lif, bidraga till er sällhet! Min sista suck helgar jag er. Sådant är mitt hjerta och de känslor, som jag hyser, och hvilka den städse skall hysa, som hela sitt lif igenom förblifver, min fröken, den trognaste af edra tjenare.

Carl


Läsaren torde böra erinras derom, att detta bref var skrifvet och afskickadt till fröken Rudensköld före det samtal, som nyss egde rum emellan hertigen och Reuterholm.

Med utrop af förvåning afbröt man Franc mera än en gång under läsningen deraf. Fröken Rudensköld visade fullkomlig likgiltighet under åhörandet. Då man kom till slutet, blickade Aminoff, Ehrenström och Franc förundrade på hvarandra.

Forster, som äfven var närvarande, men under det föregående iakttagit en orubblig tystnad, syntes icke mindre öfverraskad än de andra.

— Hvad fordrar ni mera af hertigen? anmärkte slutligen Aminoff. Han kan icke vältaligare uttrycka sina tankar, icke mera rörande ådagalägga sina känslor. Fröken Rudensköld — ni är god, älskvärd och snillrik. Ert snille skulle förstå att beherska honom, er älskvärdhet att binda honom; min fröken, vi vädja till er godhet.

— Slut icke ert öra till för oss, inföll Ehrenström. Läs igenom detta bref ännu en gång. I det farväl, som hertigen här sänder er, ligger hoppet på djupet. Hans tankar äro genomskinliga; se, min fröken, se! De hvila på en botten af trofast tillgifvenhet. Märker ni icke, att han lägger regeringstömmarne i edra händer. Om ni endast vill, eger ni att befalla öfver ett rike. Förskjut ej anbudet!

— Förlåt att jag ännu en gång vågar förena mig med våra gemensamma vänner; men ehuru jag erinrat er om att posten från Armfelt en hel månad uteblifvit, har jag icke nämt, att Bregard underrättat nig om att vi verkligen äro upptäckta.

— Upptäckta?

— Således, min fröken, om ni ej vill rädda oss, så …

— Äro vi förlorade.

— Besinna er väl, innan ni afslår vår önskan. Jag vill ej tala om oss, men kom ihåg, att Armfelts öde nu äfven ligger i er hand.

[ 330 ]— Om ni vill, skall jag tala med hertigen i ert namn.

— Vi skola föreskrifva vilkor. Reuterholm skall resignera, Armfelt återvända, och den unge konungen inträda i konseljen. Ert bifall är en statskupp.

— Fäderneslandet skall bära er på sina armar. Hertigen skall sucka vid edra fötter. Edra vänner skola jublande omgifva er. Ert lif skall bli en fortsatt triumf, ert namn en prydnad för våra tideböcker.

Fröken Rudenskölds blickar flögo från den ene till den andre, allt efter som de talade. Hela hennes lif hade fallit tillhopa i ett enda ögonblick. Hon kände dess betydelse. Oroligt höjde sig hennes barm. Rodnaden hade vikit från hennes kinder, och en tår glänste i ögonfransen.

— Ni tiger, fröken?

— Vi begifva oss till hertigen?

— Ni samtycker?

— Aldrig, mina herrar, aldrig!

Hon saknade i denna stund förmåga att yttra något mera, så upprörd kände hon sig. Men hon lugnade sig snart åter.

— Det gifves, mina herrar, något annat än beräkningar och egennytta i verlden. I tron mig icke? Betrakten mig likväl. Jag är en svag qvinna, men känner mig dock stark, och hvad är det, som inger mig styrka? Verldshändelserna vexla beständigt, genom lifvet framgår en storm, männen vackla, troner ramla; men en sak vexlar ej, vacklar ej, instörtar ej, det är en lefvande och sann kärlek i qvinnans hjerta. Mer än en gång hafva Europas frihet och bildning tagit sin tillflykt till qvinnans hjerta och blifvit räddade. Mer än en gång har verlden, hotad med undergång, af kärleken blifvit frälsad. Jag fruktar ingen förföljelse, mina herrar! Jag är lugn, äfven om döden hotade mig; jag är lugn, emedan jag älskar.

— Ni afslår således hertigens anbud?

— Fullkomligt.

Frågans vigt hade så upptagit de närvarande, att de icke märkt, det dörren till fröken Rudenskölds inre rum småningom öppnats, och att en ung man, klädd i gardesuniform, stannat på tröskeln. Den inträdande var ingen annan än Bengt Rudensköld, frökens bror.

Med ett intresse, som knappast låter beskrifva sig, hade han följt samtalets gång. Oro och ångest afspeglade sig vexelvis i hans drag, allt efter som tankarne vexlade. Då fröken Rudensköld slutligen i ett enda ord sammanfattade alla sin själs innersta tankar, förmådde han ej längre blifva qvar på sin plats.

— Syster! ropade han och utbredde sina armar. Kom i min famn!

Fröken Rudensköld sjönk till hans hjerta.

— Jag har varit missnöjd med dig, syster, men jag förlåter dig allt för denna enda stund. Jag har hört allt. Tack, min syster? Jag älskar och aktar dig åter.

Med mer beundran än gillande, med mer förtviflan än förtry[ 331 ]telse, aflägsnade sig Ehrenström, Aminoff och Franc. Forster dröjde ännu gvar.

— Fröken, började han.

— Ni är ännu qvar, Forster.

— Om någon fara hotar er, så blir jag alltid den siste vid er sida.

— Tack, min gode Forster, tack!

— Ni kan ej bli ond på mig, fröken, om jag säger er, att jag värderar er mycket, öfver allt annat. Jag har fått min brud här af er; skulle jag ej värdera er då? Men jag ärar också baron Armfelt, och jag har gjort det allt ifrån första ögonblicket han tilltalade mig. Jag glömmer det aldrig.

— Ni har godt minne. Berätta mig händelsen, käre Forster. Ni vet att jag intresserar mig för allt, som rör baron Armfelt.

— Det var den 21 April förlidet år, samma dag, som Ankarström för tredje gången led schavottstraffet på Hötorget. Baron var närvarande som öfverståthållare, och jag kom att stå helt nära intill honom. Det var kallt om dagen, så att Ankarström, hvilken lidit mycket, frös så han ordentligt darrade.

— »Forster!» tillropade mig baron, »vill du sälja din pels?»

— Jag hade en sjubbpels på mig.

— Hvarför icke, menade jag; den kostar 50 riksdaler banko.

— Och utan att jag ens tänkte på till hvad ändamål baron skulle begagna pelsen, var köpet uppgjordt, och jag tog den af mig.

— Men huru rördes jag icke, då han tog pelsen och gaf den åt Ankarström. Hur hårdhjertad Ankarström än var, såg jag en tår i hans öga, och jag kan heligt försäkra er, fröken, att han, ehuru smidd i bojor, likväl tacksamt lutade sig ned och kysste baron Armfelts hand.

— Ingen af Ankarströms vänner visade honom den ringaste välvilja; men baron Armfelt gjorde det, oaktadt det hat, som han naturligtvis måste hysa till sin konungs mördare.

— Det var ett vackert drag, fröken, ett drag, som jag aldrig kunnat glömma. Gud förlåte mig, men jag tänker ännu med rörelse derpå[2].

— Ni är en hederlig och bra karl, Forster, yttrade fröken Rudensköld; jag tackar er på Armfelts vägnar. När jag nästa gång skrifver till honom, skall jag ej glömma bort att nämna ett ord om er.

— Ack, ja! gör det, goda fröken; men det är ännu en annan sak.

— Ah, jag förstår. Ni vill tala vid mig om Marie. Ert bröllop är ju i afton. Brudkransen har jag flätat. Må den föra lycka med sig i ert hus!

— Visserligen vill jag äfven tala derom; men det är ändock något annat, som jag först ville säga.

— Tala oförskräckt, Forster; jag hör er med nöje.

— Saken är så, fröken, att jag är vän med en, som heter Alm.

— Nå-å?

[ 332 ]— Denne Alm är skrifvare hos baron Reuterholm.

— Hos Reuterholm?

— Ack, ja! Jag vet det nu. En vacker dag, det är nu några månader sedan, kom han till mig och pratade, gud vet allt hvad, men jag trodde honom om godt och gaf honom uppgift, huru han på ett säkert sätt skulle kunna få ett bref till baron Armfelt.

— Hvad hör jag? Ah, Forster!

— Jag var dum, fröken, mycket dum; men jag trodde, att jag hade en vän att göra med. Då han likväl ej återkom, då jag fick höra, att han var i tjenst hos baron Reuterholm, och slutligen att han ej heller var förlofvad, som han försäkrade mig; ah, då sved det i mitt hjerta, ty jag förstod att han bedragit mig.

— Ni har handlat oförsigtigt, Forster, mycket oförsigtigt.

— Jag har också ej haft ett enda ögonblicks ro allt sedan dess, och när jag nu hör, att man lär ha upptäckt er korrespondens, då, då …

— Då …

— Då faller det mig in, att det är jag, som är orsaken till olyckan. Min gud, om det så vore! Ni skulle aldrig kunna förlåta mig det, fröken.

— Det är omöjligt, min käre Forster, att ännu veta, hvad som kan vara sant eller icke af de faror, som en och annan förespeglar sig; jag hoppas, att man misstagit sig och råder er att låtsa om ingenting. Gift er ni i lugn, käre Forster, och tänk mera på att göra er hustru lycklig än på något annat. Hvad min förlåtelse vidkommer, så ger jag er den, huru händelserna än må utveckla sig. Jag inflätar den i Maries bröllopskrans, såsom den enda brudgåfva jag kan gifva er. Emellertid bör ni hädanefter akta er bättre för den der Alm. Den värste fiende, man kan ega, är en bedräglig vän.

— Tack, goda fröken, tack! Ni har ej kunat gifva mig en bättre bröllopsgåfva. O, min Gud! Ni har inflätat en blomma i Maries myrtenkrans, som gör den dubbelt skönare för mig. Lita också på, att jag skall vara försigtig med Alm. Jag har bjudit honom på brölloppet, det är sant, men huru svekfullt han äfven behandlat mig, borde jag väl hålla mitt löfte, och jag hade lofvat att bjuda honom.

— Ni är en god menniska, Forster!

— I min lycka felas blott att jag också finge se fröken på mitt bröllop i dag. Marie önskar det så mycket. Hon skulle bli så glad, så glad.

— Omöjligt, min käre Forster, omöjligt! Min bror kan intyga, att vigtiga göromål upptaga min tid, göromål, som icke tåla ett enda ögonblicks uppskof. Icke sant, Bengt?

Under samtalet med Forster hade Bengt återvändt till de inre rummen. Upptagen af andra göromål, hörde han icke sin systers fråga.

— Han svarar mig ej, anmärkte också fröken Rudensköld; lika mycket, kom sjelf, skall ni få se, Forster, hvad som sysselsätter oss.

[ 333 ]Då Forster inträdde, såg han Bengt sittande vid ett midt på golfvet utstäldt bord, sysselsatt med att numrera och anteckna en mängd framlagda juveler och smycken, äfvensom andra dyrbara guld- och silfverpjeser.

— Fröken ämnar resa bort! anmärkte Forster förundrad.

— Långt derifrån; men de der småsakerna skola resa sin väg. Emellertid finner ni att vi hafva att göra. Helsa hjertligt Marie och säg henne, att jag lifligt deltager i hennes lycka och visst icke skulle uteblifva, tvingade mig icke pligter, hvilka äro lika heliga som dyrbara, att göra det. I morgon eller öfvermorgon skall jag i stället helsa på henne i hennes nya hem.

Så snart Forster lemnat fröken Rudensköld, inträdde hon till sin bror. Hon stannade vid hans sida och kastade en blick på anteckningarna.

Fröken Rudensköld hade af kärlek till Armfelt åtagit sig att i sin hand förena alla hans många korrespondenser i hufvudstaden, och framför allt att till den unge konungen öfverlemna hans skrifvelser och mottaga dennes svar. I samma stund som Reuterholm började misstänka henne, vidtog han likväl mått och steg, som allt mer och mer försvårade hennes ställning. Mer än en gång ångrade hon också sitt löfte till Armfelt utan att derför vilja bryta det. Hennes belägenhet blef ännu svårare, då Gustaf Adolf slutligen äfven sade henne, att han nödgats gifva hertigen sitt heliga löfte att aldrig öppna något bref, utan att öfverlemna det till honom, hvarför hon således hädanefter blott skulle säga honom brefvens innehåll. Den egentliga korrespondensen med Armfelt skrefs med chiffer, hvartill blott fröken Rudensköld och han egde klafven. Genom Franc mottog hon brefven från Italien och kringsände dem sedan här till deras respektive egare. De flesta af dessa svarade sällan skriftligen, utan muntligen, och fröken Rudensköld satte det i chiffer. En dag var hon befald till hertigen och skulle gå upp till slottet, då general Lagerbring infann sig och meddelade henne en vigtig underrättelse, hvilken genast borde nedskrifvas. Vagnen stod redan för hennes port, och hon var ännu icke klädd, då brefvet skulle förseglas för att kunna åtfölja den väntande posten. I brådskan fann hon ej reda på sitt för den Armfeltska korrespondensen vanliga sigill, blott ett hufvud, utan begagnade sitt vapen. Denna obetänksamhet blef ett af skälen, hvarför man sedermera trodde sig lagligen kunna beröfva henne friheten.

Under det hon lutade sig ned, granskade hon siffrorna på papperet.

— Det räcker ännu icke rigtigt till, fruktar jag.

— Jo syster, med denna brosch och med detta pannsmycke hoppas jag att summan skall bli tillräcklig.

Hon tog pannsmycket och betraktade det. En suck höjde hennes bröst.

— Du suckar, syster.

— Jag kommer blott ihåg, när jag första gången nytjade detta [ 334 ]smycke. Det var vid Drottningholm, jag såg Armfelt också då för första gången, det är mig derför kärt och dyrbart.

— Du kan ej skilja dina ögon ifrån det.

— Ack, Bengt, du kan ej ana, du, hvilka sköna och lyckliga drömmar jag drömt under detta smycke.

— Jag anar dem, syster, men vill ej gerna tänka på dem.

— Du har både rätt och orätt; tag emellertid smycket, summan går eljest icke ihop.

Bengt såg upp i sin systers öga.

— Behåll smycket, yttrade han. Det vore synd att beröfva dig kanske den käraste prydnad, som du eger. Vi skola nog få summan att gå ihop ändå.

— Du bedrager dig. Jag förstår mig också på siffror. Man bör ej vara svag, när man vill göra det, som är rätt. 5e här, tag smycket. Jag fordrar det.

— Fordrar du det nödvändigt?

— Det är en liten smula stolthet det också, ser du, Bengt. Kan jag väl använda hvad jag eger till något bättre ändamål, än jag nu gör? Ju mera uppoffringen kostar på mig, desto mera gläder den mig, jag kan nästan säga, smickrar mig. Min känsla har liksom något slägtskap med tåren: ty ehuru smärtan väcker den, åtföljes den af en ljufhet, som behagligt smeker hjertat. Tag smycket du, Bengt! Tro mig, det har aldrig varit dyrbarare för mig än just nu, då jag med det kan förekomma en olycka. Ack, ja, till hvad högre ändamål kan väl någonting tjena, än att förekomma en sorg? Om du äfven tog allt, hvad jag eger, har jag ändå ett smycke qvar.

— Och detta smycke är? frågade han.

— Hoppet, Bengt, hoppet på en bättre tid.

— Du misstager dig, syster, det är icke det bästa smycket. Hoppet bedrager. Du har ett ändå bättre.

— Jag?

— Som jag säger.

— Skulle jag ha förglömt något? För all del säg mig det, att jag må få lägga det till de öfriga.

— Det låter sig icke göra, syster. Det skulle aldrig rigtigt hvarken värderas eller betalas.

— Så du pratar! Det väntar jag ej att något blir; men derom är nu ej heller fråga. Frågan gäller blott att få summan att gå ihop. Således, säg mig endast, tyst, nej, kanske likväl, jag vill se efter på min toilett.

— Det är ingen toilettprydnad, jag talar om, och du söker det fåfängt der.

— Nå, men då förstår jag dig icke, du säger ju ett smycke, mitt dyrbaraste smycke.

— Ditt dyrbaraste smycke, syster, det är ditt goda hjerta.

— Ah, smickrare, vore du icke min bror …

[ 335 ]— Nåväl, om jag icke vore din bror …

— Då skulle jag icke kyssa dig, men nu.

Och bror och syster slöto hvarandra hjertligt i sina armar.

— Om jag skall vara upprigtig, Bengt, är denna stund en bland de lyckligaste jag egt på många år: jag är lugn, jag känner mig tillfredsstäld, så öfverfull af frid. Hvarför kan det icke alltid vara så?

— Hvarför? Skall jag säga dig det?

— Ja, ja! gör det!

— Derför att du har ett ömt hjerta, syster.

— Men jag känner att det är ifrån det, som mitt lugn i denna stund härflyter.

— Naturligtvis; men det är också ifrån det, som all den oro kommer, hvilken du emellanåt erfar.

— Kanske har du rätt.

— Kärleken gör endast dem lyckliga, åt hvilka den bygger eget hem och egen härd; alla andra gör den olyckliga.

Bengt yttrade sig med försigtighet. Han ville icke upprifva några obehagliga erinringar.

— Vet du hvad jag någon gång har tänkt på? inföll fröken Rudensköld.

— Låt mig höra det. Det var länge sedan vi talade förtroligt med hvarandra.

— Om jag egde råd, ack, det kostar på mig att i denna stund vara fattig, så skulle jag för alltid lemna hofvet och alla de intrasslade förhållanden, hvari jag nu befinner mig. Jag skulle flytta på landet, vet du.

— Skulle du det?

— Jag skulle köpa mig en liten egendom och flytta dit med min mor.

— Men du skulle ej trifvas der.

— Ack jo, Bengt! Jag skulle trifvas på ett litet vackert, täckt ställe. Det skulle roa mig att ordna allt på ett nätt och trefligt vis omkring mig. Ensamheten är för mig ingen plåga, tvärtom en glädje. Jag vet att jag många gånger känt mig så lycklig, då jag fått andas ut under skuggan af ett träd, höra en bäck sorla på afstånd eller betrakta en enkel blomma. Jag tror att jag misstagit mig om min bana; det var ej för hofvet, det var för landet, som naturen skapade mig. Men hvad mera, det der är ändå blott en vacker dröm, som jag ej eger förmåga att göra verklig. Huru mycket godt går likväl ej förloradt för oss, derför att vi ej kunna genomföra våra. kanske vackraste drömmar?

— Du har ledsnat vid hofvet.

— Jag har det, Bengt, eller rättare, jag har ledsnat vid äregirighetens ständiga intriger der. Någon gång fasar jag till och med för min ställning midt ibland dem, och jag skulle vara nöjd att få slita alla band, och fattig och ensam aflägsna mig långt — långt ifrån dem. [ 336 ]Men hvar skulle jag finna en plats, der jag kunde gömma mig för hela verlden? En gång inkommen i verldens vimmel, förföljes man deraf öfver allt. Ibland förefaller det mig, som om jag icke en gång egde frid i mitt eget hjerta.

— Du vet att jag icke alltid gillat dig, utan beklagat dig, syster, och dragit mig tyst tillbaka, bunden af det löfte, som du en gång affordrade mig; men nu, då du sjelf öppnar ditt inre för mig, vill jag bedja dig om en sak, bryt alla band med Armfelt.

Bengts framställning kom lika öppet som oförmodadt, och gjorde derigenom ett desto djupare intryck. Fröken Rudensköld sänkte sitt öga och förblef en stund stillatigande, liksom hade hon besinnat sig. Bengt ville ej störa henne.

— Om du höll af någon, Bengt, frågade hon slutligen, säg mig, skulle du öfvergifva vännen i den stund, han vore förföljd, landsförvisad, hatad — med ett ord — olycklig?

Bengt teg.

— Menniskan är fri, säger man; men är hon det verkligen? Är hon det i sin tanke? Är hon det i sin handling? Tanken blir hennes herre, händelserna hennes tyranner. Jag kan ej kalla mig fri. Jag är bunden af omständigheterna. Min egen böjelse att sluta mina närvarande förbindelser är lika upprigtig som din önskan, och ändock … Jag har åtagit mig att vakta vid tempeldörren till Armfelts lycka — skall jag lemna den? Oskiljbart har jag invecklat mig i hans öden. Öfverallt — i mina förhållanden och i mina tankar, i mina företag och i mitt hjerta — ser jag hans finger bestämma öfver mina beslut. Min lott är icke afundsvärd, och ändock … Det gifves ett, huru skall jag uttrycka mig, ett — ett — — låt mig kalla det blott för ett ändock i verlden, mot hvilket våra innersta önskningar så ofta stranda. Jag älskar honom, och jag älskar honom ännu så, som ingen qvinna älskat. Som himmelen omsluter stjernan i rymden, omslutes jag af min kärlek. Jag vet ingen gräns för den. Tyst, Bengt! Jag förstår allt, hvad du vill säga, och jag har sagt mig det sjelf tusende gånger. Du är åskmolnet, samvetets åskmoln, om du så vill, på min kärlekshimmel, och jag böjer mig på knä för detta moln och ber det förkrossa mig med sin blixt, men att icke beröfva mig min himmel. Ser du, Bengt, då jag sjelf önskat slita alla band, då jag önskat draga mig tillbaka på landet, var det icke för att upphöra att älska; utan det var för att upphöra med allt annat, utom det att älska. Då han lemnade Sverige, lade han bördan af alla sina bekymmer på min skuldra, och jag har burit den så godt jag kunnat; men med honom var likväl all min glädje borta. Hvilka qval hafva ej sedan dess också rasat genom mitt bröst. Jag har varit svartsjuk på den luft han andas, på den sol, som lyser honom, på den mark han trampar. Pris vare himmelen, jag är lugnare nu, och dock densamma; jag brinner, men jag brinner lugnt. Vore han här, skulle jag kanske kunna säga honom mitt farväl; men han är borta, och jag kan icke förråda honom. Mitt beslut är också [ 337 ]fattadt. Jag skall troget uppfylla min pligt emot honom, så som mitt hjerta föreskrifver mig den. Lyckas det mig att få honom tillbaka hit, så skall mitt öde afgöras af den första blick, som möter mig ur hans öga. Den skall säga mig hvad jag har att göra. Läser jag deri samma språk som förr, o Bengt, hvad skall jag säga dig? Jag förblifver hans. Himmelen sjelf skall ej kunna förbanna, hvad dess kärlek förenat; finner jag deremot något annat i hans blick, skall jag lemna hofvet, lemna honom, och söka mig en stilla vrå, der jag tyst kan få bedja för honom och lika tyst dö bort.

Bengt hade ej hjerta att göra några erinringar emot henne; han slöt i stället sin arm kring hennes lif; under det att en deltagande suck höjde hans bröst. Båda två försjönko inom sig sjelfva, upptagna af en gemensam tanke: tanken på deras närvarande, mindre lyckliga belägenhet.

En stund, full af tyst och stilla frid inom dem, försvann. Hjertat är någon gång så upptaget af ett ljuft vemod, att sjelfva tanken liksom hvilar sin vinge, för att icke störa det i sitt melankoliskt lugna svärmeri.

Länge räckte likväl icke denna deras hjertans tysta, mediterande sabbatsstund.

En betjent anmälde hertigen.

Vid tillkännagifvandet af hans ankomst foro båda syskonen förskräckta upp. Det föreföll dem, som om en hotande fara nalkats dem, som om det kalla och stenhårda ödet blfvit anmäldt.

— Hertigen, upprepade fröken Rudensköld. Hvad vill han mig?

Qvällen var redan långt framskriden.

— Vill du, så skall jag mottaga honom, anmärkte Bengt.

— Nej, Bengt, nej! Jag vill ej afvisa honom; men hans närvaro oroar mig, så sent, det är högst ovanligt. Jag kan ej förklara det.

— Lugna dig, syster.

— Visserligen, visserligen, men i alla fall, så sent.

Hon erinrade sig nu brefvet, som hon bekommit, och uppskrämdes nästan ännu mera deraf.

— Detta besök synes mig nästan oartigt, för att icke säga djerft.

— Jag medgifver att det åtminstone icke kan anses som en uppmärksamhet.

— Lika mycket emellertid! Jag skall begagna tillfället och muntligt besvara hans bref. Bengt, lemna mig! Begif dig dit in i rummet, och afsluta du ditt afbrutna arbete. Se till att summan går ihop. Jag vill under tiden tala med hertigen.

Bengt hade knappast hunnit aflägsna sig, förrän hertigen inträdde.

Det var icke utan att ej hertigen också kände en viss oro, nästan fruktan, då han inträdde hos fröken Rudensköld. Omständigheterna anklagade henne för ett brott, och stod det väl i hans magt att rädda henne från följderna, då han redan gifvit sitt samtycke till de öfrigas störtande? Icke dess mindre smickrade han sig med den fåfänga före[ 338 ]ställningen att kunna göra det, såvida hon endast sjelf ville ingå derpå. Förblindad af sin passion, märkte han icke att den fordran, han ämnade framställa såsom vilkoret för sitt beskydd, saknade all ädelhet. Det var emellertid icke första gången, som magtfullkomligheten lät den svagare köpa skonsamhet med offret af ett nytt brott. Emellan de vimlande lidelserna dykte icke dess mindre allt emellanåt en dunkel känsla upp ur hans hjerta, som anklagade honom. Det var samvetets röst, som på afstånd knotade, utan att rent och tydligt uttala sin förebråelse.

Sedan han helsat henne, irrade också hans blick förlägen omkring. Lyckligtvis blef han derunder varse det öppnade brefvet.

— Ni har läst skrifvelsen, min fröken, yttrade han, för att erhålla något uppslag till samtalet, och förtörnas ej att jag kommer, för att sjelf emottaga ert svar.

— Ni gör mig för mycken ära, ers höghet, och likväl förstår jag er icke rigtigt. I ert bref tager ni ju farväl af mig.

— Det är sant, min fröken, men det gifves omständigheter, då man för intet pris i verlden vill öfvergifva den, af hvilken man tager afsked.

Hertigen kände sig nedtryckt af svårigheten att komma in på det egentliga ämnet, hvarför han ditkommit. Ju mera han betraktade henne, desto förlägnare blef han. Han önskade maka undan stötestenen, som låg honom i vägen, men den fans i hans egna tankar.

Fröken Rudensköld var ej heller mindre besvärad; men hon ville lemna åt hertigen tid att förklara orsaken till sitt besök.

I sjelfva verket stodo de båda två väpnade emot hvarandra; endast med den skilnad, att hertigen trodde att anfallet var svårare än försvaret, och fröken Rudensköld att försvaret var svårare än anfallet.

Men hvad hertigen minst var, det var diplomat. Hjertat var hos honom alltid mera än förståndet, vare sig det gälde att hata eller att älska, och deltagandet är den frukt, som omedelbart växer derur. Också nu gjorde det sig gällande.

— Min fröken, tilltalade han henne, låtom oss vara vänner. Gif mig er hand.

Hans begäran var framstäld med en så enkel, nästan enfaldig och from naivitet, att den var oemotståndlig. Också uppfylde hon hans önskan.

— Jag beklagar er, min fröken, jag har upptäckt något som smärtar mig. Ni gör allt, hvad rasande är; låt mig hjelpa er.

— Hjelpa mig? Huru, i att göra allt hvad som är rasande?

Ordrytteriet sårade hertigen; men det föll sig så mildt äfven detta ordrytteri, att det ej väckte hans förtrytelse, utan snarare ökade hans beundran. Emellertid kände han sig något stött, och det ökade åtminstone hans mod.

— Ni har sålt edra juveler, min fröken, erinrade han, liksom för att straffa henne.

[ 339 ]Fröken Rudensköld rätade upp sitt hufvud och såg honom öppet och oförskräckt i ansigtet.

Hertigen kunde visserligen ha börjat sitt ämne med långt vigtigare anmärkningar, men juvelförsäljningen hade sårat hans egenkärlek, emedan den bevisat honom, att hon för en annan kunde uppoffra allt, till och med de prydnader, hvarmed den qvinliga fåfängan så gerna smyckar sig, då hon icke en gång hade en enda vänlig blick att skänka honom.

— Ni har sålt dem, min fröken, neka ej dertill.

— Jag förnekar det ej heller, ers höghet, jag har verkligen försålt dem.

— Ni medgifver det?

— Hvarför skulle jag neka dertill? Juvelerna voro mina.

— Onekligen, min fröken, men det hedrar ej ert omdöme, ja, jag går längre, icke heller er undersåtliga pligt.

Hertigen hade hoppats, att hon åtminstone skulle förneka försäljningen. Hennes medgifvande, och än mera det sätt, hvarpå hon medgaf saken, retade honom ännu ytterligare.

— Ers höghet, jag förstår er icke; skulle det vanhedra min undersåtliga pligt, att ha försålt mina juveler? Jag tillstår, ers höghet, att er anmärkning är en gåta, som jag är oförmögen att lösa.

— Min fröken, yttrade hertigen blott, hvarvid han lyfte upp handen, icke för att hota henne, men för att gifva ökad vigt åt sitt ord. Detta enda ord var, jemte rörelsen, så full af förebråelse, att fröken Rudensköld erfor en djup och smärtsam känsla.

— Försålt mina juveler, upprepade hon. Visserligen, men — men — jag vill säga, tillade hon, hvem kan förebrå mig för eller förhindra mig att ha gjort det?

Hertigen hade väntat, att hon genast skulle, fruktande och rädd, falla bedjande till hans fötter och lik en ångrande Magdalena vädja till hans misskundsamhet. Den stolthet, hvarmed hon bemötte honom, förtröt honom icke blott, utan härdade honom äfven emot hennes behag.

— Ni ser att ni är upptäckt, min fröken, således, ingen förställning mer. När masken är borta, är maskeraden slut.

— Om en undersåte någonsin är berättigad att fråga en furste, hvarför han förolämpar; om det någonsin kan vara en qvinna tillåtet att spörja en man, huru han kan kränka hennes heder: så vågar jag föra ers höghet dessa tvenne frågor.

— Och fursten svarar, att ni har sålt edra smycken för att värva anhängare åt en upprorsstiftare; och mannen svarar er, att hans hjerta har blifvit förfördeladt, och att hatet växer i den flyende kärlekens spår.

— Sålt mina smycken för att värfva anhängare? Min gud, hvad säger ni? Hvilken usel angifvelse, hvilken sårande beskyllning, hvilken bitter osanning!

[ 340 ]— Ni erkänner att ni försålt edra juveler; men förnekar att det skett för Armfelts räkning. Ah, min fröken, sök åtminstone att rädda er konseqvens och påminn er derjemte, att jag icke står här som er åklagare, utan som er regent. Hvarför förneka en sak, som, öfverlemnad åt mitt förtroende, kan förlåtas er?

— Ni tror alltså, ers höghet, mera er sagesman än mig. Låt mig då åtminstone få veta, hvem han är, på det jag må säga honom, att han icke blott beljugit mig, utan äfven bedragit er.

— Ni fortfar i ert förnekande?

— Jag skulle kunna bevisa er …

— Nya undanflykter.

— Ers höghet, yttrade hon slutligen, jag förmår icke bära dessa så orättvisa förbråelser, så nedsättande misstankar; jag måste bevisa min oskuld.

Hertigen trodde henne icke. Svartsjukan tviflar ännu i sista stunden. Misstroendet är dess natur.

Fröken Rudensköld hastade till det lilla sybordet och upptog några bref ur en af dess små lådor.

— Var god och läs, ers höghet, — se här — läs — läs.

Och hon öfverlemnade till honom de upptagna brefven, allesammans skrifna af hennes egen mor.

I de första af dem beklagade sig riksrådinnan Rudensköld öfver sin brist på penningar samt svårigheten att betala sin hushyra. I de senare tackade hon sin dotter för anbudet att genom försäljandet af sina juveler afhjelpa bristen. I det sista antogs det, med anhållan att Bengt skulle få uppgöra affären.

Brefven voro skrifna med moderlig kärlek och innerlighet samt blottade på ett rörande sätt ett ömtåligt familjeförhållande.

Då hertigen slutat läsningen, kände han sig upprörd.

— Jag har förolämpat er, förolämpat er mycket. Kan ni förlåta mig?

— Jag förlåter ers höghet, hviskade hon.

Den orättvisa beskyllningen hade gripit henne djupt, och hon kände sig nedslagen och modfäld.

— Min fröken, jag måste på något sätt gälda min orättvisa; och skall inlösa edra juveler. Er far var förtjent af fäderneslandet, ni skall ej behöfva afhända er edra smycken, för att försörja er mor. Om ej staten har något för er båda två, så har jag det. En vördnadsvärd mor och en ädel dotter behöfva ej lida nöd, så länge jag regerar. Låt mig höra summan, och jag skall i morgon sända den.

Fröken Rudensköld, som för en kort stund känt sig trött och lidande, höjde åter sina ögon upp emot hertigen.

Hennes stolthet återkom.

— Hvarje qvinna, ers höghet, skulle ha handlat som jag. Hvarje dotter gör blott sin pligt, då hon hjelper en betryckt mor. Jag har ej heller gjort något annat. Jag kan derföre ej värdera min handling [ 341 ]så, som ni behagar göra det; men om — märk, ers höghet, att jag säger om — min gerning i någon mån skulle kunna få namn af ädelhet, så vill väl icke ers höghet beröfva mig det skönaste deri: uppoffringen? Det är så få ädla handlingar, som menniskan kan tillräkna sig, ers höghet, att hon icke har råd att förlora någon.

— Ni afslår mitt anbud?

— Ja, ers höghet.

— Ni vill odelad bibehålla offervilligheten för er egen räkning?

— Jag önskar det.

— Och jag gillar det; men haf godheten och låna mig på ett ögonblick penna, papper och bläck.

Fröken Rudensköld förvånades öfver hertigens begäran, emedan hon ej kunde inse hvad bruk han i denna stund skulle göra af skrifmaterialerne; men hon uppfylde hans önskan, hvarefter hertigen skref några rader och derunder tecknade sitt namn.

— Ni har låtit mig läsa er mors bref, jag måste också låta er läsa hvad jag skrifvit; var god — läs — läs!

Till sin öfverraskning fann hon att skrifvelsen var ett pensionsbref, hvari hertigen förband sig att, med hänvisning till sin egen handkassa, årligen till henne utbetala 2000 rdr banko. Förbindelsen var antedaterad sex månader.

Innan hon återkom från sin öfverraskning, hade hertigen uppräknat hälften af summan på bordet.

Fröken Rudensköld yttrar sig i sina memoirer på följande sätt härom:

»Min villrådighet blef stor. Att emottaga denna välgerning, då jag kände Armfelts plan att förkorta minderårigheten, således att minska tiden för hertigens välde, syntes mig ovärdigt. Och om det äfven icke mer hade kostat på mig att skilja mig ifrån det gustavianska partiet, emedan jag började ledsna vid alla dess hemligheter, så hade jag likväl aldrig förmått öfvertyga det om min tystlåtenhet, och att vara misstänkt af Armfelt syntes mig vara den grufligaste af alla plågor.»

— Ers höghet, stammade hon.

— Låtom oss en gång förstå hvarandra, min fröken.

— Jag kan ej återkomma från min förvåning. Denna summa, detta pensionsbref, o, min gud, det har inkastat i min själ en tanke, som jag ej vet, huruvida jag bör glädja mig åt eller förskräckas för.

— Hvilken tanke, o, säg mig den!

Hertigen hoppades att det var en tanke på honom.

— Tanken att vara rik.

— Rik?

— Jag skulle kunna köpa mig ett litet ställe på landet, bygga mig ett litet eget hem, bo i lugn. Ack, hvilken skön dröm! Bedraga mig icke mina egna tankar?

Hertigen betraktade henne tyst. Svärmeriet gjorde henne åter [ 342 ]innerligt täck. Det var icke passionen mera, det var poesi, som lifvade henne.

— Och så skulle min mor flytta ut till mig. Hvilken glädje, hvilken lycka!

— Ni älskar landet?

— Jag skulle göra mig en liten löfsal; der skulle jag läsa och arbeta, under det blommorna doftade omkring mig, vindarne susade, och foglarne qvittrade; der skulle jag minnas det flydda och drömma om det tillkommande, och så blifva ett barn igen i mina tankar.

Hertigen hade ej sett henne mera tjusande än i denna stund. Hennes skönhet förhöjdes af ett mildt svärmeri.

— Ett barn, säger ni?

— Ack, hvarför kunna vi ej alltid förblifva barn. Endast så länge som vi ej begripa någonting, intresserar oss allt. En fogel i trädet, en blomma i parken, huru täcka och sköna! Men åren komma med sin bur och sin kruka, och fogelns frihet och blommans skönhet, hvar äro de?

Hertigen blott betraktade henne.

— Ack, om jag vore en blomma!

Hon lutade sitt hufvud ned i handen och förblef tyst, liksom tänkte hon på någonting.

— Och denna blommas blad, tillade hon efter en stund, blefve små, små vingar! Ah, jag skulle svärma omkring i naturen och bada mitt hjerta i den blå luften och andas doft.

Hon slöt sina ögon, öfverlemnande sig helt och hållet åt sitt hjertas rörelse.

— Jag skulle flyga, fortsatte hon, flyga till …

— Hvart? Hvart?

— Till Neapel, till dess eviga vår, till orangernas och anemonernas land. Hvad det måste vara vackert der!

Hertigen tillkännagaf med en axelryckning den obehagliga känsla, som han erfor. Han tänkte på Armfelt, som vistades der.

— Till Neapel?

— Till Virgilii graf! Naturens skönhet vittnar ju der om att den blomstrar öfver en skalds hjerta. Hvad jag skulle trifvas bland palmer, lagrar och oliver.

Det var ej längre möjligt för hertigen att motstå sin hänförelse. Han hade blickat för djupt in i hennes själ och öfverlemnat sig för mycket åt det förtrollande behaget af ögonblickets poetiska rus, för att längre kunna binda sina tankar.

— Fröken Rudensköld, började han och fattade hennes hand. Ni älskar, edra tankar dofta af kärlek, ni vet det icke sjelf.

Förundrad blickade hon upp på honom.

— Äfven jag älskar, fortfor hertigen.

Fröken Rudensköld strök lockarne åt sidan, under det handen for öfver pannan.

[ 343 ]— Ers höghet älskar?

— Jag älskar; jag glömmer aldrig det.

— Nej, nej! Hvem kan väl glömma, att man älskar.

— Men jag älskas icke tillbaka.

— Arme furste!

Dessa ur djupet af hennes inre gångna, få och enkla ord, uttalade på ett så mildt sätt, liksom af hennes hjerta, upprörde hertigen ännu mera.

— Ni beklagar mig? yttrade han. Ah, min gud, ni måste, ja, ja! ni måste också älska mig. Ni kan ej vilja se mig dö för edra fötter, låt mig hoppas, se ej bort ifrån mig.

Fröken Rudensköld stirrade härunder förskräckt på honom. Hänförd af ljufva drömmar, hade hon glömt, icke allenast hertigen, utan till och med Armfelt. Hon hade önskat sig vara en vingad blomma, och att få sväfva omkring i rymden och bada sig i den blå etern, och hon hade hängifvit sig så uteslutande åt denna önskan, att hennes själ för ett ögonblick var hvad hon önskat, en blomma, som verkligen svärmade omkring. Hertigens kärlek återkallade henne till sig sjelf.

— Kärlek? återtog hon. Det är sant, fortsatte hon derefter, och ett hastigt leende flög öfver hennes läppar. Ni älskar mig. Jag glömde, i sanning, att jag kunde vara älskad af någon, under det jag drömde om att älska hela verlden. 5å ljuft det är att älska, så förfärligt är det att älskas af …

— Af …

— Af den, som man ej sjelf älskar.

Hertigen led en martyrs qval. Hvarje bloddroppe försvann från hans ansigte.

— I det pensionsbref, jag gifvit er, har jag, huru ringa summan än är, dock i någon mån visat hvad jag vill göra för er.

Hans blick förklarade betydelsen af hans ord.

— Denna pension skulle således, jag förstår er, min gud, huru kunde jag väl också någonsin missförstå er, denna pension, säger ni?

— Jag fördubblar den, jag mångdubblar den.

Med ett obeskrifligt uttryck af fasa ryckte hon, liksom klämd af ett skrufstäd, sin hand ur hertigens.

— Jag skall köpa er en landtegendom i grannskapet af hufvudstaden. Ni skall icke sakna någonting.

— Allsmägtige gud!

Hertigen förstod mindre henne, än sin egen böjelse.

— Jag skall anlägga bersåer, der de sällsyntaste växter skola dofta, och foglar sjunga omkring er.

— Upphör, ers höghet, upphör!

— Jag skall förvandla platsen till ett paradis.

— Och mig …

Hertigen hörde endast sina egna tankar.

— Då solen går ned, och aftonen utbreder sina svala skuggor [ 344 ]öfver parker och dalar, då väntar ert hjerta, då lyssnar ert öra, då blickar ert öga längtande omkring sig, och ni hör hundarne skälla, ljudet af hästhofvar, gnisslandet af en grind.

Hertigens kinder purprades åter, under det att en likblek färg allt mer och mer utbredde sig öfver fröken Rudenskölds.

— Ni vänder er om, lätta steg nalkas, och jag …

— Ni …?

— Och jag faller till edra fötter.

Hertigen gjorde dervid en framåtlutande, nästan knäböjande rörelse för fröken Rudensköld, som tog ett steg tillbaka och utsträckte sin hand emot honom.

— Nalkas mig icke, ers höghet.

Hertigen såg nu i sin ordning förvånad upp.

— Ni har gifvit mig ett pensionsbref?

— Visserligen …

— Ni vill fördubbla summan?

— Alldeles det.

— Mångdubbla den?

— Ja, ja!

— Ni vill skaffa mig en landtegendom?

— Jag håller mitt löfte.

— Förvandla den till ett paradis?

— Befall, och er vilja skall i allt efterkommas.

— Ah, ers höghet, jag vill icke befalla öfver er.

Hertigen närmade sig henne. Hans ansigte klarnade allt mer och mer.

— Jag vill ej hafva någon landtegendom af er.

— Verkligen?

— Icke heller någon mångdubblad pension.

Hertigen blef synbart allt mer och mer betagen. Han trodde ett ögonblick, att hon endast af kärlek ville öfverlemna sig.

— Jag vill icke en gång hafva någor pension af er. Se här, ers höghet, får jag återlemna ert pensionsbref, jemte de tusen riksdalerna.

— Ni vill ej hafva dem?

— Icke af er, nådige herre.

Hertigen tycktes ej förstå henne.

— Jag värderar högt er goda vilja, hertig, att tänka på mitt bästa, men jag vill icke blifva er gäldenär.

— Ni vill icke?

— Var god, ers höghet, och tag tillbaka ert pensionsbref. Mitt hjerta tillhör en annan.

Hertigen förmådde knappast återkomma från sin öfverraskning. Häpnad och vrede målade sig i hans ansigte. Förtrytelse och ovilja intogo allt mer och mer hans sinne. Hans underläpp darrade, och hans panna lade sig i ett hotande och mörkt moln.

[ 345 ]— Och detta är ert sista ord, min fröken?

— Mitt sista.

Det var i denna stund någonting i hertigens blick, som förfärade henne och genomborrade henne med en isstråles hela köld.

— Utan all barmhertighet afslår ni således mitt anbud, återtog hertigen omsider; hvartill gagnar det då, att jag är barmhertig emot er?

— Ers höghet …

Fröken Rudensköld såg, att en storm hotade, men förblef orubblig och lugn.

— Ni vill icke, upprepade han åter och fattade hennes hand, som han hårdt kramade i sin, jag deremot säger, att ni skall.

— Förglöm er ej, ers höghet. Kom ihåg att ni talar till en qvinna.

— Det är det, jag ej förglömmer.

Under det hertigen talade, tilltog hans förtrytelse. Måhända retades han äfven af det lugn, som fröken Rudensköld iakttog; men hans förtrytelse var iskall.

— Medgif mig en sak, min fröken.

— Fröken Rudensköld svarade intet, men skilde ej heller sin blick ifrån honom.

— Medgif, att jag utan alla vilkor erbjöd er pensionen.

— Det är sant.

— Medgif, att jag behandlat er så uppmärksamt, som ni någonsin kunnat fordra.

— Äfven det medgifver jag.

— Medgif, att jag icke med några hotelser eller tvång sökt vinna ert bifall till de önskningar, som så varmt uppfylt hela min själ.

— Ni har rätt, ers höghet, jag kan ej anklaga er för något sådant.

— Det är bra, min fröken, och jag öfvergår nu till skälet, hvarför jag så behandlat er.

— Skälet?

— Skälet var det, att jag upprigtigt älskade er och hoppades att med godo förvärfva mig er aktning, än mera, äfven er genkärlek; nu deremot, nu är det helt annorlunda; er hårdhet berättigar äfven mig att vara hård.

— Ni talar obegripliga saker, ers höghet.

— Haf blott tålamod, och ni skall snart förstå mig.

Hertigen drog efter andan, liksom för att vinna ny styrka att fortsätta.

— Jag har sagt, att ni skall antaga mitt anbud; hör mig också, min fröken. Då jag begaf mig hit, kom jag för att afvända en stor fara, som hotar er, en fara, som endast jag förmår afböja.

Vid dessa ord intogs fröken Rudensköld af en oemotståndlig fruktan. Hon trodde sig nämligen genom dem erhålla visshet om, att det gustavianska partiets planer voro upptäckta, hvarom Franc visserligen underrättat henne, men hvilket hon ännu hoppades icke ega någon grund.

[ 346 ]För att ej förråda sig, stödde hon sin hand mot det lilla sybordet, på samma gång som hennes läppar smålogo.

— Ni har förrädt fäderneslandet, min fröken, fortfor hertigen. Jag känner hela intrigens väfnad. Ni är upptäckt.

Hon hade alltså ej misstagit sig; hon var verkligen upptäckt.

— Jag skulle kunna visa er edra egna bref. Ni har lånat er till handlingar, som äro ovärdiga en undersåte; men, icke nog dermed, ni talar i dessa bref om mig och min regering på ett sätt, som visar att ni vida lättare kan förglömma er pligt, ert samvete, er ära, ert fädernesland, än edra små fantasier, än ert lynnes flyktiga böjelser. Jag har redan emottagit Armfelts revolutionsplan; ah, min fröken, ert öde ligger i min hand, kom i håg, i min.

Fröken Rudensköld kände sig helt och hållet tillintetgjord. Hon var nära att sjunka till hertigens fötter.

— I denna stund, fortsatte hertigen …

Fröken Rudensköld spratt till vid detta ord.

— I denna stund, upprepade hon.

— Äro ordres redan utfärdade att fängsla edra vänner och — er.

Hertigen dröjde något på det sista ordet.

Ännu stod fröken Rudensköld, men hon var blek som ett lik. Elden hade flytt från hennes ögon och styrkan från hennes lemmar. Hon skälfde, men hon stod ändock.

Det gifves stunder, då hjertat, likt ett stannadt ur, ej slår mera, och då tanken, lik en orörlig visare, endast pekar på en enda punkt.

Fröken Rudensköld befann sig i ett sådant tillstånd.

— Ni har spelat ett djerft spel, min fröken, återtog hertigen, ett förmätet spel. Under en intagande mask har ni dolt den intrigerande upprorsmakerskan. Ni antog marionettens roll, i hopp att ingen skulle se trådarne, som ledde edra rörelser. Ni har bedragit er. Hemfallen åt en häftig passion, har ni blindt öfverlåtit er åt dess sväfvande utflygter, färdig nu att falla ett offer derför. Brottet kräfver straff.

Fröken Rudensköld var i denna stund qvinna. Förkrossad sjönk hon till hertigens fötter.

— Nåd, ers höghet, nåd!

— Också jag har legat för era fötter och bedt er om nåd.

— Nåd, nåd!

Hertigen log.

— Hvar är nu ert mod, min fröken? Då straffet träder fram i all sin nakna sanning inför er, böjes ert eljest så stolta hufvud i stoftet. Nu beder ni mig, ehuru ni kunnat befalla öfver mig. Brottet har sitt samvete, straffet sin fasa. Dem fattar ni, men icke min kärlek. Hvarför skall brottet vara mägtigare än kärleken? Samvetet spökar, min fröken.

— Barmhertighet, ers höghet!

— Vill ni återtaga pensionsbrefvet?

— Min gud!

[ 347 ]— Ger ni mig rättighet att fördubbla pensionssumman?

— Hertig!

— Bifaller ni min önskan att inköpa en landtegendom åt er?

Fröken Rudensköld gömde sitt ansigte i sina händer.

— Tillåter ni mig att få förvandla en fläck af jorden till ett paradis åt er?

— Allsmägtiga försyn!

— Endast er kärlek kan försona ert brott.

Utan att svara lade hon blott handen på sitt bröst.

— Ni ville icke, jag sade er att ni skulle.

Långsamt reste sig fröken Rudensköld upp. Alla det varma hjertats tjusande illusioner hade på en gång vikit ifrån henne. Måhända var det likväl mindre fasan för det brott, hvarför hertigen beskylde henne, än för det han föreslog, som i detta ögonblick inverkade på henne.

Men de försvunna illusionernas ljufva välde efterträddes icke af stormande häftighet eller misströstande förtviflan. Hon förblef icke blott lugn, hon blef kall.

— Svara mig, min fröken!

— Jag har redan svarat, ers höghet.

— Ni vägrar ännu?

— Lemna mig, ers höghet.

— Hvad vill ni dermed säga?

Hertigen blickade mer förvånad än någonsin på henne.

— Om jag begått något brott mot samhället och styrelsen, må lagen bestraffa det. Jag vädjar hellre till Sveriges lag än till er nåd.

— Ni hånar min magt. Vid himmelen, frukta likväl för den!

— Jag fruktar för ingenting, ers höghet, ty jag fruktar icke mera för min egen svaghet.

— Ni har erkänt ert brott, ni har bedt mig om nåd.

— Det var ett ögonblicks svaghet, som jag nu ångrar.

— Edra handlingar anklaga er.

— Mina handlingar skola bevisa min oskuld.

Hertigen greps af ett raseri, som beröfvade honom förmågan att längre beherska sig.

— Pligtförgätna, utropade han, under det han vredgad sönderref pensionsbrefvet och trampade det under sina fötter. Då solen nästa gång går upp, skall ni endast sparsamt få se dess strålar genom fängelsefönstret.

Hertigen fattade det lilla sybordet och skakade det fram och tillbaka.

— Vanmägtiga, tillropade han henne, ni skall ångra er, jag svär det.

I förskräckelsen för den hotande rörelsen flög ett utrop af rädsla från fröken Rudenskölds läppar. Hertigen föreföll henna nära nog vansinnig.

[ 348 ]Vid detta anskri instörtade Bengt och skyndade fram till henne. Då han såg hertigens hotande ställning, slog han sin ena arm omkring systerns lif och utsträckte den andra försvarande emot honom.

Sedan Bengt afslutat sin uppsats på de till försäljning bestämda smyckena, hörde han väl att hertigen ännu var qvar, utan att likväl kunna eller vilja lyssnande utleta, hvarom man talade. Slutligen, då han märkte den häftighet samtalet fick, började han blifva orolig; och hans oro tilltog med de samtalandes häftighet. Mer än en gång lade han handen på dörrnyckeln för att inträda, men hejdade sig. Då han omsider hörde sin systers anskri, förmådde han det likväl ej längre, utan inträdde.

Ehuru hertigens raseri tycktes lägga sig något vid Bengts åsyn, minskades dock icke hans vrede och förtrytelse.

— Ni här? stammade han.

— Jag är på min plats, ers höghet; jag är hos min syster.

— Bengt, Bengt! klagade fröken Rudensköld och lutade sitt hufvud mot hans axel.

— Sansa dig, syster, sansa dig! Frukta ingenting, jag är här!

— Jag fruktar icke för mig, endast för dig, Bengt. Lemna mig! Hvad vill du här?

— Dårar! utropade hertigen, I veten ej, huru långt en förolämpad furste kan gå i sin hämd. Frukten mig, min magt hinner er.

Och ännu darrande af vrede aflägsnade han sig.




  1. Detta bref är en ordagrann öfversättning af ett utaf de bref, som hertig Carl skref till fröken Rudensköld. Oss veterligen har ej något af dessa bref hitintills blifvit tryckt; och det bör derför ha så mycket större intresse för den svenska publiken.
  2. Denna tilldragelse är bokstafligen sann.