Så môrk va mi stôge
å hemmalens bôge
i väst langt i skyan va rö,
då hörde ja nôge,
som skrek bål i haga: ko dö!
Da sa ja ”du västgök
ä bästgök,
va spår du för löcke?”
— käpp å kröcke,
ont ôm brö!
Sen spord ja: ”si östgök
ä tröstgök,
så si, hôr ä tröst du?”
— natt å höst, du,
svält å nö!
Da sa ja: ”I ljuger, ja tror inte på,
va göker kan spå,
min skog å min sjög vell ja fråge om rå.”
Da svara dä så:
Se, gräse dä tôrker
å lövgrönska ôrker
i hösten int länge bestå.
I fôlk ä sôm strå,
I fôlk ä sôm kôrker
på böljan di blå.
Sa sang dä te svar på mi store nö,
når mörk va mi stöge
å hemmalens bôge
i väst långt i skyan va rö,
da hörde ja nôge,
sôm skrek bål i haga: ko dö, ko dö!
