Gamle Johannes
| ← Tre käringer i en backe |
|
Patron → |
| Ur Räggler å paschaser, boka numra ett 1895 (texten ur Bonniersutgåvan 1960). |
Dä fanns int e sak, sôm int gamle Johannes kunn gär, når’n va ong, sa di. Int nock mä att’en va varsten i allt va utarbett hett, slôing å plöjing å köring å allt, men han hadd ett tock förstånn på all årninger mä fôlke å mä hel lantbrukation, satt bå förvältern å patron la rå mä,n iblann å atte han feck gå å rättrér sôm rätter når den rätte rättern va testärs.
Va belanger häster, va’n en överman, sa di, å mang ä dä hikstorier ja ha hört ôm, valls han ha betvöng rasne hingster å valls han ha kört rätt mä skenske kamper. Frua va falitt rädd te kör å når ho skull in te Kallsta för te gär ôppköp, va dä allri vart att dä va nôn aen på kuskbocken än Johannes. Han va säker, töckt ho — di are va int så rektit te lit på. Å däsamm töckt brukspatron, satt når’n rest in te stan mä pänga, hadd’en allti Johannes mä sä, för dä va tryggerst te ha en tocken stö kär ve sia, ifall dä kunn bli nôa ufre bål ve Krôppkärrsskogen äll Svinbäcken, där landstrykran höll te fôr i vala, når di va på väg te Nôrget.
Men dessuttamä lär han ha vôr en jäger å fisker utta make på denne jola. Han lär ha vôr ett rennt äxämpel te få räven i skôthôll å abbern te napp, sa di, å däfför kan en fäll förstå att dä va Johannes, sôm va generalmajor, når harrkäran ga sä ut på jakt å feske.
Men dä va int nock mä dä, utta Johannes lär ha vôr en tocken där’n mangkônstmäster, sôm sômma ä iblann. Han kunn kitt ihop postelin, kunn han, han kunn lage klocker, kunn han. Svarv svarvsaker sôm en svarver, sneckre å smi, va’n lik utmästrat i å ble dä nô fel mä pejano hos patrons, kom småmansellan å ba sin gullsöt lell Johannes te lage’t ôt dôm å dä feck var e fali sjukdom mä spelvarke, ifall att int Johannes doktra ihop’et.
En skull fäll tänk att en tocken betrodd kär kunn kom te stig i gradra ätter lang tjänst, ôm int fôr, men hur dä va, så va int Johannes go te kom länger ôpp än te gårsdräng. Di sa, att dä kom an på att’en va för stursk, satt’en int vell tal för sä sjôl. Han ment, att tock skull int han tal ôm, di skull vet te ôppvärdér hans värderning ända, för han hadd allt gräjer på att’en va den’en va. Å så va dä dä att förvaltern la sä imot’en.
Se, dä va den egenheta mä Johannes, att’en va litt storakti övver sin mang kônster. Kom di mä nôa sak, han allri hadd sett, så ble’n just allri nô förunnra äll förhäpna, å dä enda han sa va, att han skull se på saka, dä skull fäll bli bra mä den. Å når’n hadd fått e rekti kônsti sak lagat, kunn’en fäll int hjälp att de änsôm sken i yga på’n å småskratt ikring mungipan på’n, för han va allt höckfärdi övver att’en va en tocken schenjör.
Nu va mällerti di ong bokhôllran på kantore rogat å te å gå å tii i värkstan, där Johannes stog å mästra mä sin kônster, å te å ret’en mä att dä int va rätt gjort, dä han hadd gjort. Å da ble’n allti sur å grini å titt ont unner lugg ôt dôm, men dä end han sa va: ”gär’t, gär’t sjôl, får I se!”
Da va dä en gang sôm förvaltern hadd en go vän på besök å för te bju’n på nô särskilt, fant’en på te ret Johannes onn. Å når di kom te värkstan hos Johannes å Johannes såg att han skull bli gjort te narr inför en främmat, bleka dä fäll te i yga på’n, för han va vesst inge gla den dan.
”Hör nu, Johannes” sa förvaltern, ”den här postelinsbrecka ha du allt kitt ihop snett. Se här, d’ä ju alldeles snett”, sa’n å visst brecka för kamraten sin.
Johannes sa itnô, utta bare fila på sin mässingsljusstaker äll va dä va han kunn hôll på mä.
”Jaja, Johannes får fäll gär ôm’et, häll också får vi fäll skeck’et te Kallsta, så blir dä fäll bätter”, sa förvaltern. ”Men se här ä e anna sak — jaså den här elltanga ha Johannes lött ihop. Dä va en fali knöl dä här, ska dä va tocken, tro, Johannes?
Men Johannes han svart inte enda ol — han bare slängd staken iffrå sä å ännsôm vell stig ôpp å gå. Gamle Stall-Ola, sôm va mä därinne den gangen, sa att Johannes va grå i syna tå rasenhet, men så satt’en sä igän å tog ôpp arbet mä staken.
Förvaltern stack tonga i käken ôt sin go vän, sôm va mä, å bägg två smågren di ôt Johannes.
Ifall di nu hadd gått sin väg, hadd dä fäll int ble nô tå dä hel. Men förvaltern töckt dä va så rolitt, satt han kunn int lätt bli å ta ôpp mä den dåli löinga igän.
”Ja, jaggu va dä här en rekti knöl dä, Johannes, tänk va frua ska unner, når ho får se den här knöl’n — jaså, dä här ska var e löing dä. Se här, dä här ä hopalött”, sa förvaltern å den andre harrkärn lôddes sôm han skull unner mö övver den store knöln, han mä.
”Gär’t, gär’t”, sa Johannes å försökt å hôll sä still, fastän att dä va en rykenass ell i’n te far ôpp och gi förvaltern däng. ”Gär’t, gär’t, harrkärer”, sa’n.
Men dä va just di ola förvaltern hadd stått å vänt på att’en skull säj, för dä va di sôm hadd blitt olspråk ve bruke — ”gär’t, gär’t, sa Johannes” — å han hadd gitt sä fasingen på att Johannes skull säj’et en gang te.
”Ånänä, d’ä fäll int så lätt häller te lö ihop e elltang — men lämmä se staken du har där — hå kôrs i all vala, va ha du gjort ve staken”, sa förvaltern å röckt staken te sä.
Mä ett flög Johannes ôpp å feck tag i kragen på förvaltern å kast’en hannlöst imot dôra, satt dôra geck ôpp å förvaltern kom ut på gårn, mä hôvv före. ”Gär’t bätter sjôl, dett rôtne svin”, skrek’en å mä dä samm bynt’en storgråt.
”Han kan gå, han åg”, sa’n te den are harrkärn å når’n feck se att Stall-Ola stog kvar, sa’n: ”Ja, du, Ola, kan gå, du åg, ja ôrker int hôll imot!”
Ätter dätt här kan en fäll förstå att dä va närpå att Johannes feck flött sin väg, men patron töckt int han kunn åvar’en å däfför feck’en bli kvar sänna han bett förvaltern ôm orsäckt. Men förvaltern kunn allri förlåt’en att han hadd blitt utkasta tå’n. Jämt la’n sä imot’en, var gang dä ble tal ôm att Johannes skull bli rätter äll teminstingens stalldräng. Å når förvaltern en gang i tia flött iffrå bruke, va Johannes så gammel, satt dä int va te tänk te gär’n te nô ann än dä han va. Å så feck’en gå där å slit å dra sôm gårsdräng i all si ti.
Ve den tia, sôm ja kom te Björkstafôrs, va’n övver di åtteti å va langsänna ur tjänsta. Han hadd fått sä e litta stôg ner ve såga å där levd,en på tocka smôler, han kunn få ôppiffrå harrgårn å på di öxskaftan han gjord.
För se öxskaft dä va dä end han kunn gär på gammeldagan, för yga ble dåli på’n på slute. Men den gamle kônstmästern satt i’n än, å dä fanns ingen på hel bruke, sôm kunn gär bätter öxskaft än gôbben Johannes. Dä va ett sving å en fason på di öxskaftan, satt dä va e gläj te se dôm, å dä kom fôlk iffrå lang hôll för te beställ öxskaft tå Johannes.
Johannes va allt åg litt stôlt övver di här berömd öxskaftan sin å han töckt int dä va rolitt te hör kritisering övver dôm. Dä vesst nu vi dränger å däfför så töckt vi dä va livat å gå te’n, där’n satt ut mä stôgvägga, å ställ ôss sôm vi gärn vell köp ett öxskaft tå’n — å så tog vi ôpp än dä en än dä are tå dôm å gjord all möjli anmärkning på svingen å värke å va dä nu kunn var.
”Mä dä här skaft kan var rektitt, d’ä bestämt vint, titt här, du Erk”, sa vi å gjord ôss så misstänksam vi kunn övver Johanneses öxskaft.
Da bynt dä ännsôm å sprätt å röck i gamle Johannes å hännra bynt å skak på’n. Men ju varrer rasen han ble, dess varrer gjord vi ôss te mä att öxskafta int dôgd nô te — för pôjker har inge vet, dä vet’en fäll.
Da kunn dä hänn iblann att Johannes högg tag i ett skaft, sôm ôm han kunn ha go lust te vis ôss att dä teminstingens dôgd te gi illack pôjker däng mä. Men så känd’en fäll att’en int hadd den gamle krafta kvar å så slängd’en bort skafte å strackla sä i väg mä sin kroki knä å sin kroki rygg.
”Gär’t, gär’t”, sa’n helt beskeli mä dä samm han geck in.
Nu ä allt gamle Johannes dö, men än i da har di mang hikstorier ôm’en å når d’ä nôn, sôm kommer å gär sä stor å dålier ner nô, sôm ä bra gjort, ha dä blitt än sôm ett stäv te säj: ”gär’t, gär’t, sa gamle Johannes”.