Svampinjoner
| ← Jon i Gösthultsmon |
|
Den främmate jänta → |
| Ur Räggler å paschaser, 1895. |
Dä va en gang en messômmer ja kom tesammen
i Sunn mä stalldrängen på Öjervik. Vi hadd vôr
läskamrater å töckt dä va rent änn söm litt rolitt
å råkes.
Vi geck in på ett ställ, där di hadd kaffi te sälj å där satt vi ôss te å stôrm ôm den gamle tia. Erk had brännvin mässä i en knatting å sjôl hadd ja ett hallstop kunjak å vi hälld i ullvaller å tog klarsuper å töckt att jola va ett bra ställ å lev på.
Men nu vet en valls en ä, når en ha fått litt i hatten. Da blir en storakti å kärakti och töcker att en ska gär nô rektitt rejällt, va dä nu hällers ä — gär kônster äll slôss äll ann tock där. Men int ha ja vôr mä på besönnlier sak än den gangen i Sunn mä Erk ve Öjervik.
Rässom ja satt där flôg dä immä att vi bol ät nô rektitt uvant finnt te meddan.
”Erk, du, vi bol gå te hortelle å ät nô rektitt uvant finnt te meddan”, töckt ja. ”D’ä int messömmer mer än en gang ôm åre!”
”Kôrs ja, tänk dä”, sa Erk å lät int uhôga. ”Men va ska vi ät?” sa’n.
”Hå, nô tock där di har ve bröllôp å barndop när herrskapsfôlk”, sa ja. ”Va vet ja - buljongspa å homlätt å glasst å tock där.”
”Nä da vet ja bätter”, sa Erk. ”För når dä ska va rektitt storkalas när patrons på Öjervik, da skecker di mäj sta’ te abbeteke i Sunn för te köp e sak di kaller svampinjoner. Dä ska var dä finest på hel jola, sa köksa.”
”Ja dä blir bätter dä”, töckte ja. ”Da behövver vi int gå te hortelle da, utta da tar vi svampinjonera mä ôss å äter på hemvägen å super te”, sa ja.
Ja Erk å ja vi geck sta te abbeteke å Erk köfft en stor bôrk mä svampinjoner.
Å så stack Erk knattingen unner armen å ja tog vara på bôrken å så lerk vi ôss sta hemmate.
Va dä nu le så töckt vi dä bynt bli på tia att vi skull ät meddan å så satt vi ôss ner utmä dikeskanten å tog fram bôrken mä svampinjonra.
Ja ôpp mä fällkniven, förståss, å feck hôl på lôke å så tog vi en redi sup å så skull vi da ät svampinjoner.
Di va änn sôm träknapper å så fali rart såg dä fäll int ut. Men finnt ä finnt, tänkt ja å stack en svampinjon i muen å bynt å tugg å tugg allt ja ôrk.
Hart å segt å uttäckt va dä å tännran mådd int väl just. Men ja skämdes å tänkt dä va bäst å hôll ut.
Erk han satt å titt på mä å såg änn som frågvis ut.
”Nå, valls ä dä”, sa’n — ”ä dä finnt?”
”Håja, nock ä dä finnt”, töckt ja. ”Men int ä dä just som ja hadd tänkt mä. Smak sjôl, får du se!”
Ja Erk han tog en svampinjon, han åg, å bynt å tugg, han mä. Å så satt vi mett imot hôrann å tugg å rätt som dä va så stann vi mä tugginga å titt hôrann i yga, men sa itnô.
Int ska ja bli den först te gi mä, tänkt ja å hälld i mä en sup å tog en svampinjon te.
Men Erk han ble alltmer sur i syna å rätt va de va så spôtt’ en ut hel illänne å skrek: ”tvi hällvett, dä sôpp!”
”Ä dä sôpp?” sa ja å känd mä int varst tefress. Ja tog ut skröppliheta mä näven å spôtt fler ganger för te bli å mä den uttäcke smaka.
”Vesst sjöttan ä dä sôpp”, sa Erk — ”tocker där små fnaschel ä dä fullt bål mä hulta. Tock ä ôt svina”, töckt Erk han å spark te svampinjonbôrken.
”Ja tock kan var ôt svin å herrskap”, sa ja. ”D’ä sist gangen ja äter svampinjoner!”
Å dä va dä, för allt sen den gangen ha ja allri ät ann än fôlkmat.