Gamle Strutt å Skenerkutt
| ← Förola |
|
Dumt fôlk → |
| Ur Räggler å paschaser, 1895 (texten ur Bonniersutgåvan 1960). |
Dä va en gutt, di kall Skenerkutt,
i Västre Bogen i skogen.
Dä va en bonngôbb, di kall för Strutt,
där öst i Löcka i Bogen.
Å där va ingen så rik sôm Strutt,
å ingen fattir än Skenerkutt.
Men Skenerkutt va den varst te kutt
å skutt å kappränn på jola,
å engang kutt’en te gamle Strutt,
sôm satt å ok bål i sola.
”Hôll inne kampen din, fader Strutt,
å hör på rolitt”, sa Skenerkutt.
”Se dä ä tocken att ja ha fått
ett ög te dotra di, Lena.
Fäll ä ja fatti å bar å blott,
men ja ä dockti i bena,
å tockna värktyger, fader Strutt,
en kommer langt mä”, sa Skenerkutt.
”Dä va på dôm, sôm ho stog å glutt
i jåns ve lea ve Löcka,
da kutt ja fram”, töckte Skenerkutt,
”å bynnt å klapp’a å tröck’a,
först sa ho: släpp mä! sen sa ho: hutt!
sen ga ho jaol te Skenerkutt.”
Å Strutten môrr fäll å ment tro på,
att va’n så dockti i bena
å va’n så modi, så skull’en få
bå halve gårn hans å Lena,
men bar på så vis, att Skenerkutt
hannt försten fram, töckte gamle Strutt.
Å Strutten dängde å slog sin kamp
å Skenerkutten han gnodde,
dä va ett ränn å dä va ett tramp,
de vren i väg satt dä snodde.
”Du blir allt ätter”, sa gamle Strutt.
”Hå, vänta bare”, sa Skenerkutt.
Å gjord så lätt sôm ett litte agn
å gjord små hôpp, sôm en utter
å gjord en dans ikring Struttens vagn.
— ”Dä va da skam, va du kutter,
dä går ikringkring för mäj”, sa Strutt.
”Åh jojo men”, töckte Skenerkutt.
Å Skenerkutten han la på täng
å Strutten smacka å rappa.
Når Löcka syntes ve näste sväng,
stog dotra hanses på trappa
å hang ôm halsen på Skenerkutt.
”Du får fäll ta’a”, sa gamle Strutt.