En försvunnen värld/Kapitel 11

←  De underligaste saker ha hänt

En försvunnen värld av Arthur Conan Doyle Översättare: Hanny Flygare För en gång var det jag som var hjälten

Det var hemskt i skogen  →

ELFTE KAPITLET.
»FÖR EN GÅNG VAR DET JAG SOM VAR HJÄLTEN.»

LORD ROXTON hade rätt då han trodde att betten av de förfärliga djur som angripit oss voro av en egendomligt giftig beskaffenhet. Morgonen efter vårt första äventyr på platån ledo både Summerlee och jag av svåra plågor och feber, under det att Challengers knä var så ömt och svullet att han knappt kunde linka framåt. Vi höllo oss följaktligen hela dagen kvar i lägret och lord Roxton, så gott vi det förmådde biträdd av oss, sysselsatte sig med att höja och förstärka de törnväggar, som voro vårt enda skyddsvärn. Jag minns, att jag hela dagen förföljdes av en känsla av att vi voro strängt observerade, ehuru jag inte kunde gissa av vem eller varifrån.

Detta intryck var så starkt, att jag omtalade det för professor Challenger, som skrev det på räkningen av den spänning som orsakats av min feber. Oupphörligt såg jag mig hastigt om, övertygad att jag skulle upptäcka någonting, men min blick möttes av intet annat än törnhäckens mörka snår och det grottlika dunklet av de stora träden, som välvde sig uppöver oss. Detta oaktat blev min känsla av att vi i vår närhet hade någon illvillig varelse, som iakttog våra åtgöranden, allt starkare och starkare. Jag tänkte på indianernas vidskepelse, tänkte på den där Curapuri — skogarnas lurande ande — och jag var färdig att tro, att den förfärliges vrede vilade över oss, som inträngt i hans mest avlägsna och heliga tempel.

Den natten — vår tredje i Maple Whites Land — upplevde vi någonting som gjorde ett djupt intryck på oss och kom oss att vara tacksamma mot lord Roxton, som arbetat så ihärdigt för att göra vårt tillhåll oåtkomligt. Vi sovo allesammans kring vår slocknande eld, då vi väcktes eller — jag skulle vilja säga — rycktes upp ur sömnen av en rad hemska läten och skrik, vilkas like jag aldrig hört. Jag vet intet ljud varmed jag skulle kunna jämföra detta hiskliga oväsen, vilket tycktes utgå från en punkt på några hundra alnars avstånd från vårt läger. Det var lika öronskärande som lokomotivets visselpipa, men då dess vissling är ett klart, mekaniskt, skarpt ljud, var detta långt djupare till omfånget och vittnade om den ytterligaste fasa och förfäran. Vi satte händerna för öronen för att utestänga de nervskakande anropen. Jag började kallsvettas och mådde riktigt illa av de förtvivlade lätena. Ett torterat livs alla lidanden, dess ve och förbannelser, dess otaliga sorger tycktes förenade och sammanträngda i detta hemska, ångestfyllda anskri. Och genom detta gälla, ekande ljud framträngde ett annat mera avbrutet, ett lågt, hest skratt, ett mullrande, grötigt, gäckande ackompanjemang till det skrik med vilket det blandade sig. I tre till fyra minuter fortfor den vederstyggliga duetten, under det att de skrämda fåglarna kommo löven att prassla. Och så slutade det lika tvärt som det börjat. En lång stund sutto vi där alldeles förstummade. Men så kastade lord Roxton en risknippa på elden och dess glöd belyste mina kamraters spejande ansikten och kastade ett fladdrande sken på de stora grenarna uppöver oss.

»Vad var det?» viskade jag.

»Det få vi veta i morgon», sade lord Roxton. »Det var oss ganska nära — utgick från kjusans område.»

»Det har blivit oss beskärt att åhöra en förhistorisk tragedi, uppleva ett drama av det slag, som utspelades i vassen vid stranden av någon Juralagun, då den större draken högg den mindre i gyttjan», sade Challenger med högtidligare allvar än jag någonsin hört i hans röst. »Det var nog gott för människan, att hon kom sent i skapelsens ordning. I urtiden voro krafter i rörelse, som intet mänskligt mod och inga konstgjorda vapen kunnat besegra. Vad hade väl mannens slunga eller pil förmått mot krafter lika dem, som givit sig till känna i natt? Till och med den moderna bössan hade föga förmått mot slika vidunder.»

»Jag håller styvt på min lilla vän», sade lord Roxton och smekte sitt eldvapen. »Men den besten hade stått på sig ordentligt.»

Summerlee lyfte upp handen.

»Tyst!» ropade han. »Jag hör bestämt någonting.»

Från den rådande tystnaden utgick ett regelbundet, tassande ljud. Det var trampet av något djur

Pterodayktylernas träsk.
(Utförd av Pat. L. Forbes efter en skiss av E. D. Malone.)

— rytmen av lena men tunga tassar, som försiktigt sattes till marken. Det smög långsamt kring lägret och stannade nära ingången. Ett lågt, stigande och fallande, pustande — det var djurets andhämtning. Endast vår svaga häck skilde oss från detta nattens vidunder. Vi hade alla fattat våra bössor och lord Roxton hade dragit ut en liten buske ur häcken för alt bilda en tittglugg.

»Vid George!» viskade han. »Jag tror, att jag ser odjuret!»

Jag böjde mig ned och såg över hans axel ut genom hålet. Ja, jag såg det, även jag. I trädets djupa skugga tecknade sig någonting ändå mörkare — någonting stort, hotande, svävande — en nedhukad figur, full av vild styrka och ilska. Den var inte högre än en häst, men de dunkla konturerna antydde både stort omfång och kraft. Den väsande andedräkten, lika regelbunden och fast som ljudet av en arbetande ångmaskin, talade om en jättelik organism. En gång då den rörde sig, tyckte jag mig se ett par förfärliga gröna ögon glänsa. Det prasslade till, som om djuret långsamt krälat framåt.

»Jag tror det tar språnget», sade jag och spände hanen.

»Skjut inte! Skjut inte!» viskade lord Roxton. »Ett bösskott skulle i nattens tystnad tränga milsvitt ut. Behåll det som sista trumfen.»

»Kommer odjuret över häcken, är det slut med oss», sade Summerlee och under det att han talade övergick rösten till ett nervöst skratt.

»Det får inte komma över», sade lord Roxton, »men skjut inte förrän i det sista. Kanhända får jag bukt på den gynnaren. I alla händelser ämnar jag försöka.»

Och nu utförde han den modigaste handling jag någonsin bevittnat. Han böjde sig ned mot elden, tog upp en flammande gren och gled strax därefter genom den utfallsport som han anbragt i ingången. Djuret närmade sig med en förfärlig bölning. Lord Roxton tvekade ej ett ögonblick utan ilade med lätta steg emot det och slungade den blossande grenen mitt i synen på det. Jag skymtade nu ett förfärligt ansikte, likt en jättegrodas, med vårtig, spetälsk hud och lös, yvig mun, sölad av blod. I nästa sekund krasade det i underskogen och vår hemske besökare var borta.

Jag trodde väl att han inte skulle tycka om elden», sade lord Roxton leende, då han kom tillbaka och kastade grenen bland riset.

»Ni borde inte ha utsatt er för en sådan fara!» ropade vi alla.

»Det fanns intet annat att göra. Om han kommit in ibland oss, hade vi skjutit varandra under försöken att göra kål på honom. Hade vi återigen skjutit genom häcken och sårat honom, skulle vi snart fått honom över oss — för att ingenting säga om att vi röjt oss för hela trakten. På det hela taget ha vi kommit rätt lyckligt ifrån saken. Vad var han väl för en gynnare?»

Våra lärda herrar betraktade varandra rätt tveksamt.

»För min del kan jag inte med visshet klassificera honom», sade Summerlee och tände sin pipa vid elden.

»Då ni vägrar att uttala er mening, visar ni en ganska tillbörlig vetenskaplig förtegenhet», sade Challenger pompöst och nedlåtande. »Själv anser jag mig inte böra gå längre än att uttrycka mig i allmänna ordalag och säga, att det är så gott som säkert, att vi i natt varit i beröring med någon form av den köttätande dinosaurian. Jag har redan tillförene uttalat som min tanke, att någonting i den vägen vore till finnandes på denna platå.»

»Vi få inte förgäta», anmärkte professor Summerlee, »att det funnits många förhistoriska djurformer, som aldrig kommit till vår kännedom. Det vore förmätet att påstå, att vi kunna giva namn åt allt, som vi möjligen komma att anträffa.»

»Alldeles riktigt. Vi få nöja oss med en ungefärlig klassifikation. I morgon torde ytterligare bevis leda till identifiering. Tills vidare återgå vi till vår avbrutna sömn.»

»Men icke utan vakt», inföll lord Roxton tvärsäkert. »I ett land likt detta, böra vi icke onödigtvis utsätta oss för risker. Två timmars vakt vardera måste vi framdeles åtaga oss.»

»Då gör jag början under det jag röker ut min pipa», sade professor Summerlee. Och från den natten vågade vi aldrig sova utan väktare.

På morgonen dröjde det icke länge förrän vi upptäckte källan till det avskyvärda larm, som väckt oss på natten. Igunaodongladet hade varit skådeplatsen för ett hemskt nedslaktande. De stora blodpölarna och de ofantliga köttstyckena, som lågo kringkastade åt alla håll på den gröna gräsmattan, föranledde oss att till en början tro, att en hel mängd djur blivit dödade, men vid närmare undersökning av kvarlevorna upptäckte vi, att hela detta blodbad härledde sig från ett enda kolossalt djur, som sönderslitits av ett annat, möjligen icke större men betydligt vildare än det självt.

Våra båda professorer inläto sig i djupsinniga argumenteringar under det att de undersökte alla dessa stycken, som visade märken efter vassa tänder och ofantliga klor.

»Vi måste uppskjuta att fälla något utslag», sade professor Challenger, som satt med ett stort vitaktigt köttstycke över knät. »Vissa tecken tyda på närvaron av en sabeltandad tiger av det slag, som ännu återfinnes i våra brecciagrottor, men djuret, som här förekommit levande, var utan tvivel större och mera reptilartat. För min del är jag böjd att taga det för en allosauria.»

»Eller en megalosauria», sade Summerlee.

»Alldeles. Vilken köttätande dinosauria som helst passar här in. Bland dem finnas de allra förfärlivaste typer av animalt liv som någonsin utgjort en förbannelse för jorden och en välsignelse för muséerna.» Han skrattade ljudligt åt sin egen kvickhet, ty fastän han hade föga sinne för humor, uppskattande han alltid till överdrift sina egna, allra tarvligaste skämt.

»Ju mindre väsen vi göra av oss, dess bättre är det», sade lord Roxton litet snävt. »Vi veta inte vem eller vad vi ha i närheten, Om den där gynnaren kommer tillbaka för att äta frukost och överraskar oss här, få vi inte mycket att skratta åt. Apropå, vad är det där för ett märke på iguanodonens hud?».

På det matta, fjälliga, skifferfärgade skinnet något ovanför bogen syntes en underlig svart ring av något asfaltlikt ämne. Ingen av oss kunde gissa sig till dess betydelse, ehuru Summerlee ansåg sig ha sett något dylikt på en av ungarna för två dagar sedan. Challenger sade ingenting men såg pompös och överlägsen ut, som om han nog kunnat tala, om han velat, så att lord Roxton till sist bad honom sjunga ut.

»Om ers nåd godhetsfullt tillåter mig att öppna munnen, skall jag med nöje säga min mening», sade han mycket sarkastiskt. »Jag har dock icke för vana att låta taga mig i förhör på sätt ni, mylord, tyckes finna lämpligt. Jag hade inte fått klart för mig att jag behövde utbedja mig tillstånd av er, innan jag log åt ett harmlöst skämt.»

Först sedan lorden helt ödmjukt bett om ursäkt, lät vår snarstuckne vän blidka sig. Sedan hans något upprörda känslor lugnat sig, tog han emellertid till orda och höll från sin plats på ett kullfallet träd ett litet tal till oss, sin vana trogen, i en ton som om han bibringat värderika upplysningar åt en åhörareskara på tusen personer.

»Vad det där märket angår», sade han, »är jag benägen att instämma med min vän, professor Summerlee, och antar, att fläckarna äro av asfalt. Som denna platå till sin natur är i hög grad vulkanisk och som asfalt är ett ämne, vilket sammanställes med plutoniska krafter, kan jag icke betvivla att det här förefinnes i fri, flytande form och att djuren kommit i beröring med det. Ett mycket viktigare problem innebär frågan om tillvaron av det köttätande vidunder, som lämnat sina spår i detta glad. Vi ha ju ett slags kännedom om att denna platå inte är större än ett vanligt engelskt grevskap. Inom detta begränsade område har ett visst antal varelser, till större delen djurtyper, som försvunnit från den nedanför liggande världen, levat tillsammans i oräkneliga år. Jag har alldeles klart för mig att man kunnat vänta, att de köttätande vidundren inom en så lång tidrymd skulle, om de utan hinder förökat sig, gjort slut på födoämnena och tvingats att antingen draga in på sina köttätande vanor eller också dö av hunger. Vi se, att så icke skett. Vi måste följaktligen antaga att naturens jämvikt bibehållits genom någon kontroll, som begränsar dessa vilddjurs antal. Ett av de många intressanta problem som vänta sin lösning är därför att upptäcka arten av denna kontroll och dess tillvägagående. Jag vågar hoppas, att vi längre fram skola få tillfälle att närmare studera de köttätande dinosaurierna.»

»Och jag vågar hoppas, att vi inte skola få det», inföll jag.

Professorn bara höjde på ögonbrynen, alldeles som skolmästaren då en stygg gosse gör en näsvis anmärkning.

»Kanhända har professor Summerlee någonting att säga i frågan», sade han och de båda lärda herrarna höjde sig nu till något förtunnat vetenskapligt luftlager, där möjligheterna av en modifikation av nativiteten vägdes mot den minskade tillgången på näringsmedel, som kontroll i kampen för tillvaron.

Den förmiddagen kartlade vi en liten del av platån, undvikande pterodaktylernas träsk och hållande oss öster i stället för väster om bäcken. I den riktningen var landet ännu tätt skogbevuxet och underskogen var så yppig, att vi endast helt långsamt lyckades framtränga.

Hittills har jag mest sysselsatt mig med det skräckinjagande i Maple Whites land, men det hade också en annan sida, ty hela den förmiddagen vandrade vi fram bland förtjusande blommor — de flesta, det lade jag märke till, vita eller gula, vilka färger, enligt vad våra professorer sade, voro de ursprungliga i blomstervärlden. På många ställen täcktes marken helt och hållet av dem och då vi till fotknölarna gingo på denna underbara, mjuka matta var doften nästan berusande i sin ljuvhet och styrka. Det välkända engelska biet surrade överallt omkring oss. Många av träden, vi gingo under, hade grenarna tyngda av frukter, somliga av kända slag, andra av för oss obekanta varieteter. Genom att giva akt på vilka bland dem som voro pickade av fåglarna undveko vi all fara för förgiftning och fingo ett välsmakande tillägg till vår föda. I den djungel vi drogo fram genom funnos många hårt tilltrampade stigar, som de vilda djuren gjort, och på sumpigare marker sågo vi en mängd besynnerliga fotspår, bland andra iguanodonens. I en skogsdunge sågo vi en gång åtskilliga av dessa kolosser beta och, tack vare sin kikare, kunde lord Roxton konstatera, att även dessa voro fläckade av asfalt, ehuru icke på samma kroppsdel som det på morgonen undersökta djuret. Betydelsen av detta fenomen kunde vi icke utfundera.

Vi sågo även många smådjur, såsom piggsvin, en fjällig myrslok och ett vildsvin, skiftande till färgen och med långa, krökta betar. Genom en glänta mellan träden sågo vi en gång den böjda sluttningen av en grön kulle klart teckna sig på något avstånd från oss och över den färdades i raskt tempo ett stort mörkbrunt djur. Det gick så fort att vi inte kunde säga av vad slag det var. Men om det, som lord Roxton påstod, var av hjortsläktet, måste det varit lika stort som de ofantliga irländska älgarna, som tid efter annan grävas upp ur mossarna i mitt hemland.

Alltsedan det där hemlighetsfulla besöket, som gjorts i vårt läger, återvände vi aldrig dit utan en viss oro. Vid detta tillfälle funno vi emellertid allt i orubbad ordning. Samma afton höllo vi en stor diskussion angående vår nuvarande ställning och våra kommande planer och jag måste med en viss utförlighet återgiva den emedan den ledde över till en ny utgångspunkt, som satte oss i tillfälle att förvärva en fullständigare kännedom om Maple Whites Land än som kunnat vinnas genom många veckors forskningsfärder. Det var Summerlee som inledde debatten. Hela dagen hade han varit litet grälsjuk av sig och nu var det något lord Roxton sade angående vad vi skulle göra dagen därpå, som kom hans dåliga lynne att sjuda över.

»Vad vi ha att göra i dag, i morgon och allt framgent», sade han, »är att söka oss väg ut ur den fälla vi blivit fångade i. Allesammans fundera ni på bästa sättet att tränga in i det här landet. Jag håller före, att vi borde tänka på ett sätt att komma ut från det.»

»Det förvånar mig, sir», röt Challenger och strök sitt majestätiska skägg, »att en vetenskapsman kan göra sig skyldig till ett så oädelt tänkesätt. Ni befinner er i ett land, som erbjuder den ärelystne naturvetenskapsmannen större lockelse än något annat land sedan världens begynnelse, och ni föreslår att lämna det efter att endast ha förvärvat den allra ytligaste kunskap om vad det innehåller. Någonting annat och bättre väntade jag av er, professor Summerlee.»

»Ni måste komma ihåg», sade Summerlee något bittert, »att jag har ett stort auditorium i London, som nu är i händerna på en ofantligt oduglig vikarie. Detta gör min ställning helt olik er, professor Challenger, ty, så vitt jag vet, har man aldrig anförtrott er någon uppfostrande verksamhet att svara för.»

»Ni har rätt», sade Challenger, »jag har ansett det som ett helgerån att på mindre uppgifter rikta en hjärna, som är mäktig den högsta självständiga forskning. Det är därför jag ställt mig så avvisande gent emot de skolastiska sysselsättningar man erbjudit mig.»

»Till exempel?» frågade Summerlee med ett hånleende. Lord Roxton skyndade att ge samtalet en annan vändning.

»För min del», sade han, »tycker jag det vore bra futtigt att resa tillbaka till London innan jag fått veta mycket mer om det här landet än jag nu vet.»

»Jag skulle inte våga gå in på min tidnings redaktlonslokal och se gubben Mc Ardle i synen», sade jag. — Ni ursäktar ju, att jag refererar ordagrant, eller hur, sir? — »Han skulle aldrig förlåta mig, att jag lämnat så mycket försummad spaltfyllnad efter mig. För resten tycker jag, att det inte är värt att tvista om den saken, då vi inte kunna komma ner härifrån, även om vi ville det.»

»Vår unge vän ersätter många ganska märkbara luckor i sin intelligens genom ett visst ursprungligt sunt förnuft», anmärkte Challenger. »Vi befatta oss inte med hans ömkliga yrkes intressen, men, som han säger, vi kunna ju inte komma ner härifrån, följaktligen är det förspilld möda att tala om den saken.»

»Det är förspilld möda att göra någonting annat än det», mumlade Summerlee bakom sin pipa. »Tillåt mig att erinra om att vi kommit hit i ett formulerat uppdrag, som blivit oss anförtrott vid Zoolouiska Institutets sammanträde i London. Uppdraget gick ut på att pröva sannfärdigheten av professor Challengers påståenden. Jag är pliktig att erkänna, att vi nu äro i tillfälle att underskriva dem. Vårt egentliga värv är således utfört. Vad angår detaljerna, som ytterligare skulle utforskas på denna platå, äro de så ofantliga, att det fordras en stor expedition med alldeles enkom utrustning för att gå i land med dem. Skulle nu vi försöka oss därpå, bleve det enda möjliga resultatet det, att vi aldrig komme tillbaka med det viktiga vetenskapliga bidrag vi redan förvärvat. Professor Challenger var den som uttänkte ett sätt att förflytta oss till denna platå, då den föreföll alldeles otillgänglig. Jag håller före, att vi nu böra anmoda honom att begagna samma fyndighet till att förpassa oss tillbaka till den värld, varifrån vi kommit hit.»

Jag tillstår att Summerlees åsikt, såsom han framställde den, syntes mig mycket förståndig. Även Challenger drog öronen åt sig vid tanken på att hans fiender aldrig skulle bli vederlagda, om bekräftelsen av hans påståenden icke nådde deras öron, som betvivlade dem.

»Nedstigandets problem är vid första påseendet ganska fruktansvärt», sade han, »men jag kan inte tänka mig annat än att intelligensen kan lösa det. Jag är benägen att ge vår kollega rätt i, att en långvarig vistelse i Maple Whites Land inte är rådlig för det närvarande och att vi snart måste taga itu med frågan om vårt nedstigande. Jag vägrar emellertid alldeles bestämt att avlägsna mig härifrån förrän vi åtminstone anställt en ytlig undersökning av detta land och kunna taga med oss hem en någon så när tillförlitlig karta.»

Professor Summerlee fnös till av otålighet.

»Vi ha tillbringat två hela dagar med undersökningar av landet», sade han, »och vi äro inte klokare på platsens topografi än då vi började. Det är klart, att det i sin helhet är tätt skogbevuxet och det skulle taga månader att genomtränga det och utrannsaka de olika delarnas ställning till varandra, Funnes de någon centralt belägen bergspets, vore det annorlunda, men så vitt vi kunna se, sluttar det åt alla håll. Ju längre vi gå, desto mindre blir sannolikheten för att få en överblick.»

Då var det jag fick min ingivelse. Min blick råkade falla på den ofantliga, knöliga stammen av det där gingkoträdet, som sträckte sina väldiga grenar över oss. Om stammens omfång överträffade alla de andra trädens, måste naturligtvis dess höjd även göra det. Om platåns kant höjde sig över hela omgivningen, varför skulle då inte detta mäktiga träd kunna vara ett vakttorn, som dominerade hela landel? Allt sedan jag som gosse sprang omkring i skog och mark på Irland har jag varit en djärv och skicklig trädklättrare. Kamraterna kunde väl överträffa mig i att klättra i berg, men kom jag upp bland grenarna, var jag deras mästare. Finge jag bara upp benen på de lägst sittande sidoskotten, skulle det i sanning vara märkvärdigt, om jag inte krånglade mig upp till toppen. Kamraterna blevo förtjusta över min idé.

»Vår unge vän», sade Challenger och grinade så att hans röda kinder stodo ut som äpplen, »är i stånd till akrobatiska bedrifter, som skulle vara omöjliga för en man med ett solidare för att icke säga ett mera imponerande yttre. Jag gillar hans beslut.»

»Vid George, unge man, ni har träffat huvudet på spiken!» sade lord Roxton och klappade mig på ryggen. »Jag kan inte begripa, att vi inte kommit att tänka på det förut! Vi ha inte dager längre än en timme till, men tar ni er anteckningsbok med er, kan ni nog göra ett raskt utkast över platån. Nu lägga vi de här tre ammunitionslådorna nedanför grenen och så skall jag hissa upp er.»

Han stod på lårarna under det att jag vände mig åt stammen och han drog helt varligt upp mig, då Challenger i detsamma sprang fram och gav mig en sådan stöt med sin väldiga hand, att jag som en pil sköt upp i trädet. Slående båda armarna om grenen, fäktade jag med fötterna tills jag först fick bålen och så knäna upp på den. Tre präktiga sidoskott, lika de stora pinnarna på en stege, hade jag närmast uppöver mig och därefter följde en mängd lätt åtkomliga grenar, så att jag klättrade på med en sådan fart, att jag snart icke kunde se marken utan endast det gröna lövverket under mig. Allt emellanåt möttes jag av hinder och en gång måste jag klänga mig en åtta, tio fot uppför en slingerväxt, men det gick förträffligt och Challengers dånande stämma nådde mig som från djupet. Trädet var emellertid enormt stort och när jag blickade uppåt, märkte jag intet avtunnande av löven. Då jag klättrade uppför en av grenarna fick jag se ett klumpigt föremål, som jag tog för en parasit. Jag stack fram huvudet för att se efter vad det kunde vara, men blev då så överraskad och förfärad, att jag höll på att falla ned från trädet.

Ett ansikte blickade emot mig på en eller två fots avstånd, Djuret, som ägde det, hade krupit ihop bakom parasiten och tittat ut just som jag tittade fram på andra sidan. Det var ett människoansikte, åtminstone mera mänskligt än någon apas jag dittills sett. Det var långt, vitaktigt och fullsatt med vårtor, nosen var platt, underkäken utstående och ett grovt skägg yvade sig under hakan. Ögonen, som blickade fram under tjocka, buskiga ögonbryn, voro djuriska och vilda, och då djuret öppnade gapet för att, som jag tyckte, morra en förbannelse mot mig, märkte jag, att det hade krökta, vassa hundlika tänder. Ett ögonblick läste jag hat och hotelse i de ondskefulla ögonen. Men som en blixt följde därpå ett uttryck av överväldigande fruktan. Det krasade till som av brutna grenar då det fula djuret häftigt dök ned i lövverkets snår. Jag skymtade en luden kropp, lik ett rödaktigt svins, och så försvann den i ett virrvarr av löv och grenar.

»Hur är det fatt?» skrek Roxton där nedifrån. »Har något gått på tok?»

»Såg ni den?» skrek jag med armarna om grenen och det pirrade i nerverna på mig.

»Det krasade till som om ni halkat. Vad var det?»

Jag var så uppskakad av denna apas plötsliga och besynnerliga åsyn att jag tvekade om jag inte skulle klättra ned igen och berätta mina kamrater vad jag erfarit. Men jag hade redan hunnit så pass högt upp, att det syntes mig förödmjukande att vända om med oförrättat ärende.

Efter en lång paus, varunder jag hämtade andan och åter samlade mod, fortsatte jag uppklättrandet. En gång trampade jag på en murken gren och blev några sekunder hängande på armarna, men i det hela gick det ganska lätt. Så småningom tunnade löven av omkring mig och vindfläktarna mot mitt ansikte sade mig, att jag kommit högre än skogens alla träd. Jag hade emellertid beslutat att inte se mig omkring förrän jag hunnit toppen, så att jag klättrade på ända till dess den översta grenen sviktade under min tyngd. Nu slog jag mig ned i en bekväm klyka, satte mig riktigt säkert och blickade så ned över det mest underbara panorama i detta sällsamma land.

Solen stod nätt och jämnt över den västra synranden och aftonen var särdeles ljus och klar, så att hela platåns utsträckning var synlig ned inunder mig. Sedd från denna höjd, hade den en oval kontur och höll på ena leden trettio eng. mil, på den andra tjugo. För övrigt var den formad som en grund skorsten, ty alla sidorna sluttade inåt en tämligen stor sjö i mitten. Denna sjö höll väl sina tio mil i omkrets och låg där så grön och täck i aftonbelysningen, kantad med en bred rand av vass och ytan bruten av åtskilliga gula sandbankar, som glänste som guld i det milda solljuset. En mängd långa föremål, för stora att vara alligatorer, för långa att vara kanoter, lågo på utkanterna av dessa sandbankar. Med kikaren såg jag mycket tydligt att de hade liv, men deras beskaffenhet i övrigt kunde jag inte urskilja.

Från den sidan av platån där vi befunno oss sluttade en av gläntor avbruten skogsmark på en sträcka av fem eller sex mil ned mot sjön. Strax nedanför mig såg jag iguanodonernas glad och längre bort syntes en rund plan mellan träden, som markerade pterodaktylernas träsk. På den sida som låg mitt emot erbjöd platån en helt annan anblick. Där voro yttersidans basaltformationer reproducerade på insidan och bildade ett omkring tvåhundra fot högt stalp, nedanför vilket låg en skogbevuxen sluttning. Utefter basen av dessa röda klippor, något över marken, såg jag genom kikaren en rad mörka hål, som jag antog vara mynningarna till grottor. Vid själva ingången till en av dessa skimrade någonting vitt men vad det var, kunde jag inte urskilja. Jag satt och ritade på kartan tills solen gått ned och det var så mörkt att jag inte längre kunde skönja detaljerna. Då klättrade jag ned till mina följeslagare, som ivrigt längtade efter mig vid foten av det stora trädet. För en gång var jag expeditionens hjälte. Jag var den ende som tänkt på det och den ende som utfört det och här var nu kartan, som skulle bespara oss en månads blint trevande bland okända faror. Var och en av kamraterna tog mig mycket högtidligt i handen. Men innan de började avhandla kartans detaljer, fick jag lov att för dem beskriva mitt möte med apmannen däruppe bland grenarna.

»Han har varit där hela tiden», sade jag.

»Hur vet ni det?» frågade lord Roxton.

»För jag har ständigt haft en känsla av att vi bevakades av någonting illvilligt. Jag nämnde det för professor Challenger.»

»Vår unge vän sade verkligen någonting i den väken. Han är också den ende ibland oss, som är i besittning av det keltiska temperament, som gör människan tillgänglig för sådana intryck.»

»Telepatiens hela teori —» började Summerlee och stoppade sin pipa.

»Är för omständlig att här diskuteras», sade Challenger mycket bestämt. »Säg mig nu», sade han med minen av en biskop, som talar till ett söndagsskolbarn, »lade ni händelsevis märke till, om den där varelsen kunde vika tummen över handens insida?»

»Nej, det gjorde jag verkligen inte.»

»Hade han svans?»

»Nej.»

»Var han gripfotad?»

»Jag antar, att han inte så hastigt kunnat kila undan bland grenarna om han inte fattat tag om dem med fötterna.»

»I Sydamerika finns det, om jag minnes rätt — ni kan nog kontrollera mitt påstående, professor Summerlee — omkring trettiosex olika slags apor, men den människoliknande apan är där okänd. Det är likväl klart, att hon är till finnandes i detta land och icke är den ludna, gorillalika varitet, som aldrig visat sig annat än i Afrika och Österlandet.» — Jag hade så när fallit honom i talet och sagt, att en kusin till den arten hade jag sett i Kensington. — »Denna är däremot en skäggig och färglös typ, och den sistnämnda omständigheten tyder på det faktum, att den tillbringat sina dagar i trädens tillbakadragenhet. Den fråga vi ha att begrunda är huruvida den står närmare apan eller människan. I senare fallet närmar han sig nog vad som på vulgärt språk kallas ’den felande länken’. Lösningen av detta problem är vår första plikt.»

»Kan aldrig komma i fråga», sade Summerlee helt tvärt. »Då vi nu, tack vare mr Malones intelligens och vighet» — jag måste ju citera hans ord — »fått vår karta, är vår första och enda omedelbart föreliggande plikt att friska och sunda förpassa oss ifrån det här förskräckliga stället.»

»Civilisationens köttgrytor», mumlade Challenger.

»Civilisationens bläckflaskor, sir. Det är vår uppgift att åt tideböckerna anförtro vad vi sett och åt andra överlämna att fortsätta våra forskningar. Det gingo vi alla in på innan mr Malone försåg oss med kartan.»

»Gott», sade Challenger, »jag medger, att jag skall

Vy av platån i dess helhet från gingkoträdets topp.
(Utförd av Pat. L. Forbes efter en skiss av E. D. Malone.)

Utkast till karta öfver Maple Whites Land.

känna mig lugnare sedan jag förvissat mig om att resultatet av vår expedition blivit bekant för våra vänner. Ännu har jag inte något begrepp om hur vi skola komma ned härifrån. Jag har emellertid aldrig än tagit ihop med något problem som min uppfinningsrika hjärna icke förmått lösa och jag lovar er att i morgon rikta min uppmärksamhet på frågan om nedstigandet.»

Och så fick saken vila. Men samma afton utarbetades vid skenet från elden och ett enda ljus den första kartan över den förlorade världen. Varje detalj jag från mitt vakttorn helt hastigt utprickat sattes in på sin riktiga plats. Challengers blyertspenna svävade över de stora tomrum, som markerade insjön.

»Vad skola vi kalla den?» frågade han.

»Varför inte begagna er av tillfället att föreviga ert eget namn?» sade Summerlee på sitt något syrliga sätt.

»Jag hoppas, sir, att mitt namn skall äga andra och mera personliga anspråk på eftervärlden», svarade Challenger strängt. »Den allra okunnigaste kan föreviga sitt värdelösa minne genom att fästa sitt namn vid ett berg eller en flod. Något sådant minnesmärke behöver inte jag.»

Summerlee drog munnen till ett leende och ämnade göra ett nytt anfall, då lord Roxton hastigt trädde emellan.

»Det tillkommer er, unge man, att ge sjön ett namn», sade han. »Ni var den förste som såg den och skulle ni finna för gott att kalla den »Sjön Malone» har, vid George, ingen bättre rätt därtill.»

»Mycket riktigt. Vi skola låta vår unge vän ge sjön namn», sade Challenger.

»I så fall», sade jag och kände att jag rodnade, »ger jag den namnet Sjön Gladys.»

»Tycker ni inte, att Centralsjön vore lämpligare! sade Summerlee.

»Jag föredrar Sjön Gladys.»

Challenger såg medlidsamt på mig och skakade ogillande på sitt stora huvud. »Pojkar äro pojkar», sade han. »Må den heta Sjön Gladys.»