En gammal historia
En gammal historia.
Från slottets tinnar skuggorna fly,
Oktobermorgonen bräcker,
Och bleknad måne från glesnande sky
Utåt viken en strimma sträcker.
Nu pekar den dallrande silfverrand
Rättfram emot slottets brygga,
Der björkar och alar susa vid strand
Och asparna skälfva skygga.
Men från stranden sig drager en stolt allé
Uppåt mot den yppiga parken,
Der åldriga ekar man får att se
Med kärleksrunor i barken.
Och under de gulnade bladens hvalf
Sig breder den frusna rabatten:
Der stod den sista resedan och skalf
Och dog i den flydda natten.
Men rimfrost gnistrar i morgonens glans
På georginer och astrar,
Som än stå friska och fläta sin krans
Kring foten af slottets pilastrar.
Derinne var allt så tyst, så tomt,
Allt låg som i stum förbidan;
En pudel, som vakar på trappan fromt,
Har slumrat mot morgonsidan.
Nu klang ett fönster och upp han spratt,
Den kloke, lurfvige hunden,
Men som han ej sofvit förut i natt,
Så väcktes han ej ur blunden.
Det var der borta som fönstret klang,
I hyddan vid trädgårdsmuren:
Canarieparet bak’ gallret sprang
Och sjöng sin kärlek i buren.
Dess herskarinna, ännu ej klädd,
Re’n längtar ut från sin kammar
Och står vid spegeln framför sin bädd
Och de bruna flätorna kammar.
Vid öppet fönster hon sjunger sig varm,
Fast svala fläktarna leka
Kring rosig kind och kring snöhvit barm
Och säkert i valet tveka.
Vid öppet fönster hon sjungande står,
Sitt hjerta till ro vill hon sjunga;
Men på sorgsna toner den visan går,
Och ängsligt blickar den unga.
Med kammen hon flätan fäster till slut,
Och se’n i en endaste vändning
Hon breder de hvita armarna ut
Och knäpper sin ylleklädning.
På lockarna sätter hon schäferhatt
Med ax på de breda skyggen;
I schalen, som nyss för fönstret satt,
Hon sig svept och den knyter på ryggen.
Så lemnar hon hyddan. Re’n dagen går in
Att af vissnande blommor njutas;
Hon börjar den dagen med sorgset sinn
Och undrar hur han skall slutas.
Till en hvar liten blomma, som lefver än,
Med vemod hon blickarna vänder,
Och isen hon skakar ur kronorna se’n
Med smekande, hvita händer.
“I morgon,“ hon suckar, “reser han bort,
Långt bort från de kära ställen,
Men fast oktoberdagen är kort,
Kan mycket hinnas till qvällen.“
Hon stannade. Handen för ögat hon höll,
Ty en tår der dallrade redan;
Nu — nu han faller, men när han föll
Han föll på den vissna resedan.
Gladt från kaminen fladdrar en brasas sken,
Och slottsherrn sitter kry vid sitt skrifbord re’n,
Fast det är tidigt. Klockan är tio.
Från väggen blicka stjernprydda gubbar ned,
Och deras unge ättling i sista led
Vet kanske deras bragder, som glömts af Clio.
Men svept i morgondrägten han sitter der,
Och mjuka sammetstoffeln hans fot beklär,
Som sjunker i det svällande schagget;
Än doppar han sin penna i bläcket, än
På gröna sidenrocken han torkar den,
Och fläckarna sig öka på fina plagget.
Nej, se hur mildt han blickar, hur ömt! Gif akt:
Sin penna har han plötsligt på bordet lagt,
Och häftigt har han öppnat schatullet.
Hans öga hvilar troget på — gissa hvad!
Hvad ser han bland de gnistrande smyckens rad,
Der klara perlor speglas i röda gullet?
Ack, ej till guld och perlor står nu hans håg,
Men bland familj klenoderna blygsamt låg
Ett par små lockar bruna och mjuka;
Nu hvila de så lätt i hans hvita hand,
Och kyssar brinna upp på hans mun ibland,
Och suckar gå ur hjertat, det kärlekssjuka.
Så drömmer han en stund, och en fager bild
Står för hans tanke, älskande, ren och mild,
En ungmö bland rosor och reseda.
Det är den unga Hanna han tänker på,
Brunlockig trädgårdsflicka med ögon blå,
För henne kan han aldrig sitt hjerta freda.
Så drömmer han. Men plötsligt han kring sig ser:
Föraktligt salig farfar från väggen ler,
Försmädligt hans gemål, fru grefvinnan;
Och fader tyckes rynka sitt ögonbryn,
Och moder blott af blygsel få ros på hyn:
“Bevars, han måste sluta den leken, innan“ —
Och brefvet måste börjas på nytt igen,
Ja, brefvet till kusinen, hans barndomsvän,
I dag han hennes hand vill begära;
Blott så kan Hanna glömmas, om hon blir hans!
Fast ensam, bör han vårda familjens glans
Och tänka på sin framtid, sitt namn, sin ära.
Nu öppnar han sitt album. “Nej, se ändå:
Så vänlig som en ängel, men skön som två.
Och dock — aristokratisk i minen!
Som drottning skall hon gå i hans gamla slott,
Och Hanna nog sig tröstar, och allt blir godt —
Nej Gud, hvad hon är vacker ändå, kusinen!“
Så kysser han porträttet. Men sakta gled
Den lock, han höll i handen, på mattan ned.
Ej märker han det. Brefvet han skrifver.
“Om några veckor sjelf han till Stockholm far
Att från kusinens läppar få muntligt svar,
Men bäst om allt på förhand rangeradt blifver.“
Nu ringer han. Betjenten går in med hast
Och underrättar vördsamt, att — strängen brast,
Tar brefvet mot och artigt sig bockar.
Från mattan i detsamma han något tog,
Såg på det en sekund och förstulet log
Och lemnar med en bugning de bruna lockar.
“Gå!“ ropar grefven rodnande, och på nytt
Han bilden ser, som nyss hade skrämts och flytt,
Och suckar: “än ett möte, ett sista!
Jag är din fånge, ljufva, men rymmer väl.
För länge, herskarinna, jag var din träl,
Nu fri jag blifva vill, skall ock hjertat brista.“
Hon älskade så som blott man kan
Med hjerta af sjutton vårar.
Han kunde ju bedja som ingen ann’,
Då halp ej strid eller tårar:
När kärlek brann i hans blick, o då,
Då måste hon offra allt,
Då ville i eld och lågor hon gå,
Om han, den käre, befallt.
Han var så hjerteligt öm och god,
Han hade ögon så klara.
Att ock han var svag, hon ej förstod;
Hon var hans — det visste hon bara.
Så ger hon hela sin rikedom
Åt honom, som mild, men svag,
Långt mera tänker på verldens dom
Än på hjertats heliga lag.
Så hade de älskat hvarandra med lust
I flyktande sommarstunder;
De hade landat vid hoppets kust
Och bott i dess gröna lunder.
I grottan, som lummig vid strömmen låg,
De sutit så mången gång
Och lyssnat till sorlet af skummande våg
Och jublat vid lärkornas sång.
Der satt hon ock nu om kinden blek
I kalla oktobernatten,
Vid strömmen, der månen bak’ gulnad ek
Såg ned i det svarta vatten,
Lik hoppets gnista, som ännu brann
Och från ögonens himlar log,
Men åter och åter med sorg försvann
I tviflets bölja och dog.
Ett sista möte han här begärt;
Hur kan hon den bönen neka?
En sista gång hur sorgeligt kärt
Att den lockiga pannan smeka!
Hur bittert ljuft att en sista kyss
Från rödaste läppar bida
Och se’n i hans famn — Der kommer han — lyss!
Der är han vid flickans sida.
“Kom, kära, kom upp! En kulen qväll —
Och mycket jag måste dig säga.
Kom, sitta vi ned vid sprakande häll
Der i frid hvarandra vi ega!“
Och sin arm kring den gråtandes lif han smög,
Och åter brann hennes hopp,
Och den stolte örn med sin dufva flög
Till sitt kungliga näste opp.
Här ville han yppa all sin själ
Och ångrande tårar gråta
Och säga ett varmt oändligt farväl
Och bedja den unga förlåta;
Här taga som skänk af den armas hand
Sin lycka, sin framtid, sin brud,
Och af hennes kärlek få löst det band,
Som de knutit på hjertats bud.
Men i varma gemaket stodo de re’n.
Hon löste sin schal ifrån barmen
Och satt i slocknande härdens sken,
Halft lutad mot hvita armen;
Och ögat brann med en dämpad glöd,
Och kinden rodnade matt,
Och munnen, som smålog, på kyssar bjöd —
Hon var underskön, der hon satt!
Och han kunde ej tala. Han kom, han såg,
Men segrade ej den gången.
Sin långa bikt kom han ej ihåg,
Dock, han måste! Än är han ej fången.
Nu, nu skall han börja, men början blef slut,
Ty hon hviskade mildt hans namn
Och sträckte de bedjande armarna ut,
Och han föll i den öppnade famn.
Nej, aldrig så fast den famnen slöt
Som nu vid det sista mötet,
Och aldrig en hvila så ljuf han njöt
Förut vid det vaggande skötet,
Och aldrig förut hon kyssar gaf
Med en mun så svällande skär.
Nu tycktes all verlden ett stormigt haf,
Och här var hamnen, blott här.
Och hvita barmen i vågor gick
Mot hans bröst, det manliga, höga.
“Förgät mig ej!“ i hvarenda blick
Ur det klaraste, blåa öga.
Och sist, när den bönen, en daggfrisk ros,
På rodnande läppar ler,
Då flykta båd’ planer och sans sin kos,
Och sitt ja berusad han ger.
Och från höga fönstret i månens glans
Ett sällsamt skimmer sig breder,
Och sömnen viftar med vallmokrans
Sin frid öfver hjertat neder — —
Men när förtrollningen löses snart
Af den höstliga dag, som grytt,
När den unge vaknar och allt blir klart,
Har den tjusande flickan flytt.
En timme blott och med qvalfyld håg
Upp i vagnen re’n han sig kastar.
Han lemnar sin hamn. I stormande tåg
Mot det fraggande hafvet han hastar.
Men flickan, ack, som af kärlek bedt
Om det löfte, hon lyckats få,
Hon visste ej af det qval, hon beredt,
Men grät i hyddan ändå.
“Att karln var fattig, och att hon också
Ej hade råd att skänka bort sitt hjerta,“
Det var det enda svar, som fröken Märtha
Utaf sin hulde fader lyckats få.
Hon var hans enda barn, men hellre må
Hon lida litet dum och barnslig smärta,
Än bli förenad med en sådan en,
En arrendator, löjtnant i armén.
En fattig karl, ty inga kapitaler
Han ärft, och derför icke lust han haft
Att, comme il faut, uppoffra tid och kraft
På blott Moët, Camelior och baler
Och spel och fashionabla små skandaler;
Men derför, fast han hufvud har på skaft,
Ej saknar börd och ärligt bröd ej heller,
För högst ignoble dock han går och gäller.
En fattig karl, men flitig som ett bi,
Han på arrende tjenar fyratusen.
En fattig karl, rödfärgadt corps de logis!
Och blott derinne, när han kännt sig frusen,
Och hösten ruskig är, han trifs vid krusen,
Men gerna då åt vännerna slår i;
En präktig karl, en man af gamla stammen,
Men arrendator, ser ni, det är skammen.
En fattig karl, en karl, som får sig finna
Lugnt på den plats, der ödet honom ställt,
Och, om han hjerta har och det vill brinna,
Bör sig ha lärt att kunna släcka snällt;
En karl, som vågat lifvet, om det gällt,
Till gagn för den, hvars tro han lyckats vinna,
Som här (för högt, det medges, bågen spänns)
Var dotter af en fattig excellens.
Det gick ej an. Hvad skulle verlden säga?
Och gret hon ock sig blind, det gick ej an,
Ty ingen skall det goda barnet ega,
Om ej en rik och mäktig riddersman.
Det derför ej blef tid att öfverväga,
Nar slottsherrns bref omsider målet hann,
Och fröken grät och ville icke ha honom,
Men gubben skrek: “för tusan, du skall ta honom!
Bed arrendatorn dra så långt som pocker!
Och skäms du ej att ge kusin en korg?
Ditt offer, barn, vår Herre snart med ocker
Ger dig igen; och göra far din sorg,
Jag vet, det vill du ej, mitt hjertans socker,
Och sedan, tänk blott på hans vackra borg,
Hans namn, hans skönhet, allt blir ditt, ifall du
Vill lyda, barn, men vill du ej, så skall du!“
Så håller gubben på hvarenda dag
Och grälar, smeker ömt och grälar åter,
Blir ond, blir god, förbannar och förlåter,
Tills stackars fröken blir båd’ slö och svag
Och trött sig fogar efter hans behag,
Blir lugn och kall och aldrig mera gråter,
Tills nu för dörren re’n kusinen står,
Som hon ej sett, se’n hon var fjorton år.
Nu stod hon marmorblek vid toiletten.
I dag vid middagsbordet skall det ske.
Der skall hon sitta rodnande och le
Och vara lycklig enligt etiketten.
Se så, drag handsken på! Sätt fast buketten!
Bryt af en liten vissnande pensée!
Är allt i ordning? Re’n det fyra ringer.
Bevars — och till salongen ned hon springer.
Der kommer hon, en väl uppfostrad flicka,
Så glad att skåda som en nyfödd vår.
Den vårens bästa ros föll af i går,
Och sent skall någon ny ur knoppen spricka.
Gör ingenting. En dam af verld förstår
Att än i döden regelrätt sig skicka.
Blott eld i blickarna och bort med tårarna,
Och sucka med en klok och le med dårarna!
Han nalkas. Nu till bordet för han henne,
Och re’n vid tredje glaset blir han kär,
Ser på buketten, hon vid barmen bär,
Och hviskar: “har jag hopp, så gif mig denne!“
Nu har hon löst den från dess gyllne spänne,
Nu på hans bröst den redan doftar skär;
Champagnen frusar, och allt högre stiger
Den unges fröjd, men bruden ler och tiger.
Döm henne icke! Hon har fostrats opp
Utaf en upplyst tid med goda seder.
Som med ett maktspråk krossar hjertats hopp
Och för en guldklimp säljer tro och heder.
Rätt så! Döm icke hårdt! Den gud, som leder,
Den herskare, som länkar verldens lopp
Med spira utaf jern och guld kring pannan,
Är egoismen, han och ingen annan.
Men han, som hon sin första kärlek gaf?
Bah, han sig trösta skall och tidigt lära
Att sjelf på allvar bli den herrens slaf
Och sätta mindre lit till tro och ära,
En farkost mer uppå det vida haf,
Der tviflet jemt ser hoppets kuster nära,
Men når dem ej på hela jordens ring.
Det är så verldens gång, gör ingenting.
Men våren är inne. Konvaljen står
Bland gräsen och doftar så mildt och godt,
Och strömmen brusar och lärkan slår
Rätt öfver tornet på grefvens slott.
Derinne är allt så tomt, så tyst,
Ty alltse’n hösten han borta är,
Se’n de båda hvarandra till afsked kysst,
Har ingen älskat och hatat der.
Men i parken är sprittande lif i dag,
Der stimma skarorna nu som bäst,
Och allt har lemnat sitt hvardagslag,
Och folket hurrar. I dag är fest.
Kring långa borden med bål vid bål
Hörs trumma och flöjt och violoncell.
Kanonerna dundra vid hvarje skål,
Och eko besvarar den dofva skräll.
Från Stockholm det kommit ett muntert bud:
“Håll folket lustigt, på ölet ej spar!
Låt dem dricka för mig och min unga brud
Den qväll, då jag henne till maka tar!“
Hit derför sig samlat gammal och ung,
Och allt är städadt och högtidsklädt,
Och bland dryckesborden som lagets kung
En majstång står på den gröna slätt.
Och sju slår klockan i slottets ur
(Det var vigseltimmen, var löftets stund),
Då presten, en gammal, ståtlig figur,
Går fram högtidligt i folkets rund.
Han fattar den blänkande silfverpokal
Och jemkar kragen och hostar se’n
Och håller ett långt och prydligt tal
Om grefven sjelf och hans hjertas vän.
När sist med ett lefve! han lexan slöt,
Så skinande nöjd, att allt gått bra,
Från månghundrade läppar med storm sig bröt,
Så det klang mot bergen, ett högt “hurrah!“
Och skotten smattrade, trumman slog,
Ett larm, så det kunnat väcka hvar sten.
Blott de gamla bönder, som re’n fått nog,
De slumrade lugnt som förr i allén.
Det fanns en annan, som ock förut
Med slumrande blickar gått allt förbi,
Men nu vid den dånande festsalut
Hon stämmer in med ett klagoskri.
Låt folket hurra! Bland jublet dör
Det skärande missljud bort med hast.
Låt dundra kanonen, att ingen hör
Hur under tiden ett hjerta brast!
Hvem dansar derborta i svindlande fart?
De bruna lockarna fladdra för vind,
Och ögat stirrar så kallt och klart,
Och fast dansen går vildt, är hon hvit om kind.
På henne riktas hvarenda blick
Ibland med vemod, ibland med harm,
Men hon dansar blott — hej, som en hvirfvel det gick
Öfver tufva och strå med flämtande barm.
Och folket gick hemåt ju mera det led
Mot nordens härliga sommarnatt,
Och hop efter hop genom parken skred
Med trötta knän, men med sinnet gladt.
Hvem är det som ensam vid midnattstid
Än dansar i grottan på hvitan sand
Och sjunger en sorgelig sång dervid
Och snyftande hvilar på mossan ibland?
Snart morgonen nalkas. En lärka re’n
Sig morgnar deruppe på ljusnande skyn.
Kring bergen sig gjuter så skärt ett sken,
Och tuppen gal i den närmsta byn.
Hvem spanar på bryggan vid vasskrönt strand,
Tills ångarn i fjerran allt närmre når?
En liten pilt henne ror från land.
Nu hinner hon målet: på däck hon står.
Ett stackars gråtande barn det var,
Som i fjerran land ville dölja sin blygd,
En flicka, en öfvergifven, som far
Förhånad, förtviflad från hemmets bygd.
Gömd bland pinierna vid golfens vågor
Villan ligger. Aftonsolens lågor
Gnistra mot månghundrade kristaller,
När skumfransad våg mot klippan klyfs.
Rankan klättrar på verandans galler,
Der hvar drufva i sin purpur yfs.
Nordens lilja, hvad vill du i söder?
När Neapels sol på kinden glöder,
Hvita kalken, ack, så lätt kan gulna,
Veka hjertat lätt försmäkta kan.
Eld är luften. Hafvet vill ej mulna,
Sista molnet bak’ Vesuv försvann.
Der, just der den öfvermogna klasen
Högröd hänger öfver marmorvasen,
Sitter blek, mot piedestalen lutad,
Fagra bruden, som från norden kom.
“Än en månad,“ hviskar hon, “är slutad,
Och ännu han ej till mig vändt om.“
Året gått, se’n kallt hon räckte handen
Åt sin frände, och de lösa banden,
Som hon fåfängt sökt att draga samman,
Tänjas ut alltmera dag från dag.
Deras kärlek, ack, han var blott flamman
Af minutens rusande behag.
Och hon är likväl en nordisk qvinna,
Redo att försaka och förbrinna,
Och en längtan, en oändlig, väckes
Efter kärlek i den ungas barm,
Kärlek, som af lifvets storm ej släckes,
Kärlek, som ej dör bland verldens larm.
O, hon fick den ej! De första dragen
Fjäriln sög ur blommande behagen.
Snart hans fagra ros är lilja vorden,
Långsamt tärd af sina minnens qval.
Snart hon sitter, drömmerskan från norden,
Öfvergifven i sin tysta dal.
Men han svärmar kring Italiens stränder;
Blott ett artigt bref han stundom sänder
Till sin brud, som på den fagra villa
Leds vid allt, fast allt är ljus och prakt.
Rankan glöder, hafvet brusar stilla,
Blott i hjertat stormar det med makt.
Minnet vaknar. Löftet, som hon brutit,
Hjertats ende vän, som hon förskjutit,
Dem kan hjertat aldrig, aldrig glömma,
Och i tysta qval det tynar bort.
Vaken drömmer hon och måste drömma
Än i slummerns timme, njugg och kort.
Honom, den förskjutne, hennes blickar
Genom tårar se, när solen skickar
Strålen lodrätt från de blåa slätter,
Der hon länkar segrande sitt lopp;
Honom än, när under stjernenätter
Näktergalen slår i piniens topp.
Febern, buren på siroccovinden,
Kysser rosor på den bleka kinden,
Svartsjuk ånger hennes själ förvirrar,
Tviflet griper om sitt rof, och då
Ögat, tanklöst leende, blott stirrar
Mot det svallande, det djupa blå.
Så hvar dag i hjertat ökar branden.
Bölja, sjung din sorgesång vid stranden!
Aldrig mer det fagra barnet träder
På dess kisel och din visa hör.
Näktergal, som djupt i dalen qväder,
Sjung om blomman, som för tidigt dör!
Fiskarflickor, som på ängen dansen,
Af de hvita liljor fläten kransen!
Snart han skänkas skall med bittra tårar
Åt er syster från de fjerran haf.
Fordom skönt hon prydde nordens vårar:
Söderns vårar, pryden hennes graf!
En qväll i Wien. En festlig sal,
Blommor och ljus och sprittande bal,
Tärnor i skiraste gazer,
Strömmar af välljud, som kämpa matt
Mot maskernas sorl, mot klingande skratt
Af ystra, dansande gracer.
Man trängs i dörren. Man lemnar biljett.
Hvad brokigt vimmel! Se der en sprätt,
Som för qvällen tagit tonsuren;
En riddare här med sköld och svärd,
Och der en skinande värdshusvärd
Och en pascha, af slafvar buren!
Hvad lif bland de muntra flickorna! Se,
I grottan derborta hvilar en fée
Med liljespira i handen.
Här rasar bacchanten i vildaste dans,
Der bjuder en blomsterflicka sin krans
Åt en drottning från österlanden.
Der blommar en kind så rodnande varm,
Der vaggar sig ljuft en flämtande barm,
Men ingen ser hvad han gömmer;
Ett hjerta kanhända, som qvalet förtär?
Gör ingenting: vid champagnen der
Den sköna sorgerna glömmer.
Låt hornen smattra, låt valsen gå!
Det är så ängsligt att ensam stå
I dansens bugtande slinga.
Hvad mörka minnen framskymta deri!
Låt det gå, låt dem dansa förbi, förbi!
Ät hjertat det ro skall bringa.
Låt gå, låt gå! Som en storm det gick.
En domino ensam i dystert skick
Vid dörren står som i drömmar.
Det är som märkte han ingenting,
Som såge han ej den yrande ring,
Ej hörde tonernas strömmar.
Han tycks ej eldas af stundens fröjd,
Tycks dröja härinne, tillräckligt nöjd,
Om med bullret han smärtan kan döfva.
Nog annat medel mot sorgen fanns,
Men hjertan, som vissnat, ha ej till hands
Ett bättre, när tröst de behöfva.
Dock, nu på en gång är hans dvala slut.
Han lemnar sin plats. I nästa minut
En flicka i dansen han svingar,
En blomsterflicka i snöhvit skrud,
En fallen ängel, som glömt sin Gud,
Men än har qvar sina vingar.
Än tycks hon bäfvande och förstämd
Och stannar då, som af bullret skrämd,
Och de hvita skuldrorna skälfva:
Än famnar hon honom med underlig makt,
Och då sväfvar han fram i stormande takt
Med sin trolska, luftiga elfva.
De vexla ej frågor, de gifva ej svar,
Men bak’ maskerna blixtra två ögonpar,
Som tolka hvarandras gåta:
Att lifvet är bäst, då det dansas bort,
Att skulden är evig och glädjen kort,
Att ångern så föga kan båta.
Välan, låt det gå! Det skall dansas i qväll!
På lifvets hvirflande karusell
Är det skönt ju mera det larmar.
Två barn, som frysa i sorgens natt,
Sig stjäla till glädjen, om än så matt,
I qväll i hvarandras armar.
En paus i dansen. Orkestern blir stum.
Man hvilar i vinkande sidorum
Bland grottor af halfskum dager,
Der midt i glödande rosors rund
En springbrunn plaskar mot marmorgrund
I skygd af cypress och lager.
Då trycka hvarandras händer de ta,
Och till sista gemaket skynda de nu
Att lösa den långa förtrollning,
Att taga de ljugande masker af
Och se hvad af bilden, som drömmen gaf,
Står qvar som ögats behållning.
Och allena i dunklet hvila de re’n
Och sitta i blånande lampans sken
Långt borta från festens vimmel.
Nu, nu föll masken från båda, och så
De rodnande läppar mötas — men då
Ett skri: ”barmhertige himmel!”
Ett skratt, som gällt i hans öra skär:
“Rätt så, min grefve, här träffas vi, här!“
Och åter skrattar den unga.
Från sitt hjerta flickan förfärad han sköt,
Men åter sin yngling i famnen hon slöt,
Och de klara blickarna ljunga.
Som grafven kallt och som hatet fast
Han smids vid en barm, hvars hjerta brast,
Och der döden bland liljorna hvilar;
Men stark af fasa, ett språng han tog,
Till golfvet den bleknade flickan slog
Och ut i natten han ilar;
I qvalets natt, i den mörka natt,
Hvars stjernor flämta bland molnen matt,
Tills tviflet den sista släcker;
I den natt, hvars slut är en hemlighet,
Ty Gud barmhertig allena vet,
Om nånsin dess morgon bräcker.