En gustaviansk ädlings ungdomshistoria/Kap 3

←  Med Gustaf Adolf Reuterholm i Stockholm och Uppsala

En gustaviansk ädlings ungdomshistoria av Carl Forsstrand Det sista ungdomsdecenniet

Källor  →

DET SISTA UNGDOMSDECENNIET.

Om Gustaf Adolf Reuterholms fortsatta vistelse i Uppsala finnas inga meddelanden bevarade. Han tycks nämligen ha fullföljt sitt i slutet av dagboken för 1773 uttalade beslut att ej därom föra några anteckningar, och sökandet på andra håll efter upplysningar om fortsättningen på hans akademiska bana ha blivit resultatlösa. Man kan emellertid antaga, att hans tillvaro i universitetsstaden fortgick i samma former och på samma regelbundna sätt som under hösten 1773. Emellertid tycks han ej ha tillbragt mer än två terminer till eller året 1774 i Uppsala. I Västmanlands-Dala nations matrikel finns han visserligen antecknad även för åren 1775 och 1776, men med undantag möjligen för tillfälliga eller kortare besök uppehöll han sig ej då i lärdomsstaden utan förde en rätt rörlig tillvaro och befann sig än i Stockholm, än på Cathrinedal och Stora Ekeby, än hemma på Svidja och på Pickala i Finland o. s. v.

Trots sitt ovannämnda beslut att upphöra med dagboksskrivandet förde han dock anteckningar om förloppet av denna omväxlande tillvaro. Anteckningarna träffas i de i förordet omnämnda årgångarna av Historisk Almanack, som tillhört honom och i vilka han på interfolierade blad infört notiser om sina förehavanden och upplevelser. Då dessa anteckningar nyligen blivit offentliggjorda^[1] och äro lätt tillgängliga, må ur dem här blott anföras en kort redogörelse för huvudinnehållet, avsedd att bilda en övergång till skildringen av de senare och mer händelserika ungdomsåren. Meddelandena i de två almanackorna äro nämligen i stort sedt av ringa intresse. De röra sig mest om nöjen och förströelser, uppvaktningar, teaterbesök och maskeradbaler i Stockholm, om gästbesök hos fränderna på de ovannämnda gårdarna, om utflykter i det gröna o. s. v. Tidt och ofta ger emellertid den unge baronen luft åt tankar och betraktelser, som belysa hans egendomliga själsliv och som, för att använda utgivarinnans av almanacksanteckningarna ord, »på ett slående sätt visar läsaren den blifvande storvisirens fel och förtjänster in petto».

Anteckningarna inledas under rubriken »Tankar på den 1 jan. 1775» med en poetisk utgjutelse, som kan sägas vara en fortsättning på de religiösa betraktelser, unge Reuterholm nedskrev i slutet av dagboken för 1773. De ha nämligen följande lydelse:

Hvart ögnablick är Herrans gåfva,
hvar andedräkt bör Honom lofva,
från hvilken år och tid och lif och anda komm.
O, Gud! af nåd mig värdes lära
att anse tiden Dig till ära
som jordens dyrsta skatt och bästa egendom
och nyttja så de skiften tiden gier,
att när min tid är all, jag tiden ej må sakna,
men somna glad och nöjd där vakna,
där tiden aldrig ändas mer.

När han på detta vackra sätt inledde det nya året, befann sig Reuterholm på Cathrinedal hos sin farbror och i sällskap med sin mor. Strax före julen 1774 hade han från Uppsala begivit sig dit. Vistelsen där varade sex veckor eller till den 1 februari och förlöpte med en mängd kalas och gästabud såväl på Cathrinedal som på granngårdarna, hos kapten Drufva på Nyborg, hos general Cronstedt på Gäddeholm o. s. v. Även gjordes ett besök på Frösåker, den gamla Gyllenstiernska egendomen, där riksrådinnan vistats i ungdomen och där sonen nu på en fönsterruta inristade sitt och hennes namn.

Efter att den 1 februari ha avrest från Cathrinedal och gjort besök hos riksrådet Funck på Brogård anlände Reuterholm och hans moder följande dag till Stockholm. Under den därefter flera månader pågående vistelsen i huvudstaden levde herrskapet med i stora världen och deltogo flitigt i den högsta societetens nöjesliv. Detta stod då, under den första lyckliga och lugna perioden av Gustaf III:s regering, i mycket rikt flor. Man roade sig med liv och lust och med en uthållighet, som tog icke blott dagens utan även nattens timmar i anspråk. Sålunda berättar Reuterholm bland annat, hur han ofta höll ut på de många maskeradbalerna under fastlagen ända till kl. 4, 5 på morgnarna. Så t. ex. den 28 februari, då den sista maskeraden för säsongen gick av stapeln och Reuterholm »roade. sig excellent till kl. 4 om morgonen». Han var då klädd i vit domino och med en präktig vit panache i hatten samt hade »många aventurer, particulairt med konungen, som förföljde mig öfver en kvarts timme och kittlade mig så jag skrek. Med denna maskerad slöts alla karnevalens lustbarheter» och, tillägger han med en för honom typisk betraktelse »det står i Herrans hand, hvem som lefver och bevistar det i nästa år kommande». Då man betänker, att dessa nattliga ansträngningar ofta under dagens lopp hade föregåtts av courer och levéer på hovet, middagsbjudningar och andra kalas, enligt tidens sed förbundna med frosseri i mat och ymnigt pokulerande, får man en imponerande föreställning om den unge tjusarkungens samtidas både andliga och isynnerhet kroppsliga krafttillgångar. Unge Reuterholm rycktes med i nöjesvirveln, ibland, om man får tro honom själv, med motvilja på grund av sin allvarliga läggning, sina religiösa intressen och sitt »sensibla» sinne, men dock uppenbarligen med stor förtjusning. Denna gäller icke blott det uppsluppna maskeradlivet utan än mer den uppmärksamhet, han fick röna av konungen, som då och då vid courerna uppmuntrade honom med nådigt tilltal — uttalandena om belåtenheten häröver stå i märklig kontrast till hans blivande avoghet och hat mot monarken och av hertigarna Carl och Fredrik Adolf. Med den sistnämnde, som var hans regementschef, kom han särskildt i livlig beröring och har många entusiastiska lovord över den bevågenhet, han visade honom. Däremot kom han under denna tid ej i något närmare förhållande till hertig Carl, men yttrar sig med stor beundran och sympati om honom, särskildt sedan han erfarit, att hertigen hade uppenbarelser och såg blodiga gestalter, som ingen annan kunde se.

Under dessa vårmånader 1775 förde riksrådinnan Reuterholm stort hus och gav ofta stora middagar för riksråd och andra dignitärer, medlemmar av societeten

SVIDJA HERRESÄTE.
(Foto 1910.)

m. fl. Med mycken belåtenhet berättar sonen om hur det då gick till och om uppfyllandet av de konventionella förpliktelser, som umgängeslivet medförde. Med alldeles särskild tillfredsställelse omtalar han, hur han och modern gjorde visiter och foro omkring i riksrådinnans praktfulla galavagn — denna vagn med det Gyllenstiernska vapnet, som han skulle använda även sedan modern gått hädan och som skulle ådraga honom åtlöje för den sålunda alltför tydligt ådagalagda högfärden över den förnäma mödernehärstamningen.

Denna högfärd framlyser ofta i almanacksanteckningarna, liksom förut i dagboken från Uppsalatiden, men därjämte må rättvisligen erkännas, att han mångenstädes på ett mycket vackert och tilltalande sätt talar om sin varma tillgivenhet och kärlek till modern, alldeles oavsedt att hon var en född Gyllenstierna.

Bland personer, med vilka Reuterholm sammanträffade under vårmånaderna 1775, stannar intresset särskildt vid C. C. Gjörwell, den bekante assessorn, publicisten och bokhandlaren. Han ägnar honom ett ganska långt omnämnande, som slutar med ett uttalande av tillfredsställelse över att riktigt ha stukat till honom. De träffades en gång på operan, och Reuterholm passade på tillfället att ge Gjörwell en ordentlig uppsträckning därför att denne i någon av sina tidningar yttrat sig ofördelaktigt om Reuterholms far, riksrådet, efter dennes död. Gjörwell skall då med stor ödmjukhet ha bedt om ursäkt och lovat att taga tillbaka vad han skrivit. »För mig var det», tillägger Reuterholm, »den största satisfaction i världen, att han tillstod och afbad sina fel. Och för publiken är det äfven allt, som kan begäras, när densamme mannen, som varit oförskämd och bjudit till att förklena, skall vara densamma, som skall lämna dygden, sanningen och förtjänsten sitt värde, beröm och ära, och därtill skall ännu det missfostret Gjörwell brukas, innan han dör. Fiat justitia!»

I slutet av juni erhöll Reuterholm permission från sin militära tjänstgöring för att resa till Svidja, där han uppehöll sig till början av oktober. Syftet med vistelsen på fädernegården tycks ha varit att inspektera jordbruket och förvaltningen samt ordna en del ekonomiska angelägenheter. Han berättar, hur han gjorde sin »eriksgata» på godset, hade överläggningar med inspektorn och sammankomster med sina underhavande bönder och torpare, vilka han i en »skarp oration» förehöll deras olydnad i avseende på svedjebrännandet. Han lät till och med, fastän sådana exekutioner voro honom motbjudande, inspektorn ge en stursk och skvalleraktig bonde en bastonad till straff för hans uppstudsighet. Tiden räckte emellertid till även för blåbärskalas på Vårdön, för gästabud på Svidja och för besök hos grannarna på Laxpojo, Fagervik o. s. v.

Hemresan till Sverige tog på grund av motvind och storm mer än tre veckor i anspråk, men efter »ett terribelt sjömörker, himmelsstickande storm och till sist den fasligaste natt», han någonsin genomlevat, anlände Reuterholm den 26 oktober till Fjäderholmarna. Där lämnade han skutan och lät ro sig till Blasieholmen och skyndade hem samt hade glädjen träffa sin mor och bror vid tämlig välmåga. Anteckningarna för årets sista månader innehålla föga av intresse. De röra sig nästan uteslutande om courer och levéer på hovet, konserter på Fredrikshof hos änkedrottningen och på Riddarhuset, middagar och maskerader, besök på operan o. s. v. Några meddelanden om allvarligare sysselsättningar förekomma ej. Förmodligen tyckte den nittonårige baronen att tidpunkten för sådana ej ännu var inne. Att han emellertid hade en känsla och förnimmelse av tomheten och flärden i de unga gustavianska kavaljerernas leverne, framgår av inledningsstroferna i den fromma bön varmed han den 1 januari 1776 börjar anteckningarna för det nya året:

Nu sluts ett årathal att oss ett annat gifva,
Lätt det till bättring blifva!

Under de närmast följande månaderna fortgick familjen Reuterholms tillvaro på ungefär samma sätt som förut under Stockholmsvistelsen, d. v. s. med umgängesliv, fester, teater- och konsertbesök, promenader i Kungsträdgården, färder till Karlberg och Ulriksdal o. s. v. På grund av riksrådinnans sjuklighet, som ofta gjorde sönerna »sensibla» och en gång, då hon fick en »oändligt stark paroxysme», vållade Gustaf Adolf »en vacker alteration», gjordes dock många inskränkningar i nöjeslivet. Även sönerna voro ofta skrala, ledo av varannandagsfrossa och feber, men kryade till sig tack vare assessor Heidenstams och andra doktorers omvårdnad, åderlåtningar, blodiglar m. m., och när maj hade kommit med sol och värme, fingo familjens medlemmar »med den tilltagande sommaren med mera tranquillité och nöje än den förriga tiden smaka saisonens behagligheter».

Bland episoder under sommarmånaderna, som Reuterholm omtalar, må nämnas hans besök och vistelse på Rydboholm den 10 till 22 juli. Det gamla, minnesrika herresätet beboddes då som sommarnöje av riksrådet, greve Rudenschiöld och hans familj — grevinnan, född Bielke, sönerna den sjuttonårige Thure och den tolv årige Bengt samt döttrarna Carolina, fjorton år, och den nu tioåriga, med tiden tack vare till stor del Reuterholm så ryktbara Magdalena. Med förtjusning berättar Reuterholm, hur han på det allra angenämaste och hövligaste sätt blev emottagen av hans excellens, av grevinnan och förnämligast av »min Thure». Så kallar han nämligen den äldste sonen, med vilken han tydligen hade knutit ett av dessa talrika, av stor sentimentalitet och känslosamhet utmärkta vänskapsband, som kännetecknade honom i ungdomen, men som han längre fram i tiden skulle med hänsynslös hårdhet och falskhet bryta. »Min Thure» och han voro under dessa dagar på Rydboholm »ständigt ihopa både dagar och nätter». De promenerade, svärmade, fiskade och badade tillsammans. De besågo det gamla slottets och sockenkyrkornas många Braheminnen och andra märkvärdigheter, de företogo ridturer, bland andra till Bogesund, som av Reuterholm får benämningen »det gamla desperata stenhuset, som med skäl må kallas hin håles boning i anseende till dess stygghet och oformlighet».

När Reuterholm den 22 juli återvände till Stockholm, följde Thure Rudenschiöld med och blev bjuden på supé och på den »lumpna svenska komedien». Följande dag skildes de åt efter ett » sensibelt afsked». »Hela dagen var jag ännu trist af denna separation», heter det i tillägget.

I anteckningarna om Rydboholm omnämner Reuterholm blott i förbigående Magdalena Rudenschiöld. Det är i samband med meddelandet om en promenad till kyrkan, där den lilla flickan gjorde en kullerbytta, som högeligen förskräckte hennes moder, men avlöpte utan menliga följder. Reuterholm blev »faseligen altererad» för grevinnans skull, men tycks ej ha fäst något avseende vid Magdalenas missöde. Detta var ju också en bagatell, som han utan vidare kunde inviga åt glömskan; men värre är det att han, några lustrer senare, då han från skam och vanära kunnat rädda Magdalena Rudenschiöld, hade totalt förgätit den vänlighet, han åtnjöt av hennes föräldrar, och den intima förbindelsen med »min Thure».

Den 3 augusti avreste familjen Reuterholm till Finland och anlände den 15 till Pickala. Där och på Svidja tillbragtes höstmånaderna i lugn och ro, och den 25 november begav sig Gustaf Adolf, som erhållit ett års permission, efter det »allra ömmaste afskedstagande» av mor och bror »på en lång och äfventyrlig resa, först till Ryssland». I almanacksanteckningarna för december finnas några kortfattade meddelanden om hur han första dagen i månaden i sällskap med en baron Düben — dåvarande ceremonimästaren, sedermera hovmarskalken Henrik Jakob von D. — lyckligen anlände till S:t Petersburg, hur han den 8 hade nåden bli presenterad för kejsarinnan Catharina, hur han var på courer, på middag hos svenske ministern baron von Nolcken, på hovmarknad o. s. v. och hur han mot slutet av månaden fick ett svårt anfall av diarré, orsakad av Nevavattnet, »som för alla utlänningar brukar vara funeste».

Även under den fortsatta vistelsen i Petersburg förde Reuterholm dagbok. Jämte en mängd meddelanden om fester och gästabud, i vilka han på grund av sin samhällsställning och sina goda rekommendationer från Stockholm fick deltaga, innehåller denna iakttagelser om ett flertal ryktbara och framstående personer samt uttalanden och betraktelser i hans vanliga karakteristiska stil. Här och var ger han luft åt beundran för de många vackra karlar han såg och gjorde bekantskap med, och talar särskildt om en ung baron Maltitz såsom en den »allra skönaste yngling» och en »aimable Adonis». Däremot hade han föga blick och intet sinne för kvinnlig skönhet och säger sig i de högsta kretsarna ha sett endast en enda vacker flicka, en fröken Narischkin, som dock hade för stor mun. Han gör också ett undantag för kejsarinnan, som han skildrar sålunda: »Hon är till personen en lång och nog korpulent fru af ett i högsta måtto majestätiskt anseende, och ehuru åren redan äro inne, har man inte svårt att finna, det ju denna prinsessa i sin ungdom måste hafva ägt mycken fägring och vackerhet; ögonen äro stora och mörkblå och röja en genomträngande skarpsinnighet, men tillika en mildhet, som afunden påstår ej varit henne medfödd; hon kan eljest räknas för brunett, efter hår och ögonbryn äro mörka, ehuru hyn ännu är ganska klar och hvit, oaktadt den ständiga sminkningen, som vid ryska hofvet brukas; längden af ansiktet är eljest mer lång än rund, och minen öfver munnen besynnerligen nådig och leende; med ett ord: växt, bildning, gång och démarche, alltsammans svarar fullkomligen till det begrepp, man gör sig om denna stora monarkinna, hvars djupa vett och sällsynta egenskaper väcka lika mycken förundran, som man vid dess åsyn intages af vördnad och admiration.»

Bland svenskar, som Reuterholm träffade i Petersburg, var en ung man vid namn Claës Bartholomé Peyron — son av en till Stockholm från Frankrike inflyttad sidenfabrikör och äldre broder till Gustaf III:s ryktbare livpage och favorit, den vackre Carl Peyron. Med honom knöt han ett vänskapsband, som att döma efter ett par brev från Peyron, sedan Reuterholm i slutet av mars rest hem, var mycket varmt. Huruvida de unga herrarna voro bekanta förut är ovisst. I alla händelser träffades de i Petersburg, dit Peyron skickats för att på Gustaf III:s bekostnad studera ryska språket och handeln och där han 1778 vid blott tjugufem års ålder blev svensk konsul, och fattade stor sympati för varandra. I de nämnda breven, som äro daterade den 24 april och den 2 maj, finnas talande vittnesbörd härom, åtminstone vad Peyron vidkommer. Sålunda titulerar han Reuterholm »min käre och älskade vän», »min allra bästa vän», »min käre ömme vän» o. s. v., och det sista brevet, vilket liksom det andra är skrivet ömsom på svenska och franska, slutas med följande tirad: »Söta min vän, hvarest du än må vara, så glöm ej din egen Peyron, som så länge han lefver skall påminna sig om all den vänskap, du här visat honom. Huru agreabelt för mig, om jag kunde hafva kommit och surprennera dig på Svidja; ack, söta du, det vattnas i mun, när jag tänker därpå, men förrinner, när jag väger mitt öde.»

Från Petersburg begav sig Reuterholm via Helsingfors till Svidja, där han i familjens sköte torde ha stannat hela sommaren 1777. Strax efter hemkomsten anhöll han om avsked från sin anställning som fänrik vid Västmanlands eller hertig Fredrik Adolfs regemente, och på hösten utnämndes han till tjänstgörande hovjunkare hos konungen, för att dock redan följande år såsom kammarherre hos drottning Sofia Magdalena övergå till hennes hovstat. Därmed kom han snart i närmare beröring med hertig Carl, till vars intimare krets han kan räknas från och med 1780-talets början.

Om Gustaf Adolf Reuterholms förhållande till hertigen och om hans verksamhet som ordensvurm, mystiker, andeskådare o. s. v. har mycket skrivits. Särskildt må hänvisas till O. P. Sturzen-Beckers lika upplysande som underhållande skildringar.^[2] Något nytt till dem finns knappast att tillägga, men då desamma huvudsakligen hänföra sig till en senare period än Reuterholms ungdom, saknas anledning att här upprepa eller referera dem. Visserligen hängav sig Reuterholm även under 1780-talets första år med stor iver åt ockultismen, men det var först år 1783, som han på egen hand utförde magiska arbeten och började räknas bland de klarast skinande ljusen i hertigens tabernakel och andra maconniqua anstalter. Här behöver emellertid denna hans verksamhet, som utförligt skildrats av Sturzen-Becker, icke avhandlas, utan må i stället lämnas några meddelanden om hans övriga förehavanden under de sista ungdomsåren eller till inträdet i trettioårsåldern.

De upplysningar, som anträffats om honom under dessa år, äro emellertid, frånsedt de på hans egna anteckningar grundade berättelserna om de »macconiqua händelserna», mycket knapphändiga. Hans tjänstgöring som kammarherre var tydligen ej förbunden med några märkvärdiga eller uppseendeväckande tilldragelser, och själv tycks han ej ha gjort sig särskildt bemärkt. Sålunda omtalas han blott i förbigående i de samtida memoarskrivarnas skildringar om hovlivet. Hertiginnan Charlotte nämner honom endast en enda gång i sina dagboksanteckningar för åren 1775—82 och då såsom deltagare i en av de många kadriljer som höllos, och G. J. Ehrensvärd omtalar honom likaledes blott en gång, nämligen i december 1778, då han i samband med festligheterna med anledning av drottning Sofia Magdalenas kyrkotagning jämte tre andra herrar utnämndes till kammarherre.

Den enda gång under ifrågavarande tid, då Reuterholm i högre grad fick uppmärksamheten fästad vid sig, var på sommaren 1783 och i samband med sin moders begravning. Vid detta tillfälle uppträdde han på ett sätt, som var i hög grad ägnadt att väcka uppseende samt visserligen att sprida löjets skimmer över honom, men även att vidga kunskapen eller uppfattningen av hans säregna personlighet. Bland berättelserna om tilldragelsen må anföras den som lämnats av Johan Albert Ehrenström, vilken var hans ungdomsvän och en av dem, som han kallade »min egen», men som i framtiden bittert skulle få erfara obeständigheten av hans vänskap och dennas förvandling till hätsk förföljelse.

Ehrenström var liksom Reuterholm till födseln finländare men sex år yngre än han. Son av kommendanten på Vaxholms fästning Nils A. Ehrenström, valde även han först den militära banan och var konduktör vid fortifikationen, då han år 1777 gjorde Reuterholms bekantskap. Denna övergick snart till varm vänskap, som från Reuterholms sida bland annat yttrade sig i de ömmaste brev och från Ehrenströms i en nästan svärmisk beundran. Den unge fortifikationsofficeren var uppenbarligen fullkomligt bedårad av den äldre vännens fängslande egenskaper och trots andra vänners varningar alldeles blind för hans opålitlighet, falskhet och hyckleri. Upplysande härom är Ehrenströms skildring i de på äldre dagar nedskrivna minnesanteckningarna om hans ungdomsår:^[3] »Under hans vistande på Svidja besökte jag honom ofta och blef alltid med den största vänskap och förtrolighet emottagen. Jag bekänner med blygd, att jag verkligen var af honom förtjusad. Hvad som i synnerhet förförde min oerfarenhet till denna blinda hängifvelse, var den känslofullhet han visade. Vi läste tillsammans Arnauds Epreuves de sentiment och gräto vid historien om Liebman. Vid alla tillfällen paraderade han med sina ömma känslor, och jag deltog uppriktigt i hans ytterliga sorg öfver sin gamla mors, riksrådinnans död. Förgäfves sade mig ofta hans kusin kapten Klick, som kände både världen och baronen bättre än jag, att all denna känslofullhet var affekterad. Jag ansåg dessa yttranden som hädelser emot ett lika ömt som misskändt hjärta, hvars hela värde jag smickrade mig med att hafva fattat. Förgäfves sökte alla mina öfriga vänner att upplysa mig om det tvetydiga i denna unga mans karaktär, om hans gränslösa högfärd, hvaraf de citerade många löjliga anekdoter, om hans frånstötande manér emot de af hans släktingar och öfriga landsmän, som kommo till Svidja under hans vistande därstädes; jag förklarade inom mig alla dessa berättelser, som voro i allmänt omlopp, såsom bevis dels däraf, att de som beklagade sig öfver baronens och kammarherrens beteende emot dem, saknade de egenskaper, hvarigenom de kunde tillvinna sig hans aktning, dels som bevis af den afund, hvarmed det företräde han mig lämnade betraktades, ett företräde som kittlade min egenkärlek.»

Sedan Ehrenström härefter omtalat, hur hans beundran för Reuterholm en gång höll på att leda till duell med en av hans bäste och trognaste vänner löjtnant Wetterhoff och hur det spända förhållandet mellan dem länge fortfor, skildrar han riksrådinnans begravning den 14 augusti och Reuterholms uppträdande då: »Min förvillelse i anseende till baron Reuterholm och min tillgifvenhet för hans person gingo så långt, att de sällsamma uppträden, som föreföllo efter hans mors död och vid hennes begrafning, till hvilka jag var vittne, icke mäktade förminska dem. Den gamla riksrådinnan var visserligen ett aktningsvärdt fruntimmer, som i sina yttranden röjde mycket förstånd och kunskaper, och kunde vara nedlåtande utan att förlora något af sin värdighet; men man märkte, att hon satte ett alltför högt värde på sitt familjenamn Gyllenstierna, ehuru hennes mor var en jungfru Carle;^[4] ifrigt omfattade hon ännu på gamla dagar mösspartiets intresse, för hvilket parti hennes herre, som hon alltid kallade sin aflidne man, stod i spetsen, och talade med bitterhet om 1772 års revolution och om de nya sakernas ordning. Det berättades också, att hon med mycken stränghet utkräfde sina rättigheter af sina utarmade bönder. Af sina bägge söner älskade hon den yngste mest, och hans tillgifvenhet för henne liknade dyrkan. Ingenting är naturligare än att en son älskar sin mor, isynnerhet när han är ett föremål för hennes ömmaste kärlek, men efter min sedan vunna erfarenhet af baron Reuterholms lynne är det mig tillåtet att tro, att han i hennes person mest älskade namnet Gyllenstierna. Hon hade redan kommit till den ålder, då hon efter naturens obevekliga lagar skulle dö, och hennes frånfälle förebådades af en långvarig sjukdom, hvilken tillräckligen förberedde på hennes hädanfärd. Icke dess mindre gjorde tidningen om hennes död ett sådant intryck på hennes yngste son, som då var i Stockholm, att det väckte dels ett varmt deltagande hos känslofulla personer, dels misstankar om öfverdrift och affektation hos mer likgiltiga betraktare. Af de förra utmärkte sig grefve Joh. Gabr. Oxenstierna, genom sin vackra epistel till baron Reuterholm, hvilken baronen genast lät trycka och utdela. Till de senare hörde större delen af baronens öfriga bekantskaper. Han visade för dem alla dagliga scener af konvulsioner, rop, tårar och suckar, afvisade all tröst, men sökte den själf i den högtidliga notifikationen af dödsfallet till konungen, framburen på en stor levé af tvenne riksens råd, samt sedermera till drottningen och de öfriga kungliga familjens medlemmar och i vidlyftiga anstalter till begrafningen af den aflidna riksrådinnan, som emellertid var bisatt.

Ett penningelån upptogs för att bestrida de stora kostnaderna, hvartill dessa anstalter föranledde. Svart kläde till korets beklädande i Sjundeå kyrka lånades från k. husgerådskammaren, tillika med silfverskir att däraf göra festoner; målare sysselsattes med förfärdigandet af prunkande emblemer öfver den dödas dygder och egenskaper; 1,000 vaxljus uppköptes o. s. v. Sedan han genomgått de första paroxysmerna af sin excentriska sorg, presenterade han sig på en levé hos konungen, som beklagade sorgen, men sökte lindra hans bedröfvelse med att yttra, att han själf förlorat en mor och visste värdet af en sådan förlust — ett yttrande, som mycket misshagade baronen, emedan han icke kunde begripa, hur man kunde jämföra förlusten af drottning Lovisa Ulrika med den af hans mor, riksrådinnan Reuterholm. Sedan begaf han sig till Finland för att bevista den solenna begrafningen. Jag var då på Svidja hos hans äldre bror, som underrättad om dagen för hans ankomst for honom till mötes. Framkommen til huset, blef han nästan vanmäktig och lät släpa sig ur vagnen uppför trappan in i moderns sängkammare, där han under rop och skrik kastade sig öfver hennes säng. Jag var i det bredvid varande rummet, och han visste af brodern, att jag var där. Som jag aldrig förut hört ett sådant uppträde, rörde det mig obeskrifligen. Därefter började han med tillställningarna till begrafningen, hvilka icke voro gjorda efter en liten skala. Altaret i kyrkan skulle borttagas, en stor och hög katafalk i midten af koret uppbyggas, omgifven af pyramider, som buro ofvan nämnda emblemer, hvaraf jag nu blott påminner mig denna: en komet med öfverskrift En i hvart sekel. Sedan allt var färdigt, for han till Helsingfors för att personligen bjuda generalen en chef, grefve Fredrik Posse, att vid begrafningen föra prestafven, hvilket grefven af nyfikenhet att själf se de tillställningar, som blifvit ett allmänt taleämne i denna del af landet, lofvade, äfvensom han tillät att några kanoner skulle få utföras för att aflossas vid jordfästningen. Endast tolf personer utom prestafven, eller så många som fordrades för att bära kistan från katafalken ner i grafkoret, blefvo bjudna och däribland jag, von Essen, kapten Aminoff (nu grefve och geheimeråd). Vid mörkrets inbrytande upplystes allén från gården till kyrkan med 500 mareschaller, sorgvagnarna åtföljdes af 50 svartklädda bönder, bärande facklor. Vid inträdet i kyrkan afsjöngs en psalm, hvarefter hölls en lång likpredikan, och sedan upplästes ännu längre personalier, författade af den sörjande yngre sonen (ty den äldres sorg var länge sedan öfverstånden) och i hvilka med stor emfas omtalades, med hvilken resignation den aflidna emottagit underrättelser om att en henne tillhörig galeas uppbrunnit i Pickala hamn, just då den skulle afsegla till Stockholm. Då äntligen liket skulle flyttas från katafalken ner i grafven, hvarvid bägge sönerna buro kistan vid hufvudet, inträffade det af andra tillstädesvarande, fastän icke af mig bedragne, väntade, uppträde att personaliernas författare vid inträdet i grafkoret och vid åsynen af sin faders där förut stående likkista med ett högt rop afdånade eller låtsade afdåna och blef därifrån, sedan halsduken blifvit öppnad och ansiktet af brodern bestänkt med luktvatten, buren tillbaka till sin bänk. Vid återfärden till sorgehuset lät han vid skenet af facklor föra sig, såsom halfdöende, till ett i en eklund, nära gården befintligt lusthus, där han intog sängen, öfverlämnande åt sin broder att göra les honneurs vid supén. Hela denna scen upprörde och skakade mig på det högsta, och det var med en stark ovilja, som jag genast förmärkte och sedermera vidare erfor, att den allmänt beskrattades som en spelad komedi. Man kunde läsa i grefve Posses ansiktsmuskler, att han gjorde sig möda att tillbakahålla uttrycken af åtlöje. Klick berättade mig samma afton, att hans fru, generalen baron Carl Armfelts dotter, boende i grannskapet på Laxpojo gård, ett fruntimmer af mycken kvickhet, hade med sin vän fröken Blomcreutz (en tid därefter gift med kapten Jan Anders Jägerhorn), som var på besök hos henne, icke kunnat emotstå nyfikenheten att bese begrafningsståten och således förklädda med bindmössor begifvit sig till kyrkan, där de, bortblandade ibland folkhopen, kunde beskåda allt. Under väntan på processionens ankomst hade fröken Blomcreutz, som aldrig sett kammarherren, hvilken under sina besök i Finland undvek all gemenskap med landets invånare, frågat fru Klick, huru och af hvad hon skulle igenkänna honom, och fått till svar, att han vore den, som afdånade, då liket skulle nedbäras i grafhvalfvet. Alla de plaisanterier, jag i detta ämne hörde, tillräknade jag endast hans talrika ovänners elakhet samt brist på öm känsla för medmänniskors lidande.»

Ehrenström berättar vidare, hur han några dagar efter begravningen av Reuterholm anmodades att författa en beskrivning över densamma samt hur han också efter att ha erhållit en promemoria och en mängd anvisningar utförde uppdraget till Reuterholms stora belåtenhet. Ehrenström erkänner att han borde ha insett, att Reuterholms omåttliga känslosamhet och den roll han spelat blott voro humbug, men han var så duperad av honom, att han villigt och i god tro skrev ut skildringen. Däri lckades han förträffligt, såsom framgår av Reuterholms den 22 september daterade och för avsändaren mycket karakteristiska tacksamhetsskrifvelse: »Jag har flera gånger med ömmaste rörelse läst och åter läst den så mästerligen författade berätelsen och feliciterar min egen Ehrenström uppriktigt till sin lyckliga penna, men ännu mera till så lyckliga känslor. Detta vedermäle af dess goda smak och lätthet att arbeta är tillika ett af de mest talande af min Alberts vänskap för mig, och jag skulle visserligen vara född ganska känslolös, om jag ej därföre hölle honom den fullkomligaste räkning. Men jag tror mig icke behöfva vidlyftigt därom försäkra, då mitt tänkesätt ej mera bör vara för min Ehrenström någon gåta. På denna räkning spar jag äfven att säga, huru ihågkommen och välkommen han här är. Det är något, som skall bära syn för saken.»

Det skulle emellertid ej dröja mer än ett par år, förrän Ehrenström fick ögonen öppna för Reuterholms löjliga sidor samt erfara, hur den varma vänskapen vilade på mycket lösa grunder. Sedan Ehrenström lämnat den militära banan och som kanslitjänsteman år 1786 kommit till Stockholm, ådrog han sig nämligen Reuterholms ovilja genom att ej med gillande omfatta dennes planer och förhoppningar att bli utnämnd till hovkansler. Snart följde fullständig brytning, beroende bland annat därpå att Ehrenström, som under Reuterholms inflytande fattat avoghet och hat mot Gustaf III, blev en av dennes anhängare, medan Reuterholm allt mer ådagalade sin fientlighet mot konungen. Slutligen, sedan Reuterholm nått maktens tinnar och Ehrenström blivit inblandad i den Armfeltska högmålsprocessen, hade den forna vänskapen å Reuterholms sida förvandlats därhän, att hans »egen Albert» var en av dem, som hårdast drabbades av hans förföljelse. Det var nämligen på Reuterholms anstiftan,som Ehrenström dömdes till förlust av liv, ära och egendom, men icke nog härmed, det var på Reuterholms tillskyndan, som rikskanslern Fredrik Sparre i hertigen-regentens konselj på Drottningholm den 22 september 1792 eller på dagen elva år efter Reuterholms här ovan anförda sliskiga brev, yrkade, att Ehrenströms straff skulle skärpas med spöslitning. Denna gemenhet förekoms dock genom hertig Fredriks och riksdrotsen Wachtmeisters protester och därigenom, att Reuterholm ej i förväg hade förmått hertig Carl att ansluta sig till åtgärden. Som bekant blev Ehrenström på avrättsplatsen benådad från dödsstraffet, vilket förvandlades till livstids fästning, men härför hade han säkerligen ej Reuterholm att tacka.

En av orsakerna till det spända förhållandet mellan Reuterholm och Ehrenström var att den senare ej kunde uppskatta den förres stora anspråk på att vara framstående stilist och talare. Härom hade Reuterholm själv mycket höga tankar, men så väl hans vittra produktion som hans politiska och andra tal ådrogo sig genom sin högtravande form och sitt svamliga innehåll huvudsakligen åtlöje. Upplysande är i detta hänseende historien om hans uppträdande vid 1786 års riksdag, då han gjorde sin debut i det politiska livet och i ingången till trettioårsåldern borde ha haft ungdomens obetänksamhet och kritiklöshet bakom sig. Vid riksdagens början lyckades Reuterholm bli utsedd att anföra den deputation, som skulle framföra ridderskapets och adelns tacksamhet för och besvara de hälsningar och lyckönskningar, som de tre ofrälse stånden enligt vedertagen sed framfört. För detta ändamål hade han författat tre tal, som han själv ansåg vara mästerverk och som han efter återkomsten till riddarhuset fick äran att föredraga även för ridderskapet och adeln. Uppläsningen följdes med bifall, och det beslöts att talen skulle tryckas. »Detta var för mycket för hans autorliga egenkärlek», skriver Ehrenström. »Från den stunden inbillade han sig vara en stor vältalare, varföre han också fem år därefter lät av Angelica Kauffman måla sig som en romersk rådsherre, hållande i handen dessa samma tal, vilket gav kammarherre Silfverstolpe anledning att några år senare, under minderårighetsregeringen skriva dessa verser:

Så Reuterholm på Tiberns strand
Som Cicero sig måla låter;
Men av de tal, han har i hand,
O blygd! igenkänns åter.»

»Talen voro», fortsätter skildraren, »i sig själfva oskyldiga, utan kraft och lyftning, ett tämligen vackert skal, men utan kärna, med bilder, lånade af blomster och grafvar. För min del var jag ej missnöjd med den framgång han haft, men började omsider inse, att han sträckte sina pretentioner för högt, och jag fann med Kellgren och andra gode domare, att dessa snillefoster ej ägde det värde, han ville gifva dem. Jag förmodar, att saknaden af den oinskränkta beundran för dessa vitterhetsprof, som han af mig väntade, gjorde hos honom det första menliga intrycket emot mig, men någon tid därefter inträffade en annan omständighet — Ehrenströms förut omtalade åsikt om hans inkompetens för hovkanslerssysslan —, som ännu mera fördjupade det och hvilket jag alltid räknat som den egentliga orsaken till hans kallsinnighet emot mig, hvilken slutligen öfvergick till de yttersta gränserna af hat och hämndgirighet.»

Reuterholms senare levnad, efter inträdet i trettioårsåldern, ligger ej inom ramen för dessa erinringar. Det är hans ungdoms tid vi sökt följa. Av de härom nämnda meddelandena torde framgå, att han med många goda egenskaper och förutsättningar, såsom varm religiositet, arbetsförmåga och arbetslust samt i viss mån rättskänsla, förenade andra icke blott mindrevärda utan även klandervärda och menliga för hans utveckling. Hans redan tidigt framträdande högfärd och stora egenkärlek tillvällade sig snart väldet över hans bättre jag och av den jämförelsevis sympatiske ynglingen, vars leverne och psyke skildrats i dagböckerna, blev den Reuterholm, som inför historiens dom framträder såsom en både moraliskt och politiskt sedt minst sagdt föga tilltalande personlighet.

---

1. Av Anna Falk i Personhistorisk tidskrift. 1923, h. 3—4.
2. Reuterholm. Efter hans egna memoirer. Stockholm-Kjöbenhavn 1862.
3. Statsrådet Johan Albert Ehrenströms efterlämnade historiska anteckningar, utgifna af S. J. Boëthius. D. 1. Upsala 1882.
4. Riksrådinnans moder hette som förut nämnts de Charlière och var dotter av majoren Carl Gustaf de Charlière och Anna Planting-Gyllenbåga.