En gustaviansk ädlings ungdomshistoria/Kap 2

←  Släkt- och familjeförhållanden. Barndomshemmet.

En gustaviansk ädlings ungdomshistoria av Carl Forsstrand Med Gustaf Adolf Reuterholm i Stockholm och Uppsala

Det sista ungdomsdecenniet  →

MED GUSTAF ADOLF REUTERHOLM I STOCKHOLM OCH UPPSALA

ÅR 1773

Den omkring ett 120 tal sidor i folioformat omfattande dagbok, vari Gustaf Adolf Reuterholm skildrar sin tillvaro under höstmånaderna år 1773, innehåller meddelanden om ett stort antal märkliga personer, med vilka han kom i beröring, samt många intressanta upplysningar om honom själv och bidrag till kännedomen om hans tankevärld och karaktär. Man finner bland annat, hur den sjuttonårige författaren, som enligt samtida meddelanden var i besittning av ett fördelaktigt yttre, med utprägladt aristokratiskt sätt och uppträdande, även i inre eller psykiskt hänseende var tidigt utvecklad; men även hur han redan nu kännetecknades av den högfärd och självbelåtenhet samt den benägenhet för fromleri och mysticism, vilka i så hög grad framträdde under hans senare levnadsdecennier. Man finner också, att han var en vaken iakttagare och en ganska god stilist, och om framställningen ofta verkar mindre tilltalande på grund av den pjunkighet, veklighet och känslosamhet, som i densamma ge sig luft, skänker den dock en värdefull föreställning såväl om hans eget som om hans unga ståndsbröders vid början av det gustavianska tidevarvet leverne och intressen.

På ytterpärmens innersida är anbragt Reuterholmska vapnet med devisen: »Ferendum quod non mutandum.»

Titelbladet har följande lydelse:

DAG-JOURNAL

PRO

ANNO MDCCLXXIII

HÅLLEN

AF

GUSTAF AD. REUTERHOLM

Å andra sidan läses orden:

— — — meliora — — — Especto — — —

Senec.

Texten inledes med följande rader:

J. N. J.

DAG-JOURNAL, HÅLLEN AF G. A. R.

ANNO MDCCLXXIII

Därpå följa dag för dag anteckningarna^[1], med början:

Svidja d. 13 september.

Begaf jag mig i Herrans namn, efter det aldra ömmaste afskedstagande af min kära och vördade Fru Moder, kl. 9 om morgonen på resan till Åbo, hafvande med mig till resesällskap min bror, sekreteraren Sture, samt en liten grefve Sparre, generalens son, hvilka alla tillika med mig sutto i en stor fyrsitsig vagn. Vid min afresa hade inspektoren, mig ovetande, gjort anstalt så att dubbel svensk lösen af kanoner lossades, (hvilket väl skulle vara comme le dernier sanction, det jag ock tror att det blifver). Vid förbifarande af alla de contréer, som fordom så mycket roat mig, och hvarest mina ungdoms och oskyldighets år så snällt och ljufligt lupit bort, tog jag hos mig själf af dem ett afsked för sista gången, emedan jag på mycket kort tid sett besynnerligare och de allra otroligaste evenements infalla. Men fram för allt pressades tårarne ur mina ögon vid förbifarten af den nu uppreste nya grafven, hvarest jag så oförtänkt måste efter mig lämna och fly det, som förr här på jorden gjorde min största lycksalighet, dock fägnade mig något den tanken, att mina ben en gång, och kanske snart nog, skulle få läggas och hvila där, bredvid det kära och vördade stoftet, hvars åminnelse till sista andedräkten hos mig blifver i kärt och tacksamt minne. Men nu drages jag nog för vida från mitt ämne och ändamål af de sorgliga representationer, som den upprörde tankekraften framsprider, hvarföre jag vill sluta med dylika reflektioner för denna gången, och i stället något berätta om vår resa, som under ett vackert solskensväder lyckligen fortsattes, först till gästgifvaregården Kåckis, hvarest vi togo ombyte af hästar, och sedan därifrån till Mjölbollstad, hvaremellan vi dock, på den långa Karismalmen läto hålla, och dinerade under bar himmel, af den oss lämnade goda matsäcken. Men ett litet duggregn, som kom då, gjorde alldeles representation af den så kallade: la fête troublé, hvarefter vi sedan, då det åter uppklarnade, promenerade till ett litet hemman, Högben kalladt, som sekreteraren Sture sig tillhandlat och som ligger allenast en liten bit från landsvägen, annars ganska väl situeradt, hvarest vi drucko kaffe, och sedan åter förfogade oss från Mjölbollstad till Björkby, samt därifrån till Svenskby. Men innan vi ditkommo, hände oss den malheuren att våra hästar, som redan länge varit på håll, tröttnade, hvarföre vi kl. 10 om aftonen ungefärligen foro in vid ett helt nära landsvägen beläget hemman, där vi af vår reseprovision superade. Emellertid blefvo hästarna styrkta med litet hö till förtäring. Hvarefter vi sedan åter intogo vagnen och ankommo lyckligen kl. ½ 12 till gästgifvaregården, där vi ända tills kl. 3 andra morgonen måste vänta på hästar, emedan all skjutsen var borttagen dagen förut af resande till Åbo marknad. Emellertid njöto vi i vagnarna en sådan hvila, som man kunde hafva på resor; dock tyckte de flesta reskamraterna, att det var att korsfästa sitt kött att resa natten med.

14 september.

Om morgonen kl. 3 fingo vi äntligen efter långt betänkande hästar, då vi ock straxt därifrån afreste, samt ankommo till nästa ombytet därifrån, Harla kalladt, kl. 5 om morgonen. Där måste vi alltså vänta till kl. 8, då vi fingo fyra sådana krakar, som inte orkade längre än ½ mil, då de i en svår backe stannade, och måste vi där uppehålla oss öfver 2 timmar. Sedan vi med några hjälpsamma människors bistånd, omsider hunnit uppför den hinderliga sandbacken, avancerade vi knappt fot för fot den öfriga vägen till gästgifvaregården Salo, dit vi middagstiden ankommo. Vi fingo straxt hästar samt afreste till nästa ombyte. Äfven där fingo vi goda hästar, och anlände efter mindre än en timma till Händäle. Vi blefvo där ganska väl accomoderade och dinerade, hvarefter värdinnan regalerade oss med kaffe, som vi dock måste nog drygt betala. Resan därifrån fortsattes till nästa ombyte, Vista kalladt. På vägen dit roade vi oss: min bror med att rida spann och jag med att köra, men som hästarna voro förut nog utrackade, och det nya kusksällskapet just ej så applicerade sig därefter, så hände att såväl kusk som spannriddare, med hela sällskapet, fingo stundom promenera, för att lätta hästarna och dymedelst betala den friska skjutsen, som vi ett stycke väg hade. I Vista fingo vi nytt ombyte, men af samma beskaffenhet som under vägen på de flesta ställena, nämligen magra och trötta hästar, som med knapp nöd änteligen ganska makligen kl. 3 om morgonen förde oss till den närmaste gästgifvaregården till Åbo, Pike kallad.

15 september.

Sedan vi kl. 3 fått hästar, fortsatte vi vår resa till Åbo, dit vi kl. mot 5 samma morgon, i ett regnaktigt och obehagligt väder ankommo. Vi hade redan genom förebud af en lakej låtit beställa oss kvarter hos en perukmakare Edner, där vi blefvo rätt väl logerade och accomoderade, hvarest jag ock före mig träffade mitt bestämda ressällskap, en gammal bekant och Upsalakamrat unge Fredrik Trolle med dess informator, adjunkten Weidman. Som vi ej hade sofvit på 2 nätter, lade vi vi oss strax och hvilade tills middagen, och blefvo sedan hela dagen hemma, utom mot kvällen, då jag gjorde visit hos biskopen doktor Mennander, men fann honom ej hemma. Om aftonen var unga herr Hisinger hos oss.

16 september.

Förmiddagen var jag och min bror ute för att söka presidenten Stierneld, men han var bortrest till Stockholm, så att vi ej träffade honom. Vi skulle därpå gå till presidenten baron Lagerflycht, men han var då just uppe i Hofrätten, hvarföre vi åter gingo hem och spisade alla tillsammans middag. Sedan vi hade ätit och druckit kaffe, satte vi oss ned till att spela l'hombre, men hade knappt börjat, förrän professor Billmark kom till oss och offererade att följa oss till biblioteket och kyrkan, hvilket tillbud vi strax antogo. Först gingo vi till biblioteket, som var beläget eller rättare sagdt inbyggdt i kyrkogårdsmuren. Sedan vi gått en liten trappa uppföre, kommo vi i en trång förstuga, där en hop gamla taflor förvarades, som, vid illuminationer på akademien och biblioteket varit brukade. Bland andra var där en som föreställde Pallas, sittande vid en blomsterkruka, med vetenskaperna ikring sig, hvaromkring stod Sic omnia Floret. En annan föreställde konungen och drottningen på den ena och ständerna på den andra sidan om frihetens tempel, med en ganska vidlyftig devis etc., samt andra, som nu vid sista kröningen blifvit brukade. I förstugan voro tvänne dörrar till båda biblioteken, ett på hvar sida om trappan; till vänster var det teologiska och till höger det filosofiska. Rummen voro ej synnerligen stora, samt utan alla prydnader. I teologiska biblioteket satt främst på pelaren ett porträtt af riksdrotzen och akademiekanslern grefve Pehr Brahe. Rundt omkring i rummet sutto alla akademiens prokanslerers portraiter, till och med den nuvarande biskopen doktor Mennanders. På andra sidan sutto några gamla lärde mäns och professorers konterfej. För öfrigt var i det rummet bara teologiska böcker, de flesta i ganska fula och gamla band. Bland de raraste pjeserna i detta rum kan först nämnas en handskrifven med förgyllda bokstäfver ritad Alcoran. Som ej här var just mycket att se för den som ej ville gå igenom många gräliga gamla auktorer, förfogade vi oss ganska snart i det andra rummet, som var lika byggdt och af lika storlek. Böckerna voro här ännu ej fullkomligt i ordning satta, utan lågo ganska oordentligt på sina hyllor, som alla voro utan alla slags ornamenter. Ibland deras bästa verk var ett af salig riksrådet Ekeblad skänkt, som han fått till present af konungen i Spanien, och hvaraf ej finns mer än detta exemplar. Det är 5 stora band in folio af h. m:t änkedrottningen skänkt, samt till henne af en italienare dediceradt, om alla de hedniska gudarnas bilder, med ganska väl graverade kopparstick. Också en ganska vacker edition af Horatius, helt och hållet graverad, skänkt af akademiens kansler salig riksrådet Tessin. Äfven var där ett ganska vackert verk i naturalhistorien, 2 delar i kvart, som med målningar af alla djur var orneradt. En samling af målade och lifligt illuminerade örter och blomster var här också. En hop gamla manuskripter var här väl, men ännu ej i ordning satte. En hel hylla, mest med manuskripter, hade biskopen doktor Mennander skänkt. Hans excellens Hermelin, hade äfven väl under sitt kanslerskap förärat akademibiblioteket en hop gamla rara, på pergament skrifna manuskript. Af marmor förvarades där äfven en pjes, som för dess ålder var ganska vacker, nämligen Julius Cæsars bröstbild. Af brons funnos två statyetter, den ena föreställande Mercurius, med vingar och staf, den andra en romersk gladiator. De voro båda skänkta af biskop Mennander. En ganska vacker och ordentlig samling af coquiller var här äfven, i ett därtill gjordt kabinett. Ofvanpå detta, stod ett mindre, med en liten samling af allehanda växter, rötter etc. hörande till materia medica. Tvänne af de största globerna stodo en på hvar sida om dörren, i ett par därtill gjorda små skåp. Eljest kan man väl säga, att biblioteket ej är att på långt när likna mot det i Upsala, men så måste åter däremot konsidereras, att den lilla fond, som till Åbo bibliotek är anslagen ej räcker till för att årligen köpa mer än för 1,000 d:r kpm. böcker, då i Upsala biblioteket årligen förökas och regaleras för mer än 6,000 d:r.

Amanuensen och docenten magister Porthan visade oss biblioteket, och gjorde oss all höflighet. Sedan vi gjort honom vår kompliment härför, gingo vi ned, för att bese domkyrkan. Hon är nästan så byggd utanpå som Upsala kyrka, allenast, mycket mindre, och med ett torn, samt ej så vacker. Inuti har hon äfven mycken likhet i arkitektur med Upsala kyrka. Hon skall vara anlagd redan år 1300, och är uppkallad efter biskop Henrik. Hon är 150 fot hög, 300 fot lång, 127 fot bred, och har ett rundt och ljust altarkor. Altartaflan föreställer Christi korsfästelse, och är med mycken förgyllning samt 4 vackra pelare ornerad. På sidorna om koret och rundt om i hela kyrkan, äro grafkor för åtskilliga familjer, hvaribland det vackraste är det Stålhandskeska, upprest för den stora fältherren Stålhandske. Det är öfver hela taket likt firmamentet, med förgylda stjärnor måladt samt med ett vackert epitafium af svart och hvit marmor utsiradt. Vapen, harnesk, fanor och tagna troféer sitta rundtomkring, med en mängd på muren målade inskriptioner. Därnäst prålar den Tottska grafven, upprest till höger om altaret af riksdrotzen Pehr Brahe, öfver gamla riksrådet Tott och hans gemål. Främst står Tottens och hans gemåls byster, uthuggna i hvit marmor, i en nisch af svart marmor. På ena sidan hänger hans harnesk, hielm och rustning, och på den andra deras vapen. Emellan deras byster, som stå upprätt, ligger hans hielm, af marmor uthuggen, och där öfver sitta deras porträtt i lebensgrösse. På sidan vid dörren, finnes en tafla af marmor, med en lång inskription på latin. Denna graf är för öfrigt ganska vacker och har ett respektabelt anseende af de två stora marmor posturerna. Sedan är biskop Gezelii och Kiikska grafvarna att räkna; den ena vacker för sin målning och den andra för sin byggnad. Äfven är där en graf upprest öfver en öfverste Kockburn. Han har fordom manligen slagit ryssarna, hvarföre de ock, när de förra gången voro i Finland, ännu till åminnelse däraf rifvit upp den stenen, hvarpå han i lebensgrösse stod uthuggen, hvilken de öfverhopat med de aldra infamaste caresser, och bland annat så spottat i synen, så att den ännu däraf är oren. De hafva upprest honom mot muren i koret, där han ännu står, lika oren som de lämnade honom, dem och deras land till en evärdelig nesa. Dessutom äro här Tigerstedtska, Rhebinderska med flera grafvar som dock ej hafva några märkligare prydnader, utom deras vapen och värjor. Predikstolen och dopfunten äro målade som svart marmor med ganska vackert bildhuggeri. Öfver dörren till sakristian sitter biskop Henriks bild, där han trampar på bonden Lalli, som högg tummen af honom. Däröfver är ett gammalt förfallet positiv, nu mera alldeles obrukligt. På pelarna ikring kyrkan sitta en hop taflor, bland andra »Frälsarens nedtagning af korset», »Yttersta domen» några gamla porträtt af de forna kyrkolärarna, m. fl. dylika. Kring koret äro målningar af alla lärjungarna, evangelister och apostlar, samt profeter. Orgelverket är ganska prydligt och vackert. Det är skänkt af kommissarien Hans Wittfot, hvars porträtt i lebensgrösse också sitter där. Det har kostat honom öfver 41,000 d:r k:mt. När det blef öfverlämnadt till kyrkan hade det allenast 33 stämmor, men sedan det af åskan blifvit skadadt, har en direktör från Stockholm till dess reparerande blifvit förskrifven, som nu just höll på med att göra det färdigt, då det kommer att få ännu flera stämmor. Under vår promenad i kyrkan höll kapellmästaren på att probera det, och tycktes det vara rätt godt. Kyrkan är nu onekligen ganska vacker, men genom de många grafkoren ganska mörk. Hon har tillika med staden undergått många olyckor. 1738 afbrann det vackra tornet, hvari klockorna och slaguret nu äro. Genom församlingens frikostighet, har kyrkan fått en rätt dyrbar skrud, med allt tillbehör af silfver, till och med håf med skaft af fint silfver etc. som Wittfot skänkt. Consistorium Ecclesiasticum hålles i ett särskildt rum här i domkyrkan. Kring kyrkan finnes ännu lämningar af en ganska tjock och hög kyrkogårdsmur, som i forna bullersamma tider tjänat till värn och försvar, och finnas därpå ännu åtskilliga gångar och styckegluggar. Consistorium Academicum är också i kyrkogårdsmuren, ett rum utan all prydnad, undantagandes salig riksrådet Tessins och ett par andra porträtt. Auditorierna äro annars lika med dem i Upsala, undantagande, att här är tre katedrar, den öfversta för professorerna, den mellersta för de adliga studenterna och den understa för de öfriga. Sedan vi besett allt detta, följdes vi åt hem, hvarpå min broder, som emellertid låtit göra anstalter för sin hemresa, tillika med hela mitt förra ressällskap sekreteraren Sture och grefve Sparre kl. vid pass 7 om aftonen afreste. Hvarefter jag tillika med båda mina tillkommande reskamrater, herrarna Weidman och Trolle, gingo till en assessor vid namn Pomell, dit vi till aftonmåltid voro bjudna, och hvarest oss af både honom och hans fru all höflighet och välplägnad bevistes. Efter slutad supé förfogade vi oss hem till vårt kvarter.

17 september.

Nödgades jag om morgonen skicka efter doktor Bergeman för en mig tillstött opasslighet, med magplågor, diarhée och hufvudvärk. Han ordinerade en hop medicin och rådde mig för öfrigt att hålla mig inne, det jag ock hela dagen gjorde, emedan min mattighet mest nödgade mig hålla sängen. Mina reskamrater hade redan före min ankomst ifrån Åland beställt sig en båt, som skulle föra oss sjöledes direkt från Åbo till Skarpans, hvarifrån vi ej hade mer än 5 mil till hafvet. Vi kunde härigenom undvika den ledsamma postvägen, med de många små passen etc. Denna båten var just nu ankommen, men för motvind måste vi uppskjuta afresan. Både jag och mina reskamrater voro i dag, både till middag och kväll, bjudna till assessorn Pomell, men som jag var sjuk, ville de ej gå. Dock hann jag äntligen så öfvertala dem, att de uppfyllde och efterkommo invitationen. Under det jag orkade sitta uppe, roade jag mig med att sitta vid mitt fönster och se några hundra båtar passera utför floden, hvilka varit inne vid den nyss slutade Åbomarknaden. Man såg här så många differenta fartyg, personer etc., att det verkeligen kunnat roa en, som ej mått illa. Emot qvällen infann sig en liten feber, med rysningar, hvarpå, sedan jag tagit in af de ordinerade medikamenterna, jag begaf mig till hvila, hvarförinnan dock mina reskamrater hemkommo och tillförde mig hälsningar från deras värdfolk.

18 september.

Fann jag mig, Gudilof, något bättre, så vida att febern och hufvudvärken voro försvunna, dock kontinuerade diarhéen ännu nästan lika starkt. Doktorn, som strax om morgonen besökte mig, förbjöd mig att gå ut den dagen, hvarför ock mina reskamrater blefvo hemma och höllo mig sällskap. Motvinden varade ännu, liksom just apropos för min sjukdom, som annars hade gjort uppehåll i resan. Förmiddagen hade vi besök af bibliotekarien Porthan, och om eftermiddagen af unge herr Hisinger. Om aftonen roade vi oss med ett parti l'hombre, hvarpå vi sedan efter fulländad supé begåfvo oss till hvila.

19 september.

Befann jag mig, Gudilof, så väl att jag kunde kläda mig, men för min inkommoda sjukdom måste jag blifva hemma, då mina reskamrater gingo i kyrkan för att bevista gudstjänsten, den jag fick hålla för mig själf. Motvinden kontinuerade ännu utan apparence till ändring. Sedan vi hemma dinérat, hade vi besök af professor Gadd. Han deducerade både härligen och vidlyftigt lycksaligheten af den skedda förändringen, hvilken langage så mycket mindre bör undras öfver, som han är riddare af den högt utmärkta Wasaorden. I dag afgick äfvenväl med posten, ett bref till min Fru Mor, som jag i går under min sjukdom på sängen skref om vår resa. Emot aftonen kom den obligeanta assessor Pomell till oss och obligerade oss att komma till sig till aftonmåltid, hvarest vi blefvo efter vanligheten mycket höfligt och väl acceuillerade. Som det nu begynte lugna och vinden tycktes blifva ostadig, spådde vi oss vind, och beslöto i det fallet att resa andra morgon bittida, hvarför vi togo afsked hos assessorn och frun och begåfvo oss hem i vårt kvarter.

20 september.

Först om morgonen var det nästan alldeles lugnt, men fram på dagen började det något blåsa upp. Vinden var väl nog för knapp för oss, men så kunde vi i anseende till den lilla blåsten hjälpa oss fram med roende, hvarföre vi resolverade, att så fort som möjligt anträda resan, hälst som folket, som skulle överföra oss till Åland voro ledsna öfver det långa uppehållet. Dessutom började folk anmäla sig som passagerare, att följa med på vår båt, hvilket alltid hade varit besvärligt. Sedan vi klarerat med vårt värdfolk, begåfvo vi oss till båten, som låg nere vid vår sjögård och hvarpå redan våra saker och vagn voro embarkerade, och foro från Åbo stad precis kl. 2.

Denna stad är belägen under 60 gr. 28 min. polhöjd, i en låg dal, emellan höjder, vid Aurafloden, där den utfaller i finska viken. Stadens längd öster om ån är 4,940 al:r, men norr och väster 4,500 al:r. Bredden tvärs öfver midt i staden är 2,450 al:r, den har allenast 14 breda gator, men många små krokiga och trånga gränder. Staden är indelt i 6 kvarter. Orten är ej sund, emedan man efter några kvarters gräfning träffar sumpig mark och vatten. 800 gårdar räknas här nu. År 1749 voro här endast 76 stenhus, som dock nu beständigt förökas. Bland stadens vackraste byggnader räknas hofrättshuset, som är vid torget beläget, rådstugan, med torn och slagur på, sockerbruket, landshöfdinge- och Rothsteinska huset, med flera artiga byggnader. Staden till en stor prydnad är på flera gator å ömse sidor lönnar och pilar planterade, som göra en ganska angenäm utsigt, äfven gör ån, som så nätt delar och flyter igenom staden, ett ganska stort agrement och tillika den nyttan, som ej är af de minsta, att alla mindre fartyg kunna gå ända in i staden. Eljest är denna staden ganska lik Upsala, med en å midt igenom, nästan sådan kyrka m. m., dock är Upsala mycket mera reguliert, ty här äro få vackra, långa och raka gator. Här äro väl tre torg, men dock intet så vackert som i Upsala. För öfrigt är den staden rätt behaglig och onekligt en af de både största och vackraste i Sverige. Efter vi ej hade vind, utan måste bruka granårorna, så tyckte vi, att det ej var skäl att påskynda färden, utan gjorde ett uppehåll vid slottet för att få se detta. Det ligger på en ganska vacker grön betesplats, ungefär ½ fjärdingsväg från staden. Nedanföre är sjön, hvari synes flera med löfträd bevuxna holmar. Kring själfva slottet äro riktiga vallar och bröstvärn, som dock numera tillika med hela byggnaden få förfalla.

De flesta fönsterna äro utslagna och rummen alldeles obrukliga, utom kyrkan och några i nedra våningen i ena flygeln, som brukas till magasin. Vaktmästaren har en liten byggning af trä för sin räkning. Kråkor och kajor husera i de gamla rummen, som dock med dräglig depence skulle kunna repareras. I kyrkan hålles hvar söndag gudstjänst för slottsfolket och arrestanterna, som bo i källarna. Kyrkan är ett långt smalt rum, utan några prydnader, med 2:ne rader bänkar. Öfverhetsbänkarna äro från konung Carl den XII:s tid. Altartaflan är nu i senare tider ditsatt, den föreställer Nattvarden; men där bredvid hänger ett bröststycke af vår Frälsare, hudflängd och törnekrönt, som bör räknas för ett mästerstycke, skada att det skall sitta på ett sådant ställe, där intet värde sättes på en så dyrbar och fullkomlig målning. En vacker och ljus sacristia är här, hvari står en liten kur, som grefvinnan Christina Stenbock haft åt sin präst till predikostol, med hennes namn påskrifvet. Trappan upp till kyrkan är ännu ganska bra och bruklig. Rummet, där konung Eric XIV suttit fången, är en liten kammare på östra sidan, där golfvet mest är afnött, af hans ständiga gående. Rummet för hans klocka synes än, men gallren och fönstren äro nu uttagna; det är inbyggt inom en yttermur, som med skotthål för karbiner och musköter är försedd. Härtig Johan hade sitt furstliga säte på östra sidan, lika conditioneradt. Vid ena uppgången vistes oss en sten i muren, hvarpå nio hjärtan voro uthuggna. Där på stället sades en människa vara lefvande inmurad, som slagit nio personer ihjäl. Rummen äro här eljest så förfallna, att när vi gingo på golfven, så brakade och gungade de; på sina ställen voro ock trapporna utnötta. Det är dock skada, att ett dylikt forntidens minnesmärke skall så få förfalla, utan någon hjälp. Sedan vi besett detta, gingo vi åter i vår båt och nyttjade igen granseglena, så att vi kommo upp i vinden och seglade med knappt vindväder öfver en tämligen stor fjärd, då vi kommo till ett litet sund, hvarigenom vi åter måste ro oss upp, och fingo så återigen sätta upp segel. Det regnade väl något, men hade dock god blåst med sig, så att vi klockan vid pass 8 kommo till Nådendal, 6 fjärdingsväg från Åbo, där vi äntligen fingo kvarter hos en af den högt ansenlige stadens rådmän. Denna staden är väl af de allra uslaste i riket; består mäst af fiskarekojor och väderkvarnar. Invånarne föda sig med strumpstickning, som är deras mesta trafik, hvaraf många tusende par årligen utskeppas. Eljest är den staden, som en liten bondeby, med orena och smala gångar, i stället för gator. Vi tänkte få rum på gästgifvaregården, men råkade där en hop fullt folk, som nödgade oss att åter söka oss om, då vi änteligen hos den ofvannämnda rådmannen fingo krypa in i en stuga, som han dessemellan nyttjade till visthus. Vi superade här af vår matsäck, och lade oss sedan i en där för oss uppbyschad säng, inne i ett matskåp, där vi ganska illa hvilade öfver natten.

21 september.

Om morgonen läto vi bära våra saker ned i båten, men innan afresan besåg jag de ännu synlige rudera efter det där varande gamla nunneklostret. Det synes endast stenhögar på de ställena, där hela byggnaden stått, nu med enbuskar öfverväxte, klostret måtte eljest hafva varit indeladt i små fyrkanter, hvar emellan åter en instängd grön plats i kvadrat varit innesluten; kring kyrkan, som ännu står kvar, och är af den aldra antikaste arkitektur, synes rudera efter ett långt och smalt galleri, som förmodligen varit deras måltidsrum. Kyrkan är mycket mörk. Altaret är nu flyttadt, men däröfver sitter dock den gamla altartaflan kvar, som är en af de allra äldsta och gjord som ett skåp, med alla de heligas bilder uthuggna. Mitt emot där altaret nu står synes äfven de gamla grillerna, som varit i klostertiden, hvar innanföre en abedissa Stina Kurck ligger begrafven. Annars har den lilla stadens borgerskap där gjort sig grafvar, så att det fordna koret är helt uppfylldt. Om klostrets öfverändagång berättades där följande historia, nämligen att nunnorna blifvit allt för strängt hållna, och därföre med all flit sökt tillfälle till umgänge med karlar, men aldrig lyckats, förrän de funno på, att genom grillerna få sin önskan, hvarpå sedan mest alla nunnorna började något växa på tjockleken, då de blefvo från klostret utkörda, inrättningen öfverändakastades, och då säges de många sysslolösa kvinnofolken ha tagit sig för att sticka strumpor, och dymedelst börjat Nådendalsbornas strumpetrafik.

UPPSALA I BÖRJAN AV 1770-TALET.
Ur J. B. Bussers Utkast till beskrifning om Upsala.

Sådan är nu historien; dock kan härtill väl läggas: Si credere fas est. Sedan jag besett alla dessa gamla forntidens minnesmärken, stego vi ombord och började att efter vanligheten med granseglen hjälpa oss fram. Men som vädret var oss starkt emot, kommo vi endast ett par mil från Nådendal, till ett rusthåll, som var ganska snyggt och väl byggdt. En student, Granbom kallad, hade uppbyggt och inredt husen, som voro rätt bra, men ägorna hade därpå ej profiterat, utan i dess ställe saknat hans omsorg. Vi fingo där en god kammare, och mådde rätt väl af vår matsäck. roade oss med ett parti l'hombre tills på kvällen, och lade oss sedan att sofva, för att om morgonen kunna åter anträda resan.

22 september.

I god tid gåfvo vi oss ut, i ett ganska behageligt väder. Sjön var helt lugn, och som vi ej hade någon svår sjö att arbeta med, hjälpte vi oss med roende tämligen fort. Emot middagen började det något att blåsa, och ehuru vinden för oss var ganska knapp, präjade vi den dock i görligaste måtto, men middagstiden eller något därefter började det att växa upp just en fullkomlig storm, hvilken dock ej strax stäckte vår resa utan fortsattes den det oaktadt tills vi kommo till en stor fjärd, Lälä kallad, hela 5 mil lång, och som vädret var onaturligt starkt, vinden knapp, och mörkret snart kunde öfverraska en, beslöto våra sjömän att lägga i land vid en holme, hvarest var en täml. logeable bondby. En af mina reskamrater och några andra opponerade sig väl något häremot, men så blef det dock därvid, och vi gingo strax upp till byn. Folket var här, som ålänningar gärna pläga vara, suffisenta och dyra. Vi superade af vår matsäck och lade oss sedan, men sömnen hade svårt att infinna sig på grund af det grufliga stormandet, som varade och tilltog hela natten.

23 september.

Ehuru blåsten ej hade lagt sig, voro vi dock för otåliga att vänta, hvarföre vi om morgonen i god tid gåfvo oss ut, men kommo ej fullt en kvarts mil från nattkvarteret, förrän vi för den starka stormens skull måste lägga till vid en liten obebodd holme. Vårt folk roade sig här med att plocka nötter, och vi afbidade med tålamod att blåsten skulle stanna av, för att åter kunna gifva oss ut. Men när vi ända till middagen förgäfves väntat härpå, nödgade vi folket att arbeta och sträfva sig öfver till andra landet, där de visste en by vara belägen omkring ½ mil från sjön. Ehuru promenaden var något lång, valde vi den hellre än att längre under bar himmel tåla blåsten. Vi anlände också, efter en rätt lång och på grund af regnet och det fula vädret svår promenad till en stor by, Björkö, med flera åbor. En stor suffisent käring beneventerade oss och ville inrymma oss alla i ett litet och rätt osnyggt ostrum, men då hon såg att jag gick ut i byn för att välja något convenablare logi, började hon utrymma ett större rum. Som jag då redan hade tingat oss in hos en skräddare, som hade en liten nätt tapetserad kammare, transporterade vi oss med vår resekost dit, utan att fästa afseende vid hennes däröfver betygade bedröfvelse och missnöje. Vår nya värd var vid vår ankomst som bäst sysselsatt med att undanrödja sina saker. Hans rum var nog litet, men det värsta var att luften där inne var unken. Vi intogo dock där vår middag, men sedan vi fått veta att hustrun hade på våren aflidit i rötfeber, skaffade vi oss nytt kvarter i en af de andra gårdarna, där hofrättsrådet Anrep med sin fru och svit en hel vecka legat och just dagen förut lämnat. På mindre än 2 timmar flyttade vi sålunda tre gånger, hvaråt vi hade mycket roligt. Sedan vi intagit det tredje logementet, gjorde vi ett parti l'hombre, superade sedan och lade oss så till hvila.

24 september.

Stormen hade ej ännu minskat, utan fortfor med nästan fördubblad våldsamhet. Vi beslöto därför att afbida ett mera gynnande och blidare väderskifte. Det stormade dock fortfarande ända tills mot mörkningen, då det äntligen började lugna. Otåliga öfver de många uppehållen i resan och oroliga därför att matsäcken började sjunga på sista versen, kommo vi öfverens om att, hur vädret än var, följande morgon tidigt vara på benen och fortsätta resan.

25 september.

Voro vi i så god tid klädda och i rörelse, att vi just i dagningen hunno fram till vår båt, och hade sålunda i mörkret gjort den ofvannämnde promenaden af inemot ½ mil. Vi väckte strax upp sjöfolket, som ännu sofvo, och begåfvo oss af. Men som sjön var lugn, och vi med roende måste hjälpa oss fram, gick det blott långsamt, tills vi mot middagen började få en bra stark, men tillika ganska knapp vind. Vi befunno oss då på den stora fjärden Lälå, och blefvo bra hulpna af den friska kåren, så att vi kl. mot 5 lyckligen anlände till Bomarsund, där vår postillon var hemma och hvarifrån vi sedan skulle resa landvägen till hafvet på andra sidan Åland. Sedan vi debarkerat alla våra saker, beslöto vi att under natten fortsätta resan, för att dagen därpå för öfverfärden till Sverige kunna profitera af den favorabla vind, som nu blåste. Vi fingo äntl. kl. 7 hästar, och afreste från Bomarsund till Haraldsby, och vidare därifrån till Emkarby, hvarest vi dock måste passera en liten färja. Sedan därifrån till Frebbenby, och därnäst till Marsund, hvarest vi hade en färja, som förde oss en hel fjärdedels väg öfver sjön, hvarifrån vi sedan landvägen reste till Eckerön, sista gästgifvaregården, vid hafvet, dit vi lyckligen andra morgonen kl. mellan 6 och 7 anlände.

26 september.

Så snart vi voro ankomna till Eckerön, gjorde vi strax anstalt för att få båt, emedan vinden var tämligen gynnsam, ehuru hafvet mest var lugnt. Just som vi kommo fram, afreste postjakten, på hvilken en kapten v. Schantz var med. Vi fingo emellertid båt, och afreste från Eckerön kl. mot 9 om morgonen. Hafvet var väl lugnt, emedan det alls intet blåste, dock var där mycket dödsvall af de förra stormarna, som dock ej gjorde oss någon skada, emedan sjöfolket nolens volens måste ro. När vi voro utkomne några mil i hafvet, blef vinden allt knappare och knappare, och därtill infann sig ett ganska starkt sjömörker, så att besättningen par force ville vända om. Men vi nödgade dem att fortsätta ro, för att se hvad ändring som kunde blifva. Mot middagen klarnade himmelen åter upp, sjömörkret försvann, och vinden började att blifva litet mer gynnsam, ehuru ganska svag. Dock kom oss till hjälp en liten frisk pust midt på dagen, som skjutsade oss ett stycke på väg. Så blev det åter lugnväder, som varade ända tills vi anlände till Grisslehamn. Vi måste således hela tiden bruka årorna, men det skedde med sådan kraft, att vi hunno upp och foro förbi postjakten, som afgått ett par timmar före oss. Äntligen efter mycket sträfvande anlände vi kl. 7 om aftonen till Grisslehamn, där vi i det för kronans räkning till resandes nytta uppbyggda stenhuset blefvo logerade. En timme efter vår ankomst anlände äfven postjakten, då vårt lilla ressällskap blef förökt med kapten v. Schantz och regementsskrivaren Kolmberg. Vår matsäck hade räckt till dess vi kommo på svensk botten, men var nu slut, hvarför vi af postmästaren i Grisslehamn begärde något att äta. Det blef ganska litet och uselt men dock väl betaldt. Som vi hade rest hela förra natten, var hvilan nu både behöflig och angenäm, hvarförinnan vi dock afsände kapten v. Schantz’ ena dräng, för att för morgondagens färd beställa hästar.

27 september.

Vi hade redan druckit kaffe och voro alldeles resfärdiga kl. 5 om morgonen, men måste dock vänta på hästar ända tills kl. 7, då vi alla på en gång afreste. I början ville hästarna göra sig något galna, men blefvo de sedan så tämligen späkta. Vi hade promt för oss på alla gästgifvaregårdar hästar stående, som gjorde, att vi kl. 5 e. m. redan hade tillbakalagt halfva vägen till Stockholm från Grisslehamn, som var 6 mil. Vi anlände då till gästgifvaregården Hall, som hålles för att vara den logeablaste på hela vägen, hvarföre och som det då började regna samtliga mina reskamrater kommo öfverens om att dröja där öfver natten och bittida morgonen därpå fortsätta resan. Ehuru jag långt hellre hade rest än legat stilla, fogade jag mig dock däruti.

28 september.

Voro vi om morgonen i tämligen god tid ute och fingo på alla gästgifvaregårdar prompt hästar, så att vi lyckligen kl. 12 middagstiden ankommo till Stockholm. Jag körde då strax in hos vår gamle kommissionär kassören Jung, på Norrlandsgatan, där jag åt middag, och blef offererad rum så länge, tills det för mig beställda kvarteret på Västerlånggatan skulle blifva ledigt, men mina reskamrater foro till sina kvarter i staden. Ehuru ej mer än ett år hade förflutit, sedan jag sist var i Stockholm, tyckte jag dock, att det var 50 procent ledsammare och ohyggligare, först när jag kom ihåg den stora och irreparabla förlust, jag sedan min därvaro gjort genom min aldrig nog vördade och begråtne herr fars död, och sedan i anseende till den stora försiggångna omstöpningen, som emellertid så underligen försiggått. Som det äfven var postdag, tog jag tillfället i akt för att avertera min fru mor om min Gudi lof lyckliga hitkomst. Annars var jag hela dagen hemma, tills om aftonen kl. 6, då jag i sällskap med unga Jungen, helt oklädd, inkognito, gick till Humlegården och besåg en komedi, Slafvarnas ö kallad, som uppfördes af en svensk trupp, men ganska illa, mot hvad den pjesen hade kunnat göras, par rapport de nous et de notre propre situation à present. De hade äfven som Nach-komedi en så burlesk pjes, att jag ångrade mera den tiden än pengarna jag använde därpå. Jag hade placerat mig så fördelaktigt, att jag utan att blifva sedd eller känd, lyckligen kom hem i mitt kvarter, där jag superade, och sedan ganska trött af resan begaf mig till hvila.

29 september.

Var jag förmiddagen och uppvaktade min farbror, som då just var upptagen med att flytta från Kungsholmen in i staden. Middagen åt jag hos min faster friherrinnan Kinninmundt, hvarefter jag sedan om eftermiddagen gjorde visit hos generalen Björnberg, som också stod i begrepp att flytta till sitt nyss köpta hus på Lilla Trädgårdsgatan, och hos friherrinnan Wrangel, hvarest jag åter hade en bitter souvenir af min saknad och de roliga stunder, som så ljuft där blefvo passerade. På aftonen åt jag hemma, hvarefter Morphæus fick mig i sitt sköte.

30 september.

Hade jag till kl. 8 beställt en hyrvagn, för att göra några uppvaktningar och for till grefve Hessenstein, samt riksråden Hjärne, Ribbing, Wrangel, Horn m. fl. På alla ställen, där herrarne voro hemma, blef jag mycket graciöst acceuillerad. Efter fulländade uppvaktningar gjorde jag en tur åt torget, där jag så när blifvit solblind, af de många blänkande guld- och silfvertroféer, som lyste på borgare och gardesunderoſficerare, till hågkomst af svenska frihetens nederlag. — Jag skyndade mig så fort som möjligt från torget för att slippa se denna ståten och dinerade hemma. På eftermiddagen gjorde jag unga Trolle visit, då vi båda sedan följdes åt på Operan, där den så mycket omtalade Thetis och Pelée spelades, selon mon gout rätt väl och med ganska artig och väl passad musik och dekorationer. Prins Carl, den ende af öfverheten som befann sig i staden, var på operan, och i hans loge sågs grefvinnan Ribbing. Operan varade ända till ½ 10, då jag begaf mig hem till hvila.

1 oktober.

Var jag ockuperad med att flytta till mitt nya logement på Västerlånggatan, hos tenngjutaren Rydman, där jag för 3 plåtars hyra i veckan fått rätt vackra rum. Middagen åt jag hos kassören Jung, och om aftonen åt jag, tillika med unga Jungen, hos en fru Vinbom i Kyrkobrinken.

2 oktober.

Sedan jag var klädd, ämnade jag mig i kyrkan och gick till den ändan först till slottskapellet och sedan till Finska kyrkan, men förgäfves. Alla kyrkor voro redan så uppfyllda, att man ej ens kunde hinna till kyrkodörren, ty utom det att böndagen då firades hade K. Maj:t tillika bestämt dagen till en allmän tacksägelsedag för den goda årsväxten, hvarföre ännu mera folk samlades i kyrkorna. När jag gjort flera fåfänga försök att komma in någonstans, gick jag till min faster, hvarest jag åt middag. Därefter gick jag på några visiter, då jag först var hos friherrinnan Hasenkampff men af riksrådinnan Rosens ankomst blef min visit där rätt kort, hvarpå jag gick upp till riksrådet Sparre, som mycket graciöst entretenerade mig och omständligt berättade förloppet af rådets arrestering, med flere passerade anekdoter vid revolutionen, och följde mig sedan ner till sin fru och dotter, som voro lika graciösa. Jag superade där och kom ej därifrån förrän kl. 12 om natten.

3 oktober.

Var jag snart sagdt hela dagen rätt sysselsatt med skrifvande och expedierande af en hop angelägna affärer. För att ej länge vara hindrad dinerade jag på Milldes spiskvarter vid Riddarhustorget hvarefter jag åter satte mig til arbete och fortfor därmed till kl. 15, då Trollen med sin adjunkt, unga Paléen och de Besche, sekreteraren Lorich med flere gjorde mig besök. Efter deras bortgång gick jag ut, för att besöka unge baron Leijonhufvud, hvarefter jag sedan med honom gjorde en liten promenad åt Skeppsbromarknaden och sedan förfogade mig hem till hvila.

4 oktober.

Var jag på förmiddagen i växelbanken, och sedan till middag hos min farbror som samma dag haft sitt inträde i banken, såsom kommissarie. Därefter sökte jag först unga Leijonhufvud, men som han ej var hemma, gick jag att efterhöra om riksrådet Ribbing var i staden, hvilket han väl var, men han kunde dock ej för riksvårdande angelägna ärenden admittera någon till audiens, hvarföre jag i stället begaf mig till riksrådet Sparres och stannade ända till mörkningen, då jag efter en liten tur kring marknaden gick hem till mitt kvarter.

5 oktober.

Hade jag en ganska stor post, som jag expedierade och afsände till Finland, hvarefter jag gjorde en kort visit hos baron Leijonhufvud, som varit illamående, och gick sedan till min farbror, hvarest jag ock spisade middag. Därpå aflade jag besök, först hos kassör Jung och sedan hos general Björnberg, som ännu ej hade kommit i ordning i sitt nya hus vid Trädgårdsgatan. — I dag såg jag något, som mycket frapperade mig. Då jag och några andra vid middagstiden som vanligt stodo på torget, kom en hyrvagn, eskorterad af 6 karlar med skarpt laddade gevär, hvari satt en afskedad konduktör vid fortifikationen Thorsson, med handklofvar och kedjor belagd och med profossen framför sig, ifrån Riddarholmen, där Thorsson såsom anklagad för majestätsbrott varit i hofrätten till förhör. Han återfördes nu till Smedjegården. Det säges, att han skall hafva fällt en hop obetänksamma utlåtelser om regeringssättet och om änkedrottningen, som ej vore mer än ett skott värd o. s. v. Han hade blifvit arresterad på angifvelse af några i komplott varande domestiker samt förd från sin egendom och insatt på Smedjegården. Om ens domestiker hädanefter på detta sätt få komplottera sig, är det bäst att ställa sig väl med dem och i stället vara dem subordinerade. Tempora mutantur, et nos mutamur in illis. Från general Björnberg gick jag till unga Trollen och gjorde honom visit, hvarefter jag sedan, efter en liten tur kring marknaden, begaf mig till mitt kvarter.

6 oktober.

Spisade jag middag hos min faster, och på eftermiddagen gick jag i ledsnad öfver den ständiga motvinden, som försenade fartygen från Finland, på den svenska komedien i Humlegården, som efter vanligheten var ganska absurd och burlesk. Det enda, som förtjänade ses, var de luftsprång och ekvilibrier, en nyss kommen lindansare efter pjesens slut gjorde och som voro rätt addretta. Jag satt på Second Loge, i sällskap med baron Leijonhufvud och unga Jungen, och hade så när råkat i en affär med några tjocka borgare, au derrière de nous, för det vi ville stå upp. Dock terminerade det så, att herrarna, bon gré, tillhöllo sina munnar, som var det både bästa och säkraste rådet för dem. Sedan det uppbyggliga spektaklet var slutadt, gick jag hem till mitt kvarter, hvarest jag ock superade.

7 oktober.

Var jag om förmiddagen som hastigast uppe hos baron Leijonhufvud, då vi kommo öfverens om att på aftonen följas åt på Operan. Vi gingo därför upp i hofintendentskontoret och köpte oss biljetter. Till middagen var jag uppe hos traktören Millde, och därifrån gick jag strax till unga Leijonhufvud, hvarest jag dröjde ända tills vi gingo på Operan, där vi fingo se Thetis och Pelée för andra gången ageras. Det skedde med mycken smak och ordning och varade ända från kl. 6 till kl. ½ 10. Ingen af öfverheten var på Operan, dock saknades ej spektatörer i någon loge.

8 oktober.

Den konträra vinden för finska fartygen blåste allt fortfarande, utan utsikt till vändning, hvilket för mig är så mycket mera olägligt, som alla mina saker och möbler äro på vårt fartyg, och min Upsalaresa ej kan ske förrän det anländt hit. Hos unga Trollen gjorde jag på förmiddagen ett litet besök, och åt till middagen hos kassören Jungs. Efter middagen var jag, tillika med en kornett Bratt, unga Jungen och några flere uppe i en loge på Bollhuset för att se repetition af balletten vid nästa Opera. Vi kommo upp genom försorg af en bekant bland de unga dansörerna, men hade så när vid utgåendet blifvit inlåsta. Repetitionen slutade kl. ½ 6, då vi alla gingo till Humlegården, där då som bäst agerades och en sådan mängd spektatörer voro samlade, att ingen mera släpptes in. Dock lyckades vi allesamman utan svårighet komma in, men i en sådan trängsel, att man knappt kunde stå. Likväl trängde jag mig riktigt fram, ända på teatern, som var så fylld med åskådare, att aktörerna knappt kunde få rum att vända sig. Alla loger voro fulla, och till och med väggarna garnerade med spektatörer. Där speltes en själfgjord usel pjes: Samtal i de dödas rike kallad, som ehuru ganska dumt komponerad, dock många procent värre utfördes, så att de usla fruntimren, där voro, både fingo rodna och blekna för deras equivoquer och grofheter. Efteråt gjorde den förenämnde equilibristen åter sina konster, och det så mycket bättre, som ock den komediens inkomst ensamt tillföll honom. Han visade en oändelig färdighet. Kröp bland annat baklänges genom alla spolarna af en stege, som stod af sig själf utan något fäste, gick på hufvudet långa stycken, hängde i en lina med fötterna och lät hufvudet luta neråt, med flere rätt artiga och adretta konster. Från Operan följdes jag och en löjtnant Leijel åt till staden, där han bjöd mig att supera med sig, på källaren Vinfatet vid Västerlånggatan, hvarefter han sedan gjorde mig en liten och kort visit.

9 oktober.

Var jag något länge oklädd, på grund däraf att sorl och oväsen på gatan under natten hade betagit mig sömnen, som först om morgonen återkom. Efter en liten tur åt torget, gick jag till min faster, där jag åt middag, hvarefter jag i sällskap med baron Horn vid Lifgardet till häst och några flere goda vänner, försökte komma in på generalrepetition af Acis och Galathéa som nästa måndag skulle ageras. Men när vi sågo hur viktiga de där lymlarna gjorde sig, brydde vi oss ej om att gifva dem några goda ord, utan gingo därifrån, då jag med baron Horn gick upp och gjorde bekantskap med en baron Duvall, löjtnant vid gardet, som var ganska höflig. Sedan jag därpå haft visit af baronerna Horn och Leijonhufvud, samt superat hemma, begaf jag mig åter i Morphei angenäma och förtjusande sköte.

10 oktober.

Hade jag efter föregången invitation gjort parti med min förra informator notarien Lavin att promenera ut till Danviken för att hälsa på min salig herr fars förra hofpräst, kyrkoherden Lavin, som vid vår ankomst dit kl. 12 om middagen var af mitt besök oändligt flatterad. Den hederliga gubben brann just av välmening och erkänsla, för det min salig far med så mycken möda skaffade honom pastoratet. Han bjöd på allt sätt till att fägna och roa mig och, med ett ord, visade marque af en varm och sällsynt tacksamhet. Sedan vi hade ätit, följde han och hans fru oss till en gammal några och 70 års man, som förr varit skeppsbyggmästare, men nu satt sig ner och byggt sig själf efter sin egen smak en liten koja. Gubben hade hos sig en hop artiga instrumenter, bland andra ett italienskt, pantalon kalladt, nästan som ett litet positiv, men i stället för pipor var där små pinnar, som slogo på strängarna. Under var en tramp, hvarmed man kunde stämma det, högt eller lågt. Äfven hade gubben ett artigt positiv, gjordt i fason af en fållbänk. Från honom gingo vi, just en passant, in hos en änkefru, kommerserådet Nordencrantz’ systerdotter, som efter hans död byggt, inredt och möblerat ett litet hus bestående af 2 rum och några små kontor, men så nätt och artigt, att det just liknade ett dockskåp; gumman var öfvermåttan höflig och syntes mycket förnöjd med sin lilla och kommoda reträtt. Därifrån begåfvo jag och Lavin oss på hemvägen åt staden, då den goda gubben kyrkoherden följde oss ända öfver varfvet. Promenaden gick lyckligt och var rätt rolig, i synnerhet som det hela dagen var ett ganska gynnande och vackert väder, och därtill med favorabel vind för den i väntan varande finska flottan. En mängd fartyg började redan komma in. Sedan jag hemkommit från Danvikspromenaden, gjorde jag visit hos baron Horn och träffade där baron Leijonhufvud, en v. Haij, en baron Armfelt med flere. Efter en stunds därvaro och disputerande med Leijonhufvud etc. samt annan rolighet begåfvo vi oss alla till staden ifrån norr, där han bodde, då hvar och en gick hem till sitt, och jag till mitt kvarter, där jag tämligen nöjd med min dag lade mig till hvila.

11 oktober.

Var jag om förmiddagen kl. 10 uppe i hofintendentskontoret och abonnerade på den första logen på sekond. Därefter gjorde jag en liten tur åt torget, där bland andra nouveller äfven talades om en stor revolution i Ryssland, men huru och på hvad sätt visste man inte. Äfven sades att pesten nalkades finska gränsen, och att till den ändan en kordon däremot på vår sida hade uppdragits, jämte många flere lika troliga och sannolika berättelser. — Conducteuren Thorsson har än ej fått sin dom af hofrätten, men en öfverskärare, som också för begånget Crimen læse Majestatis blifvit tagen, sades vara dömd till döden, och domen af Hans Maj:t confirmerad. — Men bland andra och alla berättelser, där vankades, fägnade mig dock mest att höra, hvad drottningen (La reine mère) svarat en af de hochmögende herrarna, som vid hennes bord gjort remarque och sagt: att riksrådinnan Reuterholm hade gjort en för stor och mer än kongl. begrafning etc. åt sin salig herre, nämligen: »Mann muss dock ej neka, att det var en respektabel man, som var det värd». Så rart och oförväntadt det var att höra en sådan eloge från den orten, så fägnesamt är det, att se det ärligt folk, ändå alltid blifva respekterade, ja, till och med af deras hätskaste fiender och motståndare. En hennes maj:t änkedrottningens kammarpage, som själf varit närvarande och hört det, försäkrade mig om dess sanning. Från torget begaf jag mig till min faster, där jag åt middag, hvarefter jag på aftonen gick till operan, hvarest då Acis och Galathea speltes, och intog jämte mig några goda vänner i logen. Operan var rätt vacker, och ehuru långt ifrån så lång som Thetis och Pelée, dock i mitt tycke långt roligare. Dekorationerna voro rätt vackra och i synnerhet i den sista akten Neptuns Tempel, som i en moment med en otrolig färdighet syntes. Efter pjesen och balettens slut gick jag ner på teatern, där jag bland andra råkade riksrådet Horn, som var mycket obligeant och graciös. Jag träffade där äfven en rysk prins eller Knes af mina connaissanser vid namn Labanoff. Honom frågade jag, om de förenämnde torgnouvellernes grund, men han sade sig ej veta något däraf, och trodde det vara osanning. Emedan jag var till fots, måste jag över en timma dröja kvar, för det starka regnets skull, efter hvilkets förlopp jag i smått lunk skyndade mig hem och anlände tämligen torr kl. 10 om aftonen, hvarpå jag strax begaf mig till hvila.

12 oktober.

Mådde jag just ej så synnerligen väl, mest därför att jag om nätterna ej hade ro att sofva utan låg hela tre à fyra timmar vaken, innan jag kunde få någon sömn. Jag hann med möda ur sängen, innan min farbror kom för att hälsa på mig. Han lämnade mig äfven ett bref hemifrån, hvaraf jag Gudi lof fick förnimma min mors och brors välmåga. Strax efter sedan han var bortfaren kom min gamla informator magister Lundström, som bara på en dag varit inne i Stockholm och strax skulle resa till Upsala igen. Han fägnade sig mycket att få se mig och berättade att han tingat rum åt mig i Skytteanska huset samt ordnat spisning i Porathska spiskvarteret. Hans resesällskap väntade honom, så att han ej hade tid att dröja, hvarföre vi ock strax skildes åt. Jag satte mig strax att skrifva och besvara brefven hemifrån, emedan finska posten i dag skulle afgå. Därför klädde jag mig ej heller till middagen, utan lät hämta mig mat från Milldes spiskvarter. Litet efter middagen kom baron Cederhielm som hastigast till mig, hvarefter jag åter fortsatte mitt skrifvande till inemot kl. 5, då jag slutade och afsände till Posten ett tämligen vackert paket. Som kvällarna denna tiden äro så långa, klädde jag mig därefter i största hast och, pour passer le temps, gick på den svenska komedien i Humlegården. Man spelade Den Pantsatta Bond-drängen, och det så där tämligen passabelt. Efteråt visade ekvilibristen sina positurer och luftsprång, som voro ganska artiga och adretta.

13 oktober.

Hade jag af den starka och häftiga motvinden, som stormade på mina fönster, blifvit oroad, och var därföre ej så alldeles välmående. Kl. ½ till 10 var jag vid Bollhuset, där jag genom en bekant herr Wiblings försorg, slapp in på parterren, och fick se hela repetitionen af Orphée et Euridice, som vid hans maj:ts hitkomst kommer att spelas. Den var ganska vacker. Stenborg spelar Orphées och fru Olin Euridices roll, och efter vanligheten ganska bra. Ehuru det endast var en repetition, saknades ej spektatörer, Riksrådet Horn var själf med. Repetitionen slöt sig ej förr än kl. ½ 1, då jag begaf mig till min faster, hvarest jag åt middag, hvarefter jag sökte riksrådet Bonde och assessor Strandberg, men råkade ingendera hemma. Sedan gick jag till archiatern Heidenstam och beskref för honom min mors sjukdom. Han var ganska affabel, och lofvade mig med första sin ordination därför, äfven gaf han för mig själf en god mixtur att bruka. Pour passer le temps och för att vara sällskapslik gick jag i följe med herr Jung på Humlegårdskomedien, där Håkan Smulgråt speltes, och emot vanligheten tämligen bra. Efteråt visade ekvilibristen sig och sina artiga konster. Kl. 9, då komedien slutades, följdes jag och löjtnant Leijel åt till källaren Winfatet, där vi tillsammans superade, hvarefter jag begaf mig hem till hvila.

14 oktober.

Var jag af sömnlöshet på morgonen något för lat att stiga upp, men gjorde sedan en tur åt torget och därifrån upp till hof-kontoret, där jag abonnerade N:o 17 på sekond till aftonens spektakel. Jag dinerade hos kassören Jungs. Och därifrån gick jag till min farbror, hvarefter jag tillika med några goda vänner gick till min abonnerade loge på Operan, där jag för andra gången såg Acis och Galathea spelas. Vid utgången hände mig att någon af det för dörren samlade folket helt behändigt ur min rockficka praktiserade min taskbok, men till all lycka var däri ej mer än några plåtar, emedan jag nyss förut lagt i mitt schatull, min penningetaskbok, hvari förrådet var. I dess ställe hade jag tagit den andra och däri endast lagt några plåtar, som nu så där reste. Dock lär tjufven funnit sig väl bedragen i sina uträkningar, som säkert trott sig finna en mera betydlig summa. Några noter och andra papper var det enda jag däraf regretterar. Dock måste jag tillstå, att, för att hafva blifvit bestulen, kunde jag aldrig lindrigare ha sluppit undan. Par prévention skall jag låta efterspanat i Dagl. Allahanda, men jag vet förut att det ej lönar mödan. Dock kan det aldrig skada. Sedan den lilla plundringen blifvit fulländad, begaf jag mig hem, där jag först märkte min ringa förlust, hvarefter jag lade mig till hvila, och sof den lidna skadan oaktadt ganska roligt.

15 oktober.

Hade jag hela förmiddagen nog att syssla med min posts expedierande, gick ej heller ut, förrän just måltidstimman, då jag var bjuden att spisa middag hos min farbror, som ock kl. 1 hemkom från sitt arbete i banken. Som ersättning för min lilla i går afton lidna förlust, gaf han mig 20 plåtar och var eljest mycket graciös. Från honom gick jag hem och slutade min tämligen vidlyftiga post, hvarefter jag gjorde en liten visit hos baron Horn på Drottninggatan. Ehuru jag inte var synnerligen fallen för att gå på den svenska komedien, men några af sällskapet proponerade det, följde jag med dit och satt på premier loge, tillika med grefvinnan De la Gardie och fröknarna Rudenskiöld ovanligt förnämt folk på den komedien. Där speltes då Le malade imaginaire, med den därtill hörande promotionsakten, och ehuru öfversättningen tämligen bra följde Molières pjes, var den dock mycket burlesk på svenska. Ekvilibristen visade sina luftsprång efter pjesens slut och efter vanligheten ganska adrette. Men där inträffade en entre-akt, som sånär förvandlat komedien i en tragedi, om ej folk hade så hastigt kommit emellan. Den uppkom därigenom att en löjtnant vid amiralitetet Brenner, som alltid visat sig vara brutal och öfversittare, vid slutet af andra akten, begynte att på en öfver sekonden uppbyggd loge med käpp och fötter göra ett sådant buller som om hela logen skulle rakat öfver ända, så att aldrig ett ord från scenen kunde höras. Direktörens vid Operan son, unga Stenborg, kom då ner på premier för att stilla bullret och bad den som bullrat att veta hut och hafva respekt för konungens teater och för fruntimren. Då Stenborg gaf orostiftaren caractère af hundsvott, kom Brenner ner som en pil från logen och rusade på Stenborg, som vände ryggen åt dörrn, och gaf honom ett par käppslängar med sitt spanska rör. Den andra vände sig då om och ärnade draga sin värja, men fick det ej för folk, som emellankommo och skiljde dem åt. Vakten kom strax därpå och tog Brenner emellan sig samt marscherade af med honom till högvakten. Direktör Stenborg satte borgen för sin son, som således slapp ifrån att gå i arrest. Ehuru bullret ej varade länge, förorsakade det dock mycken alteration och uppståndelse i synnerhet hos fruntimren. När Brenner först kom nedspringande stod jag brevid Stenborg, då han ock i hastigheten stötte min hatt ned på golfvet, hvilken jag där ock lämnade och gick på momenten ut för att inte kunna blifva vittne i saken. När jag kom ut, sprang en hop utlänningar och fransoser ikring komedihuset och skreko, men jag gick strax in igen. Då stod Brenner redan emellan vakten, och hela sekonden reste sig upp och ropade: Hvad, är det Brenner, den förföraren, öfversittaren etc., häf ut honom, kasta ut honom etc. med flera äreröriga rop, och ehuru där var många af hans bekanta, var det ingen, som hautement embrasserade hans parti. Sedan den största oron lagt sig, fortsatte spektaklet dock under fortfarande oordning. Jag råkade då i tal med en af fransoserna, som så hastigt retirerat sig. Han fägnade sig över att bullret var slut och var en just artig karl. Med några bekanta for jag i en hyrvagn, innan allt var slutat, till ett spiskvarter på Nygatan, där vi superade, hvarefter jag begaf mig hem. Vid min hemkomst fick jag veta, att den så länge väntade skutan från Finland nu änteligen var ankommen och att skepparen setat och väntat på mig hemma, för att få råka mig. Det fägnade mig, att ingen olycka varit orsaken till deras dröjsmål. Som det redan var sent, begaf jag mig trött af dagsbördans tyngd till sängs,

16 oktober.

Var jag i god tid om morgonen ute och hos skepparen på fartyget, hvarest jag besåg lasten, och emottog en oändlig packa med bref och kommissioner att uträtta. Från honom gick jag och sökte sekreteraren Kinninmundt; men som han ej var att förvänta förr än till middagen, gick jag till unga Jungen och gjorde med honom en tur i torget, oaktadt det slaskiga och regniga vädret. Därefter begaf jag mig åter till min faster och åt middag, och sedan jag om mina kommissioner hade öfverlagt med sekreteraren Kinninmundt, gick jag hem och satte mig att skrifva. Däri blef jag dock hindrad genom besök af kornetten Aminoff och unga Gripenberg. De sutto hos mig ända till kl. 9, hvarefter jag och Gripenberg följdes åt till ett spiskvarter på Nygatan.

17 oktober.

Steg jag i god tid upp, emedan jag för buller i trapporna, ej hade någon ro att sofva, och satte mig för att expediera ett par bref till Marcks v. Würtemberg samt major Torck. Därefter hade jag ett kort besök af unga Gripenberg. Till middagen klädde jag mig och gick till Milldes, hvarest jag dinerade. Eftermiddagen var jag först uppe på biljarden och sedan åkte jag med unga Bouchten hem till honom, hvarifrån jag sedan gick på visit till friherrinnan Wrangel. Därifrån gick jag hem. Jag mådde rätt illa, hade rysningar och stark hufvudvärk och lade mig för den skull mot vanligheten bittida, emedan jag ej orkade äta något. Jag hade när jag lade mig en ganska stark känning af frossa, som dock ej länge kontinuerade. Det af archiater Heidenstam mig ordinerade elexiret intog jag, då jag lade mig, som ock Gudi lof gjorde mig en tämligen rolig sömn, till kl. 3, då jag vaknade, men somnade strax igen och sof ända till kl. mot 6.

18 oktober.

Som en Upsalajakt nu var färdig att afgå och mina saker på den skulle transporteras, steg jag bittida upp för att expediera afsändandet och skref med skepparen, som hette Hellman, ett bref till min gamle magister Lundström. Sedan allt detta var gjordt, klädde jag mig i största hast, och gick efter en liten tur i torget till friherrinnan Hasenkampff, där jag dagen förut blifvit inbjuden. Sedan kaffedrickningen var förbi, gick jag därifrån till unga Bouchten, som var sjuk. Som vädret var ganska ohyggligt, gick jag från honom direkt hem, där jag sedan passerade hela aftonen med att läsa Les ouvres de Monsieur Vicfort, contenant: Les fonctions et droits d'un Ambassadeur etc. Jag lät hämta mig litet kokmat till kvällen och lade mig sedan tidigt till hvila, för att kunna vara desto bittidare uppe.

19 oktober.

Var jag kl. 6 uppe, och lät kläda mig, hvarefter jag kl. något öfver 7 reste ut i en hyrvagn, för att göra några uppvaktningar och visiter. Först for jag till riksrådet Ribbing, som var hemma och med hvilken jag talade om min brors permission. Sedan hos riksrådet Hiärne, som hade rest till Gripsholm, och därifrån till riksrådet Wrangel, som var ganska graciös. Sedan hos öfverdirektörerna Stapelmohr och Kjellman, och slutligen hos min farbror. Efter hemkomsten satte jag mig att expediera min post till Finland, hvilken var ganska vidlyftig, och därmed var jag sysselsatt till kl. 5. Jag lät hämta mig middag från Milldes, för att desto förr kunna sluta. Kl. 6 for jag till Humlegården, hvarest en tragedi kallad Den döende Fadren, speltes. Däri visades skapelsen, un tombeau eclairée, hvari den döda fadren låg och förmanade sina onda söner, helfvetet, hvari den ihjälstuckna sonen plågades, samt till slut en illuminerad himmel, hvari den döda fadren satt. Själva pjesen hade väl kunnat gå an, om den blifvit rätt exekverad och om utrymmet varit något större och längre för dekorationerna, som i sin sort ej voro så dumma. Efter komedien visade ekvilibristen åter igen sina så många gånger sedda posityrer och luftsprång. Jag råkade här att sitta bredvid ett par utlänningar, hommes de rang, som voro rätt höfliga, och talade mycket väl fransyska. Jag explicerade för dem pjesen, och bad dem till slut, när de skulle komma från Sverige, att aldrig tala om någon annan svensk teater än operan, som är tämligen att skryta med.

20 oktober.

Var ett ganska ruskigt väder. På förmiddagen var jag hos archiater Heidenstam, som ganska artigt acceuillerade mig och lämnade mig till öfverseende sin ganska omständliga och grundliga deduktion om min kära mors sjukdom, med ordinationer därför. Från honom gick jag till min farbror, som skulle resa ut och äta middag hos preussiska ministern grefve Dönhoff. Sedan jag ätit middag hos Milldes, gick jag hem och passerade hela eftermiddagen med att läsa och skrifva, ända till kvällen, då unga Gripenberg kom till mig.

21 oktober.

Var jag hela förmiddagen ända tills torgdags hemma, då jag efter en liten tur gick upp till min farbror, som bjudit mig till middag. Vi åto solo, och därefter gjorde jag en liten visit hos unga Jungen; från honom gick jag efter några turer på biljarden hem och passerade resten af dagen hemma.

22 oktober.

Var jag om morgonen hos Heidenstam och återlämnade ordinationerna för att ändras på ett par ställen, hvarefter jag gick upp i banken och råkade Kinninmundt, som bjöd mig hem till middagen. Kl. emot 6 for jag med unga Gripenberg till Humlegården, hvarest vi sågo Maccabeerna spelas, men efter vanligheten nog illa emot pjesens vackerhet. Ryska residenten var äfven nu på komedien. Efteråt foro vi till Milldes, där vi åto, och därifrån gick jag hem, sedan jag förut följt unga fänrik Reutercrona hem i sitt kvarter vid Slottet.

23 oktober.

Mådde jag just ej rätt väl, höll mig fördenskull i min kammare till middagsstunden, då jag gick till Milldes, där jag dinerade, hvarefter jag gick hem till mig och passerade eftermiddagen, som var ganska regnig och ful, mest helt ensam.

24 oktober.

Hade indispositionen så tämligen öfvergifvit mig, att jag, utom litet ondt i hufvudet, fann mig ganska välmående. Så snart jag var klädd, gick jag i finska kyrkan, där jag bevistade predikan och gudstjänsten, hvarefter jag gick till min faster, dit jag var till middagen bjuden. Efter kaffet gick jag öfver midt emot, till gamle general Björnbergs och gjorde där en ganska lång visit. Därifrån gick jag upp på Hedmans biljard, där jag råkade kornetten Hammarberg, som nolens volens obligerade mig att gå hem med sig, där han, jag och en herr Dubb, gjorde ett litet parti l'hombre. Därefter gingo vi till Milldes och åto, och då vi sedan följde Hammarberg hem, råkade vi att fastna i ett litet lappri vingt-et-un-spel, som drog något på tiden. Sedan begaf jag mig hem och hamnade i sömnens ljufva armar.

25 oktober.

Var jag uppe på banken hos min farbror, som lämnade mig en hel packe med bref ifrån min mor och bror, hvaraf jag med otrolig glädje förnam deras välmåga. Och som vi nu, Kinninmundt och jag, sysselsatta med skutans utrustning, hade öfverenskommit att träffas alla middagar för att öfverlägga om affärerna, var jag också där till middagen. Därpå följde Kinninmundt hem till mig, där jag lämnade honom några angelägna räkningar etc. Kl. 5 gick jag upp till operan, dit jag var bjuden att sitta i logen N:o 19, den främsta på teatern, med tre stycken vackra mamseller Hartvijk och Reutercrona samt ryska legationssekreteraren Durazoff. Man spelade Acis och Galathea, och Nils Stenborg vid Lifregementet, som nu agerade Acis, gjorde sin roll så bra, att man ej saknade hans bror, som af en halsfluss var illa sjuk. Prins Fredrik kom just till staden. Om några dagar väntas hofvet.

26 oktober.

En Segersvärd, som kommit med vårt fartyg, var tillika med herr Dubb hos mig, under det jag klädde mig. Efter middagen hos Kinninmundt gingo han och jag till spegelfabrikörskan, där vi besågo ramen till hennes nåds porträtt samt den tillkommande altartaflan i Sjundeå, och ackorderade om priset. Därifrån gick jag hem och satte mig att besvara alla mina många, från Finland komna bref. Kl. 6 lyktade jag ändtligen därmed, och som jag då fick visiter af Hammarberg, en kornett Göthe, Haijen, en kornett Bratt, Dubben med flere, så gjorde vi för att roa oss ett litet parti l'hombre, som vi dock kl. 19 lyktade. Sedan de voro bortgångna, satte jag mig att skrifva och expediera några mina affärer, som ej slutade förrän vargen i Storkyrkotornet tjöt 12. Jag lämnade då skrifbordet och intog i dess ställe sängen med dess för den trötta kroppen så angenäma och förtjusande hvila.

27 oktober.

Var jag ända ifrån kl. 7 på morgonen till kl. ¼ 2 om middagen i jämn rörelse, sysselsatt med att handla upp alla småsaker och dylikt, som skulle sändas till Finland med fartyget, hvilket nu med stor skyndsamhet skulle afgå. Jag hade mina drängar med mig, som buro hem lasstals med saker, så att redan när kl. var 1 voro bord, stolar och bänkar fulla. Efter middagen i största hast hos min farbror fortsatte jag mitt löpande med kommissionerna, och var hos Langenbergs och tog ut vinet samt på alla andra ställen, där några expeditioner med skutan voro att uträtta. Vid min hemkomst var jag så trött af förra dagsfatiguen, att jag i största knapphändighet kastade mig i sängen och sof, ända tills kl. 6 följande morgon.

28 oktober.

Strax efter det jag stigit upp, satte jag mig att skrifva de brefven hem, som skulle med fartyget till Finland och hann ej bli färdig förrän vid middagstiden. Sedan jag därefter inpackat och förseglat alla småsaker och försändelser, lämnade jag dem till skepparen och gick därpå till Jungens och åt middag. Så snart vi hade ätit, begaf jag mig till sekreteraren Kinninmundt och hjälpte honom att sluta sin finska depesch, ty skepparen var nu alldeles färdig och brådskade så mycket mera på sin afresa, som vinden blåste god. Till Kinninmundt kom äfven min brors dräng Freudvall, som nu skulle resa tillbaka och med rinnande ögon tog afsked af mig. Sedan gingo allesammans ned på fartyget, men måste för passagerarenas skull vänta till följande morgon, då de med god vind i Herrans namn afseglade. Sedan skutan var afrest, gick jag till min farbror, som var med sin post sysselsatt, men bjöd mig till middagen dagen därpå. Därefter gick jag i sällskap med Jungen till kornetten Aminoff, som mådde illa och därför nu i ett par dagar nödgats hålla sig inne. Vi voro där allenast en liten stund. Han talade bland annat om att hans far, som varit på vakt hos änkedrottningen, bland annat af henne fått höra, det en ny klädförordning nu snart skulle utkomma, däri den gamla svenska drägten, som i konung Gustaf Adolfs tid brukades, skulle å nyo öfver hela riket blifva antagen, dock med skillnad för vissa stånd. Rådspersoner och de förnämsta skola få en liten kappa öfver axeln. Allt detta skulle redan vara så visst, att förordningen vore lämnad till rådets granskning. — Det är intet underligt, om så sker, ty först och främst hafva vi icke så rika tider, att ett nytt klädförråd utan någon afsaknad af hvar och en måtte kunna anskaffas, och för det andra så följer med nya tider alltid nya seder — sat sapienti. Ifrån Aminoff gingo vi till fru Winbom i Kyrkobrinken, där vi gjorde vår aftonmåltid i nästan alla sorters bakelser.

29 oktober.

Satte jag mig kl. 7 om morgonen för att bringa i ordning den föregående dagens expeditioner m. m. Därmed höll jag på ända till kl. inemot 1, då jag i största hast klädde mig och gick till min farbror till middagen. Som han hade en angelägen post, lämnade jag honom strax och gick hem, sedan jag dock af honom fått en assignation på 900 daler på Hassel & Görges. Vid min hemkomst råkade jag Jungen hos mig, då vi följdes åt på biljarden, och som kl. redan var öfver 5 och således lagom tid att resa på komedien, togo jag, en ung ryss Durazoff, en baron Armfelt, en sekreterare Hierta i stora kansliet samt en kornett Bratt tillsammans en hyrvagn, hvaruti vi inpackade oss och med stort alarm rullade af till Humlegården. Där var mot vanligheten mycket gens de qualité, generalen baron Saltza, generalskan Pechlin, fröken Örnskiöld, kammarrådet Botin m. fl., som alla tillika med oss sutto på den nedersta premieren. Där spelades då: Den politiska kannstöparen, och kunde man tydligen se folkets halt af den pjesen, emedan naturellen, vanan och uppfostran vore för samtliga. aktörer och aktriser därvid så medverkande, att de inte annat kunde än emot vanligheten väl reuissera. Efteråt speltes en liten efterpjes, kallad: Det förtrollade hufvudet, ganska burlesk och malfait, men till spektatörernas både lycka och glädje varade den endast några minuter. Från komedien foro vi lika inpackade i vår vagn tillbaka till Riddarhustorget, hvarifrån jag och kornetten Bratt följdes åt till Winfatet, för att få oss en god måltid. Där voro förut ett par gamla borgare, som hade supit sig så fulla, att de nu, under hela vår måltid, höllo en jämn taffelmusik, bestående af gamla på 1600-talet brukade menuetter och bonddanser, hvilka med så mycket konstigare musik framfördes, som åldern redan gjort våra kapellmästare tandlösa.

30 oktober.

Var ett ganska elakt och ruskigt väder. Jag klädde mig därför alldeles därefter och gick till min faster till middagen, hvarefter jag gick ut på söder, ända upp på Götgatan där Görges kontor är och tog ut penningarna för min assignation. Mot aftonen gick jag till kornetten Hammarberg, där jag före mig fann ett ganska stort sällskap. Därifrån följdes vi alla en corps åt, och som det var ett mycket vackert väder, gingo vi en god stund och promenerade. Vi voro en 15 à 16 st. och ibland dem kornetten Hammarberg, Reutercrona, Durazoff, v. Haij, Gripenberg, Råfeldt, Boucht och jag med flere. Kl. 9 vid lag åtskildes sällskapet, då hvar och en gick till sitt spiskvarter, men jag, Råfeldt och Durazoff följdes åt och åto på Dufvan, hvarefter vi följde honom (Durazoff) hem och gingo sedan hvar till sitt.

31 oktober.

Var jag mest hela förmiddagen hos min farbror och åkte sedan med honom till Regeringsgatan dit han for för att spisa middag hos hofmarskalken Ridderstolpe, men jag gick till min faster, där jag åt middag hvarefter jag strax gick hem och klädde om mig, emedan jag förut var med stöflar och ovuligt klädd. Sedan jag var färdig, måste jag sitta en half timme och vänta i tanke att få en hyrvagn, som redan för 2 timmar sedan var beställd, men förgäfves. Jag och fänrik Reutercrona, som var hos mig, måste därför nyttja våra apostlahästar i smutsen, och marscherade till Riddarhuset, där instrumental- och vokalmusik utfördes. Af de förnämsta herrar voro där inga andra än generalerna Saltza och Anrep. Eljest var själva konserten ganska mediocre; en tysk spelte solo på violin, och det endast med ignoranters applaus. Sedan den var slut, gick jag upp på slottet och hörde efter om det skulle blifva cour, efter som hans maj:t hade vid middagstiden kommit till staden, men fick veta, att det först följande dag skulle blifva middagscour och så levée. — Eljest var på slottet för vissa inbjudna konsert och i konungens närvaro repeterades alla styckena i den nya operan Orphée et Euridice. Från slottet gick jag hem och tog af mig skor och strumpor och klädde om mig för den myckna smutsens skull, hvarpå jag gick upp till Milldes och åt aftonvard. Därifrån gick jag upp på biljarden, där jag råkade några mina bekanta, som nolens volens tvingade mig att följa med på ett litet bröllop med balett, som firades i Humlegården, dit de voro bjudna af en aktör Neuman. Ehuru ogärna nödgades jag dock vara sällskapslik; men konfysare bal har jag aldrig sett. Musik och alltsammans var rätt i ordning efter Bellmans beskrifningar och jag ångrade ej utgiften för att en gång också ha fått se den dårskapen. Där voro fasligt många officerare och af mina bekanta, damerna voro alla i sidenklädningar, med guldur och mycket granna. Konfekt och vin presenterades för dem, som ville hafva, men jag betackade mig såväl för det ena som det andra, satte mig i en vrå och betraktade endast deras usla nöjen. Kl. mot 12 blef jag ledsen och ville resa min väg, men som vi voro flere om vagnen, nödgades jag dröja ännu en timme, då jag resolverade att coute qui coute eclipsera. Ville till den ändan gå därifrån, men kom dock öfverens med mina kamrater, att jag först helt solo åkte hem, och att de sedan skulle komma efter med samma vagn, som strax gick tillbaka igen. För entréen till det lortkalaset betaltes 12 d:r åt herr Neuman, som på det ingen skulle slippa ut sans payer l'entrée hade låst igen porten. Hyrkusken, som länge hade suttit och väntat, körde mig också nu i vredesmod så fort, att jag innan jag visste ordet af var hemma, och sedan gick det lika fort att komma i sängen, och strax infann sig sömnen.

1 november.

Ehuru jag hade med skäl kunnat sofva längre, var jag dock kl. 8 uppe, och kl. ½ 10 klädd, då jag strax tog mig en hyrvagn för att åka ut på mina afskedsturer. Till den ändan for jag först till grefve Hessenstein, sedan till riksrådet Horn, därifrån till riksråden Wrangel, Sparre och Ribbing, samt kanslirådet Heland m. fl., af hvilka jag ej råkade någon mer än Sparre hemma, och han skulle just då upp på slottet, för att bevista hans maj:ts levé. Som ej herrarna voro hemma, blefvo också visiterna ej långa utan kom jag hem igen kl. 11. Då satte jag mig till min posts expedierande, men slutade därmed kl. 11, då min hyrvagn kom och jag for till slottet och middagscouren, som först hölls i hans maj:ts audiensrum men sedan i hans sängkammare. Som det var den första couren efter konungens hitkomst, så var där fasligt mycket folk uppe. Alla riksråden, till och med af de afskedade Hermelin och Gyllenstierna. Grefve Hessenstein var också uppe; han hälsade mycket graciöst på mig, äfvensom riksrådet Gyllenstierna. Därigenom att jag stod ganska långt framme, kom konungen att stå bredvid mig. Han såg fasligt stint mig i ögonen, och jag slog ej heller ner mina ögon. Medan han talade med general Anrep, vid hvilken jag stod, hade han ingen moment ögonen ifrån mig. Sedan vände han sig till grefve Gyllenstierna och så till grefve Hessenstein, och talade rätt länge med dem. Från slottet for jag med min farbror, som också var på couren, hem till honom och åt middag. Därefter gjorde jag afskedsvisiter; jag var hos riksrådinnan Bonde, friherrinnan Wrangel, fröken Åkerhielm m. fl. till kl. ½ 6, då jag for på operan, hvarest jag hade logen n:o 5 på premieren, strax bredvid amfiteatern och helt nära drottningens loge. Riksrådet Gyllenstierna och flera andra cordons bleus voro på amfiteatern emedan både kung och drottning voro på operan. Drottningen satt alldeles ensam i sin stora loge på premier men kungen tillika med grefvinnorna Lewenhaupt och Ribbing och flera andra damer sutto i hans loge grillée på seconde. Riksrådet Ulrik Scheffer satt i prins Carls och generalen Posse i prins Fredriks loge. Där speltes Thetis et Pelée, men på kungens befallning ganska förkortad, hela ödets tempel och flera vackra scener voro uteslutna. Som jag så ofta hade sett den, satte jag mig i min vagn och reste hem, innan öfverheten eller någon var bortfaren.

2 november.

Var jag i ganska god tid uppe och klädd, och som jag hade fixerat denna dagen till min resedag, så började jag strax att packa koffert och kappsäck, hvarefter jag skickade min dräng till min farbror för att afhämta chäsen, som farbror lofvat låna mig. Emellertid gick jag för att bestyra några affärer och taga afsked hos min fasters och Jungens. Efter hemkomsten gick jag ner och betalte min värd, och sedan gjorde jag mig alldeles färdig samt tog afsked hos min farbror. Ehuru jag brådskade på, kom jag dock ej iväg förrän kl. ½ 12 middagstiden, då jag äntligen för denna gången fick lämna Stockholm, i ett det allra smutsigaste före, som skulle kunna vara. Simmande i lorten, hann jag äntligen kl. mot 2 till Barkarby, där de som bäst höllo en kronostämma och mantalsskrifning. Hållkarlen sade positift, att hållet skulle vara ute, och då ej boken därmed ackorderade, sade han, att flera hästar ännu voro ouppskrifna och han således ej af hållet hade något inne. Ehuru jag rätt väl förstod att därunder låg ett skälmstycke, nödgades jag dock för att slippa vänta tills kvällen, bestå bonden, som skjutsade, dubbel skjuts, som om det varit från staden. Till nästa gästgifvaregård Tibble kom jag äntligen kl. mot 4. Där fick jag rätt prompt hästar, och för vanlig betalning. Ehuru mörkt det var, emedan månen ej kunde lysa för de tjocka molnens skull, tog jag mig dock riktigt fram öfver stora mörka skogar, så att jag kl. litet öfver 7 kom till Grans gästgifvaregård; men som jag därifrån ej hade mer än en knapp half mil till Chatrinedal (min farbrors gård, där hans fru och hans familj ännu voro vistande), så öfvertalte jag min skjutsbonde att skjutsa mig ända fram, det han ock gjorde, och kom jag lyckligt kl. ungefär 8 om aftonen fram. Där fann jag både min faster och kusinerna vid önsklig välmåga samt blef af dem hjärtligt välfägnad och emottagen. Sedan vi hade superat, begaf jag mig strax till hvila, och ehuru vägen ej hade varit lång, var den dock dess mera fatiguant. Dessutom hade jag de förra två nätterna ej fått någon riktig nattro, så att sömnen nu ock kom af sig själf och väl till pass, hvarföre jag ock i ett sofvande sof ända till klockan emellan 8 och 9 andra morgon.

3 november.

Jag hade väl i dag tänkt att fortsätta resan till Upsala, men som jag af min tant blef mycket persvaderad, uppsköt jag min resa till andra dagen. Före middagen, innan jag var klädd, gick jag ut litet för att bese denna gårdens situation, som verkligen är rätt artig. Den ligger i en liten vik vid en smal rivière, som rinner just nedanför gården, hvartill en vacker stenbrygga med en allé går ut. Rundt omkring äro små, med träd bevuxna höjder, som väl presentera sig och göra ett artigt perspektiv. På en höjd ligger äfven kyrkan, som på gården väl synes. Nedanför själfva stora corps de logiet (som är af trä i 2 våningars höjd, men utanpå så rappadt, att det ser ut som stenhus) är redan planeradt till en parterr. Hvarvid en nyss anlagd tämligen stor trädgård kommer att stöta till. Af det att gården är så nyss anlagd, kommer det sig att det bara är en flygel, men materialer äro samlade till den andras byggande. Sedan vi spisat middag och druckit kaffe, satte min faster, min kusin fröken Ekestubbe och jag oss till att spela l'hombre, hvarmed vi fortforo till om aftonen, då maten bars in. Efter ändad aftonmåltid gingo hvar och en i sina rum och lade sig till hvila.

4 november.

Efter som jag hade beramat den dagen till min resedag, var jag i god tid uppe och klädd, men det oaktadt drog det dock ut till kl. emot 10 innan jag blef alldeles resfärdig, dels för det jag måste vänta på fruntimrenas levé och dels på frukosten m. m. Jag lämnade kvar min farbrors chäs och tog i stället en liten nätt phaeton, som drogs af två hästar, dock med condition att den skulle återsändas. Vädret var ganska vackert, och tycktes promettera en ljuflig dag. Den myckna smutsen var ock nu mindre besvärlig, emedan det om natten hade så frusit, att tjocka isen ännu låg på. Kl. ½ 12 hann jag äntligen fram till Tunalunds gästgifvargård, där jag prompt fick hästar och fortsatte således resan, men fick förnimma, att april månads väder också kan vara i november, i det att, när jag var ungefär en half mil från gästgifvaregården, ett hällande regn mig öfverföll, så att jag blef väl genomvåt. Vid min ankomst till andra gästgifvargården Säfja var min första omsorg att få mina kläder litet torkade, hvartill jag ock fick mera tid, än jag velat hafva, emedan jag måste vänta öfver 1 timme på kärra för mitt bagage och ändå så godt som med hugg och slag skaffa den. Därifrån reste jag äntligen kl. 3 e. m. och kom i sakta mak kl. 5 lyckligen till Upsala. Där tog jag in i det Skytteanska huset, hvarest jag förr bott och nu äfven hade mitt kvarter beställdt. Min värdinna mademoiselle Porath, som förut fått en par spillträd mjöl i present, emottog mig med mycken höflighet. Mina med Upsalajakten sända saker voro redan ankomna, hvarför jag, sedan jag först enligt löfte återskickat phaetonen till Cathrinedal, lät ihopsätta min säng och uppbära mina nu medhafda saker. Jag hade ej varit inne en fjärdedels timma förrän unga Palén, en ung Sandberg (directeurens af Ostindiska companiets son) m. fl. kommo och beneventerade mig samt persvaderade mig att göra visit hos baron Oxenstierna, som vi råkade hemma tillika med grefve Gyllenborg och unga Lagersvärd. Därifrån gingo vi till Cederstedt, som tillika med sin informator magister Lindblom äfven var hemma. Sedan följdes vi åt hem till Skyttehuset och spiskvarteret, hvars nuvarande gäster voro professor Svedelius, adjunkten Weidman (Trollens informator), kandidaten Svedelius, magister Lindblom (Cederstedts informator), magister Vennerberg (Sandbergs informator), magister Gladheim (lilla Paléns informator) och en herr Malm (Utfallarnas informator). Af ungdom: Trollen, Sandberg, tvenne Paléner, två Utfallar, en Arfvidson, Cederstedt, tvenne Jacobssöner och jag. De beneventerade mig alla till min återkomst till spiskvarteret.

5 november.

Började strax efter min uppkomst att litet ställa mig i ordning i min kammare och uppsatte min säng, skrifbord m. m., hvaraf jag så ockuperades, att jag med möda hann kläda mig till middagen. Hvarefter jag åter strax gick upp och fortfor med rengöringen af min kammare, hvarmed jag ock äntligen hann så vida, att jag kl. mot 5 hade allt tämligen i ordning. Som posten i dag skulle gå, satte jag mig ned att skrifva till min fru mor och farbror. Hvarefter unga baron Stierneld kom till mig och satt hos mig ända till matbudet kom, då han gick hem och jag ner för att äta, hvarefter jag gick upp och satte mig att skrifva, men som jag var ganska trött af den dagens stök, lade jag mig tidigt att sofva.

6 november.

Mådde jag ej rätt väl, emedan jag ej fått sofva stort; tog därför in litet af Heidenstams mig ordinerade elexir, som något hjälpte; dock kontinuerade hufvudvärken. Sedan jag en stund först suttit och skrifvit litet, fortsatte jag åter med stökningen och rengöringen af mina saker. Härmed måste jag dock upphöra för att hinna kläda mig till middagen. Sedan jag hade ätit, gick jag först på biblioteket, som efter vanligheten nu var öppet och där jag hade framme och beskådade Pufendorffs Caroli Gustavi Historia, med alla dess vackra ritningar och porträtter, samt därefter hela afhandlingen om westfaliska fredsverket, med allas deras porträtter, som därvid haft något att beställa. Ifrån biblioteket gick jag på akademikonserten, som alltid onsdagar och lördagar hålles hos professor Solander, hvilken själv spelar clavesinen. Musiken var annars rätt bra, utom trumpetrarna, som gjorde sin sak alltför illa. Midt under konserten kom riksrådet Arnell dit, som är vistande på slottet hos sin svärfader överståthållaren Rudbeck, och som då för honom gjordes stort krus och upphäfvelse, gick jag därifrån för att inte vara generad samt hem till mig, hvarest jag satte allt i ordning i mina rum, och fick alla mina saker rangerade som jag ville hafva det. Sedan detta var gjordt följdes jag och Cederstedt åt till grefve Gyllenborg och Lagersvärd, där vi sutto ända till mot kl. 8, då jag som hastigast i samma gård sökte baronerna Stierneld och Oxenstierna men fann ingendera hemma. Under aftonmåltiden hos Poraths fick jag veta, att Oxenstierna hade sökt mig.

7 november.

Under natten ingen sömn förrän kl. inemot 5, hvarför jag också sof till kl. 10, hvarpå jag steg upp och klädde mig; sedan jag var klädd och hade ätit, gjorde jag först en visit hos kanslirådet Ihre, som mycket fägnade sig öfver min återkomst till akademien, hvarefter jag gick upp till öfverståthållaren, som tillika med sin fru mycket obligeant acceuillerade mig. Jag blef där bjuden till kvällen, men gick förut, tillika med unga Lagersvärd, som också var bjuden, och gjorde visit hos domprosten Hydrén, som var öfvermåttan höflig. Därifrån gingo vi upp till slottet igen, där man då som bäst höll på att sätta i ordning spelborden. Öfverståthållaren, kanslirådet Ihre och adjunkten Hallencreutz spelade vid ett bord l'hombre, samt överståthållarinnan, slottsfogden och landssekreteraren vid ett annat också l'hombre, men riksrådet och riksrådinnan Arnell, fru Ihre, professorn och Vasariddaren Bergman med dess fru, slottsfogden Hellvichs fru, fröken Posse, lilla fröken Rudbeck, en liten fröken Arnell, fröken Liljehöök, lilla baron Rudbeck, fänrik Braunerskiöld, fänriken baron Rudbeck, Lagersvärd och jag spelte Campio vid det tredje bordet, dock ej högre än en styfvers point, då jag tog den första och Lagersvärd den andra potten. Efter slutat spel gingo vi in i generalskan och överståthållarinnans sängkammare, där riksrådet och riksrådinnan sjöngo arior ur flere operor, och som bägge voro mästare, var konserten just accompli. Därefter proponerade riksrådinnan att vi skulle dansa över några kontradanser till nästa assemblée, som skulle blifva nästa onsdag, hvilket ock skedde, då jag och riksrådinnan, Lagersvärd och fröken Posse, baron Carl Rudbeck och fru Bergman samt lilla fröken Rudbeck med sin lilla bror dansade ihop. Vi dansade La fête d'Ekholmsund, Le Cabinet, Les plaisirs d'Ekholmsund, La Princesse Augusta, La Comtesse Fersen och många flere. Musiken var ganska agreabel, emedan riksrådinnan själf sjöng. Hans excellens Arnell och professor Bergman voro åskådare af balen. Efter dennas slut gingo vi ut för att äta. Sedan aftonmåltiden var slut, gingo vi alla ned från slottet, hvar och en till sitt. Jag och adjunkten Hallencreutz hade sällskap nästan ända till Skyttehuset. Som kl. redan var 11, måste jag en god stund klappa på porten, innan jag slapp in. Under det jag höll på att kläda af mig, kom baron Oxenstierna till mig och satt hos mig en liten stund.

8 november.

Satte jag mig strax att arbeta och skrifva samt att besvara en hop bref, i synnerhet ett till kornetten Carlskiöld. En tre fyra stycken af Vestmanlands nation kommo för att göra uppvaktning. Efter middagen gick jag först tillika med unga Trollen ned till en bokhandlare, som heter Swederus, boende vid Nosocomium, strax vid Skyttehuset, hvarest vi köpte biljetter till nästa assemblée, som hålles om onsdag. Därefter gick jag strax upp i min kammare och satte mig att arbeta, hvarmed jag ock fortfor till emot kl. 7, då min magister Lundström kom till mig. Han stannade ända till kl. 8, hvarpå jag gjorde en liten visit hos baron Oxenstierna, hvarefter jag gick hem och åt och därefter strax lade mig, emedan jag ej mådde väl.

9 november.

Var sömnen hela natten ganska liten och orolig; jag var vaken ända till emot kl. 5, då jag äntligen fick sofva, men mycket oroades af ett styng i vänstra sidan. Detta fortfor till kl. 10, då jag ganska yr i hufvudet lämnade sängen och tog in litet af archiater Heidenstams mig ordinerade elexir, som något soulagerade. Jag satte mig strax att arbeta, som dock blef afbrutet af några vestmanländska uppvaktningar. Emot middagen och medan jag höll på att kläda mig, kom magister Gladheim, deputerad af Östgöta nation, och bjöd mig i hela nationens namn att följande dag bevista en på landskapet skeende parentation öfver fordom professorn här vid akademien Frosterus, hvilken offert jag med allt nöje emottog. Efter måltidens slut blef jag, professor Gadelius och adjunkten Weidman inbjudna till mademoiselle Porath, som trakterade oss med kaffe och bourgognevin. Vestmanländska nationens karl kom till mig och berättade att inga bref till mig hade i dag kommit med posten från Stockholm. Trots detta satte jag mig och expedierade min post till Finland, därefter gick jag till unga Jacobssönerna, hvarest var konsert. En af mina bekanta, löjtnant Leijel, samt prins Fredriks hofmusikus Pihlman och några flera spelade dels på violin, violoncell och basfiol. Kl. emot 8 gingo de, som tillhörde Porathska spiskvarteret, hem och åto. Just som vi efter lyktad måltid och tömda fat stego från bordet, kom Jacobsson ainé med hela sin orkester, som han ditbjudit att äta. Hvad komedi det var att se alla dessa många människor komma in till ett tomt bord. Han som hade bjudit dem blef alldeles otröstlig, då han såg all maten vara förtärd, och den största olyckan var att värdinnan mademoiselle Porath redan gått till vila. Jacobsson var alldeles rådvill, men till all lycka för honom hörde mademoiselle i sitt rum ljudet af de främmande, samt steg upp och anrättade i hast en ganska hederlig supé, som äfven var ibland de roligaste.

10 november.

Sömnen var denna natten något bättre än den förra, så att jag ganska munter lämnade sängen. Kl. ½ 11 gick jag efter invitationen till professor Ekermans sal för att bevista parentationen öfver Frosterus, som i en talrik närvaro af mest alla professorerna, hela nationen och flera adelsmän af magister Lindblom lyckligen hölls. Före och efter själva parentationen var en ganska attendrissent och artig sorgmusik, både vokal och instrumental, som gjorde den i sig själf så artiga parentationsakten så mycket mera rörande. Alla som där voro hade svarta kläder, och jag, som på långt håll var släkt med Frosterus, fick, jämte en mycket vacker eloge för min farfar och familj äfven den äran att som sörjande sitta mellan rector magnificus och nationens inspektor professor Ekerman. Sedan tacksägelseskomplimangerna efter parentationens slut till orator och inspektor voro aflagda, gick jag tillika med alla öfriga där varande Porathianer hem. Efter måltiden gjorde vi anstalt om hästar för en vagn, som vi af herrarna Utfall fingo låna, för att färdas med till assembléen på Rådhuset, och kl. 4 reste första transporten, hvarefter vagnen flera gånger gick tillbaka igen och hämtade alla de andra Porathianerna tills alla voro uppkomna. Själfva dansen stod i stora rådstugusalen, som av lampetter och en ljuskrona med vaxljus i var upplyst. Innanför voro trenne rum, vari man spelte kort och där thévatten och citron gavs. Så snart jag var inkommen, blef jag af riksrådinnan Arnell (som nyss tillika med sin herre, far och mor var arriverad) uppbjuden till en menuett. Jag invände väl, att jag hade sorg, men måste dock det oaktadt bifalla, i anseende till att sorgen mest var förbi. Sedan dansade jag med en fröken Posse, en mamsell Hydrén, fru Bergman, fröken Troil och några andra fruntimmer. Emellertid gick jag, unga Oxenstierna och Cederstedt in i innersta rummet och satte oss att spela l'hombre, men som jag och unga Trollen spelte i kompani, bytte vi om att spela, och hade jag således tillfälle att emellanåt vara ute och dansa. Litet efter sedan ljusen blifvit tända börjades med contradanserna, då Le Cavalier, La Belle Vilhelmine och La Sophie dansades. La Belle Vilhelmine, som var helt ny och kallad efter fröken Troil narrade mig att dansa med. Dock orkade jag ej länge, förrän jag för andtäppans skull måste sluta. Kl. 9 börjades åter med menuetterna, då jag dansade med riksrådinnan Arnell, fröken Troil och några flera fruntimmer, hvarefter jag gick och med konfekt och lemonad rafraichisserade damerna. Till sist dansades af mer än 20 par en polska, som varade i mer än en half timma. Jag och fröken Posse utgjorde däri ett ibland de främsta paren. När den var slut afreste först riksrådet och riksrådinnan Arnell, tillika med öfverståthållaren och dess fru, samt sedan alla de andra fruntimmerna, den ena efter den andra, då hvar och en kavaljer var sysselsatt med att beledsaga dem ner. Bland andra följde jag fröken Vilhelmina Troil ned till vagnen. Vår vagn for nu beständigt med det ena lasset efter det andra från balen, och till sist var bara Trollen och jag igen, då vi togo löjtnant Leijel och Stierneld med oss och först körde dem till deras spiskvarter hos fru Swedera, och sedan foro hem, där vi betalte och till nästa gång dimitterade vår kusk och hans bondhästar.

11 november.

Så snart jag var uppkommen, satte jag mig att arbeta. Min magister Lundström kom och fägnade mig med ett par bref, som under hans kuvert kommit till mig hemifrån från min fru mor och bror, hvaraf jag med största glädje fick förnimma deras välmåga. Kl. mellan 5 och 6 kom Cederstedt till mig, då vi följdes åt först till unga grefve Bonde och sedan till grefve Gyllenborg, hvarest vi sutto ända till kl. 8, då vi gingo hem.

12 november.

Hela förmiddagen till inemot middagen var jag ensam hemma och satt och arbetade utan att blifva hindrad af någon, utom nationskarlen, som kom till mig med några resterande disputationer för förra termin. Kl. 11 gick jag till min magister Lundström, som bor ända långt bort i Rabenii gård. Med honom följde jag till konsistorium, hvarest han gör kanslistsyssla. Han visade mig där bland andra handlingar alla de gamla k. brefven, hvilka med egen hand äro underskrifna, ända ifrån Carl IX:s tid, — hvaribland isynnerhet en från högstsalig konung Gustaf Adolf till konsistorium ankommen skrapa för de studerandes oordentligheter var märkvärdig. Den var i de strängaste ordalag, och syntes väl, att gubben ej varit blid vid dess affärdande. Annars gjorde jag den reflektionen, att alla fruntimmerna af den kungl. familjen skrifvit bättre än karlarna, såsom drottning Christina, Hedvig Eleonora och Ulrika Eleonora, hvilka af alla bäst skrifvit sina namn. Ingen af hela herrskapet har skrifvit sämre än högstsalig konung Carolus Gustavus, som inte skref några bokstäfver, utan endast stora och långa streck upp och ned, mais il etait pourtant un des plus grands rois de la Suêde. Under det min magister höll på med att bestyra om akademiens akters renskrifning, letade jag fram Consistorii Academici Protocoller pro Anno MDCCLXVIII, ur hvilka jag afskref ett protokoll, hållet d. 12 Nov. rörande adelsnationen, och att all studerande ungdom däruti bör inskrifvas. När jag ifrån konsistorium skulle gå hem, råkade jag Cederstedt, hvarpå vi följdes åt till bokhandlaren Swederus, där jag för några plåtar tillhandlade mig några porträtt. Därifrån gingo vi hem och åto, hvarefter jag gick upp i min kammare, för att afbida postens utgifning, som ej skedde förr än kl. ½ 4. Jag hade därmed inga bref, men satte mig dock ned att skrifva hem och besvara de med föregående post anlända.

13 november.

Var jag mycket bittida vaken och satte mig strax att skrifva och arbeta, ehuru vid ljus, hvarmed jag fortfor tills middagen, då jag klädde mig och gick ned för att äta. Så snart måltiden var slut, gick jag först upp på biblioteket, som alla onsdagar och lördagar är öppet och där jag studerade Les mœurs, Costumes et Ceremonies des Juifs, Arabiens et Mahometans, som med vackra kopparstick utsirad är rätt artig och med hvilken jag roade mig ända tills kl. mot 2, då jag gick ned i stora Gustavianska Auditorio, hvarest af prins Fredriks hofmusikus, Pihlman, en konsert uppfördes, hvartill biljetter à 3 d:r vid ingången fanns. Själfva konserten var väl ej just något så synnerligt, men ett solo, som Pihlman spelte på violoncell, vann allas approbation. Kl. mot 7 slöts konserten, då jag och unga Lagersvärd, sedan vi först till vagnen beledsagat mamsellerna Mathesia och Sidrén, följdes åt till baron Oxenstierna, som vi dock förgäfves en half timma väntade.

14 november.

Klädde jag mig strax och gick i domkyrkan, i vestmanländska Curator Honor. bänk. Där fick jag höra en ganska vacker predikan af en präst, som gjorde profven till kaplanssyssla vid domkyrkan. Efter slutad gudstjänst gick jag först till unga Palén, och sedan till Oxenstierna, som nolens volens måste följa med upp på slottet för att taga afsked af hans excellens och riksrådinnan Arnell, hvilka dagen därpå skulle resa. Tillika med unga Stierneld, Gyllenborg, Falkenberg, Lagersvärd och några till blefvo vi kvarbjudna på en bal, som varade ända till kl. 1 med variationer af polskor, kontradanser och menuetter. Riksrådinnan var så graciös och tog upp mig tvenne gånger, och jag åter henne tre. Annars dansade jag med fröken Braunerskiöld, qui passe pour une des beautés du province et de la ville, La belle Vilhelmine, som varade öfver halfannan timma. Man serverade till aftonmåltiden på ett ganska artigt och otvunget sätt, så att den som ville, fick taga sig en bit på en tallrik och gå ikring och förtära den, dess emellan dansa, och så åter en kopp chocolad, thevatten eller mat. Efter supén fortsattes dansen med lika nöje, till kl. 1, då kanslirådet Ihres, professor Melanders med flera började att bryta laget, hvarpå hela församlingen så småningom aftroppade. Som jag ännu var helt varm, när jag tog afsked och skulle ned från slottet, beslöt jag mig, för att ej blifva kall, att smått springa hela vägen, hvilket jag ock gjorde, så att jag knappt kunde få andan fram vid min hemkomst. Jag lät strax värma en annan skjorta, och ömsade, då den skjortan jag hade på mig var så våt, att det droppade af den. Sedan jag tagit in af archiater Heidenstams mig ordinerade elexir, lade jag mig tämligen trött kl. ¾ till 2.

15 november.

Var jag oaktadt förra dagens vedermöda uppe kl. ¼ 8, då jag strax satte mig att arbeta och klädde mig ej förrän mot middagen, då jag först gick till direktören för akademikapellet Litselius, och tingade med honom om spelning på klavér samt ackorderade om timma därtill. Därifrån gick jag till magister Lundström, som lofvade att på eftermiddagen komma till mig. Strax efter middagen gick jag upp till mig, och satte mig att arbeta, hvarmed jag fortfor, ända till kl. öfver 6, då jag gick till Oxenstierna, hvarest äfven Gyllenborg var. Jag och Oxenstierna bytte några porträtt, och sedan jag suttit där till kl. emot 8, gick jag hem till spiskvarteret, där för första gången sedan min ditkomst, diskuterades, ventilerades och applåderades revolutionsförändringen med allt det storverket, hvarvid jag behöfde all min sang froid för att utan afbrott kunna afhöra det. Ifrån bordet gick jag upp i mina rum, dit yngsta Jacobsson följde mig. Jag var i afton mycket länge uppe, emedan jag för en liten heshets skull var nödgad att bruka fotbad.

16 november.

Satte jag mig strax att skrifva och arbeta, hvarmed jag ock kontinuerade till emot klockan 1, då jag gick ner för att äta. Strax efter måltiden skickade jag min dräng till posten, hvarest han ej allenast måste vänta till kl. öfver 3, utan äfven blef snäst och med oförrättadt ärende hemskickad af monsieur postmästare Krok, hvilken procedur så förtretade mig, att jag oaktadt det regniga vädret och den odrägliga smutsen själf marscherade af till posten, hvarest jag så hotade Kroken med statssekreteraren Benzelstierna, att jag ej allenast utan att läsa på kartan fick ut mitt bref, utan äfven fick af honom goda ord, hvilket är en verklig rarité. Allt detta måste jag dock väl betala, ity jag vid nedgången från posten utför den stygga backen halkade och gjorde en ganska smutsig borgared. Efter hemkomsten, sedan jag bytt om kläder och dymedelst botat min desastre, satte jag mig att expediera min post. Utom det att jag i dag ej hade fått något bref hemifrån, måste jag äfven sakna en väntad penningepost från Stockholm till exercitiernas begynnande. Jag skref därför och gjorde en ytterligare påminnelse till min farbror, äfvensom jag ock med denna posten hade den äran uppvakta min fru mor. Kl. 7, då jag afskickade min post, kom magister Lundström till mig, då vi kommo öfverens om och inrättade mina timmars lektioner. Han var hos mig ända till kl. 8. I eftermiddag var äfven Vestmanlands nationsvaktmästare hos mig med landskapslistan, då jag utsatte och underskref landskapet till morgon förmiddag kl. 9. Sedan magister Lundström var bortgången, gick jag ned till Utfall, som hos sig hade en konsert eller öfverspelning till den nästa konserten af musikus Pihlman, löjtnant Leijel, m. fl., som alla blefvo kvar till aftonmåltiden. Efter dennas slut bjöd löjtnant Leijel mig, Jacobssönerna och några flera att beskåda en komplett komedi, som spelades af honom och bibliotekarien Filenius så mästerligt, att vi alla nästan hade dött af skratt. Den token (Filenius nämligen) ville lära alla de nymodigaste kontradanser, och Leijel däremot fingerade de allra befängdaste turer och idéer, som kunde påhittas, inventerade nya steg etc., Filenius så befängdt som göras kunde. Sedan vi skrattat oss trötta allihop, gingo vi hvar och en till sitt.

17 november.

Klädde jag mig strax om morgonen, men något negligé för eftermiddagens skull, då jag ändå för assembléen skulle kläda om mig. Kl. mot ½ 11 gick jag enligt löfte till professor Georgii, för att bevista vestmanländska nationens sammankomst, hvarest en disputation öfver gifna theser höll på och ventilerades. En magister vid namn Boëthius presiderade och det med mycken heder, men respondens herr Lundéen gjorde sin sak mest per tacitum. Efter orationens slut kom man öfverens om hvilka som skulle taga partes till nästa gång, nämligen magister Nexell och junioren herr Lampa. Enligt konstitutionerna blef nu tillsagdt, att 8 dagar före Andersmässan skulle ett nytt landskap hållas, för mutatio curatelæ skull, då kurators räkningar, biblioteket o. s. v. af de tillträdande skola genomgås. Vid landskapets slut blef jag först af inspektor professor Georgii och sedan af curator magister Neickter komplimenterad för den äran, jag gjorde nationen med min närvaro. Efter hvars besvarande landskapet för den gången slöts och jag gick hem och åt. Efter måltidens slut gick jag upp och började kläda om mig. Kl. 4 reste jag, unga Trollen med sin informator och lilla Palén i Porathska spiskvarterets vagn upp till assembléen, där allt var i största glädje och full dans. Öfverståthållaren var tillika med sin fru bortrest till Edsberg, men skulle komma tillbaka nästa måndag. Kanslirådet Ihre med sin fru, fru Melander, fru Linné med sina döttrar voro alla där. Jag gjorde nu liksom förra gången och spelte l'hombre i kompani med unga Trollen, som dock mest spelte, under det jag dansade. Ehuru det var mycket trångt, dansade jag dock inemot 20 menuetter samt av kontradanser: La Belle Vilhelmine, La Cathrine, La Comtesse Fersen m. fl. Kl. ½ 10 slöts balen och då äfven vårt spel, hvarvid jag genom Trollens spelning fick en 15 daler i vinst. Jag klädde strax på mig min kapprock samt band silkeskläde om halsen, par precaution af förkylning, hvarefter jag i Porathska karossen rullade hem och efter en liten aftonmåltid lade mig rätt trött af balen att sofva.

18 november.

Kom magister Lundström efter aftal om morgonen till mig, då vi tillhopa studerade matematik. Efter hans bortgång satte jag mig att arbeta och fortfor därmed till kl. öfver 12, då jag i största hast klädde mig för att gå ned och äta, under hvilken tid äldsta Jacobsson äfven var hos mig. Sedan vi hade ätit, gick all ungdomen in i den stora salen, där de togo sig motion på maten. Baron Friesendorff, Stierneld och Leijel kommo också dit, och pour comble de joie kom Filenius ner för att få roa sig. Vi dansade jalousa dansen med honom och hade annars alla inventioner med honom. Sedan vi skrattat oss mätta och han dansat sig trött, åtskildes sällskapet, då Friesendorff, Stierneld och Leijel följde mig upp i min kammare, hvarest de sutto en liten stund, och gingo sedan så ned till Utfall för att spela öfver till konserten, som om aftonen för herr Pihlmans räkning skulle uppföras. De aftvingade mig ett löfte att komma med. Jag satte mig det oaktadt att arbeta och fortfor därmed till kl. 5, då jag för min parolls skull, ehuru ganska illamående af ett nog starkt stygn i vänstra sidan, gick upp på Gustavianum och afhörde konserten. Denna var rätt vacker; i synnerhet gjorde en nyss hitkommen tysk, som blåste flöjt, densamma rätt behaglig.

19 november.

Kontinuerade stygnet ännu, så att jag just var i dubium, om jag skulle stiga upp eller ej. Slutligen steg jag dock upp, ganska matt, och satte mig att arbeta efter den mellan mig och min magister öfverenskomna indelningen af timmarna. Jag vill för ro skull här nämna denna, hvaraf synes att jag ej om dagarna hade mycken ledighet, dels för lektionerna, dels ock för exercitierna:

Timmar	Måndag	Tisdag	Onsdag	Lördag	Måndagar och Torsdagar samt Tisdagar och Fredagar äro aldehles lika Lectioner.
	för Mid.:	för Mid.:	för Mid.:	för Mid.:
8. 9.	Latinen	Skrifva Latin	Moralen	Arithmetique
9. 10.	Mathematiquen	Räckna	Arithmetique	skrif.: Tyska
10. 11.	Fäckta	d:o	d:o	d:o
11. 12.	Rida	d:o	d:o	d:o
	Eftr. Mid.:	Eftr. Mid.:	Eftr. Mid.:	Eftr. Mid.:
2. 3.	Spehla Clavér	d:o	Aldehles lika med lördagseftermiddagen
3. 4.	Läsa latin	Geometrien		Geometrien
4. 5.	Historien			Latinen
5. 6.	Geographien	Till min Posts Expidjerande		Skrif.: Franska
6. 7.	Spehla Claver

För att nu komma till min berättelse igen, så kom min magister efter vanligt kl. 9 till mig, då vi arbetade tillhopa, efter det uppgjorda schemat. Emot middagen kl. ½ 12 kom medicine kandidaten doktor Svedelius till mig och rådde mig för mitt stygn i sidan att hela dagen hålla mig inne i min kammare; men en sådan lefnad tycktes mig vara alltför svår. Jag klädde mig i dess ställe och gick ned och åt, ehuru aptiten ej just var mycket stark. Efter slutad måltid, då posten kom, fick jag äntligen bref hemifrån, som underrättade mig om min mors och brors välmåga, hvilket mig oändligt gladde. Men den väntade penningeposten från min farbror saknades, som ej just roade mig. Annars fick jag ett långväga bref från en min kusin, en baron Armfelt, från Fort Louis i Alsace. — Sedan kandidaten Svedelius, som var uppe hos mig, en liten stund efter måltiden gått sin väg, kom magister Lundström eſter vanligheten till mig, då vi läste litet latin ihop, hvarefter han gick till konsistoriikansliet och jag satte mig att expediera min post. Kl. 7, då jag slutade med posten, satte jag mig att arbeta och skrifva litet, till inemot 8, då unga Palén kom till mig och jag och han följdes åt till Cederstedt.

20 november.

Var stygnet tämligen bortgånget, hvarför jag i god tid steg upp och satte mig att arbeta, blef dock kl. mot 10 interromperad af en hel flock vestmanlänningar, som kommo för att göra uppvaktning. — Min magister väntade jag idag förmiddagen alldeles förgäfves, och gick därför till biblioteket och besåg Carl X:s begrafning, aftagen med flera vackra kopparstick i Pufendorffs Caroli Gustavi Historia. Därifrån gick jag på konserten, och sedan jag varit där en liten stund, gick jag hem och satte mig att arbeta till kl. var mot 7, då jag i stället för att gå ut besvarade ett bref från min kusin Armfelt till Fort Louis i Alsace. Som kl. vid dess slut redan var 8 slagen, gick jag ned för att äta. Vi hade en baron Oxenstierna som gäst, emedan han med fröken och några flera var engagerad vid ett l'hombrebord. Efter slutad aftonmåltid gick jag upp i mina rum och lade mig kort därpå i sömnens ljufva armar til hvila.

21 november.

Förmiddagen, då jag klädde mig för att gå i kyrkan, kom min magister till mig, då jag blef hemma därifrån, men föresatte mig i stället att gå i aftonsången, det jag ock strax efter slutad måltid gjorde, då en präst, som profvade för kaplanssysslan predikade, men ej nog väl öfver dagens ämne, som var om Yttersta domen. Från kyrkan gick jag för att rekommendera min vän unga Lagersvärd till ett stipendium Schönfeldtianum, som var ledigt, till nationens inspektor, prof. Georgii, hos hvilken jag drack kaffe. Där var äfven bibliotekarien Frondin med sin fru och dotter. Jag fick mitt ärende väl uträttadt, ity Georgii engagerade mig sin parol för Lagersvärd, hvarefter jag gick till archiatern v. Linné, men fann honom ej hemma. I dess ställe fick jag hålla en den allratorraste och osmakligaste entretien vid makt med dess gamla tvära fru, emedan ingen af hans döttrar var hemma. Därifrån gick jag till kanslirådet Ihre, hvarest jag först i hans rum en lång stund satt och pratade med gubben för Lagersvärd, om Helmfeldtska stipendiet, hvarefter, då jag ville gå, gubben persvaderade mig blifva kvar till kvällen och att gå in på andra sidan hos hans fru. Där var då redan en ganska vacker församling, nämligen öfverståthållarens lilla dotter med sin fransyska och suivante fröken Liljehöök samt en fransysk madame Le Fevre med sina tre döttrar (som alla kacklade en magnifik fransyska), och äfven en lång mademoiselle, som är kanslirådinnan till sällskap. Af kavaljerer voro där major Ihre, grefve Gyllenborg, baron Oxenstierna, jag, lilla baron Rudbeck samt kanslirådets lilla son och en liten dess kusin, en ung Silfverstolpe. Kanslirådinnan proponerade oss att dansa och lät en af sina lakejer komma upp och spela på harpa, efter hvilken vi dansade med god smak. Medan borden dukades i salen, dansade vi La belle Vilhelmine, Comtesse Fersen m. fl. kontradanser efter sång i förmaket. Sedan vi hade ätit, åtskiljdes sällskapet, då Gyllenborgs dräng följde mig hem.

22 november.

Var jag oaktadt förra dagfatiguen uppe och arbetade i god tid. Min magister kom på sin timma, och hela förmiddagen arbetade jag hemma, emedan jag ej ville börja exercitierna, förr än jag af min farbror fått svar. Så snart jag hade ätit, gick jag åter upp och satte mig att arbeta, hvarmed jag samfällt med min magister, som kom till mig och läste latin, fortfor till kl. 6, då jag gick öfver till directeuren af musiken Litselius, med hvilken jag öfverenskommet att han skulle lära mig spela klavér. Under den första timman lärde jag mig endast känna tangenterna etc. med flera nödiga præambuler. Jag fick också skalan till noterna med mig att läsa öfver. Kl. 7 gick jag därifrån och hem, då jag satte mig att läsa i Rolins Histoire ancienne, till mattimman slog, då jag gick ned och åt.

23 november.

Skedde lektionerna alldeles i sin ordning efter schemat, likasom förra dagen. Jag ville äfven i dag afvakta svar från min farbror om exercitierna samt tillika den penningeposten, jag till deras begynnande från honom väntade, satt därföre hela förmiddagen inne och arbetade. Nationsvaktmästaren var hos mig, och presenterade till underskrift vestmanländska landskapslistan, då jag till i morgon kl. 9 utsatte landskapėt. Till middagen klädde jag mig och gick ned och åt, strax därpå kl. 2 till direktören, där jag spelte till kl. 3. Med denna posten hade jag änteligen ett efterlängtadt bref från min farbror, hvari jag erhöll en assignation på 200 d:r, men tillika fick jag den högst afligeanta nouvellen, att han genom bref från min bror fått underrättelse om, att min fru mor nu en tid ej mått väl, men dock Gudi lof vore på bättringen. Jag svarade också med denna posten på min farbrors bref samt hade äfven det nöjet att skrifva hem. Sedan min post var expedierad, gick jag ned till Utfall, där löjtnant Leijel med några flera voro och spelte öfver till en konsert.

24 november.

Gick jag kl. 9 till vestmanländska nationens sammankomst, där först protokollet sedan sista gången justerades (hvari för mig var en mycket grann komplimang och felicitation till min återkomst införd) och sedan magistrarne Boëthius och Netzel till kuratorer valdes, efter magistrarne Neickter och Nibelius, som nu afträdde. Till sist beslöts att nästa onsdag skulle hållas ett nytt och högtidligt landskap, på hvilket cura nationum, med alla därtill hörande räkningar, verifikationer etc. skulle inför nationen till de tillträdande kuratorerna aflämnas. Efter landskapets slut gick jag till kanslirådet Ihre, hvarest adelsnationen också i dag hade sin sammankomst Baron Oxenstierna responderade först på latin, under kanslirådets presidium, för en af artiklarne i Wolfen och herr Rosenheim opponerade. Sedan det till Oxenstiernas största heder vardt slut, kom i deliberation, hvem som till nästa gång skulle åtaga sig partes nationum, då jag nolens volens blef af hela nation enhälligt utnämnd att respondera och herr Bråkenhielm att opponera. Sedan slutades landskapet med en oration af gubben kanslirådet. Därifrån gick jag hem och åt, och strax ifrån bordet upp i mina rum, och började kläda om mig till assembléen. Kl. 4 åkte jag tillika med unga Trollen upp i Porathska vagnen. Öfverståthållaren med dess fruntimmer och alla andra de förnämsta stadens hus voro där. Vi dansade flere nya kontradanser och höllo jämt i, mest med dem ända tills kl. ¾ 9, och som då ej mer än en kvart var igen, dansade vi pour la bonne bouche en polska, som varade öfver en half timme och var af de allra fatiguantaste. Sedan den var slutad, började den ena efter den andra troppa af, och som jag i dag, enligt Porathska spiskvarterets öfverenskommelse, måste vara hållkarl, så lagade jag så, att ej allenast en hop andra utom spiskvarteret, såsom Stierneld m. fl. fingo åka, utan lät äfven kusken köra baron Friesendorff, en major Pauli och några flera bekanta upp till slottet. Till slut sedan han kört mig hem, lät jag honom köra upp till Ihrens gård med Oxenstierna och Lagersvärd.

25 november.

Började det se ut som om den myckna hittillsvarande smutsen på allvar skulle få afsked. Ty utom det att det i går redan var ganska mycket fruset och kallt, som äfven i dag kontinuerade, så började det mot kl. 11 f. m. att yra och snöa, och det med ett sådant besked, att marken på en liten stund blef helt hvit. Min magister kom i dag till mig, då lektionerna förmiddagen efter vanligheten fullgjordes. Mot middagen klädde jag mig och gick ned för att äta. Efter måltiden gick jag upp och satte mig att arbeta. Kl. 7 kom grefve Gyllenborg till mig och satt hos mig ända till kl. 8, då vi följdes åt upp till Cederstedt, för att se efter honom, som för en i halsen sig satt reumatismus nödgades hålla sig inne och dessutom var af feber och hufvudvärk besvärad.

26 november.

Hade vi äntligen tillfälle att gratulera oss till före, emedan ej allenast hela gårdagen och natten ansenligt med snö var fallen, utan ock efter midnatten så väl påfrös, att alla fönster voro tjocka af is. Utom den friska luften, som därigenom vanns, slipper man äfven att vidare gå och klifva i en bottenlös smuts. Min magister kom i dag till mig och lektionerna fortsattes efter vanligheten. Sedan jag hade ätit middag, gick jag, följd af äldste Jacobsson, för att probera föret till posten, där jag dock ej denna gången fick några bref, men satte mig icke dess mindre att skrifva hem till min fru mor.

27 november.

Kontinuerade vintern ännu med all apparence af beständighet. Min magister kom på sin timma, och alla lektionerna fortsattes efter vanligheten, så före som efter middagen. Sedan jag slutat, gick jag upp till den hederliga gubben stallmästaren Eklund, som var mycket graciös. Gubben, som utom en grundlig teintur i anatomien äfven äger vacker kunskap i medicin, beskref för mig hela min sjukdom, alla dess symptomer etc., lika som archiater Heidenstam och flera andra doktorer det förut gjort. Han försäkrade mig också, att ingenting vore därför bättre än ridande, men fäktandet au contraire högst skadligt för min ständiga andtäppa. Med anledning häraf kom jag öfverens med gubben, att jag som på måndagsförmiddagen skulle få börja rida på stallet, och det sedan hela termin kl. emellan 11 och 12 f. m. Eljest frågade gubben fasligt mycket eſter Svidja, af den orsaken att han varit där i flera år som beridare hos salig fältmarskalken Wrangel, som före min salig herr far ägde gården. — Från stallmästaren gick jag till fäktmästaren, som också är boende i exercisgården. Äfven af honom blef jag mycket familjärt och väl emottagen. Han tyckte väl inte mycket om att doktorerna för min starka andtäppa förbjudit mig att fäkta, men så lät han dock ingenting märka. I öfrigt berättade han mig en nouvelle, som jag inte hört förr, nämligen att generallöjtnant Sprengtporten nyligen skulle i Finland uppe vid ryska gränsen blifvit stucken till döds af en förklädd rysk köpman. Sannolikt är det väl på det sättet, att, utom det att Sprengtporten verkligen befinner sig där, han äger många ovänner och dessutom har den brutala egenskapen att alls inte fråga efter sitt lif. Emellertid är det osannolikt att han så snart skulle hafva förgåtts, då sådana som han pläga lefva längst. Sat sapienti. Från fäktmästaren Porath gick jag enligt löfte till Cederstedt och försökte först att få honom att låta bli att spela, men förgäfves, och då intet annat var att göra, spelade vi och gjorde mig lyckan äfven denna afton till sitt barn.

28 november.

Mådde jag ej så väl, att jag kunde gå i kyrkan, allrahelst kölden var ganska stark. Dock beslöt jag att på eftermiddagen göra några visiter. Till den ändan gick jag också strax efter måltiden först till professor Risells, varest jag råkade baron Friesendorff, som tillika med baron Stierneld och några flere herrar varit i Stockholm på den stora maskeraden, som gafs på rikssalen d. 25 hujus, då prins Carls giftermål med prinsessan af Holstein eklaterades. Från professor Risells gick jag till bibliotekarien Frondin, som jag dock ej fann hemma. Från honom gick jag upp till gamla ärkebiskopen och därifrån till kanslirådet Ihres, där jag blef kvarbjuden till kvällen; men som jag ej mådde väl refuserade jag tillbudet och skulle gå hem, men steg en passant in hos unga grefve Bonde, som i sina föräldrars namn bjöd mig till sig till julen. Hos honom råkade jag en ung grefve Posse, med hvilken jag gjorde connaissans. Från honom gick jag hem och lade mig strax efter måltiden, emedan jag för hufvudvärk ej kunde hålla upp ögonen, ännu mindre vara uppe och vaken.

29 november.

Började blidväder att göra vårt hopp om stadig vinter osäkert, ity det mest hela dagen småduggade. Jag steg nu Gudilof tämligen frisk upp och fortsatte mina lektioner med min magister. Kl. 11 gick jag upp på stallet och red emellan 11 och 12. Af den långa intervall, som varit emellan min ridning på manegen, föll det sig väl i början något ovant, men det kostade dock mindre på än jag i anseende till min andtäppa och andra plågor hade föreställt mig.

30 november.

Var allt föret helt och hållet borta, ty det regnade hela natten, och vårt hopp om vinter var sålunda bortspoladt. Äfven i dag var jag på stallet, då stallmästaren gjorde mig den hedern att själf föra kordonen åt mig. Efter måltiden var jag först en liten stund hos Cederstedt och bytte med honom några dupletter af mina porträtt, men gick sedan strax hem till mig, då vestmanlandsnationskarlen kom till mig med landskapslistan, då jag till morgon f. m. kl. 9 utsatte landskapet. Min magister kom ock nu till mig på vanlig tid. I dag hade jag äfven den glädjen att med posten få bref hemifrån, hvaraf jag Gudilof fick veta min fru mors och brors välmåga. Sedan jag besvarat min post, satte jag mig att skrifva theser till att ventileras i adelsnationen och gick ej ut förrän kl. ½ 9, då jag gick ned för att äta. Efter måltiden kom jag en liten stund att tala med mademoiselle Porath om regeringssätt och revolution etc., och kunde väl på henne höras, att hennes broder blifvit olycklig år 1756 eller det infama och med blod skrifna svenska undergångsåret. Sedan jag en stund efter vanligheten läst i Rolins Histoire Ancienne, begaf jag mig till hvila kl. ¼ 12.

1 december.

Gick jag kl. 9 upp till professor Georgii, för att bevista vestmanländska nationssammankomsten, hvarvid en disputation hölls. Jag blef ihågkommen med en vacker latinsk oration af magister Netzel, som presiderade. Som jag inte ville försumma ridningen, gick jag kl. 11 upp till stallet. Vi redo efter vanligheten med de yngsta först, alla tillhopa, och sedan alla de gamla nämligen baron Sparre, jag, Trollen, Palén och en ung von Malmstein. Sedan vi hade ätit middag, gick jag upp för att kläda mig till assembléen. Jag var äfven i eftermiddag af Vestmanlands nationskuratorer bjuden på punschkalas, men assembléen gaf mig en lycklig pretext att refusera det, som annars säkert bekommit min hälsa illa. Assembléen var efter vanligheten ganska briljant, och bland andra fruntimmer var en grefvinna Posse, född Bielke, från landet inkommen, som med ett vackert ansikte förente den allraskönaste dans. En major Pauli, en major Klingsporre, en grefve Leijonstedt med flere stockholmskavaljerer voro äfven tillstädes. Öfverståthållaren med sin friherrinna voro äfven där. Vi dansade på denna assembléen ganska litet menuetter, utan i dess ställe mest kontradanser, och som det för advents skull var den sista assembléen med dans, så höllo vi i till kl. öfver 10.

2 december.

Steg jag Gudi lof rätt välmående upp efter gårdagsdansen. Min magister kom på sin timme till mig, och lektionerna fortsattes efter vanligheten. Kl. 11 gick jag upp på stallet. Som spectatörer hade redan infunnit sig majorerna Klingsporre och Pauli, en kapten Stålhammar, grefve Leijonstedt, baron Friesendorff och några flera herrar För deras skull gaf gubben en präktig lektion åt oss som då redo, nämligen Trollen, Palén, jag och Sparren. Efter dess slut berömde han oss mot vanligheten mycket. Sedan vi följt gubben först till andra stallet och så hem till sig, gingo vi ned från exercitiegården och det med största précaution, emedan det på grund af den starka frosten öfver allt var ganska halt. Jag kom dock lyckligt hem till matdags. Sedan vi hade ätit, satte jag mig att arbeta efter vanligheten, med min magister. Efter lektionernas slut gick jag som hastigast upp och sökte kanslirådet Ihre för att lämna honom teserna till nästa landskap; men då jag ej fann honom hemma, gick jag ner i andra gården och lämnade dem till grefve Gyllenborg, för att han skulle framföra dem till gubben.

3 december.

Kl. mellan 11 och 12 red jag, då vi allesammans fingo ganska mycket bannor, därför att det var fredag. Alla gubbens gamla skolarer säga nämligen, att han ordinärt tisdagar och fredagar är vid elakt humör. Med dagens post erhöll jag ett bref från Stockholm med underrättelse att riksrådet Bunge gjort ett anbud af 1,600 d:r på salig herr fars rådsdräkt. Ehuru gärna jag hade önskat, att den talaren fått en värdigare successor i anseende till den som förut burit den, så svarade jag dock, att anbudet skulle antagas, emedan ett sådant därefter under långliga tider ej torde vara att vänta, medan malen emellertid kunde hafva gjort dräkten obrukbar. Dessutom skref jag äfven bref till min fru mor, och skickade det under Kinninmundts adress till Stockholm. Sedan jag slutat min post, satte jag mig att arbeta, hvarmed jag fortfor till kl. 8, då unga Palénerne kommo till mig och proponerade mig att gå till Cederstedt. Ehuru jag i anseende till den stygga halkan var föga hugad härför, ville jag dock ej vara singuljär utan följde med dit. Där blef jag för andra gången åskådare till ett litet Thier-Feckten emellan gossarna, som dock ej varit af någon betydenhet, så framt ej den skolmonarkiska myndigheten lagt sig däri. Ehuru en sådan bagatell ej är värd att nämnas, vill jag dock anföra honom, såsom bevis på den vidsträckta myndighet och auktoritet, en sådan där läsmask tillgriper sig. Saken var den, att lilla Palén, en liten gosse å 7 à 8 år, höll på att rasa litet med Cederstedt, och därunder kom att blifva litet knuffad mot dörren, som stod på glänt, så att den slog igen. Vid detta buller kom Cederstedts informator, magister docens Lindblom med en myndig ifver utklifvande, och grep först sin vackra fågel till discipel vid håret och ledde in honom i det inre rummet, och kom sedan som en akademisk furie ut mot äldste Palén, som till det lilla bullret var alldeles oskyldig, och utan att först examinera, om han gjort något oväsende, burdus knäfvar till honom, så att han föll ikull. Jag, som af hela denna scenen varit en tyst åskådare, kunde nu intet längre lida hans oförskämdhet utan gick till honom och berättade Paléns oskuld. Som han det oaktadt for ut emot honom i en hop ovett, och utan att taga hänsyn till hvad jag som bevis på hans oskuld sade, så omtalade jag för Lindblom med några korta ord, först att han hade gjort Palén orätt och sedan att han hade varit nog ohöflig att hvarken fästa avseende vid min närvaro eller vid hvad jag sagt för Palén, hvarföre jag försäkrade honom, att jag ej ofta skulle inkommodera hans rum. Han började väl förklara, att han alldeles ej sagt något, som rörde mig o. s. v., men jag gick utan att afhöra hans tal mina färde. När jag kom ut, kunde jag dock ej annat än hjärtligen skratta åt hela saken. Under aftonmåltiden hos Poraths fick jag höra den beklagliga nyheten, att en af mina goda vänner och bekanta löjtnanten Gustaf Taube, tillika med en präst och några andra nyligen omkommit på Ålands haf, hvilket var så mycket mera ömkligt, som han just nyligen hade blifvit förlofvad med en ung och vacker fröken Ehrenhoff, som nu af alteration skall ligga rent för döden och hafva starka konvulsioner. Detta dödsfall måste jag bekänna rörde mig mycket djupt, särskildt i betraktande af de olyckliga omständigheter, hvari det skedde.

4 december.

Hade jag för nouvellen om Taubens olycka en orolig natt, ty rätt som jag somnade in, vaknade jag upp med alteration; än tyckte jag mig se honom, och än hade jag en, än en annan ledsam imagination. Förmiddagen fortsattes lektionerna efter vanligheten och kl. 11 förfogade jag mig upp till stallet. Halkan kontinuerade ännu, och därtill var det en ovanligt svår och tung luft, som nästan var tjock som dimma. Sedan vi hade ridit vårt hvarf, fick jag rida för kordonen på volt. Sedan ridningen var slut, gick jag hem. Under middagen började magister Lindblom vilja ursäkta sig för sin ohöflighet i går, men jag försäkrade honom, att hans uppförande vore sans excuse och bad honom ej försöka att urskulda detsamma, ty hos mig vore det fåfängt. Kl. 3 kom min magister, då lektionerna efter vanligheten till kl. 6 fortsattes. Kl. 7 fick jag besök af grefve Gyllenborg, baronerna Oxenstierna och Stierneld samt Lagersvärd, Trollen och Palénerna, och för att roa dem, måste jag göra ett litet l'hombre parti, som dock kl. 8 slutade, då äfven sällskapet åtskildes. Sedan vi hade ätit, och just som jag skulle gå upp i mina rum, kommo Leijel, båda Jacobssönerna och några flere, som hela aftonen varit nere hos Utfallarna och spelat öfver till konsert, och anställde en aftonserenad, under det jag klädde af mig.

5 december.

Hade jag tänkt gå i kyrkan, men jag hade på morgonen så ondt i hufvudet, att jag lät den idén falla, utan tog i dess ställe fram min lilla respostilla och satte mig att i den hålla min gudstjänst. Medan jag sedan klädde mig, hade jag besök af Carl Oxenstierna. Strax efter middagen gick jag som hastigast till unga Gyllenborg, hvarifrån Lagersvärd följde mig till professor Sidréns, och därifrån gingo vi åter till Gyllenborg, som då hunnit kläda om sig, och tillika med unga baron Falkenberg följde oss upp på slottet. Där var förut archiatern Linné med hustru och barn samt kanslirådet Ihre med dess fru. Sedan vi varit där en liten stund, tänkte vi åter gå, men blefvo af öfverståthållarinnan på det obligantaste kvarbjudna, och befallda att i hennes sängkammare roa oss med dans och lekar. Till den ändan dansade vi först en vacker hop kontradanser efter vokal musik, och därefter lekte vi en hop roliga lekar, såsom »Understolen», »Jag sitter där jag sitter» etc. samt dansade menuett med förbundna ögon med flera roliga upptåg. Sedan vi hade ätit, marscherade vi ner från slottet och hade ganska svårt att oskadda komma ned för den stora och hala backen. Det gick dock mot min förmodan lyckligt och väl. Jag och unga professor Linné följdes åt ända under Skytteanska hvalfvet, därifrån jag gick upp till mig, och som kl. redan var mot 12, lade jag mig strax, af halkan mer än af dansen fatiguerad.

6 december.

Mådde jag Gudi lof rätt väl efter dansen, steg ock i god tid upp och satte mig till mina lektioner, som efter vanligheten försiggingo. Kl. 11 gick jag upp till stallet och därifrån en passant till notarien Vigelius och köpte några stycken porträtt. Sedan vi hade ätit, gick jag strax upp till mig och satte mig att arbeta. När lektionerna voro slutade, roade jag mig med att inregistrera mina nya porträtter. Kl. 8 kom Trollen till mig, då vi följdes åt ut och spatserade i det vackra och stjärnklara vädret. Efter en half timmas promenad kommo vi hem lagom till aftonmåltiden, hvarefter jag gick till mig och satte mig att arbeta, och så träget, att jag ej hörde hvad klockan slog, förrän hon klämtade tolf, då jag i fyrsprång skyndade mig till sängs.

7 december.

Kontinuerade den besvärliga halkan och var nästan fördubblad af den lilla frosten, som följde på regnet på söndagskvällen. Kl. 11 gick jag upp på stallet, men fick i dag ej rida för stallmästaren själf, emedan han af sin gikt plågad måste i dag hålla sängen. Jag red i stället för kvartermästaren Sundberg, som är gubbens äldsta och bästa elev. Efter ridningen gick jag in till stallmästaren, för att informera mig om hans hälsa. Med posten i dag hade jag inga bref, hvilket nog inkieterade mig. Icke desto mindre satte jag mig att skrifva ett långt bref hem till min fru mor samt ett till min bror. Kl. mot 7 slutade jag min post, och då kom unga Stierneld och bad mig äntligen följa med till Consistorium Academicum för att med min magister Lundströms bistånd få se matrikeln öfver studenterna. Som det var konsistoriesammanträde, måste vi till någon annan dag uppskjuta ärendet. Vi besökte sedan en magister Nordin, som är Amanuensis Bibliothecæ och tillika känd för sina stora samlingar af manuskripter. Han visade oss några af de allra raraste, i synnerhet kungl. personers handbref och bland andra ett ganska nätt och väl affattadt från Maria Leczinski i Frankrike till vår drottning Ulrika Eleonora den yngre. Vi kommo oss så in i manuskripterna, att vi glömde mattiden och gingo för den skull till det Ekermanska spiskvarteret, där vi åto en liten måltid och gingo så hvar och en hem till sitt.

8 december.

Mådde jag väl något bättre, men var dock ej alldeles bra i mitt hufvud, icke dess mindre klädde jag mig strax och som jag fick höra att stallmästaren ännu ej var frisk utan sängliggande, brydde jag mig ej om att gå upp och rida, utan gick i stället strax jag blef klädd upp i consistorium, där baron Oxenstierna stod sin kansliexamen och grefve Bonde sin commerciorumexamen. Oxenstierna examinerades först af profr. Sleincour, sedan af Georgii, så af Ihre och sist af professor Ekerman, som radoterade af ålder, mängde in en hop barnsliga frågor, etc. så att hela auditoriet, som var ganska talrikt, skrattade helt högt åt gubbens examinering. I öfrigt stod Oxenstierna sin examen med det utmärktaste beröm och heder. Grefve Bonde examinerades i rummet innanför, först af professor Georgii, sedan af professor Bergman, så af archiatern von Linné och sist af professor Berch. Äfven han stod sin examen rätt väl och svarade bra på alla frågorna, utom angående guldvikterna, som mankerade för prof. Bergman. Detta var ej så underligt i anseende till Bergmans myckna noggrannhet vid sin examinering. Ifrån Consistorium, där mest alla porathianerna voro samlade, följdes vi åt hem till Skyttehuset. Strax efter måltiden gick jag och några af de andra och sökte först Oxenstierna och sedan Bonde, för att quam solemnissime få felicitera dem, men råkade ingendera hemma. Sedan gick jag hem till mig och satte mig att arbeta litet, till kl. mot 7, då jag gick till Trollen, hvarest jag äfven träffade grefve Bonde, och där satte vi oss att spela litet l'hombre.

9 december.

Hade redan blifvit ett kosteligt åkföre, ty utom den starka isgatan, som i så många dagar frusit till, föll i går mot aftonen och mest hela natten en så tillräcklig myckenhet snö, att mest alla i dag äro ute med sina slädar för att probera föret. Kl. mot 11 gick jag upp på stallet, hvarest jag efter vanligheten red min timma, ehuru gubben ännu höll sig inne för sina giktplågors skull. Sedan vi hade ridit, gingo vi alla in för att informera oss om hans befinnande, då gubben som vanligt ganska graciöst tog emot oss. Ehuru sjuk, satte han sig dock att för oss explicera alla sina hästmålningar och hvilka hästraser äro de bästa, de starkaste och vackraste, deras degenerationer o. s. v. Sedan demonstrerade gubben hela manegen igenom samt hvart och ett lands särskilda posityr m. m. Ifrån gubben gingo vi ned för att äta, och efter slutad måltid gick jag strax upp i mina rum och satte mig att arbeta. Min magister kom till mig på sin timme och lektionerna fortsattes efter vanligheten till kl. 7, då Trollen och Palén kommo till mig, och proponerade mig i anseende till det vackra vädret och goda föret att fara ut och åka med dem. För att få motion var jag med härom, hvarpå vi togo tvenne hästar och bondslädor på gästgifvargården och åkte ned åt Kungsängen, då vi på vägen träffade unga Jacobsson, som bad att få åka med, hvilket beviljades eftersom vi förut voro 2 på den ena och allenast en på den andra slädan. Således åkte Palén och Jacobsson på ena slädan förut, och jag och Trollen på den andra efteråt. Sedan vi åkt ett stycke ut på Kungsängen, foro vi tillbaka in till staden och ned emot Svartbäcken, då vi dock kommo att skilja oss, emedan jag och Trollen, som kommo sist, ej sågo annat än att de andra farit gatan ända fram, fastän de vikit af åt vänster. Orsaken härtill var den, att en hop fulla och galna studenter, 10 à 12 till antalet, som maskerade i afton voro ute och gingo grassatim, hade ställt sig för gatumynningen. Jag som ännu trodde, att det var vårt sällskap, frågade dem, hvarför de höllo stilla, då en af studenterna med hög röst svarade: »Jo för att få vara i herrarnas angenäma sällskap.» Den komplimangen föreföll mig så näsvis, att jag tänkte svara, därest jag icke i detsamma fått se dem vara fulla allihop och maskerade, och då tyckte jag, som gamla ordspråket säger: Bättre fly än illa fäkta. Jag körde därför på med full fart, hvarvid detta packet, som formerade en häck utför hela den gränden, där jag skulle fram, en passant utöste många försmädliga lyckönskningar till resans fortsättande m. m. Jag låtsades dock ej höra dem, utan kom slutligen ifrån byket, då vi körde ned till Svartbäcksgatan, för att råka vårt skingrade sällskap. Först då vi åter kommo till gästgifvaregården träffade vi dem. De hade varit långt värre ute än vi, ty 8 à 10 af studenterna hade hoppat upp på släden och kört i fullt sträck, så att hästen börjat skena och säkert skulle slagit sönder både släde och fimmerstänger, därest intet Palén kastat sig emellan en vägg, då han ock så när brutit armen af sig. Från den skjutsen följdes vi åt till Poraths och åto, hvarefter hvar och en gick till sitt, men just som jag var i begrepp att kläda af mig, kom Oxenstierna och bad mig komma ned och åka med sig. Han hade släden stående strax nedanför porten, hvilket anbud jag ock emottog, dock med villkor att åkningen ej längre skulle pågå än en half timma. Vi begåfvo oss af och allt gick väl, så länge vi hade jämna gatorna, men när vi skulle utför den stora hala backen vid posten, började hästen, som hade för kort rede, att skena och stjälpte i kull slädan, så att både jag och Oxenstierna föllo af, dock utan att det ringaste stöta oss. Hästen stannade lyckligtvis mot en vägg, och vi intogo åter våra platser, som vi ej sedan behöfde lämna. Kl. precis 10 kom jag hem, och steg af i hvalfvet, och Oxenstierna körde därifrån hem till sig.

10 december.

Töade det så starkt, att föret smälte bort. Lektionerna fortsattes efter vanligheten; kl. 11 var jag uppe och red, för Sundberg, som mycket värdigt representerade stallmästaren. Sedan jag varit en liten stund inne hos gubben och hört efter hans hälsa, som nu Gudskelof dagligen bättrades, gick jag ned och åt samt strax efter måltiden upp i mina rum, för att emottaga posten, med hvilken jag hade den fägnaden att få bref ifrån både min mor och bror, som försäkrade mig om bägges välmåga. Min farbror hade också i dag hedrat mig med bref, hvaruti han bjöd mig till Cathrinedal till julen. Sedan mina lektioner voro slutade, satte jag mig strax att besvara alla dessa brefven, hvarmed jag ock just i knappaste laget till kl. 7 slutade. Kl. 8 gick jag öfver till Trollen, då vi efter en liten stund följdes åt till Poraths.

11 december.

Hade föret genom regnet gått bort, så att marken nästan var alldeles bar, utom på några ställen, där den gamla isgatan ännu låg kvar och gjorde en odräglig halka. Lektionerna fortsattes på förmiddagen efter vanligheten, och kl. emellan 11 och 12 var jag uppe och red. Stallmästaren mådde ännu ej så väl, ehuru han var på bättringen, att han själf kunde gifva lektion, utan var Sundberg i hans ställe. Sedan jag slutat rida och gjort en liten kort visit hos gubben, gick jag hem till Poraths. Efter slutad måltid kl. 2, gick jag tillika med unga Palén och Trollen till kvartermästaren Sundberg, hvarest alla som rida för gubben skulle skrifva upp sina namn, vilken lista sedan insändes till hans m:t Konungen enligt dennes befallning till stallmästaren. Jag som var en af de äldsta eleverna kom således att skrifva mitt namn först, och alla de andra efteråt.

12 december.

I anseende till det ruskiga och töande vädret vågade jag för hälsans skull ej gå i kyrkan, utan höll i dess ställe min egen lilla gudstjänst hemma ur min postilla. Under det jag klädde mig, hade jag visit af Oxenstierna, Falkenberg, Gyllenborg, Lagersvärd och några flera. Strax efter middagen gick jag till unga grefve Bonde och baron Sparre och gick med dem, då visittiden var inne, upp på slottet. Där råkade vi kanslirådet Ihre med dess fru. Jag kom att fastna i en konversation med öfverståthållaren och måste sitta och detaljera för honom hela passagen med min salig herr fars arrestering, hans sista samtal med konungen etc., så att det började draga nog långt ut. När jag tänkte gå, och skulle bjuda farväl, blef jag efter vanligheten mycket graciöst kvarbjuden till aftonen, men som de öfriga af sällskapet då redan hade tagit afsked, utan att blifva kvarbjudna, emottog jag ej för denna gången den mig tillbjudna hedern. Ifrån slottet gick jag och gjorde en visit hos archiatern von Linné. Han var hemma, men hans fru och döttrar ute på visiter. Gubben satt och talade om fordna experimenter, som han under sin skånska resa gjort hos min salig herr far, på hans gård i Skåne. Sedan jag suttit vid pass en timma och diskuterat med gubben, gick jag till unga Gyllenborg, som mådde illa i sina tänder, hvarifrån jag ej gick förrän kl. var 8 slagen, då jag gick hem. Efter slutad måltid följde Jacobssönerna mig upp till mig, och sutto ända till kl. 11 och pratade med mig.

13 december.

Fortsattes lektionerna. Just som jag kl. 11 skulle gå upp på stallet, fick jag ifrån bokhandlaren Swederus, som varit i Stockholm, ett litet paket från archiatern Heidenstam med hans elexir uti. Sedan jag med ett par mynt regalerat ambassadören, gick jag upp på stallet och red för stallmästaren, som själf höll kordonen. Sedan vi hade ridit, uppehöll oss gubben en lång stund med en gammal historia om hur tsar Peter I hade pryglat en af sina magnater etc. Ifrån stallet gick jag hem och åt och från bordet upp i mina rum, där lektionerna efter vanligheten fortsattes. Emot aftonen kom doktor Svedelius till mig, då vi sutto en lång stund och pratade om min sjukdom etc. Han sade, att jag ej skulle lefva öfver Saxons trettio år. Utom det att doktorers ord ej alltid äro så synnerligen att tro på skulle det ej bekymra mig, ty sker det blott i en salig stund, så har jag alltid lefvat länge nog.

14 december.

Skedde lektionerna efter vanligheten till kl. 11, då jag, i stället för att gå upp och rida gick i kyrkan och besåg rektorsombytet, som med en akademisk och pedantisk solennité skedde i domkyrkan. Den hittills varande rektor magnificus Pehr Clevberg afträdde rektoratet till professor Sidrén och öfverlämnade till honom med en latinsk oration alla insignia academica, nämligen akademiens konstitutioner, nycklarna af silfver och guld som betyda makten att disponera akademiens skatter, sigillet samt det stora album studiosorum, hvari de härefter blifvande studenterna skola inskrifvas. Allt detta skedde under en tämligen vacker musik af pukor och trumpeter, i en med röd sammet öfverklädd katheder, som var uppsatt i koret framför altaret, hvarvid båda cursorerna i sin dräkt med kåpor och spiror stodo. Sedan ceremonien var förbi, hölls en liten bön från predikstolen, och därefter marscherade hela processionen under musik ut igen, företrädd af cursorerna och akademivaktmästaren med stafven i hand. Processionen gick till konsistorium, därifrån den ock kommit. Efter middagen gick jag upp för att emottaga min post, som denna gången var ganska vidlyftig, ty utom trenne bref hemifrån Finland hade jag äfven bref från Kinninmundt och min farbror, som också skickade mig en begärd penningsumma. Jag satte mig strax efter deras läsande att skrifva, men hann ändå ej att sluta min post förrän kl. öfver 7, så att min dräng hade ganska mycken svårighet att kunna få in brefven, i anseende till den plumpa postmästaren. Sedan vi hade ätit aftonmåltid, gick jag upp till mig och satte mig att skrifva och lade mig så där ungefär kl. mot 11.

15 december.

Fortsattes lektionerna efter vanligheten, men kl. 11 var jag uppe och red, och därifrån gick jag ned på akademierna först i Carolina, där unga Wertmüller under professor Bergman responderade: De fonte Acidulari Dannemarckensi, och sedan i Stora gustafvianska auditoriet, där en östgöte vid namn Een under en magister Duvárus responderade: De functiones Animæ humaná Ætate Infantili, och båda rätt väl. Sedan jag hade ätit middag gick jag först upp på biblioteket och sedan därifrån hem och satte mig att arbeta, till kl. emot 7, då jag gick till Trollen, där vi roade oss med att spela kadrilj med 7 kort, till kl. emot 9, då vi allesammans följdes åt till Poraths. Efter måltiden följde Lagersvärd, som också var en af l'hombrespelarna, med mig upp och satt hos mig till kl. mot 10, då han gick hem och jag efter min vanliga aftonlektyr lade mig till hvila.

16 december.

Började det åter att bli något hopp om före, ty utom att marken var ganska frusen, var himmelen mulen och vädret så tungt, att man kunde med ganska stor visshet vänta snö. Lektionerna fortsattes efter vanligheten till kl. 11, då jag gick upp på stallet och red, hvarest en major Klingsporre, baron Friesendorff, grefve Leijonstedt och några flera herrar voro spectatörer. Gubben var i dag vid ett ganska smutsigt humör, och par consequence vankades det bannor för det som annars kunnat få beröm. Med ett ord att säga, så dugde hela ridningen ingenting i dag för gubben, och ehuru han ganska litet sade åt mig, emot hvad de andra fingo, måste jag tillstå, att jag aldrig sett gubben vara så ond och vid så elakt humör. Efter ridningen gick jag, baron Rudbeck och några flera upp i ärkebiskopens sal, hvarest i dag 9. st. prästgesäller blefvo til präster af gubben själf i hela sin skrud vigde och gjorde. Som den ceremonien föreföll mig ganska löjlig, vill jag här anföra honom till hela sin vidd. När kl. slog 12 öppnades dörren till gubbens förmak, hvarest hela prästeskaran var församlad, då också i salen börjades med Kom Helge Ande, Herre god. Under det sista versen sjöngs skedde marschen ut i salen, hvarest ett litet altare med en pall framföre samt ett med rödt kläde öfverklätt skrank var gjort, på följande sätt, nämligen först alla de 9 prästgesällerna en och en i sänder, i mässkjorta, med hvar sin mässhake och bibel under armen, sedan ärkebiskopen i mässkjorta samt därofvanpå korkåpan, tjockt med silfver och guld broderad. Efter honom följde alla 4 theologie professorerna, Hydrén, Amnell, Clevberg och Hesselgren och sist magister Schikt, syssloman vid domkyrkan. Gubben lade sig strax på knä för altaret, och prästerna föllo ned för sitt skrank, de 4 theologerna blefvo stående, 2 på hvar sin sida om altaret midt emot hvarandra. Sedan Kom Helge Ande, Herre god hade sjungits, gjorde ärkebiskopen en liten förmaning, att bedja Gud om nåd till detta verk, då psalmen Nu bedja vi dig Helge And sjöngs. Därefter gjorde gubben en oration till dem som skulle blifva präster och gjorde dem sedan en hop frågor, som de alla med ja! besvarade. Sedan upplästes af magister Schikt hvars och ens kallelse till präst och därefter upplästes först af domprosten Hydrén och så af de andra 3 theologerna stycketals hvad Paulus i sina epistlar talar om lärare. Och därefter förestafvades dem den svåra och nästan omöjliga eden, som de med 2 finger å bibeln och somliga med rinnande ögon och darrande händer aflade. Sedan den var aflagd, satte ärkebiskopen på hvar och en deras mässhakar, och lade därefter sina händer på deras hufvuden och läste Fader vår, börjandes ifrån den första med Fader vår och slutande med Amen på den sista. De andra theologie professorerna lade nu sina händer på deras hufvuden. Sedan gubben därefter gjort en bön och förmaning till dem, sjöngs de sista verserna af: O Helge And kom till mig in, hvarunder den processionen i samma ordning som den kommit, tågade tillbaka in i gubbens förmak, hvarefter sedan psalmen var utsjungen dörren till detta igenslogs. Således slutade denna besynnerliga ceremoni, som föreföll mig nästan katolsk och erinrade om marschen till offringen i Ödets Tempel i Thetis och Pelée. När gubben kom ut i sin skrud, tyckte jag mig se gamla biskop Trolle eller Olaus Magnus i forna tider i sina förrättningar. Eljest var ceremonien rörande i anseende till gubbens ålder. Han förrättade dock ganska bra sin syssla.

17 december.

Kl. emellan 11 och 12 var jag uppe och red, då gubben var vid ett ganska godt och mycket bättre humör än förra dagen, och från stallet gick jag hem. Efter måltiden satte jag mig strax att skrifva och expediera en ganska vidlyftig post, ehuru jag med dagens post ej fått bref.

18 december.

Hade det under natten fallit så mycket snö, att föret, äfven om det ej skulle blifva bättre, ändå i händelse af behof vore fraktikabelt, hvilket hjärtligt fägnade mig och alla andra, som tänkte resa bort öfver helgen. Lektionerna fortsattes efter vanligheten, och kl. 11 gick jag upp på stallet för att rida. Efter middagen kom min magister, då vi satte oss att arbeta och fortforo därmed tills kl. emot 7, då Oxenstierna och grefve Gyllenborg kommo till mig och voro kvar ända till supén.

19 december.

Gick jag för köldens skull ej i kyrkan, utan höll min Gudstjänst hemma med min lilla postilla. Efter middagen gick jag upp i kyrkan och hörde på voteringen till stadskaplanssysslan, som nu förevar och hvarvid en magister Jung fick de flesta rösterna. Därifrån gick jag upp till kanslirådet Ihre, och skaffade mig under pretext att taga afsked till min förestående julresa ett af hans porträtt. Sedan jag varit där en stund, gick jag upp på slottet, där jag strax blef kvarbjuden på en liten bal, som utgjordes af fröknarna Linné, mamsellerna Le Fevre och Söderberg m. fl., samt af kavaljerer Gyllenborg, Oxenstierna, Lagersvärd, jag och några flera. Vi dansade oafbrutet ända till kl. öfver 11 och blefvo ej hindrade af soupén, ty den anställdes så artigt, att hvar och en åt à son aise och kunde dansa dessemellan. Kl. 11 när sällskapet började skiljas åt, gick äfven jag till mitt kvarter, sedan jag först rekommenderat mig hos öfverståthållaren och hans fru, och af dem emottagit många hälsningar till Cathrinedal.

20 december.

Började det att frysa svårt på den lilla snön, som var, hvilket för årsväxten också är umgängeligt. Lektionerna fortsattes som vanligt utom ridningen, som jag ej brydde mig om, i anseende till de få dagar af veckan, jag hade kvar, och dessutom var jag föga hugad att vara länge ute i kölden. Sedan jag hade ätit, nödgades jag dock trots kylan gå ut att göra några afskedsvisiter nämligen hos professorerna Linné, Georgii m. fl. Slutligen stannade jag hos grefve Gyllenborg, hvarest jag var ända till kl. 8. Efter aftonmåltiden gick jag in till bibliotekarien Filenius och spelade ett par partier schack.

21 december.

Hade kölden väl något gifvit sig, men det var dock tillräckligt vinterväder. Kl. 10 gick jag upp på Academia Gustaviana och hörde på bergsrådet Söderhielms son, som under professor Solander med all heder responderade De jure peregrinorum in Patria. Magister Lundström opponerade primus, och en vestmanlänning vid namn Norström secundus samt unga Heidenstam extra. Kl. 12 slöts akten. På eftermiddagen satte jag mig att skrifva. Som jag inga bref hade, var posten dock ej större än att jag hann sluta till kl. 4. Då gick jag efter formell invitation på kort till professor Boudrie, där Söderhielms disputationskalas firades. Sedan vi hade druckit kaffe, framsattes spelborden, då jag, akademisekreteraren Flygare, adjunkten Hernberg och magister Raméen spelade kadrilj med 7 kort vid ett bord, dock ej högre än sju åhl (?). Vårt spel gick ganska jämnt ända tills vi skulle äta, som skedde kl. ungefärligen ½ 9, men sedan vi återkommo från bordet, började lyckan att mera debitera sig för doktor Hernberg. Punschglasen, som nu också framräcktes gåfvo mera kurage, så att spelet så när aldrig blifvit slut, men äntligen gick sista hvarfvet kl. 11, och då det kom till likvidationen, hade jag ej tappat mera än en plåt, som också var den allra modigaste förlust någon spelare på kadrilj skulle hafva gjort.

22 december.

Lagade jag mig till min resa och packade in samt höll mig hela dagen mest inne, utom mot kvällen, då jag på en half timme gick öfver till Nosocomium och tog afsked af Rosenstein. Jag hade eljest i dag en ganska stor hop afskedsvisiter, både af vestmanlänningar och andra mina connaissanser.

23 december.

Ehuru det var ganska knappt med snö, beslöt jag mig dock för att använda släde. Alla människor afrådde mig, men jag visste, att om jag toge vagn, skulle jag ändå sedan tillbaka till Upsala nödgas taga släda och lämna vagnen efter mig. Sedan jag tagit afsked af mademoiselle Porath och alla hennes matgäster, begaf jag mig af kl. 10 f. m. i ganska kallt väder. En half mil från Upsala räckte föret något så när, men sedan släpade det mest i sanden, så att jag ej förrän kl. 1 på middagen ankom till Säfja, som ej ligger mer än ¾ väg från Upsala. Där gjorde jag min middag af den matsäck, min värdinna hade skickat med, men hade säkert äfven fått äta kvällsvard där, ty allt hållet var utgånget, så framt ej en bonde, som skjutsat dit, godvilligt påtagit sig att skjutsa mig till Tunalund, N. B., dock mot betingad dubbelskjuts, hvilken jag gärna gaf, för att slippa att passera natten här. Gästgifvaren och gästgifverskan, som förr hade tjänt hos min farbror på Cathrinedal, öfverhopade mig med välmening, när de fingo höra mitt namn, och ibland annat visade de min skjutsbonde en väg öfver en sjö, som ehuru den ginade 1 mil dock ej behagade mig, i anseende till den lilla frost, som varit, men när de sade mig, att man på annat sätt ej kunde hjälpa sig med släde, nödgades jag gå med på förslaget och afreste kl. ½ 3 e. m. Sedan jag kört öfver en hop ängar, kommo vi änteligen till den omtalta sjön, som var på ena sidan af en å kringskuren. Isen var ej mera stark än han behöfde vara, ty för hvart steg hästen tog, slog det stjärnor och brakade i isen, men dock gick det Gudi lof väl öfver, så att jag kl. ¼ till 6 lyckligen kom till Tunaland, som var sista gästgifvaregården. Jag ville också därifrån taga släda; men hållkarlen och alla försäkrade mig, att det var omöjligt, jag måste därföre låta mig nöja och låna en gammal rankig chaise, som gästgifvaren tillböd mig och med hvilken jag också lyckligen anlände till Cathrinedal, kl. ½ 7. Jag trodde helt visst, att jag skulle finna min farbror där före mig, men fick af min tant veta, att han ej var att vänta, förrän efter midnatt. Vi sutto därför uppe för att afbida hans ankomst och hans julfrämmande, f. d. kammarherren baron Herman Wrangel, med dess fru, en född Rosen, samt tvenne små döttrar. Jag hade hunnit så väl undan, att just som jag tog landsvägen åt Cathrinedal, kom hela kungssviten körandes, som tillika med hela hofvet for till Ekholmsund, för att passera julen. Kl. litet öfver 12 ankom äntligen min farbror, med dess förenämnda sällskap, då vi strax satte oss att äta. Efter slutad måltid gick hvar och en för att hvila ut efter resan.

24 december.

Sof jag ut ända till kl. mot 11, då jag steg upp och klädde mig. Kl. 12 kom min farbror upp och klädde sig och lämnade mig då ett ganska kärkommet bref från min kära mor, som försäkrade mig om dess välmåga och hvilket jag strax satte mig att besvara. För middagens skull måste jag hålla upp litet med mitt skrifvande, men så snart vi hade ätit, satte jag mig åter därtill, och hann äntligen expediera brefvet och afsända det till postgården kl. 7 om aftonen. Då vi åto om aftonen, hade fröken Ekestubbe, för att roa sällskapet, inventerat en hop löjliga julklappar, såsom till exempel åt yngsta fröken Wrangel, som hette Anne Cathrine och därför af sina föräldrar kallades »Katten», en liten svart katt i en ask, med påskrift till »Fröken Katten», med flere sådana roliga upptåg för hela sällskapet. Men ingen ting var dock möjligt att roa mig, som au fond du coeur hade för stor åminnelse och regret af den glada julafton, jag för ett år sedan passerade, helt ensam med min far och mor, men då jag tillika hade en trist förnimmelse af, att det skulle vara den sista vi tillhopa passerade. Detta sade jag äfven, då min salig far kom in och skulle äta, samt fann mina rum illuminerade (emedan supén där var anställd) och därföre raljerade mig: »Ja, jag har gjort det därför, att jag nu har den äran att äta julgröten tillsamman med mina nådiga föräldrar, ty Gud vet, om det sker mera och hvar vi äro nästa år så här dags.» Vid detta svar kände jag just som en bedröflig aning af det som sedan skedde, och hvilket så fäste sig i mitt minne, att jag redan strax började frukta för det, som därpå klagansvärt följde. Men för att återkomma till det nuvarande, så fullföljdes måltiden med all belåtenhet och sedan den var slut, satte sig herrskapet, d. v. s. farbror och faster samt baron Wrangel med dess fru att kontinuera sitt påbegynta spel, medan ungdomen blef ute i salen och roade sig tills spelet var slutadt och alla gingo till hvila.

25 december.

Sedan alla druckit thé och blifvit klädda, hölls gudstjänst. Efter middagen framsattes spelborden, och alla barnen började leka, men jag och fröken Ekestubbe samt mamsellen satte oss att prata och hålla konversation, hvarmed vi roade oss ända tills aftonmåltiden bars in.

26 december.

Hade min farbror till middagen budit alla sina grannar, som trots det dåliga föret kommo i slädar kl. ½ 2, nämligen från Nyborg kaptenen och riddaren Drufva med dess fru och son, och dess informator, samt från Skielstad öfverhofintendenten Schönfeldt med dess fru och dotter samt dess son, hofjunkaren Schönfeldt. Dinérn var ganska magnifik. Efter dess slut och kaffedrickningen sattes spelborden, då vi, som inte spelade, sutto och konverserade samt roade oss annars med några små attrapper etc. ända tills matdags, då vi hade en lika kostelig supé som dinér. När vi stego upp från bordet, var kl. redan mot 1, hvarföre man skyndade sig att ända betarne, och kommo de änteligen att resa kl. vid lag 2 om natten.

27 december.

Passerade som de förra dagarne och lika lättjefullt, utan någon variation, nämligen med sofva, äta, dricka, prata och så åter sofva. Dock var jag i dag tillika med kusin Ekestubbe ute för att få litet motion och frisk luft och promenerade på isen på den stora sjön, som ligger strax nedanför gården och som därigenom att ingen snö fallit var så glansk och hal som ett spegelgolf. I kväll kom spelet att draga nog långt ut, så att vi ej förrän kl. 2 gingo till hvila.

28 december.

Började jag strax om morgonen med min nyårspost, som var ganska vidlyftig och bestående af mer än 20 bref. Jag måste hålla upp därmed för måltiden, men satte mig åter troget därtill igen, strax efter middagen, och kontinuerade till kl. 6, då jag måste aflösa min farbror och taga hans kort, emedan han hade något angeläget att skrifva. Efter supéns slut återtog han sina kort, då jag gick upp i mina rum och fullföljde mitt arbete ända tills kl. inemot 1, då jag lade mig.

29 december.

Användes dagen på samma sätt med skrifvande, och till min posts expedierande, som dock var mycket för stor, att på 2 dagar hinnas färdig, i synnerhet som så mycket af dagen gick bort med att äta och dricka. Jag kunde dock använda hela eftermiddagen till skrifning, ty lyckligtvis saknades ej min lilla person, emedan herrskapet voro så inbegripna i sitt spel, att de visst ej frågade efter något annat än korten. Sedan vi ätit och efter spelets slut en liten stund suttit och pratat, bland annat om andarna, samt anfört en mängd exempel om dem, åtskiljdes sällskapet och hvar och en gick till sitt logement.

30 december.

Hann jag änteligen fullborda hvad jag de andra dagarna arbetat på, så att jag kl. 6 om aftonen hade den tillfredsställelsen att kunna slå ihop min post. Annars var ingen förändring i lefnadssättet, utan lika orklöst och lättjefullt passerades den dagen som de andra med äta, dricka, spela och sofva. Det vore visst ett litet helvete på jorden, om en människa skulle vara bunden vid en sådan lefnad all sin lifstid; åtminstone tror jag, att det förnämsta nöje, man här i världen kan hafva, är att ständigt och nyttigt vara ockuperad.

31 december.

På förmiddagen skref jag för min farbror till hans excellence Ribbing till Ekholmsund, dit han skickade 6 st. buteljer hemgjordt, gammalt och mycket välsmakande körsbärsvin present till konungen — och hvarföre han erhöllt den nådigaste tacksägelse. Det budet, som var till Ekholmsund, berättade för oss, att den odödlige store general Sprengtporten dagen förut dit från sin finska resa ankommit. Således befanns min gissning vara ganska sann, då ryktet spriddes ut om hans oförmodade död. Strax vi hade ätit blefvo alla samteligen genom ett bud från Nyborg, som kapten Drufva äger och som endast ligger ½ mil från Cathrinedal, ditbjudne till andra dagen på en stor kollation. Emellertid sattes spelborden efter vanligheten, men pour la rarité du fête slöts partiet till matdags. Strax efter måltiden föll det gubben in, att vi skulle dansa ut det gamla året. Han lät därför kalla ned sin kusk, som spelte på fiol, och började själf den lilla balen, hvarmed vi fortforo ända till kl. öfver 12. Kl. 1 önskade jag nyår åt samteliga herrskapet, och sedan de komplimangerna blifvit hos och af alla aflagde, ville det gamla herrskapet innan vi gingo och lade oss, dricka det gamla årets skål. Till den ändan inbars vin och vatten, och så följde sång och skålar, ända till kl. mot 3. För mig, som i synnerhet vid årsskiftet kom ihåg den stora förlust och bittra afsaknad, jag detta år fått erfara och vidkännas, kunde detta ej vara vidare angenämt, men jag måste dock hålla ut med de andra och gick ej heller förrän allt sällskapet åtskiljts upp i mina rum.

Härmed slutar nu journalen för detta år. Herre Min Gud! Om det är Din helga vilja, så låt mig slippa att öfverlefva flere så svåra, bittra och olyckliga år. Styr ock för öfrigt, så väl i detta nya kommande, som i alla påföljande år mig med Din heliga Nåd, och låt mig med ord, tankar, gärningar och all åhåga endast söka efter ditt rike och dess rättfärdighet! Ja Herre Min Gud gör mig däraf i nåder delaktig, sedan jag till ditt behag hunnit genomsträfva denna slippriga vädjobanan, gör då för öfrigt med mig som dig täckes, både i lifvet och döden. Om du behagar göra min lefnad här ljuf eller svår, vare allt Din helga vilja undergifvet, allenast Du i en salig stund förlossar och förer mig från denna jämmerdalen till Din eviga fröjdesal, att med alla utvalda få lofva och prisa Dig i allan evighet. Amen!!

Den Gud, som Alt så vist, ifrån dess början ledt,
som med en enda vink all skapad ting Regerar,
har af Sitt visdoms diup hvart ett de gränsor giedt.
som ingen dödlig magt förminskar el’ förmerar.
Han, som re'n verdsens lopp från första början skådat.
Han så dess tidehvarf och skiften stakat ut,
At Alt från Paradis en Allvis styrsel bådat
Som re'n från början styrt, och styrer Alt till slut.

De stora lagar Gud har i Naturen skrifvit
gå under Hans beskydd jämt till de mählen fort,
Som dem, från börjans tid, af Honom gifna blifvit,
Och dem, hans Allmackts hand så vist för All ting gjort
Af samma Allmackts lag et år vij åter ända,
Att Af ett annat nytt här nya skiften få;
Hvars växling billigt oss dock bör till spegel lända
Hur vij vår vandrings slut ock mera nära nå.

Hvad Oss i detta år så sorgligt ämne blifvit,
Det har Den Högste giort, hvi vill vij klaga då?
Det var ju Han som oss den Edla gâfvan gifvit?
Skull Han då icke den ock en gång återfå?
Hur svårt vår Mensklighet sig däri kunnat finna,
Så är dock villjan nögd med Skaparens beslut,
Vår största tröst bör bli at flitigt oss påminna
Hvad nu Vår Döda har, mot hvad han had' förut.

Dessutom bör vår sorg ju det en lisa giöra
at komma ofta hug vår Vandrings kordta lopp?
och att Den Högste se'n Oss låfvat sammanföra,
Det bör ju Alltid bli en styrcka för vårt hopp?
Dit åt bör sig vår hug från Verdsens irrbloss vända,
och All vår åtrås kraft bör endast ställas på
Hur, se'n vår vandring här, vij hunnit vähl fullända
Vij då med Honom där en evig fröjd må få.

Som eij af någon sorg el' skillnad mer skall störas,
ty vij då löste blii af Alt vårt vandringsqval,
när vij från jordens tråk med frijer siäl få föras,
Dit all vår sorg blir bytt i glädje utan tahl;
Där skall vår fordna Pust i Löije vänder blifva.
Och all vår klagoröst bli bytt i frögde rop,
Där skall Den Högste Oss en evig sällhet gifva,
och i vårt rätta hem än' föra Oss ihop.

Så må då detta år, som Gud behagar, blifva,
hvad Han mig skicka täcks jag tåligt taga ska',
Hans helga styrsel vill jag mig helt undergifva
och endast Hans behag till rättesnöre ha'.
Om Han min vandrings lopp vill kordt el' längre giöra
jag till Hans vijsdoms skiön förtroligt lämna vill
blott i en saklig stund Han mig täcks hädanföra
Och gifva mig det arf i Christo hör mig till.

Med dessa verser, som jag på Nyårsdagen gjorde, vill jag ända denna min journal. Jag ville önska, att den läsaren, för hvars ögon den en gång torde komma, måtte till det bästa vända själfva ämnet som dess utförande. Emellertid har min dessein med en sådan dagbok ingen annan varit än att jämte den lilla öfning, det i concipierande medförer, framdeles vid mognare ålder kunna se och roa mig åt framfarna tider och ungdomsdårskaper. Men att hafva velat med en sådan annotation konservera mina ungdomsbedrifter från glömska, eller därmed göra mig hos en eftervärld påmint, kan så mycket mindre uttydas varit min tanke, som man i denna journal inte finner något annat än en ganska vanlig lefnad, och för öfrigt alldeles intet märkvärdigt. Jag har trott mig ej böra underlåta att härvid lämna detta lilla opus posthumum, på det att ingen förtydning eller annan mening måtte därpå sättas, då den kanske i andra händer kommer. Tidernas och människornas ondska ha gifvit mig till en sådan precaution anledning, och då man sett afund och tadel kunnat undvikas för alldeles intet, har man så mycket mera raison att akta sig, där någon anledning kunde vara att tagas. Orsaken hvarför jag ej vidare med ett sådant arbete för detta nya år tänker kontinuera är först den, att det borttager en ganska stor tid, som annars mycket bättre kunde användas, och för det andra drar jag mig för att gå igenom en hop bedröfliga epoker i min lilla lefnad, som ej utan drygaste känsla för hälsa och sinne kunde vidröras. Det är dock icke meningen att hågkomsten af dem skulle försvinna; nej visst icke, den är för stark att någonsin kunna försvinna. Imaginationen och hågkomsten skulle emellertid än mer uppeldas genom skrifvande, än då man med öfverlagda reflektioner får bjuda till att förkväfva en åminnelse, som ändå aldrig kan upphöra, utan oföränderligen behåller sina ömma intryck. Men som kristen och människa bör man efter all naturens instinkt så mycket möjligt är söka conservera sig sui och afhålla sig från allt det, som antingen kan förstöra ens sinneslugn eller hälsa. Det är den naturliga moraliteten, hvars konfirmation hos hvart krypande kräk märkes, huru mycket mera bör det då ej vara en norm och ett rättesnöre för människan. Det är en princip, som leder till den lyckliga tillfyllestgörelsen, att ingenting hafva att reprochera sig för, hvarken i det ena eller det andra, som i ens lefnad hända kan, och en sådan satisfaktion, understödd af en ren och stadgad religion gör en människa frimodig, oföränderlig, och i alla lyckans och tidens skiften lika stadig stående. Ja, det är den lyckan, som framför allt och af alla bör sökas, ty huru lycklig är icke den människa, som vid den mest tryckande lefnad äger ett oföränderligt sinneslugn, då däremot en annan, som af den mest gynnade välgång öfverflödar, måste jämt dragas med ett oroligt sinne, ett gnagande och förtretligt humör. Hvem vill icke då hellre vara i den förras ställe, att abandonnera alla världsliga förmåner, för den att vara nöjd inom sig själf, som någonsin känt den glädje ett roligt och tillfredsställt samvete äger. På sådana lyckliga och stora Människor gifves ännu oaktadt tidernas ondska några exempel, ehuru dock ganska rara, men för mig är ej nödigt att gå och leta bland andra, när Den Högste lämnat mig det allra eklatantaste exemplet i den, som af alla människor var mig närmast, och som för hela världens ögon så tydligen visade sitt rena samvete, sin grundade religion och oförändrade sinneslugn, mitt ibland de allra svåraste öden och hvälfningar, hvarvid en annan skulle förgäfves hafva stålsatt sin beständighet och resignation. Hvad bör då vara mig mera kärt, än att flitigt hafva den dygdespegelen för mina ögon och efter yttersta förmåga söka följa de vördade spåren, som denna dygdiga och stora Cato med så mycken värdighet trampat. Men därjämte bör jag med lika omhugsamhet söka adducera den billiga och stora regret min förlust mig gifver med det hoppet, att efter väl lyktad vandring åter förenas med honom, som hjärtat af allt dödligt mest hänger vid. Ja, min omsorg är och skall blifva, att, som jag alla år allt närmre och närmre nalkas den lyckliga stunden, som till mål för min vandring är föresatt, och då jag åter i en lycklig evighet får råka honom, jag också alla år allt mer och mer måtte visa mig mitt ursprung värdig och ej dementera den lyckan att kunna tacka en så redlig och vördad man för mitt lif. Emellertid skall jag alltid eftersträfva att kunna uppfylla meningen af den sentens som af alla i denna världen är den nödigaste, men också af alla den svåraste att med sanning kunna sägas, nämligen Ferendum, quod non mutandum. Ja, den människa är lycklig, som rätt kan effektuera det och taga allt detta som ett lån, såsom det verkeligen är; den kan med samvetslugn lefva och dö med fröjd, som är den rätta lycksaligheten, hvarefter alla människor böra fika. Ett sådant ämne skulle för en mera tänkande kunna gifva tillfälle till reflektioner utan ända, som alla ändå till slut stanna vid den källan, hvarifrån människors enda lycksalighet från början till slut härflyter, och hvilka aldrig nog och med tillräcklig vördnad och förundran af oss människor kunna betraktas, för all den mångfaldiga nåd, hvarmed det Högsta och Goda Väsendet oss år från år öfverhopar. Ja, lofvadt vare därföre i allan evighet Den Stora Guden, som för oss från början så nådigt sörjt, hvars nåd för oss är utan ände, och som gifvit oss den sal. förhoppningen, att i en glad evighet få glömma allt hvad bittert vi än försökt eller framdeles försöka skola, och där byta allt vårt elände i en glädje, som intet öra hört, intet öga sett och i ingen människas hjärta kommet är; hvaraf Gud oss nådel. delaktige göre, för Sin Sons vår Frälsares skull; Amen!!!

---

1. Dessa återgivas här med några förkortningar och omskrivningar och med korrigering av originalets ofta otillfredsställande användning av skiljetecknen.