En liten lustresa/Första brefvet
| ← Företal. |
|
Andra brefvet. → |
FÖRSTA BREFVET.
Min Vän!
Den resbeskrifning, jag lofvat dig, i vedergällning för den, du gifvit mig, kryper nu ändtligen fram ur sitt äggskal. Haf undseende med den arma kycklingen och fordra ej, att han skall vara en örn eller en näktergal. Han måste ju brås på den fogel, han härstammar ifrån.
Till saken!
Hösten 1838 stiftades i Linköping af några dels unga, dels ännu ej lastgamla män, bland hvilka funnos flera än en sångare, sällskapet »Orphei vänner». Sällskapets ändamål var att sjunga Bellman och höra honom sjungas. Att dervid vankades ett godt accompagnement af punsch och af musikaliska instrumenter, torde väl knappast behöfva nämnas.
Sällskapet sammanträdde i början hvar fjortonde dag; men när nöjet förlorat nyhetens behag, blott en gång i månaden. Andra förlamande orsaker tillkommo sedan — såsom att två nya ledamöter, herr Crethi och herr Plethi, introducerades — och tiden emellan hvart sammanträde blef allt längre och längre, först två månader, så tre, så fyra. Ändtligen sammanträdde sällskapet ej alls. Derhän hade det kommit i medlet af sommaren 1840.
Då tänkte ett luminöst hufvud, att sällskapet, som aflidit i staden, kunde på landet uppväckas till nytt lif. En anteckningslista kringsändes till ledamöterna, med uppmaning att sammanträda vid Berg[1]. Förslaget vann bifall och de flesta antecknade sig. Ångbåten Ormen Långe hyrdes att föra sällskapet bort och hem. Egaren till Berg, löjtnant K., lofvade att, till sällskapets herbergerande, bygga en stor löfsal. En af de sista dagarne i Juli månad bestämdes till resdag och färden skulle börja klockan elfva förmiddagen.
Äfven jag var en af dem, som antecknat sig, och jag trodde i min menlöshet, att jag skulle fâ segla till Berg, jag som de andra. Men hör, hvad som hände.
Samma dag, som resan skulle ske, vaknade jag helt tidigt på morgonen och — efter gammal vana — somnade jag in på nytt igen; hvilket länder mig till skam. Deremot länder mig till heder, att när jag vaknat för andra gången — hvilket också skedde efter gammal vana — var jag så vaken, att jag skulle kunnat uthärda de svåraste vakenhetsprof, t. ex. läsa en viss prelats predikningar utan att somna.
Sedan låg jag helt stilla och undrade hvad klockan månde vara.
Det lilla dussinur, som lyckans frikostighet mig förlänat, kunde ej gifva mig någon upplysning derom, emedan det var borta hos urmakaren för att lagas; och det zoologiska ur, som jag sjelf construerat, kunde ej heller begagnas, emedan det var långtifrån färdigt. Här frågar du billigtvis, hvad ett zoologiskt ur är för ett instrument, och jag frågar tillbaka: har du någonsin läst företalet till Hoffmans Flora? Om du det har och mins, hvad det innehåller, så vet du, att Linné i fordna dagar construerade ett så kalladt botaniskt ur. Denne store naturforskare eller »siare» — som han heter på Upsalaspråket — observerade nemligen, att vissa blommor om förmiddagen öppna sina kronor pâ gifven timme och âter pâ gifven timme sluta dem tillsamman om eftermiddagen. På grund af denna observation construerade den store Linné ett ur, hvars visare voro blommor, och som derföre fick namn af blomsteruret eller det botaniska. Sammalunda har i nyare tider den store P. — d. v. s. undertecknad — på grund af sina iakttagelser inom den animaliska naturens område, construerat ett ur, som bör heta det zoologiska eller kreatursuret, emedan dess visare äro menniskor och andra kreatur.
Första väckelsen till detta företag fick jag af min hederlige husvärd. Denne ärans man hade för sed, att tidigt på morgnarna låta sig ljudeligen förnimmas — vi vilja antaga att han nös — och det med sådan kraft, att huset bäfvade på sina grundvalar och alla dess hjon eller innevånare vaknade. Med förvåning märkte jag omsider, att händelsen alltid hände på samma tid; klockan var alltid tre qvart på fyra.
När jag närmare tänkte på saken, föll det mig in, att ett zoologiskt ur skulle kunna construeras, rätt så väl som ett botaniskt. Jag beslöt att våga ett försök och började till den ändan anställa observationer.
Som hvar och en är sig sjelf närmast, gjorde jag det första rönet på min egen värda person. Sedan åratal tillbaka — ja ända sedan min studenttid — hade jag märkt, att jag alltid, när det led mot aftonen, kände en viss längtan, hvars föremål i början var sväfvande och formlöst, nästan som ett moln, men slutligen antog bestämd gestalt och uppenbarade sig i skepnaden af en smörgås med salt kött och senap. Sanningen till heder må erkännas, att nämnda smörgås var placerad mellan en sup och en toddy, liksom vår herre och frälsare mellan två ogerningsmän. När jag nu observerade tiden, fann jag med synnerlig fägnad, att äfven denna casus timade regelmässigt: klockan var alltid precist sex på aftonen.
Men vidare i texten!
Nere på gården i en flygelbyggnad bodde, hvar för sig, ett par gummor med titeln madam, den de också i fullt mått förtjente. Som du vet, har ordet madam den egenskapen att vara sig likt, antingen det löses rättfram eller bakfram, och de båda gummorna hade också den egenskapen att vara sig lika, d. v. s. att träta hvareviga dag, antingen de hade skäl eller icke. Understundom hände sig äfven, att de följde den engelska maximen: »from sounds to things«! — från ord till sak! — och flögo hvarandra i lufven. Ljudet eller — rättare sagdt — oljudet af dessa bataljer trängde alltid upp till mina vindsrum, och det föll mig in att undersöka, om icke de tvä amazonerna skulle kunna begagnas vid constructionen af mitt zoologiska ur. Undersökningens resultat blef, att trätorna väl ej skedde på gifvet timslag, men regelmässigt nog ändå; ty de afhördes aldrig tidigare än half tio och aldrig senare än en qvart på elfva förmiddagen.
Längre hade jag den tiden ej hunnit på constructionen af mitt zoologiska ur, och det var mig således till ingen nytta för tillfället. Det kunde ej nu besvara min fråga: hvad är klockan? Huru vigtigt ett svar på denna fråga dock skulle vara för mig, kan du sluta deraf, att på detsammas beskaffenhet berodde, om jag borde stiga upp och arbeta eller ännu finge ligga och latas. Jag sväfvade i en förfärlig oro.
Lyckligtvis skulle denna oro om några ögon blick häfvas. Den gamle rödnäsige vaktmästaren Pettersson — hland tjugo svenska vaktmästare heta tolf alltid Pettersson; de andra åtta heta Bergström — inträdde med ett blårutigt knyte i handen. På tillfrågan hvad klockan vore, svarade han: den är half nio. Sedan framtog han ur knytet en lunta af tidningar, nyss ankomna från Stockholm, räckte mig den, gjorde sin vaktmästare komplimang och gick.
Jag har ej hjerta att låta denna figur försvinna frân taflan, innan jag omtalat, hvad del han har i den märkligaste liknelse, jag i mitt lif inventerat. Se här i korthet historien derom.
Det var om sommaren 1838. Konung Carl Johan, alltid stor och dråplig, visade sig större och dråpligare än någonsin. Hela nationen var förtjust och jag äfvenledes. I öfvermåttet af min hänryckning beslöt jag att till högstdensammes ära dikta en ode. Och som tid och rum ingalunda äro likgiltiga vid poetiska företag, satte jag mig en vacker morgon ned att dikta under en af de lummiga lindar, som beskugga promenadplatsen vid domkyrkan.
»O du, som» — så började jag; ty jag visste, att redbara oder alltid börjas så — «O du, som från simpel gascognare småningom stigit till Skandinaviens konung! Ej finnes i hela den omätliga skapelsen något dig simile aut secundum, om icke tilläfventyrs — — —».
Här kom jag af mig, emedan jag i hast ej kunde hitta någon passande liknelse. Väl satte jag sporrarna i hippogryfens sidor, men förgäfves. Han stegrade sig och ville ej ur fläcken. Redan stod författaresvetten i täta droppar på min panna. Se! då kom, liksom framkallad af någon gynnsam gudamakt, den gamle rödnäsige Pettersson mig till hjelp. Gubben, som tidigt var ute och larfvade i sina vaktmästarärender, passerade förbi bänken, der jag satt — och genast var liknelsen hittad.
»Ej finnes» — sâ återtog och slutade jag meningen — »i hela den omätliga skapelsen något dig simile aut secundum, om icke tilläfventyrs en supares näsa, hvilken är helt hvit, när hon först instickes i verlden — och ingen anar, att hon med tiden skall bära purpurn».
Var icke detta en desperat liknelse, eller huru? Dock nog derom!
Sedan jag ändtligen fått veta, hvad klockan var, uppgjorde jag min lefnadsplan så här. Tidningarna skulle jag läsa på sängen, och dermed fortfara tills kärngarna härjade träta. Då skulle jag stiga upp, kläda mig och begifva mig till Nyqvarn[2], der ångbåten väntade, för att med mig och det öfriga herrskapet afgå till Berg.
Den gunstbenägne läsaren — d. v. s. Konungens trotjenare och Apollos troman, löjtnanten och skalden herr W. von B. — lärer utan tvifvel inse, att denna plan var en mycket förnuftig plan. Också satte jag den genast i verket. Jag fattade Aftonbladet och började flygtigt ögna deri. Efter något ögnande träffade jag en lockande rubrik, tog då en beqvämare ställning i sängen och läste sedan med all skälig uppmärksamhet.
När jag läst en stund, blef jag arg.
När jag läst en stund till, blef jag mycket argare.
När jag läst en stund till, blef jag alldeles rasande, slängde själaspisen — d. v. s. Aftonbladet — ifrån mig, sprang upp ur sängen samt började, i bara skjortan och under de djupaste bugningar, hålla tal till en på golfvet stående stöfvelknekt. Hade mina med »högre bildning» utrustade Linköpingsvänner fått se mig i denna belägenhet, skulle de hållit mig för komplett galen, och icke för endast halfgalen, såsom nu är händelsen. Mitt tal till stöfvelknekten var af följande lydelse:
»Vördnadsvärde herr stöfvelknekt!
Ni undrar utan tvifvel, mera än en stöfvelknekt någonsin undrat, huru det kommer sig, att jag kallar er för herre och vördnadsvärd. Se här nyckeln till gåtan!
Helt nyss låg jag och läste constitutionsutskottets förslag till en förändrad representation och förnam deraf, att en svensk man, som skall kunna välja och väljas till representant, bör besitta åtminstone 250 R:drs egendom. Nyfiken att få veta min plats i samhället, derest detta förslag skulle bli antaget till gällande lag, företog jag mig att hopsummera värdet af mina tillhörigheter. Ack! det steg ej, äfven efter inköpspris beräknadt, till mera än 249 R:dr och 36 sk. Himmel och helvete! ropade jag då — ty jag är en grobian, som aldrig väger mina ut tryck — skall en lumpen tolfskilling hindra mig från utöfningen af den heligaste, den oförytterligaste rättighet!
Då nalkades minnets genius min bädd, rörde sakta vid mina lockar och hviskade: du har glömt att räkna stöfvelknekten; räkna äfven honom, så har du summan full.
Derföre, vördnadsvärde herr stöfvelknekt! —
som kostar mig tolf skillingar — derföre står
jag nu här och orerar och complimenterar och
kallar dig för herre och vördnadsvärd. Mindre
kan jag väl icke göra, enär det är du allena,
som räddar mig från nesan att uteslutas ur
samhället och menskligheten. Du allena! Ty vore jag
vis som Salomo, ädel som Saladin, tapper som
Richard Lejonhjerta, o. s. v., så skulle dock allt
detta tillsammantaget ej kunna göra mig till
menniska och medborgare. Men det kan du,
vördnadsvärde herr stöfvelknekt, som kostar mig tolf
skillingar! Ära vare dig, ära vare det
högsinnade det djuptänkande constitutionsutskottet!
Dixi!«
I denna oration urladdade jag min harm öfver det usla representationsförslaget. Men sedan harmen var urladdad, återstod en bitter sorg i min själ, liksom en vidrig dryck återstår i en flaska sodavatten, sedan kolsyran fräst bort derur. Jag sörjde öfver att fan tar fäderneslandet och icke dess reformatorer. Jag sörjde öfver att dessa, som börjat med »parturiunt montes» eller maximen »rättvisa åt alla», slutat med »mascetur ridiculus mus» eller maximen »rättvisa endast åt penningen». Jag sörjde, så att jag suckade; och suckande började jag min klädsel. Med en suck drog jag på mig stöflarna, med en suck byxorna; med en suck — är det icke bra rörande? — grep jag efter mina hängslen, då — knack, knack, knack — en knackning hördes på rutan.
Jag såg mig om och märkte, att en qvist af det utanför fönstret stående päronträdet slog emot glaset. Det var ej vinden, som satte qvisten i rörelse — ty full stillhet rådde i atmosferen — utan en liten sparf, som satt der och gungade. Han tittade helt fryntligt på mig och nickade god morgon ett par tre gånger. Sedan tilltalade han mig på fogelspråket och sade: tirlirili!
Såsom skald, måste du hafva fogelspråket på dina fem fingrar och således vet du, att tirlirili är ett mycket innehållsrikt ord. Du vet, att det för det första innehåller en jubelsång öfver naturens skönhet; för det andra ett bevis att lifvets fröjder mer än tiodubbelt motväga dess vidrigheter, och för det tredje en uppmaning till njutning och till tacksamhet mot försynen. Likaledes vet du, att denna jubelsång är så hänförande, detta bevis så öfvertygande, denna uppmaning så lockande, att endast en stock eller en gråsten kan motstå dem. Men jag är icke en stock eller en gråsten; också motstod jag dem icke. Till följe af »tirlirili» skickade jag min sorg och hennes mamma, politiken, åt fanders samt önskade det värda paret en lycklig resa.
Den lilla sparfven flög sin kos, sedan han, för bättre minnes skull, sagt tirlirili ett par gånger till. Onekligen hade han gjort mig en stor tjenst; ty han hade återgifvit mig humöret. Måhända hade han gjort det af tacksamhet. Jag påminner mig, att härom året några dussin sparfvar en smällkall vinterdag slogo sig ned på planen vid huset, der jag bodde, samt sutto der helt tysta och modfällda. Jag strödde då ut ett par näfvar korn för deras räkning, och det blef åter lif i skaran. Måhända var det någon af de sparfvar, jag då matade, som nu velat göra mig en återtjenst. Måhända! Tacksamheten är visserligen en dygd, som börjar bli sällsynt bland menniskor; men — hvarför just skära hela skapelsen öfver en kamm? — den torde ännu vara i svang bland sparfvar.
Sedan jag med gladt mod fulländat min klädsel, ställde jag några frågor till mig sjelf och besvarade dem äfven. Första frågan: hvad vill du nu sysselsätta dig med? Svar: det vet jag icke. Andra frågan: vill du fortsätta att läsa avisorna? Svar: nej, ty min själ kan ånyo råka i uppror, och jag vågar ej lita på, att en sparf skall ånyo infinna sig för att stilla det. Tredje frågan: vill du sätta dig ned och arbeta? Svar: nej, ty — ty — lika mycket, jag vill det icke. Fjerde frågan: vill du spatsera af och an på golfvet, tills madamerna börja sin träta och dymedelst gifva dig signal till uppbrott? Svar: ja. Fördenskull spatserade jag af och an på golfvet, jag spatserade både länge och väl; men inga madamer och ingen träta hördes af. Slutligen fann jag spatserandet tråkigt och tänkte: det skadar ju icke, att komma en qvart för tidigt till ångbåten. Derpå satte jag mössan på hufvudet, försåg mig i hast med lämpliga resförnödenheter, och tågade af.
Jag hade ej hunnit mer än öfver halfva vinden, då jag nerifrån förstugan hörde ett läte, som hvarken med ord eller bokstäfver låter sig fullständigt betecknas. Ett ungefärligt begrepp derom kan man dock få, om man försöker att med halföppen mund messa den svenska vocalserien aeiouyåäö. Kort och godt: det var någon, som tjöt dernere, och denne någon var ingen annan än min vän Anton, som mötte mig med tårar i ögonen och en ruinerad dansmästare i handen.
Jag får upplysa, att min vän Anton var en fyraårig medborgare och son till värden i huset. Min vänskap förvärfvade han en gång, då jag såg honom skratta min värds hushållerska midt i ansigtet, emedan hon försökte att skrämma honom för busen. Antons tillgifvenhet för mig berodde deremot på helt andra omständigheter. Den väcktes först af en karamell, stegrades sedan betydligt med ett par äpplen och hann ändtligen sin culminationspunkt genom en dansmästare af papp. Denne hade jag med egen hand tillklippt, målat honom med alla regnbågens färger, gifvit honom namnet Piruettenfelt, samt så inrättat honom, att han sprattlade med benen, då man ryckte på en dem emellan nedhängande tråd. Alltsedan voro Anton och jag de såtaste vänner i verlden; och uppstod någon oenighet oss emellan, så bilades den lätt med russin och mandlar, och rörde för öfrigt aldrig något vigtigare ämne, än mensklighetens förpligtelse att hålla sig ren om näsan, den Anton väl theoretiskt erkände, men stundom brukade praktiskt uraktlåta för beqvämlighets skull.
Hur är det fatt, lille Anton? — frågade jag. Anton svarade: aei — Fidella, den gemena rackan, har — ouy — bitit begge benen af min dansmästare — åäö.
Kanhända, sade jag, har dansmästare» varit obeskedlig emot Fidella?
Anton svarade: aei — han sparkade henne på nosen och — ouy —
Ja, det är ju, som jag alltid har sagt, inföll jag. Piruettenfelt dansar visserligen rätt bra; men karlen har hvarken moral eller christendom.
Anton svarade: aei — han rådde icke för att — ouy — han sparkade henne; ty det var jag, som ryckte på tråden — åäö.
De båda kamraternas missöden rörde mitt medlidsamma hjerta. Jag beslöt att genast lyfta sorgens börda från Antons skuldror och göra ett par nya bon åt Piruettenfelt, hvilken, såsom dansmästare betraktad, svårligen kunde vara sådana förutan. Tid hade jag ju, åtminstone tills madam-disputationen började. Gif dig tillfreds, bror Anton! — sade jag. Skadan skall snart bli afhjelpt. Och åtföljd af Anton, som aftorkade sina tårar, gick jag tillbaka till mina rum samt började der att, med saxen i handen, bearbeta ett stycke segt papp.
Jag mins ej, om det var högra eller venstra benet, jag klippte pâ, då Anton öfverraskade mig med den naiva frågan: hur skall man bära sig åt för att göra menniskoslägtet lyckligt?
Jag föll i skratt. Hvilka jätteplaner, tänkte jag, som hvälfva sig i pvgméers hufvuden! Men jag hade snarare bort falla i gråt; jag hade snarare bort tänka på den bedröfliga förändring, som menniskan lider med åren. Endast ett barn kan vara ädelt nog att på fullt allvar göra en sådan fråga, som den nyssnämnda. En fullvuxen menniska är deremot en fullvuxen egoist och frågar blott: hur skall man göra sitt jag lyckligt? Och, till råga på eländet, menar hon ofta med sitt jag ej annat, än sin lymmelaktiga kropp. Stackars homo! Du undergår samma metamorfoser, som insekterna, men i omvänd ordning. Du börjar med att vara fjäril och slutar med att vara kålmask.
När Piruettenfelts nya ben voro tillklippta och på lämpligt sätt fästade vid kroppen, skulle de också målas, för att i ingen måtto vara sämre än de gamla. Jag framtog derföre penslar och en färglåda och grep verket an. Att jag målade illa, förstås af sig sjelft — ty docti viri male pingunt — men jag målade dock Anton till nöjes. När allt var färdigt, mottog han under höga jubelrop sin dansmästare ur mina händer och lät honom genast dansa. Med korslagda armar satt jag och såg på och gladde mig åt Antons glädje.
Jag hade ej många ögonblick suttit så, innan dörren öppnades och min städerska inträdde. Hon bar i handen ett instrument, som Satan uppfunnit att plåga läskarlar med. I dagligt tal kallas det qvast och nyttjas — som vi gunås få erfara — att flytta dammet från golfvet, der det ingen förargelse gör, till bokhyllor och skrifbord, der det är alldeles odrägligt. När hon blef mig varse — och det gjorde hon genast — stannade hon tvärt och gapade bålt och sade aldrig ett ord. Det är menniskors sed att så göra, när de bli mycket förvånade, och jag hvarken kan eller vill förmena dem det; jag bara undrar deröfver. Bland alla mimiska hieroglyfer finnes väl ingen befängdare än den, som uttrycker förvåning. Att man nickar, då man vill tillkännage bifall, eller runkar på hufvudet, då man vill tillkännage misshag, är visserligen också oförklarligt; dock innebär det ingen motsägelse. Men att gapa och tiga på samma gång, att ställa språksamhetens portar på vid gafvel, liksom skulle ett helt regemente af ord vara i anmarsch, och ändå ej komma fram med en enda bokstaf, det är och förblir orimligt.
När jag tyckte att hon kunde ha gapat nog, frågade jag: hvad fan gapar hon efter?
Svaret blef: kors, att magistern sitter här ännu!
Hur så? — frågade jag.
Ämnar sig magistern att resa med ångbåten till Berg i dag? — frågade hon tillbaka.
Ja visst! — svarade jag.
Nej, det låter nog magistern bli! — sade hon. Icke med menniskoben och knappast med fogelvingar kan någon hinna till Nyqvarn, innan kaptenen sätter båten i gång. Klockan är elfva slagen.
Det är omöjligt! — svarade jag. Madamerna här nere på gården hafva ej trätt ännu, och det göra de aldrig senare, än en qvart på elfva.
I dag kunde ingen träta bli af — sade min städerska. Madam Qvarnström har fått ondt i halsen och förmår icke träta — stackars menniska!
I samma ögonblick hördes ett aflägset kanonskott. Det var påtagligen signalen till Ormen Långes afresa. Jag insåg att min städerska hade rätt; jag insåg att jag hade försinkat mig.
Med denna insigt följde ett halft dussin eder i släptåg. O satan och helvete! utropade jag. Här sitter jag nu med långa näsan, emedan de fördömda kärngarnas träta har uteblifvit. Och just i dag skulle den uteblifva! Alla andra dagar har den inträffat och varit mig till besvär, emedan den stört mig i min läsning. Men i dag, den enda gång, då den kunnat vara mig till gagn, det enda tilfälle, då buteljen kunnat gifva mig vin i stället för malörtsdroppar, i dag skulle den uteblifva — hvilken förbannad otur!
Ja nog är det otur — sade min städerska, som började förstå sammanhanget.
Ja, en stor, en fullväxt otur! — fortsatte jag. Andra oturer äro bara barnungar, som böra kalla min otur för farbror. O satan och helvete!
Dock svor jag icke blott; jag längtade äfven: jag längtade att få vara med vid Berg. Hittills hade jag betraktat denna förlustelse med temligen likgiltiga ögon; men nu, då den ville gå mig ur händerna, uppkom en stark åtrå derefter. Häruti bråddes jag sannolikt på våra första föräldrar Adam och Eva, som visst icke skulle velat äta af kunskapens träd på godt och ondt, derest det ej varit dem så strängt förbjudet. Till trots af min otur föresatte jag mig att deltaga i samqvämet vid Berg.
Men hur skulle jag komma dit? Segla var ej att tänka på; jag måste antingen åka eller gå. Utan att länge besinna mig, valde jag det sednare, emedan den, som går, är mindre beroende, än den, som åker. Ack! intet i veriden skattar jag så högt, som oberoendet. Visserligen sätter jag stort värde på vänskap, poesi, stufvade kräftstjertar o. s. v., men oberoendet innehar dock sjelfva högsätet i mitt hjerta. Skada, att det aldrig kan fullkomligt vinnas. Nej, aldrig fullkomligt! Ty äfven om man gjort sig oberoende af allt annat, är man likväl på sistone beroende af sig sjelf, således icke fullkomligt oberoende.
Sedan jag tagit afsked af städerskan och Anton, begaf jag mig åstad för andra gången och fick — underligt nog! — utan att mötas af något hinder, komma ned på gatan. Derpå gick jag till ett frukostställe, emedan jag kände mig hungrig. Skälet var visserligen trivialt, men jag hade inget bättre till hands.
På frukoststället förtärde jag kaffe och hvetebröd, hvilka smakade mig förträffligt, särdeles som de framburos af en ung och vacker flicka. Andra behag att förtiga, var hon smal om lifvet som ett timglas. O, de sköna qvinnorna med sina smala lif! De likna timglas och äro likväl motsatsen af timglas; tv timglasen påminna oss om tid och evighet, men qvinnorna komma oss att glömma beggedera.
Efter slutad frukost ställde jag min kosa till Humlebergstullen. Vägen gick förbi ett hus, der ordet »Lånbibliothek» prunkade i guld på en stor svart tafla, och jag fann för godt att stiga in. Händelser kunna inträffa, tänkte jag, då det behöfs att ha en bok att läsa. En sådan händelse är t. ex. att ens egna tankar tryta. Väl brukar man då i Sverige icke läsa, utan skrifva en bok; emellertid ― ―. Nog af, jag steg in och begärde att få låna Ehrensvärds skrifter.
Ehrensvärd är min synnerliga favorit. Han var en man, som icke blott tänkte, hvilket är ovanligt nog, utan äfven tänkte tankar, hvilket är ännu ovanligare. Många ovanligheter dessutom träffas hos Ehrensvärd. Ovanligt var, att han förenade börd och författarskap, som är ett ofrälse yrke. Man påminne sig, att icke sidenlump, utan blott linnelump nyttjas till papper. Ovanligt var, att han ägde både snille och guld; ty försynen utsår merändels det förra med högra och det sednare med venstra handen, så att håfvorna falla långt ifrån hvarandra och sällan uppfiskas af en och samma person. Ovanligt var, att han skref så litet. Måhända står det i sammanhang med det fenomen, som man observerat, att ju större capacitet ett djur har till upprätthållande af sin existens, dess mindre är dess afvelsamhet, och tvärtom. Lejoninnan föder en unge; i flugan har man funnit tolftusen ägg. Ovanlig var äfven motsägelsen mellan mannens antika sinnelag och det sekel, hvari han lefde. Kroppar och själar gingo den tiden med halskrås, kortbyxor och skospännen, och Ehrensvärds kropp gjorde så med; men hans själ klädde sig i toga och sandaler. För en och annan bland dessa ovanligheter har Ehrensvärd blifvit min favorit.
Jag fick boken, stoppade den i fickan och fortsatte min väg till Humlebergstullen. Derunder hände mig, hvad som ofta brukar hända mig och andra menniskor, nemligen ingenting, och dervid tänkte jag, hvad som jag och andra menniskor ofta bruka tänka, nemligen ingenting.
Och nu farväl! Mitt nästa bref kommer att börjas med »puh»! Så mycket du vet det.