En liten lustresa/Andra brefvet

←  Första brefvet.

En liten lustresa av Henrik Bernhard Palmær Andra brefvet.

Tredje brefvet.  →

ANDRA BREFVET.

Puh! sade jag, när jag hunnit utom Humlebergstullen, der ingen humle växer, inget berg finnes och ingen tull erlägges. Puh! sade jag, när jag hunnit förbi stadens pâle, en af rättvisans grund­pelare, hvarest man spöar dem, som stulit min­dre än tusen riksdaler. Puh! sade jag, när jag hunnit förbi logarna. Sådana byggnader finnas till stor myckenhet utanför stadens alla tullar och äro ett slags skyltar, hvilka med rö­rande upprigtighet annoncera, att staden hufvudsakligen lefver af landtbruk.

I dessa trenne »puh!» uttömde jag de sista portionerna småstadsluft, som fanns i mina lun­gor, insöp en god portion landtluft i stället och tackade min Gud för det jag var på landet.

Häraf bör du ej draga den slutsatsen, att jag finner Linköping tråkigt. Tvärtom! Linköping är lilla Stockholm, och Stockholm är lilla Paris, och Paris är lilla himmelriket. Hur kan det vara annat än roligt i Linköping? Men jag föredrager landet framför alla städer i verlden. Kanske kommer det sig deraf, att jag tillbragt min barndom på landet.

Sedan jag sagt mina »puh!» och tackat min Gud, stoppade jag min pipa. Sedan jag stoppat den, tände jag den; sedan jag tändt den, började jag röka. Hvad röka är för ett ypperligt nöje; ett nöje, som representerar alla jordiska nöjen! I rök består det, utan eld kommer det ej i gång och aska är slutresultatet.

Jag erkänner, att det var en oartighet mot de vid landsvägen växande blomstren, att jag rö­kade i deras grannskap och sålunda föredrog tobaksångan för blomsterångan. Men jag vill godtgöra mitt fel och för en af dessa blommors räk­ning, nemligen för dens, som växte talrikast — ty äfven jag bär ett slags aktning for pluraliteten — anställa en process med »Blommornas skald», herr Atterbom. Hvarföre — frågar jag således — har ej herr Atterbom, som besjungit så många blom­mor, äfven besjungit prestnackan? Denna orakel­blomma förtjenar visserligen sin egen visa långt bättre än de andra. Eller vet ej herr Atterbom, att Östergöthlands flickor, hans egna landsmaninnor, rådfråga prestnackan i sina hjertans ömmaste angelägenheter! — När skall jag bli gift? Hvem får jag till man? Älskar han mig upprigtigt? På dessa frågor har prestnackan från urminnes tider svarat Östgöthaflickorna. Att lemna en sâ förtjent blomma obesjungen, är bra obeskedligt. Fy baj, herr Atterbom!

Icke vet jag, hvad skalden kommer att svara; men jag förmodar, att han blir ond, ruskar sina lockar med begge händerna och utbrister: jag ger alla blommor och all poesi djefvulen — och dertill har jag mina randiga skäl. Tiden med sin såkallade vetenskapliga bildning har förvandlat all poesi i naturen till en torr, snusförnuftig, kalkborger­lig träprosa. Sjunger jag om lysmasken och i praktfulla verser tyder, huru han fått sin lysförmåga deraf, att evangelisten Johannes fordom vid­rörde hans stamfader med sina heliga fingrar, så kommer en lymmel till entomolog och påstår, att ljuset härrör af brunst och tillhör egentligen ho­norna, som dymedelst visa hanarna vägen. Sjun­ger jag om huru småbarnen le i sömnen, emedan de tjusas af himmelska syner, af umgänget med silfvervingade englar, så kommer en förstockad medicus, klappar mig på axeln och hviskar för­smädligt i mitt öra: med leendet har det nog sin rigtighet; men fenomenet härleder sig icke från eng­lar, utan från mag-ref. — Djefvulen må vara poet nu för tiden!

Om herr Atterbom svarar mig så grundligt, afstår jag från all vidare process med honom, prestnackorna måga derom säga, hvad de behaga. Ja, jag går ännu längre: jag afbeder mitt för­hastade klander och beklagar, att skaldens bana på jorden skall vara så fullsådd af törnen, helst himmelen nu mera lemnar så ringa utsigt till en reparatio damni. I fordna tider, då den hedniske guden Jupiter lefde, belönades en stor, af lifvets vidrigheter förföljd man dermed, att han efter dö­den upptogs bland stjernornas antal. Lefde Jupi­ter ännu, skulle han utan tvifvel, och på giltiga skäl, låta herr Atterbom, efter slutadt jordlif, framtindra som en ny stjerna i Lyrans constel­lation eller Svanens. Men Jupiter är död, sten­död. De arma gudarne hafva också ett beklag­ligt öde: de upphöra att existera, när menniskorna upphöra att tro på deras existens.

Det är nu tid, att jag gör dig bekant med terrängen, på hvilken jag befann mig. Det var en flik af den stora Östgöthaslätten, som i solsken och vid godt lynne må kallas »campagna felice», men som i ruskväder och vid klent humör bör hålla till godo att heta spanmålsöknen. Ursprung­ligen lät Vår Herre skog växa derstädes; men Anders, Östgöthaböndernas stamfader, tyckte att det var dumt gjordt, högg ned skogen och sådde ätbara ting i stället. Nu ser man hans ättling i sextionde led klifva sina dryga och dugtiga hushondesteg mellan de bugande sädesaxen. Han är en stark, redlig och klok man. För öfrigt hafva skickliga fysionomister på hans ansigte läst följande tänkespråk: »den som har ärter och fläsk och fårskinnspels, kan se ned på en verld och förakta den­samma».

Så långt om slätten i allmänhet; nu några ord om den ofvannämnde fliken i synnerhet.

Den begränsas i söder af en flock tillbakaträngda urfödingar, tall, gran, ek och björk, i norr deremot af Roxen, som är en ful bengel till sjö. Der finnes ej tecken till holmar eller öar, hvilka dock äro lika nödvändiga för en sjö, som vill kallas vacker, som episoder äro det för en episkt dikt med samma anspråk. Men om Roxen utmärker sig för sin fulhet, så utmärker han sig deremot för sin nytta; ty han utgör en respektabel länk i Götha kanalkedja. O nytta och fulhet! I vårt nor­diska klimat ären j alltför ofta sammanvuxna, liksom de siamesiska tvillingarna! — Mellan Lin­köping och Wreta Kloster genomskäres slätten af en rak — stundom krokig — landsväg, på begge sidor garnerad med pilar, dem slättbonden planterat, måhända i den berömliga afsigt, att han och hans barn och barnabarn ej måtte alldeles glömma, hur trän se ut. I början af sommaren har denna slätt sina små behag. Den, som tycker om lyrik, kan der få höra lärkorna sjunga. Den, som har böjelse för solidare nöjen, kan få höra åkerskärorna, som ligga här och der bland säden och recensera lärkornas sånger.

Nu känner du lokalen. Jag fortsätter derföre berättelsen om min vandring.

Bäst jag gick, mötte jag en kalesch med tre hästar för. Den innehöll, kusken oberäknad, en herre med fru, en gosse och en kammarjungfru. Att de, som sutto i framsätet voro äkta makar, slutar jag deraf, att de gjort halft höger och venster sväng ifrån hvarandra, så att den ena såg åt norr och den andra åt sydost. Askar och kof­fertar förutan all ända stodo framme och bak, och på vagnsdörren prunkade en vapensköld med friherrlig krona.

Herr baronen — ty baron måste han enligt vagnsdörrens vittnesmål kallas — var en mycket lång och smal man, baronessan deremot en liten och knubbig Evadotter. Äktenskap, der den ena contrahenten är lång, som en humlestång, och den andra trind och kort, som ett kägelklot, höra ej till undantagen, utan till regeln. Mången har an­märkt detta före mig, men ingen har före mig lyckats att utforska orsaken, hvilken är ingen annan, än Guds böjelse för republikanismen. Om de långa ideligen förmälde sig med de långa, och de korta med de korta, skulle å ena sidan upp­komma ett jätteslägte, samt å den andra ett dvergslägte, af hvilka det förra snart skulle kufva det sednare. Men sådant har Gud ej velat tillåta. Derföre inplantade han i de långas hjertan en oemotståndlig längtan efter de korta, och i de kortas en oemotståndlig längtan efter de långa; på det att menniskoafveln må hafva billiga dimensio­ner och hålla sig jemnhög. Från begreppet jemnhög är blott ett tuppfjät till begreppet jemnlik och, när man väl hunnit dit, befinner man sig i me­delpunkten för begreppet republik.

Tänk att Gud sjelf skall vara republikanskt sinnad! Dock böra du och jag och andra goda rojalister ej deraf taga oss någon förskräckelse. Hans majestät kejsaren af Ryssland har lofvat att upp­rätthålla den monarkiska principen, och således kunna vi vara lugna.

Du undrar du, att jag, som nu haft till­fälle att orda om en baron, ej alls begagnat det till att predika korståg emot vår adel. För några år sedan skulle jag nog hafva så gjort. Du har kanhända hört omtalas, huru jag en gång i Af­tonbladets byrå uppgjorde förslag till en reciprocitetslag i afseende på frälse och ofrälse män. »Om adelsman gör falskt mynt» — yttrade jag — »så dömmer man honom först från adelskapet, hoc est, man gör honom till ofrälse och hänger ho­nom sedan; följaktligen bör ock ofrälse man, som beträdes med samma brott, först adlas och sedan hängas.» Så tänkte och talade jag för flera år sedan,

— »calidus juventa,
consule Planco« —

d. v. s. i min glödande ungdom, då jag hörde till herr Lars Hjertas följe. Sedan dess har jag sett mången sol gå upp och ned, lefvat mången dag och natt. På det sättet blir man smånin­gom äldre, och när åldren tilltager, aftager lusten att omskapa verlden. Man upphör att vara prak­tisk och blir i stället contemplatif; man vill ej mera bestämma, hur det eller det bör vara, utan nöjer sig med att veta, hur det eller det är. Skulle jag nu yttra mig om svenska adeln, inskränkte jag mig till att meddela en mycket enkel och oför­griplig observation. Jag skulle säga, att vår adel har alla kännetecken af genus adel, och att den utgör ett särskildt species endast derigenom, att den har så mycket guld och silfver i sina namn och så litet i sina fickor^[1].

Innan vi lemna baronen och hans medfölje ur sigte, torde jag böra tillkännagifva, att de sannolikt befunno sig på hemvägen, efter slutad brunnsdrickning vid Medevi. Jag förstår icke, hvad så mycket folk besöker brunnar efter. De friska hafva kanske sina skäl att resa dit; men de sju­ka? — Herrar brunnsintendenter bruka alltid omtala de fall, då brunnskuren lyckats; men brukade de i stället omtala de fall, då den icke lyckats, skulle trafiken bli betydligt mindre. Likaså skulle högst få menniskor spela på lotteri, om lotterikollektörerna, i stället för att annoncera de fem numror, som kommit ut, annoncerade de åttiofem, som icke kommit ut.

Håhå! nu sitter jag här och förhäfver mig öfver helsobrunnar och nummerlotterier, och likväl har jag sjelf druckit brunn och sjelf en gång vågat min sista plåt på nummer 77, emedan jag om natten hade drömt om ett par gamla stöflar.

Sedan jag spatserat en god stund på den dammiga vägen och rökt åtskilliga pipor, kände jag mig törstig. De lärda, tänkte jag, måga öfverlägga om min rättighet att vara det, liksom de öfverlägga om nationernas rättighet till frihet. Under tiden taga sig nationerna stundom den fri­heten att taga sig friheten, och under tiden vill äfven jag taga mig den friheten att gå in och dricka i närmsta torp.

Icke utan besvär kunde jag komma in i tor­pet; ty en sugga hade placerat sig framför dörren till förstugan. Hon låg der och gaf sina gri­sar di, utan tvifvel i moderlig förhoppning, att de skulle bli stora svin med tiden. Inkommen i stu­gan, såg jag en qvinna, som efter förmåga sökte att motarbeta ett dylikt resultat, hvad hennes egen afföda angick. Det var torparhustrun, som med riset i handen agade sin son, en gosse om sex till sju års ålder.

»Guds fred!» sade jag. »Gud signe!» svara­de hon. Sådana äro allmogens helsningstermer. Vi herrskapsmenniskor säga, som du vet, »ödmju­ka tjenare!» då vi komma, och »ödmjuka tjenare!» då vi gå. Vi börja och sluta våra samqväm med en och samma slippriga lögn. Och hvad som ligger mellan slut- och begynnelsepunkten är of­tare krokigt än rakt; hvadan vårt sällskapslif kan, med lika mycket skäl som evigheten, liknas vid en orm, som biter sig i stjerten.

»Gud signe!» svarade hustrun och slutade be­straffningen. Skygg för en främmande herres när­varo, hastade hon att upphjelpa gossens byxor, aftorka hans tårar, putsa hans näsa och tilltala honom med några uppmuntrande ord. Bland an­nat sade hon: »låt bli att regera, Carl Johan lille, så slipper du ris!»

Gossen hette således Carl Johan. Det rin­gare folket i Sverige vill gerna vara med kronan förenadt genom något angenämare band, än kro­nans debetsedel, och uppkallar derföre ofta sina barn efter den, som bär kronan. Epithetet »lille» behöfver ingen ursäkt, och hvad ordet »regera» angår, nyttjade hustrun det i den bland svenska allmogen gängse bemärkelsen. Der betyder det i allmänhet att bära sig bångstyrigt åt. När ordet först erhöll en så olycklig karakter, känner jag icke. Aldrig måtte det hafva skett i vår nu »regerande» konungs tid!

Jag bad hustrun om ett glas vatten. Sedan jag fått det och tömt det, fortsatte jag min vandring.

Då jag gått ett stycke väg, mötte jag en tjuf, med thy åtföljande handklofvar och black och gevaldiger. Han kom förmodligen ifrån Sjögestad tingställe, der extra ransakning blifvit hål­len öfver några hans tillgrepp inom Gullbergs hä­rad. Jag vill ej neka till att jag tog af mig mös­san för tjufven; men jag nekar till att det skedde af ironi. Det hade ju varit ytterst gement att håna en värnlös stackare, kring hvars armar och ben lagen redan spännt sina jernklor. Min helsning skedde af helt annan orsak.

Jag har nemligen mina egna funderingar om ett och annat. Så t. ex. tror jag, att jorden hvälfver sig ej blott kring en materiell, utan äfven omkring en andlig sol. Om hennes bana kring den materiella solen skall förblifva i orubbadt skick, fordras bland annat, att hennes massa förblifver den samma, utan tillökning och utan förminskning. Månne ej en sådan naturlag äfven gäller för hen­nes bana omkring den andliga solen? Månne det qvantum af dumhet och elakhet, som ursprung­ligen tillkommer planeten, skulle kunna förändras utan vådliga, ja rent af förstörande följder? Jag tror det icke. Antagom nu för ett ögonblick, att sju gånger sjuhundratusen skeppund dumhet, så ock sju gånger sjuhundratusen skeppund elakhet, allt ifrån skapelsedagen tillhöra jorden, och att denna endast bebos af sjuhundratusen menniskor. Uan att fördjupa oss i en krånglig aritmetiks la­byrinter, inse vi genast, att hvarje menniska bor­de, så vidt fördelningen skedde jemnt, hafva på sin lott sju skeppund dumhet och sju skeppund elakhet. Sker åter fördelningen ojemnt, så att t. ex. på hvar sjunde menniskas skuldror läggas fyrationio skeppund dumhet och fyrationio skeppund elakhet, så kunna de återstående sexhundratusen menniskorna göra anspråk på att anses för heder­ligt och förståndigt folk. Men yfvas böra de icke deröfver, utan alltid påminna sig, att deras sämre lottade likar äro martyrer för deras skull, och att de hafva dem att tacka för både sitt förstånd och sin ärlighet.

Nu vet du, hvarför jag tog af mig mössan för tjufven.

Min väg gick — välförståendes medelst en bro — öfver Svartåns utlopp i Roxen. Om denna Svartå veta våra geografer rätt intet att förtälja, och likväl har hon både många och stora förtjenster. Bland dessa må exempelvis anföras, att vatt­net deri är lika så vått — hvilket, hvad vatten angår, är en ganska väsendtlig sak — som nå­gonsin i Clarelfven eller Dalelfven eller andra för­näma strömmar. Men hvad som synnerligen höjer henne i mina — d. v. s. i en »fantasts» — ögon är, att de måhända ädlaste trän i Sverige växa på hennes strand.

Och hvilka äro då dessa »måhända ädlaste trän i Sverige»? frågar du, eller — rättare sagdt — jag, för att få berättelsen i gång, låter dig fråga så. De äro, svarar jag, tallar. Simpla tal­lar! utropar du. — Ja, min vän, simpla tallar; men när du förnummit historien om deras här­komst, skall du ej mer kalla dem simpla.

På Solberga gård, som ligger vid Svartån, bodde i konung Sigismunds tid en enkefru, som varit konungens amma. Då fejden utbröt emellan honom och hans farbroder hertig Carl, hade enkans son tagit sin dibroders, konungens, parti och måste derföre, liksom många andra, begifva sig i landsflykt till Pohlen. Men enkan, som på gamla dagar gerna ville hafva sin son hemma, utverkade omsider af hertigen, att han skulle få återkom­ma och vistas i Sverige, åtminstone tills hon — såsom orden föllo sig — »hunnit skörda, hvad hon det året sådde vid Solberga«. Sonen åter­kom, vistades hos modren och qvardröjde der, äfven sedan skördetiden var tilländalupen. Då ankommo hertigens sändebud till Solberga för att gripa honom. Men enkan återskickade dem med den helsningen, »att hon ännu ej hunnit skörda, hvad hon det året hade sått; ty hon hade ej sått annat än — tallfrön».

Från dessa tallfrön härstammar Solberga ståtliga tallpark; den växer på Svartåns strand. — Och så var det med den saken —, såsom Herodot brukar säga.

Då jag vandrat ett stycke till, väcktes min uppmärksamhet af en oxe, som stod på andra si­dan om gärdesgården vid landsvägen. Han var svart till färgen och hade en hvit bläs i bringan, ungefär så stor som nordstjerneordens kraschan. Lägger du härtill grundligheten i hans uppsyn, skall du finna det naturligt, att jag, med min lättsinniga fantasi, tog honom för en biskop, som stod och tänkte på riksdagens angelägenheter. Jag måste — föll det mig in — begagna tillfället att få höra hans mening om den angelägenhet, som synes mig angelägnast bland dem alla. Jag närmade mig derföre ännu ett par steg, aftog mössan, bugade mig och sade: hvad tänker ers högvördighet om tryckfriheten?

Muu — svarade oxen.

Ja — sade jag med sorgsen röst — så tän­ker äfven biskopen i Linköping, så tänka tilläfventyrs flera biskopar, och jag beklagar, att jag ej kan vara af samma mening. Dock bör ers högvördighet ej derföre tro, att jag är en kom­plett rabulist. Visserligen vill jag att riksuret skall gå och icke stå. Men då det behöfver stäl­las efter solen, eller — för att tala tidningssprå­ket — då reformernas tid är inne, tror jag helsosammast vara, att med beskedliga fingrar vrida minutvisaren. Då följer timvisaren med och uret skadas icke. Att deremot omedelbart vrida tim­visaren, och det sedan man dragit jernhandskar på, synes mig bra obetänksamt och vådligt.

Men lemnom detta ämne — fortfor jag — och företagom ett annat, der vi utan tvifvel sym­pathisera, herr biskopen såsom prest, och jag så­ som prestson — ty bloden är, man säge hvad man vill, dock alltid tjockare än vattnet. — Hvad skola vi göra för att upphjelpa vår statskyrkas sjunkande anseende? Den attackeras ju dagligen, icke blott demonstrando, utan äfven ridendo. Nyligen hörde jag en lymmel helt öppet yttra: »att vår biskopliga statskyrka, betraktad som en incarna­tion af christendomens idé, påminner om Socrates, hvilken, såsom man vet, hade en engels själ i en apas kropp».

Muu — muu — muu — ropade oxen.

Ju — sade jag — det är verkligen något att böla öfver, herr biskop! Emellertid — —

Här afbröts jag af ett högljudt skratt bak­om mig. Det var ett »hahaha!» i veritabel annandag-jul-bas, och jag trodde straxt, att det ej kunde härröra från någon annan, än en af mina be­kanta, ålderman Z. Då jag vände mig om, fann jag min tro bekräftad.

Åldermannen stod der verkligen lifslefvande framför mig. Han stod i en stor hökärra, hvars alla sidor voro genomflätade med löfrika björkqvistar och som derjemte hade ett hvälfdt tak af samma grönskande materia. I dylika åkdon bruka stadsboarna, med sina familjer och matsäckskorgar, ofta göra små lustresor än till ett, än till ett annat vac­kert landtställe i stadens grannskap. Min ålder­man, hvilken, liksom Geijers Viking, funnit »stu­gan för trång», hade rest sig upp och med sitt hufvud genombrutit taket.

Hvad sjutton dj—, sade han, har du för oafgjorda affärer med oxen?

Vi conversera i politik och kyrkohistoria, svarade jag.

Det skulle kunna bli många sköna biffstekar af den der, yttrade åldermannen med en kän­nares ton och uppsyn. Dock måste köttet först behörigen bultas. — Sedan frågade han: hvart ärnar du dig?

Till Berg, svarade jag, dit »Orphei Vänner» anlända vid middagstiden på ångfartyget Ormen Långe, hafvande med sig hvarjehanda instrumen­ter och strängaspel, desslikes Fredmans Sånger och Epistlar, desslikes några kannor oförstånd eller punsch, eller hvad det heter. Till dem tänker jag sälla mig och sedermera med dem sjöledes återvända till staden.

För sjutton dj—! utropade åldermannen, du kan rätt så väl följa med oss till Malforss och derifrån med oss hem igen.

Ja, gör det! — ropade en beskedlig fruntim­mersröst, hvars egarinna var gömd af löfhvalfvet.

Jag skulle alltför gerna hafva det nöjet, sva­rade jag, men jag har föresatt mig att göra en stor resa, en resa som förtjenar att beskrifvas, och derföre måste den ske både till lands och sjöss. Jag måste nödvändigt om bord på Ormen Långe.

Kom så gerna ombord i vår hökärra, sade åldermannen. Godt rum finnes der för oss alla, och skulle du och mina långskankade pojkar ock­så sammanfläta benen ända till förvexling, kan nog jag med ett par käpprapp ställa i hast så till, att hvar och en återfinner sina. Följ oss till Malforss, ät der middag med oss och gack sedan till Orphei Vänner eller hvart sjutton dj—

Jag ämnar dröja vid Wreta Kloster för att bese kyrkan och kungagrafvarna, svarade jag.

Hvad sjutton dj— skall du i det gamla nästet? — ropade åldermannen. Likaså gerna skulle jag vilja trefva mig fram på krokvägarna i ett maskstunget äpple.

Jag har helt nyss — svarade jag — ja knappast för tio minuter sedan, fått i mitt hufvud, att jag borde begagna tillfället och bese Wreta Kloster. Vore jag ej en väderhane, om jag nu redan ändrade föresats?

Nå så kom efter då till fots, efter du ej vill åka, sade åldermannen. Men skynda dig; ty annars äta jag och pojkarna upp alltsamman. Ta mej sjutton dj—, göra vi icke!

Eh bien! jag skall komma efter och taga min middag med dig, svarade jag. Och nu farväl!

Hökärran, med min ålderman och hans följe­slagare, rullade bort i en sky af damm. Hans närmare bekantskap får du göra, så fort jag i min resbeskrifning hinner till middagen vid Malforss. För närvarande inskränker jag mig till den notisen, att han är en man med öfvermåttan stor kropp, så att ett halft dussin själar, eller ett helt — om de ej äro större, än vanliga småstadssjälar — skulle deri kunna ha godt svängrum. Förmodligen har hans moder, under sitt hafvande tillstånd, gått och tänkt på kolossen på Rhodus, och sonens dimensioner derför hlifvit så kolossala. Vare dermed huru som helst. Fruntimmer i dylik belägenhet kunna aldrig vara nog försigtiga.

Utan vidare äfventyr kom jag till Wreta Kloster, der gick jag in hos klockarens och an­mälde min önskan att bese kyrkan. Han sjelf var ej tillstädes, men en gammal gumma steg upp från sin surrande spinnråck och lofvade att snart söka rätt på »kära far». Under tiden gick jag in på kyrkogården och utsträckte der, med en grafkulle till hufvudgärd, min trötta lekamen.

---

1. Genomgår man svenska adelskatalogen, träffar man följande namn med silfver uti: Silfverax, Silfverbjelke, Silfverbrand, Silfverböjel, Silfvercrantz, Silfvercreutz, Silfvercrona, Silfvergren, Silfverharnesk, Silfverhjelm, Silfverkloo, Silfverlod, Silfverlåås, Silfverpatron, Silfversköld, Silfverskog, Silfversparre, Silfverspåre, Silfverstedt, Silfverstjerna, Silfverstolpe, Silfverstråle, Silfverström, Silfversvan, Silfversvärd.

   Ännu flera finnas med guld uti, nemligen: Gyllenadler, Gyllenankar, Gyllenax, Gyllenberg, Gyllenborg, Gyllenbjelke, Gyllenbreider, Gyllenbåga, Gvllenbåt, Gyllenböjel, Gyllenbring, Gyllenbog, Gyllencrantz, Gyllencartow, Gyllencaschet, Gyllencornet, Gyllencreutz, Gyllencrona, Gyllenecker, Gyllenfalk, Gyllenfelt, Gyllenflycht, Gyllenflögh, Gyllengahm, Gyllengranat, Gyllengren, Gyllengrip, Gyllenhaal, Gyllenhammar, Gyllenharnesk, Gyllenhjelm, Gyllenhjerta, Gyllenhoff, Gyllenholm, Gyllenhorn, Gvllenhöök, Gyllenkloo, Gyllenkrok, Gyllenlod, Gyllenmärs, Gyllenniroth, Gyllenpalm, Gyllenpamp, Gyllenpatron, Gyllenpistol, Gyllenqvist, Gyllenram, Gyllenroos, Gyllenrooth, Gyllenschmidt, Gyllenskjepp, Gyllenskjöld, Gyllenskog, Gyllenskruf, Gyllenspak, Gyllensparre, Gyllenspetz, Gyllenspång, Gyllenstake, Gyllenstam, Gyllenstedt, Gyllenstjerna, Gyllensting, Gyllenstolpe, Gyllenstorm, Gyllenstråhle, Gyllenström, Gvllenståhl, Gyllensvahn, Gyllensvärd, Gyllentorner, Gyllentrost, Gyllenållon, Gyllenär.