En solnedgång i Eklundshofsskogen
| ← Glunten på föreläsning |
|
Harpospelet på Schylla → |
| På Wikipedia finns en artikel om Gluntarne. |
1
Magistern
Vad det är skönt ändå
här i naturens sköte!
Långt ifrån Fyris å,
långt från dess gator grå!
Glunten
Under en himmel blå,
blå som en ängels öga,
vårliga skyar gå,
vita som lamm och små.
Bägge
Högt över gräs och strå
furornas korum susar,
och vid dess fötter stå
sippor och höra på.
Ack, om du hjärta har,
flyende sol, dröj kvar!
Ty utan dig är allt
ödsligt och mörkt och kallt.
2
Magistern
Allt är så tyst. En and
hörs blott i träsket snattra,
och från en gran ibland
knaprar en ekorrtand.
Glunten
Se, huru minsta grand
glittrar vid solens strålblick,
böljan vid bäckens strand,
gruset i backens sand!
Bägge
Och nedåt västerns rand
skyarnas granna skara
tågar i purpurbrand
hän emot fjärran land.
Ack, om du hjärta har, etc.
3
Magistern
Aftonens ängel går
stilla sin gång kring jorden,
och kring hans mörka hår
redan en stjärmkrans står.
Glunten
Snart i de kända spår
vallmobekransad svävar
han, som om flydda år
viskar och ljuvlig vår.
Bägge
Och på var tuva trår
elvornas gille dansen,
och uti skogens snår
trasten melodiskt slår.
Ack, om du hjärta har, etc.
4
Magistern
Gud, vad är det jag ser
där nere i stilla dalen?
Säkert en syn sig ter,
säkert ett under sker!
Glunten
Tystna, du trast, jag ber,
är det ej hon, som talar?
Strålande sol, gå ner!
Är det ej hon, som ler?
Bägge
Jo, det är hon! Vem mer
finns väl, som så mig tjusar?
Hon, som en blick åt er,
lyckliga blommor, ger!
Ack, om du hjärta har,
flyende sol, dröj kvar!
Ty utan dig är allt
ödsligt och mörkt och kallt.