Magisterns monolog, efter Gluntens avresa från Alsike

←  Avskedet på Flottsund
Magisterns monolog, efter Gluntens avresa från Alsike
av Gunnar Wennerberg

ur Gluntarne
På Wikipedia finns en artikel om Gluntarne.


Magistern
Ack, vad vårt liv är eländigt!
Finns någon fröjd på vår jordiska stråt,
som ej börjas med ståt
och så ändas med gråt? –
Nämn en sällhet, som varar beständigt!

Värst utav allt är att vistas
år efter år här vid akademin;
ty varenda termin
skall man hålla god min
och se glad ut, fast vännerna mistas.

Men i mitt hjärta jag gråter
bittrare tårar än ögat förmår,
ty jag vet och förstår
att den vännen, som går,
är ej lik sig, då han kommer åter.

Tempora enim mutantur
et nos mutamur in illis – och då
få vi hjärtan så små,
men förstånd, som förslå
ad culpandum quae nunc laudantur.

Då med ett medlidsamt löje
lyss man till sagor från framfarna da´r
huru barnslig man var,
lika nöjd vart det bar,
blott man skötte sitt dagliga nöje.

Och uti hjärtats små kamrar,
där förr så varmt och så livligt det var,
tomma väggar stå kvar,
och blott eko är svar,
om en vän står vid dörren och hamrar,

Därföre vill jag nu fresta
djupet vid bålens letheiska strand!
ty en ängel ibland
stiger ned till dess rand
och rör om, liksom förr i Bethesda.

“Drick då, drick järn i var sena,
skölj dig” – han säger – “i hjärta och trut.
ty det heter till slut:
sista paret skall ut!”–
Då är gott att ha märg uti bena.