←  Fjerde kapitlet
Familjen Elliot
Skildringar af Engelska Karakterer
av Jane Austen
Översättare: Pauline Westdahl

Femte kapitlet
Sjette kapitlet  →
Familjen Elliot är den första svenska översättningen av Jane Austens verk. Egentligen är det dock en översättning från franskan av Isabelle de Montolieus mycket bearbetade översättning La Famille Elliot.


[ 59 ]

FEMTE KAPITLET.

Under det att sir Walter och Elisabeth gjorde trägna uppvaktningar hos deras förnäma kusin i Laura-Place, förnyade Alice en annan slags bekantskap.

Man erinre sig, att vid hennes mors död satte man henne i en slags pension i Bath, för att fullborda hennes uppfostran; ehuru hon icke ägde något ljuft minne från den tiden, tänkte hon dock ofta med ömhet och tacksamhet på en af sina kamrater, som då hette miss Hamilton, och som vid denna bedröfliga tidpunkt i hennes lefnad, hade visat henne mycken godhet, hvilken Alices ömma hjerta icke kunde glömma. När hon kom i denna pension var hon fjorton år; en liflig känslofullhet, som mycket utvecklades af hennes förträffliga mor, af hvilken hon var älskad [ 60 ]med förkärlek, erinrade henne så mycket mer olyckan att hafva förlorat henne, och att befinna sig ibland alldeles fremmande, tillsammans med en mängd unga, lyckliga och glada flickor, som tröttnade vid hennes bedröfvelse. Miss Hamilton, som var tre år äldre än Alice, kände det ömmaste deltagande för denna unga, lidande varelsen, försvarade och tröstade henne. Som hon också i sina första ungdomsår hade förlorat sina föräldrar, fick hon tillåtelse af sin förmyndare, hvilka ämnat taga henne ur pension, att få qvarblifva ännu ett år, hvilket hon i det mesta använde till att mildra sin unga väns sorg, hvilken hon i mer än ett afseende blef nyttig.

Detta år förflöt, miss Hamilton reste och blef snart derefter gift med en rik man, enligt hvad ryktet sade, som hette Smith: ifrån detta ögonblick upphörde deras brefvexling; Alice visste icke hvart hon tagit vägen, men glömt henne hade hon icke. Den önskan, att få höra något om henne, förmådde Alice att uppsöka deras fordna lärarinna, hvilken hon dessutom ville göra ett besök. Den underrättelse hon fick af henne, uppväckte å nyo hela hennes vänskap. Fru Smith var enka, fattig och ännu värre, plågad af en smärtsam flussvärk, som hade angripit benen och gjort henne alldeles lam. Hon var kommen till Bath, för att genom vattnet derstädes få någon [ 61 ]lindring, och bodde nära de varma baden. Fru Smith lefde ganska indraget, och hade icke en gång medel att löna en egen piga, som hade varit så nödvändig i hennes belägenhet: hon var således, så väl i anseende till sin svåra belägenhet som sin sjukdom, beröfvad allt umgänge. Mitt skall hon ofta hafva” ropade miss Elliot, om hon ännu sätter något värde derpå!” Deras fordna Lärarinna försäkrade henne att det skulle oändligen mycket tillfredsställa den stackars sjuklingen.

Alice uppsköt icke sin visit längre än till morgondagen; hemma, der hon var viss att icke väcka något intresse, talade hon ej derom, och åtnöjde sig med att säga det för lady Russel, som deltog i hennes känslor; gillade dem mycket och förde henne uti sin vagn till det qvarter, der fru Smith bodde: hon steg ur vid slutet af gatan, för att med mindre uppseende gå in till sin fordna vän, för att icke hos henne uppväcka en plågsam jemförelse. Detta återseende var rörande; deras vänskap förnyades, och deras ömsesidiga deltagande var likaså lifligt som i fordna dagar, med undantag af de första tio minuterna, som tillhörde öfverraskningen och känslan. Tolf år voro förflutna sedan deras skiljsmässa, och om de träffats händelsevis hade de visserligen icke känt igen hvarandra; begge två presenterade de för [ 62 ]hvarannan en person, helt olik den, de skulle hafva föreställt sig. Den lilla, bedröfvade, tystlåtna Alice var blifven ett vackert och artigt fruntimmer; hon hade ej mera vid tjugusju år densamma liflighet som vid sexton, men i ersättning derföre, behag, älskvärdhet, ledighet, ett regelbundet uttrycksfullt utseende; då dessa tolf åren hade förvandlat den förtjusande miss Hamilton, som var anmärkningsvärd för sin vackra växt, sin vighet, sitt friska utseende, till en fattig, ofärdig enka, ensam, emottagande som en ynnest ett besök af den, hon fordom beskyddade. Men allt hvad som kunde förefalla smärtsamt då de träffades, försvann snart, och nu återstod endast behaget af deras förbindelse, miss Elliots tacksamhet för den godhet miss Hamilton hade visat henne, och fru Smiths för Alices besök. Denna återfann snart hos sin vän allt, som vunnit hennes tillgifvenhet, ett godt vett och förstånd utan pedanteri, detta naturliga behag i begreppet och i uppförande, som hade tjent henne till modell, och, än mer, en älskvärd glädtighet, ett lugn som hon visst icke väntade sig. Hvarken stora verldens förströelser, i hvilken hon lefvat med sin man, eller hennes försakelser och nu varande enslighet, hvarken sjukdomen eller sorgen, tycktes ha tillslutit hennes hjerta eller nedslagit hennes själ.

[ 63 ]Vid nästa besök var hon öppenhjertigare och Alices förvåning ökades; hon kunde knappt föreställa sig en beklagansvärdare belägenhet än fru Smiths. Detta interessanta fruntimmer hade med ömhet älskat sin man; han var ännu ganska ung då han dog. Hon hade varit van vid välstånd, till och med vid det öfverflöd en stor förmögenhet bereder; det återstod henne knappt lifvets uppehälle. Hon hade ej något barn, hvilket kunnat fästa henne vid lifvet och skänka henne sällheten. Denna olyckliga enka ägde icke en enda väns bistånd, och hennes förstörda helsa nekade henne att söka någon förströelse. Hennes ringa boning bestod af en kammare, som låg vid en ganska bullersam gata, och ett mörkt kabinett, der hennes säng stod, ur hvilken hon ej kunde komma utan någons hjelp, och hon hade ingen annan piga än sin värdinna, hvilken hon ganska sällan kunde disponera, också steg hon icke upp förr än hon bars till badet af dem, som hade denna befattning; den öfriga tiden var hon alldeles allena och utan allt biträde. Oaktadt detta usla tillstånd var Alice öfvertygad, att fru Smith endast hade några ögonblicks ledsnad och bedröfvelse, och hela timmars sysselsättning och njutning. Huru kunde det hänga ihop? Hon gjorde sina anmärkningar, hade sina överläggningar, och slutade med att öfvertyga sig, att det icke [ 64 ]var blott undergifvenhet och mod. Undergifvenheten kan gifva tålamod, själsstyrkan kan öfvervinna det onda, men här var det något mer: undergivenheten kostade henne ej det ringaste bemödande. Fru Smith hade detta goda förstånd, som finner sig i alla omständigheter och vet draga fördel af dem; denna benägenhet att se allt ifrån den goda sidan, denna förmåga att förändra det onda till godt, och att uppfinna sysselsättningar, som kommo henne att glömma sina plågor; denna naturliga glädtighet som står i sammanhang med karakteren, och aldrig helt och hållet rubbas, och som är en dyrbar himlens gåfva. Alice ansåg sin vän som ett mönster af den gudomliga barmhertigheten, sålunda motvägande de hårda pröfningar, som hon hade att utstå.

”Jag finner mig nu lycklig, bästa Alice, i jemförelse med hvad jag har utstått, sade hon; det har gifvits ögonblick, då mitt mod varit nära att svigta; jag kan knappt omtala mitt elände, när jag betänker mitt tillstånd, då jag kom till Bath. Jag skulle verkligen hafva uppväckt edert medlidande! Utom min ofärdighet, så blef jag förkyld under resan; en stark feber, åtföljd af en beständig hosta, lade mig till sängs så snart jag var flyttad i min boning. Jag led förskräckligt midt ibland fremmande utan någon [ 65 ]som hjelpte mig, och sjelf kunde jag icke röra mig; det blef derföre en oundviklig nödvändighet att hafva en sjukvakterska, och mina tillgångar voro så knappa, att de icke tilläto mig någon särskild utgift, men är icke Gud de olyckligas vän? Vet icke han, när det så behagar honom, att vända i godt det vi anse för ondt? Genom en vink af hans nåd har jag fallit i hjelpsamma händer. Min sjukdom väckte min värdinnas medlidande, som, utom denna omständighet, kanske icke visat mig mer uppmärksamhet än sina öfriga hyresgäster; emedan hon ej hade tillfälle att sjelf sköta mig, skaffade hon mig sin syster, en antagen sjukvakterska, alltid använd i de bättre husen, och som, af en lycklig händelse nu var ledig. Hon skötte mig icke allenast förträffligt, hon blef äfven för mig en både nyttig och angenäm bekantskap. Så snart jag kunde börja arbeta, lärde hon mig att utklippa figurer, hvilket blef mig en förströelse och visade mig äfven att göra dessa bollar, dessa små kortfoderal, dessa små toilettsaker som ni ser. Jag har temligen färdighet deruti: denna varierande sysselsättning förekommer ledsnaden, skingrar mina plågor, och gifver mig tillfälle att kunna göra en eller två fattiga familjer i mitt grannskap litet godt. Fru Rooke, min goda sjukvakterska, har många bekanta i de hus, der hennes befattning kallar henne, hon vänder sig till dem [ 66 ]som kunna köpa, för att erbjuda dem frukten af mitt arbete; hon har skicklighet att afpassa det gynnande ögonblicket, och lyckas nästan alltid. När man öfvervunnit någon sjukdom, någon fara, öppnar hjertat och börsen sig lättare, och sällan nekar man den goda Rooke något. Jag kan aldrig nog omtala huru förståndig och känslofull denna qvinna är, huru frivilligt hon undersöker och intränger i menniskohjertat; allt hvad hon säger utmärker sundt förnuft och sanning, och höjer henne öfver mängden af menniskor, som fått den bästa uppfostran och likväl icke observera hvad som händer. Kalla henne om ni så vill, en sqvallrerska; det är dock icke mindre sannt, att då min goda Rooke har en timma ledig for min räkning, är jag säker att lära något intressant och nyttigt, som gör att tiden är angenämare. Ehuru jag ej mer lefver för verlden, så tycker jag om att veta hvad der tilldrager sig, att känna dagens händelser, nya moder, de badandes ankomst och afresa; min goda Rooke vet allt; för mig som lefver så indraget, är hennes konversation ett verktigt nöje. Alice, lycklig genom den sällhet hennes vän hade skapat sig, tadlade den icke, ehuru den ej var i hennes tycke; dessutom ursäktade Fru Smiths belägenhet allt. ”Jag förstår er rätt väl, sade hon; dessa slags fruntimmer hafva mer tillfälle [ 67 ]än andra att läsa i korten; man har ej något intresse att visa sig annorlunda för henne än man verkligen är, och huru många olika karakterer och vanor skall hon icke upptäcka! Det är icke allenast den menskliga naturens svagheter som afslöjas för hennes ögon: hvilka intressanta uppträden! huru många saker tilldraga sig icke under en sjukvakterskas ögon! hvilka exempel af mod, undergifvenhet, varm och oegennyttig tillgifvenhet, af sjelfförsakelse, tålamod, hjeltemod, uppoffringar, af djup smärta eller rörande glädje erbjudas henne icke! En sjukkammare kan utgöra ämnet för flera volumer.

Ja, sade Fru Smith, och det är då som jag tycker om att höra henne; men, ack! oftast afmåla hennes berättelser motsatta förhållanden: dem ni omtalar äro olyckligtvis ganska sällsamma. Det är sannt att den menskliga naturen kan visa sig stark, när den nalkas eller förutser den yttersta stunden; men, i allmänhet, är det mer hennes svaghet än hennes styrka, som man träffar i ett sjukrum; sjelfkärlek, otålighet och knot finner man der oftare än ädelmod och styrka: förtviflan och glädjen, äro vanligtvis ej annat än liknöjdhet eller skrymteri. Det finns så liten verklig vänskap här nere, och de flesta menniskor komma ej ihåg plågorna, när de [ 68 ]njuta helsan, och tänka merendels för sent att de äro dödliga.”

Hennes röst sänkte sig och förrådde hennes rörelse. Alice kände med smärta anledningen till dessa sin stackars väns anmärkningar; hennes man hade icke varit för henne hvad hon hoppades; och han dog i följd af sitt dåliga uppförande, sedan han indragit sin hustru i lättsinniga och lastbara umgängeskretsar, som gifvit henne denna elaka tanka om verlden och menniskorna. Men hon återhemtade sig snart, och, förjagande sina sorgliga minnen, talade hon till miss Elliot med mer lugn.

”Min vän Rooke, sade hon småleende, har för det närvarande ingenting rätt uppbyggligt eller rätt intressant att berätta mig; hon har blott en enda sjuk att sköta, en fru Wallis som bor vid Marlborough-Street, och som fallit i barnsäng, det är ett ungt och vackert fruntimmer på modet, mycket yr, mycket slösande, och hvars lefnad är upptagen af nöjen och eröfringar. Jag förmodar likväl att vinna på henne; hon har mycket penningar att kasta bort, och jag räknar på att hon betalar bra det jag har att sälja.” De begge vännerna åtskiljdes under förhoppningar att snart åter träffas; Alice hade flere gånger förnyat sitt besök, innan man i [ 69 ]Camben-Place kände att fru Smith fanns der, slutligen blef det nödvändigt att tala om henne. Sir Walter, Elisabeth och Fru Clay kommo en morgon hem från Laura-Place med en i hast beslutad bjudning ifrån lady Dalrympel för aftonen; Alice var antecknad, men hon hade lofvat att tillbringa den aftonen på Westgate-Bouildings hos sin fattiga vän. Hon var ej missnöjd med att hafva en undflykt, hon var öfvertygad om, att lady Dalrympel icke bjöd sina slägtingar Elliot, (öfver hvilka hon ej var så stolt, som de öfver henne), af annan anledning än derföre, att hon nödgades vara hemma i anseende till en lindrig opasslighet, och föredrog deras sällskap framför ledsnaden att vara allena. Hon nekade således ganska bestämdt att gå dit, sägande att hon lofvat tillbringa aftonen med en gammal pensionsvän. Hennes slägt brukade aldrig taga någon del, i hvad som angick henne eller hennes relationer; men den gången förmådde en känsla af nyfikenhet Elisabeth att göra några frågor angående denna vän. Alice nämde henne; hennes syster smålog nästan föraktligt och höjde på axlarna, och hennes far sade med stränghet: ”Vid Westgate-Bouildings, pöbelns qvarter! Kan jag få veta huru miss Elliot står i relation med någon, som bor der? Det förefaller mig ganska besynnerligt!”

Jag har nyss sagt det för min syster; det är en gammal pensionsvän, miss Hamilton, nu varande [ 70 ]Fru Smith, enka, och för litet bemedlad att bo i ett annat qvarter.

En mistriss Smith enka? Hvad var hennes man? Hon hade utan tvifvel gjort en mesalliance, och det var väl en af de tusende Smithar, som man träffar öfverallt, och i alla klasser; och hvad drager dig till henne? Hon är fattig och sjuk, säger du? I sanning, miss Alice Elliot, du har en högst besynnerlig smak! Allt hvad som stöter bättre folk, dåligt qvarter, dåligt hus, högst dåligt sällskap, ett omöbleradt rum, Gud må veta, huru och hvilken luft man der andas! se der hvad som lockar dig, hvad du föredrager framför grefvinnan Dalrympels präktiga salong! Men mig tyckes att din gamla fru Smith gerna kan vänta tills i morgon; hon är ej så nära sitt slut att hon icke kan hoppas att se dig en annan dag. Huru gammal är hon? på femtio-talet förmodar jag.

Nej, min far, svarade Alice: hon är endast trettiofem år, med eder tillåtelse, så vill jag hålla mitt löfte: det är den enda afton jag på någon tid kan egna henne; i morgon börjar hon taga de varma baden, och ni vet att vi äro bortbjudna de öfriga dagarne i veckan.

Huru anser lady Russel denna bekantskap? frågade Elisabeth.

[ 71 ]Hon ser deruti ingen ting tadelvärdt, sade Alice, tvärtom gillar hon den, och vanligtvis är det hon, som förer mig ända till fru Smiths port.

Vid Westgate har det förmodligen väckt mycken förvåning att höra en vagn på gatan? anmärkte sir Walter med en försmädlig ton. Det är väl sannt, att sir Hinrik Russels enka icke har någon krona i sitt vapen, eller något som utmärker vapnet; men det är likväl ett vackert equipage, uti hvilket man ofta ser miss Elliot, och vid Westgate, vid en fattig enkas port, som är trettio till fyrtio år gammal, med lyten som vore hon åttatio, är det väl rimligt? Miss Elliot föredrager en misstriss Smith framför sin egen familj, som härstammar från den äldsta adel i England och Irland! Smith, mistriss Smith, ett så allmänt namn! Hon bör vara mycket stolt öfver att få emottaga miss Elliot hos sig. Fru Clay, som varit närvarande vid allt som föregått, tyckte att det var tid på att lemna rummet; Alice hade då, utan fruktan att såra henne, kunnat åberopa samma rättigheter som hennes syster, för valet af en vän bland den lägre klassen; men hennes aktning för sin far, hos hvilken fru Clay bodde, återhöll henne. Hon svarade dem ingenting, och öfverlemnade åt dem sjelfva omsorgen att erinra sig att fru Smith icke var den enda enka vid Bath, som vid trettio [ 72 ]till fyrtio års ålder, utan rang och förmögenhet, kunde smickra sig att vara vän med en baronets dotter. Hon gick till sin stackars sjukling, hvilken fann sig lyckligare af hennes sällskap än lady Dalrympel och hennes obehagliga dotter. Vid frukosten följande morgonen, upphörde icke Elisabeth att hålla loftal öfver den angenäma aftonen som de hade tillbringat hos hennes kusin, den förtjusande grefvinnan och den älskvärda miss Carteret; Alice var den enda frånvarande af slägten. Milady hade haft den artigheten att ålägga Elisabeth, att å hennes vägnar bjuda lady Russel och herr Elliot: den sistnämde hade brutit sin öfverenskommelse med öfverste Wallis för att komma dit; lady Russel hade också undanbedt sig sina bjudningar för aftonen, och alla hade varit förtjusta att deltaga i en så skön förening.

Några timmar senare fick Alice en olika berättelse af lady Russel, om denna familje-afton. Grefvinnan, som sade sig vara illamående, hade antagit ett smäktande utseende, och öppnade ej sin mun; hennes dotter satt i en vrå och gäspade, Elisabeths blickar voro oupphörligt fästade än på sin kära kusin grefvinnan, och än på sin kusin Elliot, som talade med lady Russel om Alice; ämnet för detta samtal hade mycket intresserat den goda frun. Hennes unga vän var saknad, och berömdes för [ 73 ]anledningen till hennes frånvaro. Alices godhet och medlidande för en fattig och lidande vän förtjuste herr Elliot på det högsta; han ansåg sin kusin för det sällsyntaste fruntimmer han någonsin sett: hennes karakter, hennes sätt att vara, hennes förstånd, sjelfva hennes figur så vacker, så liflig, syntes honom vara en afbild af fullkomlighet. Han och lady Russel kommo mycket väl öfverens, då de talade med hvarandra om Alices förtjenster; och hon, för hvilken lady Russel berättade dessa samtal, kunde icke vara kallsinnig för detta beröm, gifvet af en man, hvars omdöme och känsla hon högaktade; det gjorde på henne ett ganska angenämt intryck, som hennes vän var förtjust att hafva uppväckt; Lady Russel hade en hög tanke om herr Elliot; hon hade den öfvertygelsen, att det var hans alfvarliga mening att erhålla Alices hand, om det lyckades honom att intaga hennes hjerta; hon trodde att det skulle gå ganska lätt, och började att räkna efter huru många veckor det ännu återstod för honom att bära den djupa sorgdrägten och innan han kunde använda hela sitt sätt att behaga. Hon vågade icke säga sin fosterdotter hälften af hvad hon tänkte i detta ämne; men hon kunde icke hindra sig ifrån att låta henne tydligt förstå att en ömsesidig tillgifvenhet emellan henne och hennes kusin vore både möjlig och [ 74 ]önskvärd, så väl i anseende till deras börd, som till deras karakter och tänkesätt; en dag gick hon till och med så långt, att hon sade det himlen hade skapat dem för hvarandra. Alice svarade ej, hon rodnade, smålog, och runkade sakta på hufvudet.

”Jag tycker ej om att blanda mig i giftermålsaffärer, sade lady Russel, alltför mycket öfvertygad om ovissheten af menskliga uträkningar; men jag tror att om herr Elliot tänkte på er, om ni ville höra hans önskningar, så skulle ni blifva ganska lyckliga. Ni kunde icke, min bästa Alice, göra ett mer passande parti: hvad tänker ni derom, mitt barn?

Jag tycker att herr Elliot är en ganska behaglig karl; jag har den bästa tanka om honom; men vi passa ej för hvarandra.”

Lady Russel syntes bestört, och förblef tyst några ögonblick; sedermera, utan att svara rakt på saken, tillade hon, liksom i följd af sin tankegång: ”Ja, jag erkänner det, det skulle gläda mig att i er person se den blifvande ägarinnan till Kellinch-Hall, den tillkommande lady Elliot; att i perspektiv se er bekläda eder värdiga mors rum, insatt i alla hennes rättigheter; ni skulle, Alice, hafva hennes vänlighet mot de ringare, hennes välgörenhet, alla de dygder, som gjorde henne vördad. Ja, det skulle vara mig en stor [ 75 ]sällhet! Ni är en lefvande afbild af er mor; samma anletsdrag, samma karakter: ack! bästa Alice, jag skulle tycka mig hafva helt och hållet återfunnit henne i eder! Ni skulle bära hennes namn, bo i hennes rum, ni skulle blifva älskad på den ort der jag bosatt mig endast för hennes skull; lyckligare än hon, skulle ni vara en värdig följeslagerska åt den man, som förstod värdera eder. Ack! min bästa Alice, om denna mitt hjertas önskan gick i fullbordan, så skulle också jag vara lyckligare än jag någonsin varit.” Alice nödsakades att vända sig om, att stiga upp och gå till andra ändan af salongen, under förevändning att söka något, för att dölja och besegra den rörelse, som denna tafla uppväckt hos henne. Hennes hjerta och hennes inbillning öfverväldigades för några ögonblick; tanken att blifva hvad hennes mor varit, att bära ett namn så kärt för hennes minne, att ännu bebo Kellinch-Hall, att der tillbringa hela sin lifstid, var en förtrollning, som hon ej straxt kunde emotstå. Lady Russel, som med ögonen följde henne, förstod hvad hon erfor, och tillade icke ett ord, utan lemnade henne åt sin känsla, öfvertygad att, då herr Elliot sjelf talade för sig, skulle han blifva hörd. Alice hade alldeles icke samma öfvertygelse, bilden af herr Elliot sjelf talade för sig, framställde sig för hennes förstånd och förstörde i [ 76 ]ögonblicket det bländverk af sällhet, som fängslat hennes inbillning: Förtrollningen af titeln ’lady Elliot’, tanken att äga Kellinch-Hall, försvunno; det endast sysselsatte henne, huru omöjligt det var att emottaga sin kusins hand; och det var icke allenast derföre, att hon ännu kände intrycket af sin första kärlek, hon hoppades väl kunna besegra denna känsla, som förnuftet, och snart nog pligten skulle fördöma; men hennes urskiljning, hennes tänkesätt, talade emot herr Elliot.

Hon hade ju först för en månad sedan lärt känna honom, och det var icke nog för att studera den mannens karakter, med hvilken man vill förena sitt öde. Han var behaglig, han talade bra, han yttrade ganska goda tänkesätt, han tycktes vara känslofull, tycktes hafva ett sundt och klart omdöme, han hade godt naturligt förstånd och kunskaper; i allt detta gjorde hon honom rättvisa och medgaf, att det var mera än man i allmänhet kan vänta af karlarne; men det var icke nog för henne: hon ville högakta sin man mer än alla andra, och derföre borde hon vara förvissad om rättheten af hans grundsatser i religiöst och moraliskt afseende. Visserligen förstod han hvad som var rätt eller orätt, man kunde icke förebrå honom någon verklig öfverträdelse af sina pligter; men kunde hon lita på, att hans uppförande, till utseendet [ 77 ]godt, icke var beräknadt på att underlätta någon lycklig framgång för ögonblicket? Hon var åtminstone tvifvelaktig i detta afseende, och han hade visserligen icke alltid varit hvad han syntes vara. Någon gång nämde han händelsevis sina ungdomsvänner, hvilka Alice hade hört omtalas som ynglingar af ett ganska lättsinnigt uppförande. Hans äktenskap hade ej varit lyckligt, enligt Öfverste Wallis utsago; men var det hans eller hans hustrus fel? Huru härmed än förhöll sig, tyckte hon icke att han talade om henne med den känsla, som han tycktes vilja hafva för andra föremål. Han hade gift sig med henne af böjelse, hon hade älskat honom med passion; hon var skön, älskvärd; hon hade dödt i blomman af sin ålder; och, om man äfven förmodar, att hon haft orätt, borde likväl en sådan händelse lemna djupare spår efter sig i ett verkligen känslofullt hjerta. Hvarken af hans tal eller hans sätt att vara, kunde man anse honom för en gudlös menniska; men att han tänkte ganska likgiltigt i detta afseende, det trodde hon sig kunna bedöma. Han gick sällan i kyrkan, valde söndagarna till sina resor, hade icke läst ett enda af de förträffliga arbeten, som utkommit i detta vigtiga ämne: talade man derom, bibehöll han en vördnadsfull tystnad; men hon hade någon gång märkt ett visst föraktligt smålöje, som ej behagade henne. Herr Elliot var [ 78 ]oemotsägligen förståndig, grannlaga, m.m. men han var icke öppen. Han betogs aldrig ovilkorligen af någon öfvernaturlig ingifvelse, gaf aldrig med något tecken tillkänna ovilja eller fägnad vid berättelser om goda eller onda handlingar: det behöfdes icke mer än detta, att öfvertyga Alice om hans ofullkomlighet. Hon värderade uppriktigheten, denna öppenhjertighet, denna varmare känsla; en sluten karakter, som beständigt är på sin vakt, behagade henne alldeles icke: elden och lifligheten hos Wentworth var det, som isynnerhet hade fängslat henne, och som hon ännu älskade lika mycket som i sin ungdom. Hon kände, att hon skulle hafva mer förtroende till dens uppriktighet, som ofta talade utan eftertanka, och hvilken det kunde undfalla något, som varit bättre, om det varit osagt, än till den, hvars själsnärvaro aldrig saknas, hvars samtal alltid äro beräknade. Herr Elliot var ock verkligen älskvärd; han var lika behaglig för menniskor af de mest olika tänkesätt; han var otvungen och vänlig. Han hade talat något förtroligt med sin kusin Alice om fru Clay; han tycktes hafva urforskat hennes afsigt och ansåg henne med förakt, och likväl var fru Clay likaså förtjust i herr Elliot, som de öfrige af familjen.

Lady Russel, som gjorde anspråk på mycken forskningsförmåga, såg mer eller mindre än hennes unga vän. Hon fortfor att anse herr Elliot för en [ 79 ]fullkomlig varelse; hon fann ingen karl, som hon högre värderade än herr Elliot, och kunde ej äga en ljufvare förhoppning, än att följande höst se honom emottaga hennes älskade Alices hand i Kellinch-Halls kapell.