←  Tredje kapitlet
Familjen Elliot
Skildringar af Engelska Karakterer
av Jane Austen
Översättare: Pauline Westdahl

Fjerde kapitlet
Femte kapitlet  →
Familjen Elliot är den första svenska översättningen av Jane Austens verk. Egentligen är det dock en översättning från franskan av Isabelle de Montolieus mycket bearbetade översättning La Famille Elliot.


[ 45 ]

FJERDE KAPITLET.

Det var något som Alice önskade blifva underrättad om, när hon kom tillbaka till sin familj; hon trodde sig nu vara förvissad om herr Elliots kärlek för hennes syster Elisabeth; men hon ville äfven öfvertyga sig att sir Walter icke hade någon för fru Penelope Clay: hennes förlängda vistande, då hon lemnat sina begge barn åt sin fars omsorger, väckte starka misstankar om anledningen till hennes uppförande, som af flere anmärkningar bekräftades: Alice kunde således icke vara lugn i detta afseende. Då hon om morgonen steg ned för att frukostera, hörde hon att man talade häftigt i matsalen. Fru Clay hade säkert sagt att hon ville afstå sin plats till Alice, Elisabeth svarade henne bestämdt: ”Nej visst icke, bästa vän, det är ej något skäl dertill; hon är ingenting för mig i jemförelse med er, och jag ber er att blifva qvar.” Sir Walter tillade: ”Ja, min [ 46 ]bästa fru Clay, min dotter har rätt; tänk icke på att lemna oss: ni har ännu icke deltagit i de nöjen Bath erbjuder; till denna dag har ni endast användt er till vår nytta, nu måste ni roa er; ni blir qvar för att göra bekantskap med fru Wallis, den sköna fru Wallis. Edert förstånd är alltför renadt, alltför öfverlägset för att intagas af fruntimmernas afundsjuka; ni har säkrare medel att behaga, och jag vet att åsynen af ett vackert föremål skall hafva samma nöje for er och mig, som längtar att beundra henne utan annat ändamål än blotta nyfikenheten, det försäkrar jag.”

Alice steg in; de begge vännerna vexlade betydelsefulla blickar med hvarandra, liksom för att fråga: Har hon ingenting hört? Elisabeth höjde på axlarna, som betydde: Det gör mig detsamma. Fru Clay ville i alla fall fortsätta samtalet: ”Ni vet, sir Walter, sade hon och tryckte Elisabets hand till sitt hjerta, att jag förstår älska skönheten; jag blir då qvar, efter ni så vill, mer för er — än för fru Wallis skull. Sir Walter ville kyssa hennes hand, men hon drog den försiktigt tillbaka.

Elisabeths hela uppmärksamhet var fästad på henne, Alice hade numera ingen del i den; hennes frånstötande köld var nu densamma som förr; sir [ 47 ]Walter var tvärtom vänligare, och betraktade henne ofta med välbehag. När de slutat frukosten aflägsnade de begge förtrogna sig; Alice blef allena med sin far. Han började komplimentera henne öfver hennes vackra utseende. ”Du är ej mer densamma, Alice, och jag har aldrig sett dig så hygglig; du är fyllig, du har en friskhet, en ljus och fin hy; du är sannerligen ganska presentabel, och jag försäkrar dig att jag är förtjust deröfver. Har du begagnat några skönhetsmedel? — Nej, min far. — Omöjligt! du förbinder mig om du erkänner det: Kanske l’Eau de Ninon? man säger att det skall vara beundransvärdt. — Nej, min far, jag begagnar mig aldrig deraf; jag tycker mer om friskt, naturligt vatten.”

Han syntes förvånad. ”Det är allför besynnerligt, friskt vatten! Kanske är det godt i ungdomen, det lifvar huden; men, tro mig, då man blir äldre måste man bruka något mera oljaktigt: rosen-essencen från Paris är den bästa. Se på fru Clay, hon brukar den på min inrådan, och hennes fräknar äro alldeles försvunna; hon är alldeles ett annat fruntimmer.” Om Elisabeth hade hört detta, hade hon blifvit förskräckt, i synnerhet som det var en sanning, att den unga enkan verkligen hade blifvit [ 48 ]vackrare. Alice bäfvade för sin far: för öfrigt skulle dock det onda mycket förminskas om Elisabeth äfven gifte sig, och hvad henne sjelf angick, hade hon alltid en fristad hos lady Russel, som ej önskade något hellre än att få behålla henne hos sig.

Detta fruntimmers artighet och vanliga lugn sattes på starka prof, när hon kom på besök till Camben-Place, der hon var ett vittne till den bevågenhet man visade fru Clay, och den ringa uppmärksamhet man hade för hennes älskade Alice. Hon blef i början mycket orolig deröfver; men i Bath var hennes tid så upptagen, att hon ej hade tillfälle att uteslutande sysselsätta sig dermed: om morgonen upptogo baden, promenaderna, tidningarnes läsning och om aftonen assembléerna, umgängeslifvet, spelen &c. &c. hennes tid, och äfven hos sir Walter fann hon ett nytt föremål för sitt lifliga intresse, hvilket gjorde henne antingen mer öfverseende eller liknöjd för alla de andra — det var herr Elliot. Han hade helt och hållet eröfrat henne; hans figur, hans artighet, hans verldskännedom, behagade henne strax och då hon hade talat med honom, fann hon honom äga så många kunskaper, vara så älskvärd, att hon blef förtjust i honom, och kunde knappt afhålla sig ifrån att utropa; kan det vara möjligt att det är [ 49 ]densamme Elliot, som jag icke hade någon lust att lära känna! Hon gaf honom en stor upprättelse, och erkände att hon aldrig sett en angenämare och aktningsvärdare karl, och att om hon ännu var i den ålder, då man älskar, skulle hennes hjerta vara i stor fara. Han förenade allt, ett ljust förstånd, redbara tänkesätt, verldskännedom, fullkomlig artighet, och ett varmt, känslofullt hjerta. Han hade en stark hederskänsla för sin familj utan högmod och fördomar. Han lefde på ett sätt, som anstod en rik man, utan att derföre visa för mycken yppighet, utan att hafva den förstörande smak, som bortsmälter den största förmögenhet. Han dömde sjelf i redbara saker utan att låta leda sig af andras tänkesätt; likväl gaf han efter i allt sådant, som angick yttre anständighet och det vanliga bruket. Han var ståndaktig utan att vara envis, eftertänksam utan pedanteri, blygsam och uppriktig utan svaghet och oförsiktighet; var hvarken egennyttig eller egoist; kände värdet af det älskvärda, och, framför allt, det husliga förhållandet; liflig och munter, utan denna falska enthusiasm, denna häftiga skakning, oförenlig med en behaglig stilla lefnad. Hon var öfvertygad att han ej hade varit lycklig i sitt äktenskap. Öfverste Wallis gaf en vink derom, och lady Russel gissade det; men han hade ej varit nog olycklig, för att [ 50 ]fatta afsky för det äkta ståndet, och deraf hindrats att göra ett annat val, hemtande bättre underrättelser om sin tillkommande följeslagerskas karakter. Med ett ord, lady Russel var alldeles betagen, och gjorde herr Elliot till ett fullkomligt ideal, som hon inom sig förenade med sin älskade Alice, den enda qvinna, hvilken förtjente denna sällhet. Nöjet att träffa herr Elliot hos sir Walter höll henne skadeslös för den sorgen att der se fru Clay. Alice hade för några år tillbaka funnit, att hon och hennes förträffliga vän kunde se och fatta saker olika; det förundrade henne således icke, att lady Russel fann den försoning emellan begge kusinerna ganska naturlig, som af herr Elliot så ifrigt söktes och hvilken han flera år förut tycktes förakta; hon fann det helt enkelt, att herr Elliot vid en mognare ålder hade sett sakerna annorlunda och förstod huru hedrande det var för honom, att han stod väl hos familjens hufvudman. Alice smålog, och yttrade ett ord om den böjelse hon trodde honom äga för Elisabeth. Lady Russel lyssnade dertill, öfvervägade det och svarade endast: ”Den sköna Elisabeth? . . . . Ja, kanske; tiden skall utvisa det; men jag har gjort mig ett högt begrepp om hans urskiljning.” Alice hemställde det äfven till framtiden. I det hela kunde man ännu ingenting afgöra; Elisabeth hade ett sådant inflytande i sin fars hus, att all uppmärksamhet, alla bevis [ 51 ]af aktning egnades miss Elliot;deras slägtinge hade äfven undergifvit sig denna ordning, och man kunde ingenting bestämdt sluta deraf: dessutom var det ej mer än sju månader sedan han blef enkling, och detta dröjsmål att förklara sig, var ganska naturligt. Alice såg aldrig krusfloret på hans hatt utan att ogilla sig sjelf, då hon trodde att han ingått annan förbindelse. Fastän hon förmodade att hans äktenskap ej varit så lyckligt, hade det likväl räckt flera år; hon kunde ej föreställa sig att en ung och ännu vacker hustrus förtidiga död, och af hvilken han var älskad med passion, icke skulle hafva gjort ett djupare intryck på honom. Emellertid var det ingen anledning att tvifla det han icke skulle trösta sig; hon var då i detta afseende ense med sin vän liksom öfver hennes hjeltes älskvärdhet, utan att likväl anse honom lika så fullkomlig; hon erkände uppriktigt, att han var den, som i Bath mest behagade henne; hon tyckte om att språka med honom, och i synnerhet om Lyme, hvars belägenhet behagade honom likaså mycket som henne, och som de begge hade velat återse. Han ledde ofta talet på hvad han erfor vid deras första möte.” Utan att sjelf kunna göra mig reda derföre, sade han, så uppstod hos mig den önskan att snart få återse er, och ni hade bordt kunna se något särdeles i min blick.” Hon kom ganska väl ihåg det, och erinrade sig ännu mer en annan [ 52 ]blick som vid samma tillfälle fästades på henne. Deras tankar i åtskilliga ämnen, voro icke alltid öfverensstämmande: han värderade mycket mera börd och rang än hon; han hade mera än hon trodde, af det Elliotska högmodet. Det var icke af artighet endast, som han delade sir Walters och Elisabeths omsorger, angående ett ämne, som Alice ansåg ovärdigt att sysselsätta honom. Morgonbladen underrättade om enke-grefvinnan Dalrympels, och hennes dotters den hedervärda miss Carterets ankomst till Bath; denna underrättelse väckte några dagar mycken oro hos innebyggarne i Camben-Place, Alice undantagen, som ej tyckte att det lönte mödan: Anledningen till denna oro härrörde derifrån, att Dalrympels var kusin med Elliots, att emellan dem rådde en fullkomlig kallsinnighet, och att de voro mycket bekymrade huru de skulle kunna försona sig med dem, hvartill sir Walter och hans äldsta dotter hade den högsta lust.

Alice hade aldrig sett sin far och sin syster i sällskap med den förnämare adeln, och fann sig alldeles slagen; enligt deras lefnadssätt väntade hon att de skulle uppföra sig med mera värdighet; hon nödgades önska (hvad hon aldrig kunnat förmoda) att de hade något mer personligt högmod; och deremot något mindre i afseende på denna förbindelse. Hon hörde aldrig annat än dessa uttryck: Vår kusin lady Dalrympel, vår unga slägtinge miss Carteret &c.

[ 53 ]Sir Walter hade fordom träffat den aflidne grefven, men han hade aldrig sett någon af hans familj: man brefvexlade likväl med hvarandra vid högtidliga tillfällen, man underrättade hvarandra om dödsfall och giftermål; men olyckan ville, att då grefven dog, var sir Walter angripen af en svår sjukdom; det kom ej något sorgbref till Irland. Denna försummelse blef godtgjord, ty när lady Elliot dog, så ankom icke eller något sorgbref till Kellinch-Hall. Ifrån det ögonblicket upphörde alla förhållanden dem emellan, och man hade någon anledning att befara det Dalrympels skulle neka att ingå några nya relationer med familjen Elliot. Huru skulle man nu kunna så tillställa, att man förmådde dem förnya kusinskapet? detta var den fråga som sysselsatte deras tankar från morgonen till aftonen, liksom det hade varit den vigtigaste sak i verlden för deras sällhet. ”Relationer böra alltid äga rum emellan de adliga familjerna,” sade sir Walter. Och man bör alltid söka goda sällskaper, tillade lady Russel. Redan förledit år var lady Dalrympel vid Bath; man har omtalat henne för mig som ett förtjusande fruntimmer och af den bästa ton. — Hon har hyrt ett hus på tre månader vid Laura-Place, sade Elisabeth; hon skall lefva mycket stort: jag tviflar likväl på att hennes salong är präktigare än vår; jag önskade kunna jemföra dem. — Det är alltid smickrande, att stå [ 54 ]i förbindelse med en utmärkt person, sade herr Elliot; man måste nödvändigt uttänka medel till förnyande af dessa relationer, utan att alltförmycket blottställa Elliotska familjen.” Alice bibehöll tystnaden, och tyckte att man kunde likaså gerna afvakta att lady Dalrympel gjorde första steget, som att det skulle göras af dem; men man rådfrågade henne icke.

Sir Walter upplöste den gordiska knuten; han gick in i sitt kabinett och återkom med en vacker skrift i hand för sin ädla kusin. Den innehöll förklaringar, anhållanden, ånger, förhoppningar, erbjudna tjenster &c. &c. Han uppläste den högt; hvarken lady Russel eller Alice gillade den; men den afskickades, och förskaffade honom ett svar, bestående af trenne rader kråkfötter, som uppfyllde honom med glädje. Grefvinnan Dalrympel ansåg sig ganska hedrad af sin slägtinge sir Walter Elliots och hans döttrars hågkomst, och skattar sig lycklig att få göra deras bekantskap.” Nu var den sorgen förbi och allt andades glädje och nöje vid Camben-Place; man tänkte icke på annat än vår kära kusin lady Dalrympel och hennes dotter miss Carteret.

Alice var den enda, som icke talade derom; men hon samtyckte till att göra dem en visit, i sällskap med sina slägtingar och lady Russel. Följande [ 55 ]dagen hade Elisabeth det nöjet att pryda spisen med tvenne vackra visitkort ifrån enkegrefvinnan Dalrympel och hennes hedervärda dotter, hvarunder hon gerna velat tillägga, kusin till Elliots.

Alice skämdes deröfver: om också dessa förnäma slägtingar hade varit älskvärda, skulle hon ändock ogillat den uppståndelse i huset de förorsakade; men man kunde icke en gång förebära det som ursäkt. Lady Russel, som bibehöll värdigheten af sin tittel och sin karakter, då hon endast sade att hon önskade med det aldra första få se ett charmant fruntimmer, hade blifvit förvånad att se en ganska vanlig qvinna, allt för litet behaglig, utan annan öfverlägsenhet än den hon hade genom sin rang: I Bath fann man henne charmant, derföre att hon gaf måltider och att hon hade ett småleende tillreds för hvar och en, som hon talade med. Hennes dotter, miss Carteret hade icke en gång detta småleende; hon var ful och obehaglig, hvilket sir Walter icke kunnat tåla, om det ej varit för hennes börds skull. Alice hade en liten strid i detta ämne med sin kusin Elliot; han medgaf henne att de ej ägde något eget värde; men han påstod att en grefvinna, en lady, vore alltid, om och endast för denna rang, ett utmärkt godt sällskap, med hvilken det vore ganska angenämt att stå i vänskapligt förhållande. Alice smålog. ”Jag [ 56 ]tänker helt olika, herr Elliot, sade hon, om ordet godt sällskap: för mig betyder det en förening emellan personer, som hafva ett ljust omdöme, nog förstånd för att underhålla ett behagligt samtal, värdighet utan högmod, och vänlighet utan låghet. — Ni irrar er, älskvärda kusin; det kallas icke godt sällskap, det kallas det bästa: hvad man förstår med godt sällskap, det angår folk af börd, en viss uppfostran, en god ton och ett godt hus; det fordras till och med icke en vårdad uppfostran; det är nog att hafva vanligt förstånd, och man tager sig väl fram i umgängeslifvet; men börden och ett godt sätt att vara, är det väsendtliga: så mycket bättre om man dertill förenar de egenskaper ni nämt; men voro de uteslutande nödvändiga för ett godt sällskap, medgif då, att ett sådant vore ganska sällsynt.”

Alice smålog ännu med ett tecken af förakt. ”Min kusin Alice är icke nöjd, sade han i det han närmade sig till henne, hon runkar på sitt vackra hufvud; visserligen har hon rättighet att vara kinkigare än något annat fruntimmer; men hvartill tjenar det? Att förgås af ledsnad i ensligheten, om ni ej vill se andra än dem som likna er; är det ej klokare att hålla till godo en lady Dalrympels och hennes dotters mindre dyrbara sällskap och att njuta alla fördelarne af sådana förhållanden? Ni kan vara säker [ 57 ]på att de upptaga första platsen i Bath denna vinter; och som börd alltid är börd, så snart er familj (tillåt mig säga vår familj) blir känd att stå i förbindelse med deras, får den allt det anseende vi kunna önska.”

Var försäkrad, sade Alice med ett bittert löje, att man snart i hela staden skall veta att vi äro den högtärade lady Dalrympels kära kusiner:” Ett bitande skämt var så litet öfverensstämmande med hennes natur, att hon rodnade öfver det som undfallit henne emot sin far och sin syster, och som hon ej ville underhålla det, skyndade hon att tillägga. ”Det är möjligt att jag har orätt, det är alltid godt att stå väl hos hela verlden, och framförallt hos sina slägtingar; jag har endast tyckt att man gjorde sig alltför mycket besvär och bekymmer för en ny bekantskaps skull. Kanske har jag mer högmod än ni alla sade hon småleende: jag tillstår att det varit mig motbjudande, att se sir Walter Elliot söka för sig och sina döttrar en förbindelse med aflägsna slägtingar, för hvilka vi äro ganska likgilltige.”

”Förlåt, bästa kusin, sade herr Elliot, om jag ännu motsäger er: i London skulle ni kanske göra rätt att icke uppsöka en slägtinge, som af tycke [ 58 ]och vana lefde i stora verlden, under det ni mera älskade ett stillare lefnadssätt, men i Bath, der man ej kan lefva okänd, bör sir Walter och hans familj umgås med de mest ansedda, och man bör finna sig smickrad att vara uppsökt utaf dem.

Hvad mig beträffar, sade Alice, så är jag för stolt, för att smickras af en förbindelse, som endast grundar sig på det ställe man bebor.

”Jag tycker om er ädla stolthet, min kusin, sade herr Elliot; men nu är ni i Bath, grefvinnan Dalrympel är der äfven, och J kunnen icke förblifva fremlingar för hvarandra. Också jag är stolt öfver mitt namn, öfver min familj, öfver den lilla förtjenst jag beflitar mig att äga; vårt högmod, jag är öfvertygad derom, har samma mål, ehuru vi i vissa fall tänka olika. Det är en sak till exempel, sade han, och talade tystare ehuru de voro allena i rummet, som jag vågar tro vi äro ense uti, det är, att hvarje utvidgning af eder fars umgänge, ibland hans likar eller dem, som äro högre än han, kan vara ganska nyttig, om det vänder hans tankar ifrån allt som är under hans värdighet; ni måste förstå mig.” Och han fästade sina blickar på det ställe som fru Clay vanligtvis innehade.

[ 59 ]Alice förstod ganska väl hvad han mente; ehuru hon icke trodde sig hafva samma slags högmod som han, höll hon honom räkning derför, att han ej tyckte om fru Clay; och utan att svara honom, antog hon inom sig hans idé, att hos sir Walter underhålla högmodet öfver familjen och dess ansedda förbindelser, som ett medel att skydda honom emot den, som i intet afseende anstod honom.