Forn-Swenskans och Forn-Norskans Språkbyggnad/Ljudlära

←  Inledning

Forn-Swenskans (Svænsku ok Gøzku) och Forn-Norskans (Norrænu) Språkbyggnad jemte ett bihang om den äldsta runskriften av P. A. Munch Ljudlära

Flexion  →

I. Ljudlära.

§. 1. Urvocaler. Forn-Swenskan och Forn-Norskan hafwa, äfwensom alla andra Germaniska språk, 3 korta ur-vocaler, hwaraf alla de öfriga bildas. Dessa ur-vocaler äro

A. I. U.

De äro ock de enda, som finnas på de äldsta och bästa runstenarna, t. ex. Stain, icke Stein; ufir, icke yfir; is, icke es; gaurva, icke göra; nurun, icke norrœn.

Af dessa 3:ne sjelfljud är A det mest öppna och det renaste, men ock det, som mest är utsatt för färgning och inwerkan af de andra; likasom hwita färgen, den renaste, i sig sjelf är mer känslig än alla de andra.

Till ett af dessa 3:ne ursprungliga ljud lära ock alla vocaler i egentliga stammen eller roten till hwarje ord kunna reduceras.

§. 2. De 2 secundära Hufwud-sjelfljuden. Brytning. Af de 3:ne korta ur-vocalerna bildas de twå andra, hwilka äfwen måste kallas hufwudvocaler, nämligen E och O, genom den så kallade brytningen. Denna brytning består deri, att ett af de mindre öppna ljuden, I och U, likasom brytes öfwer emot A och derwid antager ett öppnare ljud. På detta sätt bildas:

af I,	som	brytes	emot	A: — E,	t. ex.	spill	(urspr.)	—	spell.
af U,	—	— —	—	A: — O,	—	hurn	—	—	horn.

Af de äldsta och bästa run-inscriptioner och en mängd handskrifter är det dock nu mer bragt till wisshet, att E icke är den ursprungliga brytningsformen, utan en sednare, och att man i början mycket länge såsom brytningsform af I emot A nyttjade IA. På detta wis kan historiska utwecklingen af E betecknas sålunda:

I — IA — E.

Också finner man derföre ett och samma ord med detta af I bildade E skrifwet på alla tre sätten, t. ex. Conjunctionen er eller es på de äldsta runstenarna is, sedermera ias, ändtligen es. Så ock spill, spiall, spell.

Som Forn-Swenskan, i det hela taget, hwad ljudläran beträffar, intager ett äldre stadium i språkutwecklingen än Forn-Norskan, finner man i den förra mycket ofta IA, der Forn-Norskan har E, och är detta täta bruk af IA till och med ett kännemarke för Forn-Swenskan; t. ex.

F.-Sw.	siax.	F.-N .	sex.	(urspr.	six eller sihs.)
—	stiala.	—	stela.	( —	stila.)
—	iak.	—	ek.	(ik.)

Rent E, bildadt af I, förekommer deremot mycket mer sällan i F.-S. än i F-N.; dock finnes ett ord, der det motsatta är fallet, eller der Forn-Swenskan har E, Forn-Norskan IA. Detta är ordet iafn, eller iamn (urspr. ifn ell. ibn, Tyska eben), dock endast i sammansättningar, der detta adjectivum bildar förra delen af det sammansatta ordet. T. ex. emgóþr, f. jafngóþr ell. iamngóþr. Forn-Norskan känner endast formen jafngóðr; jemf. dock §. 22.

Anm. 1. Egentligen lär också O wara bildadt på detta sätt af U — UA — O; men formen UA förekommer aldrig, rimligtwis af den orsak, att ursprungliga U:et nyttjas oftare än O. Analogien af den i nordiska språken så wigtiga och genomgripande, men icke förrän af J. Grimm rätt utwecklade brytningsläran inhemtas aldrabäst i Gotiska språket, der I och U äro oförändrade utom före h och r, der de alltid brytas, I till AI, U till AU (prononcerade e och o). T. ex. stilan, F.-S. stiala, F.-N. stela, men bairan (för biran), F.-S. och F.-N. bera; haurn (f. hurn) F.-S. och F.-N. horn. I Anglosaxiskan brytes i ofta till eo, t. ex. leoht f. liht; beorn f. birn (wårt björn).

Anm. 2. Med dessa ursprungliga E och O, eller brytningsvocalerna, måste icke bi-vocalerna Ë och Ö, hwilka blott äro omljudsformer af A, förblandas. Se nedanf. §. 4.

§. 3. Hufwudvocalernas indelning. På detta sätt förekomma alltså 5 hufwudvocaler, A, E, I, O, U, af hwilka dock, till följe af det ofwan utwecklade, endast A, I, U äro primära, E och O secundära; det förra i etymologiskt afseende sammanfallande med I, det sednare med U. Wi kunna sålunda indela hufwudvocalerna i 3 klasser, näml.

1. A-klassen, innefattande endast A.
2. I-klassen — — — — — I. E. (IA).
3. U-klassen — — — — — U. O. (UA?)

Anm. Att Brytningsformen IA redan i mycket gamla handskrifter och bewisligt i prononciationen öfwergått till JA skall nedanföre noga utredas.

§. 4. Bivocaler. Omljud. Brytningen ar icke det enda sätt, på hwilket mellanljud kunna bildas; dessa framkomma äfwen på motsatt wis, näml. der ett mer öppet ljud i ordbildning eller flexion modifieras af ett i nästa stafwelse följande finare eller mindre öppet. På detta sätt inwerkas A, det mest öppna och känsligaste ljudet, både af I och U, näml.

A, inw. af följ. I, blifwer E (t. ex. temia af tamr, hendi af hand).
A, — — — U, — — O (ö) (t. ex. monnum ell. mönnum af mann).

I-ljudet, det finaste, kan ej inwerkas af de andra, mer öppna. U-ljudet inwerkas endast af I, näml.

U ell. O, inw. af följ. I, blifwer Y (t. ex. sunr ell. sonr, dat. syni).

Omljudsläran spelar ock en stor roll i nordiska språkstudiet. Dock bör märkas, att omljudet i det hela taget tillhör ett jemförelsewid sednare utwecklings-stadium i nämda språk och derföre nästan alldeles icke finnes på de äldsta runinscriptionerna. Dessa hafwa t. ex. tamia, icke temia, o. s. w.

Äfwen måste erinras, att det omljud, som förändrar A till Ö ell. O, egentligen blott förekommer i F.-N. och icke heller här noga iakttages; F.-S. känner endast det af I förorsakade omljudet, och allmän brist på U-omljudet är ett af Forn-Swenskans wigtigaste kännetecken. I några få ord, der det så kallade starka omljudet eller assimilationen råder, finnes wäl ock i F.-S. a modifieradt af följ. u till ö, som öl, Kjöt, o. s . w.; men detta phenomen hör icke under det egentliga omljudet. Se §. 34.

Af det nyss utwecklade torde det wara klart, att det genom omljud af A bildade E eller Ö i etymologiskt afseende endast kan räknas för A och på intet sätt får förblandas med de 8 Ljudlara. Omljud. wid brytning ur I och li h^rstammande L och 0; ty omljuosl N ar etymologiske och hor till brytnings-L ar etymologiskt l och hor till I-klassen; omljuds. - O ar e tymologiskt och hor till brytnings.O ar ety mologiskt V och hor till 11-klassen. Det ar alltsa af utom ordentlig wigt ofwer allt att noga kunna bestamma, till hwil ken klass det ifragawarande U eller O horer. Detta ar ock, hwad U angar, i de nyaste och basta editionerna af Forn- Norska skrifter en mycket latt sak, ty 0 skrifwes har alltid, der det ar omljud af som () och blifwer werkligen i nu warande Islandska munarten sa prononceradt, d. a. Swenskt «> I FormSwenskan finnes, som nyss sades, i allmanhet aldrig detta o. Betraffande omljudsl, sa ar afwen i F. -S. swarig heten icke stor, ty brytnings-L ar der (se H. 2) mycket sall synt, och i allmanhet aro da de siesta L:en endast omljudsfor mer af .4.. I F.- N. ar det deremot endast ofningen, som la rer att skilja mellan omljudsl och brytnings.U; imellertid ar analogien icke swar att uppfatta. ,I denna spraklara willja wi dock for tydlighets stull alltid beteckna omljudsl således: L, pa samma satt som omljuds-O betecknas O. Likasa kalla wi omljuos-vocalerna, till skilnad fran hufwudvocalerna, bivoca ler. Wi ha salunda: Hufwudvocaler. 1. Primara. I. 11. 2. Secundara. L. O. I!. Bivocaler. k5. 6. V. Samma nsattning. Langa vocaler och diphthonger. Af de ursprungliga korta vocalerna, d. a. de 5 hufwudvocalerna och de 3 bivocalerna, bildas l a n g a v o caler genom sammansattning. Denna sammansattning foregår antingenpadetsatt,attenochsammavocalfordubblas,el ler twa vocaler ur skiljaktiga klasser sattas bredwid hwaran dra. Pa forstå saltet: fordubbling, bildas de e g e n t l i g e n lsnga vocalerna, emedan det naml. redan langt tillbaka i ti den war sed att icke skrifwa vocalen dubbel, utan endast att ac Ljlldlara. Langa vocaler. Diphthonger. 9 centuera honom, i synnerhet ds vocalen werkligen wid fordubb landet eller forlangningen undergick en modisication i uttalet. Således har , btifwit NL—ti. HI — I. (I F.-S. stundom e eller ei) (10—6. DU-11. Desta langa eller fordubblade vocaler aro ock underkastade om l/ud wid pafoljande I; således ofwergar pawerkadt till omljud af l, till H!. ii___________ 5, Diphthongerna aro: Wid hopfogning af och I-klasten __ II_ 1_ — i^. z. 11. ill. Hopfogning af twa vocaler ur samma klast bildar ingen diph thong, utan endast lang vocal. Combinationen Dl finnes icke Har maste dock erinras: ». Att diphthongerna under desta rena former endast finnas i de aldra aldsta wail) o. st., i n Hwad Forn-Norstan angar. V. Hwad Forn-Swcnffan angar. runinscriptionerna. Der finnas orden Bt»in, wanliga F.«Norska handskrifter «tein, meir. Ty I diphthongen (an) werkar I omljud pa hwilket derigenom modifieras till VI, och diphl thongen till i^l, t. er. «tiilu, gl. 8t»!n. Diphthongen skulle consequent genom om^ ljud blifwa OD, och sa uttalas han ock an, nu i Norrige, afwensom han ock i enskilda F. -Norska handskrifter ftrifwes pa detta satt; i editionerna af Norska fornskrifter bibehal^ les dock 5I wanliga Forn-Swenskan tales icke twaljud ) i uttalet, utan af hwarje diphthong bildas ! en enda lang vocal genom hopsmattning 10 Ljudlara. Diphthonger. of bZda eller indragning af den sednare un- der den forra, pa Aiiglosaxiskt wis. Sa blifwcr lill N, t. er. Blen, «ven; F.-N . stein, svein; urspr. 8t»ln, Bv»in, antingen genom hopsmaltning af och 1 eller, hwil- V«-.'dI rattare, att forut blifwit ForwCirciissan / 13!, och l indraget under afwensom diph ""^- thongen .4! i Anglosaxiskan blifwit Werkligen finnes af urspr. formen ai^a, Go< tisk »lF»n, F.- N. eiga, bada formerna e- 3» och «gi». blifwer till (^, t. ex. F..- N. V,',F.<Sw. ll^hr. F. .N. «ukn, F.. -S. !,. I F..- N. modifieras afwen genom det af I wer kade omljudet till I^V; t. er. raun (forsok, ron), verb. re^ns, (egentl. raun,», rona). I F.<'S. ar O otillgangligt for omljud, och namda erem pel ljuda der rOn, verb. r^u». e. I fore O, II tales ickc i FormNordiskan utom p5 de aldsta runstenarna; i sprakcns wanliga form stelnar I under dylika combinationer till 3, såsom i H. 27 narmare ses. Diphthongerna l^, l<), II) blifwa pa' detta satt genom com pensation (se H. W) F.^,, Zl); accenten pa v^, (), II er salter den brist pa quantitet, som eljest skulle uppstci derigenom, att den langa diphthongen l^, lO ell. il,I u^artade till den korta stafwelsen »111. T. ex. urspr. iat», sedn. iat»; urspr. lirlol», uriuta, wanl. urjot», lil^iils, ursp. 1!il8) wanl. ljos ell. l^jug. Omljud af 517 skulle egentligen wara 3V, dock elimineras alltid 5, och endast bibehalles; t. ex. br)tr f. lir^tr; )lir f. Anm. I . Accentuationen gor skilnad mcllau Brytnings-I^. cch Diph thong-I^,; det form, swarande mot blotta i, har kort quantitct cch blistver cndast .1^; det stdnare, warande en dipfthong, har lang quantitct och blifwcr 3^,, egcntl. s^^. )lnm. 2. Det torde wara ofwerflodigt anmarka, att dc uraldriga ru- nc-inskristerna, som icke kanna omljud, icke heller uttwcka H anLjudlara. Afwers. af Vocalerna. 11 uorlunda an X wid blotta icke <N annorlunda an 0 (?: blotta U), icke L^ annorlunda an Anm. 3 . I Gottlandska eller, rattare, som den sjelfkallar sig, Gutland ska dialekten, som, — lage och de storre qwarlcfworna af Gotiska populationen, den afwcn nam ncl "Gutar", "Gutland", intygar att der funnits, i manga styc ken stiljcr sig fran de andra Slvensta munarterna och pa witzt satt bildar en egen kategori for sig sjelf, aro diphthongerna .^,l och alldeles orubbadt bibehallna. Oiuljudet af .4 ,11 med folj. I blifwer 0^; s. n^>il-; F. -N . e^-ir, F. -S. «V,ir. Anm. 4 . I Gotistan tales ingen foidubbliug af vocalerna. blifwer antingen 0 eller L; Ull blifwer 0, och II blifwer LI, t . ex. «tsi- Ziln, pr«t. sU>lF> F. -N . 81,iF!,, «tt!iZ; tizkon, eg. tiBkH3n, F. - N. lisk^,; meuo^z, eg. m«i!no^, F. -N . manual'. En analogi med Gotiska I^l — II ar det, da Forn-Swenskan en och annan gang, dock mycket sallan, nyttjar LI for L^ s. lei^r f. soar. Ma handa det ar endast en orthographist egenhet. §.6 . OfwersigtafVocalerna. — Wi kunna så ledes uppstalla foyande ofwersigt af vocalerna efter deras inbor des forhallanden. Urvocaler aro: IH. I, brutet mot blifw. 1^ — N ./ l.^-i^^^^ x omljudet med l, blifw. 13. -^ O) omlj. med I, — . (^ fordubbladt (^^) — omlj. ».) i (l!) - I. 0 _ H omlj. cL. __ .^ (DH)-V - 5. Till klaffen hora: L. 0. H. Alla desta 5 uttryckas ps de aldsta runstenarna med .4 . (^). Till klasten,! hora: L.I.N.I. Pa de aldsta runstenarne endast I (l). 12 Ljudlara. Vocal. Uttal. Till klasten l) hora: , t). U. V. 6 . Q. (N. V. Pa de aldsta runst. endast^(li). Hurv 0 kan komma af Vaf!,N^af genom starka omljudet, se §. 34.H Diphthonger i F. - N . aro: Ll (o: omlj. Pa Nunstenar; (ll) och (^). Hopsmalta Diphthonger i F. - S. aro: (): (x och dch omlj. N^). Brytningsformen af I ar (urspr. I^.), omlj. I stallel for omlj. FU sattes det urspr. I. Ursprungliga diphthonger med I aro (eg. !^, 10. III), omlj. V. Korta aro: (F^), H, 6, «, li, V. Langa aro: HI, I, (!), a?:, I/, Nl, L, Vocalernas uttal ar foljande: som a i f»cler. N och i5, som e i eller, nastan som kort ». I, som i i linn», till, ofta nagot mer oppet, som lil, uttal. tel. <), som o i liord) l»^«rn. v, som 0 i kolnm», eller som kort a som ? i B^Bter, i ForwSwenskan nastan som o. i F..-N. som kort no, i F.-S. som ». HI i F.-N. som »^, i F.-S. s. langt 3. V i F.-N . som cc, eller He; i F..- S. mer oppet, nara l>; egentligcn ar v ock i F. - S. icke ee^ utan ia for dubbladt. 1 som i Uti vin, Bvin t) som o i sl«o, lira. <^> i F.- N. som oj, i F. -S. som langt, oppet y. 17somui6u,BluF. V som i l^sll, tr^B2. i F.-N. som ou ell. ou ft i F.-S. som si i sot, brucl. Ljudlara. Det Sw. X 13 M i F. -N . som siutet ei, icke som Tyskt e! (»'»). OiF.-S.som6isten,ren. N^ i F.-N. nastan som vi. H. 8. Det Swenska X. Det ar en af de mest cha, rakteristiska egenheterna i Forn.Swenskan, att hon, afwensom Anglosaxiskan, ar mycket benagen att hopknipa eller modifiera det rena, oppnå ljuoet af I Anglosaxiskan bojer sig pa detta satt an mot I-klaszen, an mot 11-klasten; detta ar alls icke omljud, utan endast blott en fargning; i Anglosaxiska handskrifter uttryckes afwen det salunda mot l-klatzen bojda med H; men detta ar willseledande, ty H! ar en lang vocal, och det fargade ar endast en kort samt finnes till och med i stera handskrifter skrifwet Jak. Grimm har derfore infort det skrifsatt att uttrycka detta med hwilket skrifsatt for Forn-Swenskan ar sa mycket beqwamare och mer instructivt, som och werkligen har variera till den grad, att ingen bestamd regel for anwandandet af det sista kan uppstallas; man far endast saga, att, ju aldre handskriften ar, ju mer sallsynt ar ock X, hwilket wanligtwis skrifwes se, eller e. Egentligen wore det alldeles ofwerstodigt att tillkannagifwa denna fargning, emedan den tydligt tillhor en period, da spraket redan borjat fc>r< samrås; imellertid ar hon ratt charakteristisk for wanliga Forn- Swenskan och utomordentligt wigtig derigenom, att hon helt och HZllet ofwergatt till de nyare skriftspraken, Swenskan och Dan skan. Detta begagnas oftast: n) i andelser pa .^, i synnerhet infinitiver, t. ex. elska och elsk», Koma och kain» Codd. komn:); deraf de nyare Danska infinitiverna pci — e. d) I brytningsformen Ha, der skrifsattet (i Codd. i handskrifterna ar mycket wanligare an Afwen i Gott landskan finnes och He (?: T. ex. B^'al» och stjal», fj»ll och Hall, )»k och Hak. Anm. Olthograpbicn ar i de gamla handskrifterna, hwilkas affattande infallcr i ett tidhwarf, da fostcrlaudffa spraken ej woro grammatifft granstade, uiycket wacklande och sa att saga blott empirisk. Detta skall ftdermcra noga utwecklasi har ware blott anmarkt, att, sa som handskrifterna uttrycka hwarjc oppet ljud af e eller med «, 14 Ljudlara. Consonanttr. finnes i Forn-Swenffa handffrifter dcnna bokstaf i en 3-dttbbel te^ tydelse, naml. 1. ratta s. li . -^ri-, Nil». Z. for N och L, s. wl^a f. elz^», Bwl^, f. ze^l, 3. for N> s. 1-wtU', f. rult,-. 4. for L, s. f ^cil- , f. sll«r (detta dock mycket sallan). 5. for . ^, f. eiz^llv, f. el^ii, s^>i«:!!, f. s^j^ll . Aftven i Forn-Norskan sinnes analoga fall; men, som denna «nmar t redan undergått grammatiskt studiuu: och crhallit en stad gad orthographi, aro cck for lange sedan dylika oregelmahigheter un danrojda, och reda bragt i forwirringen. Dctsamma atcrstar nu i Forn-Swenskan, och ster forstå forsoket har i denna spraklara. Det insts latt, att begagnandct af u i editioner af ftrnstrifter i stallet for eodicis N alldeles icke kan kallas nagot krankande af diplomatiska noggrannheten, ty hwar och en, som i editwuen ser ii, wct, att coder har hade n:; nien den fordel uppnas dc§utom, att be gynnaren har pa intet satt kan lvillselcdas) han wet strax, att U c- gentligen blott ar 2. I editioner med nonnal-orthographi cch kritistt behandlad text wore det rna handa rattast att alldeles ignorera 5 och endast beczag na A. §.9. C o'n s 0 n a n t e r. Consonanterna i Nordiska forn splsken kunna pa wanligt wis indelas i Labiales: p. «. k'. V. M. Linguales: v.tz.D.F. Gutturales:ti(c:).^. N. ((;«). (Nk) LiquidN, som ej tillhora nagon af de tre klasterna: 1.. li. Sibilans: 8 Semivocales:^. Z>B, D8). Labiales, afwensom Lingualerna och Gutturalerna, aro: harda (tenues): p. I', ti(ci). weka (medin): Z. O. (^. starkt aspiratN k'. Z>. U. swagt aspiratse V. V. (KN). Nasakliquidw M. (Hk). Harwid maste erinras: LMlara. Conf. Uttal. 15 ») Endast Labialerna och Lingualerna hafwa sarskilda tec ken for hwarje nuauce af ljuden. Gutturalerna sakna tecken for swaga aspirationen och nasalen; dock uttryckes den forr«  mycket ofta i handskrifterna med N och hores alltid i uttalet; den sednare uttryckes i nagra fa mycket gamla Norska hand skrifter med 7^; i Gotiskan antingen med l, eller z^, i Gotiska runorna med en monographisk foroubblmg af e ellers, antingen A eller A, i nordiska runorna ofta med blotta k. Egentlige»! wore att gora skilnad mellan blotta n^ och »^, afwensom mel lan u och nli; det forra uttryckes i Gotiskan ofta med enkelt 11, s. Hulis, l. 11«1,ru3, l. linnFrus; det sednare med AA, s. eg. Det forra tecknet uttrycker i handskrifterna bade n^ 06) n^; desta hafwa afwen ett eget tecken for «6, naml. s>s. Pa samma satt star K i runorna icke blott for k och F, utan afwen for «A, u^- och n^k. b) V har en dubbel betydelse: det ar dels a) swag la bial^aspiration, dels l>) semivocal, eller skarpt 11. Ut talet af bada ar det samma; dock wore rna handa rattast att gora nagon skilnad mellan dem, t . er. att skrifwa det forra, som Forn-Saxerna, med det andra med >v. 0) t^ och ti aro en och samma bokstaf; i aldsta hand skrifterna nytyas pa Anglosaxiskt wis mest t!, i sednare li. §.10 . Uttalet af Co nson ante rna. Z , v, Hi, ?, V, X prononceras alldeles som i nyare nor diska spraken. P ar ti» och uttalas som det Engelska tk i lkink, tdan^:, eller som Grekiska H, pa ett wistt laspande satt. Var och uttalas som ett swagt Z» eller som Eng. tli i tli',B. ultalas fore de oppnå vocalerna a, « , u såsom wart 11, fore e, i, V, Ze, w^ såsom lil,^, enligt nuwarande prononcia tionen. (^ uttalas efter en vocal i slutet af en stafwelse ungefar som Fl»; fore de slutna vocalerna e, i, n, w, — som H. H fore v uttalas som k, t. e^r. llvam, l . Kvam. k' uttalas efter en vocal i slutet af en stafwelse som v; 16 Ljudlara. Cons. uttal och forandringar. egentlige» stssr det i detta fall for V (un) och varierar of ta i handskrifterna dermed. Framfor n uttalas lnastan som lz eller som ett medelting mellan »n och li, t. er. uaku, uttal. namn, n»lin. li fore l och n uttalas i F.-N. som 5; t. er. varla, l. v»^l»; llorN) l. uo^u. l^ fore l uttalas i F.-N . pa samma satt; uollr, l. u«slr; ull, l. u^l. fore n och efter en lang vocal eller diphthong uttalas pa samma satt; steinn, l. stei^n; krann, l. kra^u. BtB, uttalas nara som 8s; t. er. v»tns, uests, l. V2BB, 1,088. Slutbokstafwen r efter en consonant, t. er. i konunFr, kan ej latt prononceras, utan att derwid hores ett kort vocall ljud. Detta ar i F.- N . antingen o eller u, det sista i synner het pa Island och Faroarna, der man andock skrifwer ma^ur, kttnunFur. I F. -Sw. ar mellanvocalen » eller e, hwilket ocksa ofta skrlfwes, t. er. ma^er, knnunF^r (): l^ouunF»r). la, man finner afwen i F. -Sw. och F..- N. », t. er. ma^ar. Naturligtwis har uttalet warit modifieradt af den talandes or gan, hwilken prononcerade, såsom det foll honom lattast. §. N. Om Stafwelser. Da ett ord består af fiera stafwelser, raknas alltid alla de consonanter, som folja pa en voe cal, till dennas, ej till foljanoe vocalens, stafwelse; t. er. l,»s^«, del. n»k^ -», ej l,»t - 5»; ers^ir, d. «rsss ir, icke «rf.^ir. I sammansatta ord raknas dock bokstafwer af det' sista ordet icke till det forra; man delar »rl - t»!n, icke «rft > »l^i; ,ness> ler^, icke nie^l - er^. H. 12. Consonantforan bringa r. I slutet af en stafwelse tales intet 6, utom efter l, m, 6; det andras till 5; i F.- Sw. och aldsta F.- N ., afwensom pa runstenarna, till h. T. er. urspr. kg^r) standigt ka^ir ell. s3Ail>; l»»s», pr^t. urspr. ll»lll», wanl. l»»f^a, ««fZ,». Pa detta satt ar i F.- N. och A i denna forbindelse i F.>Sw. endast en euphonisk beteckning, » Ljudlara. Cons. uttal och forandringar 17 hwilken lika latt kunnat uttryckas med blotta <l, som afwen finnes i en mangt» handskrifter och aldre editioner. Anm. I nagra Forn-Norsta handskrifter finne? afwen !^. m^, nZs^ eller !^> wj?, ns?. 13. Aspiraterna tZla ingen fordubbling. ss och w finnas aldrig; VY andras standigt till 6<j, t. er. rw^a, pr^t. r«6ll», icke rueßßaz llt till tt, såsom Fott f. I sterionsandelser, som borja med il, blifwer pa detta satt namda 6 oforandradt, da det foljer ester V, m, n, I; det an dras till H, da det foljer ester s, F, r eller en vocal; ester k, z,, 8, t hardås det till t, sHsom veHa, v»l>tg, «Lz,», wp. t», F6)8», F6^Bt», BVt», B<ktt»; stundom ock ester l, s. MW> l», inNlt» (): saga, tala), till skilnad frZn miVla, mlvlcla (mala). H. 14 . Combinationerna llli, IIV (llh), nuil, nuV (nnh) tslas icke i F.M., men asiimileras till ll och nn;s. gull f. FullV eller Full^, villr f. vill^r, annarr f. snn^arr ell. »nu^»rr. Deremot talas 111, n<l, s. v»l6a, vinll». Dock i sterioner, der r kommer att berora nn, ombytes detta ofta med ?>; i norn. lna^r standigt, likasa i casus as pr. annars, såsom »'6r»,', o^l-um . I gamla handskrifter finnas till och med former som B»Vr f. B»nnr, KYr (3 pers. prZes. as linn») f. t1,»,,,'. I imperativer och preterita af starka verber, der combi? nationen lcl, n<l, nz- kommer att sluta ordet, hardås «l till t; s. l,»lll», imp. l»»lt, prZLt. l,elt, och astimileras nk, nt till lill, lt, såsom 8nr»l:l.- , vatt, se nedanfore 17. I F.- Sw. sattas twarcom mycket ofta lt< och n<l afwen for ll^ nn, s. salll» f. lalla, 8»nllr f. Bannr. Detta torde klin na upvstallas som regel, om bruket icke wore mycket varierande. Forn-Swenskan forstarker icke 111, «li i imper. och prnt., t. er. uinll», u»n6, icke uatt, som F. N. Uan^a har rna handa l»enF, icke liekk; Fan^a, ka (): lanF») hafwa Fekk, lekk. Muucb, Fortt-Sw. och Forn-N. Grammatik, 18 Ljudlara. Cons. uttal och forandringar. H. 13. I fierstafwiga ord och enstafwiga med lang vo, cal, hwilkas stam slutas med l eller n, a^imileras hwarje wid ftexioncn intraffande combination lr och nr lill 11, un, t. ex. lilill f. litilr, Bteinn f. steinr, l,eill»r f. !>elli»r, Belnn» f. Beinr». Afwen ostimileras pa samma satt det blotta r, utan pafoljande vocal efter 8 till 88, t. ex. l»u88 f. la«8r, e^Bs f. e^Br. llr, nnr astimileras aldrig. ?l»m. I verber asiimilcvaZ !,- astven efter kort vocal tidtals till 11, s. vil! f. vilr, ztell f. «selr. <^. 16. Combinationen som ar mycket lika i prononcu ation med 11, ombytes ofta med denlla, s. l»illi f. m>V!i, af iniLr. Nattare ar dock att skrifwa Yl, der V werkligen ar ursprungligt. Afwen variera af samma grund mn och lv, t. er. «»kn, eg. namn, 8»s«a, af 82m»u. Forn-Sweilskan ar mest benagen for >nn, F..N. for lv. H. 17 . Derest i sjelfwa stammen eller rotstafwelsen af ett ord urspr. forekommer efter vocal en combination l,r, z>r, «8, r^ a§imileras de trenne forra till r, s; forlusten pa quantitet ersattes, der positionen ln», Fr forloras, derigenom att foregående korta vocal forlanges (se H. 3N); rll blifwer t. ex t»Fr -- lar (tar); »NBB — »»» (gttd); F»UB — (gas); lirorllr — liro6llr, rurll — rullll. Denna regel ar afytter sta wigt i etymologiske afseenoe och alldeles gen- omgripande i Forn an. Anm. l. I F. -S»v. far iig (an«) i namnsan niansaitmngar cinljudet w, t. er. v^siiil!, H^zi^^in f. Anm. 3 . I F.-Sw. ichimileraZ pa delta satt astrcn .ipN- till ulr (a- ter). Af lika wigt ar foljande analogaregel: Derest ett t genom afiedning eller fiexion foljer efter en guttural, atzil mileras Ft, l»t, Kt till tt) med forlangande af forutgående kor- ta vocal, t. ex. B<itt f. sokt, lirlittr f. lir2z;lr, af llr»Fg, i-sllr f. relltl- , Angl. ril»t. Dock tales ltt stundom efter en kort vocal, s. sokt, lvlit, o. s. w. Andtligen markes den tredje analoga regel n, att. Ljudlara. Cons. uttal och forandringar. 19 t>H en fordubblad eller hardt prononcerad tenuis foljer efter n med forutgående kort vocal, astimileras u i den fordubblade tenuis, s. kitt f. klut (se H. 14), F.- N. imp. af l>i«<1», spral^ll f. snranll, prnt. af s^rinF»; uielil^» f. l»lenl«^»,«l>^2, eull^a; llrel^li», llril^ll» f. <lrinl«a. I Forn-Swenskan astimileras icke uk, derz f o l - jer efter, t. ex. eu^», leu^a. §. 18. I en mangd ord, der s ursprungligen funnits ef ter en vocal, har det ofwergatt lill r, t. ex. i comparanverna, der —ri star i stallel for Hri, urspr. isi; s. meiri, eg. meil,i ell. mais»; likasa eir, F.Sw. er, urspr. a>B) koppar. Af den na orsak finnas an stera ord, der » och r variera, naml. a) formerna ert, er, vart, var, ver», veranlli^ af verbet at ver», hwllket i de aldsta handskrifterna och pa runstenar skrift wes veg», vis»; således ofta est (ist, !»8t), V2Bt) v»8, v«8» (vis»), veg»n6i (visanlli); l,) conjunctionen er, hwilken wid samma tillfallen skrifwes 63 (»8, 138). e) Verberna frj«B», af hwilka finnas formerna Ku rv»», k»ruV, l«uru, srerum och kreri, lrerum, kreruV, lre ru; dock har lr^us» ock regelmastigt krusum :c. Elision af en eller flera consonan ter med compensation. I sllltet af en stafwelse utelemnas hwarje urspr. li, v eller liv, och forutgående korta vocal forlan ges till ersattning efter H. 3l). Er. 21,, Lak ell. lel» forandras till le (fa). siliv», 8t»IlV2, sellV» — — " 81», se», Bei», «ill (ft). «Kv — — — li (a, als). triv, tri»v, trev kniv, liniav, liuev tre (tra). — line (kna). pa samma satt behandlas ock ofta ss, «F, nF, iv, s. sl»F», forandras alltid lill sla. liauFr, li»vFr, i F.- N. . . . l,ar (i F.»Sw. llfiFr) l»nF» kii (fa). 20 Ljudlara. Cons. uttal och forandringar. lr»iv, frg^v forandr. alltid i F.M. till kr»; (ty i werkar om- ljud af a). Afwen utelemnas ock n i partiklarne au, iv, uu^ och vo- kalen accenmeras, naml. a , i , n ell. o. Anm. Analoga med forandr. sgn^l, — f» aro foljande, som nu mer rada i nyare spraken samt t. o. m. sakert warit gangse i dagliga tale sattet i aldre tiderna, naml. 8» f. 8«N8«- Pa samma satt forklaras lattast etym. af ordet sliunlUnnviZ; ty B!i,l,nclin r m BKan, och «vi» ell. »uju ar rent af Gotifka eller aldsta formen for i!^ (o), omljudet for auj; 81i,3nclini>vi» alltsa — sK^u. i:)?, ?: Stane. Waldsammaste eliflonen af denna art ar den, som foregått med de ursprungligt reduplicerande verberna, o: de, hwilka bil da prNterit. genom atertagande af begynnelsebokstafwen med bi fogadt el eller i, s. tilekk, FiFeKK, llilielt, forandr. lekll, Fekk, lielt. ?lnm. I Tyffan, der dylika combinationer forandras pa ett amiat satt, naml. med wigt pa forstå vocalen, har t,sl,n°, B'F^u^, l^il,alt blifwit liiu^, l,ie!t (urspr. ki»n^, kiall). 2N. Elision utan ersattn ing. I fierion och afledning andras alltid l!6, llt till 16, lt. I wista andelser pa n har detta n bortfallit utan nZgon quantitetsersattning, naml. 1. I alla infinitiver, hwilka urspr. skulle sluta pa —an, men ettdast hafwa — », t. ex. larl», eg. s»r»n. 2. I 3 pers. prns. ind. «ctiv., der det egentligen skulle sta — »u 6(hwilket ses ur Gotiskan); har ock t. ex. lar» f. k»r»n6. Och i F. -N . allena: 5. I swaga neutralformer pa —un, der n ar elimineradt, t. ex. HortU) «NFN^ F..Sw. l^artou ell. l^arlun, 2. I 3 pers. prws. och prwt. conj. pa —in, t. ex. VWri) F.^Sw. vnlill. A»M, Wid bada dcha tillfallen ar n i F.- Sw. vileMet af den orsak. sta f. «wnclu; Cons. uttal och forandringar. 21 att det ursprungligcn warit understoddt af ett foljande — u , hwilket ses af Gotiskan, der formen I^. - n-ton ljudcr Kaiitou^; l>ii^,i. ».i; vwl in, vuBeiiiu. — Ester en ofwerdriftuen analogi af detta slag lagger F.- Sw. afwm ett n till neutr. plur. formcrna f,!li, blju, 21. Da ett astedningsi eller fiexions^', v, eller vj, hwilka alltid urspr. warit i, u, eller vi (se §^. 9, 30, 82), foljer efter en consonant i slutet af en stafwelse, gores skilnad, om denna ar lang eller kort. a. Ar stafwelsen lang, antingen genom vocalens langd eller genom position (se H. 3U), utelemnas eller v inne i ordet, utom efter F och k; i bada fallen andras foregående vocalen wid det sa kallade starta omljudet eller astimi lation, se nedanfore H^ rwV») eg. ruVHa. vlvr», eg. vlii^». I slutet af ordet bonkastas v; H deremot forandras ater till ursprungligt i och qwarblifwer; omljudet bibehalles i bsda fallen. Detta sker afwen, der andelsen r skulle folja bredwid v eller I. rneßir, eg. ruVjr. lietri, eg. l,»tjri. Btc»rri, eg. «lui^ri .^ .<^«"3' B^n^." . . . .Bi>liFl', eg. B»nFvr. b. Ar stafwelsen kort, sa bibehalles eller v inne i or- det, men utelemnas wid slutet. Omljudet iakttages Er. tel^j» f. t»h» vaiva f. volva f. l^un^ l)ei» f. lian^ Eie. lirestl», eg. lir2Bt^a. KOFFV», kg. ll»FFV». S^NFVI>) eg. BINAV». Er. lNLkli, eg. iniih. festi, eg. lHBti> 22 Ljudlara. Con^. uttal och forandringar. l^ot f. tij»tv. Ol f. »lv. Wista langstafwiga ord pa —^ och —l« kunna dock, me dclst forwandtskapet mellan vesta gutturaler och^, behandlas som kortstafwiga; t. er. verbum sw^», hwilket fiecteras såsom tem- H»; subst. luel^r, liel^r o. fl. I alla nyst charakteriserade ord variera salunda formerna ester fierionsanoelserna, allt ester som desta bilda egna stafwel ser eller icke; i forra fallet anses det ifragawarande z eller v sta inne i ordet, i sednare wid slutet. Sa har t. ex. subst. liwtir, eg. Kntjr; norn. baetir; gen. linet!», eg. bntjiz; dat. li«eti, eg. k6Hi; acc. blNti, eg. li6tj, och norn. pl. liwtar, eg. liuHar. I alla starta verber (H. och swaga med afiedningsvocal (^. 41, l») bortfaller dock astediungs^ utom i prws. infin., såsom llnlj», livt, hI»FVa. §. 32. I borjan af ord fore en mspr. lang stafwelse w telemnas nastan alltid H och v, i synnerhet da den foljande vo calen har ett med ifragawarande H eller v nara beslagtadt ljuv; sssom Tillr, f. viilsr. ()ViuN) f. Votzinu. 23. Inne i ord utelemnas v wanligtwis fore o, u, 6, n, w och )-; v», ve sammandragas efter l», k, st ofta lill o, vi till '^<? /^^. /«^«^ Er. «oltinn f. 8vol!tinn;^»U««l f. >sull«m; svlli f. svvl» li; s6r f. svor l^om f. Kvam llotviln» f. livatvitn». l)8V3l f. tV!5V»r° 80s» f. «Vll'». H^H^ tolk f. tvelil. nr (ar), f. Tyska lahr. Nip») f. VWP3, eg. v6z>i». Ljudlara. Cons. uttal och forandringar. 23 A»l!N, D.'sja forandringar te sig ock ofta wid sammansattningaftluaX' ne sjelfstandiga ord, af h»uilka det scdnare borjas med v, t. e,r. h. 24. Labialaspirationen v utelemnas i F. - N . standigt fore l och r, i F.- Sw. endast fore l. Ex. F.- Sw. vranFr. F.- N. ran^r. — vre^r. — rei^r. — vreit, vrita. — reit, rit». men ba°da deremot: litr, f. vlitr. Anm. Detta qwarbliftvande af v>- ar cttafde t ha rakte r i st i ska kan.neteetnenfor F.-Sw. DetfinnesaldrigiF.-N., son»i hogsia fall endast fatter ett u efter >-, f. rui-iZI understundom for §. 25. Gutturalaspirationen l, utelemnas i F.- Sw. alll tid fore l, l>, r, i F. -N . stundom: s. ramn . F.?N. lirakn (stundom ralu). NIFl». lnllFl» ( UIF»). h. 36. af vocaler till con son an. ter. Det ar forut anmarkt, att och v aro sem iv o cal er, ): ursprungligt bildade af i och u. Sa sinnas de afwen skrift na pa de aldsta runstenarne, och de maste werkligen langt till baka i fordna tider hafwa warit sa prononcerade. Wid alla tillfallen, der man trassar ett H eller v (som icke ar labialaspi ration), kunna derfore detza etymologiske anses såsom i och u. Detta bor i synnerhet anmarkas i afseende pa de wid afiednin gen och ordbildningen tidtals begagnade och v, hwilka ock ofta ombytas med hwarandra, t. er. «^n^a och s^n^v», ofta till och med finnas pa en gang, och hwaraf F. -Sw. i synner het ar benagen for der F.-N. har v; t. er. F.-N. sukkva seg. 8H,»l:v^»), F.<Sw. Leul^l»; viikkv», F.-Sw. vel^l^a, o.s.w. Isjul-ss^n, osta f. VMz-viu. Ljudlara. Afwerg. af vocaler till consonanter. 24 h. 27. I afseende pa i-liudet maste i synnerhet afwen foljande for Nordiska spraken charakteristiska egendom lighet bemarkas: Forn< No r d iska spraken lida ickegernavo^ calljudet af i eller en af ibildadellerafledd vocal eller diphthong eller triphthong fore en mer oppen vocal, såsom », n , u , och e, uttaladt oppet. De soka att lata nptznamda vocal-ljud ofwerga till I detta ombytande gar afwen F..N. widare an F.^Sw. , ty i F..- N. blifwer: Brytningsformen i» (omlj. io) till^», jo, se ofwanf. 5 , e. Diphthongen i» till Hn, se afwen ofwanf. 5 , <: Diphthongen io, iv till jn, likasa. Formerna i», «ia afwen till H6, s. s^jli f. si» (se), eg. 8ll»vg, se li); Har f. si»r, fei»,'; f^linlli f. lianlli. Talordet 7, urspr. sivi, Got. B»liun, brytes forst till s^avu, och detta, med utelernnadt v, blifwer I ordet Bvi»r bibehalles dock denna form. Formerna io, iv, cio, eiu blifwa likasa s. liou, leiou (Lat, leo) — l^6u; Andock forandras «el» stundom till ja, t. ex. kmr, eg. do^jr (H. 31, »), gen. liw^ar, ell. li^r, b^llr, contr. l»^lir. Derfore uttalas ock e, ?: cc, som je^ ty sista e-et ar mer bppet an det forra, hwilket salunda i uttalet gar ofwer till Kett, eg. ro ett, utt. rjett. Pa detta satt gar det till, att wista ord hafwa twanne skenbart mycket skiljaktiga former, såsom: fiHu och si-W. Urformen ar fr»iv eller lrain, lraio. Det sista omljudet kreio, och detta contr. ls^u. Men kr»iv kan ock efter 49 contraheras lrw^ afwensa su^ur och sutvl, eg. Bn»ivr. I F..Sw. ofwergar: Brytningen in, i» afwen till H», z». Diphth. i», ia till Fli, iv till underst, f, s. l^K» f. l^nl,n. iv, «i» lill eL, s. 8V») F.- N. Hroar, F. -N. hrjckt»^ Ljudlara. Vocalforandrmgar. 25 V^?tzAtz i», il, underst, till co, eu, s. B>eu,n, mutr. plur. F.«N. hr^jn, ofwergar till hr^. Ann». I Forn-Tyskan ladeZ wid dylika tillfallen mesta wigten pa i ljudet, hwarfore endast detta uu i nyare ord hores; t. er. F. - N. Ijusr, eg. liusl- , Forn-Tysk. liuk, nu nier Ile!^ (^: !,K). 28. Hardningen af i och u, till och med af e, gar wid enskilda tillfallen annu widare, sa att Ha blifwer «F^i»; I3FV»; e^g) «331»; t. ex. gen. af hrir, f. tr)FFV», af trnr, f. tlHs; tvejz^i», gen. »l tveir, f. tvH»; l,^o^"lu f» l^uum. Anm. I Faroiska munarten gar man sa langt, att man sager K^v f. li^u; tr^^v f. tru; uiZZiu f. niu. h. 39. Wid alla nu uppraknade tillfallen galler, wutatis mut»llt!iB, den hufwudregeln: oes^ants c«n«a, cesFat e/?e -eI«F. 3ltt detailera alla dylika restmmoner eller tillbakagangar i consonantforandringen, lar wara ofwerfiodigt. Dock bor an markas, att, der en elision af twanne consonanter egt rum, kommer oftast blott endera fram fore fierionsandelser, som bor ja med en vocal; t. er. af lilir, eg. liau^r ell. liav^r, dat. l,avum. af trW, eg. lraiv ell. sr»^v, dat. lrNvi. Prsst. af verber pa urspr. — »F», som l iloa prNt. sing. 6, ): «F, f^ detta F igen i pl.; s. sl», eg. 8l»F»; sl6, pl. sio^um; lllsejg, eg. Ill»^», lilai», lllo^ pl. llluFum. 3l). Vocalforandringar. Quantitet och com p ensation. Såsom langa anses de stafwelser, hwil^ fa an tingen hafwa en af de i H. 6 namda langa vocaler eller diphthonger, eller, fastan de hafwa kort vocal, sluta med twanne consonanter (?: Position). T. ex . i tiuua, ltinlll» aro Kun, l)inll langa stafwelser. Det ar i Forn-Nordiska spraken en genomgripande och ytterst wigtig regel, pa hwilken wi ock forut sett ftera erempel, att hwar och en st a fw el se, fastan den undergår forandringar, dock s5widt mojligt behallersin 26 LMlara. Vocalforandringar. ursprungliga quantitet. Detta kan kallas com p en sa tion. Derfore maste i diphchongerna i», io, iv, der i gar oft wer till z, det folj. li, 6, ii accentueras, ty blotta^», skul le endast wara korta stafwelser; men^<i,^6, swara i quantitet ganska nara mot diphthongerna. Egentlige» skola formerna i», 10, iv, da de ofwerga till Ha, emottaga en annu starkare compensation; men, da det ar omojligt att ga widare an till accentuerandet as li, 6, u, far man stadna derwid. Erempel aro redan anforda, i synnerhet i 16, 19. Anm. Att detta sa sorhallcr sig, och att t. ex . iv gatt ofwer till ju. ehurn handskrifterna, lnvilka icke kanna j annorlunda an såsom kal- ligraphisk variation for i, hafwa i,,, kannes dels as sormcn IHn, der i F. -N . j andock ganska ofta ar elnnincradt (egentlige» Ijn^A); dels as nu warande Norska och Swenska prononciationen as l^a , I^i, lju, der j ar sa hardt, att I gansta ofta utclcuina^. Man sa ger jll, ju, j6, t. ex. j-i, f. li",, ji,B, f. Iju3. Accent. I FormNordiskan lagges a cc en ten sei mycket som mojligt pa I:sta stafwelsen af ordet. Twastaf, wiga ord aro derfore oftast trocheer, t. ex. For», dl»V», tii^ir o. s. w. Aftven i sammansatta ord, der sista ordet ar lsngt, lagges dock mera wigt pa forstå stafwelsen, t. ex. i -Ilit (_/_ — ). Trestafwiga ord aro ock oftast daktyler, t. er. IlonunF»!') llkstarnir; och accenteil, som faller pa forstå staf welsen, ar sa stark, att foljande stafwelse, da hon ej har posi tion eller lang vocal, esomoftast corriperas, t. ex. lt»ll»r f. katalar; kilnni f. bimini; »Vr»r, eg. »unr»r (^. 14); der,' emot »nn»rr»r, gen. fem. I fyrstafwiga ord faller mesta wig ten pa forstå stafwelsen, half accent pa tredje, t. ex. Kouuu» /" _^- h. 32 . Forlangning. Denna eger mm, såsom forut ar sagdt, der elision eller atzimilation af consonanter i rotstaft welsen skett, ty wid detta tillfalle intrassar compensation (^. 30). Er. llir f. tnFl') as f. 2UB, 8l:lini f. B^3n6!U!) Blli f. 8l»tx, li, i, uf. an, in, un, ve f. v»F o. s. w. Afwer allt, der vocalen i werkliga rotstafwelsen sa blottstalles, alt hon kommer sist, mciste hon forlangas. Ljudlara. Vocalforandringar. 27 H^». En annan forlangning ar den, som werkstalles medelst wipa, pa vocalen foljande, consonalwcombinationer. Sa ar det brukligt, att », o, u fore l med pafoljande labial ell. gut tural (lb, lp, If, Iv, lm, l^, lk) samt 8 (ls) forlangas. Er. B^lilk f. «Hall, eg. 8ilk; als, eg. »lk; linlm, eg. uolni; bulk», eg. bulki. Dock far anmarkas, att af denna forlangt ning ej minsta spar finnes pa runnnscriptionerna, emedan twar t om stera ypperliga handskrifter och de basta munarter i Nor rige alls icke erkanna forlangningen, utan lata s^alkr fa om ljudet, sjiilk) s^olsum. Man borde derfore rna handa icke ac centuera vocalen i dylika tillfallen, afwensom detta nu mer i de basta editionerna icke heller sker fore uk, «F, ehuru Island ningarne låsa llin^, I,aul«, ja lill och med hafwa ett eget om ljud — au; s. lanFr, fem. l»Uu^. I F. - Sw. tyckes stafwelsen an^ hafwa uttalats »NF, ut an eg. forlangning. Anm. noin. propr. af o^-n , skrifwcs och uttalas ofta §. 33. Forkortning och elision. Forkort ning nuraffar- stundom i nomina, der position framkom mer «genom fierionen; ty såsom regel galler, att positionen, i synncrhet l och n ester muta, och i alla contractioner efter 31, fordrar kort forutgående vocal. Sa har F6Vr, neutr. Fatt, lniN) hin, mase. lniun, hin») neutr. mitt, hitt; litlll, pl. fem. -^Mssr; ueilaFr, swag form belz;» m. m ., afwen lieila- Da w skall forkortas, blifwer det e, t. eir. Freuglir af f. <ir<Nnl»nll, norreuir, contr. nornir f. norrlNnir, o. s. w. Omwandt finnes HnLlFi f. Hel^i. Elision af » och u i fiexionsandelser egcr rum, da de folja omedelbart efter » och icke sallan efter 6 och u. T. er. lsl>H f. 8^li», BilM f. BHUM) Bll6lU f. sIIUUIU, l«UU» f. IIUIIIN. I dcrivationsandelser, sammansatta af l, n, r, med for, utgaende vocal (»F, al, i^, il,, ul, an, in, nu, »r, ur) bort faller under fiexionen, der sterionsandelserna borja med vocal, (efter 31), ofta t. o. m. fore r och der ingen andelse bifogas, derivations-vocalen. T. er. kaVall, dat. li»Ql>; bitill (betsel), dat. 28 Ljudlara. Vocalforandringar. liitliz Hol<ull (jokel), n. pl. Hijl^l»r; g^tsnn (afton), d. «ntni; y^inn, d. «Vni; l«»m»rr, uamri, och sa widare; och i norn» s»»Fl f. luF»i; l»r»sn f. urakan; «kr f. »ll»r; uelgi f. l»ei' Formerna He, ze, H, talas i allm. aldrig, utan ombytas mot blotta i) s. vili f. vilji. Got. viIHZ; LrVi f. fjerVi. §.34. Brytning afi(se§. 2) qwarblifwerisittfor stå stadium eller såsom Ha (H») regelmastigt fore 11, rr samt l och r med andra consonanter. Fore nn och n med andra conso nanter bibehalles det ursprungliga i, utom i F. -N . verb. intr. brenna, der F.IS. dock har drinu». For de ofriga enkla, dubbla eller combinerade consonanterna wacklar F..- N. mellan i och e samt begagnar Ha oftast blott i nomina, der u spelar hufwudrollen i declinationen (alltsa fem. och neutr. af lista och mase. och fem. af 2:dra deel.); s. f. Fllu, l^olr f. ki» lur, l,H»rt» f. lnrt». 3)fwer allt, der fiexions^andelsen borjar med i, eller der omljudet egentligen skall werka He, Zterwan^ der i; t. ex. lilvi, af sjorVr, egentl. HerTi, likasom ineFi af MOFI- . I F.- S. finnes, som redan ar anmarkt, langt oftare bryt ningen H» eller H», i synnerhet framfor x (): F», l«8, li»), f. sH»x, eg. sil,»; framfor t s. H»t, F.N . let^ eg. tit, framfor k s. H»k, eg. ik, F..N. ek. Anm. Ljudet af j framfor i, eller » ar i F. -S. sa angenam-t, att j andock instjuteZ, aftven der det ickc stulle wara, t. ex . sj«! f. s^l, F.-N. «al (eg. «!^vl); g^iiiil, f. ziiljl». §.35. Omljud fororsakas, som redan ar anmarkt, wid ett antingen i Derivations- eller F l eri o n s-andelstr ef ter sjelfwa stammen foljande i (H-) och u (v). Forn-Swen skan kanner, som ock redan ar sagdt, icke nagot flexions omljud, utom af i. FlexionsiomlMet eller egentliga omlju det ar redan beskrifwet §. Dock fcir destutom anmarkas, att » i fienons-andelser, da det skall omljudas, gar ofwer till u, icke u, s. elslluVum, icke elskoTum. D e riva tions^ om lj ud e t, hwilket man ock kan kalla Ljudlara. Vocalforandringar. 29 slarka om lj udet eller assimilation en, har deremot ett widare område och spelar i Forn-Noroiskan en stor roll. Det fororsakas ock as ! (^') och u (v), men endast der desta forekomma i d eriv ati o n s"tillagg eller -andelser och i form af och v. Detta omljud inwerkar ock pa vocaler, hwilka eljest icke kunna forandras genom allmanna omliudet, naml. v,iochei. Slarka omljudet forandrar wid v »lill«  «—i, »"7 i—f- Sl— e^. wid som allmanna omljudet. Ex. zxliiFFvr, e^. Fl»FFvr; KM, eg. H»tv. »i»l«llva, eg. senkv» eller 8«»l«vl!) Got. B>Flsv»n, Tyl ska BinlieN) intrans. VnFvi, eg. lnF^l, Tyska lnFvio. Namnet skrifwes ock luFl, eg. in^jl, med utelemnadt derivations-v eller med i stallel for v. Som Forn-Swenskan i syn nerhet ar benagen for d eriv ati on s-^, se 26, finnes ock har oftare namnet lnF, an Vnz;vi. Nam net InFl har inkommit i sednare Norska konungalangl den genom uppkallande af Swenska Konungen In^i B^ngv» f. BINFVI>, Tyska singen, pret. SNNF f. 82NFV. livezkv» f. kveillva. f. l^oil«viu. Pa detta satt kan salunda vocal-langden, §. 6, suppleras med o, och s^, uppkomna af e, ! och s^, hwilka icke fa forblandas med omljudet af », och »n samt ie tymologiskt hanseende blott kunna betraktas såsom i och ei. Således far VnglinFr, ): lnFlin^r, descendent af icke forblandas med af un^r. Det starka omljudet af i lill )s, «i lill e^, e lill cl ar all deles obekant i F.-Sw., hwilken bibehaller i, e eller e. Der emot finnes afwen har del starka omljudet af » wid v, och ar LMlara. Vocalforandringar. 30 detta den enda anledning, der i F.- S. n kan omljuda till o, s. ul, Understundom komma ett derivations^ och derivationslv till< sammans, såsom i de ofwanfor anmarkta exemplen 8okl:va f. 83nl«v^2, f. inFvzi. Finnes » i forutgående stafwelse, sa kan detta a icke pawerkas af mera an endera, och den an«  dra far således qviescera. t. ex. da ordet FI«FFr, eg. z;l»FFvr, skall compareras, wore ratta formen FlaFFvHri. Har ljuder compa^ativet antingen lil^FFri (der v qviescerar) eller Flo^Fri (der z qviescerar). F.- Sw., som benagen for later alltid v qviescera, s. i senl^g, der ursprungl. formen ar sanl^v^. F.:N. siillkv» med qviesc. Tyska sengen) transitivum. Anm. 1 . Af starta cmljudct finnco afweu spar pa ald sta runstenarne, der ett v ar satt efter den vccal, som skall fa oniljudct, t . er. °ni a cll. zsru , cg. eller 8^'^)»; pa runstcnarnc (3^/lsi^s"!^)» Anm. Z. Dcnna benagenhet fer vocal-ahimilation yttrar sig t. o. m. sa starkt, att icke sallan ett pafcliande m har en sådan werkan cndast gcnom det deri iuncsiutna labial-ljudet, hwilket ar bcslagtadt med v. Dcrfore slutar dat. pl. af nomina pa viv, der Gotiskan har im ell. «ni. I F. - S. blifwa orden em eller ef, nema , ssm , till »m ell. .os, num», zulu (dcraf wart "son: Ljudlckra. Vocalforandringar. 31 Likasa, att formerna BUNr, Bu^6r och dylika bestH pa en gang. I mycket gamla handskrifter, afwensom i Gotiskan, an wandes wld wil?a tillfallen 6 for ii, o: aa contraheras till u. Ex. ttskou for Illikon, 6 f. a (omwandt f. Ollill -, eg. Likasa sattes pa Anglosaxiskt wis li i stallel for Li, o: ur sprungl. ai contraheradt till li; t. <r. allmannare an horleikr, tliku f. teikn (och omwandt Oleilr f. <)lal,). Pa detta satt sker det, att orden lleil»z;r, eg. llailLAr cllcr ll»i -l lFv, kan erhalla formen l»elF» och I,WIF,') ty af ll^iliz;r bil das lililiFr, 1,6!!F1>, llwl^r, forkortadt Ilel^r^ liel^i. Detta forandringssatt eger i F.S. alltid rum med diphth. i»'l, sammandr. o; likasa med »i i ordet »^a f. e^». Genom forblandande af 6 och a ar ock uti Islandska ut^ talet inkommen och redan i handskrifterna charakteristisk en i> dentifiering af w (oe) med le (ae), t. ex. llNuia f. «ioem», l«;llr f. luekr (och omwandt lilwK, f. l^lNVi). Analog harmed ar ock Islandska uttalets forblandnmg af i och in och o/. Sa skrifwa Islandningarne nu e^rir (2 lott) och e^r (koppar) eller eirir, eir, ehuru det sednare rattast skrifwes eir. I F. -S. ses bast skiljaktigheten; det forra skrifwer l>r'lr, det andra er. I F.- N. finnes e')s oftast skrif wet l«^) enligt uttalet. I alla andelser variera i och o, u och «, s. KllvVl och lilN^e, liouun^uni och lionongom. Nattast ar dock att bei gagna i och u, såsom de renaste formerna, ofwer allt, der det pa nagot satt kan ske. Emedan detta o, det wanliga e f. i och e, uttalas oppet, forekommer det ock ofta skrifwet N (se §. 8, li, Anm.); hwil ket rent af ar ett orthographiskt fel. I F..- S. finnes icke sallan of. s. kornist f. f^rnlst. Om Gottlandskan ar redan taladt, huru hon behsller diphthongerna ai och au, det sista med omljudet «v. Gottt landskan ar sa mycket benagen for diphthonger, att hon till och med gor 6 till en diphthong, hwilken skrifwes au, men dock rattare borde skrifwas ou, s. HouV» f. l)^6V». Omlju. 32 Ljudlara. Orthogr. variationer. detaf6ariGottl. s. n>t» f. l,«ta. I witza ord, der eljest brytnings-e finnes i F.-Sw., har Gottl. i, s. ir f. er, iru f. eru. Deremot har afwen i Gottlandskan formen of tast blifwit (skrifwes s. ): liiernsklil, )'. li^arnsllal; ja till och med ier, ieru ()! Mr, f. ir, irn. h. 38 . Orthographiska variationer wid be< gagnandet af consonanter ega ofta rum. I de aldsta handskrifterna och pa runstenar kannes icke endast sedermera ombytes i F. -N . B standigt med ck; i F.S. qwarblifwer h, tills det ombytes med 61,, dock icke forr an i 13:de seklet. Afwen nytyas i F. -S. Fl» oftare an i F.M . I korta stafwelser och fore andra consonanter har V i F.N . ofta gatt ofwer till -r, t. ex. l,»lir f. l»»ti6. Afwen finnes detta wacklande mellan V och r uttryckt: Yr, Bu, V», t. er. Außrs, FuVes, FuVus, FuV»g; 6Vrl» f. 6o!». I de aldsta handskrifterna begagnas icke k, endast e ps Anglos. wis. Sedermera nyttjas e endast wid fordubblande af k, el«. Da l uttalas v, skrifwes ofta kv, ku, s. kakv», l»»lu» f. l,»k». kn och mn begagnas ofta om hwarann, s. nakn och n»mn; F.iS. begagnar endast mn. Da en annan consonant foljer efter m, inskjutes ofta ett l» eller n, s. 66mur f. clomr, n»mnn f. namn, synnerligast i F. --S. I stallel for 8t sattes ofta x, s. n»k»2 f. linlast; i F.- S. 8, s. N»l»8. I slutet af stafwelserna »V, iV, «V sattes ofta t, s. at, it, ut, och omwandt. Manga andra forandringar, hwilka, synnerligast i Forn< Swenskan, aro allmanna i anseende till handskrifternas ringa alder och sprakets borjade ofwergang till' det nyare, såsom eli^ sion af final r o. si. i flcxioner, och andta dylika, kunna ej har upptecknas, meil aro i allmanhet mycket latta att kanna och corrigera.