Gösta Berlings saga/Kapitel 10
| ← De gamla åkdonen |
|
Auktionen på Björne → |
DEN STORA BJÖRNEN I GURLITA KLÄTT
I SKOGARNAS MÖRKER bo oheliga djur, vilkas käkar äro väpnade med hemskt glimmande tänder eller vassa näbbar, vilkas fötter bära skarpa klor, som längta efter att klänga sig fast vid en blodfylld hals, och vilkas ögon glimma av mordlust.
Där bo vargarna, som komma fram om natten och jaga bondfolkets släde, ända tills hustrun måste ta det lilla barnet, som sitter i hennes knä, och kasta ut det till dem för att rädda sitt eget liv och sin mans.
Där bor lodjuret, som folk kallar göpa, ty i skogen åtminstone är det farligt att nämna dess rätta namn. Den, som har talat om det om dagen, må väl se om fårhusets dörrar och gluggar mot kvällen, ty eljest kommer det. Det klättrar rätt uppför fårhusväggen, ty dess klor äro starka som stålnaglar, glider in genom den trängsta glugg och kastar sig över fåren. Och göpa hänger sig vid
deras strupe och dricker blod ur halsådern och mördar och river, ända tills vartenda får är dött. Den upphör inte med sin vilda dödsdans bland de förskrämda djuren, så länge något av dem ger ett tecken till liv.
Och på morgonen finner bonden alla fåren liggande döda med rivna strupar, ty göpa lämnar intet levande kvar, där hon härjar.
Där bor uven, som tjuter i skymningen. Om man då härmar honom, kommer han susande ned över en på breda vingar och hugger ut ens ögon, ty han är ingen riktig fågel, en gast är han.
Och där bor den förfärligaste av dem alla, björnen, som har tolv mans styrka och som, då han har blivit slagbjörn, blott kan fällas med silverkula. Kan något ge ett djur mera av förskräckelsens nimbus än detta, att han blott kan fällas med silverkula? Vad är det för dolda, förfärliga krafter, som bo inom honom och göra honom hård för vanligt bly? Kan inte ett barn ligga vaket i många timmar, rysande för detta onda djur, som de onda makterna skydda?
Och om man skulle möta honom i skogen, stor och hög som en vandrande klippa, då skall man inte springa, inte heller försvara sig, utan kasta sig ned på marken och låtsa vara död. Många små barn ha i tankarna legat på marken och haft björnen över sig. Han har med ramen rullat dem runtom, och de ha känt hans heta, flåsande andedräkt i sitt ansikte, men de ha legat stilla, tills han har gått bort för att gräva en grop att gömma dem i. Då ha de sakta rest sig och smugit bort, först långsamt, men sedan med ilande hast.
Men tänk, tänk, om björnen inte hade funnit dem riktigt döda, utan bitit till ett tag, eller om han hade varit mycket hungrig och velat äta dem strax, eller om han hade sett dem, då de rört sig, och hade sprungit efter dem! O Gud!
En häxa är fasan. Hon sitter i skogarnas skymning, diktar trollsånger för människors öron och fyller deras hjärtan med hemska tankar. Därav kommer förlamande fruktan, som tynger livet och skymmer bort leende trakters skönhet. Ondskefull är naturen, lömsk som en sovande orm, intet kan man tro. Där ligger Lövens sjö i härlig skönhet, men tro honom inte! Han lurar på rov: varje år måste han uppbära sin skatt av drunknade. Där ligger skogen, lockande fridfull, men tro honom inte! Skogen är full av oheliga djur, besatta av onda trollpackors och mordlystna skojares själar.
Tro inte bäcken med det lena vattnet! Det har häftig sjukdom och död med sig att vada i den efter solnedgången. Tro inte göken, som gal så muntert om våren! Mot hösten blir han hök med bistra ögon och hemska klor! Tro inte mossan, inte ljungen, inte berghällen: ond är naturen, besatt av osynliga makter, som hata människan. Intet ställe finns, där du kan sätta din fot i trygghet; underligt är det, att ditt svaga släkte kan undkomma så mycken förföljelse.
En häxa är fasan. Sitter hon ännu kvar i de värmländska skogarnas mörker och sjunger trollsånger? Fördunklar hon ännu leende trakters skönhet, förlamar hon ännu glädjen över att leva? Stort har hennes välde varit, jag vet det, jag, som har haft stål i vaggan och eldkol i badvattnet, jag vet det, jag, som har känt hennes järnhand kring mitt hjärta.
Men det skall ingen tro, att jag nu vill berätta om något hemskt och förfärligt. Det är bara en gammal historia om den stora björnen i Gurlita klätt, som jag måste tala om, och det står envar alldeles fritt att tro den eller inte tro den, såsom det ju bör vara med alla riktiga jakthistorier.
Den stora björnen har sitt hem på den präktiga bergstoppen, som kallas Gurlita klätt, och vilken tvärbrant och svårtillgänglig reser sig på stranden av övre Löven.
En kullvräkt furas rötter, mellan vilka mosstorvan hänger kvar, bilda vägg och tak kring hans boning, grenar och ris skydda den, snön gör den tät. Han kan ligga därinne och sova en god lugn sömn från sommar till sommar.
Är han då en poet, en veklig drömmare, denna ludna skogskonung, denna snedögda rövare? Vill han sova bort den kalla vinterns kulna nätter och färglösa dagar för att väckas av porlande bäckar och fågelsång? Vill han ligga där och drömma om rodnande lingonbackar och om myrstackar, fyllda av bruna, läckra varelser, och om de vita lammen, som beta på de gröna sluttningarna? Vill han, den lycklige, undgå livets vinter?
Ute far yrsnön väsande in mellan furorna, ute stryka varg och räv omkring, vansinniga av hunger. Varför skall björnen ensam få sova? Må han stå upp och känna hur kölden biter, hur tungt det är att vada i djup snö! Må han stå upp!
Han har bäddat in sig så väl. Han liknar sagans sovande prinsessa. Såsom hon väcktes av kärleken, så vill han väckas av våren. Av en solstråle, som silar in genom riset och värmer hans nos, av några droppar från den smältande drivan, som väta igenom pälsen, vill han väckas. Ve den, som stör honom i otid!
Om nu bara någon frågade efter hur skogskonungen vill ordna sin tillvaro! Om inte helt hastigt en svärm hagel komme insusande mellan riset och letade sig in i huden som ilskna myggor!
Han hör plötsligt rop, larm och skott. Han ruskar sömnen ur lederna och vräker undan riset för att se vad det är. Det är arbete att utföra för den gamla slagskämpen. Våren är det inte, som larmar och bullrar utanför idet, inte heller vinden, som kastar omkull granar och river upp yrsnö, men kavaljererna är det, kavaljererna från Ekeby.
Gamla bekanta till skogskonungen. Han mindes nog den natten, då Fuchs och Beerencreutz sutto på lur i en Nygårdsbondes ladugård, där man väntade ett besök av honom. De hade just somnat över sin brännvinsflaska, då han svingade sig in genom torvtaket, men de vaknade, då han skulle lyfta den dödade kon ur båset, och föllo över honom med bössa och kniv. Kon togo de från honom och det ena ögat, men livet bärgade han.
Ja, sannerligen äro inte kavaljererna och han gamla bekanta. Skogskonungen mindes nog hur de kommo över honom en annan gång, då han och hans höga gemål just hade lagt sig ned till vintersömn i den gamla kungaborgen här på Gurlita klätt och hade ungar i boet. Han mindes nog hur de föllo över dem oförvarandes. Nog kom han undan, vräkande åt sidan allt, som hejdade, men halta måste han för livet av ett skott, som han då fick i låret, och då han om natten vände åter till kungaborgen, var snön rödfärgad av hans höga gemåls blod, och de kungliga barnen voro bortförda till slätten för att växa upp där och bli människors tjänare och vänner.
Ja, nu darrar marken, nu skakas drivan, som täcker idet, nu bryter han sig ut, den stora björnen, den gamla kavaljersfienden. Giv nu akt, Fuchs, gamla björndödare, giv nu akt, Beerencreutz, överste och killespelare, giv nu akt, Gösta Berling, hjälte i hundra äventyr!
Ve över alla poeter, alla drömmare, alla kärlekshjältar! Där står nu Gösta Berling med fingret på trycket, och björnen kommer rätt emot honom. Varför skjuter han inte, vad tänker han på?
Varför sänder han inte genast en kula in i den breda bringan? Han står på rätta platsen för att göra det. De andra komma inte åt att skjuta just i rätta ögonblicket. Tror han då, att han står på parad för skogsmajestätet?
Gösta har naturligtvis stått och drömt om den sköna Marianne, som i dessa dagar ligger svårt sjuk på Ekeby, förkyld efter den natten, då hon sov i drivan.
Han tänker på henne, som, också hon, är ett offer för den hatets förbannelse, som vilar över jorden, och han ryser över sig själv, som har gått ut för att förfölja och döda.
Och där kommer den stora björnen rätt emot honom, blind på ena ögat av ett hugg med en kavaljers kniv, halt på ena benet av en kula från en kavaljers bössa, vresig och ruggig, ensam, alltsedan de ha dödat hans hustru och bortfört hans barn. Och Gösta ser honom sådan han är: ett fattigt, förföljt djur, som han inte vill beröva livet, det sista han har kvar, sedan människorna ha tagit ifrån honom allt annat.
»Må han döda mig,» tänker Gösta, »men jag skjuter inte.»
Och medan björnen bryter fram emot honom, står han stilla alldeles som på parad, och då skogskonungen står rätt framför honom, skyldrar han gevär och tar ett steg åt sidan.
Då fortsätter björnen sin väg, väl vetande, att han inte har någon tid att förspilla, bryter in i skogen, banar sig väg genom manshöga drivor, rullar utför branta sluttningar och flyr oåterkalleligt, under det att alla de, som ha stått med spänd hane och väntat på Göstas skott, skjuta av sina bössor efter honom.
Men det är förgäves. Ringen är bruten och björnen borta. Fuchs grälar och Beerencreutz svär, men Gösta bara skrattar.
Hur kunna de dock begära, att en människa, så lycklig som han, skall göra illa åt någon av Guds skapade varelser?
Den stora björnen i Gurlita klätt kom således med livet från saken, och väckt ur vintersömnen är han, det få bönderna erfara. Ingen björn har mer färdighet än han att riva sönder taken på deras låga, källarlika fäbodar, ingen kan bättre lista sig undan ett utlagt försåt.
Folket däruppe vid övre Löven visste sig snart ingen råd med honom. Bud på bud sändes ned efter kavaljererna, att de skulle komma ditupp och döda björnen.
Dag efter dag, natt efter natt under hela februari draga nu kavaljererna upp till övre Löven för att finna björnen, men han undgår dem. Har han lärt slughet av räven och snabbhet av vargen? Om de ligga på vakt i en gård, då härjar han i granngården, om de söka honom i skogen, då förföljer han bonden, som kommer körande över isen. Han är bliven den djärvaste av rövare: han kryper in på loftet och tömmer mors honungskruka, han slår ihjäl hästen framför fars släde.
Men så småningom börjar man förstå vad detta är för en björn och varför inte Gösta har kunnat skjuta på honom. Hemskt att säga, förfärligt att tro, men detta är inte någon vanlig björn. Ingen kan tänka på att fälla honom, såvida han inte har en silverkula i bössan. En kula av silver och klockmalm, stöpt en torsdagskväll vid nymåne i kyrktornet, utan att präst eller klockare eller någon människa vet av det, skulle helt visst döda honom, men en sådan är kanske inte så lätt att komma åt.
På Ekeby finns en man, som mer än någon annan måste gräma sig över allt detta. Det är, som man väl kan förstå, Anders Fuchs, björndödaren. Han förlorar både matlust och sömn i harmen över att inte kunna fälla den stora björnen i Gurlita klätt. Till sist förstår också han, att björnen bara kan fällas med silverkula.
Den bistre majoren, Anders Fuchs, var ingen fager man. Han hade en tung, klumpig kropp och ett brett, rött ansikte med hängande påsar under kinderna och mångdubbel haka. Styva som borst sutto de små svarta mustascherna ovanför hans tjocka läppar, och det svarta håret stod strävt och tätt rätt ut från huvudet. Därtill var han en fåordig man och en storätare. Han var inte en sådan, som kvinnor möta med soliga leenden och öppna armar, inte heller gav han dem blida blickar tillbaka. Man trodde inte, att han någonsin skulle få se en kvinna, som han kunde ha fördrag med, och allt, som hörde till kärlek och svärmeri, var fjärran ifrån honom.
Så kommer en torsdagskväll, då månen just är två finger bred och dröjer ovan horisonten ett par timmar efter sedan solen har sjunkit, då lagar sig major Fuchs bort från Ekeby utan att tala om vart han ämnar sig. Han har eldstål och kulform i jaktväskan och bössan på ryggen och går upp mot Bro kyrka för att se vad lyckan kan vilja göra för en ärlig man.
Kyrkan ligger på östra stranden av det smala sundet mellan övre och nedre Löven, och major Fuchs måste gå över Sundsbron för att komma dit. Alltså går han ned mot denna i tunga tankar utan att se upp mot Broby backar, där husen skarpt avteckna sig mot den klara aftonhimlen, eller mot Gurlita klätt, som höjer sin runda hjässa upp i aftonglansen, han ser bara mot marken och grubblar över hur han skall få fatt i kyrknyckeln, utan att någon vet om det.
Då han kommer ned på bron, får han höra någon skrika så förtvivlat, att han måste lyfta upp ögonen.
På den tiden var den lille tysken Faber organist i Bro. Han var en spenslig karl, klen både i vikt och värde. Och klockare var Jan Larsson, en duktig bonde, men fattig, ty Brobyprästen hade lurat av honom hans fädernearv, hela femhundra riksdaler.
Klockaren ville gifta sig med organistens syster, den lilla fina jungfru Faber, men organisten ville inte låta honom få henne, och därför voro de två inte vänner. Denna kväll har klockaren mött organisten nere på Sundsbron och sprungit rätt på honom. Han griper honom för bröstet och lyfter honom på rak arm utöver broräcket och lovar dyrt och heligt, att han skall kasta honom ned i sundet, om han inte ger honom den lilla fina jungfrun. Den lille tysken vill dock inte ge med sig, han sprattlar och skriker, och nej säger han alltjämt, fastän han djupt under sig ser den svarta fåran av öppet vatten forsa fram mellan vita bräddar.
»Nej, nej!» skriker han. »Nej, nej!»
Och ovisst är det om inte klockaren i sin vrede låtit honom dansa ned i det kalla, svarta vattnet, ifall major Fuchs inte just då hade kommit ned på bron. Nu blir klockaren rädd, sätter ned Faber på fast mark och springer sin väg, det fortaste han kan.
Den lille Faber faller nu majoren om halsen för att tacka honom för sitt liv, men majoren skuffar undan honom och säger, att detta är ingenting att tacka för. Majoren har ingen kärlek för tyskar, alltsedan han låg i kvarter i Putbus på Rügen under pommerska kriget.
Han hade aldrig i livet varit så nära att svälta ihjäl som under den tiden.
Så vill den lille Faber springa upp till länsman Scharling och anklaga klockaren för mordförsök, men majoren låter honom veta, att sådant inte lönar sig där i landet, ty där kostar det ingenting att slå ihjäl en tysk.
Då lugnar sig den lille Faber och bjuder majoren med hem för att äta fläskkorv och dricka mumma.
Majoren följer honom, ty han tänker, att organisten visst måtte ha en kyrknyckel därhemma, och så gå de uppför kullen, där Bro kyrka ligger, med prostgård, klockargård och organistboställe runtom sig.
»Ursäkta, ursäkta!» säger den lille Faber, då han och majoren träda in i hans hem. »Här är inte riktigt fint inne i dag. Vi ha haft stök för oss, min syster och jag. Vi ha slaktat en hane.»
»Det var tusan!» utropar majoren.
Den lilla fina jungfru Faber kommer strax därpå in med mumma i stora lermuggar. Nu vet envar, att majoren inte såg kvinnor med blida blickar, men på den lilla jungfru Faber måste han ändå skåda med välbehag, där hon kom så nätt i stycke och mössa. Det ljusa håret låg så slätstruket kring pannan, den hemvävda klänningen var så nätt och så bländande ren, hennes små händer voro så beställsamma och ivriga, och hennes lilla ansikte så rosigt och runt, att han inte kunde låta bli att tänka, att om han hade sett ett sådant litet kvinnfolk för tjugufem år sedan, så hade han nog måst åstad och fria.
Så nätt och rödrosig och behändig hon är, äro hennes ögon alldeles förgråtna. Det är just detta, som inger honom så milda tankar om henne.
Medan männen äta och dricka, har hon sin gång ut och in i rummet. En gång kommer hon fram till sin bror, niger och säger:
»Hur befaller min bror, att vi skola ställa korna i skjulet?»
»Ställ tolv till vänster och elva till höger, så stångas de inte!» säger den lille Faber.
»Det var tusan, har Faber så många kor?» utbrister majoren.
Men med den saken var det så, att organisten bara hade två kor, men han kallade den ena elva och den andra tolv, för att det skulle låta stort, när han talade om dem.
Och så får majoren veta, att Fabers ladugård håller på att byggas om, så att korna gå ute om dagen och om natten stå i vedskjulet.
Den lilla jungfru Faber har sin gång ut och in i kammaren; åter kommer hon fram till sin bror, niger för honom och säger, att timmermannen hade frågat hur hög ladugården borde göras.
»Märk efter kon, säger då organist Faber, »märk efter kon!»
Det tycker major Fuchs är bra svarat.
Rätt som det är, börjar majoren fråga organisten varför hans systers ögon äro så röda, och då får han veta, att hon gråter, därför att han inte har velat tillåta henne att gifta sig med den fattiga klockaren, gäldbunden och arvlös som han är.
Av allt detta kommer major Fuchs att försjunka i allt djupare och djupare tankar. Han tömmer kanna på kanna och äter korv på korv, utan att han märker det. Den lille Faber måste hisna för en sådan aptit och törst, men ju mer majoren äter och dricker, dess klarare blir han i hjärnan och beslutsammare i hågen.
Dess fastare blir också hans beslut att göra något för den lilla jungfru Faber.
Han har emellertid hållit sina ögon på den stora nyckeln med det krusiga axet, som hänger på en knapp vid dörren, och inte förr inträffar det, att den lille Faber, som har måst hålla majoren sällskap vid dryckeskannan, lägger huvudet mot bordet och snarkar, än major Fuchs får fatt i nyckeln, sätter på sig mössan och skyndar bort.
En minut senare famlar han sig uppför torntrapporna, lyst av sin lilla hornlykta, och kommer så äntligen upp i klockrummet, där klockorna öppna sina vida svalg över honom. Däruppe skrapar han först med en fil av litet klockmalm och skall just till att ta fram kulform och fyrfat ur jaktväskan, då han märker, att han saknar det allra viktigaste: han har inte fått något silver med sig. Om det skall bli någon kraft i kulan, måste den ju stöpas där i tornet. Nu är allt i ordning: torsdagskväll är det och nymåne, och ingen har en aning om att han är där, och nu kan han ingenting göra! Han sänder i nattens tystnad upp en ed med sådan kläm i sig, att det sjunger i klockorna.
Strax därpå hör han ett svagt buller nedifrån kyrkan och tror sig märka steg i trappan. Ja, sannerligen så är det, tunga steg komma uppför trappan.
Major Fuchs, som står däruppe och svär, så att klockorna dallra, blir en smula betänksam vid detta. Han kan just undra vem det är, som kommer för att hjälpa honom med kulstöpandet. Stegen komma allt närmare och närmare. Den, som kommer, ämnar sig nog ända upp till klockrummet.
Majoren smyger sig undan långt in bland bjälkar och sparrar och släcker hornlyktan. Inte är han rädd precis, men hela historien bleve ju fördärvad, om någon finge se honom däruppe. Inte förr har han gömt sig, än den nykomne sticker upp huvudet över golvet.
Majoren känner honom väl, det är den snåla Brobyprästen. Han, som är hart när vansinnig av girighet, har för vana att gömma sina skatter på de underligaste ställen. Nu kommer han med en packe sedlar, som han vill sticka undan i tornrummet. Inte vet han, att någon ser honom. Han lyfter upp en planka i golvet och lägger ned pengarna, och så beger han sig bort igen.
Men majoren är inte sen, han lyfter upp samma planka. Å, så mycket pengar! Packe vid packe av sedlar och emellan dem bruna läderpåsar, fulla av silvermynt. Majoren tar jämnt så mycket silver, som behöves till en kula; det andra låter han vara.
Då han kommer ned på marken igen, har han silverkulan i bössan. Han går och undrar på vad lyckan mer skall ha i beredskap åt honom denna natten. Det är förunderligt med torsdagsnätterna, som envar vet. Han gör för det första ett slag upp mot organistbostället. Tänk nu, om den kanaljen till björn visste, att Fabers kor stå i ett uselt lider, så gott som under bar himmel!
Nå, sannerligen ser han inte något svart och stort komma över fälten fram mot vedskjulet, det måste vara björnen.
Han lägger bössan till kinden och är just i färd att skjuta, men så ångrar han sig.
Jungfru Fabers förgråtna ögon visa sig för honom i mörkret, han tänker, att han vill hjälpa henne och klockaren en smula, men nog kostar det på honom att inte själv få döda den stora björnen i Gurlita klätt. Han sade själv sedermera, att ingenting i världen hade kostat så på honom, men eftersom den lilla jungfrun var ett så fint och rart kvinnfolk, så måste han göra något för henne.
Han går till klockargården, väcker klockaren, för ut honom halvklädd och halvnaken och säger, att han skall skjuta på björnen, som smyger omkring utanför Fabers vedskjul.
»Om du skjuter den björnen, så ger han dig nog sin syster,» säger han, »för då blir du med ens en ärad man. Det är ingen vanlig björn, den där, och de bästa män i landet skulle hålla det för en heder att fälla den.»
Och han sätter i hans hand sin egen bössa, laddad med kula av silver och klockmalm, stöpt i ett kyrktorn en torsdagskväll vid nytändning, och han kan inte låta bli att darra av avund, därför att en annan än han skall få skjuta den stora skogskonungen, den gamla björnen i Gurlita klätt.
Klockaren siktar, Gud hjälpe oss, siktar, som om han skulle ämna fälla den stora björnen, eljest Karlavagnen kallad, som högt uppe på himlen går i krets om polstjärnan, och inte en å släta marken vandrande björn, och skottet går av med en knall, som höres ända upp till Gurlita klätt.
Men hur han än har siktat, faller björnen. Det är så, när man skjuter med silverkula. Man träffar björnen i hjärtat, även om man siktar på Karlavagnen.
Folk kommer strax efteråt utrusande ur alla närliggande gårdar och undrar vad som står på, ty aldrig hade ett skott skrällt värre och väckt flera sovande ekon än detta, och klockaren blir mycket prisad, ty björnen hade varit en riktig landsplåga.
Den lille Faber kommer också ut, men nu blir major Fuchs grymt bedragen. Där står klockaren höljd av ära, och till på köpet har han frälst Fabers kor, men den lilla organisten är varken rörd eller tacksam. Han öppnar inte sina armar för honom och hälsar honom inte som svåger och hjälte.
Majoren står och rynkar sina ögonbryn och stampar med foten i vrede över en sådan uselhet. Han vill tala och förklara för den snikna, trånghjärtade lilla karlen vilken bragd detta är, men då börjar han stamma, så att han inte kan få fram ett ord. Och allt ondare och ondare blir han vid tanken på att han till ingen nytta har försakat äran av att fälla den stora björnen.
Å, det är honom platt omöjligt att fatta, att den, som har gjort en sådan bragd, inte skulle vara värd att vinna den stoltaste brud!
Klockaren och några unga karlar skola flå björnen, de gå bort till slipstenen och vässa knivarna, de andra gå in och gå till sängs, major Fuchs står ensam kvar hos den döda björnen.
Då går han upp till kyrkan än en gång, sätter återigen kyrknyckeln i låset, klättrar uppför smala trappor och sneda stegar, väcker de sovande duvorna och når än en gång tornrummet.
Sedermera, då björnen flås under majorens överinseende, finner man mellan hans käftar en sedelpacke på femhundra riksdaler. Omöjligt är det att säga hur den har kommit dit, men detta är ju en underlig björn, och eftersom klockaren har fällt björnen, så äro pengarna hans, det är ju en tydlig sak.
Då detta blir känt, förstår också den lille Faber vilken ärofull bragd klockaren har utfört, och han förklarar, att han skulle vara stolt över att få bli hans svåger.
På fredagens kväll vänder major Anders Fuchs om till Ekeby efter att ha varit med om skottgille i klockargården och förlovningskalas på organistbostället. Han går vägen fram med tungt hjärta: ingen glädje erfar han över att hans fiende är fallen, och ingen fröjd känner han över den präktiga björnhuden, som klockaren har skänkt honom.
Nu skola många kanske tro, att han sörjer över att den lilla fina jungfrun skall tillhöra en annan. Ånej, däröver gör han sig ingen sorg. Men detta är det, som går honom till hjärtat, att den gamla, enögda skogskonungen nu är fallen, utan att han har fått skjuta av silverkulan mot honom.
Så kommer han då upp i kavaljersflygeln, där kavaljererna sitta runtom brasan, och kastar utan ett ord ned björnskinnet mittibland dem. Må ingen tro, att han berättade om sin färd! Det var först långt, långt efteråt någon kunde locka ur honom sakens rätta sammanhang. Inte heller förrådde han Brobyprästens gömställe, och denne märkte kanske aldrig stölden.
Kavaljererna undersökte fällen.
»Det är ett vackert skinn,» säger Beerencreutz. »Kan just undra hur den här gossen har kommit upp ur vintervilan, eller kanske du sköt honom i idet?»
»Han sköts i Bro.»
»Ja, så stor som Gurlita-björnen var han då inte,» säger Gösta, »men det har varit ett duktigt djur.»
»Om han hade varit enögd,» säger Kevenhüller, »så skulle jag tro, att du hade fällt den gamle själv, så stor är han, men denne har intet sår eller var vid ögonen, så den kan det inte vara.»
Fuchs svär till över sin dumhet, men sedan strålar hans ansikte upp, så att han blir riktigt vacker. Så är då inte den stora björnen fallen för annan mans skott!
»Herre Gud, så god du är!» säger han och knäpper ihop händerna.