Gösta Berlings saga/Kapitel 18

←  Livets stigar

Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf Botgöring

Järnet från Ekeby  →

BOTGÖRING

KÄRA VÄNNER, om det skulle hända er, att ni möter en ynklig stackare på er väg, en liten bedrövad varelse, som låter hatten hänga på ryggen och håller skorna i handen för att inte äga något skydd mot solens brand och vägens stenar, en försvarslös, som av egen vilja nedkallar all ofärd över sitt huvud, nåväl, gå då förbi honom i tyst bävan! Det är botgöraren, förstår ni, botgöraren, på väg till de heliga gravarna.

Botgöraren måste bära den grova kåpan och leva av oblandat vatten och torrt bröd, om han än vore en konung. Han måste gå och inte åka. Han måste tigga, inte äga. Han måste sova bland tistlar. Han måste nöta de hårda gravhällarna med knäfall. Han måste svänga det taggiga gisslet över sin rygg. Han kan inte känna sötma utom i lidandet, inte ljuvhet utom i sorgen.

Den unga grevinnan Elisabet var en gång den, som bar den grova kåpan och trådde de törniga

Botgöring.

stigarna. Hennes hjärta anklagade henne för synd. Det trängtade efter smärtan som den trötte efter ett ljumt bad. Grym ofärd bragte hon över sig, medan hon jublande steg ned i lidandets natt.

Hennes man, den unga greven med gammalmanshuvudet, kom hem till Borg på morgonen efter den natt, då Ekeby kvarn och smedja förstördes av vårfloden. Han var knappt anländ, förrän grevinnan Märta lät kalla honom in till sig och berättade underliga ting för honom.

»Din hustru var ute i natt, Henrik. Hon var borta i många timmar. Hon kom hem i sällskap med en man. Jag hörde hur han sade godnatt till henne. Jag vet också vem han är. Jag hörde, både då hon gick och då hon kom, fast detta väl inte var meningen. Hon bedrager dig, Henrik. Hon bedrager dig, den skenheliga varelsen, som hänger upp gardiner i fjällstickning för alla fönster bara för att skaffa mig obehag. Hon har aldrig älskat dig, min stackars gosse. Hennes far ville bara ha henne väl gift. Hon tog dig för att bli försörjd.»

Så väl talade hon sin sak, att greve Henrik blev ursinnig. Han ville söka skilsmässa. Han ville sända sin hustru hem till hennes far.

»Nej, min vän,» sade grevinnan Märta, »på det sättet skulle hon bli alldeles överlämnad åt det onda. Hon är bortskämd och illa uppfostrad. Men låt mig ta hand om henne, låt mig återföra henne på pliktens väg!»

Och greven kallade in sin grevinna för att säga henne, att hon nu skulle stå under hans mors lydnad.

Å, vilken scen som nu följde! En mer ömkansvärd har väl aldrig utspelats inom detta åt sorgen vigda hus.

Många onda ord lät den unge mannen den unga kvinnan höra. Han sträckte sina händer mot himlen och anklagade den, därför att den hade låtit hans namn släpas i smutsen av en skamlös kvinna. Han skakade sin knutna näve framför hennes ansikte och frågade henne vad straff hon trodde stort nog för ett sådant brott som hennes.

Hon var alls inte rädd för mannen. Hon trodde alltjämt, att hon hade handlat rätt. Hon sade honom, att hon redan hade fått en förfärlig snuva, och att detta kunde vara straff nog.

»Elisabet,» säger grevinnan Märta, »detta är inte saker att skämta med.»

»Vi två,» svarar den unga kvinnan, »ha aldrig kunnat bli ense om rätta stunden för skämt och allvar.»

»Men du bör ändå förstå, Elisabet, att ingen ärbar kvinna lämnar sitt hem för att mitt i natten ströva omkring med en känd äventyrare.»

Då såg Elisabet Dohna, att hennes svärmor hade beslutit hennes fördärv. Hon såg, att hon måste kämpa till det yttersta, för att det inte skulle lyckas denna att draga över henne en fruktansvärd olycka.

»Henrik,» ber hon, »låt inte din mor ställa sig emellan oss! Låt mig tala om för dig hur allt har gått till! Du är rättvis, du skall inte döma mig ohörd. Låt mig berätta allt för dig, och du skall se, att jag endast har handlat så, som du har lärt mig.»

Greven nickade ett stumt bifall, och grevinnan Elisabet berättade nu huru hon hade kommit att driva Gösta Berling in på de onda vägarna. Hon talade om allt, som hade tilldragit sig i det lilla blå kabinettet, och huru hon hade känt sig driven av sitt samvete att gå och rädda den, som hon hade förorättat. »Jag hade ju ingen rätt att döma honom,» sade hon, »och min man har själv lärt mig, att intet offer är för stort, då man vill gottgöra en oförrätt. Inte sant, Henrik?»

Greven vände sig till sin mor.

»Vad säger min mor om detta?» frågade han. Hans lilla kropp var nu alldeles stel av värdighet, och hans höga, smala panna låg i majestätiska veck.

»Jag,» svarade grevinnan, »jag säger, att Anna Stjärnhök är en klok flicka, och att hon nog visste vad hon gjorde, då hon berättade denna historia för Elisabet.»

»Min mor behagar missförstå mig,» sade greven. »Jag frågar vad min mor tänker om denna berättelsen. Har grevinnan Märta Dohna försökt övertala sin dotter, min syster, att gifta sig med en avsatt präst?»

Grevinnan Märta teg ett ögonblick. Ack, den Henrik, så dum, så dum! Nu jagade han ju på orätt spår. Hennes jakthund förföljde ju jägaren själv och lät haren springa. Men om Märta Dohna var svarslös för ett ögonblick, så var det inte heller längre.

»Kära vän!» sade hon med en axelryckning. »Det finns ett skäl för att låta alla dessa gamla historier om den olyckliga mannen vila, samma skäl, som gör, att jag nu ber dig undertrycka all offentlig skandal. Det är nämligen högst troligt, att han har omkommit i natt.»

Hon talade i en blid, beklagande ton, men det fanns inte ett sanningens ord i det hon sade.

»Elisabet har sovit länge i dag och har därför inte hört, att folk redan har blivit utsänt runtom sjön för att fråga efter herr Berling. Han har inte återvänt till Ekeby, och man fruktar, att han har drunknat. Isen bröt upp i morse. Se, stormen har splittrat den i tusen stycken.»

Grevinnan Elisabet såg ut. Sjön gick nästan ren.

Då ömkade hon sig över sig själv. Hon hade velat undkomma Guds rättvisa. Hon hade ljugit och hycklat. Hon hade kastat oskuldens vita mantel över sig.

Den förtvivlade kastade sig ned på knä för sin man, och bekännelsen störtade fram över hennes läppar.

»Döm mig, förkasta mig! Jag har älskat honom. Tvivla inte på att jag har älskat honom! Jag sliter mitt hår, jag river mina kläder av sorg. Jag bryr mig inte om något nu, då han är död. Jag bryr mig inte om att skydda mig. Du skall få veta hela sanningen. Mitt hjärtas kärlek har jag tagit ifrån min man och skänkt en främling. O, jag förkastade, jag är en av dem, som otillåten kärlek har lockat!»

Du unga, förtvivlade, ligg där vid dina domares fötter, och säg dem allt! Välkommet, martyrskap! Välkommen, nesa, välkommen! O, hur skall du kunna tvinga himmelens blixtar att ljunga ned över ditt unga huvud!

Säg din make hur du förfärades, då lidelsen kom över dig, väldig och oemotståndlig, hur du ryste över ditt hjärtas uselhet! Hellre hade du mött kyrkogårdens spöken än dämonerna i din egen själ.

Säg dem hur du, förvisad från Guds ansikte, har känt dig ovärdig att trampa jordens yta! I bön och tårar har du kämpat. »O Gud, rädda mig! O Guds son, dämoners utdrivare, rädda mig!» har du bedit.

Säg dem hur du har ansett bäst att dölja allt! Ingen skulle få lära känna din uselhet. Du trodde, att det var Gud behagligt att handla så. Du trodde ock, att du gick Guds vägar, då du ville rädda den man, som du älskade. Han visste ingenting om din kärlek. Han skulle inte förtappas för din skull. Visste du vad som var rätt? Visste du vad som var orätt? Gud allena visste det, och han hade dömt dig. Han hade slagit ditt hjärtas avgud. Han hade lett dig in på den stora, helande botgöringens väg.

Säg dem, att du vet, att frälsning inte finns i fördöljandet! Dämonerna älska mörkret. Må dina domares händer knyta sig om gisslet! Straffet skall falla som lisande balsam på syndens sår. Ditt hjärta längtar efter lidandet.

Säg dem allt detta, medan du ligger på knä på golvet och vrider händerna i våldsam sorg, talande i förtvivlans vilda tonfall, med ett gällt skratt hälsande tanken på straff och vanära, ända tills din man fattar tag i dig och rycker dig upp från golvet!

»Uppför dig så, som det anstår en grevinna Dohna, eller jag måste be min mor tukta dig som ett barn!»

»Gör med mig vad du vill!»

Då föll grevens dom:

»Min mor har bett för dig. Därför får du bo kvar här i mitt hem. Men hädanefter är det hon, som befaller, och du, som lyder.»

Se botgöringens väg! Den unga grevinnan är vorden den ringaste av tjänarinnor. Hur länge, o, hur länge?

Hur länge skall ett stolt hjärta förmå böja sig? Hur länge skola otåliga läppar kunna tiga, hur länge en häftig hand hållas tillbaka?

Ljuv är förnedringens uselhet. Medan ryggen värker av tungt arbete, är hjärtat stilla. Till den, som sover några korta timmar på en hård bädd av halm, kommer sömnen okallad.

Må den äldre kvinnan förvandla sig till en ond ande för att kunna plåga den unga nog! Hon tackar sin välgörarinna. Ännu är inte det onda dött inom henne. Jaga upp den sömnhungriga klockan fyra varje morgon! Lägg på den ovana arbeterskan ett orimligt dagsverke vid den tunga drällväven! Det är gott. Botgörerskan har måhända inte kraft nog att själv svänga gisslet med tillräcklig styrka.

Då den stora vårbyken kommer, låter grevinnan Märta henne stå vid baljan i tvättstugan. Hon kommer själv för att se på hennes arbete. »Vattnet är för kallt i din balja,» säger hon och tar sjudande vatten ur en gryta och slår över hennes bara armar.

Kall är dagen, då tvättkvinnorna måste stå vid sjön och skölja kläderna. Stormbyar brusa fram och överhölja dem med snöblandat regn. Drypande våta och tunga som bly bli tvättkvinnornas kjortlar. Hårt är arbetet med klappträet. Blod spricker fram under de fina naglarna.

Men grevinnan Elisabet klagar inte. Prisad vare Guds godhet! Var har botgöraren sin sötma utom i lidandet? Gisslets taggiga knutar falla mjukt, som om det vore blad av rosor, på den botgörandes rygg.

Den unga kvinnan får snart veta, att Gösta Berling lever. Den gamla har blott velat narra henne till bekännelse. Ja, vad mer? Se Guds väg! Se Guds styrelse! Så har han lockat den syndiga in på försoningens väg.

Blott en sak måste hon ängslas över. Hur skall det gå hennes svärmor, vars hjärta Gud för hennes skull har förhärdat? Ack, han skall döma henne i mildhet. Hon måste vara ond för att hjälpa den syndiga att återvinna Guds kärlek.

Inte visste hon hur ofta en själ, som har prövat all annan vällust, slår över till att söka sitt nöje i grymheten. Då smicker och smekningar och dansens yra och spelets retelse fattas den otåliga, förmörkade själen, dyker den ned i sina mörka djup och hämtar upp grymheten. I djurs och människors pinande finns ännu ett glädjeämne för slappade känslor.

Den gamla vet inte med sig någon ondska. Hon tror sig bara näpsa en lättfärdig hustru. Så ligger hon stundom vaken om nätterna och grubblar över nya plågomedel.

En kväll går hon genom våningen och låter grevinnan lysa sig med ett ljus. Denna bär det i handen utan stake.

»Ljuset är slut,» säger den unga.

»Då ljuset är slut, skall staken brinna,» svarar grevinnan Märta.

Och de gå vidare, till dess den rykande veken slocknar på den svedda handen.

Men detta är barnslighet. Det finns marter för själen, som övergå alla kroppens lidanden. Grevinnan Märta bjuder gäster och låter husfrun själv gå vid sitt eget bord och passa upp dem.

Se, detta är botgörerskans stora dag. Främmande människor skola se henne i hennes förnedring. De skola se, att hon inte mer är värdig att sitta vid sin mans bord. O, med vilket hån skola inte deras kalla blickar vila på henne!

Värre, trefalt värre blir det. Inte en blick möter hennes. Alla vid bordet sitta tysta och nedslagna, män och kvinnor lika förstämda.

Men hon samlar upp allt detta som glödande kol att lägga på sitt huvud. Är då hennes synd så förskräcklig? Är det skam att vara i hennes närhet?

Så kommer frestelsen: se, Anna Stjärnhök, som har varit hennes vän, och lagmannen i Munkerud, dennas granne vid bordet, gripa om henne, då hon kommer, rycka stekfatet ifrån henne, skjuta fram en stol och vilja inte låta henne fly.

»Sitt där, barn, sitt där!» säger lagmannen. »Du har inget ont gjort.»

Och med en mun förklara alla middagsgästerna, att om hon inte sitter kvar vid bordet, måste de bort. De äro inte bödelsdrängar. De gå inte Märta Dohnas ärenden. De låta inte bedraga sig så lätt som fårskalliga grevar.

»O, ni goda herrar! O, ni älskade vänner! Var inte så barmhärtiga! Ni tvingar mig att själv ropa ut min synd. Det är någon, som jag har hållit för mycket kär.»

»Barn, du vet ju inte vad synd är. Du förstår inte hur oskyldig du är. Gösta Berling visste ju inte ens, att du tyckte om honom. Ta nu tillbaka din plats i ditt hem! Du har inget ont gjort.»

De hålla hennes mod uppe för en stund och äro själva med ens muntra som barn. Skratt och skämt ljuda kring bordet.

De hetsiga, lättrörda människorna, de äro så goda, men ändå äro de sända av frestaren. De vilja inbilla henne, att hon är en martyr, och håna öppet grevinnan Märta, som om hon vore en häxa. Men de förstå inte saken. Inte veta de hur själen längtar efter renhet, inte hur botgöraren av sitt hjärta tvingas att utsätta sig för vägens stenar och solens brand.

Stundom tvingar grevinnan Märta henne att i långa dagar sitta stilla vid bågen, och då berättar hon för henne ändlösa historier om Gösta Berling, denna präst och äventyrare. Räcker inte hennes minne till, så diktar hon, lagar blott så, att hans namn hela dagarna skall ljuda i den unga kvinnans öra. Det är detta hon fruktar mest. Under sådana dagar ser hon, att hennes botgöring aldrig skall ha ett slut. Hennes kärlek vill inte dö. Hon tror, att hon själv skall dö förr än den. Hennes kroppskrafter börja svika henne. Hon är ofta mycket sjuk.

»Men var dröjer din hjälte?» frågar grevinnan hånfullt. »Dag efter dag har jag väntat honom i spetsen för kavaljererna. Varför stormar han inte Borg, uppsätter dig på tronen och kastar mig och din man bundna i tornet? Är du redan glömd?»

Hon skulle nästan vilja försvara honom och tala om, att hon själv har förbjudit honom att ge henne någon hjälp. Men nej, tiga är bäst, tiga och lida.

Dag för dag täres hon allt mer av överretningens eld. Hon går i ständig feber och är så matt, att hon knappt kan hålla sig uppe. Hon vill blott dö. Livets starka krafter äro kuvade. Kärleken och glädjen våga inte röra sig. Hon hyser inte mer någon fruktan för lidandet.

Det är, som om hennes man inte mer skulle veta, att hon finns till. Han sitter instängd på sitt rum nästan hela dagen och studerar svårlästa handskrifter och uppsatser i gammalt, suddigt tryck.

Han läser adelsbrev på pergament, vid vilka Svea rikes sigill hänger, stort och väldigt, format i rött vax och förvarat i en svarvad trädosa. Han beskådar gamla sköldmärken med liljor i vitt fält och gripar i blått. Sådant förstår han, och sådant tolkar han med lätthet. Och han läser om och om igen gamla griftetal och personalier över de ädla grevar Dohna, vari deras bedrifter jämföras med Israels hjältars och Hellas gudars.

Se, dessa gamla ting ha alltid gjort honom glädje. Men sin unga hustru bryr han sig inte om att tänka på vidare.

Grevinnan Märta har sagt ett ord, som har dödat all kärlek inom honom: »hon tog dig för pengarnas skull.» Sådant tål väl ingen man att höra. Det släcker all kärlek. Nu var det honom likgiltigt hur det gick den unga kvinnan. Om hans mor återförde henne på pliktens väg, var det gott. Greve Henrik hyste mycken beundran för sin mor.

Detta elände fortgick i en månads tid. Dock var ju inte tiden så stormig och upprörd, som det kan låta, då händelserna trängas samman på några skrivna sidor. Grevinnan Elisabet lär alltid ha varit lugn till det yttre. Hon hade bara den enda gängen, då hon fick höra, att Gösta Berling skulle vara död, blivit överväldigad av sinnesrörelse. Men så stor var hennes ängslan över att hon inte hade kunnat bevara sin kärlek till sin man, att hon troligen hade låtit grevinnan Märta pina sig till döds, om inte en kväll hennes gamla hushållerska hade talat med henne.

»Grevinnan skall tala med greven,» sade denna. »Herre Gud, grevinnan är ett sådant barn. Grevinnan vet kanske inte ens själv vad hon har att vänta, men jag ser nog hur det är fatt.»

Men det var ju just detta, som hon inte kunde säga sin man, medan han gick och närde en så svart misstanke mot henne.

Den natten klädde hon sig tyst och gick ut. Hon bar en vanlig bondpigas dräkt och hade ett knyte i handen. Hon ämnade rymma från sitt hem och aldrig vända tillbaka.

Hon gick inte för att undslippa plågor och lidanden. Men nu trodde hon, att Gud hade givit henne ett tecken, att hon hade lov att gå, att hon måste bevara sin kropps hälsa och krafter.

Hon drog inte västerut över sjön, ty där bodde den, som hon hade mycket kär. Inte heller gick hon norrut, ty där bodde många av hennes vänner, och inte mot söder, ty långt, långt söderut fanns hennes faders hem, och hon ville inte komma det ett steg närmare. Men österut gick hon, ty där visste hon sig inte ha hem, inte älskad vän, inte känd människa, inte hjälp eller tröst.

Hon gick inte med lätta steg, ty hon trodde sig inte försonad med Gud. Men dock var hon glad, att hon hädanefter skulle få bära bördan av sin synd bland främlingar. Deras liknöjda blickar skulle vila på henne, lisande som stål, lagt på en svullnad lem.

Hon ämnade vandra, till dess hon fann ett fattigt torp i skogsbrynet, där ingen kunde känna henne. »Det har gått mig, som ni kan se, och mina föräldrar ha jagat bort mig,» skulle hon säga. »Låt mig få föda och tak över huvudet här, till dess jag själv kan förtjäna mitt bröd! Jag är inte utan penningar.»

Så gick hon framåt genom den ljusa juninatten, ty maj månad var gången under hennes svåra lidande. Ack, maj månad, den sköna tiden, då björkarna blanda in sin ljusa grönska i granskogarnas mörker, och då sunnanvinden kommer igen långt söderifrån, mättad av värme!

Otacksam må jag synas mer än andra, som ha njutit av dina gåvor, du vackra månad. Inte med ett ord har jag prisat din fägring.

Ack maj, du kära, ljusa månad, har du någon gång givit akt på ett barn, som sitter i sin moders knä och lyssnar till sagor? Så länge barnet hör talas om grymma jättar och om sköna prinsessors bittra lidanden, håller det huvudet upprätt och ögonen öppna, men om modern börjar tala om lyckan och solskenet, sluter den lille sina ögon och slumrar in så stilla med huvudet mot hennes bröst.

Se, du vackra månad, ett sådant barn är också jag. Må andra lyssna till tal om blommor och solsken, men för mig väljer jag de mörka nätterna, fulla av syner och äventyr, för mig de hårda ödena, för mig förvildade hjärtans sorguppfyllda lidelser.