Gösta Berlings saga/Kapitel 19

←  Botgöring

Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf Järnet från Ekeby

Lilliecronas hem  →

JÄRNET FRÅN EKEBY

DET VAR VÅR, och järnet från alla Värmlands bruk skulle sändas till Göteborg.

Men på Ekeby hade de intet järn att sända. På hösten hade det tidtals varit vattenbrist, på våren hade kavaljererna regerat.

På deras tid skummade starkt, beskt öl utför Björksjöfallets breda gråstenstrappa, och Lövens långa sjö var inte fylld med vatten, utan med brännvin. På deras tid lades intet tackjärn i ässjan, men smederna stodo i skjorta och trätofflor framför härdarna och vände ofantliga stekar på långa spett, medan smedpojkarna på långa tänger höllo späckade kapuner över glöden. I de dagarna gick dansen över bruksbackarna. Då sov man på hyvelbänken och spelade kort på smedjestädet. I de dagarna smiddes intet järn.

Men våren kom, och nere på grosshandelskontoren i Göteborg började man vänta på järnet från Ekeby. Man vände på kontrakt, avslutade med majoren och majorskan, där det talades om leveranser på många hundra skeppund.

Men vad brydde kavaljererna sig om majorskans kontrakt? De höllo glädjen och fiolspelet och kalasandet vid makt. De sågo till, att dansen gick över bruksbackarna.

Järn kom från Stömne, järn från Sölje. Järnet från Kymsberg letade sig genom ödemarker ned till Vänern. Från Uddeholm kom det och från Munkfors och från alla de många bruken. Men var är järnet från Ekeby?

Är inte Ekeby längre det förnämsta av Värmlands bruk? Vakar ingen över den gamla gårdens ära? Som aska för vinden är den lämnad i händerna på vårdslösa kavaljerer. De låta dansen gå över bruksbackarna. Vad annat mäkta deras usla hjärnor ombestyra?

Men forsar och älvar, skutor och pråmar, hamnar och slussar undra och fråga: »Kommer inte järnet från Ekeby?»

Och det viskar och frågar från skog till sjö, från berg till dal: »Kommer inte järnet från Ekeby? Kommer det aldrig mer något järn från Ekeby?»

Och djupt inne i skogen börjar kolmilan skratta, och de stora hammarhuvudena i de mörka smedjorna tyckas hånle, gruvorna spärra upp sina vida gap och storskratta, pulpeterna på grosshandelskontoren, där majorskans kontrakt ligga förvarade, vrida sig i skratt. »Har ni hört så lustigt? De ha inget järn på Ekeby, på det yppersta av Värmlands bruk ha de inget järn.»

Upp, ni sorglösa, upp, ni hemlösa! Skall ni tåla, att slik nesa övergår Ekeby? O, så visst som ni älskar det fagraste ställe på Guds gröna jord, så visst som det är er längtans mål på fjärran vägar, så visst som ni inte kan nämna dess namn borta bland främlingar, utan att ert öga tåras, stå upp, kavaljerer, rädda Ekeby ära!

Nå, men om Ekeby hammare har vilat, ha de väl arbetat vid våra sex underlydande bruk? Där måste finnas nog och mer än nog av järn.

Så far Gösta Berling åstad för att tala vid förvaltarna på de sex bruken.

Nu är för det första att nämna, att till Högfors, som ligger vid Björksjöälven, en liten bit ovan Ekeby, fann han det inte vara skäl att fara. Det låg alltför nära Ekeby, det hade varit så gott som under kavaljerernas regemente.

Men han reste ett par mil norrut, tills han kom till Lötafors. Vackert ställe är det, därom är intet tvivel. Övre Löven breder ut sig framför det, och tätt bakom sig har det Gurlita klätt med brant uppstigande topp och ett stycke av vildhet och romantik, som väl passar ett gammalt berg. Men smedjan, den är ju inte sådan den skall vara: svänghjulet är sönder och har varit så hela året.

»Nå, varför har det inte blivit lagat?»

»Snickaren, min kära vän, snickaren, som var den enda i hela häradet, som kunde laga det, har varit upptagen på annat håll. Vi ha inte fått smida ett enda skeppund.»

Järnet från Ekeby.

»Nå, varför sände ni inte efter snickaren?»

»Sände efter! Som om vi inte skulle ha sänt efter honom var dag, men han har ju inte kunnat komma. Han har hållit på att bygga kägelbanor och lusthus på Ekeby.»

Då förstår Gösta med ens hur det skall gå honom på denna resan.

Han far vidare norrut upp till Björnidet. Vackert och präktigt ställe, det också, med ett läge, som skulle anstå ett slott. Den stora manbyggnaden behärskar en halvcirkelformig dal, på tre håll omgiven av väldiga höjder och på den fjärde av Löven, som där har sin ändpunkt. Och Gösta vet, att intet bättre ställe finns för månskenspromenader och svärmeri än strandvägarna utefter älven, förbi fallet och ned mot smedjan, som är inrymd i väldiga, ur själva bergväggen sprängda valv. Men järn, finns där något järn?

Nej, naturligtvis inte. De hade ju inte haft några kol, och från Ekeby hade de inte kunnat få pengar till att betala kolare och körare. All bruksdrift hade legat nere under vintern.

Så styr Gösta söderut igen. Han kommer till Hån, på Lövens östra strand, och till Lövstafors, långt inne i skogarna, men det går honom inte bättre där. Ingenstädes ha de järn, och allestädes tycks det vara kavaljerernas eget fel, att så förhåller sig.

Så vänder Gösta hem till Ekeby, och kavaljererna ta med dyster min i betraktande de femtio skeppund eller så, som finnas på upplaget, och deras hjässor äro tyngda av sorg, ty de höra hur all naturen hånler åt Ekeby, och de tycka, att marken darrar av snyftningar, att träden hota dem med vredgade åtbörder, och att gräs och örter klaga över att Ekeby ära är gången.

Men vartill så många ord och så mycken undran? Där är ju järnet från Ekeby!

Där är det, lastat på pråmar vid Klarälvsstranden, färdigt att segla utför älven, färdigt att uppvägas på järnvågen i Karlstad, färdigt att föras på en Vänersskuta till Göteborg. Så är den då räddad, Ekeby ära.

Men hur är detta möjligt? På Ekeby fanns ju inte mer än femtio skeppund järn, på de sex andra bruken fanns intet järn. Hur är det möjligt, att fullastade pråmar nu skola föra en sådan oerhörd massa järn till vågen i Karlstad? Ja, därom må man fråga kavaljererna.

Kavaljererna äro själva ombord på de tunga, fula farkosterna, de ämna själva följa järnet från Ekeby till Göteborg. Inte en vanlig pråmkarl, inte någon vanlig dödlig får följa järnet. Kavaljererna ha kommit med flaskor och matsäckskorgar, med valthorn och fioler, med bössor och metrevar och killekort. De skola göra allt för sitt kära järn och inte överge det, förrän det är avlastat på kajen i Göteborg. De skola själva lossa och lasta, sköta segel och roder. De äro just de rätta för en sådan uppgift. Finns väl en sandbank i Klarälven eller ett rev i Vänern, som de inte känna? Ligga inte rorpinne och talja lika lätt i deras hand som stråke och töm!

Om de älska något i världen, så är det järnet på de pråmarna. De akta det som finaste glas, de breda presenningar över det. Inte en flik av det får ligga bart. Det är dessa tunga, grå stänger, som skola upprätta Ekeby ära. Ingen främling får kasta likgiltiga blickar på dem. O Ekeby, du vår längtans land, må din ära stråla!

Ingen av kavaljererna har stannat hemma. Farbror Eberhard har lämnat sin skrivpulpet, och kusin Kristoffer har kommit fram ur spiselvrån. Till och med den blide Lövenborg är där. Ingen kan hålla sig borta, då det gäller Ekeby ära.

Men för Lövenborg är det inte nyttigt att se Klarälven. Han har inte sett den på trettiosju år, han har inte bestigit en båt på lika lång tid. Han hatar sjöarnas blanka ytor och de grå älvarna. Han påminnes om alltför dystra ting, då han kommer ut på vattnet, och han brukar undvika det, men i dag har han inte kunnat hålla sig hemma. Även han måste följa med för att rädda Ekeby ära.

Det förhöll sig nämligen så, att för trettiosju år sedan hade Lövenborg sett sin fästmö drunkna i Klarälven, och sedan dess hade hans stackars huvud ofta varit förvirrat.

Då han står och ser på älven, börjar hans gamla hjärna att bli allt oredigare. Den grå älven, som flyter fram med många små glittrande vågor, är en stor orm med silverfjäll, som ligger och lurar på rov. De gula, höga sandväggarna, genom vilka älven har skurit sin fåra, äro väggarna i en fallgrop, på vars botten ormen lurar, och den breda landsvägen, som gör ett hål i väggen och genom djup sand vadar ned till färjan, bredvid vilken pråmarna äro förtöjda, är själva öppningen till den fruktansvärda dödshålan.

Och den lilla gubben står och stirrar med sina små blå ögon. Hans långa, vita hår flyger för alla vindar, och hans kinder, som oftast blomstra i mild rosenfärg, äro alldeles bleka av ångest. Han vet så säkert, som om någon skulle ha sagt honom det, att en människa snart skall komma på den där vägen och störta sig i den lurande ormens gap.

Nu ämna kavaljererna kasta loss och fatta de långa stängerna för att driva pråmarna ut i strömfåran, men då ropar Lövenborg:

»Stanna, säger jag er, stanna för Guds skull!»

De förstå nog, att han börjar bli oredig, därför att han känner pråmen vagga under sig, men de hejda ovillkorligen de lyfta stängerna.

Och han, som ser, att älven lurar på rov, och att någon ovillkorligen måste komma för att störta sig i den, pekar med en varnande åtbörd uppåt vägen, alldeles som om han såge någon komma på den.

Det vet nog envar, att livet gärna anordnar sådana sammanträffanden som det, vilket nu följde. Den, som ännu kan förvånas, må väl förundra sig över att kavaljererna skulle ligga med sina pråmar vid färjstället över Klarälven just morgonen, som följde efter den natt, då grevinnan Elisabet hade begivit sig österut på vandring. Men helt visst skulle det ha varit mer underligt, om inte den unga kvinnan hade funnit någon hjälp i sin nöd. Det hände nu så, att hon, som hade gått hela natten, kom fram på landsvägen, som gick ned till färjan, just som kavaljererna ämnade lägga ut, och de blevo stående och sågo på henne, medan hon talade med färjkarlen och han lossade båten. Hon var klädd som en bondpiga, och de anade inte vem hon var. Men de stodo ändå och stirrade på henne, därför att det var något bekant hos henne. Medan hon nu stod där och talade med färjkarlen, syntes ett dammoln på landsvägen, och ur dammolnet skymtade fram en stor, gul kalesch. Hon förstod, att den var från Borg, att man var ute och sökte henne, och att hon nu skulle bli upptäckt. Hon kunde inte längre tänka på att komma undan i färjkarlens båt, och det enda gömställe hon såg var kavaljerernas pråmar. Hon störtade bort mot dem utan att se vad det var för folk ombord. Och väl var, att hon inte såg det, ty annars hade hon väl hellre kastat sig under hästarnas fötter än tagit sin tillflykt dit.

När hon hade kommit ombord, skrek hon bara: »Göm mig, göm mig!» Och så snavade hon och föll omkull på järnlasten. Men kavaljererna bådo henne vara lugn. De stötte hastigt från land, så att pråmen kom ut i strömfåran och drev ned mot Karlstad, just då kaleschen kom fram till färjstället.

I vagnen sutto greve Henrik och grevinnan Märta. Nu sprang greven fram för att fråga färjkarlen om han hade sett hans grevinna. Men som greve Henrik var smått förlägen över att nödgas fråga efter en förrymd hustru, så sade han bara:

»Det är någonting borta!»

»Jaså,» sade färjkarlen.

»Det är någonting borta. Jag frågar om ni har sett någonting.»

»Vad är det han frågar om?»

»Ja, det är detsamma, men det är någonting borta. Jag frågar om han har färjat någonting över älven i dag.»

På det sättet fick han dock ingenting veta, och grevinnan Märta måste själv tala vid karlen. Hon visste om en minut, att den de saknade befann sig ombord på en av de trögt bortglidande pråmarna.

»Vad är det för folk på de där pråmarna?»

»Det är väl kavaljererna, som vi bruka säga.»

»Ah!» säger grevinnan. »Ja, då har du din hustru i gott förvar, Henrik. Då vända vi lika så gärna om hem genast.»

Ute på pråmen rådde just ingen så stor glädje, som grevinnan Märta hade trott. Så länge den gula kaleschen var synlig, satt den förskrämda unga kvinnan hopkrupen på lasten utan att röra sig eller säga ett ord. Hon bara stirrade på stranden.

Troligt är, att hon, först då hon hade sett den gula kaleschen avlägsna sig, kände igen kavaljererna. Hon rusade upp. Det var, som om hon ville fly på nytt, men hon blev hejdad av den närmast stående, och så sjönk hon med ett sakta kvidande åter ned på lasten.

Och kavaljererna vågade inte tala till henne eller göra henne frågor. Hon såg ut, som om hon hade stått på vansinnets tröskel.

De sorglösas hjässor började sannerligen tyngas av ansvar. Detta järn var, redan det, en tung börda för ovana skuldror, och nu skulle de till på köpet vaka över en ung, ädelboren dam, som hade rymt från sin man.

Då de hade mött denna unga kvinna under vinterns fester, hade en och annan av dem kommit att tänka på en liten syster, som han fordom hade älskat. Då han hade lekt och brottats med denna syster, hade han måst ta varligt i henne, och då han hade pratat med henne, hade han fått lära sig att ge akt på sig och inte tala fula ord. Om en främmande pojke hade jagat henne för vilt i leken eller sjungit fula visor för henne, då hade han kastat sig över denne med gränslös förbittring och nära nog bultat livet ur honom, ty hans unga syster skulle aldrig höra något ont eller lida någon sorg eller någonsin mötas av ondska och hat.

Grevinnan Elisabet hade varit allas deras glada syster. Då hon hade lagt sina små händer i deras hårda nävar, hade det just varit, som om hon hade sagt: »Känn så bräcklig jag är! Men du är min stora bror, du skall beskydda mig både mot andra och mot dig själv.» Och de hade varit höviska riddersmän, så länge de hade sett henne.

Nu sågo kavaljererna henne med förfäran och kände inte rätt igen henne. Hon var härjad och avmagrad, halsen var utan rundning, ansiktet genomskinligt. Hon hade väl slagit sig under nattens vandring, ty ur ett litet sår vid tinningen kom då och då en bloddroppe framsipprande, och det krusiga, ljusa håret, som hängde ned i pannan, hade blivit klibbigt av blodet. Hennes klänning var smutsig efter den långa vandringen på av dagg fuktiga vägar, och hennes skor voro illa tilltygade. Kavaljererna förnummo en hemsk känsla av att detta var en främmande. Den grevinna Elisabet de hade känt hade inte haft sådana vilda, glödande ögon. Deras stackars syster hade nära nog blivit jagad till vansinne. Det var, som om en från andra rymder nedstigen själ kämpade med den rätta själen om herraväldet i denna utpinade kropp.

Men de behöva inte oroa sig för vad de skola göra med henne. Hos henne vakna de gamla tankarna. Där är frestelsen åter över henne. Gud vill åter pröva henne. Se, hon står bland vänner! Ämnar hon lämna botgörarens väg?

Hon reste sig och ropade, att hon måste bort.

Kavaljererna försökte lugna henne. De sade henne, att hon kunde vara trygg. De skulle skydda henne mot all förföljelse.

Hon bad endast att få stiga ned i den lilla båten, som följde pråmen, och ro i land för att ensam fortsätta sin vandring.

Men de kunde ju inte låta henne gå. Vad skulle det bli av henne? Bättre var det, att hon stannade hos dem. De voro bara fattiga gamla män, men de skulle helt visst finna någon utväg att hjälpa henne.

Då vred hon händerna och bad dem låta henne gå. Men de förmådde inte villfara hennes bön. De sågo henne så nödställd och svag, att de tänkte, att hon måste dö på landsvägen.

Gösta Berling stod ett stycke därifrån och såg ned i vattnet. Kanske skulle den unga kvinnan inte gärna se honom. Han visste det inte, men hans tankar lekte och logo i alla fall. »Nu vet ingen var denna unga kvinna befinner sig, tänkte han, »nu kunna vi föra henne med ens till Ekeby. Vi skola hålla henne dold där, vi kavaljerer, och vi skola vara goda mot henne. Vår drottning, vår härskarinna skall hon bli, men ingen annan skall veta om, att hon finns där. Vi skola vakta henne så väl, så väl. Hon skulle kanske bli lycklig bland oss, hon skulle bli omhuldad som en dotter av alla de gamla.»

Han hade aldrig vågat göra rätt klart för sig om han älskade henne. Han kunde inte äga henne utan synd, och han ville inte dra ned henne till något lågt eller uselt, det var vad han visste. Men att ha henne gömd på Ekeby och få vara god mot henne, sedan andra hade varit grymma, och låta henne njuta allt gott livet äger, ack, vilka drömmar, vilka saliga drömmar!

Men han vaknade ur dem, ty den unga grevinnan var i full förtvivlan, och hennes ord hade förtvivlans skärande tonfall. Hon hade kastat sig på knä mittibland kavaljererna och bad dem att få gå.

»Gud har inte ännu förlåtit mig,» ropade hon. Låt mig gå!»

Gösta såg, att ingen av de andra förmådde lyda henne, och förstod, att han måste göra det. Han, som älskade henne, måste göra det.

Han erfor en svårighet vid att gå, som om varje lem i hans kropp gjorde motstånd mot hans vilja, men han släpade sig fram till henne och sade, att han ville föra henne i land.

Hon steg genast upp. Han lyfte henne ned i båten och rodde henne till den östra stranden. Han lade till vid en smal gångstig och hjälpte henne ur båten.

»Vad skall det nu bli av er, grevinna?» sade han.

Hon lyfte allvarligt fingret och pekade mot himlen.

»Då ni kommer i nöd, grevinna …»

Han kunde inte tala, rösten svek honom, men hon förstod honom och svarade:

»Jag skall sända bud på er, då jag behöver er.»

»Jag skulle ha velat skydda er mot allt ont,» sade han.

Hon räckte honom sin hand till farväl, och han förmådde inte säga något mer. Hennes hand låg kall och slapp i hans.

Grevinnan var inte medveten om något annat än dessa inre röster, som nödgade henne att gå bort bland främlingar. Hon visste väl knappast, att det var just den man hon älskade, som hon nu lämnade.

Så lät han henne gå och rodde åter ut till kavaljererna. Då han kom upp på pråmen, skalv han av trötthet och syntes utmattad och maktlös. Han hade gjort sitt livs tyngsta arbete, syntes det honom.

Ännu några dagar höll han modet uppe, till dess att Ekeby ära var räddad. Han förde järnet till vågen på Kanikenäset, sedan var det för lång tid förbi med hans krafter och hans levnadsmod.

Kavaljererna märkte ingen förändring hos honom, så länge de voro ombord. Han spände varje nerv för att hålla munterheten och sorglösheten vid makt, ty det var genom munterhet och sorglöshet Ekeby ära skulle räddas. Hur skulle vågspelet kunna lyckas för dem, om de försökte det med bekymrade ansikten och modfällda hjärtan?

Om det nu är sant, som ryktet förmäler, att kavaljererna den gången hade mer sand än järn på pråmarna, om det är sant, att de oupphörligen buro upp och ned samma stänger till vågen vid Kanikenäset, tills de många hundra skeppunden voro uppvägda, om det är sant, att allt detta kunde gå för sig, därför att vågmästaren och hans folk blevo så väl trakterade ur de från Ekeby medförda matsäckskorgarna och kantinerna, så kan man veta, att de måste vara muntra på järnpråmarna.

Vem kan veta detta nu? Men om så hade varit, så är det visst, att Gösta Berling inte kunde ha tid att sörja. Av äventyrets och farans glädje visste han dock intet. Så fort han vågade, sjönk han samman i förtvivlan.

»O, Ekeby, du min längtans land,» ropade han då till sig själv, »må din ära stråla!»

Så snart kavaljererna hade fått vågmästarens kvitto, lastade de sitt järn på en Vänersskuta. Det var annars vanligt, att yrkesskeppare besörjde farten ned till Göteborg, och Värmlandsbruken hade i allmänhet intet mer bekymmer för sitt järn, då de hade fått vågmästarens kvitto på att leveransen var fullgjord. Men kavaljererna ville inte göra sin sak till hälften, de skulle följa järnet ända till Göteborg.

På vägen dit mötte dem olyckan. Storm bröt ut på natten, skutan blev redlös, drev mot ett rev och sjönk med hela sin dyrbara last. Valthorn och kortlekar och otömda vinbuteljer gingo då till bottnen. Men om man såg saken rätt, vad gjorde det, att järnet var förlorat? Ekeby ära var dock räddad. Järnet hade blivit uppvägt vid järnvågen på Kanikenäset. Och om än majoren måste sätta sig ned och i ett strävt brev underrätta grosshandlarna därnere i den stora staden om att han inte ville ha deras pengar, eftersom de inte hade fått hans järn, så gjorde det inte heller något. Ekeby var så rikt, och dess ära var räddad.

Men om hamnar och slussar, om gruvor och milor, om skutor och pråmar börja viska underliga ting? Om det går en dov susning genom skogarna, att hela färden var ett bedrägeri, om man påstår över hela Värmland, att det aldrig fanns mer än fattiga femtio skeppund på pråmarna, och att skeppsbrottet var tillställt med flit? En djärv bragd har då blivit utförd, och ett äkta kavaljersstreck fulländat. Av sådant skadas inte den gamla gårdens ära.

Men det är så längesen nu. Det är ju möjligt, att kavaljererna hade köpt järn från annat håll, eller att de hade funnit det i några förut okända förrådshus. Sanningen skall aldrig bli uppdagad i en sådan sak. Vågmästaren ville åtminstone aldrig höra talas om att något bedrägeri hade varit möjligt, och han borde ju veta det.

När kavaljererna kommo hem, fingo de höra nyheter. Greve Dohnas giftermål skulle upphävas. Greven hade sänt sin hovmästare ned till Italien för att skaffa bevis, att äktenskapet inte hade varit lagligt. Denne kom också tillbaka frampå sommaren med tillfredsställande uppgifter. Vari dessa bestodo, ja, det vet jag inte säkert och visst. Man får fara fram varsamt med de gamla sägnerna, de äro som åldriga rosor: de tappa lätt bladen, då man kommer dem för nära inpå livet. Folket säger, att vigseln i Italien inte hade blivit gjord av rätt präst. Jag vet inte mer, jag heller, men sant är det ändock, att äktenskapet mellan greve Dohna och Elisabet von Thurn vid domstolen i Bro förklarades aldrig ha varit något äktenskap.

Härom visste väl den unga kvinnan intet. Hon levde bland bönder i avlägsna trakter, om hon levde.