Gösta Berlings saga/Kapitel 26
| ← Patron Julius |
|
Guds vandringsman → |
LERHELGONEN
SVARTSJÖ KYRKA är vit både utan och innan: vita äro väggarna, predikstolen, bänkarna, läktaren, taket, fönsterbågarna, altarduken, allt är vitt. I Svartsjö kyrka finnas inga prydnader, inga bilder, inga vapensköldar. Över altaret står endast ett träkors med ett vitt linkläde. Förr var det inte så. Då var taket fyllt av målningar, och mångfaldiga brokiga bilder av sten och lera funnos i detta Guds hus.
En gång för mycket längesedan hade en konstnär i Svartsjö stått och betraktat sommardagens himmel och givit akt på skyarnas färd mot solen. Han hade sett de vita, skinande molnen, som om morgonen stå nere vid synranden, torna upp sig allt högre och högre, sett alla de bidande kolosserna vidga ut sig och resa sig för att storma mot höjden. De satte upp segel som fartyg. De höjde standar som krigare. De gingo att inkräkta hela himlen. Inför solen, rymdens härskarinna, förställde de sig, dessa växande vidunder, och antogo en ofarlig skapnad. Där var ett glupande lejon. Det förbytte sig till en pudrad dam. Där var en jätte med kvävande armar. Han lade sig ned som en drömmande sfinx. Somliga prydde sin vita nakenhet med guldbrämade mantlar. Andra stänkte rött smink över kinder av snö. Där voro slätter. Där voro skogar. Där voro murade borgar med höga torn. De vita molnen blevo sommarhimlens herrar. De uppfyllde hela det blå valvet. De nådde solen och skylde henne.
»O, huru skönt,» tänkte då den fromma konstnären, »om de längtande andarna kunde stiga upp på dessa tornande berg och bäras av dem som på ett gungande skepp allt högre och högre uppåt!»
Och med ens förstod han, att sommardagens vita moln voro de farkoster, på vilka de saligas själar färdas.
Han såg dem där. Där stodo de på de glidande massorna med liljor i händerna och guldkronor på huvudet. Rymden genljöd av deras sång. Änglar svängde sig på breda, starka vingar ned till deras möte. O, vilken mängd av saliga! Allteftersom molnen bredde ut sig, blevo flera och flera synliga. De vilade på molnbäddarna såsom näckrosor på insjön. De prydde dem, såsom liljorna pryda ängen. Vilket jublande uppstigande! Sky rullade upp bakom sky. Och alla voro de uppfyllda av himmelska härskaror i rustning av silver, av odödliga sångare i purpurkantade mantlar.
Denna konstnären hade sedan målat taket i Svartsjö kyrka. Där hade han velat återge sommardagens uppstigande moln, som förde de saliga in i himmelens härlighet. Handen, som fört penseln, hade varit kraftig, men också något styv, så att molnen mera hade kommit att likna de krusiga lockarna i en allongeperuk än växande berg av mjuk dimma. Och så, som de heliga hade tagit gestalt för målarens fantasi, hade han inte förmått återge dem, utan han hade klätt dem efter människosätt i långa, röda kåpor och styva biskopsmössor eller i svarta kaftaner med stela pipkragar. Han hade givit dem stora huvuden och små kroppar, och han hade försett dem med näsdukar och bönböcker. Latinska sentenser flögo dem ur munnen, och för dem, som han förmenade vara ypperst, hade han anbragt stadiga trästolar på molnryggarna, så att de bekvämt sittande kunde färdas in i evigheten.
Men det visste ju envar, att andar och änglar aldrig hade visat sig för den stackars konstnären, och så undrade man inte mycket över att han inte hade kunnat göra dem så överjordiskt sköna. Den gode mästarens fromma målning hade nog synts mången övermåttan ljuvlig, och mycken helig rörelse hade den väckt. Den kunde nog ha varit värdig att skådas också av våra ögon.
Men under kavaljersåret lät greve Dohna vitmåla hela kyrkan. Då blev takmålningen förstörd. Likaså blevo alla lerhelgonen tillintetgjorda.
Ack, de lerhelgonen!
Det skulle vara bättre för mig, om mänsklig nöd kunde göra mig så mycken sorg som den jag har känt över deras undergång, om människors
grymhet mot människor kunde fylla mig med sådan bitterhet, som den jag har erfarit för deras skull.
Men tänk bara: där fanns en S:t Olof med krona om hjälmen, yxa i handen och en knäfallande jätte under fötterna; där fanns på predikstolen en Judit i röd tröja och blå kjortel, med ett svärd i ena handen och ett timglas i den andra, i stället för den assyriska fältherrens huvud; där fanns en hemlighetsfull drottning av Saba i blå tröja och röd kjortel, med gåsfot på det ena benet och handen full av sibyllinska böcker; där fanns en grå S:t Göran, liggande ensam på en bänk i koret, ty både hästen och draken hade blivit sönderslagna; där fanns S:t Kristoffer med den grönskande staven, och S:t Erik med spira och bila, iförd fotsid guldblommig kåpa.
Jag har suttit där i Svartsjö kyrka så mången söndag och grämt mig över att bilderna voro borta, och längtat efter dem. Jag skulle inte ha sett så noga efter om det hade fattats dem näsa eller fötter, om förgyllningen hade bleknat och färgen fallit av. Jag skulle ha sett dem omstrålade av legendernas glans.
Det lär alltid ha varit så med dessa helgon, att de tappade sina spiror eller öron eller händer och måste lagas och putsas. Församlingen tröttnade på det och längtade att bli av med dem. Men bönderna hade nog inte gjort helgonen någon skada, om inte greve Henrik Dohna hade varit. Det var han, som lät taga bort dem.
Jag har hatat honom därför, såsom blott ett barn kan hata. Jag har hatat honom, som den svultna tiggaren hatar den snåla matmodern, som nekar honom bröd. Jag har hatat honom, som en fattig fiskare hatar en okynnig pojke, som har förstört hans nät och huggit hål i hans båt. Var jag inte hungrig och törstig under dessa långa gudstjänster? Och han hade tagit bort det bröd, av vilket min ande skulle ha levat. Längtade jag inte ut i oändligheten, upp till himmelen? Och han hade förstört min farkost och rivit det nät, med vilket jag skulle ha fångat heliga syner.
Det finns intet rum i de vuxnas värld för ett riktigt hat. Hur skulle jag numera kunna hata en så ömklig varelse som denna greve Dohna eller en vansinnig sådan som Sintram eller en förslappad världsdam sådan som grevinnan Märta? Men när jag var barn! Det var deras lycka, att de voro döda för så längesedan.
Prästen stod kanske därframme på predikstolen och talade om frid och försonlighet, men till vår plats i kyrkan kunde aldrig hans ord höras. Ack, om jag hade haft dem där, de gamla lerhelgonen! De skulle nog ha predikat för mig, så att jag hade kunnat både höra och förstå.
Men nu satt jag oftast och tänkte på hur det var, då de blevo bortrövade och förstörda.
När greve Dohna hade låtit förklara sitt äktenskap upphävt i stället för att uppsöka sin hustru och låta legalisera det, hade detta väckt allas harm, ty man visste, att hans hustru hade lämnat hans hem endast för att inte bli pinad till döds. Det tycktes nu, som om han skulle vilja återvinna Guds nåd och människors aktning genom ett gott verk, och så lät han reparera Svartsjö kyrka. Han lät vitstryka hela kyrkan och riva ned takmålningen. Han själv och hans drängar buro bilderna ned i en båt och sänkte dem i Lövens djup.
Hur kunde han dock våga att lägga sin hand på dessa Herrans väldiga?
O, att illdådet fick ske! Den hand, som avhuggit Holofernes’ huvud, förde den då inte mer ett svärd? Hade Sabas drottning glömt all hemlig kunskap, som sårar farligare än en förgiftad pil? S:t Olof, S:t Olof, gamla viking, S:t Göran, S:t Göran, gamla drakdödare, dånet av edra bragder är då dött, underverkens gloria utslocknad! Men det var väl så, att de heliga inte ville bruka våld mot förstörarna. Eftersom Svartsjö bönder inte längre ville bestå färg till deras rockar och förgyllning till deras kronor, tilläto de, att greve Dohna bar dem ut och sänkte dem i Lövens bottenlösa djup. De ville inte längre stå där och vanpryda Guds hus. O, de hjälplösa, mindes de den tid, då böner och knäfall hemburos dem?
Jag tänkte på denna båten med sin last av helgon, som gled fram över Lövens yta en stilla sommarkväll. Karlen, som rodde, tog långsamma årtag och kastade skygga blickar på de sällsamma passagerare, som lågo i fören och aktern, men greve Dohna, som också var med, var inte rädd. Han tog dem en och en med högstegna händer och kastade dem i vattnet. Hans panna var klar, och han andades djupt. Han kände sig som en kämpe för den rena evangeliska läran. Och det skedde intet under till de gamla helgonens ära. Tysta och modlösa sjönko de ned i förintelsen.
Men nästa söndags morgon stod Svartsjö kyrka skinande vit. Inga bilder störde mer den inre betraktelsens ro. Endast med själens ögon skola de fromma skåda himmelens härlighet och de heligas anleten. Människors böner skola på egna starka vingar nå den Högste. Inte mer skola de haka sig fast vid helgonens klädafåll.
Ack, grön är jorden, människans älskade boning, blå är himlen, hennes längtans mål. Världen strålar av färger. Varför är kyrkan vit? Vit som vintern, naken som fattigdomen, blek som ångesten! Den glittrar inte av rimfrost som en vintrig skog. Den strålar inte i pärlor och spetsar som en vit brud. Kyrkan står i vit, kall limfärg, utan en bild, utan en tavla.
Den söndagen satt greve Dohna i en blomsterprydd länstol i koret för att ses och prisas av varje man. Nu skulle han äras, som hade låtit laga de gamla bänkarna, förstört de vanprydande bilderna, låtit sätta in nytt glas i alla trasiga fönster och låtit stryka hela kyrkan med limfärg. Sådant stod honom förvisso fritt att göra. Om han ville blidka den Allsmäktiges vrede, så var det ju gott, att han smyckade hans tempel så väl han förstod. Men varför tog han då pris för det?
Han, som kom med oförsonad stränghet på sitt samvete, han kunde ju ha lagt sig på knä nere på skampallen och bett sina bröder och systrar i kyrkan anropa Gud, att han måtte tåla honom i sin helgedom. Det hade varit bättre för honom, om han hade stått där som en arm missdådare, än att han skulle sitta ärad och välsignad framme i koret och taga pris, därför att han hade velat försona sig med Gud.
Å, greve, han hade förvisso väntat dig vid skampallen. Han kunde inte låta gäcka sig, därav att människorna inte vågade klandra dig. Han är ännu den nitälskande Gud, som låter stenar tala, när människor tiga.
När gudstjänsten var slut och sista psalmen sjungen, lämnade ingen kyrkan, utan prästen steg upp på predikstolen för att hålla tacksägelsetal till greven. Men så långt fick det ändå inte gå.
Ty dörrarna slogos upp, och där kommo de gamla helgonen åter in i kyrkan, drypande av Lövens vatten, nedsölade av grön dy och brun gyttja. De hade väl förnummit, att här skulle talas hans lov, som störtade dem i förintelsen, som drev dem ut ur Guds heliga hus och sänkte dem i de kalla, upplösande böljorna. De gamla helgonen vilja ha ett ord med i laget.
De älska inte vågornas entoniga skvalp. De äro vana vid psalmsång och böner. De tego och läto allt ske, så länge de trodde, att det skulle lända till Guds ära. Men så var det inte. Här sitter greve Dohna i heder och ära framme i koret och vill tillbedjas och prisas i Guds hus. Sådant kunna de inte tåla. Därför ha de stigit upp ur sin våta grav och tåga in i kyrkan, igenkännliga för allt folket. Där går S:t Olof, med kronan om hatten, och S:t Erik, med guldblommorna på kåpan, och den grå S:t Göran och S:t Kristoffer, inga flera: drottningen av Saba och Judit hade inte kommit.
Men då folket har hunnit hämta sig från sin förvåning, går det en hörbar viskning genom kyrkan:
»Kavaljererna!»
Ja, visst är det kavaljererna. Och de gå rätt fram till greven utan att säga ett ord och lyfta upp hans stol på sina axlar och bära honom ut ur kyrkan och sätta ned honom på kyrkbacken.
De säga ingenting och se varken åt höger eller åt vänster. De bära helt enkelt ut greve Dohna ur Guds hus, och då detta är gjort, gå de åter bort, tagande närmaste vägen ned till sjön.
De antastades inte och spillde inte heller mycken tid på att förklara sin mening. Den var tydlig nog: »Vi, Ekeby kavaljerer, ha vår tanke för oss. Greve Dohna är inte värd att prisas i Guds hus. Därför bära vi ut honom. Må nu vem som vill frakta honom in igen.»
Men han blev inte inburen. Prästens lovtal blev aldrig hållet. Folket strömmade ut ur kyrkan. Där var ingen, som tänkte annat, än att kavaljererna hade handlat rätt.
De påminde sig den ljusa, unga grevinnan, som hade blivit så grymt pinad där på Borg. De påminde sig henne, som hade varit så god mot fattigt folk, som hade varit så ljuv att se på, att det hade varit en tröst för dem att betrakta henne.
Det var synd att komma med vilda upptåg till kyrkan, men både prästen och församlingen kände, att de själva hade varit på väg att driva större gyckel med den allvetande. Och de stodo skamsna inför de förvildade gamla galningarna.
»När människor tiga, måste stenar tala,» sade de.
Men efter den dagen kunde greve Henrik inte trivas på Borg. En mörk natt i början av augusti körde en täckt kaross tätt intill stora trappan. Alla tjänarna ställde upp sig omkring den, och grevinnan Märta kom ut, höljd i schalar, med ett tätt flor för ansiktet. Greven förde henne, men hon darrade och ryste. Det var med yttersta svårighet man kunde förmå henne att gå över förstugan och trappan.
Så kom hon då ned i vagnen, greven sprang upp däri efter henne, dörrarna smälldes igen, och kusken lät hästarna sätta av som i sken. När skatorna nästa morgon vaknade, var hon borta.
Greven levde sedan långt nere i södern. Borg blev sålt och har många gånger bytt om ägare. Alla måste älska det. Få torde det vara, som ha ägt det med lycka.