←  Tjugutredje kapitlet
Högadals prostgård
av Wilhelmina Gravallius

Tjugufjerde kapitlet
Tjugufemte kapitlet  →


[ 249 ]

Tjugufjerde kapitlet.

I den mörka höstnatten klagade stormen sina djupa toner, och genombäfvade likt en dödssuck den darrande naturen. De stolta furorna böjde sina eviga kronor och björkarnes gula blad rycktes våldsamt ned från de kala grenarne. Nedanets halfva måne var ännu icke uppgången, och stjernorna, som så vänligt belyst återseendets fest, hade nu gömt sig bakom mörka moln, hvilka sammanflöto till en svart, ogenomtränglig massa. Det var en af dessa hemska, rysliga nätter, då man innerligare tackar Gud för hemmets lugn, då hyddan kännes varmare, kudden mjukare, och då man ber mången varm bön för den arme vandraren på väg och land.

Men Axel trifdes ej i hemmets lugn; han älskade stormen, ty det stormade inom honom. Han trifdes bäst under den stjernlösa himlen; ty hjertats stjerna var slocknad för honom.

Och derför, sedan han mottagit de underrättelser, för hvilka hans själ på en gång känt så mycken längtan, så mycken bäfvan, hade han med dem osedd, ohörd, lemnat det nyss återfunna fadershemmet och irrat ut i den stormiga natten.

[ 250 ]Der vandrade han nu genom den tjocka granskogen, på den smala gångstigen, oskådlig för hvarje menskligt öga, men icke för Axels, som klart upplystes af minnets säkra fyrbåk. Ofta stannade han, sorgligt leende mot dessa hågkomstens oaser, hvilka med vårgrönska och solsken uppspirade bland höstens härjningar, bland ugglornas skri och de af stormen dels uppryckta, dels afbrutna trädens brakande. Snart stannade han dock icke mera; han ilade liksom hade nattens mörka andar förföljt honom, eller som skyndade han undan storm och mörker till en vänlig härd, der ljus och kärlek väntade honom.

Axel hade genomgått skogen, tvenne ängar och en sköflad björklund, nu återstod blott en backe, en allé, och han hade hunnit vandringens mål.

Men hvad är det, som skimrar mellan träden der borta, som med hvarje steg utbreder en klarare låga? — — En ryslig aning fattar Axels själ. Nästan flygande ilar han öfver backen, genom allén; och se, Strålvik, det stolta, prunkande Strålvik, stod der i ryslig glans, i vådeldens flammande lågor framför Axel, hvars mod ett ögonblick var nära att sjunka. Alla lågo försänkta i midnattens djupa sömn; alla slumrade trygga för att snart fattas af dödens lågor. Och Alma, — var hon kanske ej redan fattad af dem? Ty elden utbröt just från den del af huset, der hennes rum var beläget.

Vi vilja icke försöka teckna de känslor, som qvalde Axels själ, och hvilka satte hela hans naturliga mod och beslutsamhet i den högsta spänning. — Eld! Eld! — ropade han och fattade i strängen till klockan, hvilken satt vid gafveln på en af flyglarne, som beboddes af statfolket, samt ringde med kraftfull häftighet. Stormen tycktes i detta ögonblick hvila sina starka vingar, och vid de fasaväckande ljuden vaknade de förskräckta menniskorna, hvilka yrvakna och rådlösa rusade ut, färdiga att nedfalla vid den syn, som mötte deras ögon.

[ 251 ]— Skynda! skynda! Hjelp! hjelp! — ropade Axel och ilade upp mot det brinnande huset.

Med nästan öfvernaturlig styrka skakade han den stora förstuguporten. Den darrade, men gaf ej vika. — Detta ögonblick kan ju vara Almas sista! — Axels själ tycktes våldsamt söndersplittras vid denna tanke, hvilken, långt från att förlama hans krafter, gaf dem en herkulisk styrka. Ännu ett försök, låset gaf efter, porten gick upp, och Axel var nästan i ett språng uppför den långa trappan, från hvars öfre sida lågorna bröto mot honom. Han rusade genom den långa sträckan af präktiga rum, nu klarare upplysta än vid majorskans mest lysande fester. Han stod i rummet utanför Almas. Elden hade redan antändt tak och väggar. Då han höll handen på låset till den helgedom han sökte, var det likasom hans kraft blifvit bruten, men i nästa ögonblick stegrades den till den öfvermenskliga energi, hvilken i dylika stunder elektriserar starka och eldiga själar.

Han öppnade dörren — o, fasaväckande syn! rummet var uppfyldt af rök och lågor.

En känsla af bedöfning var åter nära att förlama Axels styrka, då hans öga såg de snöhvita sparlakanen kring Almas säng hvirfla i glödande draperier.

Med ett enda hopp var han framme vid sängen, der han i ångestfull, nästan vild förtviflan afryckte det brinnande täcket, men hans ångest bytte sig i en glädje, för hvilken icke jordens alla tungomål ega uttryck, då han såg, att det endast var den tomma bädden, som var de grymma lågornas rof.

Men hvar finnes Alma? — hvar? — Med denna bäfvande lifsfråga rusar han in i kabinettet, som låg bredvid Almas rum, utan att känna, huru lågorna bränna hans hår och hans kläder.

I kabinettet hade elden ännu icke så väldsamt inträngt, ehuru hemska flammor allt mer och mer upplyste den tjocka rök, hvilken uppfylde det lilla rummet.

[ 252 ]Innanför kabinettet låg majorskans boudoir och der innanför sängkammaren, dit Axel hoppades, att Alma tagit sin tillflygt. Han skyndar till boudoirens dörr, — men stöter mot en menniskokropp, som ligger utanför den samma?

Lågorna uppflamma och vid deras hemska belysning ser han, att det är Alma, afsvimmad, sanslös.

Med ett för dylika fasansfulla ögonblick egendomligt utrop, upplyfter han den medvetslösa flickan i sina armar och rusar, glömsk af de faror, som omgifva honom, nästan svindlande af lycksalighet ut genom de vilda lågorna.

— Hvart skulle han föra sitt dyra segerbyte? Han visste det ej — men han ihågkom paviljongen, belägen icke långt inom trädgårdsporten. Dit skulle han ställa sina steg — fastän de vilda lågorna öfver allt rasade mot honom och hotade att stänga hans väg.

De öppnade dörrarne hade påskyndat deras vilda framfart — men Axel sprängde modigt igenom dem med den dyra fickan hårdt tryckt mot sitt hjerta, och betäckte skyddande hennes anlete med sina händer och sitt hufvud, utan att känna huru elden hvirflade omkring honom och fattade tag i hans kläder.

— Väck upp dem alla! — Rädden allt hvad I kunnen — och framför allt — menniskorna — ropade Axel till folket, som nu i full verksamhet mötte på gården, och hvilka med förskräckelse omfattade hans brinnande kläder — och säg dem, att hon är räddad! — tillade han, i det han försvann genom trädgårdsporten.

Hela den stora trädgården låg der så hemsk i höstens och lågornas rysliga belysning. Dörren till paviljongen var icke låst. Axel inträdde och nedlade på en soffa sin dyrbara börda.

Nu först återsåg han de kära, i hans själ så troget förvarade anletsdragen, men ack, huru olika voro de ej nu mot deras tjusande spegelbild, — i synnerhet i detta ögonblick, då de likbleka och liflösa upplystes af vådeldens [ 253 ]flammor! — och ändå — — de voro för Axel de samma — de kära — de oförgätliga — men i hvilka förhållanden — — i hvilken stund återsåg han dem? — —

Öfverväldigad af dessa tankar lade han sakta handen på det dyra hjertat. Det stod stilla — dess slag hade stannat — — likväl ej för evigt — det kände Axel i sin själ. Men huru skulle han väl återkalla det till lif? — — —

Knäböjande ropade han i kärlekens ömmaste tonart Almas namn, och kysste hennes brända händer och armar, hennes rika, svedda lockar.

Alma hörde honom ej. Förtviflad rusar han ut och hemtar den närbelägna källans friska vatten, med hvilket han öfvergjuter Almas pulsar och tinningar — men hon låg ännu utan tecken till känsla och lif.

Knäböjd och ångestfull väntade den arme Axel det ögonblick, då hon mot honom skulle uppslå det hulda ögat, — då hennes hjerta vid hans bröst skulle slå sitt första slag.

— Ack, — suckade den stackars ynglingen, — Jag ryckte ju den älskade undan lågorna — undan döden? endast för att hon må blifva en annans brud! — och han ångrade nästan, att han icke delat döden i Almas famn! — — Ack, döden hade säkert för Alma varit ljufvare i min famn, än lifvet vid hans hjerta! — suckade han.

I detta ögonblick ser han en svag, men likväl för hans öga förnimbar lifsgnista genombryta Almas dvala.

I onämbar tjusning lutar han sig ännu närmare hennes hjerta — alltid knäböjande hos sin älskade, — och i kärlekens ljufvaste tonart hviskande hennes namn.

— O, vakna, vakna, min älskade! — — Jag skall uppväcka dig vid kärlekens varmaste lifsflägt — jag skall ingjuta min lågande ande i din själ! — och ingen — ingen skall kunna skilja oss åt! — utropar han i feberaktig hänförelse och trycker Alma härdare mot sitt hjerta, böjer sig djupare ned öfver det bleka ansig[ 254 ]tet och öfver hans glödande läppar utströmma lifvets och kärlekens friska underelixir. Denna allmagt genomilar, uppvärmer Almas ådror. Hon uppslår ögat, men hon tillsluter det åter hastigt, och om någon tanke är möjlig i detta uppvaknandets ögonblick, då är det säkert den att få dö under den saliga drömmen.

— Alma! älskade Alma, vakna! — — vakna! — Lef hos din Axel! — stammade hänryckt den tjuste ynglingen. — O, se på mig! — säg, att du känner igen mig! — —

En underbar darrning genombäfvade Almas hela varelse. Läpparne logo, ögat upplyftes, och med ett själsklingande, ehuru svagt: »Axel!» — lutade hon sitt hufvud djupt ned mot Axels bröst och lindade sina armar kring den älskade ynglingen.

Och nu klingade de skönaste toner ur menniskans första kärlek, »filomelen bland lifvets vårljud», och »liksom efter ett varmt regn aftonrodnaden och det varma solljuset rinner ner från guldgröna kullar», så stod en darrande glans öfver hela deras inre verld — öfver deras förflutna lif och de logo klara glädjetårar.




Hastigt likasom uppskrämd af en förfärlig tanke sliter likväl Alma sig lös från Axels omfamning. Ur hennes öga talar en hemsk förtviflan — hennes läppar darra, hennes varelse skälfver, och all den lycksalighet, hvilken likt ett edens skimmer nyss förklarat hennes sköna anlete, har nu: bytt sig i i en ångestfull förtviflan.

— Min mor! — min arma mor! — o, hvem skall rädda henne? — utropar hon med sönderslitande stämma och sammanknäpper ångestfull sina händer.

— Det skall jag, Alma! om det ännu står i mensklig magt! — svarar Axel med kraftfull beslutsamhet och sliter sina armar från Almas lif.

[ 255 ]— O, Axel! min Axel! — Skall du för andra gången blottställa ditt lif?

— Är hon icke din mor, min älskade? — Och vid dessa, med den djupaste kärlek utsagda ord, reser Axel sig häftigt upp. — Men hvar är hon?

— Hon var i sängkammaren — det var dit jag skulle gå för att söka rädda henne — men hvar är hon nu? — O, min Gud! min Gud! — Du kommer icke upp för trappan! — hon är säkert nedbrunnen.

— Det finnes ju en spiraltrappa från pigkammarn upp till din mors boudoir?

— Ja, men — — Axel! Axel!

— Farväl, min dyra Alma! Var icke orolig! Med Guds hjelp ser du mig snart åter.

Vid dessa ord tryckte Axel en kyss på Almas marmorhvita panna och rusade ut ur paviljongen — Axel! Axel! — ropade Alma med outsäglig ångest, då hon såg honom störta fram bland de vilda lågorna.

Men Axel hörde henne ej, der han likt en stormvind ljungade fram mot det brinnande huset. I outsäglig ångest sammanknäppte Alma bönfallande sina darrande händer och nedsjönk derefter åter vanmägtig på soffan.

— Är majorskan räddad? — ropade Axel till några karlar, som han mötte med en vattentunna.

— Nej, kusken och bokhållarn försökte, men de' va' för sent. De' va rakt omöjligt! Di ha' bara fått satt te lifvet, om di ha' försökt. Men för Guds skull, magistern, hva' tänker han på? Gå i Herrans namn inte dit. — — Sir han inte, att hela huset står i ljusan låga? han blir inbränd — och si, nåda, ho' ä säkert dö för länge se'n!

Utan att lyssna till denna varning skyndar Axel in i köket, hvilket, ehuru antändt, dock icke ännu står i full flamma, genom pigkammarn, der lågorna vildt slå emot honom, upp för den antända spiraltrappan, som förde till majorskans boudoir.

[ 256 ]— Det är för sent! — suckar han ångestfull, när han ser rummet antändt nästan från alla sidor. Han är nära att vända om, ty lågorna kringränna honom med vild häftighet; men en tanke på Alma, och han rusar mot sängkammardörren. Han försöker öppna henne, men, ehuru låset är upplåst, går hon dock icke upp. En aning fattar Axels själ. Han måste in — ögonblicken äro dyra — med manlig kraft förnyar han sina bemödanden. — Dörren ger vika, och i samma ögonblick hör Axel något tungt falla, och framför honom ligger majorskan, sanslös, blödande med antända kläder.

Hastigt nedrifver Axel den ännu icke antända portieren, kastar den öfver majorskan, och upplyfter henne derefter med krampaktig styrka på sina armar.

Han bäfvar — ett ögonblicks fruktan intager hans själ, ty lågorna rasa med tilltagande styrka omkring honom och bördan är tung; men åter en tanke på Alma, och modigt, ehuru nästan svigtande, rusar han ut ur boudoirens flammor ned för den brinnande trappan. Ögonblicket är förfärligt. Han tycker, att hans fötter äro antända — hans kläder brinna, och nästan mera död än lefvande, bränd och sårad af nedrasande bjelkar, står han ändtligen ute på gården.

Nu hafva krafterna nästan alldeles öfvergifvit honom. Han är nära att nedsjunka med sin börda.

Utrop af fasa och beundran möta honom från folkhopen, bland hvilka några hafva den rådigheten att hälla vatten öfver hans antända kläder. Man vill hjelpa honom med den tunga bördan, men han ser en ljus gestalt bland de flammande lågorna framskymta innanför trädgårdsporten. Han är åter stark och med ett: »Gud vare lofvad, din mor är räddad, Alma!» nedlägger han majorskan på soffan i paviljongen och nedsjunker sjelf kraftlös, nästan medvetslös på den stol, man framsatt åt honom.