Hans fäders Gud och andra berättelser från Klondyke/En strid mellan kvinnor

←  VID REGNBÅGENS FOT

Hans fäders Gud och andra berättelser från Klondyke av Jack London Översättare: Mathilda Drangel EN STRID MELLAN KVINNOR

EN STRID MELLAN KVINNOR.

I.

En gång drabbade Freda och mrs Eppingwell ihop. Freda var en grekisk flicka och danserska. Åtminstone ansåg hon själv att hon var grekiska, men detta betvivlades av många, emedan hennes klassiska drag voro för energiska och den demoniska glöd, som vid sällsynta tillfällen kunde lysa i hennes ögon, gjorde hennes nationalitet ännu mera tvivelaktig. Några få — endast män — hade denna syn blivit förunnad, och ehuru många år kanske förflutit sedan dess, ha de aldrig glömt och kunna aldrig glömma den. Hon talade aldrig om sig själv, och man kan gärna ta för godt, att när hon var lugn och blid till sinnes, var hon grekiska. Hennes pälsverk var det dyrbaraste i hela landet från Chilcoot till St. Michael’s, och hennes namn var på alla mäns läppar. Men mrs Eppingwell var hustru till en kapten, och hon var dessutom en mondän stjärna av första storleken, omgiven av det utvaldaste kotteriet i Dawson — ett kotteri, som av de utomstående betecknades som »den officiella klicken». Sitka Charley hade en gång varit ute på resa med henne, när hungersnöden var stor och en människas liv var mindre värdt än ett mått mjöl, och enligt hans omdöme var hon för mer än andra kvinnor. Sitka Charley var indian och hans åskådning var primitiv, men hans ord var detsamma som ett »varde!» och hans dom gällde som hallstämpel i vartenda läger under polcirkeln.

Bägge dessa kvinnor voro erövrarinnor gentemot männen, var på sitt fält, men deras sätt var olika. Mrs Eppingwell härskade i sitt eget hus och över barackerna, där yngre slösaktiga familjesöner hade hamnat, för att nu icke tala om cheferna för ordningsmakten, både den exekutiva och den juridiska. Freda regerade däremot nere i staden, och de, över vilka hon härskade, voro desamma som i socialt avseende fungerade vid barrackerna eller blevo serverade te och konserver av mrs Eppingwells egen hand i hennes blockhus på sidan av kullen. Den ena visste att den andra fanns till, men de levde så skilda som två motsatta poler, och fastän de måste ha hört ett och annat berättas om varandra och naturligtvis voro nyfikna, hade man aldrig hört någondera göra en fråga om den andra. Det skulle således aldrig ha blivit något bråk av alls, om icke en fribryterska — f. d. modell — hade kommit till landet på den första isen med präktigt hundspann och världsrykte. Loraine Lisznayi — illiterat, dramatisk och från Ungern — var den som framkallade striden. För hennes skull begav sig mrs Eppingwell ner från sin höjd och gjorde intrång på Fredas domän, och av samma orsak begav sig Freda upp från staden och åstadkom förvirring på guvernörens bal.

Vilket ju alltsammans är en gammal välbekant historia för Klondyke, ehuru mycket få — till och med i Dawson — känna till saken i dess helhet. Och förutom dessa få kan ingen vara kompetent att bedöma vare sig kapten Eppingwells hustru eller den grekiska danserskan. Att alla nu få reda på hur det verkligen förhöll sig, därför tillkommer nog äran Sitka Charley. Från hans mun förskriver sig meddelandet av de fakta, som här framläggas för allmänheten. Det skulle väl ha varit högst opassande, om Freda helt simpelt hade valt en bläcksuddare till förtrogen, eller om mrs Eppingwell hade skvallrat ur skolan. Det kunde ju vara möjligt att de ha gjort det, men nog är det tämligen otroligt.

II.

Floyd Vanderlip var en duktig karl, det kunde man se. Hårdt arbete och hårdtuggad föda var ingenting avskräckande för honom, vilket bevisades av hans tidigare upplevelser i Nordlandet. I fara var han som ett lejon, och då han — som det en gång hände — höll ett halvt tusental svältande män i schack, förstod man, att ett mera kallblodigt öga aldrig sett siktet av en bössa glimma i solskenet. Han hade blott en enda svaghet, och till och med den var av negativ art och härledde sig från hans styrka. Hans egenskaper voro kraftiga, men de saknade jämvikt. Och nu var det så, att han hade en avgjord böjelse för det erotiska, fastän den hade legat tyst och passiv under de år han hade levat på älgkött och lax och jäktat efter guld i frostbitna bergstrakter. Men då han slutligen slog ned sina pålar kring inmutningen av en av de rikaste fyndigheterna i Klondyke, började hans livsandar kvickna vid igen, och då han som fullödig Bonanzamatador intog sin plats inom societeten, fick det erotiska elementet åter makt med honom. Han kom helt plötsligt ihåg en viss ung flicka därnere i Staterna, och han kände intensivt både att hon möjligen gick och väntade på honom och att en hustru skulle vara en mycket angenäm ackvisition för en man, som framlevde sina dagar åtskilliga grader norr om 53. Varför han skrev ett för ändamålet lämpat brev och inneslöt i detsamma en bankanvisning, som var tillräcklig för att betäcka alla omkostnader, utstyrsel och ressällskap inbegripet, och adresserade alltsammans till en viss miss Flossie. Flossie? Nåja, resten kunde man tänka sig. Emellertid byggde han nu en bekväm bostad vid inmutningen, köpte en dito dito i Dawson och talade om för sina vänner, att han ämnade gifta sig.

Men just här var det som bristen på jämvikt kom med i leken. Att gå och vänta var tråkigt, och det erotiska elementet hos honom, som så länge hade varit undertryckt, ville ej veta av vidare uppskov. Flossie skulle visserligen komma, men Loraine Lisznayi var där. Och Loraine Lisznayi var icke allenast där, utan hon började få svårt att upprätthålla sitt världsrykte, och hon var icke längre så ung som då hon brukade sitta modell i konstnärsdrottningars ateljéer och kardinaler och prinsar avlämnade sina visitkort vid hennes dörr. Dessutom voro hennes finanser i ett bedrövligt tillstånd. Sedan hon under sitt föregående liv hade gått igenom hela skalan, var hon långt ifrån ovillig att avsluta den genom att fånga en Bonanzamatador, vars förmögenhet var så stor, att den icke kunde betecknas med något sexsiffrigt tal. Liksom en klok soldat efter åratals tjänst ser sig om efter bekväm inkvartering, så hade hon nu kommit till Nordlandet för att bli gift. Och en vacker dag mötte hennes blixtrande ögon Floyd Vanderlips, medan han var inne i P. C. kompaniets magasin och köpte duktyg för Flossies räkning — och så var saken klar dem emellan.

Då en man är fri, kan mycket gå för sig opåtalt, som samhället genast är färdigt att fördöma, ifall han skulle vara nog obetänksam att vilja belasta sig med äktenskapliga band. Så var det nu också med Floyd Vanderlip. Flossie skulle komma och därför hördes ett svagt mummel, då Loraine Lisznayi åkte uppför huvudgatan efter hans varghundar. Hon åtföljdes av den kvinnliga reportern för »Kansas City Star», då fotografierna togos av hans område i Bonanza, och hon övervakade tillkomsten av en tidningsartikel på sex spalter. Vid detta tillfälle bjödos de bägge damerna på en kunglig middag i den för Flossie avsedda bostaden och på Flossies duktyg. Och där blev ett kommande och gående och kalasande — alltsammans visserligen fullkomligt anständigt, men det gav männen anledning att säga skarpa saker, och det väckte förargelse hos kvinnorna. Mrs Eppingwell var den enda som icke lyssnade till vad som sades. Hon hörde visserligen ett svagt och avlägset sorl av tungor som voro i verksamhet, men hon var alltid benägen för att tro godt om folk och sluta till öronen för det onda, och därför lade hon icke märke till vad som försiggick.

Men så var det icke med Freda. Hon hade alls ingen orsak att hysa sympatier för männen, men tack vare någon säregen alkemi i hennes natur svallade hennes hjärta av medkänsla för kvinnorna — för kvinnorna, vilka hon väl hade ännu mindre orsak att älska. Och nu fylldes hennes hjärta av sympati för Flossie — hon, som anträdt den långa och besvärliga resan dit upp till den bistra Norden för att möta en man, som troligen icke väntade på henne. Freda föreställde sig att Flossie måste vara en blyg och känslig flicka med vek mun och täcka, barnsligt utputande läppar, fladdrande solkysst hår och ögonen fulla av livets enklare och barnsliga fröjder. Men hon tyckte sig också se denna Flossie blåfrusen och inbyltad mödosamt stappla framåt bakom släden ... Och därför, då hon dansade en kväll, smålog hon helt förföriskt åt Floyd Vanderlip.

Få män äro så beskaffade, att de skulle kunna likgiltigt ta emot ett leende av Freda, och bland dessa kan man i alla händelser icke räkna Floyd Vanderlip. Den framgång han haft hos f. d. modellen hade kommit honom att överskatta sig själv, och då han nu även såg sig vara i gunst hos den grekiska danserskan, blev hans manliga självkänsla fördubblad. Det måste tydligen finnas fördolda egenskaper och värden hos honom, som dessa bägge kvinnor hade upptäckt. Han hade nu icke precis klart för sig vari dessa egenskaper och värden kunde bestå, men han hade i alla fall en oklar förnimmelse av att de funnos där någonstädes, och detta alstrade hos honom en ofantlig stolthet över hans eget jag. En man, som kunde förmå två kvinnor sådana som dessa att betrakta honom om och om igen, var säkert en högst märkvärdig man. Någon gång då han fick tid skulle han slå sig ned och analysera vari hans styrka låg — men nu, just nu skulle han helt enkelt ta emot vad gudarna bjödo honom. En svag liten tanke började nu också spira upp i hans hjärna: han förvånade sig över vad i all världen han hade sett för intagande hos Flossie, och han ångrade förtvivlat, att han hade skrivit efter henne. Freda var naturligtvis alldeles utom räkningen. Han ägde många av de rikaste inmutningarna vid Bonanza Creek, och han hade en viss ansvarighet gentemot den ställning han innehade i samhället. Men Loraine Lisznayi — hon vore den rätta. Hon hade en rik erfarenhet från den eleganta världen; hon skulle kunna på ett värdigt sätt göra les honneurs i hans hus och ge klang åt hans dollars.

Men Freda smålog, och hon fortfor att småle, tills Floyd Vanderlip kom därhän, att han tillbragte mycken tid tillsammans med henne. Då nu också hon åkte nedåt gatan efter hans hundar, fick f. d. modellen åtskilligt att fundera över, och nästa gång hon var tillsammans med Floyd Vanderlip bländade hon honom formligen med sina prinsar och kardinaler och sina personliga små anekdoter om kungar och hov. Hon visade honom till och med små eleganta biljetter med överskriften »Min dyra Loraine!» och undertecknade »Er hängivna ...» varpå följde namnet på en verklig regerande konungs gemål. Och Floyd Vanderlip undrade i sitt sinne över att denna uppburna kvinna värdigades förspilla ett enda ögonblick på honom. Men hon skötte sina kort mästerligt och uppdrog smickrande kontraster och jämförelser mellan honom och de högborna fantom som hon mest hämtade ur sin fantasi, så att han gick sina färde yr i huvudet av självbelåtenhet och suckande efter den värld, som så länge varit honom förnekad.

Freda var mera slipad. Om hon smickrade, hade ingen någon aning därom. Ödmjukade hon sig, kunde ingen märka det. Om en man kände med sig, att hon hyste vänliga tankar gentemot honom, kom detta medvetande honom till del på ett så slugt sätt, att han icke för sitt liv kunde förklara hur och varför han visste det. Men hon grep allt fastare tag i Floyd Vanderlip och åkte dagligen efter hans hundar.

Och just här var det som fauten begicks. Det allmänna ogillandet blev allt högljuddare och mera avgjort, sedan danserskans namn nämndes i förbindelse med Floyds, och nu öppnades mrs Eppingwells öron. Även hon föreställde sig, hur Flossie timme efter timme trampade framåt med sina mockasinklädda fötter och nu blev Floyd Vanderlip bjuden på te upp till huset på kullen och bjuden rätt ofta. Detta var ju att rent av komma honom att storkna, och han blev totalt yr i mössan av självuppskattning. Aldrig hade väl en man varit i värre dilemma. Hans hjärta var ett ting, som tre kvinnor kämpade om, medan den fjärde var på väg dit för att göra sina anspråk gällande. Och tre sådana kvinnor!

Men vi skulle ju tala om mrs Eppingwell och det missgrepp hon begick. Hon talade försöksvis om saken med Sitka Charley, som hade sålt hundar till den grekiska danserskan. Men där nämndes inga namn. Det tydligaste mrs Eppingwell uttryckte sig var »den där — hm — den där fasliga kvinnan», och Sitka Charley, som tänkte på f. d. modellen upprepade som ett eko »den där — hm — den där fasliga kvinnan». Och han var alldeles överens med mrs Eppingwell, att det var orätt av en kvinna att tränga sig emellan en man och den han skulle gifta sig med. »Hon är nog bara barnet, Charley», sade hon, »det är jag säker på. Och så kommer hon hit till detta främmande land utan att ha en enda vän på platsen. Vi måste göra någonting åt saken.» Sitka Charley lovade henne sin hjälp och gick sin väg, funderande över vilken syndig kvinna denna Loraine Lisznayi måste vara och vilka ädelsinnade varelser mrs Eppingwell och Freda voro, som hyste ett så varmt intresse för den obekanta Flossies välfärd.

Mrs Eppingwell var öppen som en dag. Sitka Charley, som en gång hade ledsagat henne över Hills of Silence, tillhör äran av att ha beskrivit hennes klara genomträngande ögon, hennes klart ljudande stämma och hennes ytterligt ärliga öppenhjärtighet. Hennes läppar hade en vana att strama till, då hon uttalade en befallning, och hon brukade gå rakt på sak. Sedan hon hade gjort sina observationer på Floyd Vanderlip, vågade hon emellertid icke bete sig på detta sätt mot honom, men hon var däremot icke rädd för att bege sig ner i staden till Freda. Och det gjorde hon också; midt på ljusa dagen styrde hon kurs till danserskans bostad. Hon själv var höjd över elaka tungors förtal, osh det var även hennes man, kapten Eppingwell. Hon ville träffa den där kvinnan och tala med henne, och hon kunde icke finna något skäl varför hon icke skulle göra det. Så stod, hon nu i snön utanför den grekiska flickans dörr i sextio graders köld och parlamenterade med hennes uppasserska i dryga fem minuter. Hon hade också nöjet att bli bortvisad från denna dörr och få vandra tillbaka uppför kullen med vrede i hjärtat över den ovärdiga behandling hon varit utsatt för. »Vem var väl den där kvinnan att hon kunde vägra att ta emot henne?» sade hon till sig själv. Man skulle kunna tro att förhållandet vore omvändt och att hon bara vore en danserska, som blivit bortvisad från en kaptenskas dörr. Så som sakerna stodo, visste hon med sig, att om Freda hade kommit upp på kullen till henne — sak samma i vilket ärende — så skulle hon ha välkomnat henne och bedt henne sitta ned vid sin härd, och de skulle ha suttit där som två kvinnor och pratat med varandra som två kvinnor... Hon hade överskridit konvenansens fordringar och förödmjukat sig, men hon hade trott, att det var helt olika med kvinnorna därnere i staden. Och nu blygdes hon över att hon hade utsatt sig för en sådan skam, och hennes tankar om Freda voro allt annat än vänliga.

Freda förtjänade emellertid icke detta. Mrs Eppingwell hade nedlåtit sig att komma för att träffa henne, som stod utanför allt vad kast hette — och hon, stark i minnet av sitt forna livs traditioner, hade icke låtit det ske. Hon kunde se upp till en sådan kvinna som mrs Eppingwell, och hon skulle ej ha kunnat önska sig en större glädje än att få henne in till sig och sitta tillsammans med henne — ja, just sitta tillsammans med henne i en timme. Men hennes aktning för mrs Eppingwell och hennes aktning för sig själv, som ingen aktning kunde göra anspråk på, hade avhållit henne från att göra vad hon mest önskade. Hon hade för övrigt icke helt och hållet hämtat sig efter det besök hon nyss hade haft av mrs Mc Fee, prästens hustru, som hade kommit över henne likt ett slagregn av förmaningar och svavel, och hon kunde omöjligt förstå vad som var anledningen till mrs Eppingwells besök. Hon visste icke med sig, att hon hade gjort någonting särskilt ondt och damen som nu väntade utanför hade säkert ingenting med hennes själs välfärd att skaffa. Varför hade hon kommit? Oaktat all den nyfikenhet besöket väckte hos henne, stålsatte hon sig i kraft av stoltheten hos dem som ingen stolthet få ha, och hon darrade i sitt inre rum likt en ungmö vid älskarens första smekning. Om mrs Eppingwell plågades under vägen uppför kullen, pinades också Freda där hon låg framstupa på sin bädd med torra ögon, torr i halsen och med fast slutna läppar.

Mrs Eppingwells kännedom om människonaturen var stor. Hon var böjd för att generalisera. Hon hade vidare funnit det lätt att vända sig ifrån civiliserade synpunkter och betrakta saker och ting från barbariska. Hon kunde uppfatta vissa primitiva och analoga drag hos en hungrig varghund och en svältande människa, och hon kunde förutse vad bägge skulle företaga sig under samma omständigheter. För henne var en kvinna en kvinna, antingen hon var klädd i purpur eller i rännstenstrasor. Freda var kvinna. Mrs Eppingwell skulle icke alls ha blivit förvånad, om hon tagits emot i danserskans bostad och blivit bemött som en like — och icke heller om hon släppts in och bemötts med pöbelaktig oförsynthet utan stolthet. Men att hon blev behandlad så som det nu hade skett, det var helt och hållet oväntat och beredde henne en stor missräkning. Hon hade således icke kunnat uppfatta Fredas synpunkt. Och detta var egentligen bra. Det finns synpunkter, vilka man icke kan tillägna sig utan arbete och självplågeri, och det vore väl för världen, om mrs Eppingwells gelikar i vissa avseenden misslyckades i att generalisera. Ingen kan rätt förstå vad besudling vill säga utan att själv ha lagt händerna i beck, vilket är mycket klibbigt — och ändå finns det massor av människor, som äro villiga att företa det experimentet. Vilket allt är av föga betydelse för vår historia, utom i det avseendet att det gav mrs Eppingwell orsak till missnöje och väckte större tillgivenhet för henne i den grekiska flickans hjärta.

III.

Och på detta sätt fortgick det i en månad: mrs Eppingwell strävade att hålla Floyd Vanderlip på avstånd från den grekiska danserskans förförelsekonster; Flossie närmade sig dagligen mil efter mil på den mödosamma färden; Freda mätte sina stridskrafter med f. d. modellens; f. d. modellen ansträngde varje nerv för att vinna sitt mål, och mannen flög hit och dit som en skottspole i allt detta, mycket stolt över sig själv och övertygad om att han var en ny don Juan.

Det var ingen annans fel än hans eget att Loraine Lisznayi slutligen lyckades fånga honom. En ung mans väg till ena pigo kan vara märkvärdig nog att lära känna, men en kvinnas väg till en man övergår allt förstånd. Varför också en profet skulle ha handlat mycket oklokt, om han hade dristat sig till att förutsäga Floyd Vanderlips handlingssätt ett dygn i förväg. Måhända låg f. d. modellens dragningskraft däri, att hon var ett vackert djur att se på; kanske också att hon hade bedårat honom med sitt prat om Gamla världens palats och prinsar. Säkert är att hon hade bländat denne man, vars liv hade formats på avstånd från kultur och civilisation, så att han slutligen fattat det av henne ingivna beslutet, att de skulle göra en tur nedåt floden och låta viga sig i Forty Mile. I denna avsikt köpte han ett spann hundar av Sitka Charley — det behövs mer än en släde, då en sådan kvinna som Loraine Lisznayi ger sig ut på färdvägar — varefter han begav sig uppåt floden för att ge order om Bonanzagruvornas skötsel under hans frånvaro.

Han hade sagt någonting obestämt om att han behövde hundarna för att transportera virke från sågen till sina slussar — och nu var det som Sitka Charley lade sin duglighet i dagen. Han lovade att avlämna hundspannet på bestämd dag, men Floyd Vanderlip hade knappast vändt ryggen till och fortsatt uppåt ån, förrän Charley skyndade med bekymrad uppsyn till Loraine Lisznayi. Visste hon vart mr Vanderlip hade begivit sig? Han hade nämligen lovat skaffa bemälde herre ett spann duktiga hundar till en viss dag, men nu hade den skamlöse tyske köpmannen Meyer köpt upp alla djur och fördärvat marknaden. Det var alldeles nödvändigt, att han finge träffa mr Vanderlip, emedan den skamlöse tyskens tilltag gjorde, att han ej kunde uppfylla sitt löfte förrän en hel vecka senare. Visste hon vart han hade begivit sig? Uppåt ån? Godt! Då skulle han genast ge sig av efter honom och upplysa om det olyckliga uppskovet. Hade han uppfattat rätt att hon sagt, att mr Vanderlip nödvändigt behövde hundarna fredags kväll? Att han måste ha dem då? Det var ju alldeles fasligt illa, men felet var den skamlöse tyskens, som hade drivit upp prisen så oerhört. De hade stigit femtio dollars pr styck, och om han köpte till det priset, skulle han göra förlust på affären. Han undrade om mr Vanderlip kunde vara villig att betala förhöjningen. Jaså, hon visste att han skulle vara det? Och eftersom hon var god vän med mr Vanderlip, skulle hon till och med kunna lägga ut summan för hans räkning i förskott? Bara han inte talade om det för någon. Godt! Hundarna skulle vara till hands.

En timme senare visste Freda, att paret skulle resa fredags kväll, ävensom att Floyd Vanderlip hade begivit sig uppåt ån, och nu voro hennes händer bundna. På fredagsmorgonen kom den officielle kuriren Devereaux åkande över isen med depescher från guvernören. Han medförde också underrättelser om Flossie. Vid Sixty Mile hade han passerat hennes läger, både människor och djur voro i god kondition, och hon skulle säkert anlända följande dag. Då mrs Eppingwell fick höra detta, kände hon en stor lättnad. Floyd Vanderlip var i godt förvar uppåt ån, och innan den grekiska flickan hann få fatt i honom igen, skulle hans brud vara på platsen. Men samma eftermiddag blev hennes stora S:t Bernhardshund under ett tappert försvar av trappan vid ingången omkullslagen av en flock uthungrade varghundar, som kommo för att skaffa sig föda. Hunden låg begravd under den raggiga röran ungefär en halv minut, innan han hjälptes upp av ett par handfasta karlar väpnade med yxor. Hade han legat där i två minuter, skulle det ha varit alla möjliga utsikter till att han hade blivit söndersliten, utportionerad och bortförd i sina angripares utsvultna magar, men som saken nu gestaltade sig hade han endast fått åtskilliga blessyrer. Sitka Charley kom dit för att se till dem, särskilt ett sår på högra framtassen, som ovarsamt hade lämnats en bråkdel av en sekund för länge mellan en angripares betar. Då Sitka Charley drog på sig vantarna för att gå, råkade samtalet falla på Flossie och i följd därav även på »den där — hm — den där fasliga kvinnan». Sitka Charley kom då händelsevis att nämna, att hon ämnade ge sig av nedåt floden samma kväll tillsammans med Floyd Vanderlip, och han framkastade även den anmärkningen, att olyckshändelser ofta brukade inträffa vid denna tid på året.

Så att mrs Eppingwells tankar om Freda voro mindre vänliga än någonsin. Hon skrev emellertid en biljett, adresserad till mannen i fråga, och anförtrodde den åt en budbärare, som förständigades att invänta adressaten vid mynningen av Bonanza Creek. Dit kom också ett annat bud, med en biljett från Freda, och även han stod på vakt vid denna strategiska punkt. Så gick det till att Floyd Vanderlip, då han kom åkande där i skymningen, fick de bägge biljetterna sig tillställda. Fredas rev han sönder. Nej, han ville inte gå till henne. Det var viktigare saker i görningen den kvällen. Hon var ju alldeles lämnad ur räkningen. Men mrs Eppingwell! Han ville uppfylla hennes sista önskan — eller rättare sagt den sista önskan av henne, som det vore honom möjligt att uppfylla. Han skulle gå och träffa henne på guvernörens bal för att höra vad hon hade att säga. Det lät på biljetten, som om det vore fråga om någonting viktigt. Kanhända att... Han smålog ömt, men tänkte inte sin tanke till slut. Det var då i alla fall tusan till tur han hade hos kvinnorna! Han rev sönder även den biljetten och strödde bitarna för alla isiga vindar, drev på sina hundar och styrde kurs till sin bostad. Det skulle bli maskeradbal, och han måste leta rätt på den kostym, han hade begagnat på operamaskeraden för ett par månader sedan. Och så måste han även raka sig och äta. Därav kom det sig, att han var den ende av de i saken intresserade, som icke visste någonting om Flossies nära förestående ankomst.

»Laga att de ä’ till hands vid vaskhålet bortom sjukhuset precis klockan tolv. Låt se att ni är påpasslig», sade han till Sitka Charley, som tittade in med den underrättelsen, att det nu blott fattades en enda hund för att spannet skulle vara fulltaligt, och att denne skulle vara anskaffad om en timme eller så. »Här har ni min pung. Och där är vågen. Väg upp guldstoftet åt er själv och stör mig inte. Jag måste kläda mig till balen.»

Sitka Charley vägde upp vad han skulle ha och gick sin väg, medförande ett brev till Loraine Lisznayi, vars innehåll han mycket riktigt antog vara en uppmaning att hon skulle möta brevskrivaren vid vaskdammen bortom sjukhuset precis klockan tolv.

IV.

Två gånger skickade Freda bud upp till barackerna, där dansen var i full gång, men bägge hennes budbärare kommo tillbaka utan svar. Då gjorde hon någonting som endast Freda kunde företaga sig — hon satte på sig sitt pälsverk, tog en mask för ansiktet och gick själv upp på guvernörens bal. Men nu råkade där existera ett bruk — ingalunda enastående för den platsen för övrigt — vid vilket den officiella klicken för länge sedan hade vant sig. Det var för resten en mycket klok sed, därför att den gav skydd åt ämbetsmännens damer och gjorde sällskapet vid deras nöjen mera utvalt. När en maskerad gavs, valdes en kommitté, vars enda åliggande var att stå vid dörren och titta under de anländandes masker. De flesta hade alls ingenting emot att placeras i denna kommitté, men just de, som minst eftersträvade äran att höra till de utvalda, voro de som bäst behövdes. Prästen var icke tillräckligt bekant med stadsfolkets utseende och bostäder för alt kunna veta, vem som kunde släppas in eller vem som skulle avvisas. Detsamma var förhållandet med flera andra herrar, som icke skulle ha begärt bättre än att få tjänstgöra. För att få intaga denna ivrigt efterlängtade plats skulle mrs Mc Fee ha äventyrat sin själs salighet, och hon gjorde det också en kväll, då en viss trio släpptes in under hennes presidium och ställde till ett ansenligt rabalder innan deras identitet blev upptäckt. Efter detta valdes endast kompetenta personer till dörrvaktare, och de skötte uppdraget ganska motvilligt.

Denna kväll stod ingenjör Prince vid dörren. Man hade så godt som tvingat honom att stå där, och han hade ännu icke hämtat sig från sin häpnad över att han samtyckt att åtaga sig ett uppdrag, som hotade honom med förlusten av halva antalet av hans vänner, bara för att han skulle behaga den andra hälften. Tre eller fyra av de män han avvisat voro hans persomliga bekanta från färdvägar och vaskplatser — präktiga kamrater, men icke precis lämpliga för så utvald societet. Han höll just på att överväga möjligheterna att kunna när som helst resignera från sin post, då en kvinna trippade in i ljusskenet. Freda! Det skulle han ha kunnat svära på, bara att döma efter pälsverket, om han också icke hade känt så väl igen henne på det där sättet att bära upp huvudet... Den sista i världen som han skulle ha väntat att få se på denna plats! Han hade verkligen tilltrott henne bättre omdöme än att utsätta sig för skammen att bli avvisad — eller för damernas förakt, om hon finge passera. Han skakade på huvudet utan vidare undersökning; han kände henne för väl att kunna misstaga sig. Men hon kom närmare. Hon lyfte en smula på det svarta sidenbandet och drog sedan hastigt ned det igen. En enda blixtrande oförgätlig sekund såg han in i hennes ögon. Det var icke för intet som det gick en sägen i landet, att Freda lekte med män som ett barn med såpbubblor. Icke ett ord växlades. Prince steg åt sidan, och några ögonblick senare kunde man ha sett honom med ivrig inkonsekvens lämna den post han hade skött så illa.

*    _*    *

En dam med smärt och smidig gestalt och med harmoniskt behag i varje rörelse stannade än vid den ena gruppen och än vid den andra, medan hon rastlöst irrade omkring bland balgästerna. Män kände igen hennes pälsverk och förvånade sig — män, som borde ha tillhört dörrkommittén. Men de hade ingen lust att säga någonting. Annorlunda var förhållandet med damerna. De hade säkrare blick för växt och hållning, och de sågo genast, att den figuren icke tillhörde någon av deras bekanta, lika litet som pälsverket. Då mrs Mc Fee kom ut från matsalen, där allt var redo, uppfångade hon en glimt av de blixtrande ögonen, som spejade bakom sidenmasken, och hon ryckte till. Hon försökte påminna sig var hon hade sett dessa ögon förut, och för hennes sinne stod plötsligt den livliga hågkomsten av en stolt och upprorisk synderska, som hon en gång hade fruktlöst sökt i Herrens ärenden.

Så gick det till, att den goda damen fortsatte sin väg i flammande och rättfärdig vrede, och hennes väg förde henne slutligen fram till mrs Eppingwell och Floyd Vanderlip. Mrs Eppingwell hade just nu funnit tillfälle att tala med mannen. Nu, då Flossie var så nära, hade hon bestämt sig för att tala rent ut med honom, och ett skarpt litet etiskt föredrag dallrade just på spetsen av hennes tunga, då en tredje person plötsligt sällade sig till dem. Mrs Eppingwell lade med välbehag märke till den lätt utländska accent, varmed den i pälsverk klädda damen uttalade sitt »Ber om ursäkt», då hon omedelbart lade beslag på Floyd Vanderlip, och hon böjde artigt på huvudet till tecken, att hon gav dem tillåtelse att dra sig litet avsides.

I detsamma ingrep mrs Mc Fees rättfärdiga hand, och med den följde en svart mask, som rycktes från en överraskad kvinnas ansikte. Ett underbart vackert ansikte med granna blixtrande ögon exponerades inför de nyfikna, som sågo ditåt, och det gjorde hela sällskapet. Floyd Vanderlip var alldeles konfys. Situationen krävde ögonblicklig handling av en rådig man och — han visste knappt var han var. Han stirrade hjälplöst omkring sig. Mrs Eppingwell var förbryllad. Hon begrep ingenting alls. En förklaring måste emellertid komma från något håll, och mrs Mc Fee var kapabel att ge den.

»Mrs Eppingwell», sade hon med sin gälla, keltiska röst, »det är med stort nöje jag här får göra er bekant med Freda Moloof — miss Freda Moloof, efter vad jag antar.»

Freda vände sig ofrivilligt bort. Med sitt ansikte blottat kände hon sig avklädd som i en dröm medan hela det maskerade sällskapet stirrade på henne med betäckta anleten och glimmande ögon. Det föreföll nästan som om en hungrig vargflock omgav henne, färdig att slå henne till jorden. Det kunde ju ändå hända, att någon kände medlidande med henne, tänkte hon — och vid den tanken blev hon hård till sinnes. Hon föredrog då långt hellre deras förakt. En stark själ hade hon, denna kvinna, och sedan hon nu hade nått sitt byte midt inne i flocken, skulle hon nog inte avstå från det, antingen mrs Eppingwell gillade detta eller ej.

Men nu gjorde mrs Eppingwell någonting märkvärdigt. Jaså, detta var verkligen Freda Moloof, tänkte hon, den grekiska danserskan och manförförerskan, den kvinna från vars dörr hon hade blivit bortvisad. Och hon kände den övermodiga varelsens nakenhet som om den vore hennes egen. Kanske var det hennes anglosachsiska motvilja för att kämpa mot en fiende, som icke hade samma chancer som hon — kanske tänkte hon också, att det skulle ge henne mera makt i kampen om Floyd Vanderlip — det kan ha varit litet av vardera av dessa orsaker. Vare därmed hur som helst, hon gjorde i alla fall det märkvärdiga. Då mrs Mc Fees tunna, gälla stämma ljöd genom rummet, vibrerande av elakhet, och Freda ofrivilligt vände sig bort, vände sig mrs Eppingwell mot danserskan, tog av sig masken och böjde på huvudet till ett erkännande av presentationen.

Nu följde en blixtrande, oförgätlig sekund, varunder de bägge kvinnorna betraktade varandra. Den ena med ögonen flammande meteoriskt; ett jäktat byte, färdigt till självförsvar; lidande i förväg och ursinnig under förväntan på utbrottet av allt det förakt och åtlöje och hån, för vilket hon hade utsatt sig — en vacker, glödande och sjudande lava i kvinnogestalt. Och den andra lugn och klar, med fridfull panna och ro i ögat; stark i sin egen oförvitlighet, med tro på sig själv, fullkomligt otvungen, sansad och lugn; en gestalt mejslad i den kalla marmorn. Vilken klyfta som än kunde finnas dem emellan, erkände hon den icke. Ingen kompromiss, intet nedlåtande; hennes hållning var densamma, som om hon hade stått inför en fullt jämlik varelse. Hon stod där lugn på grund av deras gemensamma kvinnlighet. Och detta gjorde Freda alldeles utom sig. Det skulle icke ha varit så, om mrs Eppingwell ej hade varit den hon var; men hennes omdöme kunde ju omöjligt pejla bottenlösa djup, då Freda däremot kunde följa hennes tankar och känslor ända in i hennes själs innersta och läsa dem tydligt och klart. »Varför drar ni inte undan er klädningsfåll?» ville hon skrika* till henne under den blixtrande sekunden. »Spotta på mig, överhopa mig med smädelser — det skulle vara barmhärtigare av er än detta!» Hon skälvde i hela sin kropp och näsvingarna flämtade. Men hon gjorde våld på sig, besvarade den andres böjning på huvudet och vände sig sedan till Floyd Vanderlip.

»Kom med, Floyd», sade hon kort. Jag vill tala med er.»

»Vad tus...» började han häftigt, men tystnade lika plötsligt, klok nog att icke fullborda den påbörjade frasen. Vart tusan hade hans rådighet tagit vägen i alla fall? Hade en man någonsin varit värre ute? Han grymtade långt nere i strupen och högt uppe i munnen, ryckte på sina breda axlar, försökte göra sig kvitt sin obeslutsamhet och stirrade bönfallande på de bägge kvinnorna.

»Jag ber om ursäkt — men skulle jag först kunna få tala några ord med mr Vanderlip?» Mrs Eppingwells röst var flöjtlik och lågmäld, men varje tonfall uttryckte en bestämd vilja.

Floyd Vanderlip såg tacksam ut. Nog var han villig att uppfylla hennes önskan.

»Jag beklagar, men tiden tillåter det inte», förklarade, Freda. »Han måste komma med nu genast.» De konventionella fraserna gingo lätt nog över hennes läppar, men hon kunde icke låta bli att småle inom sig åt hur matta och intetsägande de voro. Hon skulle mycket hellre ha skrikit.

»Men vem är ni, miss Moloof, eftersom ni kan så här lägga beslag på mr Vanderlip och befalla över hans handlingar?»

Floyds ansikte ljusnade och hans ögon lyste av gillande. Lita på att mrs Eppingwell skulle klara honom till sist! Den gången hade Freda råkat på sin överman.

Jag — jag...» stammade Freda, men så bragtes hennes sinne i harnesk. »Och vem är ni, eftersom ni kan framställa en sådan fråga?»

»Jag? Jag är mrs Eppingwell, och...»

»Se där!» avbröt den andra skarpt. »Ni är hustru till en kapten och har således en man. Jag är bara danserska. Vad kan ni vilja Floyd Vanderlip?»

»Vilket oerhört oförsynt uppträdande!» Mrs Mc Fee beredde sig att ingripa, upprörd i hela sin själ, men mrs Eppingwell tystaste henne med en blick och företog en ny attack.

»Eftersom miss Moloof tycks ha anspråk på er, mr Vanderlip, och har för brådtom att kunna bevilja mig några sekunder av er tid, måste jag vädja direkt till er själv. Kan jag få tala ostört med er nu genast?»

Mrs Mc Fee slog ihop sina käkar med en smäll. Detta skulle naturligtvis göra slut på den obehagliga situationen.

»Å — hm — ja visst», stammade Floyd. »Naturligtvis, naturligtvis», tillade han ivrigt vid utsikten till befrielse.

Männen äro ingenting annat än flockvis sammanlevande, tämda och utvecklade ryggradsdjur, och man kan ha stora skäl att tro, att den grekiska flickan i sin tid hade handskats med vildare maskulina odjur av människoras. Ty hon vände sig nu mot Floyd Vanderlip med den demoniska glöd i sina flammande ögon, som påminde om det uttryck, varmed en paljetterad djurtämjerska ser på ett lejon, som plötsligt har fått den farliga inbillningen att vara en fri varelse. Och djuret inom Floyd Vanderlip kröp ihop inför slaget.

»Det vill säga — hm — efteråt. I morgon, mrs Eppingwell — ja, i morgon. Det var så jag menade.» Han tröstade sig med den tanken, att om han stannade kvar, skulle det bara bli mera förtretligheter. Och för övrigt hade han ju en förbindelse att uppfylla — det där mötet nere vid vaskdammen bortom sjukhuset — det fick han icke försumma. I gudar! Aldrig hade han trott Freda om att vara så modig! Hon var ju riktigt präktig, den flickan!

»Jag skulle vara tacksam att få tillbaka min mask, mrs Mc Fee.»

Bemälde dam, som för tillfället stod mållös, utlämnade det begärda föremålet.

»Godnatt, miss Moloof.» Mrs Eppingwell var kunglig till och med i sitt nederlag.

Freda besvarade hennes avskedshälsning, men hon kvävde den impuls, som ville driva henne att omfatta den andras knän och tigga henne om förlåtelse — nej, icke förlåtelse, utan någonting annat, hon visste icke vad, men efter vilket hon icke desto mindre hyste en stark längtan.

Floyd Vanderlip bjöd henne sin arm. Men hon hade vunnit sin seger i hela flockens åsyn, och samma känsla, som förmådde forntidens kungar att låta de besegrade släpa efter deras vagnar, drev henne att gå ensam mot dörren, följd i hack och häl av Floyd Vanderlip, som kämpade av alla krafter för att återfå jämvikt i sin själ.

V.

Det var en bister köld. Vägen gick i krökar, och de hade en fjärdedels mil att gå till danserskans bostad. Under vägen lade sig hennes andedräkt som frost över ansiktet, och hans förvandlade de tjocka mustascherna till en frusen ismassa, som gjorde det till en plåga för honom att tala. I norrskenets grönaktiga ljus visade det sig, att kvicksilvret i termometern, som hängde utanför dörren, var hårdt fruset. Ett tusental hundar klagade i hjärtslitande korus sina lidna oförrätter och anropade de känslolösa stjärnorna om förbarmande. Icke en enda fläkt rörde sig. För de tjutande djuren fanns intet skydd mot kölden, ingen möjlighet att krypa undan i värmande vrår. Kölden var överallt, och de lågo ute i det fria, oupphörligt sträckande på sina styvnade muskler och uppgivande sitt långdragna vargtjut.

Först talade de icke alls, mannen och kvinnan. Medan tjänstflickan hjälpte Freda av med sina överplagg, lade Floyd Vanderlip mera ved på elden, och när flickan hade gått in i det inre rummet, stod han med huvudet lutat över spiseln och lät sin stelnade överläpp tina upp. Därefter rullade han en cigarrett och betraktade henne slött genom de doftande rökmolnen. Hon kastade i smyg en blick på klockan. Den fattades en halvtimme i midnatt. Hur skulle hon hålla honom kvar? Var han ond på henne för vad hon hade gjort? Hur var han till sinnes? På vad sätt skulle hon bäst kunna sköta honom? Icke att hon tvivlade på sin förmåga att göra det. Nej, nej. Hålla honom kvar, det kunde och skulle hon — om det också måste ske med riktad pistol — tills Sitka Charley hade fullbordat sitt värv och Devereaux sitt.

Det fanns många utvägar, och hennes kännedom därom ökade det förakt hon kände för Floyd Vanderlip. Där hon nu satt med huvudet lutat mot handen, flög en tanke på hennes egen tidigare ungdom med dess dystra klimax och tragiska ebb genom hennes själ, och ett ögonblick var hon frestad att ge honom en läxa genom att berätta någonting ur sin historia för honom. Gud i himlen! Den skulle väl vara sämre än ett djur i människohamn, som icke hölls kvar av en sådan berättelse, framställd så som hon kunde göra det, men — bah! Det var han inte värd — inte den plåga, det skulle vålla henne. Ljuset stod alldeles på sin rätta plats, och medan hon tänkte på detta, som framkallade en helig blygsel hos henne, roade han sig med att betrakta hennes genomskinligt rosenröda lilla öra. Hon märkte, att hans ögon voro fästade på henne, tog detta som en fingervisning och vred på huvudet, så att han såg hennes ansikte i ren profil. Och hennes profil var icke det minst vackra hos henne. Hon rådde icke för, att hon hade blivit skapad med idel skönhetslinjer, men hon hade för längesedan lärt sig inse att så var, och hur föga det behövdes, var hon icke höjd över att framhålla dem på bästa sätt. Ljuset började flämta. Hon kunde aldrig göra någonting utan behag, men det hindrade henne icke från att hjälpa upp naturen en smula, då hon sträckte sig fram och graciöst snoppade av den röda veken midt i ljuslågans gula flamma. Sedan stödde hon åter sitt huvud mot handen, och nu såg hon på mannen framför henne med tankfull blick, så som varje man med välbehag ser sig betraktad av en vacker kvinna.

Hon gjorde sig ingen brådska med att börja tala. Om dröjsmål var i hans smak, så var det även i hennes. Han hade det så bra där han satt; förnöjande sina lungor med nikotin och sina ögon med ett se på henne. Och därinne var det varmt och behagligt, då han däremot borta vid vaskdammen skulle börja en färd på många iskalla timmar. Han kände med sig, att han borde vara ond på Freda för det uppträde hon hade ställt till på balen, men han kunde icke känna den minsta vrede mot henne. Det var ju ganska troligt, att där aldrig skulle ha blivit något uppträde alls, om inte den där mrs Mc Fee hade varit. Om han vore guvernör, skulle han minsann lägga en skatt av hundra uns guld i kvartalet på henne och hennes gelikar och alla slags predikohajar och himlalotsar för övrigt. Och Freda hade verkligen uppfört sig som en riktig lady — och inte givit vika ens för mrs Eppingwell. Aldrig hade han trott flickan om att vara så duktig. Han såg länge på henne, och hans blick återvände oupphörligt till hennes tankfulla ögon, under vilkas djupa allvar han icke kunde ana att ett ännu djupare hån låg fördolt. Det var då själva tusan vad hon såg bra ut! Han kande just undra, varför hon såg på honom så där? Ville kanske hon också gifta sig med honom? Inte otroligt — men hon var inte den enda. Bra såg hon ut, det var då visst och sant. Och ung var hon också — yngre än Loraine Lisznayi. Hon kunde aldrig vara mer än tjugutre eller tjugufyra, allra högst tjugufem. Och hon skulle aldrig bli korpulent. Det kunde man då se på henne genast. Men det kunde han inte påstå i fråga om Loraine Lisznayi, ty hon hade med all säkerhet lagt på hullet sedan hon slutade upp att vara modell. Uff! Men det skulle han nog hjälpa henne av med, då han väl fick henne med sig ut på färdvägar — sätta snöskor på henne och ha henne att trampa väg åt hundarna. Det var då ett medel, som aldrig kunde slå fel. Men så flögo hans tankar till palatset, som de skulle ha i Medelhavets soliga nejder — hur skulle det då bli med Loraine? Ingen köld, ingen väg att trampa, ingen hungersnöd emellanåt till omväxling i enformigheten — medan hon bleve äldre och tjockare med varje dag. Freda däremot ... Han drog omedvetet en suck av saknad över att han ej hade blivit född under turkarnas flagga — och så var han åter i Alaska.

»Nå?» Klockans bägge visare pekade rakt på tolv, och det var hög tid för honom att bege sig ned till vaskdammen.

»Å!» Freda spratt till, och hon gjorde det mycket täckt, så att det tjusade honom, så som hans gelikar alltid ha blivit tjusade genom dylika kvinnolater. När en man har fått den tron, att en kvinna, som betraktar honom med tankfulla ögon, har försjunkit i begrundan för hans skull, måste han vara en ytterligt kallblodig individ, om han skall kunna sätta till segel, hålla utkik och styra klar kurs.

»Jag undrade bara, vad det var ni ville mig», sade han, i det han drog sin stol närmare hennes vid bordet.

»Jag är trött på alltsammans, Floyd.» Hon såg honom stadigt i ögonen. »Jag vill härifrån. Jag står inte ut här tills floden går upp. Om jag försöker det, skall jag dö. Det är jag säker på. Jag vill komma ifrån alltsammans och resa min väg, och jag vill göra det genast.»

Hon lade bönfallande sin hand på baksidan av hans, som genast vändes om och tog hennes till fånga. Så, där var ännu en som kastade sig i armarna på honom, tänkte han. Och han trodde, att det aldrig kunde skada Loraine att svalka sina fötter vid vaskdammen en liten stund till.

»Nå?» Den gången kom frågan från Freda, men sakta och oroligt.

»Jag vet inte vad jag skall säga», skyndade han sig att svara, och han tillade inom sig, att detta hade kommit över honom hastigare än han hade väntat. »Jag skulle inte önska någonting högre, Freda. Det vet ni mycket väl.» Han tryckte ömt hennes hand.

Hon nickade. Var det underligt att hon föraktade det där släktet?

»Men, ser ni, jag — jag är förlovad. Det har ni naturligtvis hört. Och min fästmö är på väg hit för att gifta sig med mig. Vet rakt inte vad som kom åt mig, då jag friade till henne, men det — det är mycket längesedan, och jag var ung och obetänksam.»

»Jag vill härifrån, ut ur landet, vart det än må bära», fortfor Freda, utan att fästa något avseende vid det hinder han framdrog och ursäktade sig med. »Och jag har i tankarna gått igenom alla mina manliga bekantskaper här och kommit till den slutsatsen, att — att ...»

»Att jag var den ni tyckte bäst om av hela bunten?»

Hon smålog tacksamt för att han hade befriat henne från den förvirrande förklaringen. Med sin lediga hand drog han hennes huvud intill sin axel, och doften från hennes hår trängde in i hans näsborrar. I detsamma upptäckte han, att en gemensam puls slog och dunkade där deras händer voro i kontant med varandra. Detta fenomen är lätt begripligt från fysiologisk ståndpunkt, men när en man för första gången gör denna upptäckt, förefaller det honom som en högst märkvärdig sak. Floyd Vanderlips händer voro mera vana vid att trycka skovelhandtag än kvinnofingrar, varför denna erfarenhet var fullkomligt ny och överraskande behaglig för honom. Och då nu Freda lade sitt huvud mot hans axel, så att hennes hår snuddade mot hans kind och hans ögon mötte hennes helt och fullt och i närmaste närhet — strålande milda, ja, rent av ömma — vems fel var det då, att han förlorade allt välde över sig själv? Han hade varit trolös mot Flossie, varför inte också mot Loraine? Om också kvinnorna skulle fortfara att bråka med honom, så vore väl detta icke något skäl för att han skulle besluta sig så genast. Pengar hade han i mängd, och Freda vore nog den som kunde använda dem trevligt. Hon skulle minsann bli en hustru, som andra män kunde avundas honom. Men man får lov att gå långsamt tillväga. Man måste vara försiktig.

»Ni frågar väl icke mycket efter palats, eller hur, Freda?» frågade han.

Hon skakade på huvudet.

»Jag har haft en viss längtan efter dem själv, men för en stund sedan kom jag att tänka på, att man alldeles säkert bara blir tjock och fet och lat av att bo i sådana», sade Floyd.

»Ja, det kan nog vara behagligt för en tid, men jag föreställer mig, att ni snart skulle tröttna på det», förklarade hon skyndsamt för att uppmuntra honom. »Världen därute är nog bra, men man skall föra ett omväxlande liv. Först irra omkring litet varstädes, och sedan vila ut. En långtur med yacht till Söderhavet, så en tripp till Paris — en vinter i Sydamerika och en sommar i Norge... Så några månader i England...»

»I fin societet?»

»Naturligtvis — den allra bästa. Och därefter — hej hopp — tillbaka till hundar och slädar och landet vid Hudson Bay! Omväxling, förstår ni. En stark och livskraftig man som ni skulle inte stå ut med att leva i ett palats ens ett år. Sådant kan vara lämpligt för vekliga män, men ni är inte skapad för ett sådant liv. Därtill är ni för manlig, mycket för manlig.»

»Tror ni det?»

»Jag tror inte allenast, jag vet det. Har ni någon gång lagt märke till, att det har varit lätt för er att vinna kvinnohjärtan?»

Hans tvivlande oskuld var superb.

»Det är lätt för er. Och varför? Därför att ni är så manlig. Ni anslår de djupaste strängarna i kvinnohjärtat. Ty ni är någonting att stödja sig vid — ni är stor, stark och modig. Med ett ord, det är därför att ni är en man.»

Hon kastade en blick på klockan. Den var halv ett. Hon hade givit Silka Charley trettio minuter på köpet, och nu kunde det göra detsamma när Devereaux kom. Hennes värv var fyllt. Hon lyfte upp huvudet, skrattade med oförställd munterhet, ryckte sin hand ur hans, steg upp och ropade på sin tjänstflicka.

»Alice! Hjälp mr Vanderlip på med sin parka. Hans vantar ligga på hyllan vid spiseln.»

Han begrep icke det ringaste.

»Tack så mycket för er vänlighet, Floyd! Ert besök var av oskattbart värde för mig, och det var mycket snällt av er att följa mig hem. Om ni tar av till vänster, då ni går härifrån, så kommer ni fortast till vaskdammen. Godnatt! Nu tänker jag gå och lägga mig.»

Floyd Vanderlip använde starka uttryck för att ge luft åt sin häpnad och missräkning. Alice tyckte icke om att höra svordomar, och därför släppte hon hans parka på golvet och slängde vantarna ovanpå. Han rusade fram mot Freda, och hon misslyckades i sin tillämnade flykt inåt det andra rummet därigenom att hon snavade på hans parka. Han grep henne hårdt om handloven och ryckte upp henne. Men hon skrattade bara. Hon var inte rädd för männen. De hade gjort henne sitt värsta, och ändå levde hon ju.

»Var inte brutal», sade hon slutligen. »Vid närmare eftertanke — » hon såg på hans hand, som höll henne kvar — »har jag bestämt mig för att inte gå och lägga mig ännu på en stund. Sitt ned och var lugn i stället för löjlig. Har ni några frågor att göra?»

»Lita på det, mylady — och en räkning att göra upp också.» Han släppte icke sitt grepp. »Vad vet ni om vaskdammen? Och vad menade ni med — nej, vänta. En fråga i sänder.»

»Å, just ingenting. Bara att Sitka Charley där skulle träffa någon, som ni kanske känner — och eftersom han inte var angelägen att en man med er bekanta tjusningsförmåga skulle komma dit som tredje person, bad han mig vara snäll och hjälpa honom. Det är alltsammans. Nu ha de rest, och det för en dryg halvtimme sedan.»

»Vad för slag? Nedåt floden och utan mig? Och han — en indian!»

»Smaksaker skall man aldrig disputera om, som ni vet, i synnerhet när det gäller kvinnor.»

»Men på vad punkt står nu jag i den här affären? Jag har förlorat hundar till fyratusen dollars värde och dessutom en vacker kvinna och har ingenting till ersättning. Utom er», tillade han, som om detta just nu hade fallit honom in, »och det är egentligen ett godt pris för en sådan vara.»

Freda ryckte på axlarna.

»Det är så godt ni gör er i ordning med ens. Jag går ut och lånar mig ett par hundspann och inom ett par timmar ge vi oss av.»

»Det gör mig verkligen ondt, men jag tänker gå till sängs.»

»Ni packar, om ni har något begrepp om ert eget bästa. Gå till sängs eller inte, hur ni behagar, men när jag håller här utanför med mina hundar, så Gud hjälpe mig skall ni inte i släden. Det kan hända att ni har drivit gäck med mig, men jag tar saken på allvar. Hör ni det!»

Han klämde henne om handloven, så att det gjorde ondt, men hon smålog och tycktes lyssna uppmärksamt till något ljud utifrån. Där hördes bjällror och en manlig stämma ropade »Hej!» då släden vek om kröken och stannade utanför hyddan.

»Nu tänker jag att ni låter mig gå till sängs!»

Medan Freda sade detta, slog hon upp dörren på vid gavel. In i det varma rummet trängde kölden och på tröskeln stod tvekande en kvinna, klädd i pälsverk, som farit illa under resan, till knäna dold av den utströmmande varma luftens virvlande ångor, men för övrigt tydligt avtecknande sig mot en bakgrund av flammande norrsken. Hon tog bort sin respirator och stod där sedan blinkande och bländad av ljusskenet. Floyd Vanderlip stapplade framåt...

»Floyd!» utbrast hon mad lättnad och glädje och gjorde ett trött litet språng emot honom.

Vad kunde han göra annat än kyssa det han fick i sin famn? Ett vackert litet ansikte var det, som tittade fram ur den yviga pälsen och smög sig intill honom — så trött, men lyckligt.

»Det var bra snällt av dig att skicka mr Devereaux efter mig med utvilade hundar», sade den famntagna. »Annars skulle jag inte ha varit här förrän i morgon.»

Floyd Vanderlip stirrade idiotiskt på Freda, men så gick ett ljus upp för honom. »Och var det inte bra snällt av Devereaux att han reste?»

»Du kunde inte vänta en timme längre, eller hur, älskade?» Flossie smög sig ännu närmare intill honom.

»Neej — jag höll på att bli litet otålig», erkände han undvikande, i det han lyfte upp henne så högt, att hennes fötter icke snuddade vid golvet, varefter han bar henne med sig ut. — —

Samma natt tilldrog sig någonting oförklarligt hos pastor James Brown, en missionär, som uppehöll sig bland infödingarna flera mil nedåt Yukon och såg till, att de vägar de trampade skulle leda till den vite mannens paradis. Han blev väckt ur sin sömn av en främmande indian, som lämnade i hans vård en kvinna — icke allenast hennes själ, utan även hennes kropp — och när detta var gjort, reste han genast sin väg. Kvinnan var mycket ung, mycket vacker och mycket ond, och i sin vrede lät hon fula ord strömma över sina läppar. Det gjorde den värdige mannen förfärad; han var ännu ung, och hennes närvaro skulle i hans hjords enfaldiga ögon ha varit besmittande — men redan i den första daggryningen begav hon sig till fots tillbaka till Dawson.

Den egentliga uppståndelsen framkallades i Dawson långt efteråt, då sommaren var kommen och befolkningen hedrade en viss kunglig dam i Windsor genom att ställa upp sig utmed Yukons strand och se på, huru Sitka Charley arbetade med glimmande paddelåra och förde den första kanoten över gränslinjen. Denna kapproddsdag återsåg mrs Eppingwell — som under tiden hade blivit upplyst om mångt och mycket — Freda för första gången efter den händelserika kvällen på maskeraden. »Och alldeles offentligt, kom väl ihåg det», som mrs Fee sedermera uttryckte sig, »utan någon hänsyn eller aktning för samhällets moral», gick hon fram till danserskan och räckte henne sin hand. Först — detta komma de ihåg, som sågo detta — ryggade flickan tillbaka, men så utbyttes några ord mellan de bägge kvinnorna, och därpå brast Freda, den hjältemodiga Freda i gråt, lutad mot mrs Eppingwells axel. Det blev aldrig Dawson förunnat att få veta, varför kapten Eppingwells hustru bad den grekiska danserskan om förlåtelse, men hon gjorde det offentligt, och det var högst opassande.

Vi få icke glömma mrs Mc Fee. Hon skaffade sig hyttplats på första ångare, som lämnade Nordlandet. Och hon tog med sig en åsikt, till vilken hon hade kommit under de långa mörka nätternas tysta vakor. Det är nämligen hennes övertygelse, att Nord landet icke kan omvända sig, därför att där är så kallt. Fruktan för helvetets eld kan icke väckas i en iskällare. Det kan förefalla dogmatiskt, men det är mrs Mc Fees åsikt om saken.