Hemmet/Kapitel 41

←  Ut och in, upp och ned

Hemmet av Fredrika Bremer Petrea till Ida

En morgonstund  →

FJÄRDE AVDELNINGEN.

Petrea till Ida.

Från min eremitage, vindskammaren.

Illusioner, illusioner! ropar du över all glädje, all tro, all kärlek i livet. Av alla mina krafter ropar jag tillbaka över dina ord: illusioner, illusioner! Allt kommer an på vad vi sätta vår tro, vår kärlek uti. Livets skönhet, livets värde skulle vara förbi för kvinnan, när dess första vår, dess kärleksblomma, dess romanögonblick äro förbi?! Nej, tro icke det, Ida! Intet i världen är illusion såsom denna tro. Livet är rikt; dess träd blommar evigt, ty det suger sitt liv ur odödliga källor. Olika blommor driver det, skilda i färg och glans, sköna äro de alla; låt oss misskänna ingen; alla kunna de bära sin eviga — livsens frukt.

Den ungdomliga kärleken! — Jordens strålande passionsblomma! Vem ville neka dess tjusande skönhet, vem ej tacka Skaparen att han gav den åt jordens barn? Men o! Jag vill ropa till alla dem, som dricka dess nektar, och till alla dem, som måste umbära den: det finnes blommor lika ädla och mindre utsatta än denna att blekna för jordens frost, blommor, ur vilkas kalkar I ävensom ur denna kunnen suga liv av den Eviges liv.

O, att vi blott rätt förstode huru nära oss Försynen lagt våra sällhetskällor, att vi rätt förstode att från barndomsdar odla och begagna dem! — Vårt liv skulle då sällan gå genom torra öknar. Lyckliga de barn, vilkas ögon tidigt av föräldrar och hem öppnas för livets rika verklighet! De skola även erfara vilken sötma, vilken glädje och frid kunna flöda ur lyckliga familjeförhållanden, ur innerliga förbindelser emellan syskon, emellan föräldrar och barn; de skola känna huru dessa förhållanden, rätt vårdade i vår ungdom, bli välsignelser för våra mognare år.

Du ber mig tala om mitt hem, om min familj. Men om jag begynner därmed, Ida, vem vet om jag skall veta att sluta? Det ämnet är för mig så rikt och kärt, och likväl — hur svag skall ej min skildring bli, hur livlös emot verkligheten!

Boningshemmet — som förhåller sig till det egentliga hemmet såsom kroppen till själen — står åter, uppståndet ur askan, på samma plats, där det brann ner för nu elva år sedan. Jag ville att du i går hade varit med mig vid frukosten, i biblioteket, Det var Leonores födelsedag, och familjen hade berett henne en överraskning genom en liten gåva, alldeles efter hennes smak, som är: prydlighet, förenad med bekvämlighet. Det var en obetydlig gåva — varför gjorde den oss alla så mycket nöje? Varför voro i hennes fromma ögon, och även i våra, ljuva tårar? Vi voro alla så stilla, och dock kände vi, att vi voro mycket lyckliga, och det emedan vi mycket älskade och mycket tyckte om varandra. Solen sken in i denna stund —! ser du, Ida, den där solstrålen, som dag efter dag lyser in i hemmet, är bästa bilden av dess tillstånd. Det är den, som förjagar allt mörker därinom och som använder skuggorna till förhärligande av sitt ljus. — — — Jag vill nu tala litet om husets döttrar, på det du, livliga Ida, ej måtte finna min tavla alltför känslosam. Jag begynner med att — ära ske den ära bör! — presentera för dig

»Vår äldsta»,

bekant för flit, moralitet och moraler, domkyrkominer och många goda egenskaper. Hon gifte sig för elva år sedan, på ett mer än vanligt litet kapital av jordisk förmögenhet, men hon och hennes man förstodo sig på att göra sina pund gällande, och så blev boet småningom, under deras vårdande händer, vad man kallar ett behållet bo. Åtta yra jacobiner uppkommo under tiden därinom, utan att verka någon revolution — de insögo så goda moraler med modersmjölken. Jag kallar dem »bärsärkarna», emedan de voro riktiga små vidunder i kraft och raskhet, när jag såg dem sist, och emedan vi nu lita på deras krafter vid störtandet av ett visst plank — varom mer sedermera — varför jag vill på förhand inspirera dem och deras mor med en viss forngötisk äregirighet. Nåväl! Sedan det Jacobinska äkta paret i elva års tid hållit skola, han lärt gossar historia, latin m. m., hon tvättat, kammat och moraliserat dem, och i sanning varit en mor åt mången moderlös, har vår Herre i nåder behagat kalla dem — icke till himla precis, men, genom sin ängel, konsistorium, till pastoratet i denna stads landsförsamling, högsta målet för deras önskningar, sedan de begynt önska tillsammans. Deras instundande flyttning hit förorsakar en stor glädje — svårt att säga var störst — i våra båda familjer. Så blir då Louise pastorska, kanske snart prostinna, och kommer då i en välsignad ställning för att med kraft kunna utdela moraler, varav syster Petrea torde behöva och med smak skall emottaga sin del. Men också ha vår äldstas moraler en vida mildare anda än förr. Det kommer sig av Jacobis inflytande. Med honom och henne har skett så, som sker i varje lyckJigt äktenskap: de ha förädlat varandra, och det är en stående och gående sägen i vår familj, att »hon hade icke blivit vad hon är utan honom, men icke heller hade han blivit vad han är utan henne».

Familjens ros, dottern Eva, hade en gång i sitt liv en stor sorg, en svår kamp, men den gick hon segerrikt igenom. Sant är att en ängel gick vid hennes sida och hjälpte henne. — Sedan har hon levat till sin familjs och sina vänners glädje, vacker och älskvärd och lycklig, tid efter annan utdelat korgar, men torde snart bli satt ur tillstånd att fortsätta den rörelsen.

Jag sade att en ängel gick vid hennes sida i den svåra kampen. Det var en tid som den ängeln var en ful, obehaglig flicka, ledsam för sig själv och omtyckt av ingen. Nu är ingen i familjen mera omtyckt och älskad än hon. Aldrig skedde — genom Guds makt — en större förvandling. Nu mår man ordentligt väl av att se på henne och vara henne nära. Bukten, som hennes näsa troddes få, uteblev väl; icke heller blev hyn synnerligen röd och vit; men hon blev vacker ändå, vacker av kärlekens och vettets innerliga uttryck, vacker av hela väsendets lugna, anspråkslösa behag. Hennes enda anspråk är att tjäna alla och hjälpa alla, och så ha alla småningom lutat sig till henne, och hon har blivit hemmets hjärta, hemmets frid — och själv har hon därunder slagit rot i hemmet och blivit lycklig genom alla dess behag. Innerligast har hon slutit sig till systern Eva, och dessa två kunna ej leva skilda från varandra.

Du känner det företag, som dessa systrar gingo in på tillsammans vid ännu ganska unga år; du vet också huru väl det lyckades, huru det erhöll förtroende och fasthet, och förvärvade dem som förestodo det allmänt anseende, och efter tio års förlopp även medel till en tarvlig, men av denna anstalt oberoende bärgning. De kunna nu, om de ville, lämna den, och den kan dock fortfara att blomstra under vården av Annette P., som de från början antogo till medhjälparinna och som utvecklat sig till en person av sällsynt värde i anseende till karaktär och skicklighet. Systrarna Franks namn stod hedrat i spetsen för denna nyttiga anstalt, men fråga är om den lyckats, så vackert och så väl utvecklat sig, utan en persons biträde, som dock sorgfälligt dolde för allmänhetens blickar sin verksamhet därvid, och vars namn aldrig prisades därför. Utan assessor Munters outtröttliga omsorg och biträde hade — så säga systrarna själva — saken aldrig så gått fram. Vilken förunderlig kärleksfull ihärdighet ligger icke i denna människas själ! Han har varit och är vår familjs välgörare, men säg honom något därom, om du vill se honom ond och höra huru han riktigt grälar ifrån sig all tack!. Det är en sorg i hela staden, att han nu ämnar flytta därifrån, för att bosätta sig på sitt landställe, men han kunde omöjligt härda ut längre på det sätt han anstränger sig, både dag och natt. Hans hälsa har synbart avtagit sedan en tid, och vi äro glada, att han tar sig någon ro, varigenom han kan hämta nya krafter. Vi älska honom alla innerligen, men en av oss har mot honom uppgjort en kompiott, för att tvinga en annan av oss att — alliera sig med honom, och därför är vår goda assessor nu utsatt för en hemlig förföljelse, som… men jag glömmer, alt jag skall redogöra för husets döttrar.

Det är en egen liten värld i hemmet, en värld dit intet ont får komma; där leva blommor, fåglar, musik och Gabrielle. Morgonen skulle sakna sitt täckaste behag, om icke Gabrielles fåglar och blommor spelade roller under den, och mer dunkel skulle aftonskymningen bliva, om icke den livades av Gabrielles gitarr och visor. Hennes blomsterbord har småningom förstorat sig till ett orangeri, visst icke stort, men likväl tillräckligt för att rymma en skön vinranka — nu som bäst betäckt av druvklasar — och många vackra och även sällsynta växter, samt skänka familjen ett litet Italien inomhus, där den, mitt under nordisk vinter, kan njuta alla söderns behag. En täckt gång leder från boningshuset ned i orangeriet, och det är vanligt, att man om vinlern dricker eftermiddagskaffet där. Volièren är flyttad dit. På ett grönt bord ligga böcker i botaniken samt svenska trädgårdsföreningens skrifter, med dess ofta intressanta artiklar. Där stå tvenne bekväma länstolar sydda i tapisseri med de grannaste både blommor och fåglar — du gissar sä lätt för vilka. Där sitter min mor så gärna och läser, eller ser på sin «lilla fröken» (från den titeln växer hon aldrig) hur hon ansar blommorna i solen, eller leker med de tama fåglarna. Man kan i sanning säga, att Gabrielle blomsterströr hennes levnads afton.

En man, kär för svenska hjärtan, har sagt att »det naturliga grunddraget i det nordiska livet är — — — en övervunnen vinter», och detta gäller även för livet i det enskilda, hemmets, människans. Det vill så gärna frysa och stelna, det vill så gärna falla snö på hjärtat, och vintern vill göra sin makt gällande så inom- som utomhus. För att hålla varmt där inne, för att livet må frodas och blomma, måste man oupphörligt hålla den heliga elden vid makt. Kärleken får icke slockna och dö. Gör den det, då blir allt möda och svårighet, och man orkar med intet, utom — sova! Den gör det icke om den lånar eld av himmeln, och då värmer den hjärtan och stugan, och livet blommar oupphörligt, under den på tusen utvecklingar rika leken: att göra varandra nöje. Och är det så inomhus — — — snön där ute, vinter, snöa!

Men jag återvänder till Gabrielle, vars kvickhet och glada lynne, i förening med hennes ömma och oskyldiga hjärta, göra henne med skäl till föräldrarnas älskling och allas glädje. Hon fortfar att påstå sin oduglighet, onyttighet samt ohjälpliga kärlek till ett ljuvt »far niénle»; men ingen håller med henne häruti, ty ingen kan dock vara utan henne, och man ser henne, när det gäller, vara rådig och duglig trots någon. Gabrielle gör sedan en tid inga gåtor mer. Jag tror nästan, att det kommer sig av att en viss baron L***, som en tid misstänktes att ha tänt eld på ett hus och nu misstänkes att vilja tända eld i ett hjärta sätter henne med vissa ord och vissa blickar myror i huvudet, jag vill icke säga — i hjärtat.

Och så ha vi ännu »den där Petrea», såsom en av husets vänner ännu kallar henne, dock nu ej mer i ondo. »Den där Petrea» har i världen haft åtskilliga affärer, först med sin egen näsa, som hon ej kunde komma överens med, och sedan med ålskilligt annat, så inom som utom henne, och det såg länge ut, som skulle aldrig hennes egen värld komma fram ur kaos.

Den har kommit! Med en tacksam tår i mitt öga vågar jag säga detta, och en gång kanske skall jag närmare säga hur det kommit sig. Och välsignat vare det hem, som avvänt hennes förirrelser, läkt hennes hjärtas sår, bjudit henne en lugn hamn, ett kärleksfullt skydd, där hon efter stormarna fått tid att vila, sansa sig och finna sig själv. Utan detta hem, utan inflytandet därifrån hade Petrea bestämt blivit — ett troll, och icke såsom nu en — hjälpligt förnuflig människa.

Du känner den verksamhet, som nu är min, och som, under det den förer mig djupare in i livet, låter mig se där mera skönhet, mera poesi, än jag anat i min ungdoms drömmar! Icke blott genom den, men likväl mycket genom dess inflytande har bortom mina trettio år en vår levat upp för mig, som ej skall kunna alldeles vissna, om icke genom mitt eget fel. Och om ännu ofta en smärtsam tår faller över forna förirrelser eller närvarande fel — om längtan till ett ännu oupphunnet bättre, renare, klarare förorsakar månget kval — vad mer? Vad mer om ögonvattnet gör sveda, blott ögat blir klart? Om himmeln förödmjukar, blott den drager — uppåt?!

Ett ibland Petreas sällhetsmedel är att behöva mycket litet av denna världens lekamliga ting. Hon anser sådana ting såsom nära släkt med illusionernas familj och vill därför ha med dem så litet som möjligt att skaffa. Därigenom har hon också medel att förvärva sig mången hjärtlig och bastant glädje. Jag vågar dock ej svara för, att hon icke snart torde få det raptus att ge en fest uppe på sin vindskammare och därvid producera varjehanda illusioner, såsom t. ex. kycklingar — min mors älsklingsillusioner — och citronsufflé — »vår äldstas» nästan reella sällhet, och i vilken hon ville proponera sin älskade »äldsta» att äta en försoningsskål med hennes »raptus».

Ville du nu göra ett summa summarum av Petreas tillstånd, så säg det så här: vad som var henne en källa till oro, har blivit henne en källa till ro. Hon tror på livets verklighet och på sitt eget livs däri. Hon låter icke förstöra sin frid av tillfälliga störingar, yttre eller inre; hon kallar dessa strömoln övergående stormar, efter vilka solen åter kommer fram.

Och skulle en dag hela hennes lilla vindskammare krossas, så skall hon även taga detta som en övergående olycka, och i ödmjukhet hålla sig beredd att flytta — ännu litet högre upp!

Men nog om Petrea och hennes uppkomst.

En dotter ägde ännu hemmet, och hennes sköna bild står ännu kvar i allas minne, men elt sorgflor vilar över den. Ty hon övergav hemmet och icke med frid, och hon blev ej lycklig, och mörker har i många år vilat över hennes liv. Man tror henne vara död, hennes vänner ha länge trott det och sörjt över henne, men en bland dem är, som icke tror därpå. Jag tror ej att hon är död; jag har en stark aning, att hon skall återkomma och att det ännu skall bli mig givet att visa henne huru kär hon är för mig. Jag tycker, att jag numera skulle ha så månget gott och även välgörande ord att säga henne; jag har byggt planer på hennes återkomst — och väntar den beständigt, eller ock att få en vink om var jag kan finna henne, och är det på Grönland eller i Öde Arabien, varifrån hennes röst ropar mig, så skall jag finna väg till henne!

Jag ville nu kunna skildra för dig det åldriga par, till vilket alla inom hemmet se upp med kärlek och vördnad, de snart i fyrtio år förenade makarna, som numer icke tyckas kunna leva utan varandra, men här känner sig min penna alltför svag. Blott några flyktiga konturdrag skall den våga. Min far är nära sjuttio år, men tror du han unnar sig någon vila? Han blir helt missnöjd, om han en morgon sovit litet längre än vanligt, och låter väcka sig alla morgnar klockan sex; så angelägen är han att förlora så litet som möjligt av livet. Ledsamt är, att hans avtagande syn nu tvingar honom till en mindre verksamhet. — Han tycker om, att vi om aftnarna läsa högt för honom — romaner. Min mor prisar sig skämtande att ha förfört honom till denna läsning; han erkänner leende, att den verkligen är nyttig för »gammalt folk», ty den hjälper att hålla hjärtat ungt. I allt är han sig för övrigt lik, kanske ännu mera god, mera storsinnad än någonsin, och därför ock är han oss så vördnadsvärd och kär. O Ida! Det är en lycksalig känsla att kunna innerligen älska och vörda dem, som givit oss livet! — Och nu måste jag, med blödande hjärta, över hemmets ljusa tavla kasta en sorglig skugga, och likväl kommer den från en så skön bild. Det är — min mors! Jag fruktar, jag fruktar, att hon är på vägen att lämna oss! Sedan två år är hon avtynande, Hon har ingen bestämd sjukdom, men hon mattas synbarligen av, och inga läkarkonstens medel ha hittills velat visa sig verksamma. Nu talar man om nästa vårs luft, och seltervatten och en sommarresa — min far ville resa till världens ända med henne — man hoppas med visshet att hon skall bli bra; hon hoppas även, hon säger leende »ja!» till seltervatten och resa och allt vad vi föreslå; hon säger, att hon vill gärna leva med oss, att hon är lycklig med oss — — — och likväl är det något hos henne, och i själva hennes leende, som säger mig att hon själv icke har full tro till det hopp hon talar om. Ack! när jag ser hennes för var dag mer bleknande ansikte, det överjordiska uttrycket i hennes milda drag, när jag ser hennes allt långsammare gång, där hon vandrar omkring, stilla ordnande inom hemmet och beredande små behagligheter för de sina — då vid tanken att hon snart kanske skall gå ifrån oss, har jag ibland svårt att återhålla mina tårar. Men varför skall jag vara så misströstande? Varför skall jag ej hoppas som alla andra? Ack! jag vill hoppas, och i synnerhet för hans skull, som utan henne ej mer skulle vara glad på jorden. I denna stund är hon starkare och livligare än hon varit det på länge. Louises och hennes familjs hitkomst verkar därtill, och ännu en annan glädjedag, som snart stundar, och som egentligen gäller min far. Hon går nu så förnöjd med almanackan i handen och tänker ut och bereder allting till den glada högtiden. Min far har länge önskat sig äga en betydlig tomt, som stöter intill vår lilla trädgård, för att där göra en större och allmännyttig anläggning, men han har offrat så mycket på sina barn att han ingenting har kvar för att utföra sin älsklingsplan. Men barnen ha nu sedan mer än tolv år dels lagt ihop, dels nu slutligen lånat ihop en summa, varmed de inköpt tomten. På faderns sjuttionde födelsedag skall, genom bärsärkarnas åtgärd, gränsskranket falla, och den nya tomtens genius, föreställd av Gabrielles täcka person, skall överlämna honom köpekontraktet, som är avslutat i hans namn. Huru lycklig han skall bli! O, det gör oss alla lyckliga att tänka därpå! Vad han nu skall röja, gräva och plantera, och vad det skall glädja och uppfriska hans ålderdom! Må han leva att se de träd, han sätter, vifta lummiga grenar över hans huvud, och deras sus låta honom ana de välsignelser, som efterkommande i tredje och fjärde led skola uttala över hans välgörande verksamhet.

Jag borde tala om den krets av vänner, som allt hjärtligare slutit sig till hemmet, om den nya landshövdingen Stjernhök och hans hustru, som vi alla älska, och vilkas flyttning hit var i synnerhet min far kärkommen, som ser i honom nästan en son; jag borde även tala om tjänarna i hemmet, som äro ännu mer vänner än tjänare, men jag fruktar att göra mitt brev för långdraget. Och kanske beskyller du mig hemligen att ha målat tavlan alltför enformigt ljus; kanske vill du fråga:

»Förekomma icke inom detta hem de små stötar, rubbningar, rivningar, hastigheter, dumheter, försummelser, förluster, och vad de allt heta, dessa andliga moskiter, som med sina sting förorsaka retning, oro, ledsnad, och som icke pläga för sina besök förskona även de lyckligaste hem?»

Jo visserligen. De komma, men flyga nästan lika hastigt som de komma och lämna aldrig något gift i stingen, ty mot dem användes ett universalmedel, som heter: »förlåta, glömma, bättra sig!» vilket appliceras ju förr dess hellre och gör även de stygga kräkens besök alltmer sällsynta. Dessutom trivas de aldrig rätt i rena och milda atmosfärer.

Och vill du, bästa Ida, övertyga dig om tavlans sanning — kom hit och se! Kom! Det vore oss alla kärt! Kom, och låt vårt hem bjuda dig den förströelse, kanske också det lugn ditt hjärta behöver! Kom, och tro mig, Ida, när man ser världen litet högt ifrån — t. ex. från en vindskammare — så får man se illusionerna gå som dimmor över jorden, men himmeln stå i evig klarhet över dem.