Jakob/Kapitel 10
| ← IX. |
|
XI. → |
X.
Krögers bal mellan jul och nyår var af så gammalt ursprung, att den ännu kallades Brandtska julbalen. I forna tider hade lifvet i staden varit gladt, och i det förmögna Brandtska huset hade tjänstemän och hederliga borgare sjungit gamla visor och svängt om med balklädda damer, sirligt, men tillika muntert och oförskräkt.
Julies mor hade egentligen varit den enda i släkten, som hade blifvit gripen af den stränga religiositeten, som bröt ut under de senare åren; och så länge hon rådde, hade det också legat en viss tyngd öfver den gamla familjebalen.
Men nu tog Gustaf Kröger revanche för det och för mycket annat, och de sista årens baler hade varit till stor sorg och förargelse för alla dem, som icke fingo vara med. Festen varade till långt in på natten, — ett riktigt Belzebubs gästabud för de bekymrade.
Redan förberedelserna för balen intresserade Kröger. Det var just i hans smak att vidmakthålla de gamla traditionerna. Så länge hans hustru lefde hade hon motsatt sig alla hans önskningar och på alt sätt försökt att inskränka den festliga prägeln. Nu, då han var oberoende, njöt han af att få göra det riktigt elegant och storartadt med en utsökt supé och vin i öfverflöd, enligt gammal sed.
Detta var ett af de få tillfällen, hvarvid Gustaf Kröger helt och hållet kände glömma det som han annars i missmodiga ögonblick kallade sitt förspilda lif. Då det gamla, präktiga huset var fullt af ljus och gäster, förestälde han sig att både han själf och alt annat var på sin rätta plats. Han inbillade sig att damerna voro comme il faut hvad toalett och hållning beträffade, att kavaljererne voro kvicka, att de gamla herrarne vid spelborden voro betydande män, som rekreerade sig i intelligent sällskap.
Själf gick han såsom en glad värd omkring i detta utmärkta sällskap. Och nu, då han var säker på att hvarken i salongen eller köket möta sin hustrus ogillande blick, kände han sig lycklig öfver att kunna glädja alla dessa präktiga människor.
Men han ville gärna att det skulle vara fint. Han tykte icke den kvällen om att höra sin vän öfverlärarens anmärkningar. Och han låtsade icke lägga märke till de förskräckliga unga infödingarne, hvilka man hade varit tvungen att inbjuda för att få tillräckligt många dansörer. Då han första gången såg Törres Wold, som han icke hade kunnat undslippa, vände han sig förargad bort, men det skedde hufvudsakligen därför att det retade honom att den motbjudande unge mannen icke tog sig sämre ut.
Sedan Kröger hade börjat balen genom att högtidligt föra amtmanskan i polonäsen, visade han sig icke mycket i danssalen. Den saken gick af sig själf, såvida icke musiken förslappades af törst eller öfverväldigades af dryck. Att uppehålla denna jämvikt var också en af hans uppgifter.
Han vandrade då omkring såsom en försyn för alla, börjande ute i köket där han drack gammalt portvin med den skinande matlagerskan, som alltid anförtrodde honom att han var den ende i hela staden som förstod sig på mat. Sedan gjorde han en rund genom rummen, ständigt med öppen blick för nedbrunna ljus eller toma flaskor; än sände han en tjänsteflicka ner i källaren; än tog han sig ett glas med någon, som han ansåg behöfva uppmuntran, eller ock höjde han sitt glas till en allmän skål för kortspelarene, hvilka reste sig och smuttade på sina toddyglas.
På det sättet blef balen glad och munter, såsom Gustaf Kröger ville, så att alla dessa människor, huru stora tvärviggar de än voro i hvardagslag, kunde pigga upp sig för en enda gång och roa sig riktigt af hjärtans grund.
Men tillika var han mycket rädd för att munterheten skulle gå för långt. Hans feststämning kunde totalt försvinna, om någonting gick på tok, om till exempel en ung man, uppmuntrad af värdens stora gästfrihet, kom att dricka för mycket och företog sig att skråla eller bära sig illa åt i danssalen; då var Kröger alldeles utom sig, tils det störande elementet var aflägsnadt. Han tålte icke att bli väkt ur sin dröm om att det var en samling fina, bildade människor, som förstodo att roa sig med besked, men dock med måtta.
De sista tidernas tur hade gifvit Törres Wold ett mod och en själfförtröstan, som mycket väl kunde tagas för säkerhet. Och dock kände han sig långt ifrån säker, då han i sällskap med några andra bokhållare trädde in i de gamla rummen, för hvilka hela staden hyste så mycken respekt.
Han vågade sig icke in i balsalen, utan slog sig ner i ett af de inre rummen, där han tillsammans med några yngre herrar, som voro lika modiga, styrkte sig med åtskilliga dryckesvaror.
Men medan han stod med sin cigarr midt i en krets och talade om stadens bankväsende med den myndighet, som tillkom en person hvilken redan egde någonting och till hvilken de mäktige togo en viss hänsyn, visade sig plötsligt framför honom genom tobaksröken fru Steiner med urringad klädning, bländande hvit med rodnande kinder och strålande ögon. Hon hade hvitt atlaslif, blekröda rosor på axlarne och koraller om halsen. Hennes kjol var mycket kort och uppfästad med buketter af samma slags rosor; på fötterna hade hon hvita sidenskor med höga röda klackar. Hon hade klädt sig alldeles såsom en herdinna af Sèvres porslin, som hon hade funnit i Julies rum. Men i stället för herdinnehatten, bar hon en bukett af rosor i håret.
— Se, där står den långa karlen och osar som en lampa, — ropade fru Steiner och viftade med sin näsduk i röken. — Har ni rakt intet samvete? Fransäsen skall börja!
Törres bara stirrade på henne, tils hon vände sig om och gaf honom en vink. Han störtade efter henne, medan kamraterne sågo på hvarandra med enhällig afund.
Det vakte allmän uppmärksamhet att den unge mannen, at hvilken man i hvardagslag kunde köpa tråd för tjugo öre, här där alla de förnämsta i staden voro samlade, rönte en sådan utmärkelse at den mest firade damen. Allmän afund förspordes hos löjtnanter och studenter, men en viss aktning för herr Wold yppade sig hos de mindre försigkomna. Till och med inne hos de gamla herrarne nämdes hans namn medan korten delades ut, och bankodirektör Christensen sade att T. Wold var en af stadens mest lofvande „yngre krafter“ — med tre r.
Törres själf tykte att det nu gick bra. Han kom plötsligt, styrkt af punschen, in i den klart upplysta balsalen, då den första stelheten redan var borta, och alla voro mera hågade att roa sig än att kritisera. Under fru Steiners beskydd började han oförskräkt, och rörde sig snart så otvunget som om han aldrig hade umgåtts med andra kvinnor än dessa fina halfklädda varelser, som flögo från den ena till den andra.
Ingen viste någonting om den stora Berta och de andra. Han började till och med blygas för fröken Thorsen, som icke var bjuden. Han skulle ju nå mycket högre.
Sedan klubbens bal hade han icke kunnat glömma Julie Kröger. Tänk om han skulle lyckas vinna dottern, trots den gamle! Då skulle han själf resa sig; med fru Knudsen vore det snart slut, och Gustaf Kröger skulle få komma och buga sig, och då skulle han få ett års underhåll såsom de gamla på landet. Han tykte sig redan se T. Wold i stora guldbokstäfver öfver de båda konkurrerande butikerna.
Främst at alla kvinnor han någonsin hade sett stod fru Steiner. Hennes utmanande skönhet, hennes ombytliga sätt, — än var hon stolt och otillgänglig som någonting mycket fint utländskt, än så rättfram och vänlig som en kamrat, — och därnäst den omständigheten att hon, som bedårade alla män, var en frånskild hustru. Hon var ett slags osäker enka, som hade en man i lifvet. Törres hade länge undrat öfver att hustrun frivilligt kunde gå ifrån mannen, som egde gården och det hela. Men då han fick veta att hon hade flere tusen om året af mannen utan att arbeta eller vara hans hustru, då föreföll hon honom såsom någonting gåtfullt och upphöjdt, som han blindt måste beundra.
Men han förlorade icke sin tid med att grubba längre. Han hade ingen lust att famla efter någonting oberäkneligt i toma rymden.
Hvilken nytta han kunde hafva af fru Steiner såsom Julies väninna hade han däremot strax klart för sig; och att hon såsom nu kom honom till mötes var endast en länk i den kedja af lyckliga omständigheter, som inom så kort tid hade bogserat honom ut ur det farliga sund, som leder till lifvets öppna haf, hvarest otaliga möjligheter visa sig på alla håll utan andra gränser än himmeln, där seglatsen skall sluta i oförgänglighet.
Så fast i tron som denna kväll hade Törres Wold aldrig varit, i tron på sig själf och den säkra lyckan.
Det både varit fru Steiners idé att de skulle repetera fransäsen från klubbalen på det sättet att hon dansade med Wold emot Julie och löjtnant Filtvedt.
Fru Steiner tykte att då hon hade upptäkt Törres, så var han hennes egendom, på samma sätt som de andra herrar hon brydde sig om. Det hade också lilla Julie ända hittils förstått, och det var därför idel skämt, då fru Steiner första gången gjorde en antydning om att de kunde täfla om den nya upptäkten.
Men det stannade i alla fall någonting kvar hos Julie. Det hade redan stämt henne gynsamt för den unge mannen att hennes far på sitt öfverlägsna sätt talade illa om honom. Sedan tykte hon att det kände vara nog om hennes väninna lekte menageri med löjtnanterne och de andra, som voro vana vid koketta damer. Men hon ville icke att det skulle drifvas med den naive gossen från landet.
Fru Steiner kände strax första fläkten af denna stämning, och hon fann det ganska förmätet af den lilla småstadsfröken, som hon hedrade med sin vänskap, fastän Törres Wold i själfva värket icke var någon afundsvärd eröfring.
Hon hade tänkt hit och dit, tils hon slutligen föll på den idén att det kunde vara roligt att inbilla denne bondgosse att fröken Kröger gick och suckade för honom och bara väntade. På det sättet skulle Julie få sitt straff genom hans löjliga kurtis. Hon skulle nog själf dra försorg om att den blef löjlig.
— Ni har inte alls dansat i kväll, herr Wold.
— Nej, jag måste tala litet om affärer med herrarne.
— Och det tror ni är viktigare än att dansa?
Ja, det trodde han visst, sade han skrattande.
— Ni tror att ni kan komma fram i världen oss förutan? — sade hon och såg gäckande på honom.
Men Törres förstod icke riktigt, och såg från henne på damen midt emot, emedan en ny tur skulle begynna.
Då de åter kommo i lugn, sade fru Steiner:
— Har ni någonsin sett en man lyckas utan kvinnors hjälp?
Nu förstod Törres och svarade hastigt:
— Jag har känt en man, som gifte sig till en stor gård, men han blef ändå ingenting annat än en käring i all sin tid. Det kommer an på, ser ni. . . .
— Åh ni tar alt så simpelt! — utbrast hon. — Vet ni värkligen någonting mäktigare än kvinnan?
— Ja, mannen, då han har pengar, — svarade Törres och skrattade så att hans gulhvita starka bondtänder lyste.
Han föreföll henne nästan hemsk, denna råa kraft, som gick förklädd här inne bland tanklösa unga flickor, löjtnanter och blommor. Hon ville minsann inte ha mera att göra med sin upptäkt; Julie skulle gärna få honom.
— Ni förstår er inte på kvinnor, — sade hon kort.
— Men ni förstår er på männen, fru Steiner!
Hans ton och blick uttryckte den uppriktigaste beundran.
— Vill ni ha ett råd af mig? — frågade hon i mildare ton.
— Ja, om ni vill vara så . . . så nedlåtande.
— Ja, det vill jag visst, — svarade hon skrattande. — Men säg mig först, äro inte bönderne bra långsamma i kärlek?
— Långsamma? På hvilket sätt?
— Om de inte betänka sig länge?
— Flickorna?
— Båda parterna.
— Hvarför skulle gossarne betänka sig? — utbrast Törres skrattande.
Hon uppfångade hans blick, och hon förstod att det var farligare att tala om sådana saker med denne man än med löjtnanterne.
— Jag trodde att äktenskapen på landet ingingos först efter moget öfvervägande å ömse sidor, — svarade hon kort.
— Ja, äktenskapen, — svarade han och antog strax en allvarlig min. — Var det det ni menade?
— Men så är det inte med oss, — inföll fru Steiner med en snabb blick på Julie och löjtnanten, som just tyktes vara inbegripna i ifrigt samspråk. — Bland oss måste en man vara djärf och snabb i vändningarna; han måste begagna sig af det rätta ögonblicket, annars. . . .
— Annars?
— Annars går en annan honom i förväg, — svarade hon och började sjätte turen.
Hans blick vek nu icke från Julie, likasom om han hade fruktat att någon skulle taga henne ifrån honom under själfva dansen.
Det blef icke vidare tid till samtal. Törres förde sin dam till det lilla rum, där hon önskade hvila. Han skulle så gärna ha frågat, men han stod bara och stammade:
— Skulle ni således råda mig att . . . att. . .
— Lyckan står den djärfve bi, — svarade hon småleende och gick ifrån honom.
Klockan närmade sig tolf, och balen hade nått sin höjdpunkt. Intet tvång kunde mera förspörjas, och ingen trötthet, inga öfverdrifter förmärktes. Alla roade sig af hjärtans grund, medan enhvar var upptagen af sina intriger och små planer, förhoppningar, öfverraskningar och missräkningar. En farlig berusande doft af älskog och vin strömmade genom salen och rummen.
Törres befann sig i ett underbart upprördt sinnestillstånd. Hans själfkänsla stegrades, medan han kände ett behof att taga för sig. Han hade aldrig förr sett huru vacker Julie kunde vara. Det lilla hufvudet satt så lätt på den långa halsen. Hon var decolletée, men klädningslifvet var rikt garneradt med gamla dyrbara spetsar, som hennes far hade hemfört från utlandet, med aldrig lyckats förmå sin hustru att bära.
Dessutom var hon röd af dansen och glad till sinnes, samt utan en tanke på de skarpa och bittra damerna både här i vrårna och ute istaden.
Endast under fransäsen hade Julie råkat ur stämningen. Ty för det första hade hennes kavaljer, löjtnant Filtvedt uteslutande underhållit henne med skildringar af sin hopplösa kärlek till fru Steiner, och för det andra hade hon under dansen fäst sig vid sitt vis-à-vis. Julie tykte att det var nedrigt af hennes väninna att kokettera så för herr Wold, då hon ändå bara dref med honom; därtill var han värkligen för god.
Tant Sofie kom emellanåt från sina många hushållsbestyr in i balsalen för att se på ungdomen; och hon hade uttryckligen förklarat med kännaremin att herr Wold var den enda mannen i hela salen. Det tykte inte Julie, men han var i alla fall för god att skratta åt, och hon beslöt att vara vänlig emot honom samt kanske varna honom litet för Lulli.
Efter fransäsen ville Törres icke dansa mera före den vals, till hvilken han hade bjudit upp fröken Julie. Han gjorde därför bara en liten tripp ut med bankodirektör Christensens dotter, som stel och tvär lät sig föras i dansen, medan både hon själf och alla andra viste att denna dans var en skyldighet för alla ynglingar, som ville räknas till de „unga krafterna“ i staden.
Sedan begaf han sig in i herrummen, upptagen af sig själf och sin nya lycka, den lycka, som han redan tykte sig hålla i sin hand. Hade inte fru Steiner tydligen låtit honom förstå att Julie bara gick och väntade på ett djärft steg från hans sida. Det skulle icke utebli, och sedan, . . . sedan var han med ens framme vid målet!
I en soffa satt herr Jessen och gjorde min af att vara hemma i huset. Törres kände sig så saker, att han i förbigående ropade åt honom:
— Nå, Jessen! dansar du inte?
Denna fräckhet hann emellertid icke göra tillbörligt intryck, ty öfverläraren Hamre, som hela kvällen hade roat sig med att ge akt på ungdomen, slog sig ner i soffan och inledde ett samtal.
Snart hade herr Jessen anförtrott den vänlige gamle herrn att han var trött på alt; isynnerhet hyste han ofantlig ringaktning för kvinnan.
Detta fann den gamle mycket begripligt, ehuru sorgligt. Han uttrykte sitt deltagande och hoppades att tiden skulle värka helande; men herr Jessen svarade med en dyster blick att alt hopp var ute.
Då detta samtal hade fortgått en stund, sade öfverläraren plötsligt:
— Men, herr Jessen, ni har bestämdt någon talang?
— Jag? . . . Nej. . . . Hvad menar ni?
— Har ni inte en stor släkt?
— Jo . . . jo visst, — svarade herr Jessen förvirrad. — Min mors släkt är mycket stor. . . den är egentligen hemma från Danmark.
— Åh! — utbrast öfverläraren öfverraskad. — Och det fins ingen talang i familjen?
— Nej, inte så vidt jag vet.
— Högst besynnerligt, — sade den gamle vänlige herrn och betraktade herr Jessen med intresse.
— Min mor spelar litet, — sade han förlägen.
— Det kan jag tänka mig. Ser ni hvarje stor familj har nuförtiden sin talang, — en målare eller åtminstone en författare; och i er släkt fins det ingen?
— Ne-ej, jag tror det inte.
— Det är ju högst ovanligt, — sade öfverläraren allvarligt. — Men tänk om ni själf vore det!
Jessen blef riktigt het om öronen.
— Utan att veta det; ja, det ser man ofta, — sade den gamle herrn och reste sig. — Man går omkring likasom en annan vanlig människa med en omedveten talang, tils man en vacker dag . . . hm . . . får tag i den!
Han knackade herr Jessen hemlighetsfullt i pannan och gick vidare.
Alldeles betagen satt herr Jessen kvar i soffan och glömde hela balen vid tanken på detta nya, oförmodade att han sannolikt hade en talang. Och ju längre han tänkte, desto sannolikare föreföll det honom.
Var det inte talangen, som ville bryta fram, då han ständigt längtade till någonting högre?
Detta hade den kloke, gamle herrn sett; om han nu bara själf kunde få klart för sig hvilken talang han egde!
Den följande som öfverläraren mötte var Törres Wold; den gamle hälsade godmodigt, och frågade om han hade roligt.
— Tusen tack! Utmärkt roligt, — svarade Törres förtjust öfver denna nya utmärkelse och fattade den andres hand, hvilket icke var meningen. Öfverläraren gick vidare, i det han gaf Kröger rätt i att den gossen inte var treflig.
Medan Törres sålunda gick och väntade på dansen med fröken Julie, hvilken skulle blifva en vändpunkt i hans lif, styrkte han sig med ett par glas af Krögers namnkunniga hembrygda julpunsch, utan att den starka drycken steg honom åt hufvudet på annat sätt än att den lifvade hans mod och något förminskade den försiktighet, som annars låg honom i blodet.
En af hans vänner presenterade honom för den nye prästen.
— Vi äro hemma från samma trakt, — sade prästen vänligt. — Min far var också inhysing och antog gårdens namn — Opstad — det känner ni säkert?
— Nej, — svarade Törres kort. — Hade han väl nu tid att tänka på Snörtevold.
Prästen, som var ny och försiktig, drog sig undan; men Törres tömde ännu ett glas och skyndade sedan in i balsalen. Valsen skulle begynna.