Jakob/Kapitel 9
| ← VIII. |
|
X. → |
IX.
Törres hade med säkerhet räknat på solsken för sin stora dag. Därför blef han strax litet nedstämd, då han tidigt på morgonen trefvade sig fram genom den halfmörka butiken, för att öppna fönsterluckorna, och såg att det var gråkallt höstväder med blåst och mörka moln.
Han började arbeta med fönstren; men alt hade tagit sig så annorlunda ut i den strålande gasbelysningen på kvällen, och den kalla, grå dagern, som beröfvade alla färger deras friskhet, gjorde i ett nu slut på hans mod.
Han stannade och greps af tvifvel på sig själf. Han såg sig omkring. Månne det var bra, eller månne det var alldeles på tok?
Men då hörde han hennes lätta steg på trappan. Han skyndade emot henne och hälsade på henne i den mörka farstun. De omfamnade hvarandra, och i samma ögonblick var all oro likasom bortblåst från Törres.
Men i butiken, där det var ljust, rodnade fröken Thorsen och stammade, då Törres helt allvarsamt sade:
— Vill fröken hjälpa mig?
Det var en riktig komedi.
Det kom bud att herr Jessen icke skulle infinna sig i dag, och nu väntade de oroligt på fru Knudsen.
Hon stannade också vid kontorsdörren, alldeles öfverväldigad. Och den känsla, som först grep henne var oro öfver alla dessa varor, som voro hennes och som hon skulle få sålda och betalade.
— Herre Gud, så mycket tvål! — utbrast hon och stannade framför ett högt torn af kulörta tvålstänger, som Törres hade uppfört midt på disken. — Vi ha för mycket tvål!
Törres visade henne småleende att tornet var ihåligt och tomt.
— Men lagret! — sade fru Knudsen.
— Vi ha ingenting på lager, — svarade Törres skrattande.
— Har ni tagit upp alt? — Hon hade aldrig tänkt sig annat än att man skulle sätta fram endast ett litet prof. — Går det värkligen an?
Törres tog fortfarande småleende en liten pappask ner från hyllan, där långa rader af dylika askar stodo. Han öppnade den och visade den åt fru Knudsen; den var tom.
— Ser ni, man skall få det intrycket att Cornelius Knudsens butik är så full af all världens härligheter, att den formligen simmar i öfverflöd, — sade han.
Dagen började, och fru Knudsen stannade kvar i butiken. Det roade henne att se de öfverraskade minerna och höra hvad folk sade då de kommo in och sågo förändringen. Alla trodde att butiken hade blifvit utvidgad, därför att den från den ena ändan till den andra var lika full af färger och ljusa tyger.
Redan den nya anordningen i fönstren, hvilken Törres hade utfört enligt egen smak, lockade folk till butiken. Deras antal ökades fram på dagen, men först på eftermiddagen, då gasen tändes visade sig butiken i all sin glans.
Uppe i öfversta ändan, där det förut hade funnits endast fina fruntimmerstoalettartiklar, där syntes nu en brokig utställning af ullgarn och färdiga ylleplagg på disken och uppe på hyllorna, hvilka tyktes vara fylda af ylle i alla färger och af alla kvaliteter.
Men störst var dock öfverraskningen öfver nedre delen af butiken, som förr hade varit halfmörk. Där lyste nu nya gaslågor, medan hela afdelningen från golf till tak var skinande hvit. Dit hade Törres och fröken Thorsen samlat alla hvita varor de kunde finna.
Från hyllorna, som voro fulla af servietter, hängde breda damastdukar i rika veck ända ner till golfvet, likasom gletcher, tedukar med stora buketter och breda bårder, servietter med fransar ordnade i packor och ombundna med sidenband, disken betäkt med skinande hvita underkläder för fruntimmer och barn, spetsar och broderier till linnen och benkläder, mellanspetsar, näsdukar, underkjolar, — en doft af rent hade förvandlat denna vrå till det angenämaste stället för damerna, och den gamla delningen af butiken var bruten med ett slag.
Därigenom uppstod visserligen ganska mycken förvirring, men det tykte Törres om. Han ville att folk skulle få tränga sig fram mellan andra, innan de funno det som de sökte; och snart rådde den gladaste och lifligaste stämning bland de besökande. Unga flickor skrattade och pratade, medan allvarliga män, som skulle köpa allvarliga saker, stodo midt ibland kvinnfolken och inte riktigt viste om de tykte om det eller ej.
Men Simon Varhoug var där likasom förut, och profver af alt möjligt sågo de framför sig på disken; ljust var det också, men det var så ovant att färdas där bland alla de fina damerna.
Fru Knudsen kom att stå vid kassan hela dagen, och hon fick emottaga många komplimanger af bekanta. På kvällen voro både hon och hennes betjäning ganska trötta.
Törres visade henne triumferande resterna af tvåltornet.
— Men hvad månne herr Jessen skall säga? — sade fru Knudsen plötsligt.
Lilla fröken Thorsen blef i ett nu allvarsam och såg på Törres, men han svarade helt lugnt:
— Jag önskar att herr Jessen skulle komma i morgon, här blir tillräckligt att göra.
Medan dagen förflöt på detta sätt i Cornelius Knudsens butik, var det mycket stilla i den stora Brandtska butiken bredvid den. Bodbetjäningen sprang alt emellanåt ut på gatan eller gjorde sig något ärende för att se på den nya anordningen och den stora trafiken hos grannen.
Men Gustaf Kröger själf märkte ingenting, och då Julie vid middagen berättade att hon och fru Steiner hade varit och sett på de förändringar herr Wold vidtagit, afbröt han henne tvärt.
Då han emellertid efter sin middagslur kom ner i sin butik, fäste han sig vid huru tomt där var.
— Fult väder; folk håller sig hemma i dag, — sade han i förbigående åt sin förste bokhållare.
— Folk går åt annat håll i dag, — svarade denne.
Kröger tog sin hatt och gick ut.
Anordningen i fönstren fann han ful, men då han skulle gå in och hälsa på fru Knudsen, såg han genom glasdörren butiken full af folk och henne själf vid kassan glad och nöjd. Han vände då om och gick hem igen.
Men då han trädde in i sin stora, väl ordnade butik, som nu var så folktom, insåg hän för första gången att det var konkurrens på lif och död, och han viste nog hvems felet var. —
Anton Jessen hade fått höra om den stora förändringen i butiken af vänner, som besökte honom på kvällen. Han infann sig därför följande morgon fullt beväpnad i butiken, beredd att uppträda öfverlägset, och säker på att han skulle kunna öfvertyga fru Knudsen om att detta simpla sätt att breda ut allting var liktydigt med ruin för en fin butik.
Hans princip var tvärtom att taga ner en ask eller en tygpacke från hyllan med en min, som antydde att det var en särskild utmärkelse för kunden och sedan visa varan såsom någonting extra och utsökt. På detta sätt hade han vunnit mången seger, till och med öfver Brandt, hvars varor annars ansågos vara de finaste.
Han anlände så tidigt, att handeln ännu icke hade kommit i gång, men Törres och de andra hade dock fällt upp att göra med att ordna alt efter gårdagens förvirring.
Midt i butiken stannade han med hatten på hufvudet och kastade en föraktlig blick på den långa disken. Sedan sade han med ett tonfall, hvarpå han hade öfvat sig under vägen:
— Packa in alt det där! Disken skall vara tom.
Fröken Thorsen hade fått likasom ett slag för bröstet, då han trädde in. Herr Jessen hade ännu stort välde öfver henne. Hon stod där likblek utan att röra sig; ingen af de andra gjorde häller min af att börja.
Det började rycka i herr Jessens ansikte, och hans läppar skälfde. Han höjde sin lilla, tunna käpp och slog den i disken.
— Det där skall tagas bort! — ropade han. — Hvem är det som befaller här, ni eller jag? — Och han såg Törres rakt in i ögonen.
Men Wold låtsade vara alldeles lugn och skrattade försmädligt.
— Jag tänker att det hvarken är ni eller jag, — svarade han.
— Det skola vi snart få se, — skrek herr Jessen och skyndade in på kontoret.
Det började emellertid komma kunder i butiken och handeln gick. Men hvarje gång något ljud hördes från kontoret, såg fröken Thorsen på Wold. Hon kände att dessa ögonblick voro afgörande för henne; men hon kunde icke läsa någonting i hans ansikte. Törres arbetade ifrigt och gladt, likasom om ingenting hade händt. —
Så snart Jessen stod framför fru Knudsen började han tala häftigt och med blicken oafvändt riktad på henne.
Hon skyndade sig att afbryta honom.
— Ja, det var dumt, herr Jessen. Jag erkänner att jag borde ha talat med er innan jag. . . .
— Åh, det är inte det värsta, fru Knudsen! . . . Men. . . .
— men, — återtog hon — jag hade själf ingen aning om att förändringen. . . .
— Det är inte förändringen jag ville tala om, — sade han dystert.
— Och jag måste för resten säga att det åtminstone tillsvidare tycks gå, — sade hon.
— Jag har under den sista tiden talat mycket med min mor om min framtid, fru Knudsen . . .
Hon försökte ännu att afböja det, som hon visste skulle komma, men han kunde icke längre lägga band på sig; han glömde sin egen skygghet och var endast medveten om en sak, nämligen att alt nu stod på spel för honom, och att han måste segra. Och han uppbjöd alt för att vinna henne. Han skildrade sin ifver; han sade att alla hans drömmar hade rört sig omkring henne, att han älskade henne, och att hans gamla mor skulle välsigna den dag då hon gjorde honom lycklig.
Fru Knudsen hade många gånger undrat öfver huru det skulle gå om hon åter skulle råka ut för en lidelsefull kärleksförklaring, men fastän herr Jessens sätt och ord voro så passionerade, kände hon sig till sin egen öfverraskning alt lugnare och kallare, medan han talade.
Hans sårade fåfänga, hans drömmande fantastiska sinne gåfvo orden en falsk klang, som hon hörde; det var en häftig sinnesrörelse, en brinnande bön; men det var icke en förälskad mans ord, det kände hon nästan med ovilja.
Hon reste sig från sin plats vid pulpeten för att gå till hvardagsrummet samt yttrade kort och öfverlägset:
— Herr Jessen, jag förbjuder er en gång för alla att tala till mig på det sättet. . . . I annat fall måste vi skiljas.
— Nåväl, låtom oss då skiljas strax, om ni tillåter det, — utropade han plötsligt med någonting liknande ett skratt.
— Låtom oss vara förnuftiga, herr Jessen!
Men han var nu en gång ett bortskämdt barn, som till hvarje pris ville genomdrifva sin önskan. Han ville vara hånad och förkastad, han ville taga på sig alt, ju mera desto bättre. En gång skulle det väl komma i dagen hvad Anton Jessen egentligen var!
Och så rusade han ut från kontoret genom butiken utan att taga afsked, hem till sin mor för att få anförtro sina sorger åt henne. —
Någon tid därefter satt bankodirektör Christensen i bankens direktionsrum och gned sin stora tjocka näsa, medan han väntade på någon, som han hade skickat efter.
Då Törres blef införd till honom, såg Christensen upp och gjorde den observationen att den unge mannen var blek och såg orolig ut. Sedan anvisade han honom en plats i närheten af sin egen länstol, men Törres satte sig med ett osäkert leende på den yttersta kanten af en stol nere vid dörren.
— Jag har flere gånger haft det nöjet att se er på banken, herr Törres Wold, isynnerhet under den sista tiden. . . .
— Ja, vi ha ju ganska mycket löpande affärer. . . .
— Det är inte om Cornelius Knudsens papper jag talar, — inföll bankodirektören kort; — det är edra egna transaktioner, som jag med intresse har följt.
— Åh, sådana obetydligheter! — svarade Törres och vred sig på stolen.
— Inalles är det inte als något obetydligt belopp, som genom er har blifvit insatt i banken under loppet af . . .
— Men det är inte mina pengar, — inföll Törres ifrigt och torkade svetten ur pannan.
— under loppet af de sista månaderna, — fortsatte bankodirektören lugnt.
— Det är inte mina pengar, herr bankodirektör! — ropade Törres ifrigt. — Jag har fått i kommission att placera dem. . . .
— Naturligtvis kan det inte alt vara er egendom, — sade Christensen, likasom om han förvånade sig öfver denna ifver; — det är ju klart att en ung man i er ställning inte kan ha lagt å sido så mycket, äfven om han är . . . hm . . . mycket sträfsam.
Åter gned han sin näsa, medan han försökte se på Törres under handen.
Törres’ mod sjönk, denne man viste alt och hade honom i sitt våld.
Det hade nämligen varit så att han, sedan han blifvit förste bokhållare, för att placera sitt ständigt växande kapital, hade insatt en hel hop små summor i Christensens bank på namn, som han själf hade uppfunnit. Han valde hälst gårdarne omkring Snörtevold, där han var känd, och lade till deras namn sådana förnamn, som han viste att icke funnos där. På det sättet hade han redan fått många kontraböcker med banken, utan att hans eget namn någonstädes var synligt.
Men bankodirektören hade nog upptäkt hvarifrån de penningarne kommo, det fick Törres klart för sig i detta ögonblick. Han satt på den yttersta kanten af stolen, beredd att taga till flykten eller kasta sig ner och bedja om nåd; han viste icke själf hvilketdera.
— Ni måste åtnjuta stort förtroende i er hemtrakt, eftersom så många olika personer ha anförtrott er sina sparpenningar, — sade bankodirektören efter en kort paus.
Törres kunde icke få fram ett enda ord.
— Det är alltid ett godt tecken att en ung man åtnjuter de sinas förtroende. Jag intresserar mig mycket för de unga krafter, som växa upp i staden.
Aldrig hade Törres känt sig så osäker. Satt den store mannen där och lekte med honom, förrän slaget skulle träffa? Eller hvad månne han menade?
— Jag ser att ni undrar hvarför jag egentligen har kallat er hit i mitt privatrum, inte sant? — sade bankodirektören småleende. — Ni är osäker?
Nu kunde Törres icke längre härda ut. Det fina nät, hvari han trodde sig vara insnärjd, retade honom, och hans naturliga trots bröt fram. Han rätade på sig och frågade helt tvärt af bankodirektören:
— Har ni kanske några misstankar?
— Misstankar! — utbrast bankodirektören och störtade upp. — Jag förstår inte hvad ni menar. . . . I hvilket afseende? . . . Ah, ni tänker säkert på de där växlarne! Men jag försäkrar er att jag anser Cornelius Knudsens affär fullkomligt solid, isynnerhet i förening med G. Krögers endossement. Men såsom förste kontorist hos fru Knudsen borde ni dock, enligt min åsikt, göra alt för att minska skulden. Den är mycket stor, men jag hyser dock ingen fruktan . . . eller misstanke, såsom ni uttrykte er.
Medan bankodirektören talade, hade han rest sig och gått fram till fönstret; han hade formligen ett behof af att återfå sin aplomb. Någonting så klumpigt hade han aldrig råkat, och han fick lägre tankar om denna „unga kraft“. Han brukade annars, då han såg att någon ung man började komma sig upp, hjälpa honom med vänliga råd, som han sedan på många sätt lät återbetala; men litet finare än denne borde de ändå vara.
Och Törres å sin sida begagnade det ögonblick, hvarunder bankodirektören såg ut på gatan, till att samla sina tankar. Han hade varit nära att förråda sin hemlighet och ange sig själf. Men det hade icke gått så galet. Huru mycket bankodirektören än viste eller anade, så skulle han dock icke affordra honom räkenskap for hvarifrån han hade fått penningarne. Och alt annat var Törres med om.
— Nej, ser ni, orsaken till att jag har låtit kalla er hit är den att jag intresserar mig för de unga krafterna i staden, — återtog bankodirektören vänligt. — Och då ni redan åtnjuter så stort förtroende bland edra egna, kommer ni utan tvifvel i framtiden att få större medel i er vård.
— Det hoppas jag, herr bankodirektör.
— Och därför ville jag erbjuda er min hjälp med råd och dåd.
— Jag kan inte vara nog tacksam. . . .
— Åh, det är mig ett nöje att understöda de unga krafterna, — sade bankodirektören och satte sig åter i länstolen samt förklarade för herr Wold att insättningar i sparbanken kunde vara bra nog för gamla jungfrur, men att de unga krafterna, som skulle bidraga att höja stadens anseende, också måste placera sina penningar i dess merkantila företag, i skeppsfart, i industriela anläggningar och så vidare.
Nu kunde Törres följa med och kände sig helt lätt om hjärtat. Han hade nog hört omtalas bankodirektörens specialitet att locka oerfarna vänner att köpa osäkra fartygsandelar och tvifvelaktiga aktier. Han var beredd att i mångt och mycket rätta sig efter denne farlige man, som sannolikt hade genomskådat hans knep med de uppdiktade namnen och anade hans hemlighet; men han skulle i alla fall vara på sin vakt.
Därför låtsade han vara ytterst tacksam för de utsikter få penningar att fördelaktigt placerade, som öppnade sig för honom, men han nappade icke på någon särskild krok, eftersom han hela tiden påstod att han själf icke egde något kapital. Skulle han däremot någonsin få penningar om hand, så skulle han visst icke underlåta att begagna sig af herr bankodirektörens älskvärda anbud.
Därmed skildes de för denna gång.
Bankodirektören satt en stund och tänkte. Han hade blifvit uppmärksam på det fiffiga sätt, hvarpå den unge mannen placerade sina penningar. Hvarifrån han fick dem behöfde Christensen icke bry sig om; han hade själf arbetat sig upp från ingenting. Därför hade Törres förvånat honom genom sin plumphet, som hade varit nästan omöjlig att öfverskyla. Denna „unga kraft“ skulle kanske bli rik, men han skulle aldrig nå de höjder, där bankodirektör Christensen lefde och regerade.
Men för Törres Wold var detta möte en händelse, som med ens höjde honom ett godt stycke. Ätt han blifvit kallad till ett enskildt samtal med stadens förnämste bankman var en ofantlig utmärkelse för en bokhållare, och det ökade i främsta rummet hans anseende hos fru Knudsen.
Han hade efter herr Jessens plötsliga afgång blifvit förste bokhållare, endast därför att det icke fans någon annan. Men fru Knudsen kände sig ingalunda öfvertygad om att han var sin ställning vuxen. Därtill kom att Gustaf Kröger alltid hade någonting att anmärka emot Törres.
Det hade till och med gått därhän att Kröger ganska sällan besökte henne på kontoret, och vid sitt sista besök hade han underrättat henne om att herr Jessen var antagen såsom förste bokhållare i Brandtska butiken. Kröger hade icke kunnat göra annat under dessa tider, då alt gick ut på att konkurrera, sade han.
Hon såg visserligen att Törres Wold var en förträfflig säljare; omsättningen i hennes bod var mycket stor under hösten. Men månne han förstod sig på räkenskaperna, och de där växlarna, som hon själf aldrig riktigt hade begripit. Hon var ju inte i stånd att reda sig utan hjälp.
Men samtalet mellan bankodirektören och Törres, för hvilket denne redogjorde på sitt sätt, lugnade henne i hög grad. Den store mannen hade ju resonnerat med hennes bokhållare, likasom med en yngre affärsman, på hvars omdöme han satte värde.
Också ute i staden fick unge Wold från den dagen ett visst intresse. De som kände honom och som hittils hade ansett honom vara en vanlig, rask bondgosse, började nu undra öfver huruvida det ändå inte var någonting märkvärdigt med honom, eftersom den store bankodirektören hade hedrat honom med att taga notis om honom.
Och småningom blef den unge mannen i den underordnade ställningen omtalad. Hans namn blef kändt, och likasom i följd af en aning samlades redan omkring detta nya namn något af den respekt som stegras till beundran och slutar såsom den ödmjukaste dyrkan, då en sådan selfmade man stiger förgyld upp ur intet och plötsligt sträcker fram de två toma händer, med hvilka han började, fulla af guld.
Men alt detta värkade såsom en frälsning från Törres Wolds inskränkta värksamhet. Han behöfde icke längre så omsorgsfullt dölja sina pengar i de hemligaste och farligaste företag. Han kunde nu utvidga sin lånerörelse, och rikta sig på alla möjliga sätt, under det han fortfarande uppträdde endast såsom kommissionär för andra.
Ty han tålte icke att förlora penningar, det vill säga han blef riktigt sjuk däraf. Det hade händt en eller ett par gånger att han omöjligt hade lyckats återfå mindre belopp; och då var Törres alldeles utom sig; han kunde hvarken äta eller sofva. Först sedan han hade förvissat sig om att det icke mera fans en enda styfver att plocka af gäldenären, blef han litet lugnare; men han antecknade sina förluster och summerade ofta ihop dem i hufvudet för att skärpa sin försiktighet.
Då någon i hast behöfde ett par hundra kronor — och det hände förvånansvärdt ofta, — så kände Törres Wold utan att väcka misstankar skaffa dessa penningar mot en tre månaders växel, under det man å ömse sidor antog att han hade fått sig dessa penningar anförtrodda af personer, som funnos någonstädes långt borta.
Någon gång kunde det bland kamraterna, där man icke var så nogräknad med dylika hemligheter, hända att någon gjorde en liten hänsyftning på fru Knudsens penninglåda. Men Törres skrattade med och såg från den ena till den andra. Han viste att ingen på allvar vågade kasta den första stenen. Men annars, utom den intima kamratkretsen yppades inga misstankar, och om en oförståndig husmor frågade sin man hvarifrån en sådan bokhållare kunde få pengar, svarade denne i affärsmässig ton: Unge Wold är ovanligt duglig; bankodirektören intresserar sig för honom.
Emellertid hade Törres ingen enda dag försummat att taga ur penninglådan. Han insåg att det var klokast att alltid låta någonting försvinna, och då han tog för sig sin del, gjorde han först en beräkning af dagens inkomst och där efter rättade han sig.
Men efter den stora segern tog han icke blott sin egen andel utan behöll äfven det som han kunde tänka att herr Jessen förut hade tagit, och detta blef under den stegrade omsättningen, som var hans egen förtjänst, icke så litet hvarje dag.
Han arbetade ifrigare än någonsin, och hans lycka gjorde honom nästan yr i hufvudet. Alt hvad han hade drömt om gick i fullbordan; han hade nästan inga planer mera, därför att det gick så fort; hans penningar ökades för hvarje dag, och han var förtjust i sin lilla vackra leksak. Äfven fröken Thorsen, som strålade af lycka, lockade kunder till butiken. Betjäningen måste ökas och nya varor anskaffas.
Konkurrensen mellan Wold hos Knudsen och Jessen hos Brandt intresserade snart hela staden, och damerna disputerade om de båda butikerna, då de råkades.
Af den klumpige bondgossen, som för två år sedan kom till staden, återstod nu icke annat än det breda och kraftfulla, såväl i figuren som i rösten och sättet. Lifvet låg nu öppet för honom, staden föreföll honom redan till hälften eröfrad; den stora tur han hade haft steg honom åt hufvudet, och han trodde icke längre på de klyftor, som skulle skilja människorna.
Törres Wold lät denna kväll anmäla sig såsom benägen att inträda i klubben och blef till Gustaf Krögers stora förargelse antagen.
Han kände likväl en viss oro, då han infann sig på den första klubbalen. Han hade visserligen gått i dansskola och utmärkt sig på slutbalen, men det var med fröken Thorsen och hennes gelikar han hade dansat.
Här blef han nu utan vidare presenterad för gamla biskopinnan Hagerup, som han hittils endast hade sett åka omkring i täckvagn, och insvept i pälsvärk. Den följande af klubbens värdinnor var själfva den döfva amtmanskan, vid hvars lösa tänder man måste vara van för att icke förlora fattningen. Där voro byfogden och krigskommissarien i uniform. Löjtnanterne granskade honom från topp till tå och studenterne böjde sina bleka ansikten emot hvarandra och smålogo hånfullt.
Törres började åter tro på klyftorna; men han balancerade försiktigt, höll sig mycket stilla och dansade endast med damer, som icke blifvit uppbjudna af andra. De gamla gåfvo honom det vitsordet att han var rätt bra att vara en bondgosse.
— Herr Wold; fru Steiner!
Det var en af arrangörerne som presenterade dem för hvarandra.
— Jag har föresatt mig att göra er bekantskap, — sade hon och räkte honom handen.
Törres kunde endast småle och buga sig.
— Kom hit, Julie! Låt mig presentera dig! Jag har tilltvungit mig herr Wolds bekantskap.
Julie Kröger närmade sig, vackrare än han hade trott att hon kunde bli, med frisk färg och ett gladt leende öfver sitt annars tämligen obetydliga ansikte. Äfven Jolla Blom infann sig nu, och Törres befann sig plötsligt midt ibland balens mest firade damer: Tulla Arentz, Dalla With, Assen, Bassen och Trutte Maribo samt Dada och Didi Brun. Fru Steiner presenterade honom såsom: „Min upptäkt, herr Wold!“
Musiken spelade upp till fransäs, och herrarne skyndade efter sina damer.
— Har ni någon dam, herr Wold? . . . Inte det? . . . Det passar ju förträffligt.... Julie, här får du ersättning för din förolyckade löjtnant!
Och i ett nu hade fru Steiner placerat dem arm i arm, medan hon själf med sin kavaljer, löjtnant Filtvedt, stälde upp sig såsom deras vis-à-vis. Dennes oskiljaktige vän och kamrat löjtnant Tuftemo hade just fått order att följa hem krigskommissarien, hvilket alltid tillkom den yngste löjtnanten.
Då de stodo uppstälda, sade Törres ytterst förlägen:
— Ni måste ursäkta det här, fröken Kröger! Jag skulle aldrig ha haft mod att bjuda upp er.
— Åh! . . . Är jag då så afskräckande? — svarade Julie.
— Nej, men jag är en sådan klåpare, — sade Törres.
— Det få vi snart se. — svarade hon småleende, och i detsamma började turen.
— Det går ju bra, — sade Julie vänligt. Hon kunde icke fördraga sin väninnas öfverlägsna sätt mot herr Wold; nu stod hon ju och gjorde narr af honom med sin löjtnant.
— Ni tycker väl också att hon är vacker? — frågade Julie kort därpå.
— Hvem? — sade Törres försiktigt och spärrade upp ögonen.
— Jag trodde att ni såg på henne . . . på min väninna, fru Steiner. Alla herrar äro ju förtjusta i henne, — sade Julie kort.
Men Törres var en altför erfaren kavaljer för att falla i denna snara, och han svarade liknöjdt:
— Smaken är så olika! Jag för min del tycker att det fins andra lika vackra damer.
Julie beundrade själf sin väninna och nästan fordrade att de herrar, som närmade sig henne, skulle bli förtjusta i den unga frun. Emellertid hade hon nu ingenting emot att den vackre unge mannen, som Lulli så öfverlägset kallade sin upptakt, icke var mera bländad.
Hon sysselsatte sig därför mera med honom under de följande turerna, förmådde honom att tala och berätta, och då dansen var slut voro de helt goda vänner.
— Du ämnar beröfva mig min upptäkt, men akta dig! — sade Lulli skrattande.
Men Törres gick hem från balen yr i hufvudet, icke så mycket af det han hade druckit som af det han hade upplefvat. Fru Steiner föreföll honom såsom ett under, hon var den mest bländande kvinna han kunde tänka sig.
Men han hade i alla fall tillräckligt förstånd att icke förråda sina tankar. Julie Kröger var redan ett svindlande högt mål. Alt hade hittils lyckats för honom. Hjälp hade han fått öfveralt; kanske detta skulle bli hans hämd öfver Kröger.