Jerusalem/Kapitel 04

←  De sågo himmelen öppen

Jerusalem av Selma Lagerlöf Karin Ingmarsdotter

I Sion  →

KARIN INGMARSDOTTER.

Det var en förmiddag på hösten. Skolan var öppnad, men det var förmiddagsrast. Skolmästarn och Gertrud kommo in i köket. De satte sig vid bordet, och mor Stina bjöd på kaffe.

Innan de hade hunnit dricka ur kopparna, fingo de främmande.

Den som kom var Halvor Halvorsson, en ung bonde, som hade öppnat en handelsbod i kyrkbyn. Han var från Timsgården och kallades därför oftast Tims Halvor. Han var en lång, vacker karl, men han såg nedstämd ut. Mor Stina bjöd också honom på kaffe. Han satte sig vid bordet och talade med skolmästarn.

Husmodern satt i pinnsoffan under fönstret och stickade. Hon satt så, att hon kunde se ut på vägen. På en gång blev hon röd i ansiktet och böjde sig fram för att se bättre. Men genast sökte hon se lugn ut och sade helt likgiltigt:

— Jag tror, att det är storfolk ute och går i dag, jag.

Handelsmannen hörde, att det låg något ovanligt i tonen, han reste sig och tittade ut. Han såg en lång, litet lutande kvinna och en halvvuxen gosse komma gående upp mot skolan.

— Om jag inte ser fel, är det där Karin Ingmarsdotter, sade mor Stina.

— Ja, nog är det Karin, bekräftade handelsmannen. Han sade intet mer, utan vände sig från fönstret och blickade runtom hela stugan, som om han hade spanat efter en undflykt. Men i nästa ögonblick gick han lugnt tillbaka till sin plats.

Det förhöll sig så, att förra sommaren, medan Stor Ingmar ännu levde, hade Halvor friat till Karin Ingmarsdotter. Han hade friat länge, det hade varit många om och men. Gammalfolket hade inte vetat om han var god nog. Det var inte för pengarnas skull, ty Halvor var rik, men hans far hade varit begiven på att dricka. Det kunde ju hända, att detta hade gått i arv. Till sist hade det dock blivit bestämt, att han skulle få Karin.

Bröllopsdagen hade varit utsatt och lysning uttagen hos kyrkoherden, men före första lysningsdagen gjorde Karin och Halvor en resa till Falun för att köpa vigselring och psalmbok. De voro borta i tre dagar, och när de kommo tillbaka, sade Karin till fadern, att hon inte kunde gifta sig med Halvor. Hon hade dock ingenting annat att klaga över, än att Halvor hade druckit sig full en gång under resan. Karin fruktade nu, att han skulle bli lik sin far. Stor Ingmar sade, att han inte ville tvinga henne, och Halvor blev avskedad.

Halvor tog detta mycket illa.

— Du drar över mig sådan skam, sade han till Karin, att jag inte kan bära den. Vad ska folk tänka om mig, då du förkastar mig på detta sätt? Det går inte an att göra sådant mot en hederlig karl.

Men Karin lät sig inte beveka, och Halvor hade varit olycklig och dyster alltsedan. Han kunde inte glömma den oförrätt Ingmarssönerna hade gjort honom.

Och där kom Karin, och här satt Halvor, och vad skulle det nu bli av?

Så mycket var visst, att det inte kunde bli någon försoning. Karin var gift sedan förra hösten med Eljas Elof Ersson. Hon och hennes man bodde på Ingmarsgården och regerade den, alltsedan Stor Ingmar hade dött på våren. Stor Ingmar hade lämnat efter sig fem döttrar och en son, men sonen var så ung, att han inte hade kunnat ta vid egendomen.

Emellertid kom Karin in i köket. Hon var bara några och tjugu år, men säkert hade hon aldrig sett riktigt ung ut. På många andra ställen skulle hon ha blivit ansedd för mycket ful, ty hon bråddes på sin släkt och hade tunga ögonlock, litet rödaktigt hår och ett strävt drag vid munnen. Men hos skolmästarns tyckte de om att se, att hon var så lik de gamla Ingemarerna.

Karin förändrade inte en min, när hon fick se Halvor, utan gick långsamt och sävligt från den ene till den andre och hälsade. När hon bjöd Halvor handen, sträckte han fram sin så mycket, att de rörde vid varandra med de yttersta fingerspetsarna.

Karin gick alltid en smula framåtböjd. När hon närmade sig Halvor, tycktes hon luta huvudet litet mer än vanligt, men Halvor stod rakare och mer högrest, än han brukade.

— Så, att Karin är ute och går i dag, sade mor Stina och satte fram proststolen åt henne.

— Jag är så, jag, sade hon, det är lätt att gå nu, sedan det har frusit på.

— Ja, det har varit hård frost i natt, anmärkte skolmästarn.

Men efter detta blev det tyst i rummet. Ingen hade något mer att säga. Det förblev tyst under ett par minuter. Då reste sig Halvor, och de andra foro upp, som om de hade väckts ur en tung sömn.

— Nu får jag gå hem till boden, sade han.

— Halvor har nog inte så bråttom, sade husmodern.

— Det är väl inte jag, som kommer och driver bort Halvor? sade Karin. Hennes röst lät mycket ödmjuk, när hon tilltalade honom.

Så snart Halvor hade gått, var förtrollningen bruten, och skolmästarn visste genast vad han skulle tala om. Han såg på gossen, som hade kommit in med Karin. Honom hade ingen låtsat om förut. Det var en liten en, han kunde inte vara mycket äldre än Gertrud. Han hade ett ljust och lent barnaansikte, men det var något lillgammalt över honom, och inte var det svårt att se vilken ätt han tillhörde.

— Jag tror Karin kommer hit med en skolgosse, sade Storm.

— Det är min bror, svarade Karin, det är nu han, som är Ingmar Ingmarsson.

— Han är väl liten för det namnet, anmärkte Storm.

— Ja, far dog för tidigt.

— Det är ett sant ord, sade skolmästarn och hans hustru med en mun.

— Han har gått i storskolan i Falun, sade Karin. Det är därför han inte förr har kommit hit till skolmästarn.

— Ska inte Karin ställa så, att han får komma dit i år också?

Karin fällde ner de tunga ögonlocken och suckade djupt, men på detta gav hon inte något svar.

— Han lär vara snäll att läsa, sade hon.

— Ja, jag är bara rädd för att han ingenting kan få lära här hos mig. Han är väl lika lärd som jag själv.

— Å, nog vet jag, att skolmästarn kan mer än en sådan här liten en.

Det blev tyst igen, tills Karin började på nytt.

— Det är inte bara tal om skolgång. Jag ville också fråga skolmästarn och mor Stina om gossen kunde få bo här.

Skolmästarn och hans hustru sågo helt häpna på varandra. Ingen av dem kom sig för att säga något.

— Ja, vi är ju litet trångbodda, sade Storm slutligen.

— Jag tänkte, att jag skulle lämna smör och mjölk och ägg kanske i betalning.

— Ja, fördenskull…

— Det vore allt en bra stor tjänst, sade den rika bondkvinnan.

Men mor Stina förstod, att Karin inte skulle be dem om något så besynnerligt, ifall hon inte vore i stort behov av hjälp. Hon gjorde raskt slag i saken.

— Karin ska inte behöva be oss mer, sade hon. Vi vill göra allt, vad vi förmår, för Ingmarssönerna.

— Tack! sade Karin.

Mor Stina och Karin talade sedan länge om hur Ingmar skulle ha det, men Storm tog Ingmar med in i skolan. Där satte han sig på bänken bredvid Gertrud. På hela första dagen sade han inte ett ord.

Tims Halvor höll sig borta från skolhuset en hel vecka, som om han hade varit rädd att åter råka Karin där. Men en förmiddag, då det var strömmande regn och inga kunder att vänta, kom det svåraste missmod över honom. ”Jag duger ingenting till, ingen har någon aktning för mig”, tänkte han och plågade sig, som han brukade, alltsedan Karin hade tillbakavisat honom. Till sist beslöt han sig för att gå över till mor Stina för att få tala med en glad och vänlig människa.

Han stängde sin tomma bod, knäppte kavajen tätt om kroppen och gick över till skolan genom blåst och regn och skvalpande vattenpussar.

Halvor kände sig så nöjd med att åter vara i skolan, att han satt kvar där ännu, då det ringde till förmiddagsrast och Storm med de två barnen kom in till kaffet.

De gingo alla tre fram och hälsade på honom. Han reste sig för skolmästarn, men när Ingmar räckte honom handen, hade han redan satt sig ner och talade så ivrigt med mor Stina, att han inte tycktes märka gossen. Ingmar stod kvar en stund alldeles tyst. Sedan gick han fram till bordet och satte sig. Han suckade flera gånger på samma sätt som Karin, då hon hade varit där.

— Halvor är här för att visa sin nya klocka, sade mor Stina. Och Halvor tog upp ur fickan ett nytt silverur och visade. Det var mycket vackert, ganska litet, med en förgylld blomma på boetten. Skolmästarn öppnade uret och gick in i skolan efter ett förstoringsglas, som han klämde fast i ögat, när han såg på verket. Han föll i hänryckning, stod en lång stund och gladde sig åt att se hur hjulen grepo in i varandra. Han hade aldrig sett ett så gott arbete, sade han. Äntligen lämnade han Halvor klockan tillbaka, och denne stoppade den på sig, men såg varken glad eller stolt ut, som människor bruka, när man berömmer vad de ha skaffat sig.

Ingmar teg stilla, medan han åt, men när han hade tömt kaffekoppen, frågade han Storm om han förstode sig på klockor.

— Ja, svarade skolmästarn, det vet du väl, att jag förstår mig på allting.

Ingmar tog då fram en klocka ur västfickan. Det var en stor, rund silverrova. Ful och klumpig föreföll den, framför allt nu, då de så nyss hade sett Halvors klocka. Kedjan, som den hängde på, var ful och klumpig, den också. Intet enda ornament fanns på boetten, men däremot en stor buckla. Det var inte mycket med den klockan. Glas hade den inte mer över visarna, och emaljen på urtavlan var skadad, den också.

— Den står, sade Storm och höll upp den till örat.

— Ja, sade gossen, jag undrar bara om skolmästarn tror, att någon kan laga den.

Storm öppnade klockan. Man kunde höra, att det skramlade i den, som om alla hjul vore lösa.

— Du måtte visst ha slagit in spik med den här klockan. Den kan jag inte göra något för.

— Tror skolmästarn, att Klock-Erik kan göra något för den?

— Nej, inte mer än jag. Det är bäst, att du skickar den till Falun och får ett nytt verk i den.

— Ja, jag trodde så också, sade Ingmar och tog igen klockan.

— Hur i Herrans namn har du burit dig åt med den? frågade skolmästarn.

Gossen satt och sväljde en stund, som om gråten hade kommit honom i halsen.

— Det var fars klocka, sade han. Den blev så här illa skadad, när stocken kom och körde till far.

Nu blevo alla helt uppmärksamma, och Ingmar ansträngde sig för att fortsätta.

— Vi hade påsklov, så att jag var hemma, när det hände, och jag var den första, som kom ner till far, när han låg på stranden. Far låg och höll klockan i händerna. ”Nu är det slut med mig, Ingmar, sa far”, ”jag är ledsen, att klockan har gått sönder, för jag vill, att du ska ge den till en, som jag har gjort illa mot, och hälsa ifrån mig.” Så sa han vem det var, som skulle ha klockan. Han bad mig, att jag skulle ställa om, att den blev lagad i Falun, innan jag gav den till den, som skulle ha den. Men jag kom aldrig tillbaka till Falun, jag, och nu vet jag inte hur jag ska göra.

Skolmästarn började genast fundera över om han kände någon, som snart skulle resa in till staden, men mor Stina vände sig till gossen.

— Vem var det, Ingmar, som skulle ha klockan?

— Jag vet inte om jag ska säga det, sade gossen.

— Var det inte Tims Halvor, som sitter här?

— Jo, det var det, sade han lågt.

— Ge då Halvor klockan sådan den är, sade mor Stina, det blir han bäst nöjd med.

Ingmar reste sig lydigt, tog upp klockan och strök över den med rockärmen för att göra den så fin, som den kunde bli. Sedan gick han med långa steg över golvet.

— Jag ska hälsa från far och lämna den här, sade han och räckte fram klockan.

Halvor hade suttit tyst och mörk hela tiden, och när gossen nu kom med klockan, lade han handen över ögonen, liksom ville han inte se. Ingmar stod där rätt länge och höll klockan framför honom. Slutligen såg gossen bort till husmodern och tycktes begära hjälp.

— Saliga äro de fridsamma, sade hon då.

Halvor sträckte ut ena handen for att visa klockan ifrån sig. Då sökte också Storm hjälpa till.

— Jag tänker Halvor inte kan begära bättre upprättelse, sade han. Jag har alltid sagt, att om Ingmar Ingmarsson hade fått leva, hade han nog för länge sedan gett Halvor den äreresning, som han förtjänar.

De sågo nu hur Halvor med den handen, som han inte höll för ögonen, nästan mot sin vilja grep ut efter klockan och drog den till sig. Och sedan han hade fått den i sin hand, stack han in den under både rock och väst och gömde den.

— Den klockan tar ingen ifrån honom, sade skolmästarn och skrattade, när han såg hur väl Halvor knäppte igen kavajen över klockan. Halvor skrattade också. Han reste sig upp, rätade på sig och andades djupt. Färgen steg på hans kinder. Han blickade omkring sig med glada, frimodiga ögon.

— Nu tror jag Halvor känner, att han har fått nytt liv, sade skolmästarns hustru.

Halvor stack nu handen innanför kavajen och tog fram sin egen nya klocka. Han gick över golvet bort till Ingmar, som åter hade satt sig vid bordet.

— När jag nu har tagit emot din fars klocka av dig, så ska du ta emot denna av mig, sade han.

Därmed lade han klockan på bordet och lämnade rummet utan att säga farväl till någon. Hela dagen gick han ute och drev på vägar och stigar. Det var ett par bönder från Västgården, som ville göra handel hos honom. De stodo och väntade utanför handelsboden ifrån middagen ända till aftonen, men ingen Tims Halvor kom till synes.

Elof Ersson från Eljasgården, som hade blivit gift med Karin Ingmarsdotter, hade haft en elak och girig far. Fadern hade alltid varit sträng mot sonen. När han var liten, hade han knappt fått äta sig mätt, och han hade varit mycket förtryckt även som vuxen. Den gamle hade ständigt drivit honom att arbeta, han hade aldrig fått gå bort på en dans, hade inte haft fred för arbete ens på söndagen. Och när Eljas Elof hade blivit gift, hade han inte fått bli sin egen, utan hade måst flytta till Ingmarsgården och gå under svärfadern. Och på Ingmarsgården fanns heller intet annat än arbete och sparsamhet. Men så länge Ingmar Ingmarsson levde, syntes Eljas Elof vara fullt nöjd, han bara trälade utan att begära något bättre. Folk sade, att Ingmarssönerna nu hade fått en måg efter sitt sinne, för Elof Ersson visste inte om, att det fanns något annat i världen än arbete.

Men så snart Stor Ingmar var död, började mågen att dricka och föra ett vilt liv. Han sökte upp alla glada karlar, som funnos i socknen, bjöd dem hem till sig på Ingmarsgården och drev omkring med dem i lekstugor och gästgivargårdar. Han upphörde alldeles att arbeta och drack sig full var dag. På endast ett par månader blev han en försupen stackare.

När hustrun, Karin Ingmarsdotter, första gången såg honom drucken, blev hon slagen av förstening. ”Detta är Guds straff, därför att jag handlade orätt emot Halvor”, tänkte hon genast.

Till mannen sade hon inte mycket för att förebrå eller varna. Hon såg snart, att han var ett träd, som var dömt till förruttnelse, och att hon aldrig skulle få varken stöd eller skugga av honom.

Men Karin Ingmarsdotters systrar voro inte så kloka som hon. De blygdes över det vilda livet och över att det skulle höras dryckeslarm och dryckesvisor från Ingmarsgården ända ut på landsvägen. De ömsom hånade och förmanade, och fastän svågern egentligen var en godmodig man, blev han dock stundom vred. Och det blev mycken ofrid i hemmet.

Karin tänkte då bara på att skaffa sina systrar ur huset, för att de skulle slippa vara med om det elände hon själv levde i. Under sommaren gjorde hon bröllop åt de två äldsta, de båda yngre sände hon ut till Amerika, där de hade släkt, som hade kommit sig väl upp.

Till alla dessa systrar utbetalades deras arvslott, som var tjugutusen kronor. Karin hade fått gården, men det var bestämt, att den unge Ingmar skulle lösa sig till den, så snart han bleve myndig, och då skulle Karin och Eljas Elof flytta annorstädes.

Det var märkvärdigt, att Karin, så tafatt och obeslutsam som hon såg ut att vara, hade makt att rusta ut så många fåglar ur boet, skaffa dem män och bosättning och Amerikabiljetter. Hon var alldeles ensam om detta. Av mannen fick hon ingen hjälp av något slag.

Men mesta bekymmer gjordes Karin av brodern, han, som nu var Ingmar Ingmarsson. Han satte sig upp mot Karins man värre än någon av de andra syskonen. Gossen gjorde det inte med ord, utan med handling. En gång slog han ut allt brännvinet, som Eljas Elof hade skaffat hem, och en annan gång upptäckte svågern honom, då han försökte späda ut hans dryckesvaror med vatten.

När hösten kom, yrkade Karin på att gossen skulle få fara till storskolan i år som de andra åren, men mannen, som var hans förmyndare, satte sig emot detta.

— Ingmar ska bli en bonde som jag och hans far och min far, sade Eljas Elof. Vad ska han göra i storskolan? Till vintern ska han och jag dra till skogen och bygga milor. Det blir den bästa lärdom han kan få. När jag var så gammal som han, låg jag i kolarkojan hela vintern igenom.

Karin kunde inte förmå honom att ändra mening, utan måste nöja sig med att Ingmar gick kvar hemma.

Eljas Elof började nu visa sig mån om att vinna Ingmar. Framför allt tog han honom gärna med sig, när han for bort. Gossen följde ovilligt. Han ville inte vara med om svågerns supgillen. Då svor denne på att han inte skulle fara längre än till kyrkan eller handelsboden, men hade han väl Ingmar uppe i kärran, reste han långa vägar med honom ner till smederna vid Bergsåna bruk eller till gästgivargården i Karmsund.

Karin var glad åt att mannen tog gossen med sig. Hon tyckte det var en säkerhet för att han inte skulle bli liggande i ett dike vid landsvägen eller köra ihjäl hästen.

En gång, då Eljas kom hem klockan åtta på morgonen, satt Ingmar och sov bredvid honom i kärran.

— Kom och ta reda på honom, och bär in honom! ropade Eljas till Karin. Gosstackarn har druckit sig full. Han kan inte gå in själv.

Karin blev så bestört, att hon liksom sjönk ihop. Hon måste sätta sig ner på trappsteget ett ögonblick, innan hon kunde bära in Ingmar.

När hon lyfte upp honom, såg hon, att han inte sov, men han var kall och sanslös som en död. Karin tog honom i sina armar och bar in honom i lillkammaren. Där stängde hon sig inne med honom och försökte få liv i honom.

Om en stund kom hon ut i storstugan, där Eljas satt och åt frukost. Karin gick tätt inpå honom och lade handen på hans skuldra.

— Det är bäst, att du gör dig ett gott mål, sade hon, för om du har supit ihjäl min bror, lär du allt få sämre kost än här på Ingmarsgården.

— Å, så du kan prata, sade mannen, inte kan han må så illa av litet brännvin.

— Men det är ändå, som jag säger, sade Karin, och hon klämde sina hårda, magra fingrar in i karlens skuldra. Dör han, så nog ska du få dina tjugu år på fästning, du Eljas.

När Karin kom in till gossen igen, var han vaknad till liv, men han var förstörd i huvudet, och inte en lem kunde han röra. Han led svåra plågor.

— Tror du, att jag ska dö, Karin? sade han.

— Å, nej då, svarade hon och satte sig bredvid honom.

— Jag visste inte vad det var de gav mig, sade han.

— Det tackar jag Gud för, svarade Karin allvarligt.

— Skriv det till systrarna, om jag dör! sade gossen. Jag visste inte, att det var spritvaror.

— Ja, sade Karin.

— Jag visste det alls inte, det svär jag dig.

Ingmar låg i feber och yrsel hela dagen.

— Bara du inte talar om det för far! sade han till systern.

— Nej, ingen talar om det för far, sade Karin.

— Men om jag nu dör, får väl far veta det, och jag får skämmas för far.

— Det var ju inte ditt fel, sade Karin.

— Kanske far tycker, att jag borde ha aktat mig för allt, som Eljas gav mig.

Tror du hela socken nu vet, att jag har varit full? sade han. Vad säger drängarna, och vad säger Gammal-Lisa, och vad säger Stark Ingmar?

— De säger väl ingenting, de, sade Karin.

— Du får lov att tala om för dem hur det var. Ser du, de hade supit hela natten, och jag satt och halvsov borta på en bänk. Det var på gästgivargården i Karmsund. Så kom Eljas och väckte mig. Han sa helt vänligt: ”Vakna opp, Ingmar, så får du något att värma dig med! Drick det här, det är bara vatten och socker!” Och jag frös då, när jag vaknade, och när jag smakade på glaset han räckte mig, kunde jag inte känna annat, än att det var varmt och sött. Och så var det något starkt, som han hade blandat ihop åt mig! Och vad ska far nu säga?

Karin öppnade dörren. Eljas satt kvar där inne, hon tyckte han kunde ha gott av att höra.

— Om far levde, du Karin, om bara far levde!

— Ja, vad då, Ingmar?

— Tror du inte han slog ihjäl honom?

Eljas brast i skratt där ute, och gossen blev så blek, när han hörde honom, att Karin skyndade sig att stänga dörren.

Efter detta hade Eljas Elof ändock blivit så pass tam, att han inte hindrade Karin att föra Ingmar ner till skolhuset.

Närmaste tiden efter sedan Halvor hade fått klockan, hade han mycket folk i boden. Ingen bonde kom till kyrkbyn, utan att han gjorde sig ärende in i Halvors bod för att få höra berättelsen om Stor Ingmars klocka. Bönderna i sina långa, vita pälsar stodo och hängde i timtal över boddisken och vände sina allvarsamma, fårade ansikten mot Halvor, medan han berättade. Alltemellanåt drog Halvor fram klockan och visade den buckliga boetten och den spräckta urtavlan.

— Jaså, det var där slaget träffade, sade bönderna och sågo för sig hur det gick till, när Stor Ingmar skadades. Ja, det är en stor sak för dig, Halvor, att äga den här klockan.

När Halvor visade klockan, släppte han den aldrig, utan höll fast i kedjan. Han lät ingen ta den ifrån sig ens för ett ögonblick.

En dag stod Halvor som vanligt med en krets bönder omkring sig. Han berättade och berättade. Till sist kom klockan fram. Genast blev det stor andakt och nästan tyst, medan klockan fördes från den ene till den andre.

Just medan detta pågick, kom Eljas in i boden, men uppmärksamheten var så fästad vid klockan, att ingen såg honom. Han hade också hört berättelsen om svärfaderns klocka och förstod genast vad som försiggick. Han var inte missunnsam mot Halvor, han tyckte bara det var löjligt att se honom och de andra stå så andäktiga omkring ett gammalt trasigt silverur.

Eljas smög sig fram bakom dem, som stodo och hängde över disken, gjorde ett raskt grepp, fick klockan i sin hand och ryckte den till sig. Det var bara ett skämt av Eljas, han tänkte inte på att ta klockan ifrån Halvor, ville endast retas en smula med honom.

Halvor ville nappa till sig klockan igen, men Eljas drog sig tillbaka och höll upp den i luften, såsom han skulle ha hållit upp en bit socker för en hund. Halvor lade handen på disken och svingade sig över den. Han såg så ond ut, att Eljas blev rädd och rusade på dörren i stället för att stå stilla och lämna honom uret.

Utanför dörren var en trätrappa med utnötta trappsteg. Här fick nu Eljas foten ner i ett hål, han snavade, föll utför trappan och blev liggande på marken. Halvor kastade sig över honom där han låg, tog först igen klockan och gav honom sedan några hårda sparkar.

— Det är inte värt, att du slår så hårt, sade Eljas. Det är bättre, att du ser efter hur det är med min rygg.

Halvor höll inne med att slå, men Eljas lyfte varken arm eller ben för att resa sig.

— Hjälp mig opp! bad han.

— Du hjälper dig väl själv, när du får sova ruset av dig.

— Jag är inte full, sade Eljas, det var bara så, att när jag sprang utför trappan, tyckte jag, att Stor Ingmar kom emot mig för att ta klockan ifrån mig, och det var därför jag föll så illa.

Halvor lutade sig ner för att plocka upp eländet han hade liggande framför sig. Sedan måste han köra hem Eljas på en flakvagn. Han hade brutit sin rygg och skulle aldrig mer kunna stå på sina ben.

Eljas Elof låg sedan alltid till sängs. Han var maktlös och kunde inte röra sig. Men tala kunde han, och han låg hela dagen och tiggde om brännvin.

Doktorn hade strängeligen förbjudit Karin Ingmarsdotter att ge mannen några dryckesvaror, emedan han då inom kort skulle supa ihjäl sig. Eljas sökte då tvinga sig till vad han önskade genom att skrika och föra oväsen, framför allt om nätterna. Han. bar sig åt som en vansinnig och störde allas ro.

Detta var Karins tyngsta år. Mannen pinade henne mången gång så svårt, att hon trodde, att hon inte skulle kunna härda ut. Han fyllde gården med ont och giftigt tal och med svordomar, så att den var som ett helvete.

Karin bad skolmästarns, att de skulle låta Ingmar stanna hos dem. Hon ville inte, att brodern skulle komma hem en enda dag, inte ens om julen.

Alla tjänarna på Ingmarsgården voro på långt håll släkt med husbondefolket och hade levat på gården hela sin tid. Om det inte hade varit så, att de voro som hopvuxna med Ingmarssönerna, kunde de inte ha stått ut att stanna i sin tjänst.

Det var inte många nätter Eljas lät dem sova i ro. Och ständigt hittade han på något nytt för att pina dem och Karin så, att de skulle bli tvungna att ge efter för hans böner.

Under detta elände levde Karin en vinter, en sommar och så ännu en vinter.

Karin Ingmarsdotter hade en plats, dit hon brukade gå för att få vara ensam och tänka på sin olycka. Det var en smal bänk bakom den lilla humlehagen. Där plägade hon sitta hopkrupen med armbågen mot knäet och hakan i händerna och stirra framför sig utan att se något. Hon hade eljest utsikt vitt och brett omkring. Åkrarna rullade ut sig från platsen, där hon satt, ända bort mot skogen med de stigande åsarna och Klackberget.

Där satt Karin en aprilafton. Hon kände sig svag och modlös, som människor ofta göra om våren, då snön går bort, dammig och nersmutsad, och marken ännu inte har blivit renspolad av vårregn. Solskenet stack varmt, men nordanvinden spelade på samma gång fritt omkring henne, ty den skyddande humlen var inte uppkommen, utan låg och sov vintersömn under sitt täcke av granris. Det var rätt skarp blåst, trasor och pappersbitar och torra grässtrån virvlade omkring på marken. Borta över bergen stod snösmältningsdis, björkarna började bli bruna i topparna, men längs efter skogsbrynet låg ännu en hög snökant. Vår skulle det nog bli på allvar nu snart, och Karin kände sig mer trött än någonsin, när hon tänkte därpå. Hon menade, att hon inte kunde överleva ännu en sommar.

Hon tänkte på hur det nu skulle komma jagande: sådd och höskörd, vårbak och vårbyk, vävnad och klädsömnad. Det var inte möjligt att gå igenom det alltsammans.

— Och jag kan ju så gärna dö, sade hon sakta. Jag tycker jag inte lever till någon annan nytta än för att hindra Eljas från att supa ihjäl sig.

Helt hastigt såg Karin upp, som om hon hade hört någon kalla på sig. Mittframför henne stod Halvor Halvorsson. Han lutade sig mot gärdsgården och betraktade henne.

Karin visste inte när han hade kommit dit. Det föreföll, som om Halvor skulle ha stått där en god stund.

— Jag tänkte, att jag skulle finna dig här borta, sade Halvor.

— Å, tänkte du det?

— Jag kom ihåg från fordom, att du brukade smyga dig undan hit, när du hade en ledig stund, för att sitta och sörja.

— Jag hade inte mycket att sörja över på den tiden.

— Den sorg du inte hade, den hittade du på åt dig.

När Karin nu såg Halvor, tänkte hon, att han måtte tycka, att hon hade varit dum, som inte gifte sig med honom, en sådan stolt och ståtlig man, som han var. ”Nu har han mig där han vill ha mig”, sade hon för sig själv, ”nu är han kommen hit för att göra narr av mig.”

— Jag har varit inne och talat vid Eljas, sade Halvor. Det var egentligen honom jag ville råka.

Karin svarade intet, hon satt rak och stel med ögonlocken nerfällda och händerna lagda över varandra, bara väntande på allt det hån, som Halvor nu skulle låta komma över henne.

— Jag sa till honom, fortfor Halvor, att jag ansåg, att jag hade del i hans olycka, därför att det var hemma hos mig han blev skadad. Halvor höll upp, liksom väntande, att hon skulle ge ett tecken till gillande eller ogillande, men Karin satt tyst. Därför frågade jag honom, sade Halvor, om han inte ville komma och bo hos mig nu en tid. Det kunde vara mer ombyte för honom och mer folk att råka än här.

Nu fick Karin upp ögonen, men alltjämt satt hon orörlig.

— Vi har gjort opp det så, sade Halvor, att du i morgon låter köra honom ner till mig. Jag vet, att han följer med mig, därför att han tror, att han ska kunna skaffa sig brännvin hemma hos mig. Men det förstår du väl, Karin, det kommer inte i fråga. Nej då, inte mer hos mig än hos dig. Ja, i morgon kommer han alltså. Han ska få bo i kammarn innanför boden, och jag har lovat honom, att dörren ska få stå öppen, så att han får se folk.

Vid Halvors första ord hade Karin undrat om detta var något han hade tänkt ut för att göra spe av henne, men så småningom kom hon att förstå, att han menade allvar.

Nu var det så, att Karin alltid hade trott, att Halvor hade friat till henne, därför att hon var rik och av en god släkt. Hon hade aldrig tänkt på att han kunde tycka om henne för hennes egen skull. Hon visste nog, att hon inte var en sådan flicka, som karlarna bry sig om. Inte heller hade hon själv varit förälskad varken i Halvor eller Eljas.

Men då Halvor kom och ville hjälpa henne med detta svåra, som hon hade att bära, blev Karin alldeles överväldigad av något så stort och oerhört. Hur var det möjligt, att Halvor kunde vara så god mot henne?

Han måtte visst tycka om henne, han Halvor, han måtte tycka om henne, då han kom på detta sätt för att bistå henne!

Karins hjärta begynte att slå våldsamt och oroligt. Hon vaknade upp till något, som hon aldrig förr hade erfarit. Hon undrade vad det kunde vara, tills hon plötsligen förstod, att Halvors godhet hade värmt hennes förfrusna varelse, så att kärlek till honom nu höll på att blossa upp inom henne.

Halvor fortfor att lägga ut sin plan, rädd, att hon skulle göra invändningar.

— Det är ju synd om Eljas också, sade han, han behöver nog ombyte. Och så svår, som han har varit mot dig, blir han inte mot mig. Det blir annat, där det finns en husbonde att vara rädd för.

Karin visste inte vad hon skulle ta sig till, tyckte, att hon inte kunde göra en rörelse eller säga ett ord, utan att Halvor skulle märka, att hon var kär i honom. Och något måste hon ändå svara honom.

Till sist teg Halvor och stod och såg på henne. Karin steg upp liksom motvilligt, gick fram till Halvor och strök honom sakta över handen.

— Gud välsigne dig, Halvor! sade hon med bruten röst. Gud välsigne dig!

Hur försiktig hon hade varit, måtte dock Halvor ha märkt något, för han fattade raskt om hennes händer och drog henne till sig.

— Nej, nej! ropade hon förskräckt, slet sig lös och skyndade bort.

Eljas flyttade nu till Halvor och låg i bodkammaren hela sommaren. Halvor behövde dock inte länge ha besvär av honom, för han dog redan på hösten.

Kort därefter sade mor Stina till Halvor:

— Nu ska Halvor lova mig en sak.

Halvor spratt till och såg upp.

— Halvor ska lova mig att ha gott tålamod med Karin.

— Visst ska jag ha tålamod, svarade Halvor undrande.

— Ja, hon är ju en, som är värd att vinna, även om man får vänta i sju runda år.

Men det var inte så lätt för Halvor att ha tålamod, ty han fick snart höra talas om att än den ene, än den andre friade till Karin. Detta började redan fjorton dagar efter Eljas’ begravning.

Halvor satt på sin trappa en söndagseftermiddag och betraktade dem, som kommo och gingo på vägen. Snart tyckte han sig märka, att det var ovanligt många fina åkkärror, som foro förbi upp mot Ingmarsgården. I den första satt en av inspektorerna på Bergsåna bruk, efter honom kom gästgivarsonen från Karmsund åkande, och till sist kom Berger Sven Persson, en hemmansägare från grannsocknen. Denne var den rikaste bonden i Västerdalarne, en klok och högt ansedd man. Ung var han visserligen inte mer. Han hade varit gift och omgift och var nu änkling på nytt.

När Berger Sven Persson kom körande, kunde Halvor inte sitta stilla längre. Han började gå framåt vägen, och snart var han över bron och på den sidan älven, där Ingmarsgården låg.

— Jag skulle nog vilja veta vart alla dessa kärrorna har kört i väg, sade han. Han gick efter spåren, så småningom blev han allt ivrigare och ivrigare. Jag vet, att detta är dumt, sade han. Han tänkte på mor Stinas varning. Jag ska bara gå opp till gårdsledet och se vad de tar sig till där oppe.

Berger Sven Persson och ett par andra karlar sutto i storstugan på Ingmarsgården och drucko kaffe. Ingmar Ingmarsson, som alltjämt bodde kvar i skolan, var hemma över söndagen. Han satt med vid bordet och fick vara värd, för Karin var inte inne. Hon hade ursäktat sig med att hon hade göromål i köket, eftersom alla pigorna hade gått ner till missionssalen för att höra skolmästarn.

Det var dödtråkigt i stugan, alla drucko sitt kaffe utan att säga något. Friarna voro nästan obekanta med varandra, och var och en vaktade på något tillfälle att få gå ut i köket och tala ensam med Karin.

Så gick dörren upp, och ännu en främmande steg in. Ingmar Ingmarsson gick emot honom och tog honom fram till bordet.

— Det är Tims Halvor Halvorsson, sade han till Berger Sven Persson.

Sven Persson reste sig inte, han hälsade endast genom att göra en liten svängning med handen och sade i litet skämtande ton:

— Det var ju roligt att få råka en så beryktad man.

Ingmar Ingmarsson sköt fram en stol åt Halvor och gjorde sådant buller, att Halvor inte behövde svara.

Alla friarna blevo pratsamma och stortaliga från det ögonblick Halvor kom. De började berömma och understödja varandra, det var, som hade de kommit överens om att hålla ihop, tills de hade fått Halvor ur spelet.

— Det var en grann häst häradsdomarn kom åkande med i dag, började inspektoren. Berger Sven Persson tog upp leken och berömde inspektoren för en björn, som han hade skjutit förra vintern. Sedan prisade de båda gästgivarsonen från Karmsund för det nya boningshuset, som hans far satte upp. Till sist slogo de sig alla tre samman om att skryta med Berger Sven Perssons rikedom. De blevo mycket vältaliga, och med varje ord sade de Halvor, att han var en för ringa man att tänka på att mäta sig med dem. Halvor kände sig mycket obetydlig, han ångrade bittert, att han hade kommit.

Karin kom nu in med kaffe till påtåren. När hon blev varse Halvor, blev hon glad i första ögonblicket, men strax tänkte hon på hur illa det såg ut, att han kom och besökte henne så snart efter dödsfallet. Om han gjorde sig så bråttom, skulle folk nog säga, att han hade skött om Eljas sämre, än han hade bort göra, för att snart bli av med honom och få henne, Karin.

Hon hade helst velat, att han hade väntat en två, tre år med att komma, det hade varit lagom för att folk skulle ha förstått, att han inte hade gjort något illa vid Eljas av otålighet. ”Vad behöver han göra sig bråttom för?” tänkte hon. ”Han kan väl veta, att jag inte kommer att ta någon annan än honom.”

När Karin kom in, blev det tyst på nytt i rummet, och var och en tänkte bara på att se efter hur hon och Halvor hälsade på varandra. Det var inte mer än nätt och jämnt, att fingertopparna möttes. När häradsdomarn såg detta, gav han i glädjen till en liten vass vissling, men inspektoren slog till ett flatskratt. Halvor vände sig mycket stillsamt mot honom.

— Vad skrattar inspektorn åt? frågade han sakta.

Inspektoren kunde inte finna på något att svara i hast. Han ville inte säga något sårande, när Karin var inne.

— Han tänker på en jakthund, som driver opp haren, men låter en annan fånga den, sade gästgivarsonen med undermening.

Karin stod röd som blod och hällde i kaffe. Nu sade hon ursäktande:

— Berger Sven Persson och ni andra får hålla till godo med bara kaffe, vi bjuder ingen spirituosa numera här i gården.

— Ja, det bestås inte heller hemma hos mig, sade häradsdomarn. Inspektoren och gästgivarn tego, men de förstodo, att Sven Persson hade vunnit en stor fördel. Häradsdomarn började genast tala om nykterheten och dess nytta. Karin stod kvar och hörde på, hon instämde i allt han sade. Bonden såg klart, att detta var det sätt, varpå hon kunde vinnas, och bredde ut sig med stor vidlyftighet om brännvin och dryckenskap. Karin kände igen alla de tysta tankar hon hade haft om saken under dessa sista år och blev glad att finna dem delade av en så mäktig och klok man.

Mittunder samtalet såg häradsdomarn över till Halvor. Denne satt mulen och butter, koppen stod orörd framför honom. ”Ja, visst är det hårt för honom”, tänkte Berger Sven Persson, ”framför allt, om det är sant, som folk säger, att han hjälpte Eljas på väg en smula. Egentligen var det ju en bra gärning att befria Karin från den förfärliga människan.” Och eftersom han tyckte, att han nästan hade vunnet spel, kände han sig vänligt stämd mot Halvor. Han fattade kaffekoppen, sträckte fram den och sade:

— Skål, Halvor! Du har säkert varit Karin här en god hjälp vid att sköta om den uslingen, som hon har varit gift med.

Halvor blev sittande stilla, stirrade honom rätt i ansiktet och undrade hur han skulle ta detta. Men inspektoren brast åter ut i skratt.

— Ja, en god hjälp, skrattade han, en riktigt god hjälp.

Gästgivarsonen smålog och upprepade:

— Ja, ja, en riktigt god hjälp.

Innan de hade skrattat ut, var Karin borta, utgliden som en skugga genom köksdörren.

Karin stannade innanför dörren, inte längre bort, än att hon kunde höra allt, som sades i storstugan. Hon var ledsen och förtvivlad över att Halvor hade kommit så alldeles för tidigt. Han ställde nog så, att hon aldrig kunde gifta sig med honom. Det hördes ju, att det onda talet redan var i gång. ”Jag vet inte hur jag ska kunna bära att mista honom”, tänkte hon och tryckte handen mot hjärtat.

Till en början var allt stilla i storstugan. Så hörde hon, att en stol sköts tillbaka och någon reste sig.

— Ska Halvor redan gå? frågade unge Ingmar.

— Ja, svarade Halvor, jag kan inte stanna längre, du får hälsa Karin Ingmarsdotter från mig och säga farväl.

— Halvor kan väl gå ut i köket till henne och göra det själv?

— Nej, hördes nu Halvor svara, vi två har talat ut med varandra.

Hjärtat började bulta på Karin, och tankarna flögo som aldrig förr. Nu var Halvor ond på henne, och det kunde ingen undra på. Hon hade knappt vågat ta honom i hand, och när de andra hade hånat honom, hade hon inte försvarat honom, utan tegat och smugit sig bort.

Nu trodde han, att hon inte tyckte om honom, nu gick han och skulle aldrig komma igen.

Nej, hon visste inte hur hon hade kunnat handla så, hon, som höll så mycket av honom.

Med ens stod det för henne, det där, som hennes far hade brukat säga, att Ingmarssönerna inte behövde fråga efter människor, de behövde bara gå Guds vägar.

Karin fick plötsligen upp dörren igen och stod framför Halvor, innan han hade hunnit ut ur rummet.

— Ska du redan gå, Halvor? Jag tänkte du skulle stanna och äta kväll här.

Halvor stod och stirrade på henne. Hon var alldeles förvandlad, röd och varm, och det var något ömt och rörande över henne, som han aldrig förr hade mött.

— Jag tänker allt gå och aldrig komma igen, sade Halvor. Han förstod inte vad hon ville.

— Å, stanna du och drick ur ditt kaffe! sade Karin.

Hon tog honom vid handen och ledde honom upp till bordet. Hon blev både röd och vit under vandringen, modet svek henne flera gånger, men hon höll ut, fast hån och förakt var det bittraste hon kunde lida. ”Nu ska han åtminstone se, att jag vill dela bördan med honom”, tänkte hon.

— Berger Sven Persson och ni andra, sade Karin, Halvor och jag har inte talat om saken ännu, efter jag så nyss har blivit änka, men nu tror jag, att det är bäst, att alla får höra, att jag hellre vill gifta mig med Halvor än med någon annan. Hon höll inne, därför att rösten darrade. Folk får säga vad de vill om detta, men Halvor och jag har inget ont gjort.

När hon hade sagt detta, slöt sig Karin närmare intill Halvor, liksom för att få skydd mot allt det onda tal, som nu skulle komma.

Alla voro tysta en stund, mest av förvåning över Karin Ingmarsdotter, som såg mer ung och flicklik ut, än hon hade gjort under hela sitt liv.

Halvor sade då med darrande röst:

— När jag fick din fars klocka, Karin, trodde jag, att aldrig något större kunde hända mig. Men detta, som du nu har gjort, övergår dock allt annat.

Men Karin väntade mer på de andras ord än på Halvors, ångesten ville inte överge henne.

Då reste sig Berger Sven Persson, som var en på många sätt utmärkt man.

— Då får vi alla lyckönska Karin och Halvor till detta, sade han vänligt, ty det vet alla, att den, som Karin Ingmarsdotter väljer, är fläckfri och otadlig.