Julqvällen/Första sången
| ← Titel och innehåll |
|
Andra sången → |
Första Sången.
Leende säges hon gå, som en engel, emellan de andra,
Skämta ibland och trösta ibland och förlika och lugna.
Tyst från sitt ensliga torp långt borta i djupet af skogen
Gick den gamle soldaten Pistol mot qvällen omsider,
Sedan han värmt sig i ro och tändt sin pipa vid härden.
Ingen han lemnade qvar i den ödsliga hyddan, och ingen
Följde hans spår. En son, den ende han ägde sig närmast,
Fjerran i härnad dragit och stred i det Turkiska kriget.
Stannade djupt nedsjunken i snön. — Stormodigt och högljudt
Skallade kuskens varnande rop. Re’n ilade trafvarn,
Äggad af tömmen, förbi; då ett mildt «god afton» ur släden
Hördes, och fålen, spak i en blink, stod hejdad i farten.
Strax af en vänlig röst den åldrige hörde sig kallas:
«Kom blott, gamle Pistol, ty till oss visst ärnar ni vandra,
Kom, här finner ni rum, om ni sitter på kanten af släden;
Vägen är ödslig och lång för den bräcklige vandrarn i mörkret.»
Sagdt, och den åldrige hörde med fröjd sig nämnas och kallas,
Kände på stämman igen den värderade fröken Augusta,
Lydde och satte sig glad att åka på kanten af släden.
Men med förundran talte han så till den vänliga flickan:
«Nu, hur firar ni här julqvällen i skogarna, fröken,
Reser på öfveryrade vägar allena i kölden,
Medan af värma och ljus till ert hem hvar menniska lockas,
Medan ock jag med min bräckliga fot framstapplar på drifvan,
Endast i längtan att nå omsider den trefliga stugan?»
Skämtande svarade blott den sextonåriga flickan:
«Vet ni ej, gamle Pistol, att vid sjön der nere i dalen
Finnes en koja, mera än er bofällig och ensam?
Der bland granar och snö, i den trånga, föraktade buren,
Har jag en gammal höna med fem små ungar omkring sig,
Hvilka behöfva sig korn och glädje, som andra till julen.»
Sade och log. En tår, osynlig i skuggan af qvällen,
Fyllde den åldriges blick, men han talade rörd i sitt hjerta:
«Så må glädjen till er, till den stolta beprisade gården
Komma i afton, komma och bli qvarboende ständigt,
Som till den gömda hyddan i ödemarken ni kommit,
Bringande hugnad och tröst åt menniskohjertan i nöden.»
Men med en suck genmälte den sextonåriga flickan:
«Aldrig, vänta ej ens, skall glädjen besöka oss mera;
Borta är den långt, långt, med Kaptenen i Turkiska kriget.
Se, då han reddes ut till sin färd, och hans saker i brådskan
Skulle från hundrade håll hopsamlas och föras i släden,
Kommo min systers lycka, min moders fröjd och min faders
Vänliga min att bli utburna med annat och glömmas.
Sist, då han sjelf tog afsked och for, kanhända för alltid,
Ställde sig trefnaden tyst på meden och reste med honom.»
Men han tänkte, den gamle, på menniskoödet, hur ojemnt
Deladt det är, hur stor i hans koja den lycka dock vore,
Som i den rikes boning försmås, och han talade åter:
«Hur kan saknaden bo med öfverflödet tillsamman,
Menniskan glömma så lätt att fröjda sig öfver det goda?
Se, i ert hem hvad brister väl der? Står icke er fader
Än på sin ålderdom rask bland de sina och ordnar och leder?
Rörs ej dagen igenom er mor som värdinna i gården,
Vördad af älskade barn och hulpen i lätta bekymmer?
Täfla ej tjenare gladt vid sysslorna? Yppas en önskan,
Utan att villiga menniskor skynda att fylla den genast?
Gården är präktig och stor, att äfven den resande ofta
Stannar af undran en stund och betraktar den. Ymnighet råder,
Rik välsignelse tycks nedströmma på allt som ett solsken.
Är det ej nog, då så litet behöfs till menniskolycka?
Kom en gång och besök den gamle Pistol i hans koja!
Ensam finner ni der soldaten. Allena vid muren
Sitter han, jemkar en brand på sin härd och tänker och tiger.
Ingen äger han mer, som delar hans torftiga håfvor;
Ingen städar hans bädd, och ingen bereder hans måltid;
Ödsligt är allt, ett ord af menniskotunga förspörjs ej.
Lyssnar han, hör han furornas sus i den vintriga stormen;
Längtar han stundom att se en lefvande varelse, söker
Ensam, liksom han sjelf, den ströfvande vargen hans boning.
Nalkas han fönstret och ser, hur verlden synes der ute,
Ser han, att himmelen går omsider till möte med jorden,
Ser det och vet, att i hela den ändlöst skådade rymden
Ingen finnes, som bär i sitt hjerta en tanke på honom,
Ingen som minnes med fröjd, att den åldrige krigaren lefver.
Icke dess mindre röker han än sin pipa i kojan,
Börjar sakta sin dag och väntar på dagen en ända.»
Vänligt svarade åter den sextonåriga flickan:
»Sörj ej, gamle; en dag kanhända, då minst ni det anar,
Kommer från kriget er son till sin saknade fader tillbaka.
Men då vidgar han ut och förnyar er lutande boning,
Odlar en teg, uppsöker en ung värdinna för gården,
Trifves och lefver med er och förkofrar sig ständigt i välstånd.
Sjelf värderad och kär för älskade barn och för barnbarn,
Sitter ni trygg bland egna och minns krigstiderna fordom,
Medan en sonson, lärd att skyldra med käpp och marschera,
Hvilar sig lätt på ert knä och hör er maning att en gång
Blöda med ära som ni, om det gäller, för fäderneslandet.»
Högre syntes den gamle i skymningen. Krigiska minnen
Fyllde hans själ, och glömmande ensamheten och bristen,
Nådde han herrgåln stolt, som en vapenbroder till ägarn.
Men då vid trappan omsider den modige trafvaren stannat,
Gick han behagligt att fira sin qväll bland folket i stugan,
Medan till salen glad den vänliga flickan begaf sig.
Glädje möttes dock nu i det älskade hemmet ej mera,
Tystnad och oro blott, ovanliga gäster om julen,
Mötte hon der, förgäfves i glans från glimmande kronor
Strålade festliga ljus, förhöjande prakten i rummet,
Skarpare blott sig röjde den mulnande sorgen derinne.
Mörk i sin gungstol satt den ädle Majoren och förde
Ofta till trumpna läppar sitt glas, ohugnad af drycken;
Medan af ledsnad mätt och bekymmer hans åldriga maka
Glömde sitt thé och försmådde den re’n halft svalnande koppen.
Men afsides och skymd för de goda föräldrarnas blickar
Dröjde med pannan sänkt mot handen den unga kaptenskan,
Nu af den bittra saknadens tröst hugsvalad allena.
Mulen svällde en tår i den tystas öga, en annan
Tecknat i ljus sitt spår på den glödande kinden och fallit.
Sådant såg, då hon kom i sin glädje, den vänliga flickan,
Anande snart att åter en storm de dyra i hemmet
Skakat och stört; för en stund den tycktes lugnad allenast.
Tala tordes hon ej, knappt helsa. I bäfvande tystnad
Löste hon kappan, blottade ljuft sitt lockiga hufvud,
Ordnade drägten och smög till systrens den älskades sida.
Men med en suck omsider begynte den ädla Majorskan:
«Kom, Augusta, och se jultidningar, läs hvad oss posten
Hemtade nyss. O låge din arma moder i grafven!
Slagen är furstens corps, der din svåger tjente, förlorad,
Kringränd, fången till slut; blott få undkommit förderfvet.»
«Qvinna,» talade strax allvarligt den ädle Majoren,
«Svärma ej, fångar nämnas ju ej, kringränning ej heller;
Tagen i flanken, står det, och hårdt anfäktad i fronten,
Miste han folk, men slog sig igenom och räddade äran.
Minska ej julens trefnad och skräm ej glädjen i afton,
Året äger ändå tillräckliga dagar för sorgen.»
Men med en bitter suck genmälte den åldriga makan:
«Ville du, kunde du skåda vår fröjd, om du såge oss glädjas,
Såge oss leka i qväll lättsinnigt och glömma att Adolf
Kämpar i dödens armar kanske, förmultnar i stoftet,
Eller ock firar, förblödd, i Turkarnes boja, sin julqväll?»
Högljudt klagande spratt från sin plats den unga kaptenskan,
Gömde i modrens öppnade famn sitt tårade anlet,
Sökande tröst, men hårdt nedstötte den ädle Majoren
Glaset och reste sig opp. Klart lyste hans öga, och högre
Lyfte i vrede han nu sin silfverlockiga hjessa.
Stolt för sin maka han stod och ryckte den skymmande drägtens
Skygd från sitt väldiga bröst och viste den ärriga barmen;
«Se,» så sade han, «se, se’n trettio vintrar tillbaka
Hvilar du här; säg sjelf, om de sår här blödt och igengrott
Stört din ro och förbittrat din fredade sömn vid mitt hjerta?
Blir af din dotter engång den saknade mindre värderad,
Om en kula, ett svärd ojemnat hans hull, då han kommer,
Har af hans ärriga famn hon ett svalare möte att vänta?
Tystna då; fölle han äfven, välan, hvad båtar er klagan?
Mer, ja mer, än strömmar af gråt från klagande qvinnor,
Gäller en droppe ändå af det blod, bland dödar en hjelte
Offrar i slagtingens stund åt fäderneslandet och äran.»
Så han talte och satte sig ned förgrymmad i gungstoln,
Medan, hans mulnare stund undvikande, sakta hans maka
Vandrade ut till sitt kök, och den sörjande dottren tillika
Tröstlös gick till sitt ensliga rum att gråta i stillhet.
Ensam blef med sin fader den sextonåriga flickan,
Mildt i sitt barnsliga sinne bevekt af den åldriges sorger.
Bortskymd satt hon och fäste sin tårade blick på den gamle,
Tänkande rörd, hur han förr i det lyckliga hemmet beständigt
Trefnad mötte och fröjd, hur med kärlekens lugn på sin panna
Sjelf förklarad han sågs, som af aftonsolen en ljusning.
Nu hur förändradt syntes ej allt! Undviken och fruktad,
Lemnad åt åldrens tyngd, åt ledsnaden, harmen och oron,
Dvaldes han oförstådd i sitt hem den vänlige gubben:
Smeka hon velat hans hvitnade lock, bortkyssa hans pannas
Skuggande moln, om störa hon vågat den åldriges vrede.
Nu blott stilla hon smög till klaveret och väckte med lätta,
Dröjande fingrar en ton och en annan att sakta förklinga.
Småningom dock höjde sig klangen, i rikare vexling
Fyllde sig takterna re’n, och en sång, af den åldrige älskad,
Ljöd till strängarna klart från den sextonårigas läppar.
När från hans ungdoms tid de i vänligt minne behållna,
Krigiska orden nådde på nytt hans öra i sången,
Tömde han glaset och bragte i vaggning åter sin gungstol.
Harmen lemnade rum i hans hjerta för tonernas välde,
Tankar på tider som flytt uppvaknade; gladare känslor
Fyllde hans barm, och man hörde omsider hans väldiga stämma
Djupt med sin bas frambrumma en strof, ledsagande dottren.
Men, då hon slutat visan och blott med lekande händer
Rörde tangenterna än till försvinnande, lätta accorder,
Reste den gamle sig opp från sin stol. Den vänliga flickan
Skötte sitt ljufva, svärmande spel och märkte det icke,
Innan den åldrige stod vid dess sida och lätt på dess hufvud
Sänkte sin smekande hand. Mildt öfverraskad af glädje
Kände hon handen, höjde sin blick och såg på sin fader.
Leende lyste en tår i den ädle krigarens öga,
Kufvad i samma minut, som den föddes; men ömt till sitt hjerta
Slöt han sitt älskade barn och han talte försonad och sade:
«Gå, vår tröstande engel, och narra din moder att glädjas
Så som du narrade mig, illistiga, gå till din syster,
Finn för den arma ett lugnande ord, jag söker det fåfängt,
Talte jag än förnuft, i min knarrighet, qvällen igenom.»
Så han sade och löste sin famn; försmulten i kärlek,
Höjde sig flickan på tå och kysste hans panna och flydde.