Julqvällen/Andra sången
| ← Första sången |
|
Tredje sången → |
Andra Sången.
Tänk blott vänligt vid min saga:
Att en systers sorg förjaga,
Sjöng en flicka
En oskyldig sång.
Men i sitt hvardagsrum, i den ensliga kammarn på vinden,
Satt hos sitt slumrande barn den unga kaptenskan och sörjde.
Tårögd satt hon och rörde den gungande vaggan med foten,
Medan i stilla bestyr barnsköterskan ställde en rubbad
Stol på sin plats, eller skötte den långsamt tynande brasan.
Ingen talte ett ord, matt flämtade lampan på bordet,
Mörk, enformig och tung var nu julqvällen deroppe.
Tystnaden bröt med en suck dock omsider den tjenande tärnan:
«O,» så sade hon, «säll må jag skatta mig arma, som ingen
Gosse begärt, som känner ännu mitt fattiga hjerta
Klappa för egen nöd och för egen lycka allenast.
Sitter jag ensam, kan jag engång väl gråta af ledsnad,
Tycka att dagen är lång och sakna en vän till mitt sällskap;
Bättre dock ledsnadens tår, än den frätande sorgens och orons.
O hur vore det nu i min håg, om jag hade en fästman
Ute i kriget också, och drömt som jag drömde i aftse.
Natten, tyckte jag, led till ända; men mörker och skugga
Låg kring gården ännu, och sommar var det, och träden
Buro väl löf, men sorgliga tårar lågo på löfven;
Gråta syntes här allt, och bedröfvelse rådde beständigt.
Då steg hastigt i söder ett moln, blodfärgadt och dunkelt
Steg det på himmelen opp och nalkades närmre och närmre;
Men i detsamma såg jag kaptenskan allena i parken.
Häpen ropte jag: kom, sök skygd, ovädret är nära,
Skynda er, kom! Dock utan ett svar förblef ni på stället.
Se, och en regnskur brast ur molnet, men icke af vatten,
Rosor regnade ned, så tycktes det, rodnande rosor,
Klara som blod, och jag såg er skälfvande höljas af blomstren.
Men så tänker jag nu i mitt sinne: blodiga budskap
Stunda väl söderifrån med stingande törnen för mången.»
Sakta höjde den sörjande frun sitt lockiga hufvud,
Fäste på tärnan sin blick och qväfde sin smärta och sade:
«Gå att glädjas en stund med andra, som glädjas i afton;
Stugan är ljus, der leks, der väntas ej blodiga budskap.
Lyckliga, innan du vet, kanhända du drömmer om stormmoln
Äfven för dig och flyktar till ensamheten och mörkret.»
Så hon sade; och glad bortskyndade tärnan till qvällens
Nöjen, och ensam blef med sitt barn den bedröfvade modren.
Tyst satt länge den ädla och lät sin irrande tanke
Hopplös svärma omkring, än lockad af flyktade fröjder,
Än af en framtids anade qval, blott stundom till stilla
Klagan förledd, då hon sjöng att söfva den vaknande späda.
«Slumra», sjöng hon, «o barn, som den gryende blomman i knoppen,
Slumra och känn i din sömn, känn gladt att din moder dig vaggar!
Snart, ack, hvilar hon sjelf, som du, ohunnen af sorgen,
Men af en främmande vaggas du då och drömmer så ljuft ej.
Sof, du din moders tröst, då hon lutar sig öfver ditt anlets
Leende frid, då klarnar dess öga, och tåren förskingras;
Fölle den än på din kind, du stördes ej, loge kanhända
Sött som ibland, då din kind af mitt smekande finger beröres.
Hvila, du rodnande sky, i gryningens timma, då hvila
Unnas ännu; snart, snart irrfärderna börja med dagen.
O, då du jagas engång af ödets vindar i rymden,
Mulnar ditt ljus, och din glödande purpur bytes i tårar.
Hvila mitt guldmoln, hvila i morgonlugnet af lifvet!»
Så hon sjöng, dock stundom allenast. I vexlande afbrott
Följde på tonerna tystnad igen, och man hörde blott vaggans
Suckande gång, och den flitiga pendelns knäppar i uret.
Men då öppnades dörrn omsider. Den vänliga systern
Kom, i sitt ömma bekymmer, att se och trösta den sorgsna.
Leende trädde hon in, men hon dröjde och låtsade vredgas,
När af skymning blott och af dyster stumhet hon möttes,
Och så talte hon, bannande mildt den bedröfvade systern:
«Älskade, sitter du här, som en skugglik vålnad i grafven,
Enslig och gömd, o skrämd snart kunde jag fly vid din anblick.
Tala ett ord, stig opp, kom låtom oss jaga tillsammans
Ledsnaden bort, en gäckande dröm oroar dig endast.»
Så hon sade och tände i hast opp ljusen, och kammarn
Klarnade gladt, och hon log och talade åter och sade:
«Så skall du sitta i ljus, då ljusnar ditt hjerta, och sorgen
Flyktar sin kos, och din kind begynner att blomstra ånyo.
Goda, man blygs, om du så, en gumma förvissnad i förtid,
Möter din man, då han kommer med hufvudet fullt af Turkinnor.
Ler du? Välan, le, le, men akta dig! vet Orienten
Är ej ett vildland; känslor af eld, svartblixtrande ögon,
Svärmande tjusning finner man der och himlar på jorden.
Läs ett stycke i Moore, eller Irving, läs om Alhambra,
O, och ditt hjerta drömmer ej mer om blod och om bojor,
Fruktar väl snarare blott, att den älskade, rusig af fröjder,
Glömmer sitt hem och sin lilla bedröfvade blomma i norden.
Se, om du lofvar förgäta en stund ditt bekymmer och lyssna,
Läser jag sakta en sång, som diktats med tankar på Adolf;
Kalla den blott ej svärmande, så, om fången han blefve,
Skulle det hända; i allt är Österland och är sanning.»
Sade och vecklade opp ett fint bref papper, med omsorg
Skyddadt och slutet ihop, och hon rodnade lätt och begynte:
Bud på bud seraljen hinna,
Harems ljufva herrskarinna
Får ej slumra mer.
Bref har kommit från Sultanen:
«Skynda, Seidi, på altanen,
Sultaninna,
Jag en fest dig ger.»
Följd af tjusningen och våren,
Re’n ur famnen af Bosporen
Morgonsolen hann;
Mera skön dock, säger sången,
Mera strålfull, på balkongen,
I juveler,
Harems stjerna brann.
Och dess milda öga skickar
Öfver nejden sina blickar;
Det är festens stund.
Menskoskaror hvimla, blandas,
Hvart hon skådar, seglas, landas,
Lefva, röras
Stränder, sjöar, sund.
Kan du jublets mening ana?
Segrat har Mahomas fana,
Portens hjeltehär:
Osmans son kan ej betvingas,
I triumf till segrarn bringas
Ryska fångar;
Striden ändad är.
Se den bleka, sorgsna skaran!
Svärden, dödarne och faran
Gick den lugn emot;
Nu, en slaf i bojor vorden,
Ser hvar kämpe stum mot jorden.
En bland alla
Blickar opp med hot.
Vakter kring hans bana stoja,
Fruktad än i segrarns boja,
Går han stolt sin gång.
Mörkt är pannans hvalf, det höga,
Blixtar ljunga ur hans öga,
Hjeltevreden
Trotsar död och tvång.
Hotfull stormar folkets bölja,
Tusen vreda blickar följa
Den förmätnes färd;
Blott från tornet, säger sången,
Såg ett öga ned på fången,
Mildt som stjernans
Från en högre verld.
Seidis tjusta hjerta rördes,
O, hon mins hur sjelf hon fördes
Från sitt fosterland,
Långt från Serviens gyllne dalar,
Från dess rosor, näktergalar,
Från sin lycka
Vid Moravas strand.
Barmen höjes, kinden lågar;
«Ser du främlingen?» — hon frågar
Sin förtrogne slaf —
«Konungsfalken kan ej lära
Band fördraga, bojor bära;
Han vill flyga
Öfver land och haf.
Frihet måste hjelten vinna,
Lefva än för älskarinna,
Ära, fosterjord!»
Sagdt, och i sin sköna ifver
På ett rosenblad hon skrifver
Till gemålen
Några blyga ord:
»Dyre, låt med rosens anda
Seidis tysta suck sig blanda
Och ditt hjerta nå:
Tjusad af din makt, din ära,
Ville hon en stund begära,
Då för festen
Hon kan tacka få.»
Så hon läste och blickade opp förstulet och talte:
«Syster, du undrar ej alls, du frågar ej! Ser du, det första
Slutades så, den andra romansen är öfrig att höras.
Tala då, sitt då ej stum, säg, sötaste, är det ej vackert?
Allt är sådant det finns i tusende böcker. Allenast
Sagan är ny om festen och sultaninnan och fången.
Nu må du lyssna igen och kyssa mig se’n, då jag slutat:
Gömd bland Harems stolta lunder,
Utan glans af konstens under,
Utan prakt och flärd,
Smyckad blott af söderns sommar,
Står en rosenhäck och blommar,
Vigd åt hjertat,
Herrskarns lugna verld.
Krona ses han här ej bära,
Ingen dyrkans kulna ära
Här hans bröst begär;
Blott af Hourikyssars nektar,
Vestanvindar, balsamfläktar,
Kärlek, kärlek,
Får han mötas här.
Vill han spirans börda glömma,
Om Mahomas himlar drömma,
En förklarad qväll;
Vill han se en känsla knoppas,
Vill han minnas, vill han hoppas,
Går han trogen
Till sitt blomstertjell.
Der, i ljufva dofters sköte,
Vill han vänta Seidis möte,
Så till svar han skref:
«När hans blomverld aftonsvalkas,
Då skall Sultaninnan nalkas
Den, som kysser
Hennes rosenbref.»
Re’n är solen skymd af bergen,
Dagen bleknar, purpurfärgen
Mister hvalfvet re’n;
Månen klarnar öfver dalen,
Sången börjar näktergalen,
Herrskarn väntar. —
Är blott Seidi sen?
Nej, hon kommer! Lätt som vinden,
Tyst som skuggan, skygg som hinden,
Sin gemål hon når;
Blygsamt re’n sitt knä hon böjer,
Och vid herrskarns solblick höjer
Slöjans dimma
Från sitt anlets vår.
Purpur hennes kinder målar,
Men i ögats himmel strålar,
Stjernlikt klar, en tår:
Är det sällhet, är det smärta?
Lyssna! vid gemålens hjerta
Nu hans fråga
Hon besvara får.
«Seidis himmel!» så hon talar,
«Från min hembygds sälla dalar
Jag ett minne har
Af en flicka, min vänninna.
Född att dyrkas och försvinna,
Serviens tjusning
Så hon kallad var.
Börjad nyss var blomstertiden,
När för korsets tro till striden
Serviens ungdom drog.
Serviens tjusning log ej sedan,
Flydd var hennes blomning redan,
Förr’n i lunden
Första rosen dog.
Nu vid Savas silfverflöde
Gömmer hon sitt tysta öde
I en ensam graf.
En blott kände hennes smärta.
Dyre, derför brast dess hjerta,
Att en yngling
Fördes hit som slaf.
När du jublets toner hörde,
Väckta tankars sorg mig störde
Under festens dag.
Späda äro hjertats vårar,
Derför ser du Seidis tårar,
Dyre Herre,
Derför gråter jag.
O, der nordens bloss sig tända,
Vissnar nu, som hon, kanhända,
En förlåten brud,
Blickar hit mot oss och gråter,
Fordrar stum en älskling åter,
Som försmäktar
Här på segrarns bud.»
Så hon suckar tyst som vinden,
Lutar sakta rosenkinden
Mot hans barm och lyss.
«Seidi,» hörs han kufvad svara,
«Din skall hvarje fånge vara,
Lös dem, ljufva,
En för hvarje kyss.»
Österns himmel purpurrandas,
Friska morgonvindar andas
Öfver Peras strand,
Och på böljans brutna spegel
Skynda gladt, med svällda segel,
Seidis fångar
Till sitt fosterland.
Du, som lyssnat på min lyra,
Sök ej skaldens höga yra
I dess toners gång;
Tänk blott vänligt vid min saga:
Att en systers sorg förjaga,
Sjöng en flicka
En oskyldig sång!
Så hon läste sin dikt med bäfvande stämma i början,
Blyg och försagd, nu skyndande, nu lätt hemtande andan,
Tills för sagan hon glömde sig sjelf, och rösten, en flöjtton
Liknande, fyllig och vek den milda berättelsen frambar.
Men då till slutet hon kom och nämnde sig sjelf och sin syster,
Nämnde den älskades sorg och sitt blyga försök att den lugna,
Brast hon i gråt och sänkte i handen sitt tårade anlet.
Tröstbehöfvande sjelf var den tröstande. Men vid sin vagga
Dröjde den mognare systern ej mer; upp stod hon och tryckte
Ömt till sin klappande barm och kysste den gråtande flickan.
Ändtligt talade sakta den sextonåriga åter:
«Älskade, nu för en stund må du lemna den ensliga kammarn,
Gå att förströ dig, gå att besöka den trefliga stugans
Lekar och se hur af litet också ett hjerta kan glädjas.
O, der sitter visst nu den gamle Pistol vid sin pipa
Leende, medan vi här förgråta oss, nöjd med sitt öde,
Rik, med en mun full rök och ett ungdomsminne från kriget,
Mera än vi, vi rike, som dock blott äga vår saknad.
Gå att föröka den åldriges fröjd, låt ställa en stäfva
Öl för hans plats, och hans blick skall stråla dig glädje i hjertat.
Gerna jag ginge, men dröjer du här, och jag lemnar dig ensam,
Mulnar ditt öga, som nu i sin klarhet lyser så vackert,
Se, och din systers besvär med visan har varit förgäfves.
Frukta ej, vaknar den lilla är jag här färdig på stunden,
Vaggar ej länge som du, men kysser hans leende öga
Genast och värmer i hast mot min kind hans kläder för qvällen.
Se’n omansad och fin, ej saknande dig i sin oskuld,
Hvilar han lugn i min famn, som en klar daggperla i blommans.»
Så hon sade, och mildt genmälte den vänliga systren:
«Älskade, nu blott icke; i qväll skall du vara för alla,
Hinna med alla och tänka på allt. Mig skänkte du redan
Mera än nog, hvad mer jag behöfver skänker mig denne.»
Sade och visade lätt på det sofvande barnet och fortfor:
«Här är din systers tröst och förströelse, fåfängt en annan
Skulle hon söka. En skymt af denne, och rik i sin saknad
Känner hon sig, en blick, och det mulnande hjertat är dagadt.»
Öfver den spädes bädd, der han rodnade varm i sin slummer,
Sänkte den sextonåriga nu sitt lockiga hufvud,
Dröjde i skådning en stund och hviskade stilla och sade:
«Sof då, din moders tröst, omhägnad af henne, tills tårar
Fylla dess blickar igen; då vakna, och, efter din tunga
Saknar ett språk, säg ömt med ditt omotståndliga öga:
Moder, en lång, lång färd är för mig än öfrig att göra,
Tårar finner jag nog, hvar finner jag glädjen och friden,
Om ur ditt modersöga de ej mig följa på vägen.
Le, med ditt leende skingrar ditt barn se’n sorgen i lifvet.»
Sagdt, och slumrarens rosiga kind med spetsen af fingret
Rörde hon lätt och försvann, som en blomsterånga, ur kammarn.