Kalevala/Sång 43
< Kalevala
| ← Sång 42. |
|
Sång 44. → |
FYRTIOTREDJE SÅNGEN.
Louhi, Pohjolas värdinna,
Kallar Pohjola tillhopa,
Låter folket bågar gripa,
Männerna med svärd sig väpna,
Ställer Pohjas båt i ordning,
Rustar ut sitt örlogsfartyg.
Män hon ställer i sin farkost,
Radar krigare i skeppet,
Liksom knipan sina ungar,
10. Sina små en årta ordnar,
Hundra män med svärd försedda,
Tusen krigare med bågar.
Master reser hon i skeppet,
Ställer stängerna i ordning,
Hissar sedan sina segel,
Spänner ut sitt fartygs dukar,
Breda som en utsträckt molnvägg,
Som en klumpig sky på himlen,
Och sin färd hon nu begynner,
20. Giver sig åstad och skyndar,
För att Sampo återtaga
Utur Väinämöinens farkost.
Gamle trygge Väinämöinen
Styrde över blåa havet,
Höjde nu sin röst och sade,
Talade i båtens bakstam:
»O du muntre son av Lempi,
Som står högst bland mina vänner,
Stig i masten av vär farkost,
30. Klättra uppför segelstången,
Granska luftens rymd framför oss,
Se på himlens valv bakom oss,
Om dess rand är klar och molnfri,
Klar och molnfri, eller mulen!»
Det var muntre Lemminkäinen,
Ungdomsfriske, raske sällen —
Alltid redo, även obedd,
Färdig utan särskild maning —
Upp han klättrade i masten,
40. Steg med lätthet upp i toppen,
Såg mot öster, såg mot väster,
Såg mot norr och såg mot söder,
Spejade kring Pohjas stränder,
Yttrade till slut och sade:
»Klar är luftens rymd framför oss,
Mulen himmelen bakom oss:
Ifrån norr en sky sig höjer,
I nordväst en molnkant skönjes.»
Sade gamle Väinämöinen:
50. »Sant är icke vad du talar!
Ej en sky det torde vara,
Ej en molnkant, som sig höjer,
Det är något segelfartyg:
Skåda en gång till, och noga!»
En gång till han ser, och noga,
Yttrar dessa ord och säger:
»Där i fjärran syns en holme,
Skymtar fram en ö på avstånd;
Hökar vimla i dess aspar,
60. Tjäderhonor i dess björkar.»
Sade gamle Väinämöinen:
»Sant är icke vad du talar;
Hökar torde det ej vara,
Icke fläckbeströdda tjädrar,
Det är Pohja-gårdens söner;
Skåda än en gång, och noga!»
Nu den muntre Lemminkäinen
Skådade för tredje gången,
Fällde dessa ord omsider,
70. Yttrade och sade slutligt:
»Pohja-båten är i antåg,
Stampar fram, med hundra åror;
Hundra karlar ro i båten,
Tusen sitta sysslolösa.»
Nu den gamle Väinämöinen
Fick förspörja verklig sanning,
Och han yttrade och sade:
»Ro nu på, du Ilmarinen,
Ro, du muntre Lemminkäinen,
80. Ron, I alle här i skeppet,
Så att fram vår båt må ila,
Att vår farkost hinner undan!»
Rodde smeden Ilmarinen,
Rodde muntre Lemminkäinen,
Rodde alle man i båten;
Furustyret hördes knaka,
Tullarna av rönnträd pepo,
Båten, byggd av tallar, skälvde,
Fören gnällde som en sjöhund,
90. Aktern brusade som forsen,
Vattnet fräste upp i bubblor,
Fradgan flöt i klumpar undan.
Hjältarna i tävlan rodde,
Årorna i kapp de drogo,
Men det led ej fram med färden,
Furuskeppet fick ej försprång,
Undkom icke segelbåten,
Pohja-gårdens örlogsfartyg.
Nu den gamle Väinämöinen
100. Fann att ofärd var för handen,
Såg en nödens dag sig närma,
Eftertänkte, överlade,
Vad som stod att företaga,
Fällde dessa ord och sade:
»Häremot jag vet en utväg,
Minns ännu en liten trollkonst.»
Nu han sökte fram sitt fnöske,
Letade bland sina elddon,
Tog ur dem en liten flinta,
110. Slet en liten bit av fnösket,
Detta slängde han i havet,
Bakåt, över vänstra axeln,
Höjde rösten, tog till orda,
Yttrade och sade detta:
Härav må en klippa uppstå,
Må en hemlig häll sig bilda,
Och mot den må Pohjas farkost,
Hundraroddarskeppet krossas,
Uti stormuppjagad bränning,
120. I ett häftigt svall av vågor!»
Och där uppstod nu en klippa,
Bildades en ö i havet,
Sträckt på längden emot öster,
Liggande mot norr på bredden.
Pohja-skeppet nu sig närmar,
Stampar framåt över vågen,
Stöter innan kort mot klippan,
Fastnar hårt på hälln i havet;
Sönder brister furubåten,
130. Skeppet med de hundra vrängen,
Masterna i havet störta,
Alla segel sjunka neder
För att bort av stormen bäras,
Att av vårens vind förskingras.
Louhi, Pohjolas värdinna,
Steg med fötterna i vattnet
För att resa upp sin farkost,
För att skeppet uppåt vända:
Skeppet stod ej mer att resa,
140. Båten kunde icke röras,
Brutna voro alla vrängen,
Sönder till och med dess tullar.
Eftertänkte, överlade,
Fällde dessa ord och sade:
»Vem skall med ett råd nu komma?
Vem skall här i redet ställas?»
Sin gestalt hon nu förbytte,
Djärvdes att förändra skepnad:
Liar tog hon, fem till antal,
150. Sex utslitna, gamla gräftor,
Klor hon gjorde sig av dessa,
Fäste dem vid sina nävar;
Hälften av den spruckna båten
Under sig som kropp hon lade,
Svängde sidorna som vingar,
Gjorde sig en stjärt av styret;
Hundra män inunder vingen,
Tusen på sin stjärt hon ställde,
Hundra män med svärd försedda,
160. Tusen krigare med bågar.
Vingarna till flykt hon breder,
Höjer sig som örn i luften,
Flaxande hon framåt flyger
För att Väinämöinen hinna:
Ena vingen vidrör molnen
Och den andra sopar vattnet.
Vattnets mor, den sköna kvinnan,
Höjde nu sin röst och sade:
»O du gamle Väinämöinen!
170. Vänd ditt huvud bort från solen,
Rikta mot nordväst ditt öga,
Se dig om helt obetydligt!»
Gamle trygge Väinämöinen
Vänder huvudet från solen,
Riktar mot nordväst sitt öga,
Ser sig om helt obetydligt:
Redan nalkas Pohjas gumma,
Underfågeln nu sig närmar,
Lik en hök till skulderbenen,
180. Lik en örn till själva kroppen.
Fågeln uppnår Väinämöinen,
Flyger fram till mastens ända,
Slår sig ned på segelstången,
Sätter sig i högsta toppen:
Båten nära är att kantra,
Störtar nästan överända.
Härvid smeden Ilmarinen
Vid sin Jumala sig tryggar,
Till sin skapare sig vänder,
190. Yttrar dessa ord och säger:
»Starke skapare, mig skydda,
Jumala, ditt hägn förläna,
Så att sonen ej förkommer,
Moderns barn ej faller undan
Ur det antal skaparn skapat,
Jumala till liv befordrat!
»Ukko, gud, du uppenbare;
Gamle fader uti himlen!
Giv mig du en päls som lågar,
200. Bringa mig av eld en skjorta,
I vars skydd jag strida finge,
Och vari jag kunde kämpa
Utan att mitt huvud våga,
Att mitt hår tillspillogiva
I en lek av blanka klingor,
Där de skarpa svärden prövas!»
Gamle trygge Väinämöinen
Fällde själv ett ord och sade:
»Ha, du Pohjolas värdinna!
210. Kommer du att Sampo dela
På den dimomvärvda udden,
På den töckenhöljda holmen?»
Sade Pohjolas värdinna:
»Ej jag ämnar Sampo dela
Någonsin med dig, du snöde,
Jämte dig, o Väinämöinen!»
Själv hon söker Sampo taga
Utur Väinämöinens farkost.
Nu den muntre Lemminkäinen
220. Drager svärdet ur sitt bälte,
Rycker ut det skarpa stålet,
Klingan från sin vänstra sida,
Och mot örnens klor han måttar,
Dänger svärdet mot dess fötter.
Hugg på hugg gör Lemminkäinen,
Yttrar dessa ord därjämte:
»Ner, I männer, ner, I klingor,
Ner med er, I usle kämpar,
Hundra män från varje vinge,
230. Tio från varenda fjäder!»
Sade Pohjolas värdinna,
Talade från skeppets masttopp:
»O du muntre son av Lempi,
Arme Kauko, usle sälle!
Svikit har du nu din moder,
Ljugit har du för den gamla:
Ty du lovat att ej draga
Ut i strid på tio somrar,
Även om du guld behövde,
240. Eller finge lust till silver!»
Gamle trygge Väinämöinen,
Den evärdelige siarn,
Ansåg tiden vara inne,
Fann att rätta stunden kommit:
Upp ur sjön han höjde styret,
Drog sitt blad av ek ur böljan,
Därmed slog han underdjuret,
Avhögg klorna uppå örnen;
Klorna sönderslogos alla,
250. Blott den minsta klon blev oskadd.
Männen störtade i havet,
Föllo ner från örnens vingar,
Hundra män från varje vinge,
Tusen krigare från stjärten;
Själva örnen damp från masten,
Föll med brak på båtens botten,
Liksom tjädern ifrån trädet,
Ekorrn ifrån granens grenar.
Därpå grep han tag i Sampo
260. Med det ej benämnda fingret,
Vräkte Sampo ner i havet,
Stjälpte hela granna locket
Över röda skeppets brädgång
Ut uppå det blåa havet;
Där gick Sampo nu i stycken,
Brast i bitar granna locket.
Och så sjönko dessa bitar,
Stora stycken utav Sampo
Genom havets lugna vatten
270. Ner uppå det svarta gruset,
Byttes där till havets håvor,
Blevo Ahto-barnens skatter.
Därför aldrig här i tiden,
Medan gyllne månen glänser,
Saknar havet rikedomar,
Lider Ahto brist på skatter.
Andra stycken utav Sampo,
Några mindre bitar blevo
Kvar på blåa havets yta,
280. På det vida havets vågor,
För att där av vinden vaggas,
För att bort av böljor bäras.
Vinden vaggar dessa stycken,
Havets svall dem framåt gungar
På det blåa havets yta,
På det vida havets vågor:
Vinden driver dem mot stranden,
Böljorna i land dem bära.
Gamle trygge Väinämöinen
290. Såg hur bränningarna drevo,
Huru havets vågsvall vräkte,
Hur mot stranden böljor buro
Dessa stycken utav Sampo,
Bitarna av granna locket.
Stor hans glädje var häröver
Och han yttrade och sade:
»Dessa bära i sig fröet,
Början till ovansklig lycka;
Därav plöjning, därav såning,
300. Därav all slags växt och gröda;
Genom dem skall månen lysa,
Lyckans sol beständigt stråla
Över Suomis vida länder,
Över Finlands sköna bygder!
Louhi, Pohjolas värdinna,
Yttrar då ett ord och säger:
»Härmot än jag vet en utväg,
Vet en utväg, minns ett medel
Mot din plöjning, mot din såning,
310. Mot din boskap, mot din gröda,
Mot din måne, som skall skina,
Mot din sol, som ständigt strålar:
Månen i ett berg jag driver,
Gömmer solen i en klippa,
Frosten låter jag förstöra,
Kylig väderlek fördröja
All din plöjning, all din såning,
All din skörd och all din äring,
Hagelfall av järn jag skickar,
320. Skurar utav stål jag sänder
Över dina goda sveder,
Över dina bästa åkrar.
»Björnen upp från mon jag jagar,
Den glestandade ur snåret,
För att dina hingstar riva,
För att dina ston ihjälslå,
För att dina hjordar fälla,
För att dina kor förskingra;
Folket dödar jag med sjukdom,
330. Ämnar all din släkt förgöra
Så att den ej mer i tiden
Nämns och höres av i världen!»
Nu den gamle Väinämöinen
Tog till orda själv och sade:
»Mig kan ingen lapp besvärja,
Ingen ifrån Turja kuva!
Jumala behärskar vädret,
Skaparn vårdar ödets nycklar;
Ej i avundsmannens armar,
340. Ej i oväns hand de vila.
»Om på Jumala jag litar,
På min skapare förtröstar,
Driver han all mask från sädden,
Varje ovän från min gröda,
Så att sådden upp ej bökas,
Så att växten icke nedslås,
Så att brodden icke bortrycks,
Så att grödan ej förstöres.
»Men, du Pohjolas värdinna,
350. Driv fördärven in i stenen,
Inneslut allt ont i klippan,
Samla plågorna i berget,
Aldrig däremot vår måne,
Aldrig solen här i tiden!
»Frosten må du låta härja,
Kylig väderlek fördröja
Dina egna åkrars rågbrodd,
All den sådd, du själv har utstrött;
Låt ditt hårda hagel falla,
360. Skurarna av stål sig sänka
Där man plöjt med dina plogar,
Uppå Pohja-gårdens åkrar!
»Jaga björnen upp från sandmon,
Driv ur snår den ilskne katten,
Skicka ödemarkens kroktass,
Den glestandade ur buskris
In på Pohjas boskapsvägar,
På den mark dess hjordar trampa!»
Därpå Pohjolas värdinna
370. Fällde dessa ord och sade,
»Nu har makten från mig vikit,
Svagt är nu mitt välde vordet:
Sjunkit har min skatt i havet,
Böljor hava Sampo krossat!»
Gråtande hon hemåt styrde,
Full av sorg till Pohjas nejder.
Intet som är värt att nämnas
Fick hon med sig hem av Sampo,
Men hon medtog dock en smula
380. Med det ej benämnda fingret;
Locket bragte hon till Pohja,
Bar till Sariola grepen;
Därför råder nöd i Pohja,
Är ett brödlöst liv i Lappland.
Gamle trygge Väinämöinen,
Sedan själv i land han stigit,
Finner stycken utav Sampo,
Bitar av det granna locket
Uppå stranden invid havet,
390. På den fina, mjuka sanden.
Sampos stycken nu han bragte,
Förde granna lockets bitar
Till den dimomvärvda udden,
Till den töckenhöljda holmen
För att frodas och förkovras,
Växa till och äring giva,
För att en gång kornöl skänka,
För att bröd av råg beskära.
Därpå gamle Väinämöinen
400. Tog till orda själv och sade:
»Jumala, o giv oss lycka,
Skapare, o skänk oss trevnad,
Låt oss städse lyckligt leva,
Låt en gång oss dö med heder
I det ljuva Suomi-landet,
I det härliga Karelen!
»Starke skapare, mig skydda,
Jumala, ditt hägn förläna,
Bistå mig mot männers anslag,
410. Avvärj alla kvinnors ränker,
Slå på land var ovän neder,
Tukta vattnets onda makter!
»Stå på dina söners sida,
Bistå dina barn beständigt,
Skänk dem du ditt skydd om natten,
Var du deras värn om dagen,
Att ej solen vredgad skiner,
Att ej månen vredgad lyser,
Att ej vinden vredgad viner,
420. Att ej regnet vredgat strömmar,
Att de ej av kölden skadas,
Ej av vädrets hårdhet lida!
»Foga hop av järn ett stängsel,
Res en mur av stora stenar
Kring den egendom jag äger,
Kring mitt folk, på bägge sidor,
Ifrån jorden upp till himlen,
Ifrån himlen ner till jorden,
Mig till hemvist, mig till bostad,
430. Mig till skydd och mig till hägnad,
Så att ej för mycket rövas,
Undanrycks av oväns händer,
Medan denna tiden varar,
Medan månens klarhet lyser!»
Kallar Pohjola tillhopa,
Låter folket bågar gripa,
Männerna med svärd sig väpna,
Ställer Pohjas båt i ordning,
Rustar ut sitt örlogsfartyg.
Män hon ställer i sin farkost,
Radar krigare i skeppet,
Liksom knipan sina ungar,
10. Sina små en årta ordnar,
Hundra män med svärd försedda,
Tusen krigare med bågar.
Master reser hon i skeppet,
Ställer stängerna i ordning,
Hissar sedan sina segel,
Spänner ut sitt fartygs dukar,
Breda som en utsträckt molnvägg,
Som en klumpig sky på himlen,
Och sin färd hon nu begynner,
20. Giver sig åstad och skyndar,
För att Sampo återtaga
Utur Väinämöinens farkost.
Gamle trygge Väinämöinen
Styrde över blåa havet,
Höjde nu sin röst och sade,
Talade i båtens bakstam:
»O du muntre son av Lempi,
Som står högst bland mina vänner,
Stig i masten av vär farkost,
30. Klättra uppför segelstången,
Granska luftens rymd framför oss,
Se på himlens valv bakom oss,
Om dess rand är klar och molnfri,
Klar och molnfri, eller mulen!»
Det var muntre Lemminkäinen,
Ungdomsfriske, raske sällen —
Alltid redo, även obedd,
Färdig utan särskild maning —
Upp han klättrade i masten,
40. Steg med lätthet upp i toppen,
Såg mot öster, såg mot väster,
Såg mot norr och såg mot söder,
Spejade kring Pohjas stränder,
Yttrade till slut och sade:
»Klar är luftens rymd framför oss,
Mulen himmelen bakom oss:
Ifrån norr en sky sig höjer,
I nordväst en molnkant skönjes.»
Sade gamle Väinämöinen:
50. »Sant är icke vad du talar!
Ej en sky det torde vara,
Ej en molnkant, som sig höjer,
Det är något segelfartyg:
Skåda en gång till, och noga!»
En gång till han ser, och noga,
Yttrar dessa ord och säger:
»Där i fjärran syns en holme,
Skymtar fram en ö på avstånd;
Hökar vimla i dess aspar,
60. Tjäderhonor i dess björkar.»
Sade gamle Väinämöinen:
»Sant är icke vad du talar;
Hökar torde det ej vara,
Icke fläckbeströdda tjädrar,
Det är Pohja-gårdens söner;
Skåda än en gång, och noga!»
Nu den muntre Lemminkäinen
Skådade för tredje gången,
Fällde dessa ord omsider,
70. Yttrade och sade slutligt:
»Pohja-båten är i antåg,
Stampar fram, med hundra åror;
Hundra karlar ro i båten,
Tusen sitta sysslolösa.»
Nu den gamle Väinämöinen
Fick förspörja verklig sanning,
Och han yttrade och sade:
»Ro nu på, du Ilmarinen,
Ro, du muntre Lemminkäinen,
80. Ron, I alle här i skeppet,
Så att fram vår båt må ila,
Att vår farkost hinner undan!»
Rodde smeden Ilmarinen,
Rodde muntre Lemminkäinen,
Rodde alle man i båten;
Furustyret hördes knaka,
Tullarna av rönnträd pepo,
Båten, byggd av tallar, skälvde,
Fören gnällde som en sjöhund,
90. Aktern brusade som forsen,
Vattnet fräste upp i bubblor,
Fradgan flöt i klumpar undan.
Hjältarna i tävlan rodde,
Årorna i kapp de drogo,
Men det led ej fram med färden,
Furuskeppet fick ej försprång,
Undkom icke segelbåten,
Pohja-gårdens örlogsfartyg.
Nu den gamle Väinämöinen
100. Fann att ofärd var för handen,
Såg en nödens dag sig närma,
Eftertänkte, överlade,
Vad som stod att företaga,
Fällde dessa ord och sade:
»Häremot jag vet en utväg,
Minns ännu en liten trollkonst.»
Nu han sökte fram sitt fnöske,
Letade bland sina elddon,
Tog ur dem en liten flinta,
110. Slet en liten bit av fnösket,
Detta slängde han i havet,
Bakåt, över vänstra axeln,
Höjde rösten, tog till orda,
Yttrade och sade detta:
Härav må en klippa uppstå,
Må en hemlig häll sig bilda,
Och mot den må Pohjas farkost,
Hundraroddarskeppet krossas,
Uti stormuppjagad bränning,
120. I ett häftigt svall av vågor!»
Och där uppstod nu en klippa,
Bildades en ö i havet,
Sträckt på längden emot öster,
Liggande mot norr på bredden.
Pohja-skeppet nu sig närmar,
Stampar framåt över vågen,
Stöter innan kort mot klippan,
Fastnar hårt på hälln i havet;
Sönder brister furubåten,
130. Skeppet med de hundra vrängen,
Masterna i havet störta,
Alla segel sjunka neder
För att bort av stormen bäras,
Att av vårens vind förskingras.
Louhi, Pohjolas värdinna,
Steg med fötterna i vattnet
För att resa upp sin farkost,
För att skeppet uppåt vända:
Skeppet stod ej mer att resa,
140. Båten kunde icke röras,
Brutna voro alla vrängen,
Sönder till och med dess tullar.
Eftertänkte, överlade,
Fällde dessa ord och sade:
»Vem skall med ett råd nu komma?
Vem skall här i redet ställas?»
Sin gestalt hon nu förbytte,
Djärvdes att förändra skepnad:
Liar tog hon, fem till antal,
150. Sex utslitna, gamla gräftor,
Klor hon gjorde sig av dessa,
Fäste dem vid sina nävar;
Hälften av den spruckna båten
Under sig som kropp hon lade,
Svängde sidorna som vingar,
Gjorde sig en stjärt av styret;
Hundra män inunder vingen,
Tusen på sin stjärt hon ställde,
Hundra män med svärd försedda,
160. Tusen krigare med bågar.
Vingarna till flykt hon breder,
Höjer sig som örn i luften,
Flaxande hon framåt flyger
För att Väinämöinen hinna:
Ena vingen vidrör molnen
Och den andra sopar vattnet.
Vattnets mor, den sköna kvinnan,
Höjde nu sin röst och sade:
»O du gamle Väinämöinen!
170. Vänd ditt huvud bort från solen,
Rikta mot nordväst ditt öga,
Se dig om helt obetydligt!»
Gamle trygge Väinämöinen
Vänder huvudet från solen,
Riktar mot nordväst sitt öga,
Ser sig om helt obetydligt:
Redan nalkas Pohjas gumma,
Underfågeln nu sig närmar,
Lik en hök till skulderbenen,
180. Lik en örn till själva kroppen.
Fågeln uppnår Väinämöinen,
Flyger fram till mastens ända,
Slår sig ned på segelstången,
Sätter sig i högsta toppen:
Båten nära är att kantra,
Störtar nästan överända.
Härvid smeden Ilmarinen
Vid sin Jumala sig tryggar,
Till sin skapare sig vänder,
190. Yttrar dessa ord och säger:
»Starke skapare, mig skydda,
Jumala, ditt hägn förläna,
Så att sonen ej förkommer,
Moderns barn ej faller undan
Ur det antal skaparn skapat,
Jumala till liv befordrat!
»Ukko, gud, du uppenbare;
Gamle fader uti himlen!
Giv mig du en päls som lågar,
200. Bringa mig av eld en skjorta,
I vars skydd jag strida finge,
Och vari jag kunde kämpa
Utan att mitt huvud våga,
Att mitt hår tillspillogiva
I en lek av blanka klingor,
Där de skarpa svärden prövas!»
Gamle trygge Väinämöinen
Fällde själv ett ord och sade:
»Ha, du Pohjolas värdinna!
210. Kommer du att Sampo dela
På den dimomvärvda udden,
På den töckenhöljda holmen?»
Sade Pohjolas värdinna:
»Ej jag ämnar Sampo dela
Någonsin med dig, du snöde,
Jämte dig, o Väinämöinen!»
Själv hon söker Sampo taga
Utur Väinämöinens farkost.
Nu den muntre Lemminkäinen
220. Drager svärdet ur sitt bälte,
Rycker ut det skarpa stålet,
Klingan från sin vänstra sida,
Och mot örnens klor han måttar,
Dänger svärdet mot dess fötter.
Hugg på hugg gör Lemminkäinen,
Yttrar dessa ord därjämte:
»Ner, I männer, ner, I klingor,
Ner med er, I usle kämpar,
Hundra män från varje vinge,
230. Tio från varenda fjäder!»
Sade Pohjolas värdinna,
Talade från skeppets masttopp:
»O du muntre son av Lempi,
Arme Kauko, usle sälle!
Svikit har du nu din moder,
Ljugit har du för den gamla:
Ty du lovat att ej draga
Ut i strid på tio somrar,
Även om du guld behövde,
240. Eller finge lust till silver!»
Gamle trygge Väinämöinen,
Den evärdelige siarn,
Ansåg tiden vara inne,
Fann att rätta stunden kommit:
Upp ur sjön han höjde styret,
Drog sitt blad av ek ur böljan,
Därmed slog han underdjuret,
Avhögg klorna uppå örnen;
Klorna sönderslogos alla,
250. Blott den minsta klon blev oskadd.
Männen störtade i havet,
Föllo ner från örnens vingar,
Hundra män från varje vinge,
Tusen krigare från stjärten;
Själva örnen damp från masten,
Föll med brak på båtens botten,
Liksom tjädern ifrån trädet,
Ekorrn ifrån granens grenar.
Därpå grep han tag i Sampo
260. Med det ej benämnda fingret,
Vräkte Sampo ner i havet,
Stjälpte hela granna locket
Över röda skeppets brädgång
Ut uppå det blåa havet;
Där gick Sampo nu i stycken,
Brast i bitar granna locket.
Och så sjönko dessa bitar,
Stora stycken utav Sampo
Genom havets lugna vatten
270. Ner uppå det svarta gruset,
Byttes där till havets håvor,
Blevo Ahto-barnens skatter.
Därför aldrig här i tiden,
Medan gyllne månen glänser,
Saknar havet rikedomar,
Lider Ahto brist på skatter.
Andra stycken utav Sampo,
Några mindre bitar blevo
Kvar på blåa havets yta,
280. På det vida havets vågor,
För att där av vinden vaggas,
För att bort av böljor bäras.
Vinden vaggar dessa stycken,
Havets svall dem framåt gungar
På det blåa havets yta,
På det vida havets vågor:
Vinden driver dem mot stranden,
Böljorna i land dem bära.
Gamle trygge Väinämöinen
290. Såg hur bränningarna drevo,
Huru havets vågsvall vräkte,
Hur mot stranden böljor buro
Dessa stycken utav Sampo,
Bitarna av granna locket.
Stor hans glädje var häröver
Och han yttrade och sade:
»Dessa bära i sig fröet,
Början till ovansklig lycka;
Därav plöjning, därav såning,
300. Därav all slags växt och gröda;
Genom dem skall månen lysa,
Lyckans sol beständigt stråla
Över Suomis vida länder,
Över Finlands sköna bygder!
Louhi, Pohjolas värdinna,
Yttrar då ett ord och säger:
»Härmot än jag vet en utväg,
Vet en utväg, minns ett medel
Mot din plöjning, mot din såning,
310. Mot din boskap, mot din gröda,
Mot din måne, som skall skina,
Mot din sol, som ständigt strålar:
Månen i ett berg jag driver,
Gömmer solen i en klippa,
Frosten låter jag förstöra,
Kylig väderlek fördröja
All din plöjning, all din såning,
All din skörd och all din äring,
Hagelfall av järn jag skickar,
320. Skurar utav stål jag sänder
Över dina goda sveder,
Över dina bästa åkrar.
»Björnen upp från mon jag jagar,
Den glestandade ur snåret,
För att dina hingstar riva,
För att dina ston ihjälslå,
För att dina hjordar fälla,
För att dina kor förskingra;
Folket dödar jag med sjukdom,
330. Ämnar all din släkt förgöra
Så att den ej mer i tiden
Nämns och höres av i världen!»
Nu den gamle Väinämöinen
Tog till orda själv och sade:
»Mig kan ingen lapp besvärja,
Ingen ifrån Turja kuva!
Jumala behärskar vädret,
Skaparn vårdar ödets nycklar;
Ej i avundsmannens armar,
340. Ej i oväns hand de vila.
»Om på Jumala jag litar,
På min skapare förtröstar,
Driver han all mask från sädden,
Varje ovän från min gröda,
Så att sådden upp ej bökas,
Så att växten icke nedslås,
Så att brodden icke bortrycks,
Så att grödan ej förstöres.
»Men, du Pohjolas värdinna,
350. Driv fördärven in i stenen,
Inneslut allt ont i klippan,
Samla plågorna i berget,
Aldrig däremot vår måne,
Aldrig solen här i tiden!
»Frosten må du låta härja,
Kylig väderlek fördröja
Dina egna åkrars rågbrodd,
All den sådd, du själv har utstrött;
Låt ditt hårda hagel falla,
360. Skurarna av stål sig sänka
Där man plöjt med dina plogar,
Uppå Pohja-gårdens åkrar!
»Jaga björnen upp från sandmon,
Driv ur snår den ilskne katten,
Skicka ödemarkens kroktass,
Den glestandade ur buskris
In på Pohjas boskapsvägar,
På den mark dess hjordar trampa!»
Därpå Pohjolas värdinna
370. Fällde dessa ord och sade,
»Nu har makten från mig vikit,
Svagt är nu mitt välde vordet:
Sjunkit har min skatt i havet,
Böljor hava Sampo krossat!»
Gråtande hon hemåt styrde,
Full av sorg till Pohjas nejder.
Intet som är värt att nämnas
Fick hon med sig hem av Sampo,
Men hon medtog dock en smula
380. Med det ej benämnda fingret;
Locket bragte hon till Pohja,
Bar till Sariola grepen;
Därför råder nöd i Pohja,
Är ett brödlöst liv i Lappland.
Gamle trygge Väinämöinen,
Sedan själv i land han stigit,
Finner stycken utav Sampo,
Bitar av det granna locket
Uppå stranden invid havet,
390. På den fina, mjuka sanden.
Sampos stycken nu han bragte,
Förde granna lockets bitar
Till den dimomvärvda udden,
Till den töckenhöljda holmen
För att frodas och förkovras,
Växa till och äring giva,
För att en gång kornöl skänka,
För att bröd av råg beskära.
Därpå gamle Väinämöinen
400. Tog till orda själv och sade:
»Jumala, o giv oss lycka,
Skapare, o skänk oss trevnad,
Låt oss städse lyckligt leva,
Låt en gång oss dö med heder
I det ljuva Suomi-landet,
I det härliga Karelen!
»Starke skapare, mig skydda,
Jumala, ditt hägn förläna,
Bistå mig mot männers anslag,
410. Avvärj alla kvinnors ränker,
Slå på land var ovän neder,
Tukta vattnets onda makter!
»Stå på dina söners sida,
Bistå dina barn beständigt,
Skänk dem du ditt skydd om natten,
Var du deras värn om dagen,
Att ej solen vredgad skiner,
Att ej månen vredgad lyser,
Att ej vinden vredgad viner,
420. Att ej regnet vredgat strömmar,
Att de ej av kölden skadas,
Ej av vädrets hårdhet lida!
»Foga hop av järn ett stängsel,
Res en mur av stora stenar
Kring den egendom jag äger,
Kring mitt folk, på bägge sidor,
Ifrån jorden upp till himlen,
Ifrån himlen ner till jorden,
Mig till hemvist, mig till bostad,
430. Mig till skydd och mig till hägnad,
Så att ej för mycket rövas,
Undanrycks av oväns händer,
Medan denna tiden varar,
Medan månens klarhet lyser!»
| ← Sång 42. | Upp till början av sidan. | Sång 44. → |