Kalevala/Sång 42
< Kalevala
| ← Sång 41. |
|
Sång 43. → |
FYRTIOANDRA SÅNGEN.
En var gamle Väinämöinen,
Smeden Ilmari den andre
Och den tredje Lempi-sonen,
Kaukomieli själv, den sköne:
Ut på havet nu de styrde,
Foro över vida vågor
Fjärran till de kulna bygder,
Bort till Pohjola, det mörka,
Till den ort, där hjältar dödas,
10. Tappra män om livet bringas.
Vem var den som rodden skötte?
En var smeden Ilmarinen,
Han var den som skötte rodden
Vid det övre paret åror,
Och den muntre Lemminkäinen
Rodde med det nedre paret.
Gamle trygge Väinämöinen
Hade själv sig satt vid rodret,
Styrde nu sin farkost framåt,
20. Styrde färden över djupen,
Genom havets starka vågsvall,
Över skumbetäckta böljor
Fram till Pohjas landningsplatser,
Till dess redan kända båthamn.
När de fram till stället hunnit,
Uppnått målet för sin resa,
Drogo de i land sitt fartyg,
Ryckte hastigt tjärubringan
Upp på kopparklädda kavlar,
30. Strandens stålbetäckta stockar,
Gingo därifrån till gården,
Stego genast in i stugan.
Sporde Pohjolas värdinna,
Frågade de nyss anlända:
»Vilken tidning bringa männen,
Hjältarna vad nytt från fjärran?»
Gamle trygge Väinämöinen
Svarar dessa ord och säger:
»Männens tidning gäller Sampo,
40. Hjältarnas det granna locket;
Hit vi styrt att Sampo dela,
Att bese det granna locket.»
Själva Pohjola-värdinnan
Yttrar då ett ord och säger:
»Ej åt två kan järpen skiftas,
Ekorrn ej förslår åt trenne;
Gott har Sampo här att surra,
Lätt för locket är att mala
Uti Pohja-hälleberget,
50. Uti kopparklippans gömma;
Gott har även jag att vara,
Som den stora Sampo äger.»
Gamle trygge Väinämöinen
Tog till orda då och sade:
»Om du ej vill dela med dig,
Icke avstår halva Sampo,
Taga vi den hel och hållen,
Föra den uti vår farkost.»
Louhi, Pohjolas värdinna,
60. Gripes då av mäktig vrede,
Kallar Pohjola tillhopa,
Unge män, med svärd försedda,
Kämpar, uti vapen klädda,
För att döda Väinämöinen.
Gamle trygge Väinämöinen
Tog då fram sin gäddbensharpa,
Och han satte sig att spela,
Började sin tonkonst öva:
Alla lyssnade till spelet,
70. Hörde glädjens ljud med häpnad,
Männerna med muntert sinne,
Kvinnoskaran under löje,
Kämparna med tårfyllt öga,
Gossarna på knä på golvet.
Pohjas folk till sömns han sjunger,
Sänker skaran uti slummer,
Matthet griper dem som lyssnat,
Domning alla skådelystna,
Unga somna, gamla somna,
80. Under Väinös spel på harpan.
Nu den vise Väinämöinen,
Den evärdelige siarn,
Griper tag uti sin ficka,
Letar i sin lilla väska;
Sömnens nålar fram han tager,
Ögonen med sömn bestryker,
Sluter ögonhåren korsvis,
Sätter lås för ögonlocken
På det sömnförtyngda folket,
90. På den trötta kämpaskaran,
Sänker i den tyngsta dvala,
I en lång, varaktig slummer
Hela Pohja-gårdens husfolk
Och allt folk i byn därjämte.
Nu han går att Sampo taga,
Leta fram det granna locket
Utur Pohja-hälleberget,
Utur kopparklippans inre,
Bakom nio lås och reglar,
100. Tio, bommen inberäknad.
Gamle trygge Väinämöinen
Hov till sakta sång sin stämma
Framför kopparbergets portar,
Vid den fasta borgens klippvägg:
Redan darra fästets dörrar,
Redan skakas deras gångjärn.
Själve smeden Ilmarinen,
Han som här var andre mannen,
Borgens lås med smör besmorde,
110. Strök uppå dess gångjärn ister,
Att ej porten skulle knarra,
Ej av rost dess gångjärn gnissla;
Låsen lät han upp med fingret,
Portens reglar med en hacka;
Låsen öppnades med lätthet,
Upp de fasta dörrar sprungo.
Nu den gamle Väinämöinen
Tog till orda själv och sade:
»O du muntre son av Lempi,
120. Som är främst bland mina vänner,
Gå och tag den goda Sampo,
Lösgör du det granna locket.»
Det var muntre Lemminkäinen
Kaukomieli själv, den sköne —
Alltid redo, även obedd,
Färdig utan särskild maning —
Fram han steg att Sampo taga,
Att det granna locket lossa,
Yttrade, då fram han trädde,
130. Sade skrytsamt under vägen:
»Nu, så sant jag är en hjälte,
Och en man, jag son av Ukko,
Må sig Sampo här förflytta,
Granna locket villigt lossna
För en stöt av högra foten,
Vid beröring av min häl blott!»
Lemminkäinen börjar lyfta,
Lyfter, skjuter på och vänder,
Fattar Sampo uti famnen,
140. Stöder sina knän mot marken,
Det oaktat rörs ej Sampo,
Rubbas ej det granna locket;
Fästade dess rötter äro
På ett djup av nio famnar.
Fanns en oxe god i Pohja,
Kraftfullt byggd i hela kroppen,
Mäkta stark i bägge sidor,
Seg i alla sina senor;
En famn långa voro hornen,
150. Och halvann famn tjock var nosen.
Oxen tager han från betet,
Tar en plog från åkerrenen,
Upp han plöjer Sampos rötter,
Granna lockets stöd i jorden,
Sampo börjar då att röras,
Granna locket får en lutning.
En var gamle Väinämöinen,
Smeden Ilmari den andre
Och den tredje Lemminkäinen:
160. Bort de förde stora Sampo
Ifrån Pohja-hälleberget,
Ut ur kopparklippans inre,
Buro Sampo ner i båten,
Bragte honom i sin farkost.
Sampo i sin båt de fingo,
In i skeppet granna locket,
Stötte ut i sjön sin farkost,
Den av hundra bräder byggda,
Bäten sköt med fart i vattnet,
170. Sänkte sidorna i vågen.
Sporde smeden Ilmarinen,
Yttrade ett ord och sade:
»Vart skall goda Sampo föras,
Vart skall granna locket bringas
Nu, från dessa snöda trakter.
Pohjagårdens usla nejder?»
Gamle trygge Väinämöinen
Tog till orda själv och sade:
»Föras skall den goda Sampo,
180. Bringas måste granna locket
Till den dimomvärvda udden,
Till den töckenhöljda holmen,
För att där i frid få vara,
För att ständigt där förbliva;
Ty där finns ett litet ställe,
Finns en obetydlig jordfläck,
Icke betad, icke slagen,
Ej av männers klingor hemsökt.»
Därpå gamle Väinämöinen
190. Styrde ut från Pohja-hemmet,
Reste bort förnöjd till sinnes,
Glad i hågen till sin hembygd;
Själv han härvid tog till orda:
»Vänd dig nu, min båt, från Pohja,
Sträck mot hemmets strand din förstäv
Och mot okänd kust din bakstam!
Roddarsång
v. 197—216.
»Vagga nu, o vind, min farkost,
Gunga båten fram, du bölja,
Årorna din hjälp förläna,
200. Skänk åt roddarn någon lättnad
Här på dessa vida vatten,
Dessa havets öppna sträckor!
»Vore årorna för klena,
Vore roddarna för svaga,
Båtens styrmän alltför späda,
Barn blott, de som ha befälet:
Giv då, Ahto, dina åror,
Skänk oss, havets värd, din farkost,
Giv oss nya, bättre åror
210. Och ett mera stadigt styrblad!
Tag dig själv en plats vid åran,
Sätt dig själv att rodden sköta,
Jaga fram vårt furufartyg,
Med de järnbeslagna tullar,
Genom havets starka vågsvall,
Över skumbetäckta böljor!»
Därpå gamle Väinämöinen
Styrde färden genom svallet;
Själve smeden Ilmarinen
220. Och med honom Lemminkäinen
Voro de som rodden skötte,
Rodden skötte de och gledo
Över havets öppna sträckor,
Över vattnets vida vågor.
Sade muntre Lemminkäinen:
»Fordomdags, på min tid fanns väl
Vatten nog för den som rodde,
Likasom för sångarn sånger;
Men numer, i dessa tider,
230. Höres aldrig något kväde,
Ljuder ej en sång i båten,
Ej en visa mer på vågen.»
Gamle trygge Väinämöinen
Yttrar då ett ord och säger:
»Sjunga bör man ej på vattnet,
Icke kväda uppå vägen;
Sången alstrar endast lättja,
Visor uppehålla rodden;
Bort den gyllne dagen ginge,
240. Natten kunde nå oss halvvägs
Här på dessa öppna vatten,
Dessa havets vida vågor.»
Men den muntre Lemminkäinen
Svarar då ett ord och säger:
»Tiden går nog det oaktat,
Undan flyr den sköna dagen,
Natten brusar fram omsider,
Kvällens skymning kommer skyndsamt
Om du också aldrig sjunger,
250. Aldrig här i livet kväder.»
Därpå gamle Väinämöinen
Styrde över blåa havet,
Styrde en dag, styrde tvenne;
Slutligen på tredje dagen
Frågar muntre Lemminkäinen,
Spörjer han för andra gången:
»Varför sjunger du ej, Väinö,
Kväder du ej, ädelborne,
Då du fått den goda Sampo,
260. Då du rätta vägen funnit?»
Gamle trygge Väinämöinen
Yttrar lugnt ett ord och svarar:
»Än för tidigt är att sjunga,
Alltför bittida att glädjas;
Då först är det tid att sjunga,
Då är glädjen på sitt ställe,
När vi egna dörrar skåda,
Egna portars rassel höra.»
Sade muntre Lemminkäinen:
270. »Om jag själv vid styret sutte,
Sjönge jag, då jag det kunde,
Medan jag det än förmådde:
Snart, kanske, jag det ej kunde,
Mäktade jag det ej mera.
Mcn, då icke du vill sjunga,
Vill jag själv en sång försöka.»
Nu den muntre Lemminkäinen,
Kaukomieli själv, den sköne,
Gav sin mun dess rätta ställning,
280. Sökte få sin röst i ordning,
Företog sig så att sjunga,
Började att högljutt skråla
Med sin sträva, skarpa stämma,
Med en hes och rosslig strupe.
Högljutt sjunger Lemminkäinen,
Skrålar sköne Kaukomieli,
Munnen röres, skägget darrar,
Käkarna på sned sig vrida;
Långt i fjärran höres sången,
290. Ljudet flyger över havet,
Kan i sjätte byn förnimmas,
På den sjunde fjärden höras.
Satt en trana på en stubbe,
Överst på en fuktig tuva,
Täljde klornas tal på tårna,
Lyfte jämnt på sina fötter;
Plötsligt spratt hon till av rädsla,
Skrämd av Lemminkäinens toner.
Tranan öppnade sin strupe,
300. Upphov nu ett gräsligt läte,
Höjde sig på sina vingar,
Styrde flykten rakt till Pohja.
När hon dessa nejder uppnått,
Hunnit fram till Pohja-kärret,
Skrek hon till för andra gången,
Skränade av alla krafter,
Bragte Pohjas folk att vakna,
Väckte upp det onda väldet.
Louhi, Pohjolas värdinna,
310. Uppstod ur sin långa dvala,
Skyndade till boskapsgården,
Styrde stegen ner till rian,
Tog sin hjord i ögnasikte,
Mönstrade sin säd i logen:
Hjorden hade ej förminskats,
Rian fann hon oantastad.
Nu hon skyndade till berget,
Nådde kopparklippans ingång,
Sade, kommen fram till stället:
320. »Ve mig, ve min levnads dagar!
Här har någon annan varit;
Sprängda äro alla låsen,
Öppnat har man fästets portar,
Sönderbrutit deras gångjärn!
Kan väl Sampo vara bortförd,
Egenmäktigt undanskaffad?»
Bortförd var den goda Sampo,
Rövat var det granna locket
Ifrån Pohja-hälleberget,
330. Utur kopparklippans inre,
Från de nio låsens stängsel,
Tio, bommen inberäknad.
Louhi, Pohjolas värdinna,
Harmas härvid högeligen,
Klart hon ser sin makt försvagad,
Ser tillintetgjort sitt välde;
Och till Udutar hon beder:
»Dimmans dotter, töcknets tärna,
Strö utur ditt såll ett töcken,
340. Sprid i största hast en dimma,
Sänd från himlen tjocka dunster,
Låt en mist från molnen falla
Över havets öppna sträckor,
På dess vittutbredda yta,
Så att icke Väinämöinen,
Uvanto sin kosa finner!
»Men om detta nog ej vore:
Iku-Turso, Äiös ättling,
Höj ditt huvud upp ur havet,
350. Lyfta hjässan upp ur vågen,
Störta Kalevas avkomma,
Dränk Uvantolainens skara,
Sänk de ondskefulla männen
Ner i havets djupa vågor,
För till Pohja goda Sampo,
Utan att i sjön den fälla!
»Vore detta ej tillräckligt:
Ukko, högste gud bland gudar,
O du luftens gyllne konung,
360. Härskare, du silverklädde!
Bringa du en storm å bane,
Låt ett våldsamt väder höjas,
Framdriv vinden, utsänd vägen
Rakt emot det skepp som framgår,
Så att icke Väinämöinen,
Uvanto kan undankommal!»
Dimmans dotter, töcknets tärna,
Andas dimmor över havet,
Fyllde luftens rymd med töcken,
370. Kvarhöll gamle Väinämöinen
Under hela trenne nätter
Ute på det blåa havet,
Utan att han målet nådde,
Någonstädes färdas kunde.
När han legat trenne nätter
Ute på det blåa havet,
Sade gamle Väinämöinen,
Tog till orda själv och talte:
»Icke en gång sämre karlar,
380. Ej ens sömnigare hjältar
Låta sig av dimmor dränkas,
Av en mist på sjön besegras.»
Med sitt svärd han slog i vattnet,
Högg i havet med sin klinga:
Honung flöt, där klingan träffat,
Sötma i den skurna fåran;
Töcknet svävade mot himlen,
Dimmorna sig uppåt höjde,
Tjockan skingrades på havet,
390. Fri från mist blev vågen åter,
Havet vidgades alltmera,
Rymden sträckte sig allt längre.
När en liten tid förlidit,
Nägon stund till ända lupit,
Hördes vattnet våldsamt brusa
Tätt invid den röda båten,
Och i svallning hävdes vågen
Hög mot Väinämöinens farkost.
Då vart smeden Ilmarinen
400. Plötsligt gripen av förfäran,
Blodet flydde från hans anlet’,
Rodnaden ifrån hans kinder;
Över sig han drog ett täcke,
Drog det över sina öron,
Skylde anletet med omsorg,
Ögonen än mer försiktigt.
Själv den gamle Väinämöinen
Sänkte blicken ner i vattnet,
Långsmed båtens ena sida,
410. Och ett under fick han skåda;
Iku-Turso, son av Äiö,
Tätt invid den röda båten,
Höjde huvudet ur havet,
Lyfte hjässan upp ur vågen.
Gamle trygge Väinämöinen
Griper tag uti hans öron,
Drager honom upp vid dessa,
Höjer rösten, spörjer honom,
Yttrar själv ett ord och säger:
420. »Iku-Turso, son av Äiö!
Varför stiger du ur havet,
Varför dyker du ur vägen,
Träder fram i mänskors åsyn,
Till och med i Kaleva-sonens?»
Iku-Turso, son av Äiö,
Fägnar sig ej just däröver,
Räds ej heller synnerligen,
Giver intet svar på frågan.
Gamle trygge Väinämöinen
430. Frågar åter eftertryckligt,
Spörjer strängt för tredje gängen:
»Iku-Turso, son av Äiö,
Varför steg du upp ur havet,
Varför dök du fram ur vågen?»
Iku-Turso, Äiö-sonen,
Gav till slut den tredje gången
Dessa ord till svar och sade:
»Därför steg jag upp ur havet,
Därför dök jag fram ur vågen,
440. Att jag hade uti sinnet
Att förgöra Kaleva-släktet
Och till Pohja Sampo bringa.
Men om du i sjön mig släpper,
Om mitt arma liv du skonar,
Skall jag väl härnäst ej mera
Träda fram i mänskors åsynl!»
Gamle trygge Väinämöinen
Släppte då i sjön den arme,
Yttrade ett ord och sade:
450. »Iku-Turso, son av Äiö!
Stig ej mera upp ur havet,
Höj dig ej härnäst ur vågen,
Träd ej fram i mänskors åsyn
Nå’nsin efter denna dagen!»
Efter denna dagen stiger
Turso icke mer ur havet,
Träder ej i mänskors åsyn,
Ej, så länge sol och måne
Och den gyllne dagen finnes,
460. Och den luft, som glädje skänker.
Nu den gamle Väinämöinen
Styrde vidare sin farkost.
När en liten stund förlidit,
Några ögonblick förflutit,
Bjöd den höge guden Ukko,
Han som över luften råder,
Vindarna att upp sig höja,
Vädren att på havet rasa.
Alla vindar upp sig höjde,
470. Vädren började att rasa,
Våldsamt frambröt västanvinden,
Häftigt stormade nordvästan,
Ännu häftigare sunnan,
Östanvinden tjöt av ilska,
Gruvligt vrålande nordostan,
Nordan dånade förfärligt.
Blad de ryckte lös från lövträd,
Blåste barren bort från barrträd,
Sleto blommorna från ljungen,
480. Foderskalen ifrån gräsen,
Drevo djupets svarta gyttja
Upp till vattnets klara yta.
Hård var stormen nu på havet,
Vågor slogo upp mot båten,
Ryckte med sig gäddbensharpan,
Bragte Kantele av fiskben
Uti Vellamo-folkets värjo,
Ahtola till evig glädje;
Ahto varsnade på vågen,
490. Ahto-barnen sågo harpan,
Togo sköna strängaspelet,
Förde hem det till sin boning.
Men den gamle Väinämöinens
Ögon fylldes nu med tårar
Och han yttrade och sade:
»Så försvann vad nyss jag vunnit,
For sin kos den kära harpan,
Gick min levnads fröjd förlorad!
Aldrig får jag väl nu mera,
500. Aldrig någonsin i tiden,
Fröjd ur gäddans tänder locka,
Toner ur min fiskbensharpa!»
Själve smeden Ilmarinen
Blev av ångst djupt betagcen,
Yttrade ett ord och sade:
»Ve mig, ve mitt liv, jag arme,
Som for ut på dessa fjärdar,
Gav mig ut på öppna havet,
Trädde på ett träd som rullar,
510. Steg uppå en gren som sviktar!
Vindar nog mitt hår lärt känna,
Prövat fruktansvärda stormar,
Onda dar mitt skägg har skådat
Även här på dessa vatten,
Sällan dock det torde prövat
En så mäktig storm som denna,
Vågor, som så våldsamt hävas,
Böljor, brusande som dessa;
Vinden blott är nu min tillflykt,
520. Havets våg min enda räddning.»
Gamle trygge Väinämöinen
Tänkte härvid så och sade:
»Gråta bör man ej i båten,
Ej uti ett skepp sig jämra;
Tårar hjälpa ej ur nöden,
Klagan ej från onda dagar.»
Därpå hov han upp sin stämma,
Sade själv och talte detta:
»Styr, o vatten, dina söner,
530. Hejda dina barn, o bölja,
Lugna vågorna, o Ahto,
Bjud, o Vellamo, ditt havsfolk,
Att de ej mot bogen stänka,
Ej slå in uti min farkost!
»Stig, du storm, mot himlens rymder,
Höj dig åter upp till molnen,
Till din ätt och till din vagga,
Till din släkt och dina fränder!
Kullvräk icke furuskeppet,
540. Bringa ej min båt att kantra,
Störta hellre träd på sveden,
Kullvräk granarna på kullen!»
Det var muntre Lemminkäinen,
Kaukomieli själv, den sköne:
Han till orda tog och sade:
»Kom du örn, o kom från Turja,
Bringa tre av dina fjädrar,
Och du korp, o bringa tvenne
Till ett skydd för skrala skeppet,
550. För min klena båt till stänkbord!»
Själv han höjde skeppets kanter,
Fäste sidobord kring båten,
Reste plankor över dessa,
Allra minst en famn i höjden,
Så att vågen ej slog över,
Icke stänkte in från kanten.
Stänkbord funnos nu i båten,
Kanter, höga nog, den hade,
Att av vilda stormar skakas,
560. Att av vreda vågor stötas,
Där den gick igenom svallet,
Styrde fram i bergshög sjögång.
Smeden Ilmari den andre
Och den tredje Lempi-sonen,
Kaukomieli själv, den sköne:
Ut på havet nu de styrde,
Foro över vida vågor
Fjärran till de kulna bygder,
Bort till Pohjola, det mörka,
Till den ort, där hjältar dödas,
10. Tappra män om livet bringas.
Vem var den som rodden skötte?
En var smeden Ilmarinen,
Han var den som skötte rodden
Vid det övre paret åror,
Och den muntre Lemminkäinen
Rodde med det nedre paret.
Gamle trygge Väinämöinen
Hade själv sig satt vid rodret,
Styrde nu sin farkost framåt,
20. Styrde färden över djupen,
Genom havets starka vågsvall,
Över skumbetäckta böljor
Fram till Pohjas landningsplatser,
Till dess redan kända båthamn.
När de fram till stället hunnit,
Uppnått målet för sin resa,
Drogo de i land sitt fartyg,
Ryckte hastigt tjärubringan
Upp på kopparklädda kavlar,
30. Strandens stålbetäckta stockar,
Gingo därifrån till gården,
Stego genast in i stugan.
Sporde Pohjolas värdinna,
Frågade de nyss anlända:
»Vilken tidning bringa männen,
Hjältarna vad nytt från fjärran?»
Gamle trygge Väinämöinen
Svarar dessa ord och säger:
»Männens tidning gäller Sampo,
40. Hjältarnas det granna locket;
Hit vi styrt att Sampo dela,
Att bese det granna locket.»
Själva Pohjola-värdinnan
Yttrar då ett ord och säger:
»Ej åt två kan järpen skiftas,
Ekorrn ej förslår åt trenne;
Gott har Sampo här att surra,
Lätt för locket är att mala
Uti Pohja-hälleberget,
50. Uti kopparklippans gömma;
Gott har även jag att vara,
Som den stora Sampo äger.»
Gamle trygge Väinämöinen
Tog till orda då och sade:
»Om du ej vill dela med dig,
Icke avstår halva Sampo,
Taga vi den hel och hållen,
Föra den uti vår farkost.»
Louhi, Pohjolas värdinna,
60. Gripes då av mäktig vrede,
Kallar Pohjola tillhopa,
Unge män, med svärd försedda,
Kämpar, uti vapen klädda,
För att döda Väinämöinen.
Gamle trygge Väinämöinen
Tog då fram sin gäddbensharpa,
Och han satte sig att spela,
Började sin tonkonst öva:
Alla lyssnade till spelet,
70. Hörde glädjens ljud med häpnad,
Männerna med muntert sinne,
Kvinnoskaran under löje,
Kämparna med tårfyllt öga,
Gossarna på knä på golvet.
Pohjas folk till sömns han sjunger,
Sänker skaran uti slummer,
Matthet griper dem som lyssnat,
Domning alla skådelystna,
Unga somna, gamla somna,
80. Under Väinös spel på harpan.
Nu den vise Väinämöinen,
Den evärdelige siarn,
Griper tag uti sin ficka,
Letar i sin lilla väska;
Sömnens nålar fram han tager,
Ögonen med sömn bestryker,
Sluter ögonhåren korsvis,
Sätter lås för ögonlocken
På det sömnförtyngda folket,
90. På den trötta kämpaskaran,
Sänker i den tyngsta dvala,
I en lång, varaktig slummer
Hela Pohja-gårdens husfolk
Och allt folk i byn därjämte.
Nu han går att Sampo taga,
Leta fram det granna locket
Utur Pohja-hälleberget,
Utur kopparklippans inre,
Bakom nio lås och reglar,
100. Tio, bommen inberäknad.
Gamle trygge Väinämöinen
Hov till sakta sång sin stämma
Framför kopparbergets portar,
Vid den fasta borgens klippvägg:
Redan darra fästets dörrar,
Redan skakas deras gångjärn.
Själve smeden Ilmarinen,
Han som här var andre mannen,
Borgens lås med smör besmorde,
110. Strök uppå dess gångjärn ister,
Att ej porten skulle knarra,
Ej av rost dess gångjärn gnissla;
Låsen lät han upp med fingret,
Portens reglar med en hacka;
Låsen öppnades med lätthet,
Upp de fasta dörrar sprungo.
Nu den gamle Väinämöinen
Tog till orda själv och sade:
»O du muntre son av Lempi,
120. Som är främst bland mina vänner,
Gå och tag den goda Sampo,
Lösgör du det granna locket.»
Det var muntre Lemminkäinen
Kaukomieli själv, den sköne —
Alltid redo, även obedd,
Färdig utan särskild maning —
Fram han steg att Sampo taga,
Att det granna locket lossa,
Yttrade, då fram han trädde,
130. Sade skrytsamt under vägen:
»Nu, så sant jag är en hjälte,
Och en man, jag son av Ukko,
Må sig Sampo här förflytta,
Granna locket villigt lossna
För en stöt av högra foten,
Vid beröring av min häl blott!»
Lemminkäinen börjar lyfta,
Lyfter, skjuter på och vänder,
Fattar Sampo uti famnen,
140. Stöder sina knän mot marken,
Det oaktat rörs ej Sampo,
Rubbas ej det granna locket;
Fästade dess rötter äro
På ett djup av nio famnar.
Fanns en oxe god i Pohja,
Kraftfullt byggd i hela kroppen,
Mäkta stark i bägge sidor,
Seg i alla sina senor;
En famn långa voro hornen,
150. Och halvann famn tjock var nosen.
Oxen tager han från betet,
Tar en plog från åkerrenen,
Upp han plöjer Sampos rötter,
Granna lockets stöd i jorden,
Sampo börjar då att röras,
Granna locket får en lutning.
En var gamle Väinämöinen,
Smeden Ilmari den andre
Och den tredje Lemminkäinen:
160. Bort de förde stora Sampo
Ifrån Pohja-hälleberget,
Ut ur kopparklippans inre,
Buro Sampo ner i båten,
Bragte honom i sin farkost.
Sampo i sin båt de fingo,
In i skeppet granna locket,
Stötte ut i sjön sin farkost,
Den av hundra bräder byggda,
Bäten sköt med fart i vattnet,
170. Sänkte sidorna i vågen.
Sporde smeden Ilmarinen,
Yttrade ett ord och sade:
»Vart skall goda Sampo föras,
Vart skall granna locket bringas
Nu, från dessa snöda trakter.
Pohjagårdens usla nejder?»
Gamle trygge Väinämöinen
Tog till orda själv och sade:
»Föras skall den goda Sampo,
180. Bringas måste granna locket
Till den dimomvärvda udden,
Till den töckenhöljda holmen,
För att där i frid få vara,
För att ständigt där förbliva;
Ty där finns ett litet ställe,
Finns en obetydlig jordfläck,
Icke betad, icke slagen,
Ej av männers klingor hemsökt.»
Därpå gamle Väinämöinen
190. Styrde ut från Pohja-hemmet,
Reste bort förnöjd till sinnes,
Glad i hågen till sin hembygd;
Själv han härvid tog till orda:
»Vänd dig nu, min båt, från Pohja,
Sträck mot hemmets strand din förstäv
Och mot okänd kust din bakstam!
Roddarsång
v. 197—216.
»Vagga nu, o vind, min farkost,
Gunga båten fram, du bölja,
Årorna din hjälp förläna,
200. Skänk åt roddarn någon lättnad
Här på dessa vida vatten,
Dessa havets öppna sträckor!
»Vore årorna för klena,
Vore roddarna för svaga,
Båtens styrmän alltför späda,
Barn blott, de som ha befälet:
Giv då, Ahto, dina åror,
Skänk oss, havets värd, din farkost,
Giv oss nya, bättre åror
210. Och ett mera stadigt styrblad!
Tag dig själv en plats vid åran,
Sätt dig själv att rodden sköta,
Jaga fram vårt furufartyg,
Med de järnbeslagna tullar,
Genom havets starka vågsvall,
Över skumbetäckta böljor!»
Därpå gamle Väinämöinen
Styrde färden genom svallet;
Själve smeden Ilmarinen
220. Och med honom Lemminkäinen
Voro de som rodden skötte,
Rodden skötte de och gledo
Över havets öppna sträckor,
Över vattnets vida vågor.
Sade muntre Lemminkäinen:
»Fordomdags, på min tid fanns väl
Vatten nog för den som rodde,
Likasom för sångarn sånger;
Men numer, i dessa tider,
230. Höres aldrig något kväde,
Ljuder ej en sång i båten,
Ej en visa mer på vågen.»
Gamle trygge Väinämöinen
Yttrar då ett ord och säger:
»Sjunga bör man ej på vattnet,
Icke kväda uppå vägen;
Sången alstrar endast lättja,
Visor uppehålla rodden;
Bort den gyllne dagen ginge,
240. Natten kunde nå oss halvvägs
Här på dessa öppna vatten,
Dessa havets vida vågor.»
Men den muntre Lemminkäinen
Svarar då ett ord och säger:
»Tiden går nog det oaktat,
Undan flyr den sköna dagen,
Natten brusar fram omsider,
Kvällens skymning kommer skyndsamt
Om du också aldrig sjunger,
250. Aldrig här i livet kväder.»
Därpå gamle Väinämöinen
Styrde över blåa havet,
Styrde en dag, styrde tvenne;
Slutligen på tredje dagen
Frågar muntre Lemminkäinen,
Spörjer han för andra gången:
»Varför sjunger du ej, Väinö,
Kväder du ej, ädelborne,
Då du fått den goda Sampo,
260. Då du rätta vägen funnit?»
Gamle trygge Väinämöinen
Yttrar lugnt ett ord och svarar:
»Än för tidigt är att sjunga,
Alltför bittida att glädjas;
Då först är det tid att sjunga,
Då är glädjen på sitt ställe,
När vi egna dörrar skåda,
Egna portars rassel höra.»
Sade muntre Lemminkäinen:
270. »Om jag själv vid styret sutte,
Sjönge jag, då jag det kunde,
Medan jag det än förmådde:
Snart, kanske, jag det ej kunde,
Mäktade jag det ej mera.
Mcn, då icke du vill sjunga,
Vill jag själv en sång försöka.»
Nu den muntre Lemminkäinen,
Kaukomieli själv, den sköne,
Gav sin mun dess rätta ställning,
280. Sökte få sin röst i ordning,
Företog sig så att sjunga,
Började att högljutt skråla
Med sin sträva, skarpa stämma,
Med en hes och rosslig strupe.
Högljutt sjunger Lemminkäinen,
Skrålar sköne Kaukomieli,
Munnen röres, skägget darrar,
Käkarna på sned sig vrida;
Långt i fjärran höres sången,
290. Ljudet flyger över havet,
Kan i sjätte byn förnimmas,
På den sjunde fjärden höras.
Satt en trana på en stubbe,
Överst på en fuktig tuva,
Täljde klornas tal på tårna,
Lyfte jämnt på sina fötter;
Plötsligt spratt hon till av rädsla,
Skrämd av Lemminkäinens toner.
Tranan öppnade sin strupe,
300. Upphov nu ett gräsligt läte,
Höjde sig på sina vingar,
Styrde flykten rakt till Pohja.
När hon dessa nejder uppnått,
Hunnit fram till Pohja-kärret,
Skrek hon till för andra gången,
Skränade av alla krafter,
Bragte Pohjas folk att vakna,
Väckte upp det onda väldet.
Louhi, Pohjolas värdinna,
310. Uppstod ur sin långa dvala,
Skyndade till boskapsgården,
Styrde stegen ner till rian,
Tog sin hjord i ögnasikte,
Mönstrade sin säd i logen:
Hjorden hade ej förminskats,
Rian fann hon oantastad.
Nu hon skyndade till berget,
Nådde kopparklippans ingång,
Sade, kommen fram till stället:
320. »Ve mig, ve min levnads dagar!
Här har någon annan varit;
Sprängda äro alla låsen,
Öppnat har man fästets portar,
Sönderbrutit deras gångjärn!
Kan väl Sampo vara bortförd,
Egenmäktigt undanskaffad?»
Bortförd var den goda Sampo,
Rövat var det granna locket
Ifrån Pohja-hälleberget,
330. Utur kopparklippans inre,
Från de nio låsens stängsel,
Tio, bommen inberäknad.
Louhi, Pohjolas värdinna,
Harmas härvid högeligen,
Klart hon ser sin makt försvagad,
Ser tillintetgjort sitt välde;
Och till Udutar hon beder:
»Dimmans dotter, töcknets tärna,
Strö utur ditt såll ett töcken,
340. Sprid i största hast en dimma,
Sänd från himlen tjocka dunster,
Låt en mist från molnen falla
Över havets öppna sträckor,
På dess vittutbredda yta,
Så att icke Väinämöinen,
Uvanto sin kosa finner!
»Men om detta nog ej vore:
Iku-Turso, Äiös ättling,
Höj ditt huvud upp ur havet,
350. Lyfta hjässan upp ur vågen,
Störta Kalevas avkomma,
Dränk Uvantolainens skara,
Sänk de ondskefulla männen
Ner i havets djupa vågor,
För till Pohja goda Sampo,
Utan att i sjön den fälla!
»Vore detta ej tillräckligt:
Ukko, högste gud bland gudar,
O du luftens gyllne konung,
360. Härskare, du silverklädde!
Bringa du en storm å bane,
Låt ett våldsamt väder höjas,
Framdriv vinden, utsänd vägen
Rakt emot det skepp som framgår,
Så att icke Väinämöinen,
Uvanto kan undankommal!»
Dimmans dotter, töcknets tärna,
Andas dimmor över havet,
Fyllde luftens rymd med töcken,
370. Kvarhöll gamle Väinämöinen
Under hela trenne nätter
Ute på det blåa havet,
Utan att han målet nådde,
Någonstädes färdas kunde.
När han legat trenne nätter
Ute på det blåa havet,
Sade gamle Väinämöinen,
Tog till orda själv och talte:
»Icke en gång sämre karlar,
380. Ej ens sömnigare hjältar
Låta sig av dimmor dränkas,
Av en mist på sjön besegras.»
Med sitt svärd han slog i vattnet,
Högg i havet med sin klinga:
Honung flöt, där klingan träffat,
Sötma i den skurna fåran;
Töcknet svävade mot himlen,
Dimmorna sig uppåt höjde,
Tjockan skingrades på havet,
390. Fri från mist blev vågen åter,
Havet vidgades alltmera,
Rymden sträckte sig allt längre.
När en liten tid förlidit,
Nägon stund till ända lupit,
Hördes vattnet våldsamt brusa
Tätt invid den röda båten,
Och i svallning hävdes vågen
Hög mot Väinämöinens farkost.
Då vart smeden Ilmarinen
400. Plötsligt gripen av förfäran,
Blodet flydde från hans anlet’,
Rodnaden ifrån hans kinder;
Över sig han drog ett täcke,
Drog det över sina öron,
Skylde anletet med omsorg,
Ögonen än mer försiktigt.
Själv den gamle Väinämöinen
Sänkte blicken ner i vattnet,
Långsmed båtens ena sida,
410. Och ett under fick han skåda;
Iku-Turso, son av Äiö,
Tätt invid den röda båten,
Höjde huvudet ur havet,
Lyfte hjässan upp ur vågen.
Gamle trygge Väinämöinen
Griper tag uti hans öron,
Drager honom upp vid dessa,
Höjer rösten, spörjer honom,
Yttrar själv ett ord och säger:
420. »Iku-Turso, son av Äiö!
Varför stiger du ur havet,
Varför dyker du ur vägen,
Träder fram i mänskors åsyn,
Till och med i Kaleva-sonens?»
Iku-Turso, son av Äiö,
Fägnar sig ej just däröver,
Räds ej heller synnerligen,
Giver intet svar på frågan.
Gamle trygge Väinämöinen
430. Frågar åter eftertryckligt,
Spörjer strängt för tredje gängen:
»Iku-Turso, son av Äiö,
Varför steg du upp ur havet,
Varför dök du fram ur vågen?»
Iku-Turso, Äiö-sonen,
Gav till slut den tredje gången
Dessa ord till svar och sade:
»Därför steg jag upp ur havet,
Därför dök jag fram ur vågen,
440. Att jag hade uti sinnet
Att förgöra Kaleva-släktet
Och till Pohja Sampo bringa.
Men om du i sjön mig släpper,
Om mitt arma liv du skonar,
Skall jag väl härnäst ej mera
Träda fram i mänskors åsynl!»
Gamle trygge Väinämöinen
Släppte då i sjön den arme,
Yttrade ett ord och sade:
450. »Iku-Turso, son av Äiö!
Stig ej mera upp ur havet,
Höj dig ej härnäst ur vågen,
Träd ej fram i mänskors åsyn
Nå’nsin efter denna dagen!»
Efter denna dagen stiger
Turso icke mer ur havet,
Träder ej i mänskors åsyn,
Ej, så länge sol och måne
Och den gyllne dagen finnes,
460. Och den luft, som glädje skänker.
Nu den gamle Väinämöinen
Styrde vidare sin farkost.
När en liten stund förlidit,
Några ögonblick förflutit,
Bjöd den höge guden Ukko,
Han som över luften råder,
Vindarna att upp sig höja,
Vädren att på havet rasa.
Alla vindar upp sig höjde,
470. Vädren började att rasa,
Våldsamt frambröt västanvinden,
Häftigt stormade nordvästan,
Ännu häftigare sunnan,
Östanvinden tjöt av ilska,
Gruvligt vrålande nordostan,
Nordan dånade förfärligt.
Blad de ryckte lös från lövträd,
Blåste barren bort från barrträd,
Sleto blommorna från ljungen,
480. Foderskalen ifrån gräsen,
Drevo djupets svarta gyttja
Upp till vattnets klara yta.
Hård var stormen nu på havet,
Vågor slogo upp mot båten,
Ryckte med sig gäddbensharpan,
Bragte Kantele av fiskben
Uti Vellamo-folkets värjo,
Ahtola till evig glädje;
Ahto varsnade på vågen,
490. Ahto-barnen sågo harpan,
Togo sköna strängaspelet,
Förde hem det till sin boning.
Men den gamle Väinämöinens
Ögon fylldes nu med tårar
Och han yttrade och sade:
»Så försvann vad nyss jag vunnit,
For sin kos den kära harpan,
Gick min levnads fröjd förlorad!
Aldrig får jag väl nu mera,
500. Aldrig någonsin i tiden,
Fröjd ur gäddans tänder locka,
Toner ur min fiskbensharpa!»
Själve smeden Ilmarinen
Blev av ångst djupt betagcen,
Yttrade ett ord och sade:
»Ve mig, ve mitt liv, jag arme,
Som for ut på dessa fjärdar,
Gav mig ut på öppna havet,
Trädde på ett träd som rullar,
510. Steg uppå en gren som sviktar!
Vindar nog mitt hår lärt känna,
Prövat fruktansvärda stormar,
Onda dar mitt skägg har skådat
Även här på dessa vatten,
Sällan dock det torde prövat
En så mäktig storm som denna,
Vågor, som så våldsamt hävas,
Böljor, brusande som dessa;
Vinden blott är nu min tillflykt,
520. Havets våg min enda räddning.»
Gamle trygge Väinämöinen
Tänkte härvid så och sade:
»Gråta bör man ej i båten,
Ej uti ett skepp sig jämra;
Tårar hjälpa ej ur nöden,
Klagan ej från onda dagar.»
Därpå hov han upp sin stämma,
Sade själv och talte detta:
»Styr, o vatten, dina söner,
530. Hejda dina barn, o bölja,
Lugna vågorna, o Ahto,
Bjud, o Vellamo, ditt havsfolk,
Att de ej mot bogen stänka,
Ej slå in uti min farkost!
»Stig, du storm, mot himlens rymder,
Höj dig åter upp till molnen,
Till din ätt och till din vagga,
Till din släkt och dina fränder!
Kullvräk icke furuskeppet,
540. Bringa ej min båt att kantra,
Störta hellre träd på sveden,
Kullvräk granarna på kullen!»
Det var muntre Lemminkäinen,
Kaukomieli själv, den sköne:
Han till orda tog och sade:
»Kom du örn, o kom från Turja,
Bringa tre av dina fjädrar,
Och du korp, o bringa tvenne
Till ett skydd för skrala skeppet,
550. För min klena båt till stänkbord!»
Själv han höjde skeppets kanter,
Fäste sidobord kring båten,
Reste plankor över dessa,
Allra minst en famn i höjden,
Så att vågen ej slog över,
Icke stänkte in från kanten.
Stänkbord funnos nu i båten,
Kanter, höga nog, den hade,
Att av vilda stormar skakas,
560. Att av vreda vågor stötas,
Där den gick igenom svallet,
Styrde fram i bergshög sjögång.
| ← Sång 41. | Upp till början av sidan. | Sång 43. → |